Upp som en pannkaka i Helsingborg

Nu börjar det dra ihop sej, våren som tar meter efter meter och snön kan säga vafan den vill. Det kan vara minus, men solen smälter ändå.
Det börjar dra ihop sej och jag har egentligen inte tid med det här, jag har annat att tänka på. Ni anar inte.
Men jag ska verkligen skriva om Landskrona BoIS sen, men det är ett ämne man ska tassa fram mot och suga in för att sen kunna slå på en trumma som ingen annan kan hitta.

Det som kommer nu skrev jag på begäran av Gunnar Bergdahl (HD`s kulturchef) inför allsvenska premiären mot HIF 2004, allt är sant, allt har hänt:


Jag bor i Vollsjö nu. Jag såg några bortamatcher förra året, och alla hemmamatcher utom premiären. Först moppen till Sjöbo och vidare med bussen till Lund, sen tåget till Landskrona.
I dag startar Allsvenskan och i går var jag på besök i Landskrona, träffade Kuling på busshållplatsen.
”Ska du på matchen då”, frågade han buttert.
”Nä …”, sa jag. ”Jag går inte på premiärmatcherna längre, vågar inte …”, sa jag och berättade om eftermiddagen på hotellrummet för två år sen. Jag och Sportradion, och den annars så strame Ralf Edströms röst sprack vid flera tillfällen. Sex-två, och jag satt ensam på ett hotellrum i Göteborg med några lättöl.
Dagen efter åt jag frukost i nästan två timmar, läste alla tidningarna. Varför? Varför stannade jag en natt extra i Göteborg istället för att gå på matchen …
”Ja, det är för jävligt”, sa Kuling, ”det var bättre förr …”, sa han och berättade …


… det hade regnat hela dagen och dom satt på Akropolis, den grekiska krogen. Det var Hasse och Persson som hade målat sej randiga i ansiktena. Och Kuling som satt och muttrade, nä, fan heller.
Det var 1994 och BoIS skulle möta HIF på Olympia.
”Vadå, det är klart du ska med Kuling, du måste ju ställa upp, det är en solidaritetshandling, visa grabbarna att vi också kämpar …”, sa Hasse, och Persson nickade.
”Men ni är ju helt sjuka, cykla till Olympia …”, sa Kuling, ”och vi har ju bara en cykel, nä … Och regnet, det pissar ju ner”, sa Kuling. ”Nä, jag tar bussen …”
”Du”, sa Persson och reste sej upp för fort, stötte till bordet så att ölen spillde, ”du ska veta en sak, herr Bessewisser”, sa han och hötte med näven mot Kuling. ”Va, fattar du hur dom ställer upp för oss, grabbarna i laget, i vått och torrt, va … Dom gör alltid sitt bästa. Nu är det min själ vår tur att ge nåt tillbaka”, sa Persson högtidligt och Hasse nickade.
”Just det”, sa Hasse, ”det är dags att vi gör nåt för dom nu”, sa han och dom tog på sej varsin svartvitrandig sopsäck och marscherade ut i regnet, hoppade upp på den gamla damcykeln.
Hasse trampade och Persson tyngde ner den vingliga pakethållaren när dom försvann norrut, bort över Rådhustorget.

Det var en skitmatch, tyckte Kuling, noll-noll och regnet föll över Helsingborg. Kuling undrade var hans två kamrater hade tagit vägen. HIF pressade och pressade och hela förbannade Olympia skrek högfärdigt och väntade på det första målet som skulle få korken ur ketchupflaskan.
”Hela Olympia”, gapade dom, ville att alla skulle heja fram dom rödblåa favoriterna, ”hela Olympia, hela Olympia.” Hela tiden.
Kuling längtade efter solen, det går åt helvete, tänkte han, det går käpprätt åt helvete.
Så plötsligt, som en blixt från en klar himmel i det ettriga regnet, kom Håkan Söderstierna igenom och sköt mål. Ett-noll till BoIS och tio minuter kvar, och allt blev tyst. Helt tyst i en tiondels sekund, när man plötsligt hörde två klara stämmor från två svartvitrandiga sopsäckar som sprang, liksom flög upp på bortaläktaren, klappade med händerna och sken som solar i dom kladdiga ansiktena.
”Hela Olympia”, skrek Hasse och Persson, ”hela Olympia”, skrek dom och några hundra genomvåta boisare sjöng med, ”hela Olympia.” Annars var allting tyst …


