Alla idioter ... och andra

I detta sjuka samhälle. Jag lyssnade på ett bandbrev igår, min mormor. Det var inte riktat till mej. Jag saknar ofta min mormor. Hon var som jag på vissa sätt, godhjärtad och besvärlig. Hon var generös och rolig. Jag skrev en dikt efter hennes död, när vi hade tömt rummet på hemmet. Den är tänkt för uppläsning. Nu ska jag till doktorn.

rummet är tömt nu Elsa
nu finns det ingenting kvar
bara tomhet i luften
bara regnet och hösten
den spruckna rösten
har tystnat
och inget inget finns kvar
bara vanliga tråkiga dar

solen slår in i det tomma
solen slår in som ett spjut
ett spjut som slår hål i isen
som öppnar en iskall grav
i ett sugande kolsvart hav

som ett spjut som ett spjut som ett spjut
ett spjut i ett barn som gråter
ett barn som inte förstår
att dagarna går
det blir vinter och vår
det blir höst och allting tar slut

som ett spjut som ett spjut som ett spjut
ett spjut i ditt hjärta
som vulkanen
som smärta
som smärtan i ditt lilla bröst
när den tystnade, tystnade din röst
vulkanen som dog
en häst och en plog
en ogenomtränglig skog
och ett spjut et spjut som ett spätt
ett spätt i jorden och ingen hör orden
det är slut det är slut det är slut

rummet är tömt nu Elsa
vulkanen är utan glöd
ett spjut i mitt hjärta Elsa
du är död du är död du är död

Du fick en stekt sparv influgen i munnen

Elsa fyllde sex år förra torsdagen. Hon är klok och underbar, och fullständtigt ... förbannat jobbig emellanåt. Som människor är.
Anna fyller två i juni och ser ut som en trollunge. Hon är antingen glad och busig eller fullständigt förbannad.
Det är vackert att se sina barn leka tillsammans, trots åldersskillnaden, se hur dom innerligt tycker om varandra.

Ibland, i mörkare stunder, vet jag inte vad jag vill. Eller ... jag vill ingenting just då, allt är tomhet.
Nu blir jag tokig, dom spelar Skånske Elias, som tydligen vunnit någon tevetalangjakt, på radion, vedervärdigt. Präktiga smågossar som gör buskis på skånska, och Bert kammar väl in stålarna, antar jag.

Obama? Vad ska man säga? Det är kanske ett bevis på att slaveriet för svarta håller på att avskaffas i frihetens rike.
USA är så mycket mer än dom flesta tror. Det är inte så många (om någon) som besökt flera orter i alla stater (absolut inte jag). USA är inte bara så som det ser ut i alla kriminalserier, eller komediserier som My name is Earl. Men det är också (om än dramatiserat och därmed uppskruvat) USA. Landet fascinerar mej, men jag räds. Det är ju så mycket. Det är kontrollmänniskan i mej. Nej. Det är den människan som vill ha alla köttslamsorna fastklistrade på benen innan han uttalar sej.
Jag är inte färdig med Sverige, knappt med Skåne. Jag har så mycket kvar i Spanien och Portugal att ta reda på och lära mej. Jag hinner inte.

Jag hinner inte. Människan är förändringsbar. Men i den moderna tiden, jag hinner inte.
Jag har två barn, ett jobb med mycket låg timlön. Jag har en fru. Jag har intressen som tar tid. Tid ja, tider på dagis, tider på cirkusskolan, tider för måltider, tider för barnkalas, släktkalas, andra kalas. Läkarbesök, vård av sjukt barn. Jag är inte gjord för ett schemlagt liv, men ändå är jag det.

”Men vem är jag att ställa mej bredvid? Vem är jag att blunda för en strid? Vem är jag att överlåta framtiden åt dom som strävar bakåt?”
”Jag är här, jag ser ju mina barn. Dom är här, dom litar på sin far. Jag är här, det är nu jag har min tid, det är nu jag måste bygga deras framtid. Ännu är jag stark! Ännu står jag mitt i livet.
Ännu finns det dom jag älskar! Jag ska slåss för dom så länge jag finns till!”
Ur Björn Afzelius Hiroshima.

