Övergår mitt förstånd

Jag köpte tre böcker på danska.
Jag köpte tre böcker på svenska.
Jag föredrar Malmö FF framför HIF vilken tid som helst på dygnet. Men det enda lag jag verkligen bryr mej om är givetvis Landskrona BoIS. Av samma anledning som jag hellre badar i ett hav än i en sjö.

Vi lever i klyschornas värld. Vi lever där att ta på sej landslagströjan är det finaste som finns. Vi lever i socker, vi lever i skit. Jag förstår verkligen inte varför. När en skadad Zlatan tackade nej till U-21 var han en svikare. Och vi kan alla undertexterna: Diva, ego, osvensk på ett dåligt sätt. (Inte osvensk som att supa sej full i bar överkropp på Mallorca). Osolidarisk.
Men helylle-Henke. Som jag respekterar stort som fotbolls- och skådespelare. När han tackar nej. Nä men ... en tänkande människa. Bryr sej om familjen. Vad sött och rättrådigt.
Henke till landslaget. Betala tillbaka allt du fått! Så brukar det ju låta. Varför inte nu?

I skuggan av San Siro. Martin Bengtssons verkligt viktiga bok, finns i pocket. Köp den, sno den! Läs den!
Jag tycker verkligen att man bör diskutera den inhamrade "sanningen" att idrotten/fotbollen fostrar. Och även lumpen, för den delen. Vad fostrar den? Vilka robotar skapar denna fostran? Alla lammen in i samma brölande fårskock av sexism, råsupande och små pojkar som kommer ut i livet som trettiofemåringar utan att ha en aning om ... vad? Jo, bollen är rund, allt kan hända. Kämpa för laget.
Jag vet att det inte är så svart, eller vitt om man är på det humöret. Men till viss, ganska stor del.

Martin Bengtsson är ingen fantastisk författare, eller psykolog för den delen. Men han har skrivit en oerhört bra bok. Jag torkar tårarna och önskar mej läskunnighet och förståelse hos dom som inte läser eller förstår.
Hoppa upp på en stol, titta på ett annat sätt och reflektera.

The good old days?

Det var nittiotal. Jag bodde på Upplandsgatan i Malmö, fjärde våningen. Dom två tjejerna som spelade dansmusik på natten. Jag var ofta vaken på natten.
Det låg en second hand-butik nära Cosmopolitan café. Där köpte jag ett par hederliga Fristads allvädersstövlar med dragkedja på väg till Pilen. Stövlarna kostade trettiofem spänn. Det gick båtar till Köpenhamn.

Jag träffade Tove på Café Malmö snett bort från Nyhavn. Man spelade biljard och samlade på kapsyler.
Vi tog väl en sväng om något område innan vi hamnade på tåget.
Såhär var det: Jag hade levt på soc sedan sommaren. Det var höst. Jag försökte skriva klart den berättelsesamling som Bonniers var intresserade av, men aldrig skulle ge ut.
Så fick jag studiemedel efter överklaganden, i en stor klump till slut. Jag var rik. Jag var på något sätt kär.
Så Tove och jag skulle åka till Skagen.
Jag var glad för drickandet och en del rökande.
Vi åkte färja och hamnade på något konstigt sätt på olika tåg. Men återförenades. Tog in på ett hotell i Fredrikshavn. Jag betalade extra för badkar. Det var ett fint hotell.
Nästa dag var pengarna nästan slut. Jag kunde inte ta ut mer i dom danska automaterna.
Vi åkte tillbaka till Köpenhamn och hittade en bra automat. Åkte Flygbåtarna första klass och tog en taxi till Lund. Till någon nation.
Vi kom aldrig till Skagen.
Mina allvädersstövlar hade torrt gummi som ramlade av bit för bit. Jag hade varit så lycklig.
Vi såg på Skalatones och svettades, och ... jag vet inte.

På morgonen på Upplandsgatan sken solen in genom fönstret. Tove sov fortfarande. Där låg affären Bäst (idag Lidl), på övervåningen fanns en skomakare från ett annat land. För fyra hundra spänn satte han klack som lutade inåt på mina fina allvädersstövlar. Dom blev ett par kvinnliga cowboyboots-wannabees från öst.
"Du ser ut som en polsk hora", sa en kompis.
Och jag vet inte, men jag kände mej inte bättre än hur en polsk hora eventuellt kunde känna sej. Antagligen sämre.