”… ja, det var tider”, sa Kuling, ”nä, dom kom ju lite sent, grabbarna. Det hade ju tagit lite tid att cykla hela vägen till Helsingborg. Nä, men så slapp dom ju betala inträde, såg bara sista tie. Men det räckte ju, nä, det var bättre förr”, sa Kuling och tar en klunk öl. ”Nä, vi klarade ju ett-noll. Men det var min själ blåställen på, inget förbannat glidande som det är nuförtiden .. Det flög min själ inga stekta sparvar in i flabben på en, på den tiden”, sa Kuling,
”Men”, sa jag och log och nu kom bussen till stationen, ”sex-två är ju inte så dåligt ändå …”
”Nä nä, det är väl inte det”, sa Kuling och log också, ”men det var ändå bättre förr …”
Jag tog tåget till Lund och bussen till Sjöbo sen. Tog på mej överdragsbyxorna och en extra tröja under vinterrocken, satte mej på mopeden och körde dom sista 14 kilometrarna hem.

Jag bor i Vollsjö nu och i dag startar Allsvenskan. Det blir till att ta yxan och gå ut och hugga några bitar ved från den stora soffan som grannen slängt ut genom teverumsfönstret. Elda i kaminen och öppna en lättöl, knäppa på Sportradion och hoppas att den annars så strame Ralf Edströms röst ska spricka igen.

hitta hem till romanen i La Cala (och den jävla snön)

(Det skulle inte handla om snö. Inte alls. Men det är snart natt och jag tittar ut genom fönstret efter min första dag hemma i Limhamn, en dag med vår i sej och det är snart mars, inte varmt idag, men ändå varmt, solen står högre, vår, sista dagen på vårvinterlovet. Och jag tittar ut genom förnstret, och då faller skiten ner igen. Vad vill du, Gud?)

La cala ligger på Costa del sol i södra Spanien. Det är inte min favoritplats i Spanien, men den mycket lilla staden (eller stora byn) äger sin charm. Det är bara att skita i dom engelska barerna och gå någon annanstans. Johanna och jag slank in på stället som jag gjorde till mitt förra gången jag var här för två år sedan. Kakel överallt och enkla bord och stolar, skyltar på dom två dörrarna om att rökning är tillåten. Mellanölen heter Mahou Classico och dom alkoholfria är bara tjugofem centiliter, så jag måste hälla över åtta centiliter till Johanna för varje öl för att få den rätta lättölstouchen. När jag är ensam är det en anna procedur som jag ska berätta om en annan gång. Det är ett jävla pusslande.

Jag var i dom här spanska trakterna för första gången i början av sjuttiotalet när jag var mycket ung. Bebyggelsen måste ha tiodubblats sen dess. Men jag fascineras, särskilt i februari. Då på sjuttio- och åttiotalen åkte jag med mina föräldrar, numera brukar dom hyra ett hus i La Cala några gånger om året, det är därför vi är här, på ett billigt sätt.

Förra året var jag i slutfasen av min roman En sång för Sonny och Karola, jag läste manus och funderade på ändringar i Fuengirola, simmade i inomhuspoolen, det är mycket billigt att flyga och bo på solkusten i februari. Det är ganska kalla vindar också, kalla kvällar, men hittar man lä kan man må ganska bra i solen flera timmar om dagen.

Till saken. Jaghade med mej 110 sidor roman till La Cala. Jag läste och kände en viss oro, vafan är detta för skit. Dett visste jag att jag skulle tycka. Under senhösten och vintern har jag suttit varje dag och följt devisen: IN MED SKITEN; ÄNDRA SEN. Jag har inte ifrågasatt särskilt mycket. Jag har givetvis haft en idé att gå efter, en story att berätta, men, in med skiten.
Nu har jag suttit och läst och glatts åt somt och förfärats över annat. MEN, jag har hittat min roman. I morgon ska jag ta bort ungefär fyrtio sidor, sen vet jag vad som ska in, jag känner fokus, jag har hittat in och hem i min roman och nu kan jag öka densitetet i den dagliga skrivskörden, skriva tio-femton mycket tyngre sidor i veckan, vara klar med romanen till inskick i mitten av juni. Då ska vi till Spanien igen, till två ställen vi valt själva: Sevilla och Puerto de Santa Maria.

