Lyssna till ditt hjärta

Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i Helsingborgs Dagblad av författaren Mats Kolmisoppi (här). Det får mej att minnas.

Jag minns: "Men det är en sann historia", sa hon, upprörd, när vi var flera som hade tyckt att hennes berättelse inte grep tag (det tillhörde vardagen att få både ris och ros, men i stort sett alltid nyanserad kritik). "Det har ju hänt i verkligheten", sa hon och jag minns att hon blev röd i ansiktet och påminde om ett barn.
Jag minns att hon bodde på internatet men ofta körde hem på kvällarna, till sina föräldrar eller pojkvän. Att hon gav mej skjuts en gång, körde omvägen till Malmö där jag skulle träffa min tjej och några kompisar. Jag minns att jag frågade om det var okej att jag drack en folköl i bilen, det var det. Vi lyssnade på en skiva med Peter LeMarc och den skånska slätten, rovfåglarna, hösten och vinden. "Jag blir så arg ibland", sa hon och hon var 19 eller 21, 22, jag var 24 (åldern, och jag som hade en glöd för skrivandet, det var det enda, allt annat i mitt liv var vingligt, åldern, jag hade svårt att förstå den som inte brann för att skriva), "att man måste leva så hårt för att ni ska tycka att det är intressant, att man måste vara så tuff, kan man inte få skriva om trevliga saker", sa hon, och jag tänkte: Jo, om man skriver bra, av nödvändighet. "Viktiga saker", sa jag, "det måste vara viktigt för en själv, tror jag, sen kan det vara om vad som helst ..." Så körde vi på Ystadsvägen, Nobelvägen och ner på Simrishamnsgatan och vi skulle träffas på Retro för att sen gå till Golden, i framtiden skulle någon jobba på museum, någon bli lärare, en skulle bli konstnär men sluta, känna sej färdig, någon skulle bli översättare och poet. Jag skulle bli författare och diversearbetare, och jag visste inget annat, det var mitt andra år på skrivarlinje, jag kunde vara ledsen och otålmodig, känna mej dålig, men jag tvekade aldrig, jag skulle skriva böcker, jag hade så många historier att berätta.  "Vill du inte följa med", sa jag när hon stannade bilen, "vi ska spela flipper, det kommer några från klassen", sa jag, och hon skakade huvudet så bestämt, flackade med blicken över Möllevångstorget. "Jag måste hem, måste lämna bilen, måste ... det är sent, nä, jag vill inte", sa hon och hennes ansikte blev rött bland gatljusen och det var nu jag kunde ha gett henne en kram, men ... "Tack för skjutsen", sa jag, "vi ses på skolan."

Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i HD och Mats Kolmisoppi är positiv, men bihistorien om finnarna som badar bastu tycker han är klichéfylld, och det är den enda historien i boken som helt har hänt i verkligheten. Det visste jag ju, man blir låst när man försöker återskapa verkligheten, det blir sämre litteratur, det är en tvångströja, det blir nästan alltid ... overkligt. 

(Jag, och några till, hade bestämt oss för att satsa fullt på skrivandet när vi kom till skrivarlinjerna, många hade inte det, de provade sej fram i det unga livet, jag glömmer det ibland. Jag vet inte var hon finns idag, jag vet inte ens om hon fanns då, hon kanske bara är en konstruktion i en ganska kass berättelse ändå.) 

(Boken finns hos bokhandlare i LA och Malmö. Beställa är enklast och billigast av mej, då får du signering och bonusbok på köpet, annars: be biblioteket skaffa ett ex.)

Känsla för feeling

Så Sydsvenskan publicerar Håkan Engströms samlade sågningar av Lou Reed-konserter i samband med dödsfallet. Så charmigt och värdigt, inte. Man har även lök till laxen, passar på att låta Engström skriva en grinig nekrolog (under rubriken: Parentesernas man) som ungefär handlar om att Lou Reed är stabbig och överskattad. Detta grundar Håkan Engström på någon sorts sanning om hur musik ska vara, eller inte vara. 

