again och igen och igen

för lite mer än två år sen hade också snön fallit och jag kunde inte bara stå stilla, kunde inte bara gå direkt hem när jag hoppat av bussen, rökte en cigg och ville röka en till och jag var uppfylld av henne och lyssnade på The Fine Arts Showcase, Brother in black, igen och igen och igen fast att allt var så ljust, det ljusa livet, allt som kunde hända:

på andra sidan soffan
dagarna, livet vi dryftar
och slemmet längs hakan (när jag försöker somna)
som i skitårens dammiga kyffen
och du som har syftat
på vackrare bättre dagar
och mindre oroliga magar
och jag som också har snyftat

jag har en stickad kofta
som jag vill ge dej
värme, trygghet och ro
oss båda i gemensam tro

när du är alldeles nära
när vi är alldeles kära
kan jag bara känna livet
kan jag inte känna tvivlet
som man kanske måste lära sej att leva med
att vara född med en krokigt vass sked

Jag minns timmarna
i natten i Halmstad
livet som ett halmstrå
som ändå bara, förruttnas
vad du än låtsas
vad du än vill
sitt inte still
ett mantra sen
jag kan inte leverera
en sugande lera ...
... men du fick mej att stanna
vi kunde jubilera

min hand på din kloka panna
att ändå stanna
att vara samma, men ändå
några andra
som sprudlar ännu
inte mindre
jag slickar dina tårar
från kinden (och viskar)
en kärleksdikt från LA till Paris
här hugger vinden
och ge mej en kris
ge mej a reason to slåss
för på alla vis
ska jag ändå kämpa för oss

och det är lite mer än två år sen och snön har kommit tillbaka och gatorna är hala och livet är halt och jag hoppar av bussen i Limhamn (jag som nästan alltid cyklar men nu har vi gått in i punkteringsperioden men Windy bjöd ju på taxi in till stan) för nu har jag åkt buss igen och det satt en kille med låga strumpor och rakade ben nära mej men jag har stövlar och långkalsonger och jag tänder en cigarett till (jag som inte röker men jag måste ha något) och jag går och går och går och (vare sej jag vill det eller ej) så kommer det ett nytt år.

årets (framvärkta i halvdvala i natten) ...

italienska bok: stål, silvia avallone
amerikanska bok: de fria, willy vlautin
svenska bok: kafkapaviljongen, tony samuelsson
felfria bok: twist, klas östergren
träffande sång en av de sorgliga dagarna: for the good times, perry como
tråkiga trend: kvp-kulturs nedläggning, hd:s sammanslagning med sydsvenskan, hotet mot kulturtidskrifterna, det allmänna förstärkta ointresset för de tankar och funderingar som är grundligt tänkta och förankrade (de ytliga dumskallarnas segerjubel)
novell ur en roman: hål i hösten
idioter: (nä, jag orkar inte, all min kraft dras ur mej när jag börjar hata de som hatar, skäms, bara, skäms på er! ni vet så klart inte vilka ni är, men jag hoppas att andra ska fortsätta berätta det för er, kunnigt och nyanserat, och jag vet att det är som pappa brukar säga: "man kan spotta på en sten tills den blir våt", och det kan verka tröstlöst, men till slut, ihärdigt ihärdigt, blir den stenen våt, och ni smulas ner och sönder och försvinner, förhoppningsvis långt innan nästa paket idioter hinner levereras)
förlust: jan bill
förlust (2): birgitta stenberg
förlust (3): ronny carlsson
stövlar nu när kylan försöker tränga sej in: de jag ärvde av jan bill
indie mainstream småländska låt från skåne: bygdens son, sylvester schlegel
svenska shlager: himlen som du drömmer om, anders wendin
vad liten den var ändå, efter all denna väntan, alla dessa år (och vad likt småland öland var): ölandsbron
godaste pizzan (någonsin): södviks bageri, öland
(dator)räddare i nöden: windy
öppet arkiv: babels hus i bäddsoffan
svtplay: historieätarna i bäddsoffan
bar: korvbaren i sitges (där min spanskförståelse nådde oanade höjder, den unge mannen som berättade om en kusin som drev pizzeria i strängnäs och atletico som slog ut barcelona ur champions league)
restaurang: fusion i fuengirola (så fint vi hade det med den vänlige indiern som hade en släkting som väl också drev pizzeria någonstans i sverige)
bonusbad: blåsiga oktober i borstahusen
skräckförtjusta bad: i de vilda vågorna i fuengirola
badutflykt: stilla utanför hallands väderö (hur vi stod på armar)
kvinnor: anna, anna, elsa, gunilla, johanna
härliga stund (när fantomen går på stadens gator som en enastående man): författarförbundets uppläsningskväll hos poeten på hörnet (där jag träffade fina människor och fick känna mej duktig och bra)
ännu härligare stund: ögon mot ögon i en sällsam sekund, när vi inte vet något om det som var innan eller kommer efter, bara här och nu 