Jag har inte skrivit blogg på ett slag, men i överutvecklade länder som Spanien har man skippat dom flesta prickarna, det tycker jag är bra, men ändå är jag ju så förtvivlat beroende av dom små gynnarna.

När vi kom in på den där baren första kvällen gjorde just Henke mål för Barcelona, jag tänkte inleda med det: sueco. Jag behöver men använder sällan glasögon. Johanna sa att jag skulle ta det coolt med att gapa om sueco, om att jag var svensk. Man hade ett stort foto och emblem på Real Betis, gubbarna i baren hejade ordentligt på dom. Henkes lag vann med fem-ett.
Men dom har bänkar på den korta strandpromenade, och rostiga lekplatser. Och några grånade, slitna engelska desperados på en annan spansk bar där Johanna inte ens vågade beställa genom cigarettröken.

Så får det bli. En tät, rafflande roman, med mycket regn och gatlyktor som reflekterar ljuset i asfalten, medan skrämda steg hörs i natten.

Being a novelist och torka bajs i tredje staden

Nu får det vara nog. Med skitsnacket och örongodiset om inspiration som aldrig kom, som jag hade hört så många säga, jag talade kanske högst. Men jag hörde även andras röster. Bla bla bla, jo då, men jag har ingen inspiration i min basker.
Det var 2001 och höst och jag hade skrivit klart Så enkelt i solen och jag kände att jag bara ville fortsätta, jag har en story. Jag har flera, men jag kan få ihop dom till en, som hör ihop. Som berättar nånting större.

Jag bestämde mej!

Jag hade en gång, ganska nyligen bestämt mej för att sluta kröka, det var inte lätt, men allt byggde på det enkla, att bestämma sej. Jag var trött på bullshitet och dåliga undanflykter om att författaryrket skulle vara något närmre Gud. Jag hade slagit golfbollar i hål igen. Något jag sysslade mycket med som yngre, ensam på golfbanan och scheman hur jag skulle lägga up det. Ta saker på allvar och slutföra. Det kan vara att ha en smurffest och verkligen vara en smurf, eller att plöja åkrar vackert i SM, och verkligen göra det.

Jag och Johanna pratade om detta. Hur mycket pengar behövde jag dra in till hushållet varje månad. si och så mycket. Det var viktigt att veta och hålla, och ha det stödet. Men det viktigaste var att jag skulle vara FÖRFATTARE. Allt annat jag gjorde var bara för att tjäna stålar. Personlig assistent. Lärare på SFI, vikarie på Skurups skrivarlinje, måla hus. Bara parenteser för att få in stålar, svart eller vitt. Och ungefär fyratusen i månaden från Kultuarbetsförmedlingens aktivitetsgaranti.
Det viktiga var att jag varje dag satt och skrev i flera timmar. Som det blev. Mellan tio och två, skriva in i datorn, sen cykla till Kockum och simma, ibland till Bullen efter det för att läsa igenom det jag skrivit, ändra och skriva nytt för hand som jag kunde skriva in i datorn nästa dag. att se sej själv som författare, inte gå runt och skrika ut att jag var det, men att se mej själv som det, och ställa upp på dom kraven.
Vissa kvällar när Johanna skulle sova cyklade jag bort till Nyhavn eller Möllan och skrev för hand. Cyklade ett fyrtiofemminuters blandband på morgonen och försatte mej i tankar om det jag skulle skriva. In i det, ta dej in i det. Jag lärde mej en metod. Och jag tvivlade och tvekade. Men jag ville ge mej chansen, och jag försökte lita på mej själv och min kunskap och talang i tvivlet.
Och med min fjärde bok skickade jag för första gången manuset till flera förlag (trött på att aldrig nå ut på små förlag), och fick napp. Det finns mycket mer att skriva, men kontentan blir alltid: Hårt arbete och respekt.

