Monday, May 30, 2016

Litteratur och kultur från Landskrona

Det var alltid några härliga augustidagar i slutet av 90- och början av 00-talet, under Malmöfestivalen, när Kulturmanegen låg i Magistratsparken. Man kunde hänga där hela tiden, dricka Festivalöl, se på film, höra litteratur och musik, se på dans. Många av Malmös yngre kulturarbetare fick en chans att visa upp sej. Jag fick också var med. Jag läste lunchpoesi, jag sjöng med bandet Kamraterna, L.T. Fisk och jag satte upp våra lilla show, "inget för kräsmagade", som en recensent skrev. Jag har alltid tyckt att något sådant borde finnas under Landskronakarnevalen. Nu blir det åtminstone en miniversion i Landskrona, Slottscaféet den 29e juli, 14-16. Jag vill presentera litteratur, musik, och foto vars skapare har sitt ursprung i Landskrona. L.T. Fisk spelar igen, Petra Mölstad och Josefin Brodell läser dikter. Thomas H Johnsson och jag pratar om vår bok En sista blues från Landskrona. Och kanske någon överraskning! Vi ses då!

Tuesday, May 24, 2016

sen dundrar lastbilarna på bron

det är splitter överallt
det är splitter som ett underbart ljus
jag vill berätta om det särskilda lugnet
hur stenarna flyter på havet
som är alldeles stilla nu
och tången som flyter på stenarna
att allt är fåglar och mjukt
sen kommer vattenscootrarna
som ett bryt i den skånska idyllen
sen dundrar lastbilarna på bron
med flyktingarna som hänger under
som stör den fridfulla ron
som spräcker våra ljusaste stunder
nu kommer Tom Petty
Don´t come around here no more
jag har spejat mot Köpenhamn i fyrtiosex år
nu speglar sej bron i sundet
det alldeles stilla havet
hur dåliga danskarna är på rockmusik
nu blir en anka våldtagen
jag kisar, ser bron i solen som går ner
nu dunsar någon och spricker
det hinns inte med några skrik
när du är ett mosat lik
nu stängs livet för en till
och en till
du är bara en av många fler
för det är vad vi vill
att stänga lite till
Tom Petty sköt också heroin
jag träffade en kompis igår
vi pratade om Stisse som stammade
det var där min kompis brorsa dog
han sköt också heroin
man får försöka stå ut
den här kvällen är så fin
jag ringer dej och fryser
jag har badat i havet
mina badbyxor hänger på cykeln, droppar
jag ringer dej och ryser
berättar om våra kroppar
om hur allting är orange eller rosa
"man måste få vila", säger du om en av mina dikter
"nä, man får aldrig vila"
nu har ankorna lugnat sej
nu är gruppvåldtäkten över
havet har slutat gunga
solen sjunker fortare nu
jag vill stillna i detta nu
men Tom Petty slutar inte sjunga




Halvkort rapport

Jag har helt tappat tiden. Då, för några veckor sen, hon var här och låg i soffan eller sängen. Jag gjorde chokladmousse av bananer och avokado, kakao och honung. Hon sa att hon var trött och snöt sej. Vi hade sett Tvåornas kör, stack till Malmö Live direkt efter att jag hämtat henne på Centralen, hyrt en cykel. Det var maffigt att höra flera hundra ungar sjunga i de snygga lokalerna. Jag flyttar runt tiden.
Sen stannade hon i några dagar, i soffan eller sängen. Hon orkade en tur till en restaurang i Limhamns småbåtshamn, det var lite kall blåst men solsken. Jag drack alkoholfritt vin, det smakade bra, två glas, hon drack vanligt. Jag äter nästan inte kött längre. Men en Bookmaker toast är en Bookmaker toast. Jag äter mycket linser. Och avokado och banan.
Men jag har tappat tiden. Jag trodde att jag var nästan klar med första versionen av diktsamlingen. Jag badade på lördagen, cyklade med henne till Centralen. Vi sa farväl. Så ser våra liv ut, möten och farväl. Det skapar en viss dynamik. Sen badade jag igen. Sen blev jag också sjuk. Och jag vill varken skylla på henne eller baden. Kanske på Donald Trump, eller IS. Jag funderade när jag cyklade på hur vi lägger tid på att: "kan det hända i Sverige, terrorattacker?" Medan de händer hela tiden. Skolmorden i Trollhättan, mordbränderna på flyktingboenden, det är terror terror hela tiden. Och skulle, Gud förbjude, något islamistiskt terrordåd ske i Sverige, så vet vi vem vi ska tacka, puckorasisterna!
Sen försvann tiden. Jag var helt sänkt. Skulle åka till Stockholm och kajaksäsongen på måndagen. Men låg bara i soffan, orkade gå till sängen ibland. Kom på skakiga ben iväg på torsdagen och stannade i tre nätter, men kajakpremiären frös inne. Men det blir så fina dagar ändå. Bara att se på Wallander kan vara en fröjd.
Jag är fortfarande inte i fas med tiden eller frisk, men bättre. Idag badade jag äntligen igen. Men jag är tröttare än jag brukar och tiden susar och jag minns inte när jag simmade senast. Men men, förr eller senare är jag helt uppe på hästen igen.