Samma vindar, samma dofter

Jag började fotbollskarriären på Exan med BK Fram, men gick snart över till BBK. Vi spelade på Ulkavallen innan den hette Ulkavallen, man bytte om i källaren till en liten villa som blivit klubbhus. Senare byggdes ett omklädningsrum närmre campingplatsen. Det kom läktare till Ulkavallen.
Varje midsommar anordnas ett välbesökt tivoli i flera dagar. Tonårskärlek, Kiviks marknadsstuk. Campingfolket kastar fisk på borstahusarna vid dansbanan.

Men nu ska allt bli ordning och reda. Folkpartisten Gerd Bernström (det var mycket skriverier när hon ansågs ha gått före i kön till sitt eget nybyggda hus i Borstahusen för tiotalet år sedan) ska med hjälp av kompisarna i Sverigedemokraterna utplåna Ulkavallen. Senare ska man också (kan man läsa mellan raderna) utplåna campingplatsen (undrar hur det går ihop med sd:s folklighet och tro på kasedans) som är i det närmaste fullbelägen år efter år.
Attraktivt boende är nyckelordet.
Och visst, en kommun på dekis behöver friska skattepengar.
Men till vilket pris?

Som ett brev på posten. Jag har under en tid skrivit på en lång deckarnovell (för att det är roligt, för att känna på genren), där figurerar, helt påhittat, ett kvinnligt kommunalråd som har vulgära drömmar och visioner om Borstahusen. Verkligheten och dikten, den eviga diskussionen om överträffande.

Jag bor i en expansiv del av det expansiva Malmö.
Till vilket pris?

Vi cyklade till golfbanan. Vi cyklade till fotbollsträningen. Tiderna förändras. Men det finns en röd tråd i alla ungdomsproblem: Ungdomarna har inget att göra. Föräldrarna kan ju alltid ta sina stora bilar och åka till ett köpcentrum, ungdomarna kan det inte.
Barn kan leka med pinnar, dom kan ströva på stranden, i parken, i skogen, hitta på lekar som en normal folkpartists fantasi inte verkar räcka till. Så därför är det ju inte svårt (att med sd:s hjälp) riva ner enkelheten av att ta en boll, kila ut på planen och kicka boll när man inget har att göra.
Man kan hänvisa till EU-kontrollerade lekplatser. Men därifrån blir tonåringarna bortkörda.

Varför är jag arg på Folkpartiet? För att jag är besviken. För att jag någon gång i mitt liv drömde om det folkparti som Bengt Westerberg möjligen nuddade nästan vid. Ett vänsterliberalt parti med solidaritet på dagordningen.
Jag bar som tonåring en knapp med orden: Fördomar fördummar. Jag visste inte då att den kom från fp, men det gjorde den. Det var längesen.
Varför skriver jag om Folkpartiet? För att dom är det härskande partiet. Med inbilska vänner, dessutom.

Och en sak ska du veta, Gerd, och Stefan och Carina om ni kan läsa: Att när danskarna kommer utan att betala skatt i Sverige, så kommer dom att vilja ha utbyggd barnomsorg, fler skolor (tvåspråkiga skolor) och mycket annat. Vems skattepengar ska betala det? Men dom är ju i alla fall inte muslimer.

Allt går att bevisa med politisk ekonomisk retorik. Vi ska söndra för att härska bättre över er svaga stackare.
Allt går att läsa mellan raderna. Allt blir en presidentsvalkampanj i USA. JAG VILL HA MAKT, kommer du i min väg trampar jag på dej med mina brungrova kängor.

Flyg iväg med mej

En ost- nordostlig vind som var något kall. Och solen som sken. Inga långkalsonger.
Det är roligt att det är tisdag. Det är roligt att göra sånt som dom fletsa inte gör. Låta Elsa vara ledig från dagis. Jag jobbade hela måndagkvällen. Jobbade mej fri från mitt beting. Så att vi kunde blåsa bara.

Mina döttrar är vana tågresenärer. Om några veckor ska vi ut på gesällprovet. Man måste förbereda sej. Man måste ha präkt-Bamse. Man måste ha saker att stoppa i munnen. Man kan inte åka sex timmar på en dag och ständigt skrika: Titta på dom torra bergen ... igen. Kolla dom böljande kullarna smyga ner mot havet ... igen.