Torka bajs? Jag gjorde det på tidiga morgnar och sena kvällar och helger, inte mitt eget. Inte bara i alla fall.

Insnöad skit

Nu snöar det och blåser, vit skit diagonalt i det här jävla landet som jag är så trött på. Insändarsidorna. Stig Strand som bara bryr sej om Anja och vägrar viga homopar. En fet gås landade i mitt huvud innan, dra till Afrika, där slipper vi fågelinfluensan.
Jag ska dra til Spanien på lördag. Ska jag äta min löskokta ägg där? Ska jag köpa mina grillade kycklingar? Om min dotter blir sjuk, har dom tvättat händerna då, sköterskorna och läkarna.
Jag är så trött på den infantila självgodheten. Min fru är i Berlin och jag har både hämtat och lämnat Elsa hela veckan, dom enda jag trivs med är dagisfröknarna. "Ingen tycker om mej, ingen tycker om mej", sjöng Elsa när jag hämtade henne idag. Och jag är lite känslig dom här dagarna, när det bara är hon och jag. När hon badar i sina simglasögon och ser helt tossig ut vill jag bara gråta av glädje, av sentimentalitet.
"Jodå, Elsa", sa jag, "sjung inte så, varför tycker du så?"
Och dagisfröknen ryckte in, "vi har sjungit den sången idag", sa hon och började sjunga om en tjej som hade mask i en ask, långa och klibbiga, sen käkade hon dom.
Dagisfröknen skrattade och Elsa skrattade och sen cyklade vi till fel lampaffär för att hämta badrumslampan som Johanna beställt. Hela tiden den förbannade vinden. Jag förklarade och förklarade och sen kom det fram att det finns två lampaffärer i Limhamn, ändå. Så vi tog oss dit och jag har aldrig träffat mer tråkiga utvecklingsstörda människor som inte var utvecklingsstörda. Tvåhundra nåt plus moms blev tretusen nåt på den enes miniräknare. Detta är Limhamn, där man bildar medborgargarde och pratar samma skit som i Sjöbo när jag bodde i den skitkommunen. Jag trodde att jag klarade västra Skåne, men inte ens det. Jag trodde att Sverige började vid Örkeljunga eller nåt, att jag skulle kunna leva bland människorna här. Jag saknar Landskrona igen, jag vill aldrig bo där igen. Men jag saknar igen. Igår när Elsa och jag var där gick vi bort till trevåningsradhuset i hamnen där vi bodde i tio månader.
Ingen vagn men solen och en lätt vind som var mild, Elsa tryckte ner mina axlar när hon satt på dom och jag berättade om att här cyklade vi till ditt gamla dagis, där borta pratade vi med fåren. Och vi träffade Benno och Inger som var våra grannar då. Snackkade lite, jag är hemma här, tänkte jag, men vill alltså inte. Det måste vara jag som är fel. Eller vädret. Men igår var det vår. Och Elsa fick en glass på Akropolis, jag fick två dubbla lättöl och läsa Landskronaposten och snacka lite med Apu, skaka hand, innan vi tog tåget och cykeln till Malmö och Limhamn.
På lördag flyger vi till Spanien och när dom pratar normalt där, så pratar dom för fort för mej att förstå, då trivs jag. Ensam i ett vimmel, som Strindbergs sjöng.
Vi gick till bibblan sen, lånade två med Alfons och en om grisen Lepold som håller på att få stryk av vildsvinet Kjell-Arne i skinnjacka. Men Leopold smörjer in sej i gammalt smör och rutten sill, får vara ifred så. Är det det som ska till?