Deppig december

Det är en grå tung höst som jag cyklar i, som blir en grå tung och regnig vinter och jag tar till mina trötta sista krafter (och det börjar givetvis regna) och min sista kvarvarande gnista (och det är givetvis motvind) och någonstans känner jag: jag har gnistan, jag har kraften, jag vill ju (men vissa nätter jag vaknar i är inte sköna och jag brukar säga till barnen när de är ledsna: "tänk på något bra, tänk på något kul som ska hända, något du kan se fram emot" men det kan vara så jävla svårt att hitta det där ljusa) stråla men strålarna kan träffa brännande farligt och göra ont.

Så mycket äldre

 
På åttiotalet skickade Rickard och jag blandband till varandra mellan Husqvarna och Borstahusen. Det var inspirerande. Vi var tonåringar och öppna och nyfikna och jag var ett år yngre och kanske tristare och mer mainstream. Rickard läste engelska poptidningar. Jag drömde mej in i Dan Hylanders sjuttiotalsvärldar. Det var också dagar av Prince och Purple rain (och Bodil Malmsten, Lena Nyman, Moster Lillie) och jag bytte skivan efter den (Around the world in a day) mot Born in the USA på Sunes (Håkans) studentfest och dagen efter var jag caddie åt storebrorsan Sune (Magnus) på Söderåsens golfbana och hans tjej var med i bilen och jag var femton år och det hade varit en sen natt och det var en tidig morgon men jag var ung men hon vevade ner rutan för att det luktade så mycket alkohol och mitt hår stod rakt upp och Sune kallade mej punkare och jag tyckte att det var så coolt (dagarna utan skam och utan trötthet, ungdomens styrka och onyanser).
Vi lyssnade så klart på Ebba Grön men från det sista albumet var det ju Uppgång och fall, Flyktsoda och Die Mauer som gällde, Heroinister och kontorister. Så när Rickard skickade ett band (med sedvanliga kommentarer kring låtarna) som innehöll Musketör var det som en nyupptäckt, en renässans, vilken låt! holy smoke! så cool! så kul! så ... herregud ... det måste ju vara en av världshistoriens sämsta låtar av ett kreddigt band. Stry brölar och de andra Ebborna brölar och texten är som en rimlek på dagis eller hos kvasipoetiska töntars sällskap (och ändå kan jag andra dagar i annan stämning tycka att: jo, det sägs något, jo, det är smart och klatschigt men ... nej).
Ja ja, Stry är en legend och jag tycker verkligen om hans inställning och flera av hans låtar MEN det finns en anledning till att Thåström är stjärnan: Han har helt enkelt skrivit och framfört så många fler bra låtar så mycket bättre (för att nämna ett program där jag tycker Stry borde delta och fixa lite välförtjänta stålar).

Stormvarning

Det varnas dagar i förväg och tågen ställer in i onödan i förebyggande syfte, inte för att det har hänt något, men det kanske kan hända i denna ängsliga tid. Och public service blir krämare och det rapporteras om innan stormen: "här håller vi visst i hatten, damen, jo jo". Och nu cyklar jag i stormens öga i sydväst och denna storm ska bombardera och spränga från sydväst just nu i denna sekund, men jag håller fast i styret och lyssnar på Olle Adolphson och tänker på en tjej eller kvinna som jag vill hålla hårt när stormen ryster och skolan skickar mejl om att vi ska hämta barnen tidigare, stormen stormen! och kyrkan ställer in körens luciafirande som om det vore syndafallet, och visst blåser det, men vadå, jag är uppväxt femtio meter från Öresund, det blåser, ja, det blåser, men jag cyklar tämligen obehindrat i min havsnära del av staden där infernot ska grassera. Vi kan cykla, vi kan gå, vi kan hämta vår beställda sushi och pizza, inga takpannor i våra huvuden, ja, vattnet är lågt när det blåser söderifrån, bort från Öresund och det gör min pappa lugn för han har ju byggt en låg mur sen sist och vi klarar det. Varningarna är bara snabbt förbiblåsta floskler av onödig ängslighet.
Men det riktiga hotet, bryr vi oss inte om, det som kommer från högern och brunhögern, de slugt äckliga sverigedemokraterna och deras korkade väljare (det är klart att vi för en politik som tystar medier som inte talar vårt språk, kulturtidskrifter ska stängas, minoriteter ska förföljas, olika ska registreras, i vår demokrati ska bara utvalda medlöpare lyssnas på, men! sluta! herregud! människor! det händer igen! det är fascismen som tar sej in, tränger sej in i så fort du lämnar en spricka av tvivel på vad som är godhet på vad som är sanning, de tvättar dej smutsig igen, lurar dej, nya ord men samma ondska). Nä, de tydliga farorna sopar vi bort, anser vi vara osmakliga, "inte ska man kalla rasisterna för rasister" och i Norge tvingar den brunhögra regeringen SAS till tystnad, det är dit vi är på väg, sd säger det öppet: "vi ska censurera pressen", det smakar skit i min mun och du kan fortsätta säga att det blir aldrig så igen och jag kan berätta den där vitsen (och låtsas att inget är på allvar) som jag brukade köra på nittiotalet när nyfascismen var ett nydemokratiskt skämt och det fanns en uppfinnare som hade (och ursäkta min osvenska franska) uppfunnit en kaka som smakade kvinnligt könsorgan och hans kompis provade och spottade: "den smakar ju skit." "Ja ja, men vänd på den." Lika dålig och osann nu som då. Det är allvar!

