JonasBergh

2012-01-23T09:09:00.000-08:00

Akropolis – då och nu – en föreläsning för utexaminerade

Jag minns inte ens om det var trappor upp, eller bara en lutning uppåt på trampad jord, århundrade efter århundrade, uppåt mot, om inte gudomlighet, så klokhet, vishet, och det är ingen gammal vandringssägen, men det var en väg som blev en stig som högre och högre upp var en platt bergstopp
Och där skulle han stå
Trodde man då

Det är en gammal sanning att vad som var viktigt byttes ut och vad är väl en sann sanning, vad är väl en förljugen, som om girighet och själviskhet är uppfunnet av oss, det sena 1900-talets, det tidiga 2000-talets omistliga giganter, den snålhet att inte ens kunna tillskriva någon annan dom mest bestialiska, egoistiska, äckliga, öh … landvinningarna
På toppen kall snö
På toppen kall död

Du menar bara att våldtäkterna stölderna morden krigen, det skenheliga återförenandet
Är inget nytt
Det är stoltheten som sväljs och sväljs och skolbarnen förbluffas över kornas idisslande men förstår inte att dom är människor att det är mänskligheten som odlar och tuggar och sväljer samma skit, som dom äter och tuggar och sväljer och det tar aldrig slut, det är när du flugit längst ut i intet i rymden och det är alldeles mörkt och kallt, och det är en svart vägg, svart som tomhet och du kravlar nu i tyngdlöshet men känner dej så tung och du sjunker och du räddar fallet, får handen om ett dörrhandtag, öppnar och kliver in
Och det är lika mörkt, och långt långt borta som du inte ser i kylan lyser en stjärna
Jag skulle så lysande gärna
Hitta en mjukare stjärna

2012-01-21T04:42:00.000-08:00

Rösta på Gösta

Jag minns grenar, kvistar, större, mindre. Som en hög nära stranden. Det blev ett gömställe, en koja.
Det var då det fanns ödetomter där det idag ligger hus med havsutsikt.
Det fanns ett ödehus också, ett slag fanns det två, när Signes kafé var nerlagt man kvar. Vi hittade hårda godisbitar.
Det var då det var is på sundet hela tiden hela vintern och man frös inte om fötterna då, man visst inte hur man gjorde.
Och sanningen var Lasse Berghagen.

Mina barn växer upp i en annan tid. Kanske inte farligare. Kanske inte värre. Vi har en förmåga att idyllisera gårdagen. Vi (dom flesta) har en förmåga att förstå att nu är nu är verkligheten.
Vi kan lära av då, försöka plocka det bästa. Som planksteken. Som Oh Susie med Secret Service. Som Wish you were here med Pink Floyd. Som Gentlemen av Klas Östergren, och En vandring i solen av Slas.
Jag fick äntligen tag på Niklas Rådströms Stig. Han skriver som han skriver, Rådström, annorlunda än Nils Claesson. Jag imponeras av dom båda.

Reinfeldt tjatar om att vänstern inte har någon allians, ingen oppositionsledare.
Alliansen har förvisso en ledare, men har dom nåt vidare lag att snacka om. En Center här, en KD där och det där andra partiet, Björklund. Och Nyamko Sabuni, var tog hon vägen? Just det, hon sysslar med jämställdhet. Trams, flum, tycker Björklund, sånt sysslar inte vid med, vi behövde bara en svart kvinna att visa upp, det är dags för dej att fatta det.

Han avgår väl idag, Juholt.
Reinfeldt, du borde lära dej, blockpolitik är ute.
Från dag ett har det funnits en agenda, få väck den småländske bondpojken! Han har inget här att göra!
Och det lyckas väl.
Sen att Juholt kanske var ett felval från början är en annan sak. Men att bli fälld av en galen högermedia och, framför allt, sitt eget parti, det är, som vi sa förr, divigt.

Dom byggde en ny lekplats på vår skolgård (som är bostäder nu) en klätterställning med en sorts snedtak, där låg vi en söndag och skrek Rösta på Gösta. Det var det enda som rimmade. Så enkelt då, så enkelt nu. Ingenting förändras, människor är dumma i huvudet ibland ofta. Men vi var sex eller sju år gamla.

2012-01-19T08:18:00.000-08:00

Fläskesteg med rödkål och sovs

Jag har haft mina sushiperioder.

Att lyssna på gamla amerikanska och engelska proletär- och arbetarsånger har ockaå haft sina tider i mitt liv. Joe Hill, Woody Guthrie, Billy Bragg.
Arlo Guthrie kommer till Malmö imorgon. Kan ni vara snälla och skynda på med pengarna Landskrona fd arbetarkommun.Eller, för all del, Kvällsposten. Det ska ju vara ett visst utbyte. Ni sitter på mycket pengar. Jag arbetar åt er och ber om en liten liten del av kakan som betalning. Det gäller bokhandlare på nätet. Hur svårt är det att betala dom pengar som ni är skyldiga. För er spelar det ingen roll. För mej är det en kamp varje dag. Och jag bor inte ens i Rosengård eller Afrika eller i plåtskjul där ena väggen blåser bort i natten och torra minusgrader nyper sej in i skinnet.

Mina perioder återkommer. Inte regelbundet. Mer eller mindre intensivt.
Det är som med simningen.

Grillad kyckling.
Den engelska frukosten när jag är i Spanien.
Fisk i Portugal, i Sesimbra.
Och hemma, förutom grillad kyckling, lax med spenat.
Kycklingfilé med paprika, tomat, lök, vitlök och champinjon.
När jag är själv hemma alltså.
Fläskkotlett med tomatsallad, kalamataoliver.

Det är som med Roxy Music. Det är ofta vid tider som dessa. Mina kläder är slitna. Jag borde klippa mej. Mina favoritskor har ett hål där stortån alltid trampar i vattenpölen.

Och sushiperioderna. Två saker idag. Windy ska komma med sushi. Vi ska se på handboll. På Ölis eller på Babas. Men då får han faktiskt sätta fart. Domarna väntar inte med gröt i pipan.

Och nu väntar Aten och kanske blir det fint väder. Och souvlaki. Det finns hål i väggarna och ett spett och lök, tomat och tzatsiki. Sen går man tvåhundra meter, och en ny. Tills man tröttnar och ger sej på något annat. Byter hamburgaren mot korv.

Vi bodde på Ystadsgatan och jag simmade fortfarande, ibland. Men jag gav mej i alla fall av för att simma varje vardag, när solen sken i maj. Köpte en halv grilladkyckling på Simrishamnsgatan, hade med mej tomatsallad i en burk. Körde inom Systemet och fick tag på några burkar San Miguel. Satt vid möllan i Slottsparken och läste och längtade till Folkfesten och skrev skisser till det som några år senare blev Och fortsätta vidare bort.
Läste kanske Oscar Hijuelos. Hade kanske en sån period. Och lyssnade på ... nä, maybe another day, baby.

