tag:blogger.com,1999:blog-18991925.post1465378093089342032..comments2023-12-02T00:34:01.193-08:00Comments on JonasBergh: Jonas Berghhttp://www.blogger.com/profile/13631060728485827341noreply@blogger.comBlogger5125tag:blogger.com,1999:blog-18991925.post-84179819467227708342007-11-14T13:51:00.000-08:002007-11-14T13:51:00.000-08:00Per Planhammar var med den kvällen när jag halkade...Per Planhammar var med den kvällen när jag halkade i närheten av Carolyn. Han var även redaktör (tillsammans med Gunnar Harding) för beatantologin som kom ut för ett eller två år sen.<BR/>Jag läste den där intervjun med Lloyd Cole igen idag. Den är intressant.<BR/>Var alla andra finkulturella journalister håller hus har jag ingen aning om. Men det är väl något med beatgrejen som får vissa att märka att konventionerna inte sitter i konventionerna.Jonas Berghhttps://www.blogger.com/profile/13631060728485827341noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-18991925.post-81181974892105455732007-11-14T08:14:00.000-08:002007-11-14T08:14:00.000-08:00Musikjournalisten Jan Gradvall skriver mycket bra ...Musikjournalisten Jan Gradvall skriver mycket bra om Jack Kerouac när de flesta andra kulturktitiker väljer att inte skriva alls. <BR/><BR/>Jag tycker för övrigt att Per Planhammar i Göteborgs-Posten är en av ganska få som skriver bra om Ulf Lundells samlade sångkatalog och Måns Ivarssons biografi "Vill du ha din frihet..." <BR/><BR/>BOK<BR/>Ulf Lundell <BR/>Sånger 1975-2007<BR/>W & W<BR/>Ordupplaget<BR/>På självaste kvinnodagen i år skriver Ulf Lundell i en sorts journal som senare skall utgöra introduktion till den över 1 000 sidor tjocka Sånger 1975-2007:<BR/>"Jag får ett mejl från Måns Ivarsson. Han påstår sej ha skrivit ihop en biografi över UL på 700 sidor. Jag skriver UL för att markera ut UL från Ulf Lundell. Jag är mycket medveten om att det är förmätet att tala om 'sej själv' i tredje person. Här finns verkligen en tredje person. Eller persona /…/ Jag vet inte riktigt vilken den personen, personan är. Kanske Ivarsson vet."<BR/>Detta stycke är intressant, eftersom det mer än något annat som sagts och avhandlats om den synlige konstnären, författaren, musikern och människan Lundell, inklusive den omtalades egna ord och handlingar, öppnar en tidigare stängd lucka in till det mest privata. <BR/>Allt det andra är bilder, skrap på ytan; mytologi, kort sagt, och därtill en brokig, ibland sluddrig - även från journalisters och kritikers håll - men oftare storslagen sådan. För sällan har väl så många haft åsikter om en enskild person i Sverige.<BR/>Man kan tycka att Lundell får skylla sig själv som har målat in sig i ett första persons inferno, men en blick tillbaka till debutåren 1975, då första skivan Vargmåne kom, och 1976, då romanen Jack publicerades, visar också ett värjande mot att fösas in i den självupplevda fålla som alltför många har velat fånga honom i. <BR/>Man upptäcker också att en veritabel rovjakt har pågått under de senaste dryga tre decennierna, som troligtvis saknar motstycke i svenskt kulturliv, möjligen Evert Taube undantagen. Som om det funnits ett ändamål att äta sig in i Lundells liv, till och med då han har virvlat i dödsdansen, eller att önskan att reducera honom varit större än viljan att förstå.<BR/>Det lär knappast ha undgått många att musikjournalisten Måns Ivarsson denna höst har publicerat den första biografin värd namnet över Ulf Lundell. Bara det faktum att sidantalet som nämns i vårens mejl steg dramatiskt fram till utgivningsdagen borde borga för en mer sammansatt bild av föremålet ifråga, åtminstone jämfört med den som presenterades i Jens Petersons valhänta och alltför tidiga Full fart genom evigheten från 1983 eller som tecknats i årtiondenas samlade artiklar och teveprogram.