Betyg

Det är bara riktiga människor/artister som kan ta en låt från förr, ändra om dom flesta textraderna i verserna, men behålla refrängen, om än lite annorlunda sjungen.
Det handlar om mod och insikt. Och en tro på det man har gjort förr, en tro på att historien är värd att berättas igen, fast något annorlunda. Från ett annat perspektiv.
Slas var ju mästaren i bokform.

Det har varit roligt med snön. Det har varit roligt att åka pulka, och även utförsåkning för första gången på sexton eller sjutton år.
Vuxna danskar ramlade i den ytterst korta barnbackens lift på Vallåsen. Vi gick upp istället, det gick snabbare. Elsa och Amelie debuterade på slalomskidor och tyckte att liften var det roligaste.
I restaurangen tog man bra betalt för köandet och nummerutroppen för grillkorv och hamburgade ekade i den opersonliga miljön.
För övrigt tog man bra betalt för allt utom bilparkeringen.
Men solen sken och vi hade matsäck, och två flickor under två år som krävde sin tid och tillsyn. Och två fem/sexåringar som krävde någon sorts träning.
Men ... solen sken, ja.
Vi sov över alldeles vid havet på Bjärehalvön, där var det varmt och vi röstade på Melodifestivalen på papper, lyssnade på radio. Det blev mest ettor och nollor i betyg. Men jag gav Markoolio en femma, det var han värd för den storartade återkomsten för ironin i svensk television. Det kunde ju annars vara hårdrockarna, men jag är övertygad om att dom inte är det minsta ironiska, bara värdelösa.

Per Persson har ofta nämnt sitt eget namn i låtar, eller bitar, som han skrivit.
Där har vi kopplingen igen. Slas kallade alltid vitsar för skämtbitar, och han var förtjust i att trycka in dom i sina böcker.
Legenden säger att Perssons Pack bildades när Persson ringde upp dragspelaren Magnus Lind och sa att han hade några bitar, kunde inte Lind komma och spela lite på dom.

Gårdagens deltävling var ju (även i melodifestivalsammanhang) osedvanligt usel på alla punkter, stor underhållning. När det blir sämre än dåligt är det alltid bra. Jag undrar om Petra Mede tänkte på det när hon drev med morgonsoffor i ... Morgonsoffan.
Pling Forsmans trehundrafjärde pekoral som sjöngs av en trist skönsjungande tonåring fick noll minus av mej. Men som man brukade säga förr: Hon hade en bra pipa, som om det skulle betyda något.
Elsa tyckte att Mikael Rickfors var bäst, en femma. Hon är nyligen fyllda sex år. Say no more. Men han såg ju glad ut, Micke. Och ... han hade tydligen haft problem att lära sej den djupsinniga texten, man häpnar.
Och den där Maja Gullstrand, alldeles underbart vedervärdigt.
Jag gav Infinite Mass-killen tre, detta betyg fick även BWO. Sen var det nollor, ettor och en tvåa för resten.
Alla dessa betyg utgår från ett melodifestivalperspektiv, i normala fall hade möjligen två låtar fått svaga tvåor, resten noll minus.

Öster om heden är ofta mycket bra, annars ”bara” bra. Det måste bli en fyra, en riktig fyra. På lördag spelar dom på Tröls Jins, vi ses då.

Och ... varför tittar du då? Om det är så dåligt? För att det är underhållning på hög omedveten nivå. För att jag har en dotter som är sex år. För att jag alltid har tyckt om att skratta åt bajs. Det kan ni för övrigt läsa mer om i Sture Dahlströms Den store Blondino, när berättarjaget går genom tullen i Malmö efter att ha druckit olivolja. Eller, i inledningen av min Och fortsätta vidare bort.
Och, vi ska aldrig glömma vitsen om uppfinnaren som uppfunnit en kaka som smakade något speciellt. ”Men den smakar ju skit”, sa provsmakaren. ”Ja ja, men vänd på den.”

Som du aldrig glömmer

BoIS. Jag var sex eller sju. Det är den klassiska historien i bruks- och arbetarstäder. ”Farsan tog med mej på match.” Man samlades kring fotbollen, stadens stolthet.
Jag gick med farfar och pappa, min fabror från Landskrona och min farbror från Schweiz. Och min bror och mina två pojkkusiner. Jag var yngst.
Vi sprang runt, över till ståplats ibland. Vi stod vid spelaringången för att se spelarna. För att se Sonny.

Det blir en ny säsong igen. Jag såg matchen mot MFF. Det var väl sådär. Jörgen slutar. Vem ska leverera passningarna.

Svanarna bakom Engelska läktaren. Jag har stor respekt för svanar. Jag är lite rädd för dom. Dom sägs hålla ihop i tvåsamhet hela livet. Tjosan, där blev man kristdemokrat.

Jag träffar släktingar på BoIS-matcherna varenda gång. Min brorsa eller pappa. Min pappas kusin. Min egen kusin. Min farbror ibland. Jag och Windy står vid sargen, vid mitten, Thomas brukar också stå där. Elsa var på match första gången när hon knappt var född. När vi slog Örgryte och ledde allsvenskan.

Jag vet inte hur det blir. Vi har inte kolonistugan längre. Tågresan tillbaka sent på kvällen till Malmö, cykelturen till Limhamn.
Men det är klart, jag står där i år igen, hoppas in i det sista.