2012-01-18T05:27:00.000-08:00

Jag tycker om Limhamns bibliotek.
Igår var det så grått och skönt igen, svag vid om än lite kall där nästan alldeles vid havet. Men jag fylls av hopp när jag kan vara där, när jag kan tänka att dagarna kommer igen, dom lugna varmare dagarna.
Jag är för gammal eller luttrad eller bara det att om jag sänker och sänker förhoppningarna så blir jag inte besviken.
Var förberedd på att du inte har en aning. Ju bättre förberedd destso lättare flyttar du dej eller fångar skiten, för den kommer att komma. Räkna med det, som Henke sa. Och han har ju fått lära sej sen han blev tränare för BoIS.
Jag är för gammal och luttrad för att säga: Dom lyckliga dagarna. Dom problemfria dagarna.
En timme då och då, det är fint nog.

En annan gång cyklade jag i Slottsparken och det var vår och vi bodde i stan då och jag hade varit ute i Sibbarp, suttit på en av bänkarna, stängde av freestylen. Bron var ny (den är väl fortfarande ganska ny, om den håller så länge som den ska) och jag stängde av freestylen och jag hade varit uppe vid nästan brofästet där vägskyltarna fanns, Paris, Lissabon.
Utan freestyle och det var möjligt, livet.
Jag cyklade i Slottsparken förbi stadsbiblioteket, Mikael Wiehe började sjunga En sång för dårarna och när jag kom till Bullen satt han på bordet bredvid mitt och sa: "Affe var inte socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad." (Jag har kanske berättat den här tidigare, men inte del två som kommer ... nu!)

Jag satt på Limhamns bibliotek igår, skrev i min skrivbok, tog en paus. På bordet låg en bok som visade sej vara skriven av författaren Mary Anderssons bror, en framgångsrik företagsledare i fyrtio år. Dåligt skriven, sjölvgott skriven. Dålig litteratur, helt enkelt, dålig bygdelitteratur.
Mary Anderssons brors åsikter om sin syster och hennes böcker är inte nådiga. Tidningen Arbetet var både pest och kolera som försvarade att det funnits misär i Barnrika-husen (Sorgenfri ungefär). Och nåde den som säger att fattigdomen på 30- och 40-talen fanns. Då som nu. Vi har ingen fattigdom idag, tycker dom blåbruna, möjligen självvald då. Samma rika self-made men (män) som säger kunde ja så kan du, kavla upp ärmarna. Jag pantade ihop till min första miljon.
Limhamns bibliotek. Jag gick för att hämta toalettnyckeln. Där stod Mary Andersson vid disken.
Ja, sen hämtade jag barnen och tillagade kyckling och såg på handboll och försökte skriva om han som bara skulle ta sej i kragen, och krage efter krage gick i sönder.

2012-01-18T04:57:00.000-08:00

Jag skriver en recension. Det kan vara så lätt att tycka till om ditt och datt, och då menar jag med kött på benen. Berätta varför jag anser något bra eller dåligt, eller att det funkar men inte det.

Så får jag en ram, ett visst antal tecken.
Så får jag en roman, en kort roman på några och sjuttio sidor. Med ett stoff som skulle kunna bredas ut både två och tre gånger större. En kort roman som ändå skulle kunna vara kortare.

Men det är boken jag fått och läst som jag ska skriva om, varken mer eller mindre, väl? Jag ska väl inte skriva om boken som skulle kunna bli?
Det konstiga är att den här romanen, förutom en del småsaker, är skriven så som den borde skrivas. Så jag får väl plita ner det då, 2000 tecken.

2012-01-16T04:51:00.000-08:00

Ett hårt regn faller osynligt bakom explosionerna

Kristianssons Livs
Bertils
Bryggan som blir uppäten, sakta sakta höjs havet sjunker bryggan och rullstolarna sjunker i dyngan dyn ner i botten
Flotten av rostad metall och godstågen också oxröda, vatten och syra och man kunde ta sej ut på flotten, Lundåkrabukten, Gipsön, husvagnarna där ett svagt svagt ljus tog sej genom en gardin som var en handdduk
Den gamla bilprovningen och vi var alla i städsvängen och på ett ställe fanns det ett biljardbord, där slutade kvällens arbete
Den gamla bilprovningen, vad gör du nu för tiden, och all din rost och Grymlings och Flamingokvintetten och benen ut genom fönstret
Den nya bilprovningen, snabbtelefoner

Och det rummet och det huset och vi satt vid husets enda stereo i det andra rummet när Rickard kom hem från Amerika i januari och alla skivorna och till och med Whitesnake, men Bob Dylan och det var en storm som bara berättade: Vänta bara, det kommer värre, vänta bara,och lär er, lär dej,gosse, du måste kunna ta stormar som den här med vänstran medan du skriver en sång med högran om andra, mycket hårdare stormar och du kommer inte alltid att förstå det förrän för sent, att du är mitt inne i den nu, den hårdaste stormen, det är därför det gör så ont
Och vi åker bussen till Svalöv ändå, förbi kyrkan i Asmundtorp där du döptes och det ska gå några år och vi hamnar i Svalöv ändå bara för att vi måste komma ihåg visdomsorden som Bantar-Björn sa, och ni skrattade då i början av nittiotalet när ni bara hade dagar som gjorde ont ibland, smärtan fanns fast bara då och då, och man kunde ju alltid gå till Konsum och be om löpsedlar, Kicki Danielsson som berättade att hon var svullen, då som nu, roligt roligt när vi var så unga och visste så mycket och vi förstod inte då, sanningen om stormen stormarna, vi förstod inte visheten, Bantar-Björn: Det bara smög sej på
Det bara smyger sej på, medelålders nu och jag försöker fortfarande lära mej

2012-01-16T03:30:00.000-08:00

Ett skimmer av då

Jag fyller alltid år på sommaren. Alltid den tjugotredje juli.
Man kan ta tillbaka saker när man blir äldre, och tvärtom.
Allt man fick då.
Allt man saknar nu, och tvärtom.

Jag minns när min bror skjutsade mej på cykeln, neråt över havet, korna och förbi tennisbanan och uppåt och bort mot bondgårdarna och fotbollsplanen som var nergången redan då, maskrosor.
Jag tror att jag fyllde elva och det var första gången som Ulla och Vidar kom för att hälsa på i Påarp, nära Laxvik och Trönninge, ganska nära Halmstad i Halland.
Jag fick ett nät eller en håv som Vidar gjort, med femkronor i.
Jag tror att kiosken hade lagt ner men att affären fanns kvar.
Vidar var min lillasysters egendom. Kanske var han hennes extramorfar. Hon har/hade inget minne av sin egen morfar. Hon och Vidar åkte båt tillsammans, fiskade, åkte till Ven och Köpenhamn.