Thursday, May 12, 2016

låt inte hissen sänka dej

kan jag inte bara få dö
så att jag slipper leva
jag skiter väl i gässens ungar
jag skiter väl i Kalle på Spången
och ändå älskar jag den sången
jag har bott vid en landsväg
jag har snott ett helt liv
i hela mitt liv
jag skiter väl i solen
kan jag inte bara få dö
jag skiter väl i solen
kan jag inte bara få bli snö
som faller och landar mjukt
kan jag inte bara få dö
get it over with
att slippa skada andra
du vet ju, du vet du vet
att slippa vara polis
vi ska alla den vägen vandra
varför pratar vi aldrig om det
att inte vilja leva
att inte vilja dö
och morfar, jag minns ju bara minnena
och farfar, jag minns ju bara brillorna
dina hårda stränga ramar
hur tänkte du de sista dagarna
när du till slut blev alldeles klar
tänkte du på de andra kusinerna
tänkte du på din fru
tänkte du på potatis och sås
tänkte du på åren som åt och åt
tänkte du på mej
jag hade morotsfärgat hår på din begravning
och en gammal svart kavaj
jag fick aldrig lära känna dej
jag var din sons son
jag minns bara konditoriet
farfar, jag saknar dej så
att jag aldrig fick känna dej
jag vet ju att du var full av historier
jag minns bara konditoriet
och att jag körde dej till Systemet
att du aldrig kramade farmor
att du bara skakade hennes hand
då, på sjukhuset
jag skrev en annan dikt, om det ljusaste ljuset
du var aldrig där
jag minns bara minnena av morfar
i ett helt annat ljus
det är kanske orättvist
jag vet inte om du ville dö
eller bara inte leva
jag minns bara minnena av morfar
i vitt linne och bruna byxor, som en gud
och havet som glimrade då
att vi grävde, att så ett frö
kan jag inte bara få dö
kan jag inte få bli ett vackert minne
kan jag inte få slippa göra
det jag inte vill göra
jag vet, du vill inte höra
du vill vara döv framför din teve
jag satte mej bredvid
du kände inte ens min hand
hur kall och ensam den var
hur duvorna var hungriga på balkongen
Jonas betyder duva
duva betyder fred
du fick aldrig bli den du ville vara
du spillde på min pappa
och jag önskar: jag finge dö!
men det är inte sant
det är ett orättvist sätt att leva
jag är orättvis mot dej
jag tänker bara på morfar
vad är det med generationer
ska det behöva brännas så
som gässens ungar
som fucking jävla Edvard Persson
att bara stå, att sluta gå
att så har vi alltid gjort
då vill jag nog hellre dö då
vi lyssnade på Olle Ljungström igår
min dotter och jag
en gång berättade pappa
hur du ramlade i trappan
du var full
min dotter är tretton år
hon har färgat sitt hår
hon är trulig och svår
vi lyssnade på Olle Ljungström igår
jag minns när vi bodde på landet
hon var så liten då
hon hatade mopederna
”pappa! låter så!”
jag ville inte dö då
jag vill inte dö nu
”men det är bra, det ska vara liv
du får tystnad sen
det ska vara tyst så länge då
det är det sista
instängd i en trång kista”
sen började jag gråta
jag tänker på dej, farfar
din socialdemokratiska kostym
på morfar, frisören, hans slickade frisyr
jag tänker på mina flickor
jag ändrar mej så klart
jag vill inte dö
jag vill vara den sista