Det verkar trist att ha så mycket kunskap och erfarenhet av musik men ändå fjärma sej så tydligt från bra rockmusiks kärna: känslan och nödvändigheten, uppbackat av kunnande och idé som finns i ryggmärgen. Så att man kan öppna upp för den, den viktiga: åh, feelingen, åh, känslan för den.

Man får givetvis tycka vad man vill. Men nog borde det rutinerade tidningsfolket på Sydsvenskan visa att de har lite känsla för feeling när Lou Reed dör.
Det måste väl finnas någon på redaktionen, någon kultur- eller nöjesskribent, som tycker att Lou Reed gjorde mer än att skriva ihop och framföra låtar (mest dynga) som, visst, räckertill ett helt okej samlingsalbum, möjligen en dubbel om man gräver djupt och (alltför) generöst, men inte mer än så.
Det måste väl finnas någon som kunde skriva en värdig (inte insmickrande) nekrolog som motpol till Engströms konsertsågningar.
Det är inte Håkan Engström som bestämt publiceringen av recensionerna, det är nyhetschefen på kultur- och nöje.   

Jag tycker att Sydsvenskan är löjliga och arroganta (men de tycker säkert att de är fräcka, går mot strömmen, vägrar hylla den ovärdige legenden, liksom, eller så skiter dom bara i vilket).
Jag har vid några tillfällen njutit av när Håkan Engström visat att kejsaren är naken (fast när jag tänker efter var det längesen nu, och roligast har han varit när han sågat, till exempel, Nordman, puffat till en öppen dörr med lillfingret, men med finess och humor) men när han ger sej på Lou Reed blir det mest plumpt, nästan ... ja, bittert, är ett ord som kommer till mej (varför).
Och när han säger att Television, Patti Smith och REM (inget fel på någon av dem) har greppat stafettpinnen och sprungit mycket längre blir det direkt fånigt i min bok.

Jag tycker att Lou Reed svänger väldigt ofta, på sitt eget speciella sätt. Den så kallade stabbigheten anser jag ofta vara sväng, ett rytmiskt väntande och tragglande och tuffande och ofta en basgång som är fantastisk, och även när det inte svänger traditionsenligt musikaliskt, melodiskt, så svänger det ändå (en helhet, ja, kanske konst, eller kanske bara bra, annorlunda, hjärtskärande som ska låta på ett annat sätt, invecklad enkelhet, och svärtan, texternas svärta, jag har inte ens börjat prata om texternas samklang med musiken och attityden) på ett sätt som kanske är svårt att ge bra betyg om man lägger koncentrationen på att räkna takter och harmonibyten eller (för all del) bortvända ryggar eller sminkade masker.
John Cale höll ett kort tacktal när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996: "Inspiration och artistisk frihet är rockenrollens grundstenar." Han hade kunnat tillägga hårt arbete, som Lou Reed sjöng i Songs for Drella: "I´ts work, the most important thing is work".  

Sterling Morrison hade ganska nyligen avlidit när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996, de tre kvarvarande medlemmarna framförde en sång till honom. Den har allt jag vill ha, allt som Håkan Engström avskyr, antar jag. (För övrigt tror jag att Lou Reed har gjort en och annan dålig låt, en och annan dålig konsert, precis som Bob Dylan. Men det är inte det det handlar om, det handlar om att visa lite respekt, visa lite känsla för feeling.)

Lou Reed är död, fan också!