Malmö och Limhamn och Sydsvenskan och allt jävla tjat om MFF. Jag börjar närma mej vägs ände med den här bloggen, kanske. Jag pallar inte berätta mer om mitt liv fram till nu. Jag pallar inte skriva om varje dag. Vilka böcker vi lånar på bibblan. Jag kanske ska berätta om EWa Andersson på bibblan i Vollsjö, ja, där är en story till. Jag hänger i lite till. Men en annan dag.
Malmö och Limhamn och Sydsvenskan och allt jävla tjat om MFF, häromdagen hade dom sin första träning med boll. Häromdagen tyckte en höjdhoppstränare att dom tränade fel. Spy mej i örat!
I Malmö springer det runt en massa värmlänningar och smålänningar i ljusblå halsdukar. Jag minns inte första gången jag såg Landskrona BoIS, jag var för ung. Men farfar var med och pappa och två farbröder, min brorsa och kusinerna, Sonny Johansson. Jag skiter i fotboll, men jag älskar BoIS, det handlar om helt andra saker.
Ja, jag vet, dom flesta som håller på MFF har anorna i blodet. Det är bara jag som är förbannad och i fel stad, men det är trots allt här jag vill bo. Jag får bita i det sura äpplet, igen.
Snart är det vår. Det är då jag ska börja skriva om BoIS, hela historien om många människor som inte har så många andra halmstrån att hålla i.
När jag kommer hem från Spanien ...

Bara jobbigt i skånsk juli

Det är ju helt hopplöst att skriva om något som liknar lycka och steg rakt uppför trappan. Jag har alltid haft svårt för det, så fort jag använder min oomstridda talang för rakt och enkelt och humoristiskt berättande vrider sej en slö kniv i min mage. Nä, Jonas, ge dom inte vad dom vill ha, ge dom inte det lätta.
Jag hade kunnat sälja tre gånger så många böcker om jag bara ändrat lite bland korten. Det tror jag, och jag vill sälja mer, men jag vill inte lägga korten på det sättet.

Skånsk juli, och slutet av juni, 1997. Samma år som jag skulle fylla tjugoåtta. Gud vad jag längtade efter att fylla tjugoåtta. Alla som dog innan dom hann fylla tjugoåtta. Nä, det är inte tjugoåtta som var det magiska. Tjugosju. Och inte den låten med Eldkvarn, den kom senare, då låg jag redan i fosterställning och hann nästan sälja plattan innan Johanna gav den till mej.
Skånsk juni eller juli 1997 och jag hade ingenstans att bo förrän i augusti, hade en väska hos mina föräldrar i Borstahusen utanför Landskrona, när jag sov där, köpte några folköl på kvällen för mynt som jag snott, satt och såg solen gå ner, var livrädd för att dö.
Eller, sov över hos nån polare i Malmö, Lund eller Landskrona. Aldrig ensam, jag vågade inte. Barfota, långhårig, Ven och konstiga saker innanför och utanför kroppen.

Vadå? Vad jag vill säga?
Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, och sen Curt Cobain en morgon på löpsedeln i april när jag kom cyklande till kiosken i Trönninge när jag var ensam i Påarp utanför Halmstad med en alldeles för gammal dator.
Jag var rädd. Jag tänkte på alla okända misslyckade genier som också hade eller skulle dö när dom var tjugosju- Jag var en av dom. Jag gick till doktorn för andra gången, en annan doktor, en äldre.
"Du ska inte oroa dej så mycket, Jonas", sa han och jag tyckte verkligen om honom.
Men vafan vet du, tänkte jag, om mitt liv i spillror.