Utanför skolorna kunde vi samma sånger

Jag drömmer om vänner ibland, sådana jag träffar och sådana jag inte träffar längre.
Jag drömmer om den svarte korthårige taxen Sebbe. Jag drömmer att han lever och att jag är förvånad, han är ju jättegammal.
Det är inte mardrömmar, men sällan bara trevliga drömmar.
Jag sover dåligt.

Jag läser PO Enqvist ståtliga bok, självbiografi. Jag läser om alkoholproblemen.
Dom som förstår förstår, även om det alltid ser olika ut.

Jag tänker mycket på Mikael Wiehe, jag har så många idéer.
Jag kanske borde skriva mer och tänka mindre.

Jag hör ett dansband spela en boogie-woogieversion av Purple rain.
Allt sitter i utförandet.
Dansbandslåtar kan göras bra av en artist som menar allvar.
Dansband är bara underhållning, fint så. Men skamligt att slakta en av världens bästa kärlekssånger.
Waterboys har gjort en fantastiskt version av sången. Prince fortfarande den bästa.

Jag tänker ofta på tidiga Depeche Mode, så bra dom var. Och det andra bandet, med Moyet och Vince Clarke. Så många fantastiska melodier. Och han, Sal Solo.

Jag undrar vilket stort språng Ivar Lo tog när han skrev sina första böcker, och när han blev erkänd och berömd. Jag undrar hur tiden var då.

Vi får emellanåt nyöversättningar av äldre utländska klassiker. Ibland undrar jag om det är orättvist. Varför inte nyöversätta svenska klassiker.
Varför inte skriva en Gentlemen för 2009, så som Klas Östergren skulle göra med Röda rummet i ... just Gentlemen.

Och kulturutredningen ligger på bordet, vilket borde innebära en ännu mer förytligad kultur. Att det ska vara så svårt att förstå att den säljande litteraturen inte hade funnits utan den mindre säljande, den mer nyskapande, och, ja ... varför inte mer kvalitativa. Det flyger i luften.

Packets paradmarsch?

Perssons pack kommer med en ny platta om mindre än två veckor. Jag längtar.
"Att bara vara", är ett uttryck man hör ibland, om att unna sej, om att slappna av. Gärna med yoga eller liknande. Man hör det ofta från kvinnor.
Det är säkert bra.
Per Persson har alltid bara varit ... sej själv, och därigenom gjort storslagen musik. Som ett svenskt Pogues-Clash, fast mest som ... Perssons Pack.
Jag minns kvällarna på Chrougen på AF i Lund i skarven åttio- nittiotal, vilket band!
Perssons Packs debutskiva är fortfarande något av det bästa som givits ut av ett svenskt band.

Från nittiotalet och bakåt, ständigt aktuellt

Pär Rådström skriver om kärlek i romanen Greg Bengtsson och kärleken. Om hur svårt det är. Om att man, när man står vid sina drömmars mål, ändå alltid vill vara någon annanstans.
Greg Bengtsson vågar inte släppa in den han älskar. Han vågar inte säga vad han verkligen tycker och känner. Han vill, men kan inte. Han är så fruktansvärt rädd att älska öppet.
Hans fru Lena har liknande problem. Dom använder båda två en annan människa för att komma åt varandra. För att komma närmare varandra.
”Att jag älskar så”, funderar Lena flera gånger.
Lena är också rädd. Inte rädd för krig eller muslimer eller arbetslöshet. Hon är rädd för kärleken som hon ändå har vid sin sida i sängen på natten. Rädd för att vara framme. Finns det inget mer.
Greg Bengtsson och kärleken är tidlös litteratur om ett tidlöst problem.

Det är grått och det blåser i Malmö i februari. Jag traskar in på biblioteket, går till musikavdelningen. Jag lånar en CD-skiva och hörlurar, läser Slas. Om vänskap funnes. Den handlar (något maskerade) om Slas och Pär Rådström. Om deras vänskap. Kärlek.
Den handlar om Paris på femtiotalet och om Stockholm på åttiotalet. Då om vänskapen mellan Niklas Rådström (Pärs son något maskerad) och Slas (något mask...) Om deras gemensamma intresse för B-filmer. Den handlar om Pär Rådströms (någo..) sista jul på sextiotalet. När han var dödssjukt utmärglad men ändå skulle bjuda på stort kalas efter konstens alla regler. Det handlar om en mor som ser sin son dö. Om sorg och vänskap. Inte patetiskt. Bara vackert och ärligt.
”Om vänskap funnes”, säger Pär till Slas (nå... ja, ni vet), ”vore vi vänner.
”Och visst kommer det ett skepp med bananer”, tänker Greg Bengtsson när han vandrar genom ett kallt Stockholm. ”Till varje människa kommer det ett skepp med bananer.”
Vi får hoppas det. Vi måste hoppas det.

Detta var en text från nittiotalet som jag hittade i en väska när vi tömde kolonistugan. Parenteserna har jag dock lagt till. Den skulle in i Kvällsposten, jag minns inte om den blev publicerad

Stig Claessons son Nils Claesson (Jag skrev Leif först, oerhört slarvigt. Men jag skyller ifrån mej, min fru sa att det var Leif) har skrivit en bok som tydligen ska handla en del om hans far. Den kommer ut i vår. Niklas Rådström har, bland annat, skrivit dom två utmärkta romaenrna Spårvagn till Vintergatan och Ängel bland skuggor.