Elsa och jag i en anakronistisk värld. Varsin freestyle och hårdkokta ägg i staniol.
Sen Bakken. Och jag berättade om kungen som ville döda djur när han hade ledigt från krigen. Vi hörde hackspetten gång på gång. Dom ljusa lövträden längtade efter sina blad.

Ett stängt tivoli. Det är roligt. Som en stängd stad en söndagsmorgon. Allt ser annorlunda ut. Vi åt buffé. Fläskesteg, friterad fisk, skinka. Drack varsin pint vatten.
Som Bosse brukade säga: Nä, nu börjar det bli dags för vår första öl. När vi vandrade på jakt efter kultur på Prags gator.
”Nä, Elsa, nu börjar det bli dags för pappas första öl”, sa jag och hon fick en glass. Och solen sken och träden täckte från ost- nordost.

Det lustiga böljande huset var ett skep i sjönöd. Elsa blev rädd och vi fick vingla tillbaka. Fyrtio spänn ner i brunnen kan väl mätta råttorna, om ni så vill.
Sen åkte vi nyckelpigan. Berg- och dalbana. Trångt för knäna.

När vi varit skolpoliser. 1981. Tolv år. Windy och Ramberg tvingade upp mej i Tivolis vagn. Vi hade rökt och druckit öl. Allt var för första gången.
Än ska inte skutan vända. Än ska jag inte börja göra saker för sista gången.

Och Elsa åkte en massa karuseller själv, jag vinkade och passade pingvinen Lina Birgit Louise som kom från Vinst varje gång.
Och sen gick vi under träden, klättrade på dom som fallit, lyssnade på hackspetten och spanade efter hjortar.
Och alltid på en tisdag. Det är skönt att ge sej av en tisdag. Att känna sej utvald att välja eller skita i att styras. Bara visa vägen.

Det här är mitt liv, and I don`t care

”Du ska ju bara gå till posten ...”
Det rinner vatten på golvet i källaren. Det samlas i en pöl innan det blir en å till brunnen. Det kommer råttor ur brunnen. Gallret är löst. Hon kryper där, min lilla dotter. Hon är så liten. Hon bara flög ut när hon föddes. Jag är så orolig för henne. Hon kan pilla bort gallret och falla ner. Sugas ner i hålet. Sugas ner till råttorna. Hon kan bli som Mowgli. Hon vill aldrig tillbaka till Människobyn.
Jag kan bara förstå henne. Men hon är så liten.
”... fast det har ju brunnit.”
Det finns en tråd som brinner av gas. Den tråden kan bli en stubin som är kort och försvinner. Allting sprängs, allting försvinner.
”Vi måste ju bo här.”
Vi måste ju det.

”Du lever ju i det där.”
”Kanske.”
”Du är ju aldrig här.”
”Vad ska jag göra här?”
”Du ska ju till posten.”
”Den har ju brunnit.”
”Dom har ju öppnat en filial.”

Det kan vara den pakten. Det kan vara ett bageri över öppen eld i det sydligaste Italien. Det kan vara ett femtiotal som låg i europeiska ruiner.
Som gjorde att allt var så enkelt då. Helvetet var borta. Helvetet kunde komma tillbaka.
”Njut i paradiset, så länge ...”, kanske Lars Forsell tänkte eller mumlade. Kanske satt Slas några stolar eller barer bort. Antagligen satt Pär Rådström just sidan om Lars.
”Vi skiter i dom andra, vi ger fan i deras regler.”
”Vi gör som vi vill”, sa Lars, och den vandringen tog oss långt.

Jag ska bara till posten. Men ICA-butiken har brunnit. Det tog eld i en mekanisk isbjörn. Man kunde köpa billigt kaffe sen, och dasspapper som luktade rök.
”Du ser det på fel sätt.”
”Du ser det på fel sätt.”

What´s going on

Jag hängde aldrig på fritidsgårdar. Eller, vi hade våra fritidsgårdar. Golf och hockey, en del fotboll.
Jag och Windy, mest hemma hos honom. Med gitarrer och dom vassa pennorna.
Många ungdomar idag har inte den typen av fritidsgårdar. Som ett eget rum.