Jag vill åka till Ryssland. Högerliberala ledarskribenter vill inte ha gas från Ryssland. Kärnkraft. Förvaring. Följderna. Framtida generationer. Vem fan bryr sej.
Jag vill åka till Ryssland. Jag vill se detta land som jag bara känner genom böckerna, jag vill sitta och titta. Jag vill veta hur det verkligen är. Jag vill prata, kunna språket. Jag vill läsa deras tidningar. Jag vill veta mer än vad dom pseudofria svenska tidningarna rapporterar.
Jag kommer antagligen att hamna i Kroatien. Om jag inte hamnar hos Björn Afzelius, vi hade kunnat ha det intressant där, i Helvetet.

Jag simmade tusen meter på Kockums i fredags, det var första gången på länge. Jag blir röd i ögonen av klor. Röd i ansiktet av bastun där jag firade med en lättöl. Jag fick ont i nacken. Men det var så skönt att vara tillbaka. Jag har simmat på Kockums sen 1994, förra året blev det inget eftersom badsistuationen såg ut som den gjorde i Malmö.
Det är blir en rad av konsekvenser efter hur man handlar. Mer motion betyder mer bra uträttat arbete, ett större välbefinnande.

Sverigepucko”demokraterna” har polisanmält Mikael Wiehe angående hans israeliska motstånd vad det gäller tennismatcher. Det finns inga gränser för idioterna i det partiet, det finns ingen riktig tankeverksamhet, om man bortser från den opportuna populismen. Sd brukar prata om bristen på demokrati i Sverige, kvasimartyrerna försöker vinna röster på att få sej själva att verka ovälkomna i den politiska debatten. Men när Mikael Wiehe uttalar sej ... då ska han in i finkan. Man får inte säga vad som helst.
Vad vet sd-anhängarna om Israel-Palestinakonflikten?
Jag tycker inte att man ska stoppa matchen. Jag tycker att man ska göra en laglig och fredlig demonstration. Jag tycker att man ska hålla våldspacket (från alla håll) borta.
Jag tycker att man ska diskutera vettigt med kunskap. Hör ni det sd!? Kunskap! Jag berättar gärna det igen, när en av dom folkvalda sd-snubbarna ringde upp en journalist för att fråga vad man egentligen gör i kommunfullmäktige, vad det är. God natt yxskaft.

Vi måste komma ihåg det: ”Folkets kamp är folkets hopp”, vi bortskämda snorungar i alla åldrar.

Ut ur mörkret. ”... att du också hoppas på en morgondag.” Ulf Lundells gömda låt. ”... den här världen ömsar skinn igen.” ”... innan en dröm ens är drömd är den såld nu.” ”... varje dag skakar av barbari och våld nu.” ”... kanske levde vi på drömmen om godhet och fred.”
Den vassa eggen, Evangeline och Xavante. Vissa stunder känns det som att det är det enda du behöver äga för att försöka förstå livet. ”... och jag är så glad att du är här vid min sida, min vän.”
Kalla mej naiv, jag tål det. Men berätta varför.

Down by the river

Kajsa och Malenas Vi kan göra det igen är tillsammans med Leonard Cohens Famous blue raincoat världens bästa låt om att sträcka ut en hand, när man egentligen borde se att det inte finns några fler avhuggna händer att kasta som pärlor till svinen.

Någon har skrivit att Neil Youngs Like a hurricane är en låt som börjar där andra slutar, det kan jag hålla med om. Moneybrothers Just another summer har samma tendens men når givetvis inte ända upp.

Jag tycker om att titta på alpin skidåkning, längdåkning, tennis (jag växte upp med Björn Borg, Ingmar Stenmark, Wilander, Gunde och Wassberg) och golf. Då brusar jag upp i en nationalistisk yra för vissa aktörer.
Igår såg jag Robert Karlsson få pris på Idrottsgalan som var sådär präktigt småskojig och trist. Jag har tävlat mot, spelat med, Robert Karlsson för något mer än tjugo år sedan. Han höll ett innerligt och ... präktigt? tal. Jag blev glad för Robert Karlssons skull, han har kämpat länge och bra.
Men, poängen, det jag tycker bäst om att titta på är ändå handboll. Den glöden och ärligheten som tillhör sporten tilltalar mej mycket.
Skidskytte förstår jag mej inte på.