Sommar och höst mellan Södervärn och Dalaplan

Först skrev jag den lilla boken. Så enkelt i solen, en kort och ganska glad bok om en kille och dom människorna han träffar, en flipper- och ölpolare, en svartspritförsäljare, en farfar, en liten blattekille som har släktingar som säljer grillad kyckling, den vemodigt jovialiske gamle fyrvaktaren, OCH SUSANNA.
Det var ingen självbiografisk berättelse, men huvudpersonen hette Jonas (Jonte) Sten. Han var inte jag, men jag kunde använda saker från mitt liv, historier jag hört och sen bara spinna vidare, jag fick skriva som jag ville. DEt var första gången som jag lät andra människor komma till tals. Det var en fröjd, jag var inte riktigt inne i det, men jag var på väg.
Vi hade inte flyttat än, det var sommar 2001 och jag blev bättre och bättre, vädret blev bättre. Vi badade på ställen runt hela Skåne och upp mot Halmstad i min mormor och morfars gamla hus som blev äldre och sjukare, men luktade så gott. Korna i hagen som lutade, lugnet och havet och den gamla cykeln att cykla till Trönninge med, för att handla tidning, lättöl och mat. Den rostiga grillen och gräset som alltid var lagom för högt. Jag och Johanna.
När vi var hemma cyklade jag till biblioteket och skrev för hand, sen hem och in i datorn och när det blev höst var jag klar, då hade vi flyttat också. Tidskriften Serum hade det lilla förlaget Fakir, dom ville ge ut den lilla boken, Så enkelt i solen. Två releasepartyn, Mässingshornet i Kirseberg och Svinaryssland Folkets hus. Paul Nilsson läste, Magnus Ödmark, Marie Pettersson (tror jag) och L.T Fisk spelade. Boken sålde slut ganska snabbt. Tomas gjorde ett fint omslag.

Vi hade flyttat. Jag var ganska frisk. Drack lättöl på Bullen ibland, gick ut på krogen med Johanna och kompisar ibland. Simmade tre eller fyra dagar i veckan. OCH, jag hade fått blodad tand, jag hade hittat min bok, Så enkelt i solen var en avancerad övning och jag lärde mej, nu skulle jag skriva en fet bok som skulle bygga i grunden på mej själv, men där jag skulle få skriva om allt jag ville, bygga ut historier låta dom bli tokiga från verkligheten eller från min fantasi.
Hur det gick till? Det ska jag skriva om i övermorgon ...

GLASS OCH MÅLERI OCH MÅLERI I MALMÖ?

Vi köpte en lägenhet på Södra Förstadsgatan sommaren 2001. Vi hade flytt det regniga Sverige, alltid i juni, alltid när skolorna slutar.
Ständigt denne Pelle Ossler, han var med när vi bestämde oss. Folkfesten i Malmö (den trevligaste försvunna traditionen av alla), Göran Skytte och Mikael Wiehe dansade på borden. Per Bjurman hade också bruna manchesterbrallor när han stod sidan om mej och lyssnade på Pelle. Regnet föll och jag drack upp mina alkoholfria öl.
När vi gick hem mot Svinaryssland, Johanna och jag och hennes brorsa och hans fru, slank vi in på Golden på Simrishamnsgatan som fortfarande hade Theatre of magic då (flipper) och jag sa till Johanna att vi skulle fan ta en restresa och hon sa ja, sen ut i regnet och jag älskade det, att det fanns något annat.
Jag hade varit mycket flygrädd under mina krökarår, nykter höll jag på att skita på mej, därför blev jag full, fast fullare, och det var lika skitnödigt. Men nu var jag ganska cool, tog några av mina naturpiller mot oro och försökte spänna av. Jag kunde flyga igen, det nyktra livet fortsatte att öppna sej.
Vi hamnade på Kreta och det var stillsamt underbart med bara böcker och sol och simmande i poolen på morgonen, sen ligga och flyta i det varma och salta Medelhavet, en enorm frihet. Och Alkoholfria öl på balkongen på kvällen, nån cigg ibland.

Samma dag som vi kom hem från Kreta gick jag på Bullen för första gången sen jag slutade kröka, beställde en pint lättöl på stället där jag varit seriös stammis i sju år. Jag berättade hela storyn för personalen, för alla dom andra stammisarna också. En slags säkerhet, ge mej aldrig något starkare, vad jag än säger. Bullen är fortfarande min stamkrog. Min dotter var åtta dagar när hon var där första gången, det var lite väl tidigt. Hon är tre nu och stammis.

Glass. Jag åt mycket glass istället för att dricka mycket öl.
Lägenheten som vi köpte hade fyra rum, tre och ett halvt kanske. Det hade varit två lägenheter från början. Tanten som var död nu hade bott i huset sen det byggdes 1929. Vardagsrummet målade jag ljusgult sju gånger. En arbetslös målare hade på femtiotalet slammat ojämnheter och målat blommor i hallen, han gick runt hos hemmafruarna medan männen var på jobbet, berättade en granntant som bott i huset sen trettiotalet, "ett slag hade nästan alla dom där stickiga blommorna".