Man kan ta tillbaka det man aldrig fick.
Jag skrev en bok för sådär tio år senare, den hade drag av verkligheten. Jag stal delar av Vidar till den boken. Kallade honom Bror och han var min.
Jag har aldrig riktigt kunnat skriva om min morfar, det är ett skimmer över honom, ett skimmer av godhet och människor kan inte bara vara goda, eller utan problem. Jag kan inte skriva en person som bygger på min morfar, för jag kan inte beskriva honom som annat en ikoniskt.

2012-01-11T05:54:00.000-08:00

Gamla goda låtar

Jag läste en bok, en självbiografi. Av Rickard Wolff. Jag satt i fåtöljen och det var stora fönster och en balkong. Efterrätt varje dag. Och det var tur med den äckliga maten.
Det är ingen dålig bok han skrivit, Rickard, men den har nog varit yvigare. Jag känner lukten av en bra redaktör.
Ricksrd Wollf, ja. Vad ska man säga. Helena och Colin, Kurt Olsson. Alla tyckte jag mycket om en gång. Den där märkliga filmen med Helena Bergström, Amanda Ooms och Stellan Skarsgård. Kvinnorna på taket. Jag minns att man skulle se den i svarta kläder. Varför var inte Rickard Wolff med?
Helena Bergström var kaxig, vill jag minnas, men känslig, nära till tårarna.
Rickard Wolff spelar teater, på många olika sätt. Det gör han klart för läsaren.

Jag längtar inte ens till Aten. Eller, jag längtar mer nån annanstans. Det är ju januari. Jag är bortskämd. Kunde jag inte fått ett stipendium till Fuengirola istället. Engelsk frukost och engelsk fotboll och lite längre upp, bort från havet som går att vara i i januari, nä, längre upp. Ligger den där parken, och saluhallen och dom fina spanska caféerna/barerna. Spansk fotboll. Spanska tidningar.

Två gånger har jag gått Söka jobb-kurs. Men det märks att det var längesen. Jag fyller i en blankett som ska till Försäkringskassan, det tar några veckor.

Fyrtiotvå år nu. Ung i sinnet. Kanske. Antagligen. Ibland.
Ibland är unga människor, sådär 19-21, så fruktansvärt vuxna och mogna.
Att slappna av.
Att bli äldre.
Att mindre och mindre bry sej om vad andra ska tycka och till exempel ditt, om kläder, om mojänger, eller helt enkelt bara om datt.
Så ploppade ett namn upp. Denna dag som ser ut som solig vår från fönstret. Som om ... vinden, nädå, lite lä så kan man sitta ute en timme.
Det är skitsnack.
Möjligen, kunde jag det när jag var yngre. Då när man inte knäppte jackan i elva minus, mössa var mesigt, helst håliga vantar.
Nu har jag håliga byxor och långkalsonger och kan inget annat.

Dan Baird.
Ett namn i huvudet. Ploppade upp.
Jag kunde knappt hans namn då, för femton sjutton år sen. När Rickard och jag lyssnade på den där låten, Younger Face.
Och vi var dom unga då, som satt och drev med den äldre snubben som väl var så ensam som man kan vara på ett annat sätt när man blir äldre. På ett ensammare sätt.
Om du ska berätta alla dina gamla historier så får du faktiskt bjuda på en ny runda.
Du är där nu. Younger Face.
Dan Baird, varför ploppade det namnet upp. Han är ju nästan sextio, gubbjäveln.

2012-01-07T10:19:00.000-08:00

Karate Kid 3, den hade jag helt missat

Sådana dagar som idag kan jag tycka om i sin gråhet, för att det inte blåser särskilt.
Jag har alltid haft smala ben, låren är svaga och ännu smalare nu.
Men jag går mina promenader, längre och längre.
Idag gick vi till jourbutiken, jag och Anna och Elsa. Köpte yogurt och Kvällsposten och två Twister för mej att njuta av i kvällningen.
Barnen hade redan lördagsgodis i påsar och magar.
Men knappt någon blåst. En sorts kompromiss: Du får inte solen, men du får i alla fall det här.

Jag skrevs ut från sjukhuset på treårs-dagen av Stig Claessons död.
Jag läste för kanske fjärde gången Nils Claessons Blåbärsmaskinen, den är utgiven efter Slas död.
Jag läste också, av en händelse (också för kanske fjärde gången) Slas två sista böcker. Sekonderna lämnar ringen samt God natt, fröken Ann.
Det är sorgen av att veta att man är gammal och förbi.
Det är den närmaste sentimentala längtan när man var en okrossbar och ung medelålders man.
Och det är totalt osentimentalt.
Jag började också läsa Efter oss syndafloden (för ... fjärde gången?) men fick avbryta läsningen då jag slarvade bort den vid rumsbyte. Eller om jag verkligen var på rymmen, det känns forfarande så nära och verkligt, när jag var på rymmen.
Som Slas böcker. Vi vet att det inte gick till exakt så, men vi känner hur nära det är.

Eldkvarn häromdagen och Thåström idag, givetvis på SVT. Och TV4 är väl i full färd med att spela in ännu en reklamfilm för Tomas Ledin.
Så mycket bättre måste ju vara Sveriges mest överskattade (inte sämsta) teveprogram. Smörande, reklam, smörande, reklam, däremellan reklam och kassa nerklippta versioner(TV4-tänk: ingen orkar väl höra hela tre och en halv minut.) av några bra och flera skitlåtar.
Och sen kommer skivorna.
Allt är reklam.
Mauro Scocco tackar sina hitlåtar för att han slipper förnedra sej i Så mycket bättre.

Jag säger bara På spåret. Jag vet att det säkert handlar om rättigheter. Men gör en skiva av dom tolkningar som görs där, senast Olle Ljungström som sjöng Seasons in the sun briljant och en klart godkänd En valsmelodi.
Sofia Karlsson, Freddie Wadling, Maria Andersson. Motoboy och dom andra som jag inte minns. Jag minns inte heller en enda dålig version. Och vilket band.
Den sämsta låten i På spåret utklassar 90% av möget i Så mycket bättre.

Jag kanske blir friskare, i alla fall argare.

2012-01-06T05:01:00.000-08:00

Ingen får älska mej så

Vakna Jonas, det är slutet av mars. Du måste ta dina allergitabletter.
Och solen in genom fönstret och allt är dimma och jag är inte Törnrosa. Men det var skönt att få gå i ide.
Jag längtar dit. Dom varma dagarna. Dom hoppfulla dagarna.

Det kommer alltid ifatt dej.