Vi var nygifta i Berlin år 2000, egentligen lyckliga. Men det var höst men det regnade och vi blev sura överallt och bråkade och skrek och hon slängde vårt enda trasiga paraply och jag gick iväg med min freestyle. Jag gick iväg och det var en gammal stad som höll på att bli ny igen, i ständig förändring och kassettbandet vändes automatisk och jag satte mej på någon bar och lyssnade vidare och jag hade bara ett band och det var Songs for Drella, Lou Reeds och John Cales rockmusikal om Andy Warhol. Det var en LP på kassett och A-sidan var kortare än B-sidan och det var flera minuters tystnad för tankar i en trasig stad i en trasig värld, men ändå en värme, och jag reste mej och gick iväg igen och där det varit taggtråd och ingenmansland grävde grävskoporna, lyfte lyftkranarna mot storfräsardrömmar i glas och betong, slafsade alla i leran, regnet regnet, och jag lyssnade på Songs for Drella, Hello it´s me, och det var ett så vackert farväl, och Lou Reed gick alltid vidare, i ständig förändring (och förra hösten var jag ensam och skrev en roman och överallt rev det och jag skrev om deras önskan deras längtan deras hopplösa dröm som så klart var min om det enkla nostalgiska fjäderlätta hos Dire Straits bara för att tröttna, känna en oärlighet, bara för att tvunget rasa ner till det sanna, bara för att väckas till verkligheten, Lou Reeds och Velvet Undergrounds verkliga verklighet och jag lyssnade om och om igen, tog mej in i världar, lärde känna världar, glas mot sten, ärras, brännas, allt ska kännas). Och det verkliga livet tär skär och ärrar och jag låg i en sjukhussäng i några veckor och, Sally can´t dance, Sweet Jane, Caroline says, Coney Island baby, och jag hade också en längtan, kärlek, och Heroin, Lou, och jag låg i en sjukhussäng och doktorn berättade att man får stå i kö, men det går att göra en levertransplantation, men det är en svår operation, många klarar den men inte alla, inte alls alla. Som om det vore en tröst, Lou, goodbye.   

Beroendecentrum

Här är vi alla systrar och bröder, nickar tyst eller hälsar tyst: "Hej", förstående: "Jag vet, jag har också varit där, och där och där och där. Jag är här nu, ständigt i processen, mörker, ljus, mörker", nickar vi till varandra och: "Jag kan ju känna, men det kommer inte ut, det bubblar stilla och tjockt istället, det kommer inte ut", skakar vi sakta våra huvuden, "vi som hade så mycket liv", och någon har kommit fel, är onykter, full eller stenad, ryckig, bråkig, gråtig, och vi tittar tacksamt och avundsjukt och överallt finns behållare med servetter. Överallt stumma tårar. Onykter, full eller stenad, eller allt samtidigt, borde vara på våningen under, akuten. För häruppe, på andra våningen på Beroendecentrum, är vi alla systrar och bröder, kämpande nyktra. Vi klandrar ingen som har kommit fel, vi hoppas att de också ska komma hit en dag. Till det som blev kvar av det reducerade livet, men ändå livet. "Vit sol idag", skiner rakt in, lågt, "den är speciell, den vita solen ...", säger min terapeut, "markiserna sköts automatiskt", säger hon, det brukar vi prata om när det är sol, när jag har svårt att komma igång, när hon sitter och tittar på mej, väntar vänligt. Jag pratar om att jag tycker om att sitta i solen, att den ger mej ro. "Jag satt ute i tisdags", säger jag, och försöker fånga en tanke jag hade då, om att försöka klara livet. "Nä, jag vet inte", säger jag och har den låga solen i ögonen, alltid lite andfådd efter cykelturen, alltid ute i sista minuten, men alltid i tid. "Det är väl ganska bra, ofta känner jag mej bortskämd, mina små skitproblem, liksom, att jag kvider för inget, men ..." På det lilla bordet står en hårdpappersbox med mjukpappersservetter. "Jag tänker inte på det alltid, men ofta, nästan hela tiden, någon del av hjärnan tänker på det hela tiden, men jag känner mej gnällig då, men det tar så mycket kraft ..." Jag tar en pappersservett. Det är nästan bara här jag gråter nu, några få tårar, stilla. "Nä, det är svårt", säger min terapeut, "att efter nästan två år förklara att den är en så stor del av livet fortfarande, alkoholen, att kämpa mot den, att få andra att förstå ...", säger hon. "Man ska ju vara frisk, trevlig, liksom ...", säger jag. "Du blir aldrig frisk, Jonas", säger hon och det är nästan bara här jag gråter nu. "Ja, och all gammal fylla", skrattar jag lågt, "att den tar så mycket plats, ibland är den allt jag har ..." Och just när solen går i moln, surrar markiserna ut och täcker allt det gråa och det är ett konstlat ljus från lamporna, men det är ett ljus.