Monday, May 09, 2016

ensam vid gränsen

vi går ut i det ljusaste ljuset
det är tidig morgon i det ljusaste ljuset
vi går ut i fåglar som sjunger
vi går ut i en symfoni
sen blir allt stenar stenar
det är taggar i livet
det är en Velvet Underground-melodi
du såg mej där nere bland stenarna
jag såg när du skrek i natt
det blir aldrig perfekt
en humla som fumlar vid bänkarna
det är våren som kommer nu
det blir aldrig renare
det blir aldrig perfekt
jag såg en mink krossas mot stenarna
jag såg min dotters skräckslagna blick
vi sover nu
vi är det sovande folket
jag såg henne älska havet sen
jag såg hur hon frös
jag såg glädjen du aldrig fick
jag tänker ofta på staketet
du som alltid ville fram
du som alltid stod bakom
jag vågade aldrig sjunga för dej
jag vet varför du var sträng
det finns en äng
i mina drömmar eller tankar
sen blir allt stenhårda stenar
men det finns en äng
det finns en plats att sjunka i
det är så skönt att sjunka dit
det är i den stunden
stenar, mamma, stenar

vi går ut i det ljusaste ljuset
vi träffas alltid där
vi hittar alltid det ljusa
du vet hur jag vill se henne
du vet hur jag skrattar
jag vet att du fattar
jag vet att du också ser solen
det ljusa i det ljusaste ljusa
jag vet att du badar i mörker
jag badar också där
hon finns, jag är kär
jag försöker lära mej att leva
du är inte som andra tråkiga mammor:
"res, Jonas, åk iväg, jag betalar"
jag reser nu, mamma
jag måste ta mej bort
kommer du ihåg stranden
innan de dyra husen
vet du, att det var mitt fort
vet du Per Albin och det snacket
att det aldrig fastnade på mej
jag minns bara dragspel och solnedgångar
jag minns bara stickor i ögonen
men, alltid, det ljusaste ljuset
du, i morgonrocken, i det där huset
du, som ljuset, alltid ljuset

sen blir allt stenar stenar
och Lou Reed är död
jag rostar ett gammalt bröd
till min dotter, hon vill ha korv
jag vet inte om du ser mej
som en skugga vid ett gammalt torg
av stenar och stenar och stenar
jag måste cykla till simhallen
jag måste vara ett gott exempel
jag måste ingenting
det är stenar i magen, mamma
det är att inte räcka till
det är allt jag borde göra, men inte vill
det är bara stenar
som fryser i det ljusaste ljuset
de kan se mjuka ut
när vågorna smeker in
minns du stunderna i bilen
när vi åkte upp till Halland
hur du hjälpte mej då
köpte fiskbullar och potatis
sen cyklade jag ensam
på din döde pappas rostiga cykel
solen bländar mej nu
du var min mamma, alltid min mamma
jag försöker vara pappa
det går sådär
det är stenar i min mage
det är otillräcklighet
du vet
hur ljuset gör allting svart
du är kanske den enda som vet



Saturday, May 07, 2016

att bada in public

Det är inget fel på det livet. Men det är lite konstigt. Jag jobbar i timmar timmar dagar på en dikt, lägger ut gratis på bloggen. Det snabba samhället. Igår var det passkontroll. Jag känner ett sådant obehag. Jag känner en sådan avsky. Jag lyssnar på "golfspelarna" som kommer hem från Spanien. "Det här är inte klokt!" Men det var ju ni som ville ha det! Titta på ditt röstkort! Det var ju ni som ville bli av med packet! Är det något fel på det livet? Att alla är så glada: "Nu finns det ju nästan inga flyktingar!" Är det så? Nä, de forslas fram och tillbaka över de sydligare gränserna, eller innanför staket, eller drunknande, alltid svältande, alltid rädda vanliga människor som försöker hålla för barnens öron när det viner av bomber och hårdare ord än du någonsin hört på allvar, eller beskjutna med gummikulor. Det måste vara något fel med det blinda livet. Sen kommer en tidig sommardag. Och jag som älskar att bada, som också älskar att fly. Postar en bild på fb när jag tar mitt premiärdopp, och blir äntligen älskad. Allt det andra är bara fernissa.