Man ska inte ha för stora kläder, hellre lite för små.
Jag är kanske en snobb, en något slarvig sådan.
Igår sa jag till min fru att jag var en modern, den nya tidens, bohem. Jag vet inte om det är sant. Jag kanske bara är Mats Ronanders lillebrorsa på åttiotalet.
Jag skiter ganska ofta i vad människor har för åsikter om min klädsel, trivs jag i kläderna så trivs kläderna på mej. Då strålar det utåt, det är min devis.
Fast sen har vi ju normerna som långsamt kväver oss, ständigt.

Dom två viktigaste låtarna någonsin är ju givetvis Barn av vår tid och We`re only in it for the drugs och, okej, dom tre viktigaste, Sexnolltvå.

En låt som borde slutat innan den började är den där skiten med Takida, Curly Sue. Hur kan någon överhuvudtaget tycka om den, amerikansk tidig nittiotals mainstream som var dålig och omodern redan då. Ja ja, sången handlar om sångarens fru, so what? Skit är skit, om än i foliepapper.

Det är sällsamt när man nästan börjar gråta, i alla fall fäller några tårar, under morgonens cykeltur. Här är mit hav, här lever jag, här försvinner allt som gör ont annars.
Jag har malt om det, skrivit om det, otaliga gånger. Men, det sketna lilla havet, mitt Öresund, vad vore jag utan dej?

Man ska möjligen med ett halvt getöga snegla på andra. Men, använd bara det du omedvetet suger in i dej, det är det som är du. Det gäller allt, flickor och pojkar.

Man ska heller inte underskatta Jonis platta Blue och givetvis inte Like a rolling stone.

Jag använder mej av ganska små och tajta badbyxor. Jag tycker att stora shorts är fula. Allt började med att jag märkte att man simmade bättre med ”vanliga” badbyxor. Så enkelt. Så moget. Mer bekvämt, alltså. Så är det med kläder också. Därför kan jag inte ha håliga jeans, inte brallor som hänger så lågt och spänner över låren. Dessutom ser det löjligt ut. Dessutom ska jag fylla fyrtio i juli.

Nog med mode, ska vi gå över till litteraturen? Ja.
Det kom ut en tidning i samband med Malmöfestivalen -97 eller -98, den hette Ordet. Den är nog svår att få tag på idag. Jag var med, och flera malmöförfattare. En av redaktörerna var Kristian Lundberg: ”Klockan är strax sex på kvällen och fortfarande är det en människa jag vill vara; ingenting annat. När jag som tolvårig pojke stod vid fönsterkarmen till lägenheten min mor hyrde vid Bennetsväg 45 c drömde jag om denna frihet: att handla efter det jag tror på. Att få lov att fritt blåsa genom gatorna som ett torrare löv i september.”
Det var just det jag ville säga.

Spanien från vänster

Jag läser en sorts resebok på danska från 1962 (Spanien uden for alfarvej, Esther Skoubue) som jag köpt på ett antikvariat i Dronningens By. Kongens By på den tiden när Sture Dahlström inte var så crazy, när han skrev en sorts beatprosa. Debuten Änglar blåser hårt, handlar om jazz, kärlek och drömmar. Om att få det att gå runt, alltså.

En annan kvinnlig författare, även om jag snarare skulle vilja kalla henne journalist, är Liza Marklund. Hon har skrivit flera mediokra böcker, jag har faktiskt inte lyckats läsa ut en enda. För mej innehåller författarskap även en god litterär stilistisk förmåga, det anser jag att Marklund saknar.

Det var givetvis ett annat Spanien på sextiotalet, när Esther Skoubue var där. När Sture Dahlström var där och skrev den fina och ärliga Kaktusstigen. Jag minns när jag hämtade den på posten i Lund, från Bakhåll i början på nittiotalet. Jag minns hur jag drömde på Werner och Hansen (numera Och bar). Jag minns hur jag läste ut boken där, en eftermiddag i Lund där ingen någonsin såg mej disputera.