ska nya röster sjunga

Här går jag och är som vanligt, genom åren vandrande som en tidlös vålnad, samma kläder, samma skor, samma vaga uppsyn, och där står hon och spelar tvärflöjt och det doftar inte ljummet regn, inte värme från asfalten, gruset som tidigare rök, det doftar bara jord. Jag vill ju vara fri. Att stå på tå och inte nå, att vilja ha men inte få, att gå och gå och gå, och inte komma till dörren. När alla andra tror sej större, och viktigare. Och det är i drogerna och spriten du slipper vara försiktigare. Jag vill ju vara fri. Och jag läser Annika Perssons fina bok om Lena Nyman, blir sorgsen och arg, läser Annika Perssons och Lena Nymans bok om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, och har den i huvudet när vi cyklar genom Pildammsparken och jag frågar Anna: "Har de blivit fler?" (Alltså: färgerna och löven.) "Ja." "Och fler på marken?" "Ja, de blir jord och föds igen", säger hon, och pekar på där de ätit bullar efter att ha varit i skogen och letat troll, eller spår av troll, och vi får grönt och grönt och passerar stationen, Möllevångstorget där människor i stora rockar och kappor samlar frukt och grönt från marken, mosad mat, mosade liv, kommer till Folkets park och det finns nästan inga karuseller kvar och det blir ständigt nya tider och när Anna tränar cirkus är hon glad och jag cyklar bort till min triangel, de tre second-handaffärerna på södra Södra Förstadsgatan och det är gamla kläder men jag vill vara ny och där står en tjej, kanske tjugofem, kanske trettiofem, och hon har flätor och ser ut att kunna spela tvärflöjt, som en sådan ordentlig duktig tjej som jag alltid varit rädd för, är rädd för, de som förr eller senare kommer att genomskåda mej, och Lena Nyman hade påsar fulla med papperslappar, utkast till memoarer, och ibland (nog med sprit i kroppen) var hon magnifik och stolt, men luft pyser och hon blev liten och det är då, du vågar inte resa dej på tå, du vågar inte stå, men jag hittar i den tredje affären äntligen en jacka som skulle kunna vara något för mej, men då kommer en pojke kring arton eller nitton och harklar sej: "Ährm, det är min jacka." "Jaha", säger jag och ler och han ser ut som datanördarna gjorde när jag gick i gymnasiet, grågrönsspräcklig maskinstickad tröja, för korta jeans som sitter illa över häcken och skrevet och hans kompis provar en sådan lång oljerock med axelklaffar och jag ler igen men pojken ler inte tillbaka, "men är den till salu", frågar jag och nickar mot jackan, skojar lite lågmält i butiken, tänker jag, vänligt, farbroderligt, men pojken bara ser rädd och osäker ut och går bort till kompisen i långrocken och loafers och jag tänker: Stackars gossar, första gången ute på stan själva. Och det är hos Myrorna och det är ett blandat klientel, unga gamla, svarta vita och de säljer serietidningar och jag får en snilleblixt som i en serietidning, en lykta som tänds och jag tänker: Aha, det är jag som är konstig, kanske hotfull. Det är de som är de unga nu, de nya, såna hipsters, kanske, och jag måste lära mej det om och om igen, från början gång på gång: "It´s hip to be square." Obviously.

På väg till under korkeken

Jag låg i soffan på natten för ungefär tre veckor sen, framför teven, en så kallad tjock-tv som jag fått av Jannes mamma. Det var den där hösten 2011 när min överkropp gjorde ondare och ondare. När någonting höll på att spricka. När vi åkte bil till trakterna kring Ask och det var tal om en mycket längre resa, till Palestina, i ambulanser. Och nu, med facit i hand, var det ju en passande tanke, att färdas i ambulans.

Men jag låg i soffan, då för ungefär tre veckor sen, och hade svårt att komma till ro och somna, halvkassa amerikanska kriminalserier och det var då tvånget satte in: Du måste sova, du måste upp imorgon.