Och man kan vara enögd och präktig och prata om föräldraansvar. Det ansvaret kan jag syssla med. Det kan kanske du. Det kan kanske inte den som inte finns, den som har väldigt många andra saker att gå igenom. Sånt som du inte vet, och aldrig kan förstå om du inte försöker.

Jag har suttit i en dansk fyllecell. I tre svenska. Blivit hemkörd av polisen två gånger. Detta innan jag fyllde tjugo.
Jag har suttit med ett leende på förhör hos polisen och hos socialassistenter.
Jag var en kille från Borstahusen med ett charmigt leende och en välsmord flabb.
Jag var ingen mulatt i hip-hop-kläder som sprang över två tomma järnvägsspår och blev anklagad för misshandel.

När jag som tjugoåring åkkte fast för rattfylla hade jag 2,41 promille alkohol i blodet.
Jag dömdes till en månads fängelse för rattfylleri.
Jag hade kört rattfull många gånger då.
Det är inget jag skryter över. Det är inget jag är stolt över. Det var bara ännu en gräns som passerades. Efter första, eller andra, gången är inget konstigt längre.

I fängelset. I Stångby, fanns det en kurator från Landskrona. Han var uppvuxen på samma gator som min pappa. Väster i Landskrona. Arbetarkvarter. Men han visste att jag var uppvuxen i Borstahusen.
Jag var yngst i fängelset där över tjugo var rattfyllerister. Jag hade högst promillehalt när jag åkte dit.
Jag bad om att få gå alkoholprogrammet, men fick inte för den flinande kuratorn.

Detta var 1990.
Nu är det 2008, och välfärdssamhället för alla har lydigt monterats ner steg för steg.
Nu lägger man ner fritidsgårdarna ännu mer.
Nu stänger man in barnen och ungdomar i burar, i fack.
Så får det väl vara. Men man ska inte hyckla och säga att man bryr sej.

Ge dom makten!

Jag läser ungefär en gång i månaden Stefan och Carinas blogg. Stefan och Carina? Ja, dom förtalsdömda sverigedemokraterna från utanför Landskrona.
Jag halkar någon gång in på några av deras fans bloggar.
Jag säger bara detta: Ge Stefan och Carina makten! Gör det nu! Bevisa en gång för alla vad ni kan göra.
Tillåt mej också att småleende tvivla på resultatet.
Får ni ens fullt lag?
Och vad kommer det att vara för korpgäng?

Dumheten har en kompass som bara pekar neråt. Sparka på dom som ligger eller kryper, inte på grund av dumhet, utan på grund av ett samhälles feghet och ointresse.
Dumheten har ingen utbildning eller kunskap. Inget intresse utanför den egna sfären. Ingen empati.

Jag tror på tester för att få rösta. Precis som vissa partier (fp, till exempel) tror på tester för att få vara svensk.
Jag har svårt att trivas i röda stugor.
Ge nu sverigedemokraterna chansen att visa vad dom går för. Var inte oroliga. Det håller högst ett halvår.
Så anställer vi några arbetskraftsinvandrare sen, att sopa upp resterna.

Upp med händerna

Igår fyllde Dronningen år. Barnen hade flaggor och jag gjorde misstaget att hoppa vid Österport. Fick trängas och stångas och svära på danska. For hilvede! Man måste göra så. Man vill inte bli överkörd av cyklarna ju. Och inte av barnvagnarna, ju.

Jag har så många bollar i luften.
Jag har inte tillräckligt många händer.
Och när Elsa och jag var på cirkusskolan klarade jag inte ens av jongleringen av långsamma sjalar. Vi tyckte mycket om cirkusskolan.

Det var så mycket lättare när jag hade färre idéer.
Men jag har många handskrivna papper till tre olika böcker.
Så sitter jag där i min bod, vid datorn, ska bestämma vad jag ska skriva. Det blir inte kattskit, men jag känner mej splittrad.

Marseille ska har blivit så fint. Man behöver inte vara rädd längre. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.