Den femte december 20011 blev jag inlagd på sjukhuset.
Den tredje januari 2012 kom jag ut.
Jag är ingen bruten människa, men livet är inte lätt.

I två veckor var jag sängliggande, kunde inte använda mina ben.
Det är då jag drömmer mej tillbaka till 60-talet och geniala poplåtar. Inte dom andra, inte tramslåtarna.

I en och en halv vecka levde jag i en annan värld, en annan dimension. Där ett dygn kan vara en vecka. Där jag rymde till hennes storebrorsa som var begravningsentreprenör nu, i den lilla lägenheten. Och han skulle hjälpa mej. Men han sov. Och jag visste att jag var efterlyst och jag förstod att jag måste tillbaka, förstod att det var dom som kunde hjälpa mej. Bara dom.
Och jag var så rädd att dom inte skulle förlåta mej.
Förlåt mej, för jag är sjuk.

Trappstegen upp till min lägenhet är flera nu.
Det är svårare att tycka att I-landsproblem-skämt med Hipp Hipp är roliga. Nu är ju i och för sej dom skämten inte roliga, möjligtvis ett skämt, första gången.

När jag började tänka normalt efter sådär tio dagar kunde jag inte gå. Kunde jag inte prata. Kunde jag bara skaka.
Kunde jag inte förstå deras ögon, dom som besökte mej. Nära vänner, familj.
Jag tänkte bara, en chans till, en sista chans. Jag har haft tur. Den här chansen ska jag ta. Framåt.
Jag var tacksam.
Jag förstod inte hur nära stupets kant jag varit.
Nu är jag rädd.
Nära vänner, familj, hade (antar jag) känt den rädslan, sorgen.
Jag vet inte om jag ska be om ursäkt för att jag är sjuk. Kanske, man kan inte lägga all skuld på en sjukdom. Man kan aldrig svära sej fri från sitt eget ansvar.
Vad jag vet är att tack, TACK, ska jag säga. Tack, känner jag djupt in i mitt hjärta och tårar har jag inga problem att få fram när jag mer och mer börjar förstå deras situation, nära vänner, familj.
Tårarna över mej själv har ännu inte kommit.

Det går ganska fort, det som du jagar och söker, jagar och söker plötsligt dej. Fast i en mycket hemskare skepnad, med en annan röst än den i dina drömmar. Med ett helt annat fast grepp i nyporna. Du är inte jagad längre, du är fångad.

Och en sak har jag väldigt klart för mej, allt handlar inte om mej.
Ingen får älska mej så, var en mening som kom till mej ofta, den kommer till mej fortfarande. När jag upptäckte. Ingen får älska mej så. För jag sviker, det ligger i min sjukdoms natur att svika.
Men inte den här gången.
Det är sista chansen.
Men ingen får älska mej så. Jag blir rädd, för kraven, för rädslan att göra fel, att jag sätter på fel teveprogram eller köper fel glass.
Nu äter jag Twister och Solero.

Det är svårare att känna ilska över sakernas tillstånd i världen, i Sverige, I Malmö.
Då har jag ändå inget Ilandsproblem. Mitt problem, min sjukdom drabbar alla typer, fattiga och rika.

En författare som aldrig varit min idol, men vars socialrealism jag beundrat, är död sedan snart tjugo år. På hans gravsten står: DON`T TRY.
I dom tidiga tonåren vet man inte om man kommer att bli en sån eller sån. Man måste försöka. Men man måste också veta när man försökt färdigt. Det måste man ta tag i innan det är för sent.
Och lägga ner lika mycket kraft på att bygga upp som man gjorde på att riva, och riva och riva.

Inga får älska mej så. Ändå blev jag så glad, och förvånad.
Och så in i helvete tacksam.

2011-11-27T12:00:00.000-08:00

Dumheten dumheten dumheten

Jag har feber och ont i hela kroppen. Yr i bollen. Men så dum blir jag aldrig. Och det handlar inte om Landskrona, det handlar om hur svensken aktivt (fast tvärtom) väljer att bli mer och mer korkade (fast tvärtom, egentligen handlar det om att alltför många bara skiter i allt som har med kunskap att göra.)

Notis ur HD:s nätupplaga
JULSKYLTNING STÄLLS IN

LANDSKRONA. I samråd med Räddningstjänsten ställs alla julaktiviteter på Rådhustorget in.

Läsarkommentar:
Typiskt Landskrona! Alla andra ställer in julskyltningen men inte Landskrona! Jag tänker i alla fall inte ta mig till stan med risk för att få en tack panna i huvudet! Lycka till med jul skyltningen Landskrona!

Lyc ka till me d möj lighe ten att ska-ffa ett givande liv.
Varför skriver man en sådan kommentar.
Vad gör detta cyniska samhälle med oss.
Men det kanske bara är jag som är blåst. Som bryr mej, som oroar mej, som vill ha en förändring till det bättre i vårt samhälle. För alla.
Ja ja, jag är väl bara sjuk.

2011-11-18T14:08:00.001-08:00

Ur ... vad den nu ska heta

Det är vita väggar i relief på baren på hörnan, ett ljus som slocknar snart brinner ändå.
Varför ringer hon inte.
Han tänker på lägenheten som såg gammal ut som var gammal som blev modern på femtiotalet när målaren i trappen bredvid slammade väggarna till relief och målade blommor över, i tamburerna i hela kvarteret.
När hon knuffade honom den gången, hur han rev sej och blödde.

Det är vita väggar i relief och ljuset flämtar svagt på baren.
"Maestro", säger barägaren och ler. Och det är ändå ett hopp. "Du är tyst idag, Maestro, har du sjungit för mycket, ha ha ha!"
"Hes", kraxar Pange och han tycker verkligen illa om duvor, men just då ser han genom fönstret som han längtar genom, en vit och han tänker på fred. Varför är det så svårt med fred.
Varför ringer hon inte.

2011-11-11T05:10:00.000-08:00

Jodå, det är bra

Stone Roses är givetvis betydligt coolare och bättre än Oasis någonsin var. Den som inte fattar det fattar ingenting.

Dom som inte fattar någonting.
Dom som inte bryr sej om någonting utanför sin egen högst privata sfär.
Det är dags för avskaffandet av (sken)demokratin.
Eller ... det är dags för körkort för rösträtt.

Låt oss säga, i det nya vackra Sverige, där allt tydligen är bra om man pratar med Reinfeldt och hans kompanjon Borg. Och, för all del, i Afrika är allting också bra, om man pratar med den ålhale Bildt.
Låt oss säga att en deltidspappa till två barn har det struligt med pengar.
Låt oss säga att han bor i en bostadsrätt som han givetvis inte äger eftersom alla pengar är lånade pengar.
Låt oss säga, i landet där politiker oproportionerligt höjer sina egna löner gång på gång ...