En fin kompis

Jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och minns hans storebror. Jag minns hans läderslips och midjekorta skinnjacka och leende och röda hår. Jag minns att vi inte var perfekta för varandra men att vi tillsammans kunde öppna dörrar som längtade efter att öppnas. Det är mer än tjugofem år sedan han dog. Vi spelade först hockey och fotboll tillsammans. Sen hamnade vi i samma ekonomiska gymnasieklass där vi led av samma ointresse som ledde till samma okunskap. Vi var olika men samma, led av att ha hamnat på ett ställe där vi inte trivdes, där vi inte vill vara. Vi led möjligen av en känsla av att vi måste vara här, vi måste göra detta, det krävdes av oss utifrån, uppifrån, whatever. Vi som inte platsade bland teknisterna, naturvetarna, humanisterna, vi som bar ett mörker (jag gjorde det i alla fall, jag tror att han gjorde det också) men skrattade bort det utåt i den glättiga delen av 80-talet där våra äldre kompisar pratade om yuppies som något stort och eftersträvansvärt medan jag nynnade på Björn Afzelius.
Hela vår vänskap byggde på att skratta oss iväg, bort från korridorerna. Sexton sjutton år, Köpenhamn och Helsingör, dricka öl och röka cigarrer, frihet som vi såg den.

Jag fick nyligen igång min vhs-spelare och såg dokumentärfilmen vi gjorde som ett arbete i skolan, En dag på Tuborg. När andra var fyra fem i grupparbete och besökte föräldrars eller föräldrars bekantas företag i Landskrona eller däromkring, åkte han och jag och Windy till Köpenhamn och Tuborg (via Malmö eftersom vi inte fick ledigt från skolan för att hinna med färjan från LA) med en lånad videokamera för att inofficiellt ha Tuborg som fadderföretag som skulle berätta för oss om den ekonomiska verkligheten från A till Ö (men mest för att få ta på den där doften av frihet). Vi hade inte kontaktat Tuborg innan vi for, vi hade tänkt ta den guidade turen och efteråt, vid provsmakningen, skulle vi ställa några frågor om ekonomi, marknadsföring och sånt.
När vi kom fram var det stängt.
Nästa fredag skubbade vi från skolan och tog färjan från Landskrona (och det var blåsig höst och jag hade en oinkopplad mikrofon och peruk och fårskinnspäls när vi spelade in en sorts nyhetsrapportering från Dana Scarletts övre däck) och gick den guidade turen och snackade lite med en guide som inte fattade vad vi ville veta och vi fattade inte vad han svarade (vi spelade in mycket av detta och jag minns hur svårt det var att få ljuset ljust, jag minns gubben i souvenirshopen som snackade och snackade dansk, och sketcherna vi gjorde som blev poänglösa för att vi inte fattade att videokameran drog tillbaka någon sekund när man stoppade).

Senare det året ordnade vi en fest, en Dansk afton i en hyrd lokal. Vi serverade (äkta danska) pölser och hade ölhävartävling med öl som vi smugglat in från Helsingör, tre turer och några skåp på gamla ångfärjestationen i Helsingborg. Vi åkte fast i tullen (sexton eller sjutton år) någon gång men fick ta med oss ölen ändå och det måste alltid finnas en spänning i friheten (och jag led av en grav dödsångest under den här tiden, inget var värdefullt men jag var ändå livrädd om livet och livet var hemskt och det var väl bara medelklassungarnas patetiska risker vi tog, men det var något som kändes, något som fick ett sorts liv att spira i bröstet, vad som helst för att det skulle kännas, brännas och några år senare körde han sin motorcykel och det slutade med olycka och död vid alldeles för ung ålder).
Och jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och jag minns hans storebror och får igång vhs-spelaren och ser oss unga och kanske vilda och jag ser in i våra ögon och jag vet inte om det är för att jag kanske har delar av livets facit i hand: men jag ser en smärta och en sorg, men jag känner en saknad.