Wednesday, May 04, 2016

Olle

Så ledsamt att höra, Olle Ljungström är död. Men Olle Ljungström, men Reperbahn, men alla fantastiska sånger från den fantastiska rösten, det luddigt knivskarpa sköra. Vi behöver fria själar. Vi behöver dem som går sin egen väg. Och jag kan aldrig sluta undra, varför de som verkligen vill se fritt, har så svårt att få passa in, hur de stöts ut. "Folkkär", säger Aftonbladet, in my ass, Olle Ljungström var aldrig folkkär. Han kanske inte ville släppas in, men han släpptes aldrig in. Man kan bli så trött på den här världen, på det här landet, Sverige, där allting som spretar eller kräver tankemod ska sållas bort och bespottas. Jag var med på en skiva en gång, läste en dikt till gitarrkomp, någon sa att det var bra, att jag borde göra mer, att det var som Olle Ljungström. Det gjorde mej väldigt glad. Men jag visste att jag aldrig skulle kunna göra det lika bra. Det finns vissa som bara är självklara som sej själva. Det var Olle Ljungström.

Tuesday, May 03, 2016

Tandläkarunge

jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen i Skåne
Landskrona vid havet, staden i vinden
som blåser och blåser
och stolt sjunger undergångens sånger
att se vinsterna i det lilla
att ständigt stolt förlora
jag har varit i många länder
nu bor jag i Malmö
jag brukar cykla bort till Hyllie
bada i bassängen där
relaxavdelningen med alla utlänningarna
sen stationen, blåsten över ängarna
här rusar tågen
och vinden blåser så
och jag träffar en kvinna utan tänder
ger henne en tia
hon bugar och gråter då
"jag har flytt genom hundra städer
burit döda barn upp på stränder
jag såg min egen syster dö
hon slutade få luft"
på knagglig svenska och engelska
och jag (nysimmad, nybastad, nymjukt härlig i mineralvarma vattnet):
"ja, tufft
och nu är du här i Malmö"
och jag vet ingenting
jag rafsar i mina fickor
men har inga mer pengar
men jag lever inte på luft
jag suger i mej vårvinden
som sveper över havet och ängar
och poliserna bordar tågen
du vet, den filmen
när slaktaren plockar fram sågen
och börjar skära
du vet, hur skriken låter
när någon du älskar dör
att känna smärtan så nära

jag är uppvuxen med berättelser
vid det sena matbordet på kvällen
om patienter
skickligt berättade av tandläkaren, min pappa
han var så levande då
inte om deras tänder
men om deras släktingar, alla ställen
där han hade träffat deras syster
kvällarna på femtiotalet på torget
du! den stämningen! så yster
och nu: att inte längre arbeta, sorgen
en känsla i huset av: dyster

jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen med oro och ångest
och alla dessa sånger
min enkelt komplicerade pappa
jag har aldrig kunnat fatta
i det ganska stora huset vid havet
äventyren och friheten
jag har aldrig kunnat fatta
med resor till andra länder
att det är så hemskt att beskattas
(och nu kommer den till mej, skammen, skulden, att det var oron över barnen, jag och mina syskon, att vi skulle ha det bra, att det var oron att inte komma från där sparvarna flög in i munnen, att det handlade om att aldrig ha fått vara så ekonomiskt trygg som jag ändå har fått vara, och all min fattigdom nu)

jag är i Hyllie igen
jag träffar en kvinna utan händer
hon har en stump och en klo
hon har kanske fyra tänder
eller fem
hon har ingenstans att bo
jag har en flickvän, två barn och ett hem
jag har fortfarande syskon och föräldrar
vi står på bron över flyktens tågspår
vi ser en råtta springa förbi
vi hör blåstens sus över ängen
hon vill kyssa mej på kinden
hon får fast jag inte vill
jag vill inte komma för nära
det är tankarna i natt i sängen
det är vinden, det är vinden
det är döden som kommer när dagarna går
det är människorna när köpcentrat stänger
det är döden som kommer
när vi inte hjälper till

jag är uppvuxen bland tänder
jag har varit i Afrika
jag har sett hundar bli överkörda och dö
jag har sett en ung man bli överkörd och dö
då skämtade jag om att sno hans cigaretter
jag visste inte vad jag skulle göra
det var när solen just började stiga
det var innan vinden började blåsa
det var en av min pappas patienter
jag är uppvuxen bland tänder
min pappa var tandläkare
det är inget särskilt med det
mer än att det kanske var hans liv
han och hans rädsla
jag och min rädsla
för att inte längre räcka till
för att inte längre finnas till