Det har ju blivit rabalder nu, om Liza Marklund. Att hon far med osanning i sin sanna historia Gömda.
Och ingenstans får man höra någon, precis som inom den ledande politiken med några få undantag, säga sanningen: Bland dom litterärt ointresserade, som är vår målgrupp, är det mer vinstgivande att kalla en bok (om ett viktigt ämne), EN SANN HISTORIA. Varför är den VERKLIGA sanningen så svår att uttala?

Liza Marklund skriver bra och angelägna krönikor i, numera, Aftonbladet, många gånger om samhällspolitiska kvinnoproblem. Hon är en modern vänstermänniska.

Sture Dahlström levde i många år i ett fascistiskt land, Spanien, där bor även Liza Marklund numer, demokratiskt. Sture Dahlström är kanske något överskattad i vissa kretsar (mina egna), men en betydligt bättre och mer egensinnig författare än Liza Marklund.

Jag har någon gång tillsammans med Johanna och några till räknat ut hur mycket tid jag spenderat i Spanien (och Portugal), jag tror att vi kom fram till ungefär fem procent av mitt liv, men i sinnevärlden betydligt mer än så.
Vad säger det om mej? Vad säger det om Sture Dahlström? Vad säger det om Liza Marklund?
Ingen aning.

Innan allt försvinner

Solen går upp på ett konstigt sätt idag.
Jag tänker på Michael Strunge, som gärna levde på natten.
Jag tycker inte om att sova, jag är dålig på det. Jag gör det när jag måste, när jag inte orkar längre.
Vi bodde på Södra Förstadsgatan 115 i något mer än två år. Jag minns det som en mycket fin tid, även om den innehöll ett sent missfall. Jag skrev en viktig bok då, jag handlade polskt livsmedel och fixade girran hos den irakiske cykelmannen.
Jag var där igår, köpte sushi där blomsteraffären tidigare låg. Det smakade bra.
Träffade Danne på Square side, det är ett ställe.
Mina flickor leker, vi blir väl sena till dagis, eller precis i tid. Dom ritar, jag vill låta dom rita, inte avbryta abrupt.
Jag är inte så förtjust i Jerry Williams musik, men jag gillar honom ändå, Jerka.
Annars lyssnar jag mest på Robert Forster och Pelle Ossler.
Igår gjorde vi något skönt.
Idag ska ska jag göra något som jag beslutat för längesen, mogen nu.
Och jag ska anmäla Elsa till en ny simskola, en mindre privat, en mindre Limhans/Bunkeflosk.
Det är vad ni får idag: En trött man en måndagmorgon, på väg till dagis och ... kanske mera sushi.

Och ... Jag läser Björn Klumms bok om Che, man måste veta lite innan man diskuterar revolutinsromantikerna.

Trosbekännelse

När jag gick in från boden igår, efter att ha arbetat och var hungrig, satte jag på textteven för att kolla nyheterna. Sen, när jag åt, zappade jag runt en smula, fastnade för den hemskt präktiga (men säkert välmenande) Oprah. Hon samtalade med Tatum, John McEnroes förra fru, Ryans dotter. Hon var stark och stolt och blödande. Hon berättade om sitt missbruk, om sina återfall. Alkohol, kokain och heroin. Gud. Jag grät. Jag måste börja gå till AA igen, inte för att det är nödvändigt, men för att få prata med människor som förstår hur det är. Människor som har kunskap och erfarenheter och vet att missbruk är en sjukdom som ständigt finns kvar, även om man är nykter.
Människor som vet om skam och skuld, vad dom känslorna ständigt gör med en. Sådana som Tatum, hon som växte upp med två berömda skådespelarföräldrar, fick en rekordtidig Oscar.
Var fanns hon i livet?
Hur skulle hon göra?

Jag lyssnar väldigt ofta på Jungleland och Born to run med Bruce Springsteen. Bäst är ändå Candys room och Badlands. Darkness on the edge of town, Racing in the streets, Thunder road, For you, Sandy och den: “Hey Eddie, can you lend me a few bucks” Meeting across the river. Point blanc. Fast allra bäst är väl Independence day.

Grusvägen du ramlar på med mopeden som du snott, hur du fastnar och släpas med när du ramlar, såren du aldrig blir av med.
”Hur kan du göra så mot oss?!”
”Vi som alltid har velat ditt bästa, och du sviker oss!”
Sådana saker berättade Tatum om.