Jag orkar inte. Jag vill vara nyanserad. Men jag kommer att berätta historien om maktmissbruk, om pojken som var mulatt. Som sprang över spåret. Om tumultet som uppstod. Hela tiden tänker jag på vad som hade hänt om det varit en mänsklig buffel, en man i medelåldern med resväskor och rödbrusigt ansikte, från Sverige, Tyskland, USA eller Danmark, som korsat spåret. Om hon hade ringt på kollegorna, ordningsvakten och snuten då, den säkert kränkta konduktören. Om tåget hade blivit inställt då.
En pojke sprang över tomma spår. Han gjorde fel. Han hade bråttom till tåget.
Han blev nästan nerbrottad.
Fyra konduktörer, en lokförare och en ordningsvakt. Senare två trevliga poliser som knappt kunde hålla sej för skratt.
Killen kanske kastade en tidning när han blev provocerad.
Misshandel, sa den tjocka konduktören. Och ställde alltså in ett fullsatt tåg i rusningstrafik. Alla fick gå av och byta spår och trängas ännu mer. Hon borde få sparken.
Jag var tvungen att stanna och vittna. Alltså, inte tvingad. Det var JAG som tog beslutet.
Jag vet att det var dumt, sa den chockade pojken.

Vem håller dej

Det rinner blod nerför hakan när han ligger på golvet. Bitit sej i tungan. En sköldpadda på rygg. Skolan är inte ett fängelse. Tortyr.
”Kennet! Nu räcker det!”
Han har inte slutat sparka. Han är en snabbare sköldpappa, snurrar fortare.
”Han blöder.”
Han vet inte vem det är. En flicka. Han vet inte tankarna i huvudet i kapprummet. Kläder som flyger när han når dom med fötterna, landar fort.
”Vi bara skojade ju ...”
”Vi visste inte att han skulle bli sån.”
”Men det brukar han, ju ...”
”Nu räcker det!”
”Han är normal.” Det är Lena. Hennes röst är som honung. Han är hungrig.
”Kennet!”
Han är färdig nu. Han är klar. Han sätter sej upp, viftar med handen: Bort!
”In i klassrummet, barn”, säger fröken som kanske försöker vara god.
”Jag är inget barn, jag är fjorton”, säger Knudis, Pers lillebror. ”Han är ju helt bäng”, säger Knudis och stänger dörren.
”En tro, Kennet”, säger fröken, försöker dränka äcklet och irritationen som hon vet att hon inte får känna. ”Du borde skaffa en tro”, säger hon, kan inte hålla om honom, ser hur han skakar och hulkar.
”På vad”, säger Killor när allt verkligen är över.
”Ja ... Och lära dej läsa ordentligt.”
”Sjuk”, säger Killor och tar på sej någon annans jacka, går ut.
Det blommar i rabatterna. Näsor tryckta mot klassrummets fönster. Han tar en näve jord och småsten och kastar, alla ryggar tillbaka. En bombmatta. Spräng skiten. Alla är rädda.
”Idioter”, skriker Killor och börjar springa som en orangutang, gräver mer jord och kastar och alla börjar skratta. ”Jävla idioter”, skriker han och springer in bort under träden och ramlar eller faller lätt. Kroppen dallrar lätt, allting snurrar i himlen.

Karate Kid. Han har sett ettan, tvåan och trean. Han tänker inte på vart han ska. Tänker bara på båten. På Karate Kid. Wax on. Wax off. Ta bort skiten och låt det glänsa.
Hemma. Plockar fram lådan med sandpapper. Tar det grövsta. Tar på sej snickarbrallorna, och kepsen. Truck off. Pappa är ute på vägarna. Sjön. Att ge sej av. Han ska fylla femton så småningom. Han har ingen moped. Wax on. Wax off. Han jobbar sej svettig mot båtskrovet. Segla bort. Tar en läsk ur pappas kylskåp. Du måste lära dej. Du måste lära dej. Boxsäcken med filspån av silvrig metall. Han slår, försöker sparka men når inte upp.
”Inte så”, hör han någon säga, bruten svenska. ”Håll ilskan borta”, säger han, Saddam.
”Vadå?”
”Jag skulle snacka med farsan, ingen lastbil?”
”Han har körning.”
”Man måste känna lugn.”
”Jag är förbannad ju.”
”Ingen dag i Sverige ... har jag inte varit arg.”
”Du är ju alltid glad”, säger Killor. Alla pizzor dom köpt på krita. Ölen under disken som pappa druckit, och Savoy när hon kommer. Och Hansi och Killor också, två gånger vid flipperspelet. Killor kan räkna till två.
”Nej. Jag kan lära dej”, säger Saddam. Och han är ganska kort och senig. Han har sitt svarta hår, och mustaschen.
”Jag gillar inte blattar ...”
”Vill du lära dej?”
”... varför är du sjyst ...”
”Varför. Kennet ... Jag håller din hand.”
”Är du bög, eller ...”
”Vem håller din hand ...”, säger Saddam. Och Killor blundar och ser pappas rynkor när han skrattar. Hans skrovliga hud när han gråter. Hans välstrukna gardiner. ”Vill du inte ha hjälp”, säger Saddam. Och hoppar. Och sparkar högst upp på boxsäcken. Landar mjukt på fötterna.
”Kanske”, säger Killor. Och han hör pappas röst på fyllan. Han känner hans öppna näve mot kinden. Och tårarna igen när han ångrar sej och gråter: Jag saknar henne så. ”Jo, jag vill lära mej.”
”Varför?”
”Jag vill sparka skiten ur dom.”
”Vill du?”
”Jag vill vara stark.”