Eller: Jag säger ingenting. Om det hade varit så att vi levde i ett land där dom styrande öppet gick ut och sa att själv är bäste dräng. Klara dej själv, jag skiter väl i dej.
Men dom nya moderaterna (och dom nya sossarna i vissa fall) säger inte så. Dom vill bara ha röster. Dom är bara rädda att tappa väljare. Vad det gäller moderaterna är det ju inget nytt, den cynism och det människoförakt som genomsyrar det partiet är känt sedan länge. För att inte tala om folkpartiet. För guds skull, låt oss slippa att tala om folkpartiet.

Men om vi skulle säga såhär att någon, tja till exempel jag, var pank. Jag behövde hjälp från det sociala skyddsnät (socialförvaltningen) som dom styrande påstår finns i vårt kvasigoda land. Om det var så. Då måste jag sälja min lägenhet. Då måste jag bli hemlös eftersom dom eventuella flådiga lägenheter som är möjliga att hyra är alldeles för dyra för mej. Dessutom skulle ingen vilja hyra ut till mej, eftersom jag inte har tillräckligt hög inkomst.

Jag har ingenting att sälja. Jo, en lägenhet, men pengarna för den går till mäklaren, till banken (som dessutom ska ha extra för att lösa lånen i förtid) och till dom människor jag lånat pengar av för att överhuvudtaget kunna köpa lägenheten, som jag egentligen ville hyra men det finns ju knappt några hyreslägenheter.
Då står två barn på fyra och åtta år utan bostad hos sin pappa.
Är det någon som bryr sej om det?
Ja. Jag bryr mej om det. Barnen bryr sej om det. Barnens mamma och flera andra bryr sej om det.
Men regler är regler.
Cynism är cynism.
Och människor är inte längre människor.

Och nu ska du lyssna: Det handlar om en systematisk utrotning av människor som inte anses nödvändiga. Det är vad det handlar om. Och det är för jävligt.
Och kom inte och säg till mej att var och en ska ta ansvar för sitt eget liv och att vi inte ska ha ett bidragssamhälle och allt annat skitsnack som du har blivit matad med av dom som bara bryr sej om sej själva.
Människor har i alla tider hjälpt varandra.
Alla politiker lever på bidrag.
Du lever på bidrag varenda gång du går till doktorn eller tar ditt barn till skolan eller fotbollsplanen.
Banker, tidningar, varenda oduglig lokalpolitiker, bidrag bidrag bidrag.
Du lever på andra människors död också, men det får du tänka ut själv varför. Jag kan inte säga alla sanningar.

Men en låt av Stone Roses betyder mer än Oasis samlade produktion. Du kan fundera på varför det är så om du nu ändå tar på dej tänkarmössan.

2011-11-09T08:20:00.000-08:00

Stå aldrig still

Allting dör. Allting försvinner. Det är inte svårt att veta.
Det är inte lätt att vänja sej vid.
Det är inte lätt att acceptera.
Men ändå, jag skrev trots allt tre böcker i den där boden i den där trädgården vid det där huset som jag inte bor i längre.
Och nu skall den bort, säljas.
Som huset utanför Halmstad såldes, som kolonistugan såldes.
Så ser livet ut. Man vinner och förlorar. Det finns söta och sura äpplen. Det är bara att bita och ta vad man får.
Tänk på det, sverigedemokrater och andra puckon, det förändras hela tiden. Lär er det. Så blir vi av med er snabbare.

2011-11-06T03:10:00.000-08:00

Och samtidigt fångad

Det är också något vidgande. Att jobba under restriktioner. Att jobba inom gränser.
Ja ja ja.
Nej nej nej.
Jag gör det jag vill.
Det är jag som bestämmer restriktionerna, gränserna. Jag och Thomas, just i det här fallet. Det är inspirerande.

Jag har lyssnat på KSMB under förmiddagen. Jag har skrivit. Jag har lagat gröt till mina döttrar. Vi har lekt en konstig lek där man får mat med posten. Den här lägenheten kan vara en värld. Köket är restaurangen. Soffan vid teven är teatern, ibland bio. Flickornas rum är ofta en skola. I min arbetshörna är jag rektor. Lillasyster kan vara storasyster. Storasyster mamma. Hunden av tyg som jag fick när jag var liten lever ju och vi gör konstiga saker av papper och tejp för att dom ska kunna flyta.

Jag pratar om att försöka flyta.

Jag pratar om sådär 55 kvadratmeter. Jag pratar om restriktioner och gränser, om friheten därinne. Jag pratar om att vara kreativ och fri i det normsamhälle som vi möjligen måste ha, till en viss punkt. Men den punkten har jag satt för längesen.

Och imorgon får vi inte vara försenade till skolan.

Och samtidigt fångad.

2011-11-05T03:08:00.000-07:00

Där rosor aldrig dör

En gång hade jag en biljett till en konsert med Bob Dylan. Den blev jag av med på något sätt.
Det var när han skulle spela vid det där slottet, nära Vollsjö, du vet. Jag har glömt vad det heter, men vi åkte förbi det ofta när vi bodde där (i Vollsjö) på väg till Kivik.
Kivik har tagit en stor plats i mitt hjärta. Det är nästan lite löjligt. I år har jag inte varit där. Saker blir större, vackrare, mer sorgligt, mer romantiskt. Pomona Inn finns inte längre. Det som fanns då finns inte längre. Det kan man gråta över, eller sörja. Eller glädjas åt det nya. ller både och.

Jag lyssnar alltså på Bob Dylan.

Men jag var i Simrishamn för en månad sen. Och Janne kom hämtade mej på stationen. Och vi åkte till Vik.
Det var början av oktober.
Det var varmt för årstiden, sol.
Nästa dag badade vi nakna där bland stenarna. Det var kallt. Kanske inte för årstiden. Vattnet på Österlen är alltid kallare. Men det var kallt för kroppen. Men det var en fröjd och en sorts lycka.
Och kvällen innan, när vi gick hem från bykrogen var det så mörkt. Janne hade en ficklampa. Jag pratade med henne i telefon och Janne skrattade osedd längre bort. Det var det enda som syntes, mitt ansikte i ljuset från en omodern mobiltelefon.
Sen pratade vi om Det sjunde inseglet och Döden.

När jag pratar om Bob Dylan pratar jag även om Pink Floyd. Det var med Jesper jag skulle på konsert den gången också. Jag blev av med biljetten den gången också. Jag minns hur vi gömde biljetten på ett väldigt bra ställe. Jag minns bara inte var. Det var hemma hos mina föräldrar. Det var längesen.
Men konserten blev flyttad i tid, det var i Köpenhamn och jag lyckades få pengarna tillbaka. Jag har för mej att min mamma hjälpte mej, hon brukar göra det.