Det finns så många vackra böcker skrivna av Göran Tunström. Han led en del, vad jag förstår. Men det fanns ett sagolikt skimmer över dom flesta av hans romaner, den svenska magiska realismen. Och Leonard Cohen. Och allt i Görans sätt, han var den som ville bevisa, underhålla. Och allvaret.

Jag har inget emot sjöar, men jag älskar havet. Jag kan inte leva utan havet. Jag kan inte leva utan vägen ut.
Det finns så många historier om aborrar och gäddor och ekor och kräftfiske. För många för min smak. Jag kommer från västra Skåne, vi skiter väl i sjöarna.

Det finns en bok av Peter Kihlgård som heter Koncipiering av en gädda. Den bör man läsa långsamt och funderande.

Jag såg ingen kyrka i Los Cristianos. Jag brukar annars gå in i kyrkor. Jag har det nog från min pappa, men han gör det antagligen mest för musiken, tror jag. Jag brukar gå in och sitta, känna någon sorts lugn i fuktigt jordig miljö och stillhet. Jag tror att jag söker. Jag vet att jag letar efter en röst som vill lyssna på mej.

Förstår ni? Jag lyssnar på Van the Man, In the garden. Han har sin tro.
Förstår ni? Havet är min kyrka. Det är där jag ibland tror att jag träffar Gud. Det är där jag söker och hittar min frid. Panteism, kallas det väl. Det var den store fransmannen som skrev om det för längesen, Rousseau, alltså. Emilè, hette den det? Pojken ute i naturen. Jag minns inget längre.

Det är januari nu, den jävligaste av månader. Jag gör allt för att överleva och inte vara alltför hemsk mot dom barn som jag just såg sova så sött. Det stiger i luften.

Plask i pölen, men ... jag höjer min näve för solidariteten

Jag tänker på, och läser om, McCarthy-tiden i USA. Femtiotalet. Kommunistskräcken i världens räddaste land. Som dom rädda råttorna, fast utan att vara uppträngda med ryggen mot väggen, allt är angrepp (i så kallat preventivt syfte), alla Ollar måste motas innan dom ens har hunnit lära sej ordet grind, innan dom ens är födda.
Jag tänker på det samhälle vi lever i. Dom samhällen som människor alltid har levt i. Dom förbjudna samhällena, fullproppade av normer och gränser som aldrig må korsas. Medvetet eller omedvetet är vi alla deltagare, vi dömer och ... ibland, berömmer.

”This country is scared of failure”, sjunger Iggy Pop i Main street eyes. Main street eyes. Falsk rocknroll är ett brott, sjunger Iggy. Jag ser en spänning under ytan, fortsätter han, folk håller på att explodera.
Så exploderar bomberna istället.
Så skjuter någon pojke ihjäl några lärare och skolkamrater.
Men vi måste ha vapen. Men negrerna är så svarta. Vi måste försvara oss. Fienden finns överallt.
Ingen yta är för mjuk att blunda för, låta bli att skrapa på, låta bli att ta sej in och förstå.

Jag pratar alltså om detta ständiga återkommande måste för människor som strävar efter att bli goda. Flytta runt stolen i rummet. Gå upp på den. Se från ett annat perspektiv. Gräv bort den gamla jorden, tvinga dej att titta genom en annan människas ögon.

Vi kan ta Rod Stewart. Jag vet inte hur många saggiga coverplattor han har spelat in dom senaste femton eller tjugo åren. Men jag lyssnar ofta på hans tidiga, svängiga, soulfyllda rocklåtar, hans kåta låtar. Just nu är det Three time loser, en fantastisk låt, ett fantastiskt framförande. Pretty flamingo. Och många fler.
Och han vill stanna där, verkar det som, fast att åldern kryper på, det är förståeligt. Det är kanske patetiskt med ständigt nya och yngre kvinnor. Men det är inte för mej att avgöra. Men en sak vet jag, i musiken: soulen, själen är försvunnen. Bara kåtheten är kvar, det räcker inte.

Vi kan ta Tom Waits. The hobo, mannen myten legenden. Han åldras med en sådan sliten värdighet. Vi kan ta Patti Smith eller Joni Mitchell, och vi kan bara säga: respekt.