Dom kommer att kliva på dig igen

Livet och lusten. Jag får luft av Bibi och Erika och dom andra. Dom får mej att lära på nytt.
Man ska aldrig glömma att ställa sej på stolen.
Man ska aldrig glömma att solen går upp från andra hållet på andra ställen.

Peter Kihlgård i intervju i Sydsvenskan. Jag respekterar Peter Kihlgårds väg i slalomlandskapet.

Livet och lusten. Luften. Jennie och Vanja som jobbar med Unga Röster i Landskrona.
Men det vill SD-influerade Folkpartiet sätta stopp för. Pengarna ska gå till vakter och drogtester i Häljarp. Mångkulturella samarbeten som verkligen fungerar, som ger unga människor mening och mål, all integration ska å det starkaste motarbetas.
Ni spottar på så många. Tro fan att dom spottar tillbaka.
Mindre och mindre sällan föraktar jag er inte, Lisa och Torkild. Ni är unga politiker. Ni uppför er som gamla gubbar och kärringar utan vidsynthet, i ett enskilt torp på trehundra kvadrat långt borta från verkligheten. Utan livserfarenhet. Och det värsta, utan empati.
Vissa obehagliga beslut måste man givetvis ta. Vissa beslut kan jag hålla med om. Jag är inte partipolitisk.
Men känslan. Men kunskapen. Men alla dessa förbluffande begåvade ungdomar som finns hos Unga Röster och på andra ställen. Kväv inte deras lufttillförsel. Ta inte bort deras chanser. Lyssna mindre på SD, försök hitta hjärtat bakom koftorna och slipsarna och kavajen.
Det är barn. Unga vuxna. Titta på era egna barn. Titta på världen. Det är människor. Dom har inte redskapen att göra allting rosaskimrande själva som vi privilegierade har fått från magen vi låg i, guppande i trygghet.
Det finns en desperation som bara ännu bubblar.
Jag tror inte att era extravakter kan stoppa den soppan när den kokar över.

Jag sitter utanför Kulturskolan. Gamla Saluhallen i Landskrona. Allting förändras. Jennie busvisslar och kallar på kids överallt. Kom och gör det, och det och det.
Jennie säger att hon nog inte orkar mer. Jobba i motvind. Utan stöd.
Därinne sitter ideela frivilligarbetare.
Man kan kolla på ungaroster.se. Det görs mycket. Hela tiden.
Jag pratar med Erika och Bibi. Dom har samma problem som alla andra tonåringar. Plus en hel drös till. Att inte vara godkända. Att vilja och kunna men inte få lov.
Och många fler ungdomar. Småsyskon och släktingar att ta hand om.
Och att dom är vanliga tonåringar.
Och att dom är vanliga tonåringar.
Och att vissa av dom bara bott två eller tre år i Sverige. Att dom saknar syskon och andra släktingar. Vänner. Att dom har minnen från saker som inte har hänt varken på Öresundsvarvet eller i Borstahusen.

Idag vinner BoIS med sju-noll.