Jag och Johanna fick varsitt eget rum, mitt hade en soffa, ett skrivbord, en fåtölj och alla bokhyllorna med böcker.
Jag skriver detta bara för att skriva något, lite lättsamt och glatt i den här jävla vintern som jag varje år lovar mej själv att fly nästa år.
Jag hade ett arbetsrum, jag hade gett ut två korta romaner på små förlag (en tredje var på väg). Vi bestämde oss för att jag skulle bli verklig författare!!!

Hang on to that cliff ...

Pool och poetry i Stockholm

Min och Rickards pappa gick på tandläkarhögskolan tillsammans på sextiotalet. Senare ordnade man kurser i Spanien och Portugal på våren, en sorts tillfälligt lyxkollektiv för barn och föräldrar.
Rickard är ett år äldre än jag och kommer från Husqvarna. När jag var tretton eller fjorton var vi i Albufeira, jag var lite mer van på att kröka, Rickard visste mer om musik. Året efter var vi i södra Spanien, Rickard läste engelska musiktidningar, läste Slas och lyssnade på Smiths, han lärde mej mycket, under många år. Jag tror att jag lärde honom något också. Våra politiska åsikter innehöll framför allt två saker: Solidaritet och frihet.
Vi åkte till London 1988 och bodde hos några nordirländska bröder och kusiner med släktdraget ett enda långt ögonbryn. Rickard hade träffat dom i USA året innan när han gjorde den grejen, on the road.
Vi besökte nordirländarna på hemmaplan några år senare, den stora familjen med den egna lilla golfbanan med biljard och Space Invaders i ett plåtskjul. Den lila folkabussen som vi åkte till Galway med. Matchen i gaelisk fotboll, en blandning av fotboll och rugby, alla var kusiner med ett ögonbryn.

I slutet av maj tog jag tåget ensam till Stockholm för att vara med i SM i Poetry Slam. Jag skulle bo hos Rickard som hade flyttat till Stockholm efter flera år i
Lund. Han jobbade som pressekreterare hos Moderaterna. Det var mycket konstigt för mej, jag var mycket upprörd i mina tankar under lång tid. Men han var min goda vän. Och senare har jag förstått att min vänsterfrihet inte nödvändigtvis behöver vara så långt ifrån hans högerfrihet. Men det är en annan historia.

Jag var nykter sedan sex, sju veckor. Det var första gången jag skulle sova utan Johanna. Det var konstigt och som vanligt att möta Rickard i riksdagshuset. Han var han och jag var jag. Armodet i min uppväxt har aldrig varit ekonomiskt. Men jag har blivit uppfostrad efter strikt socialdemokratisk modell. Ska man ha något så måste man göra något. Men jag har alltid vetat att resurserna funnits.
När Rickard tog mej ner till riksdagens runda swimmingpool hade jag inget ont att säga om det. Jag var nykter och mådde dåligt, jag hittade ett par rosa Addidasshorts som någon riksdagsman glömt, antingen en Moderat på 80-talet eller en sosse igår. Jag simmade runt där och det var ju friheten, det var allt jag kunde önska. Det är fortfarande mitt högsta och största mål i livet: Att ha en egen swimmingpool, inomhus.

I Rinkeby var det SM i dagarna tre eller fyra. Eric Fylkesson var tokig konferencier.
Niklas Åkesson från Malmö och Daniel Bou(jag kan inte stava efternamnet), delade förstaplatsen, jag kom sjua. Vårt lag från Malmö kom orättvist tvåa, Stockholm ska ju alltid vinna, oavsett kvalitet.