Jag cyklade till radion tidigt på morgonen för ungefär tre veckor sen. Jag satt i fikarummet med ryggen mot henne, jag såg henne inte, så började hon prata och jag kände igen rösten, Gun Bergbring på trygg skånska, och disktrasor, hon skulle kunna prata om disktrasor med oförstörd hängivenhet, och jag tänkte på 80-tal och min mamma och syster, morgnarna med Radio Malmöhus i vår skolungdom, Skånska orter och ord, varför heter Malmö Malmö? Jo, det är ju för att den där ungmön sprang kärleksblind till ett rendezvouz på den blåsiga slätten och möllans vingar fångade henne och skyflade henne ner i processen och ut kom hon mald.

Jag satt på Limhamns torg för ungefär tre veckor sen och solen sken och regnet föll och jag skulle senare ta cykeln till bryggan och ett av de sista baden, men nu ville den trevlige journalisten fotografera och han var rädd om sin stora fina kamera och regnet, och solen som sken in mellan trädens blad och han knäppte men det blev inte den bilden, jag undrar hur den bilden blev, jag kände mej så hemma i solen och det våta under trädet och bladen som fortfarande var gröna.

Och senare den dagen för ungefär tre veckor sen satt jag på bänken och regnmolnen hade flytt långsamt bort och det var stilla och bara solen kvar och jag hade just avslutat ett samtal med en annan journalist och jag hade ännu mera just badat och kommit upp och det var helt stilla och jag skulle göra flera intervjuer och jag gör dem för att det ska blåsa i elden, få grytan att puttra och alla ska veta att jag kommit med en ny bok och den ska sälja och det ska glida varma knivar genom smör och det har varit släppfester och träffa folk och det har visst varit trevligt och jag försöker vara trevlig och kanske lever jag mer eller mindre det livet jag vill leva, men det är (tyvärr) nästan bara där, under korkeken, som jag känner mej riktigt lugn.

Första recensionen - Kvällsposten
Oscar Hijuelos död (och Mambo Kings)

Hårda bud

Willy Vlautin är ingen galen ryss. Han är mer en härdad amerikan, mer en lillebror till Daniel Woodrell, min andra tuffa litterära nya vän denna sommar och höst.
Willy Vlautins stundtals sargade kvinnohjälte (och de andra) i Norrut (Bakhåll) kämpar med livet, att stå ut och överleva, i Reno, Nevada.
Jag har läst en hel del Auster och Roth, Yates, finlirarna, dessa månader. Lätthetens balansdansare över den jämntjocka kvävande ångesten.
Men Willy Vlautin är rakt ner i det. Svärtan är ett normaltillstånd, en lakonisk humor någonstans. Men slagen, hakkorsen, panikattackerna, självskadorna, spriten, amfetaminet. Livet på det som många tror är botten, omänskligt, bara misär, är också något annat, är också flera färger, nyanser.
Som i Henning Mankells Elden-böcker. Och Elsa och jag läser andra delen av tre om Sofia i Mocambique. Lyckan av att vakna i hyddan på det stampade jordgolvet av tuppen som snart ska gala.
Lyckan av att höra mamman och småsyskonen sova bakom skynket, och storasystern som sover alldeles bredvid, hennes lugna andetag. Hennes hår att fläta senare, i torkan, i fattigdomen, i misären, med två bortsprängda ben, död och AIDS.
Men lyckan av varje morgons besök, av den andra storasystern, den döda, den sprängda i slamsor.
Att som Willy Vlautin och Henning Mankell skildra detta mörker, med en hoppfull ton ändå, utan att vara det minsta sötsliskig. Det är tjusig litteratur i sin allra finaste innebörd.
(I bandet Richmond Fontaine spelar Willy med gitarren så att säga felvänd.)

När läste du egentligen Pippi Långstrump senast?