Opportunister gå hem, ni var aldrig min vän

Jag ska förvisso fylla trettionio år i juli.
Jag är förvisso ständigt detta barn.
Och jag tänker inte bli något annat.
Jag kan visst ställa mej i vissa led. Jag kan visst vara en ansvarsfull och ibland sträng pappa. Jag tror på gränser och ramar. Jag tror på vidga gränserna och ramarna, ju mer mogen man blir att klara av ansvaret.
Jag tror på ansvar.
Jag tror på konsekvens.
Jag tror på nyfikenhet och den ständiga frågan: Varför?

Jag tror på att: Där går tåget. Där åker färjan. Och vi är med.
Jag tror på att: Det är svårt, men vi ska göra det.
Jag tror på järnvägsstationer i maj. Att känna lukten och förväntan. Att säga att jag hinner med en snabb stående i en bar som aldrig kommer att finnas i Småland eller resten av Sverige.
Att vänta några minuter i metron i Paris och ändå kunna ta sej något läskande.
Jag tror på att: Där, titta ungar, där kommer havet, där kommer bergen, där kommer träden som ger oss dom oliver som kostar för mycket hemma. Men smakar mycket godare än skiten i glasburkar utan kärnor.

Man måste prioritera. Man måste välja vad man vill ha i vårt rika land. Vår teve är liten och inköpt 1994 eller -95.
Johanna syr och stickar en del kläder till våra barn. Syr om kläder till mej. Vi får kläder. Jag får kläder. Vi köper billiga kläder. Vi har givmilda vänner, syskon och föräldrar. Vi är privilegierade.
Vi cyklar och går. Lagar mat hemma så att vi har råd att gå på krogen.
Och jag har flera tusen i en burk att sprätta iväg över ängarna.

Om man skippar första instrumentalskitet så är dom inledande fyra låtarna med sång på Björn Afzelius Exil, den bästa inledningen på en svensk skiva som jag kan minnas just nu. Och sen kommer mastodonten Hiroshima. Magnifikt.
Möjligen Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser. Eller Eldkvarns Utanför lagen.
Jag vill känna det enda in i märgen. Det kan man bara om man släpper allt förinställt barometersnicksnack om vad som är en fis i huvudet eller vinden som vänder.

April skies

Jag minns barndomen.
Jag minns flygplansmat och sparade påsar med salt och peppar. Våtservetter som luktade riktig citron. Swimmingpooler som luktade riktigt vatten. Som luktade lugn och allt jag hade längtat efter.

Jag minns tonåren.
Jag minns att ligga på rygg under vattenytan och känna sticket i näsan, klådan i ögonen. Att se solen och den blåa himlen genom en hinna. Jag minns att vara död. Att hata det.

Jag cyklar med min äldsta dotter till en skolmatsal i Limhamn. Vi ska på fotbollsmöte. Vi har glömt hjälmen. Jag ser ut som en trött kulturarbetare. Hon har skitiga kläder för att jag alltid blir försenad. Alltid blir bajsnödig när jag ska dit jag inte vill eller känner mej hemma.
Hon är skitig för att hon går ut tidigare. För att vi har en rullebör som samlar regnvatten. För att vi har jord. För att hon har spadar och hinkar. För att hon alltid uppfinner sina egna lekar.

Jag minns honom som skrattade på ett annat sätt och var barnlös. Som var yngre än dom andra tandläkarna. Han hade haft en låt på Svensktoppen.
Jag minns paret som alltid var lite snofsigare. Drack gin och tonic.
Jag minns club sandwich på golfbanans restaurang. Dom små ormarna i sprickorna i cementen. Dom större ormarna i dom konstgjorda bäckarna. Den stora ormen som lugnt lugnt kröp över övningsgreenen. En till gin och tonic.

Föräldrar är föreningens ryggrad. Eller livsnerv. Jag minns inte. Kakor och kaffe i plastmuggar. Föräldrar måste bli ledare. Jag och Elsa trodde att det handlade om att ungarna skulle ha kul. Hon och jag brukar träna fotboll med en plastboll som är en jordglob.
Det kostar sjuhundrafemtio spänn att leka i LB07. Man behöver ingen fotbollserfarenhet för att vara ledare. Istället för Björnen sover leker man Zlatan sover.
Alla kan vara ledare. Alla ser likadana ut. Vi har själva valt att flytta hit, till Malmös mest homogena stadsdel.