Sen såg jag ändå Bob Dylan spela, på Roskilde.
Jag tycker att KB är lagom stort för en konsert. Jag vill inte ha det större än så. Jag skulle antagligen inte gått för att se Bob Dylan på Percys arena om jag fått biljetten gratis och gratis middag och gratis taxi.
Och då högaktar jag ändå Bob Dylan för hans absoluta sätt att gå sin egen väg. För att han vill. För att han kan.

Nu tänker jag på Leonard Cohen. Honom har jag också sett på Roskilde. Men jag var för ung och dum. Leonard Cohen var alldeles för smart för mej. Det är han fortfarande, men jag fattar åtminstone lite mer.

2011-11-01T03:45:00.000-07:00

Att gå på strippklubb (sluta mala, get to the point)

Jag tänker ju på Olle Ljungström då och då.
Då kan jag tänka på svanar, den där låten, heter den Country?
Jag tänker alltså på Reperbahn.
När jag tänker på Reperbahn tänker jag först på den filmen Barnen från Bahnhof Zoo som drabbade mej så när vi såg den i aulan på högstadiet.
Ja, jag vet att den utspelar sej i Berlin, jag associerar som jag vill.
Jag minns att David Bowiea Heroes var med i filmen. Jag har sett den några gånger till sen, men det var längesen nu.

Men, när jag tänker på Reperbahn tänker jag på den stormiga dagen när jag rimligtvis var nitton år och färjorna hade slutat gå från Landskrona.
Och det var november och det var en sån höststorm, du vet, som vi har vid havet i Skåne. Från väster. När det bara slår.
Mamma körde mej och Rickard till Helsingör och hon var väl orolig. Jag fick några påsar med mynt av olika valörer som hon hade hittat hemma. Och ... ska ni verkligen åka?
Klart att vi skulle åka.
Men det gick ju inga färjor.
Tivoli i Helsingborg fanns inte då, ingen knutpunkt. Tivoli var station och färjeterminal, där fanns en pub. Där satte vi oss och väntade. Sen skulle en provfärja avgå, vi hängde på, trängdes. Efter ett slag dunkade färjan in i kajen i Helsingör ganska hårt. Men vi var över och hoppade på ett tåg mot Esbjerg där nästa färja skulle ta oss till England, till London. Till allt.

När jag tänker på Olle Ljungström tänker jag inte så mycket på Reperbahn. Jag tänker på sångerna Nåt för dom som längtar och En förgiftad man. Jag kan tänka på mycket mer. Men det är två sånger som är, tja, sju romaner åtminstone.

Och det handlar om spänning och förväntan. När tåget lämnar Köpenhamn och man vet att man ganska snart kommer till Rödby och man tar sin äldsta dotter i handen och går till restaurangvagnen och hennes tidning eller ritblock är helt nytt och vi vet att vi ska åka långt och länge.
Sen äter vi räkmackor på färjan.
Sen kommer vi till Hamburg.
Sen går vi runt där och det gjorde vi under två somrar i rad för några år sen, en mamma och en pappa och deras två döttrar, och vi satte oss på ett ställe och drack kanske öl och vi visste att om så och så många timmar går nattåget till Paris. Vi tänkte inte på Reperbahn. Vi tänkte på kroatiska öar och städer: Pula, Zagreb. Vi tänkte på Salzburg. Ett annat år tänkte vi på Marseille, Narbonne, Perpignan och Madrid.

Konduktören kom in i vår kupé. Rickard sov. Jag var rimligtvis nitton. "Ni hinner inte till färjan i Esbjerg", sa han. "Vad ska vi då göra", sa jag. "Jag synes at ni ska åka hjem, men ni kan ju åka till Hamburg också och försöka byta biljetterna där, ta färjan därifrån."
Jag lät Rickard sova och sa att då gör vi det.
Så gick det till när vi hamnade på en strippklubb på Reperbahn med fritt inträde och förbannat små och dyra öl.

2011-10-29T03:13:00.000-07:00

En morgon när jag vaknade var våren redan här

När jag cyklade i dimman i morse. Oh! Jag tycker om att cykla i dimma och skånskt nästan vindstilla. Jag tycker om den vita fukten på ögonfransarna, på kläderna.
När jag cyklade i morse, Willy Deville sjöng Little girl och vad tänkte jag då? Jo, dom far ju liksom runt tankarna, associationer. Men mest tänkte jag på Lou Reed, eller inte.
Du kanske tror att jag lämnar ut mej själv. Då har du fel. Jag väljer exakt hur mycket jag vill berätta.

Idag ska jag (eller vi) vinna på tipset.
Det är inget att be för. Minst en gång om året tippar Windy och jag vars 32 rader.
Och det ska ni veta, gudarna, jag behöver verkligen den här vinsten.

Jag skriver mindre och mindre om Grekland.
Det är annat ljud i skällan nu.
Ni ville ju vara med i EU, så att barnen skulle kunna studera utomlands och jobba utomlands och alla skulle vi vara en enda stor familj, och att man inte skulle behöva växla pengar i så många olika valutor.
Men så kom ju Thailand emellan.
Och nu handlar ni ju ändå med kort.
Och lådvinet.

Den här David Urwitz har jag ju ganska kass koll på. Men den låten En eftermiddag, är fantastisk.
Och allting bara rasar.
Det är nog en romantitel.
Det är en historia jag ständigt återkommer till. En historia som min pappa har berättat. Om Sandbergen norr om Landskrona. Hur dom byggde grottor, grävde grottor.
Och allting bara rasade. En pojke dog. Han som grävde sej längst in.
Jag minns ett träd på en ödetomt, när det fanns ödetomter, när det fanns plats för barn att skada sej, när allt havsnära inte bara var pengar och status.
Jag klättrade upp i det trädet. Jag klättrade högst. Jag skrek till dom andra: Vågar ni inte klättra högre.
Sen tog jag tag i en murken gren och föll och bröt armen.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat berätta den här historien.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat skriva romanen Och fortsätta vidare bort.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte förstått att historien om han som kvävdes i Sandbergen handlade om Pange i min roman som jag så längtar efter att få färdig.
Och allting bara rasar.
Det är så enkelt, i dimman.

2011-10-28T09:53:00.000-07:00

Pale blue eyes

Det finns nästan inget att minnas.
Men ändå, en hel del.
Jag minns känslan. Den där speciella känslan som du bara känner och förstår och inte förklarar. Som räcker. Ibland.
Jag minns Simon and Garfunkel.
Jag minns Vår med Pelle Hanspers.
Jag minns Friday on my knees med The Fine Arts Showcase.
Jag minns något som pirrade, en spänning, en lust.
Det var som att jag skakade.
Det var så konstigt.
Jag är 42 år.
Jag ska inte känna så. Jag ska vara tyglad. Annars måste dom spänna fast mej.
Dom får aldrig spänna fast mej.