Jag har ju läst Pippi Långstrump för Anna, såhär i Nobelpristider. Det är en överskattad bok. Inte för att den är dålig, men för att den inte är så fantastisk som så många tycks tro, som en del minns den, inlindad i nostalgi.
Pippi Långstrump kan bli en sentimentalnostalgisk halvfalsk dröm om: "Åh, när min mamma läste den för mej, min farfar osv, så lugnt det var på gatorna bland olåsta cyklar då, så stark och fri jag blev ..."
Och det är inte jag som sätter betyget. Det är min sexåriga dotter, som är ganska barnbokslitterärt bevandrad, har ganska höga krav.
Anna och jag har haft det sista kapitlet kvar några kvällar nu, men hon vill inte höra det. "Kan vi inte läsa nåt annat", säger hon. "Men ... ska vi inte läsa ut Pippi först?" "Nej, läs en annan bok."

(Jag pratar om den första av tre böcker om Pippi Långstrump som kom ut på 40-talet, inget annat.)

Han verkade vara en bra kille

"Här! Tomas Ledin i Sportradion!"
Puh, med banjo. Jag tyar inte.
Det finns en musikrecensent som jag annars gillar, men som brukar hävda att vissa delar av Lars Winnerbäcks karriär är musikaliskt jämförbara med Pogues. Hallåja.

Hedda var också tandläkarunge, en sån jag träffade på resor här och där i min ungdom. En sån jag började brevväxla med, skickade blandband.
Nä, jag måste stänga av Tomas Ledin, han är säkert jättesnäll och god, men dålig.
Men Pogues.
Pogues ja. De enda i sitt slag, med den stringensen, den lössläpptheten, den sorgen, glädjen, kaxigheten, skörheten, skönheten. Svänget.
Men Hedda, han skickade Einsturzende Neubauten, Cocteau Twins, Triffids innan Born Sandy Devotional.
Och en gång ett svart och blått Sony med Lloyd Coles Easy Pieces och Pogues Rum, Sodomy and the Lash. Det var Pogues andra skiva och den första med Philip Chevron.
Detta hände i mitten av 80-talet, sedan dess har Pogues alltid funnits i mitt liv.
Shane, så klart, och Spider, busgrabbarna så lätta att tycka om på avstånd. Och grannpojken Jem Finer, och den hårt arbetande James Fearnley.
Men så har han också varit där, mannen med hatten i nacken. Philip Chevron som skrev Thousands are sailing, den kanske finaste sången om fattigdomens uppbrott och längtan och drömmar, och litenhet.
Idag dog han efter att ha blivit friskförklarad från cancern, men sedan sjuk igen, och ... borta, 56 år. Sorgligt.

tandläkarhistorier

... och på andra sidan fönstret på andra sidan gatan, en annan värld. En offentlig toalett i den gamla kasernbyggnaden. Landskrona. Centrum. Eriksgatan.
... och igår var jag med Elsa hos tandhygienisten i Limhamn. En modernare värld. Eller ... bara jag omodernare. "Blev du trött", frågade jag när det var klart. "Ja."
... och det är som att åka bil, en nästan omärklig rysning som en nästan omärklig hinna, av välbehag. Avslappning och skön dåsighet.
... och när bilen är framme, när tandhygienisten, tandläkaren, doktorn, säger: "Så, då får du inte mer för den tjugofemöringen", känner du dej inte alls färdig, känner du dej snuvad på en ro.
... men på andra sidan fönstret på andra sidan gatan, smög jag i en annan värld, smutsigare. Någon gång sov jag några timmar på den offentliga toaletten.
... och några gånger städade jag pappas tandläkarpraktik, putsade fönster, registrerade patienter, vilade mjukt och tryggt i tandläkarstolen.
... och jag berättade för Elsa: "Ibland när jag kom för att putsa fönsterna till farfars tandläkarpraktik, sov han middag i tandläkarstolen." "Var han lat?" "Tvärtom, han var trött."
... och jag har alltid sovit godast på de konstigaste ställena, eller somnat lättast.
... för det är en fråga om förväntan och prestationsångest, att: "Nu ligger du i sängen, nu finns det bara en sak att göra, sova, och det nu! Du ska upp tidigt imorgon! Du måste göra nytta!"
... och det knyter sej.
... eller är det en fråga om total utmattning.
... och nu har det gått en dag till och en dag till och imorgon är det simhopp och vi ska snirkla genom de underjordiska gångarna och det ska ju bli så fint väder och ... och de stora fönsterna ska skina in ljus och hon ska hoppa från femman och jag ska svettas och vara avundsjuk och bara vilja ... och bara vilja ... hoppa, sväva, landa vasst men mjukt.
... men det var en sådan kväll i kväll, bilen till stationen och luften blev högre och regnet drog bort och min pappa körde bilen och hur mycket han än försöker, verkar han inte kunna sluta jobba, och det måste vara något med våra onda ryggar, de moderna tandläkarstolarnas ergonomiska följsamhet och mjukhet.