<BR/>Först några ord om de två volymer texter, noter och fotografier som är Ulf Lundells egna. <BR/>Böcker liknande Sånger 1975-2007 har publicerats tidigare, även om de inte varit tillnärmelsevis lika innehållsrika. Mest känd har Best of (1998) blivit, i själva verket bara en nedbantad version av den tidigare utgivna Texter, noter, bilder från samma år, och då inte främst för innehållet utan för den infama recension av Karolina Ramqvist i Dagens Nyheter som var inledningen på ett vid det här laget klassiskt mediedrev.<BR/>Av somliga lär Lundells nya sångbok säkert betraktas som just en sådan "coffe table-mässig livsstilskatalog att masturbera över" som Ramqvist mässade om då, men ur ett mer konstnärligt perspektiv måste den betraktas som snudd på magnifik.<BR/>Här ryms nämnda introduktion, där en lång karriär sammanfattas på just den maniska och natursköna prosa som är Lundells när han skriver som allra bäst, utlämnande men inte för privat, skarpsynt men inte föraktande, hjälplöst men aldrig uppgivet, fortfarande nyfiket. <BR/>Senast han presterade något så innerligt i skrift torde ha varit i Frukost på en främmande planet (2003). <BR/>Som inledning till en egensinnig och klassisk, om än periodvis ojämn, sångskatt, och inramad av sällan eller aldrig tidigare publicerade fotografier, fungerar texten ypperligt och det sammantagna resultatet är bländande. <BR/>Inte minst kommer dessa böcker alltid att reta någon, vilket jag misstänker ligger helt i upphovsmannens linje. Dels för att de bidrar till ytterligare mytologisering, men också för att de kan förleda oss att tro att vi faktiskt lär känna honom lite bättre, han som Måns Ivarsson ofta och underdånigt kallar "mannen".<BR/>I de recensioner och andra texter som redan publicerats över Sånger 1975-2007 och Ivarssons Vill du ha din frihet får du ta den har det varit spännande att följa mottagandets uttryck. Oftast hyllningar, visst, men också i första hand enskilda skribenters försök att i sina texter närma sig den egna relationen till Lundell. <BR/>Där fanns alltifrån kvinnors, bland annat Åsa Linderborg i Aftonbladet, lätt skamsna kärleksförklaringar, till mäns, som Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten, mer rättframma berättelser ur det egna livet, och alla var de mer självutlämnande än vad Lundell själv varit, möjligen undantaget ett fåtal verk.<BR/>Alltså ungefär vad som är fallet med biografin, för det är svårt att betrakta Ivarssons tre böcker som något annat än en olycklig förälskelse riktad mot ett objekt som vill ha ryggen fri.<BR/>Detta ett journalistens "livsverk" är en noggrann genomgång av Lundells liv, leverne och konstgärning - från barndomen fram till alldeles nyss. Vi som på nära håll har följt föremålet under längre tid känner redan till det mesta, men dessa rena fakta och anekdoter för finsmakaren blir sammantaget ändå ett väsentligt nedslag inte bara i svenskt kulturliv utan också svensk 1900-talshistoria. <BR/>Det är roande, oroande och intressant, och en artist och konstnär av denna dignitet är givetvis värd den ohöljda beundran och respekt som Ivarsson visar. Men det är en ojämn biografi.<BR/>Ivarsson är i förstone inriktad på musiken, vilket blir besvärande. Inte så att jag missunnar honom rätten att få uttrycka sin rätt att allra mest hylla sin Mans låt efter låt, men att så till den grad vara uppfylld av sin egen närvaro, i såväl bild som text, tangerar - inte minst i andra och tredje delarna, där fokus riktas mer mot jag än det - det uthärdliga.