Så kommer instängdheten, så kommer inskränktheten, så kommer rädslan och dom tydligt osynliga reglerna smygande som en fuktig dimma som suger sej in i dej, över dej. Så står du där och säger: Men så kan man väl inte göra, det måste vi fördöma eller förbjuda.

Och mitt i allt detta kommer Billy Bragg och sjunger en av världen bästa låtar, Help save the youth of America. Lyssna på den, och har ni redan hört den ... lyssna igen. Och igen.
Och mitt i allt detta minns jag en intervju för längesen (det var under gruvstrejkens tid i Wales), när Billy Bragg blev tillfrågad vad han skulle ta med sej om hans hus började brinna. ”Jag skulle ta min flickvän under ena armen och en klocka som jag fått av några strejkande gruvarbetare under andra.”
Kalla det romantik. Kalla det naivitet. Kalla det kall kapitalism. Men man kan sluta tro på Gud. Man kan sluta tro på vad som helst. Men man bör aldrig sluta tro på att man har en möjlighet att förändra. Man får aldrig sluta tro på människors lika värde.

Och läser ni detta, egoistiska, känslokalla, kontroll- och förbudskåta egenfrihetstörstande cyniska nyliberaler, så säger jag bara: Fuck you! Ni vet inte ett skit om riktig frihet.

Trasiga glashus

Jag tror att skivan heter På andra sidan drömmarna. Jag tror att den kom 1996. Jag vet att det är en dubbel och att Windy har den. Jag vet att det är Ulf Lundell. Jag vet att låten heter Paradise Park.

Vi kan ta det från innan Bellman, att vara nere i rännstenen. Att vara patetisk och fullkomligt ärlig och förkrossad. Och ändå en förljugen ... människa?
Vi är många som har varit där.

Det var ett nummer av Ariel, det handlade om Ulf Lundell. Jag vet att Kristian Lundberg skrev en text, jag tror att den handlade om ”tillnyktringsromanen” En varg söker sin flock. Ulf Lundells bästa eller nästbästa bok, vedervärdigt bra i sin ärlighet.
Den innehåller ju allt det pratiga, givetvis, men den är ett öppet sår när den är som bäst.
Man kan läsa nämnde Lundbergs Den som inte talar är död.
Man kan också läsa min Och fortsätta vidare bort.
Om man orkar och vågar.

Det var i januari 2001. Jag och Johanna åkte till Teneriffa. Jag var ett plufsigt vrak. Vi tog oss till den där djurparken (som vi några år senare besökte med Elsa). Vi satt vid en bar med swimmingpool, jag slängde i mej själv eller ett par solglasögon. Johanna var så förtvivlad.

Vi kan ta det från Baudelaire. Vi kan ta Gargantua. Vi kan ta vad ni vill. Vi kan ta Birgitta Stenberg. Temat blir aldrig nytt. Bara annorlunda. Vi kan tvätta Bukowskis solkiga byxor eller T-shirts. Vi kan flyga med Dylan Thomas från Wales till New York till döden. Jack Kerouac och Neal Cassady.
Vi kan läsa Ann Heberleins förenklade utläggnignar om On the road.
Min tolkning: En annan tid. Jack var inte stolt över livet han levde, han ville bara berätta hur det var, en efterkrigstid där dom första tonåringarna föddes. Där möjligheterna och I-landsupproret föddes
Dessutom, alla präktighetsministrar: Det var en annan tid, en annan syn på män och kvinnor.
Idag: Det är en annan tid, ni/vi kommer att bli lika bespottade i framtiden, vi med all vår överkonsumtion. Vi skrattade åt Siwan, Slit och släng (som dom uppförde sej då), och ändå gör vi likadant, fast värre, nu.

Jag gick förbi två trafikskyltar som visade vägen till Paradise Park, i Los Cristianos på Teneriffa förra veckan. Jag tänkte på Ulf Lundells sång, på ett sätt ett hån mot snobbarna: ”en ö i Atlanten, ingen jag känner vill veta av”. Jag passerade kinakrogen Slow Boat som också besjungs i den långa vackra sången. Jag gick in och åt. Det var inget särskilt, en kinakrog bara, fast med havsutsikt.