Det var både kul och jobbigt att träffa och bo hos Rickard. Jag var fortfarande mycket dålig av aktiv alkoholism. Vi var som en gammal gubbe och kärring som tvunget skulle gräla, medan vi älskade varandra. En incident som jag minns väl var när han av någon anledning sa att han inte kunde lita på mej, jag var ju alkoholist. Och jag sa: Men du litade ju på mej när jag var aktiv alkoholist, det var ju då du skulle tvivla. Nu är jag ju ren.
Jag minns inte exakt vad det handlade om, jag minns bara väggen av hårdaste stål mellan oss just då, hopplösheten. Jag var en mycket social inkompetent människa vid denna tiden. Rickard och jbag kom tillbaka till varandra, när jag blev bättre. Och vi blev vuxnare. Men nu har vi tappat kontakten igen. Vi har känt varandra sen vi var sju, och varit viktiga för varandra sen vi var femton. Men inte nu längre. Det får man kanske acceptera när livet har sin gång, även om jag gärna ade sett ett litet rakare slut.

En ensam dag i Stockholm tänkte jag gång på gång tanken: Fan, vad lätt det hade varit att bara slinka in och dricka två snabba. Bara för att lugna den satans oron som höll på att spränga min mage och mitt huvud. Jag hade aldrig tänkt att det hade varit lika enkelt alla dagarna i Malmö. Den dagen, kvällen innan, hade jag fått veta att det fanns en öl som var helt alkoholfri, inte lättöl, helt alkoholfri. Jag gick in på Systemet och köpte fyra flaskor, gick bort till tidningsaffären på Drottninggatan där jag visste att Kvällsposten fanns. Sen hittade jag en bra bänk i en park, gjorde som jag alltid har gjort för att komma in i mej själv och den världen där, som blickar utåt i ett lugn. Drack öl, läste tidningen, skrev lite och lyssnade på ett blandat band i freestylen.
Solig maj i Stockholm, dagen efter kom Johanna och vi bodde på hotell, en av våra favoritsysselsättningar.
Tre gånger badade jag i riksdagens pool i samma rosa brallor. Tack, Rickard!

Upp i sadeln igen i Malmö

Jag lämnade Alkoholakuten på trötta och stappliga steg och gick hela vägen till Sofielund, Svinaryssland, som vi snart skulle flytta från. Det var kanske en kilometer, den någonsin längsta.
Det tog två veckor när jag var så beroende av mina piller och Johanna, och jag ville inte bli pillermissbrukare istället, höll tiderna och försökte trappa ner i rätt takt. Jag satt framför teven och drack drinkar på juice och mineralvatten. Jag åt. Jag blev arg, jag pratade med Johanna, pratade, pratade, när hon inte förstod mina svador blev jag mycket besviken, irriterad. Men framför allt TOM, alldeles tom och apatisk, la mej på sängen, kunde ligga i en timme utan att röra mej, jag ville ingenting. Jag visste att det var fel, men jag kunde ingenting.
Det tog två veckor och alla problemen fanns kvar men långsamt, mycket långsamt blev det något bättre. Jag vågade svara i telefonen, jag kunde prata med andra människor. Längre och längre stunder av riktigt hopp. Jag kryssade i dagar på kylskåpet, varje dag.
Efter två veckor gick vi på KB för att se Pelle Ossler, kom in efter första låten och stack hem direkt, men jag var på lokal, på konsert, utan att dricka, tyckte till och med om det.
Jag började gå på Nyhavn på eftermiddagen inna det kom folk, det sista stället jag drack alkohol på, läste tidningen och tittade ut genom dom stora fönsterna mot Möllevångstorget där, Pops jobbade i baren och serverade mej tre mineralvatten på fat, det tog en timme ungefär. Jag var på krogen igen, det gick.
Jag och Johanna tog oss till Loftet på Hedmanska gården, det var uttagningar till SM i Poetry slam i Rinkeby. Jag skulle upp i sadeln, jag brydde mej inte om att det var tävling, jag såg det som en uppläsningsdebut igen (jag hade gjort ungefär hundra innan, men ändå debut. Jag hade också varit med på Poetry Slam på Kulturhuset i Stockholm 1998, mot danska och tyskar).
Jag kom trea, tror jag, bara segraren gick vidare. Det gjorde inget, jag skulle ju ändå inte kunna åka till Stockholm. Men jag fick blodad tand, var med nästa vecka igen, och vann, och blev rädd. Jag till Stockholm, jag hade bara varit nykter i en månad …