<BR/>Vi har här att göra med en erfaren skribent som inte längre tycks vara särskilt intresserad av andras källor utan hellre litar till sina egna, och hur omfattande de än är skapar de sällan en helhetsbild över objektet. <BR/>Man kan tycka att det finns nog så många skabrösa händelseförlopp att ösa ur, men det vilar givetvis också svårigheter i att leverera ett fullständigt verk över en ännu aktiv, och dessutom beundrad, person. Det hade därför varit nödvändigt för Ivarsson att samtala mer med människorna omkring honom, och jag menar då framför allt kvinnorna. <BR/>Låt vara att många av dem är skygga nu, men ändå, vad som än sägs är detta något av en fullständig levnadsteckning och i en sådan är ett mått av hänsynslöshet på sin plats. Jag saknar intervjuer med fruar och väninnor, och även mer utförliga kommentarer från manliga vänner genom åren.<BR/>Den stora bristen i Ivarssons bok är emellertid frånvaron av litterär analys. För att förstå Lundells betydelse krävs att man placerar hans romaner, dikter och sångtexter i ett kulturellt och sociologiskt perspektiv, där de tillåts spegla både sig själva och sin samtid, och utsätter dem för närläsning; även här finns en hel del att hämta, inte minst i den dödsnärvaro som kännetecknar hela författarskapet. <BR/>Redan på 1970- och 80-talen diskuterades dessa på ett betydligt mer intellektuellt plan, också i tidskrifter som BLM, än vad som framkommer i Ivarssons biografi, och man kan därför också gruvligt sakna speglingen av det litterära Sverige som Lundell de facto medverkat i. <BR/>Att låta förläggaren Per Gedin stå som garant för Lundells litterära innovationer är en sak, men det duger liksom inte att utelämna Peter Mosskins eller Tomas Löfströms "generationsromaner" då man diskuterar Jack, att inte en enda gång nämna Vesuviusgruppen, eller att i stort sett aldrig beröra Lundells relationer med övriga svenska författare, exempelvis Klas Östergren. Så till vida backar Ivarsson vid exakt samma gränser som diverse författare till andra musikerbiografier, med den skillnaden att Lundell ju också är författare.<BR/>Detta visar på en brist på förståelse som strider inte enbart mot Lundells författarskap utan mot de generationer han influerats av: den surrealistiska, den förlorade och den slagna.<BR/>Det är lätt att ta till överord och kalla ett verk för betydelsefullt, men Måns Ivarssons biografi är nog ändå just det. Inte för att den är så bra eller för att vi kommer Ulf Lundell så mycket närmare, för den hamnar definitivt i skuggan av föremålets egna verk - vilket faktiskt inte alls är så självklart; se till exempel Gerald Nicosias mästerliga Memory Babe, som tangerar Jack Kerouacs bästa stunder - men för att den ger framtida skribenter något att ta avstamp ifrån.<BR/><BR/>Per PlanhammarAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-18991925.post-47288440708529834752007-11-14T05:38:00.000-08:002007-11-14T05:38:00.000-08:00Jag tyckte inte att 50-års jubileumet syntes så my...Jag tyckte inte att 50-års jubileumet syntes så mycket på landets kultursidor. Jan Gradvalls artikel var mycket bra.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-18991925.post-41037175095203501482007-11-12T12:33:00.000-08:002007-11-12T12:33:00.000-08:00Välkommen.Välkommen.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-18991925.post-22193814297107724922007-11-12T10:38:00.000-08:002007-11-12T10:38:00.000-08:00oh, visste inte att du hade en blogg! såg att du k...oh, visste inte att du hade en blogg! såg att du kommenterat nånstans och tänkte att "det måste ju vara han". o det var det. gillar dina böcker! :) kommer fortsätta läsa här.LostSoulhttps://www.blogger.com/profile/13181960675723447766noreply@blogger.com