Ibland förstår jag ingenting. Som när datorer inte fungerar. Det är ju därför vi har datorer till vissa saker och inte människor. Datorer ska fungera. Vi människor, vi har ju alltid ... den mänskliga faktorn.
Vem är det nu som gör datorerna.

Jag minns filmen av Aki Kaurismäki, Mannen utan minne. Jag minns det som en stor stund. Som en gemensam stor stund. Som något större än en förbannat bra film.
Jag skulle vilja vara en man utan minne. Ibland. Ganska ofta.
Jag är en man, en pojke, med ett minne som expanderar och ger värde till saker som kanske är kattskit.
Jag ger värde till en halvkass amerikansk deckare med en massa reklam och utan fjärrkontroll.

Har jag sagt det? Att jag är så förbannat trött på vårt samhälles alltmer cyniska ideal och strävanden. Jag undrar om jag inte har gjort det vid något enstaka tillfälle. Så jag ber väl om ursäkt då, inte.

Jag minns en skälvning.
Jag minns att jag nästan alltid är och har varit själv.
Jag minns något som jag inte kan förstå.
Jag tror inte att du minns Conny Nimmersjös Om du vill gå med mej.
Jag tror att du har helt andra minnen.
Min mamma brukar ha andra minnen. Ibland kan vi bli sura på varandra för att vi minns annorlunda.
Min mamma är i Spanien nu.
Jag är 42 år och jag borde klara mej utan min mamma. Och det gör jag väl.

Saknad.

Jag skulle vilja vara i Spanien. Jag skulle egentligen vilja vara i Portugal men Atlanten blir kallare nu.
Jag skulle vilja gå där bara, bada i det salta och i kloret och bara titta, med mina blåa ögon som blir rödare nu. Sitta där, på det stället, du vet, vid tornet och hela jävla havet och stolarna och borden som är sneda på trottoaren. Där den blåa dörren matchar mina blåa ögon.
Mina jävla blåa ögon.

2011-10-28T02:57:00.000-07:00

Det stora vemodet revisited

Så vad gör jag då.
Jag gör som jag alltid gör.
Lyssnar på Pulp: A little soul, Something changed, Common people.
Lyssnar på Velvet Underground: Sweet Jane, Pale blue eyes, Pale blue eyes, I´m waiting for the man, Pale blue eyes.
Dessa höstar som bara är början på den jävla vintern.
Jag lyssnar på Triffids: Stolen property, Wide open road, Convent walls, The seabirds, Stolen property, Stolen property.

Jag är så förbannat trött på det här samhällets förfall.

Kommer du ihåg när vi satt och bara tittade på varandra, antagligen i Köpenhamn. På Pinden möjligen, när någon spelade Änglahund på danska. Kanske fnissade. Kanske bara log. Kanske bara tänkte: ojdå!

Jag kommer ihåg den glädjen jag kände i den där replokalen. Jag hade inte en tanke på att bli rockstjärna. Jag tyckte bara att det var så förbannat roligt att spela med andra.

Jag kommer inte exakt ihåg alla eftermiddagar och kvällar hos Windy. Men jag minns hur roligt det var. Vi spelade. Vi skrev låtar. Vi spelade in. Vi gjorde saker. Vi var små. Vi gjorde mycket skit. Men vi gjorde saker. Själva. Ja, tillsammans.

Kommer du ihåg. Det var så självklart. Det hade ju frusit på sundet. Vadå att snön hade fallit. Vadå. Vi hade ju nån skyffel och spadar. Och skridskor och klubbor och en puck. Vi ville ju spela hockey och frysa om tårna, vem fan bryr sej om att man fryser om tårna.
Och kojorna vi byggde.
Och flottarna vi byggde.

Och den gången på Mon Ami, när vi spelade Har vi inte grävt för många hål för varsin öl eller nåt när trubaduren hade paus, och vi tyckte att det lät för jävla bra och vi var kungar och det var ... vad var det, lycka? Ja, det var lycka.

Sitter du och är ensam, lille vän? Ja.

2011-10-26T23:10:00.000-07:00

Sent en lördagkväll

Jag tittar på The blackpower mixtape 1967-1975. Se på den, svtplay.se.
Amerikansk journalist som menar att svensk TV är antiamerikansk (det värsta man kan vara?) säger, på sjuttiotalet, att kriget i Vietnam är ett amerikanskt problem. Vad han verkar mena är att det ska inte någon annan lägga sej i. Som i dom flesta av USA:s krig där oskyldiga civila är dom mest drabbade, mördade, kan denna journalist inte få in i sitt trånga huvud, i sin vargenkommer-retorik där man ser livsfarliga kommunister bakom varje veranda, att kriget i Vietnam var väl ändå ett större problem för dom boende i just det landet. Och är det fortfarande idag. Oj, där trampade jag på en amerikansk mina.

Stokely Carmichael talar gott om Dr Martin Luther King Jr. Men menar ändå att hans genomfredliga väg kanske inte var rätt.
Stokely Carmichael pratar om bussbojkotten på sextiotalet. Det handlade om att alla, svarta som vita, betalade samma biljettpris. Men svarta fick bara sitta längst bak, om, OM, det inte fanns några vita som stod. Företräde vita.
Stokely Carmichael menar att det är en bra strategi med en bojkott. Vi åker inte med era bussar då. Om. OM, det fanns empati hos dom man bojkottade.
Stokely Carmichael menar att så var inte fallet. Jag är böjd att hålla med.
Stokely Carmichael sa detta för längesen, men jag skriver i presens ändå. Gissa varför.

2011-10-26T04:06:00.000-07:00

Senf

Senap är ändå något jag hävdar att jag kan hantera.
Det finns andra av livets kryddor som jag emellanåt varit sämre på att kontrollera.
Jag glömmer aldrig den där påsen Djungelvrål som jag åt under en tre minuter lång cykeltur. Hur jag kräktes sen.
Och det var ändå en mycket vacker vårlördag.
Det var under den tiden då båda mina föräldrar jobbade sent på måndagar och det hände sej ibland att jag gjorde falukorv i ugn. För att jag tyckte om att laga mat, för att jag väl ville vara snäll. Kanske för att jag gjort något dumt. Jag minns inte. Men jag minns senapen på korven.

Det var en sorts brytpunkt. När vi började ta Landskrona BoIS matcher på allvar. Det gick inte att jönsa mer. En kokt med bara senap, inget ketchupfjantande, punkt slut.