Mord och misär till salu

När jag för första gången körde fast i manuset som skulle bli På väg till Charlotta Anderson, satt jag i en bod i en liten trädgård, högt i tak, en papegoja, mormors gamla skinnfåtölj, en liten bokhylla, bara böcker jag tyckte om, böcker som inspirerade mej.
När jag för första gången körde fast i den där boken om Pange (det fanns ingen Charlotta då) fanns bara Caroline, hon försvann sen, hon blev för mycket karikatyr.
När jag ... hade jag varit i en period av Dan Turéll. Jag hade alla hans (tolv har jag för mej) Mord-böcker på danska, hade läst dem flera gånger.
När jag verkligen körde fast. När det var mörker på tomgång. När den växlande kronologin bara var manér och inte något som gav mer djup, substans, nyans. Började jag skriva av lust, om mord. Rakt enkelt, berätta. Jag har alltid sett mej som en berättare. Snårig och skenbart poänglös ibland, visst, men en berättare.
Så jag började skriva om Borstahusen, om en snubbe som kämpade med livet, kärleken, som ville skriva sånger och promenera, spela golf. Som snubblade in i ett lik nere vid Öresund. Som gick och tog sitt eftermiddagsglas på Pumphuset, fast jag kallade det Lokstallet.
När jag hade skrivit halva historien, hörde jag av mej till Gunnar Bergdahl på HD:s kultursida och undrade om han ville läsa. Han gillade och jag skrev klart och det var en lång novell som skulle bli en följetong under sommaren. Jag tyckte att jag fick ganska bra betalt och köpte biljetter till Portugal, Sesimbra och Lissabon, och fortsatte att skriva del två som handlade om mord på Möllevången, det flöt på men halvvägs in i mordet i Limhamn hade jag tröttnat och ville in i det snåriga mörkret igen, skrev de två långa novellerna till samlingen Till Killor with love.
Under 2011 skrev jag till slut klart Mord som blev en sorts deckare i tre delar, gav ut den samtidigt som kortromanen Sju månader, och ganska direkt kom jag in i den värld som blev Charlottas och Panges.
Ja ja, för två veckor sen släpptes På väg till Charlotta Anderson på nämnda Pumphuset, dagen efter på Spegeln i Malmö. Det var trevliga tillställningar och det var kul att prata med Marko (Wramén, förläggare) om boken, och att läsa ur den.
Den sålde dock inte slut direkt, och jag har fortfarande några ex av Mord.
Så nu till de olika erbjudandena: Jag säljer På väg till Charlotta Anderson för 170:- plus frakt (45:-), då får du en bonusbok (Så enkelt i solen eller Och fortsätta vidare bort). För trehundra jämnt (frakten inräknad) får du även Mord.
Kom ihåg, litteraturälskare, att jag skriver en reklamfri blogg utan spekulation eller onödiga krusiduller. Jag har börjat på en sorts fortsättning på Mord, den blir svartare, mer roman än deckare, men någon eller några dör, rak berättarglädje, spänning, ett hot, går under arbetsnamnet Hål i hösten.
Ja ja, jag behöver pengar och tid att arbeta, så köp några böcker.
Ja, hårt liv, lyssna på den här och bestäm dej (mejla sen jb23@spray.se om du vill köpa):

snack i Lokaltidningen Malmö/Limhamn
lite annorlunda snack i Lokaltidningen Landskrona