Jag minns inte hockeykarriären med äckliga hamburgare.
Jag minns inte fotbollskarriären med äckliga korvar.
Mina minnen är handplockade. Jag skapar mej själv.

Sparka ut dom!

Till slut gick vattnet ändå igång i koloniområdet. Efter påskhelgens försening på grund av fryschock.
Till slut begick vi årets premiärövernattning med två skrikiga och snoriga flickor. Och en del regn. Det är då jag aldrig kommer att köpa en husvagn.

För trygghet, mot våld. Vem ordnade den manifestationen? Sverigedemokraterna? Folkpartiet? Knappast. En ung högskolestudent, invandrare, gjorde det. Som så många andra positiva saker i Landskrona, som ber om samarbete och integration.
Under två timmar berättade vanliga människor historier, man dansade, skämtade, sjöng, spelade blues. Jag berättade lite kort om skrivprojektet jag håller på med.

För bara några veckor eller månader sen var jag så fed up med Landskrona. Med dom tio- eller femtontusen som bara gnäller, slarvläser tidningen som ibland slarvar och inte tänker sej för.
Jag var så trött på dom kanske hundra ungdomar som förstör så mycket. Dom kanske hundra ungdomar som bara är några av den annars skötsamma underklass där många försöker ta sej upp på ett hederligt sätt.
Jag var så trött på dom kanske tjugo politiker som antingen står handfallna (men fler närvarande poliser på stan är ett förslag som jag står helt bakom, särskilt för att öka tryggheten hos dom som inte vågar visa sej på stan) eller tror att problem löses genom förbud och hårdare tag. Vart tog friheten hos liberalerna vägen? Som vanligt hittar vi den hos dom redan fria. Dom ofria ska ha det jävligare och jävligare.

Cyklarna får inte plats vid stationen i Malmö. Så vad gör man då? Ordnar fler cykelparkeringar? Ah nä, man gräver nya miljardhål, flyttar cykelflotten ännu längre bort och skaffar ännu färre cykelparkeringar.
Samtidigt målar man upp Malmö som cykelstaden.
Samtidigt utlovar man hårdare tag mot cyklisterna.
Samtidigt kör man felparkerade cyklar långt åt helvete ut långt bakom Jägersro. Klipper upp lås för flera hundra om så behövs.

Jag var så fed up på Landskrona.
Nu träffar jag ungdomar som berättar historier för mej. Svenska och utländska. Det ger mej hopp och glädje. Det ger mej insikt och kunskap. Det ger mej ödmjukhet. Och mer jobb än jag har tid och råd med, egentligen. Men vad gör man inte med sitt stora bultande hjärta.

Ständigt detta: Hårdare tag.
Aldrig detta: Vad är problemet? Vad ska vi göra för att lösa det?
Ständigt detta: En hårdare värld.
Ständigt detta: Låt den som inte kan simma drunkna. Jag har mitt att tänka på.

That´s the way it always been

En annan gång ska jag berätta om hur det delvis går till i den stora förlagsvärlden i den lilla stad som Stockholm är. Den stad som (med tindrande helsingborgsögon) ser sin egen navel lysa. Som undviker att se att det mesta händer någon annanstans.
Men min novellsamling har högst prioritet.
Romanen ligger och juckar i sin graviditet i mitt huvud, på handskrivna blad och i min dator.

Och sen, idag, kom det andra fram. Det som jag känt. Det som jag saknat. Deckaren.
Och, nej! Ingen stendöd illitterär tegelsten. Utan en hyllning till Dan Turéll. Eller, i hans anda. Och, ja, jag satt i Köpenhamn.
Smått jovialisk samhällslitteratur med ett mord eller två. Med ett glas eller två. Med stereotyper. Som Seinfeld. Som whatever. Fast mjukare. Fast råare.
Första korta kapitlet. Första boken i en serie. Mord i Borstahusen:

Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, Dan, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde.
Jag brukade gå den vägen. Kaffe och en liten snaps i det vita köket. Vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna. Upp mot det röda taket. Alltid jeans, skjorta och kavaj. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta en lammullströja ockå. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat. Allvädersstövlarna som jag hamstrat tio av när byggvaruhuset hade utförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnt. Pengarna trillade in.
Varje dag samma promenad med bagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... Dan”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.
Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg kroppen. Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.