Åh! Paris! Senap från Dijon. Åh! Baguette! Jambon. Rickard läste juridik och hade koll på den lag som sa att man i Frankrike inte fick vägra någon ett glas vatten på matställen. Och jag var dålig i magen. Och Mac Donalds hade i alla fall inte stådass. Så vi gick och småkivades om vem skulle bjuda. Sen drack ví en halva vatten och jag bajsade innan vi tog oss vidare till Luxembourg-trädgården där vi tittade på hierarkin på basketplanen. Och han, du vet, som såg ut som en vietnamveteran. Han som verkade ha hand om bollen, höll koll.
Och det var inte senapen som gjorde mej risig i magen den sommaren i Paris. Det var den förbannade gyrosen.
Jag har alltid kunnat hantera senap.

Det blir ju så när jag gör någon sorts bolognese. Att det finns självklara ingredienser. Men utan strimlade morötter och senap, så kan man lika gärna låta bli. Lita på det.

Nu har jag i alla fall ätit upp fisken och ärtorna och potatisen, sugit i mej det sista av senapssåsen.
Skomakare, bliv vid din läst.

2011-10-26T01:43:00.000-07:00

Ut i natten

Vi kan givetvis prata om Juholt mot Reinfeldt. Men det är bara löjligt.
Men eftersom det är på tapeten borde vi gräva upp stridsyxan. Noice mot Gyllene tider. Dom falska historierevisionisterna har ju sen länge hävdat att Gessles fina grabbar var toppen och musiker och Gessle den genialiske poptjuven.
Tillåt mej småle.
Dom vet inget om desperation. Trygghetsonanisterna.
Nina. Du lever bara en gång. Ut i natten.
Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly. När vi två blir en. Flickorna på TV2.
Tillåt mej småle.

Noice (Peo Thyrén) gjorde skitlåtar också, och återföreningar med helt nya medlemmar är töntigt och girigt. Den tredje skivan, Dolce Vita, var kass.
Gyllene tider har givetvis gjort bra låtar (men jag kommer inte på någon nu, texternas banalitet tynger för mycket). Och dom har givetvis haft trevliga lådvins-återföreningar för människor som tycker att GT är sommaren.
Tillåt mej småle.
Det är Tomas Ledin som är sommaren.

Jag pratar om äkthet. Den fanns möjligen inte hos Peo Thyrén, men den fanns hos Hasse Carlsson. Han är död nu, vad nu det kan betyda.

Om man vill kan man läsa David Bogerius intressanta bok Bedårande barn av sin tid. Även där är det denne trendkänslige Peo som drar mest i trådarna.
Men under. Men under.

Juholt mot Reinfeldt. Personligen väljer jag alltid Ebba Grön.
Och, om man verkligen menar allvar, ställer man sej alltid på den sidan som inte finns. Svårare än så är inte livet.

2011-10-25T01:25:00.000-07:00

Den mänskliga komedin

Jag klev ner i en källare där det fanns ett älghuvud till salu för tre tusen spänn.
Jag har klivit ner i många källare. Flera har varit krogar i Köpenhamn.

Sista gången vi sålde smycken under Västerviks visfestival utan tillstånd blev vi ivägkörda av polisen. Så vi åkte i den lilla gamla blå bilen till Landskrona. Malin körde och jag drack några folköl. Det var natt. Det blev tidig morgon, dimmig gryning. Du vet, som att titta genom mjölk. Vi körde i kanske fyrtio. Vi hann precis se älghonan som gick över vägen och vi missade och jag skrek till Malin: Stanna! Och hon stannade och då kom kalven. Jag hade läst det någonstans, att en älghona ofta har en kalv med sej.
Det var en mycket lång, fattig och ångestfylld hemresa i min mage.

Men Halmstad har jag alltid haft ett speciellt förhållande till, sen jag föddes.
Jag tycker om att vara där på torget en sommarlördag bland böndernas lite för dyra grönsakstånd, fontänen och Lagan och Tre hjärtan, och Tre hjärtan är ju ändå äckligt.
Och jag tycker inte om stan.
Det där bonnigt småborgerliga och diskret självgoda.
Jag har varit på Örjans vall flera gånger och aldrig sett BoIS vinna, inte ens mot Halmia.

Jag gick ner i en källare strax bredvid torget i Halmstad, tog mej förbi älghuvudet och hamnade bland dom antikvariska böckerna. Det var den tjugonde juli 2002 och jag hade känt till boken i flera år. Den mänskliga komedin av William Saroyan. Och nu har jag äntligen börjat läsa den. Redan under förordet (skrivet till författarens pappa) får jag en tår i ögat. Och så fortsätter det. Korta kapitel. Jag är långt ifrån färdig med boken, jag måste sluta läsa hela tiden.
I alla fall: Tack Halmstad.

2011-10-19T06:46:00.000-07:00

Straight to hell, boy

(Tror du att vinden som bara smeker hårt nu. Som kommer att bita i kinden snart. Tror du att den vinden kommer att mojna.
Inte förrän den har spridit elden över hela skiten och mejat ner det. Tror jag.
För det kommer. Förr eller senare.)

Reinfeldt sällar sej till Billström sällar sej till SD till Danmark och rakt ner i ännu brunare mylla. Populism i sin vackraste form.

Ja ja, det ordnar sej. Siwan kommer visst till LA för att kränga sin nya bok på stockholmska.
Int ska vi tänka på det dåliga. Det får dom som har det dåligt göra. Men, vad jag förstår, har ingen det dåligt. Kanske några, men dom har ju sej själva att skylla. Skämmas, borde dom.

Staden i vinden som biter i kinden. Skrev jag i en bok om Landskrona en gång.
I Landskrona är det toppen tycker jag. Det ledande partiet har fått ordning på allt tillsammans med trevliga samarbetspartners som bland annat värnar om vård och omsorg, och skola. Och ordning och reda. Och kanske framför allt: fullvärdig respekt för ALLA människor. Det är hedervärt. Och äntligen råder frihetlig demokrati. Äntligen är vi av med pampar och småpåvar som vill bestämma allt och ha kontroll över allt.
Allt är frid och fröjd.
Äntligen ska man bygga 1100 bostäder i norra Borstahusen.
Äntligen ska skattepengar komma in till stan och segregationen stoppas.

För övrigt, mellan skrivpassen idag, har jag tittat på Knesset på Youtube. Z-TV:s paradprogram när det begav sej. Där sysslade man, bland annat, med ironi.

2011-10-18T04:29:00.000-07:00

Ur skalden Jonte Stens diktväv Du tar geväret och går ut

Där går du inte i natten
älskare
Där står du inte
vita
gnidande mot våta barken
frälsare
I regnet i parken
hycklare

Och alla morgnar som du vaknar
osövd
ofödd
Och den tröttheten som slår dej
genom andra vaden där krampen
vrider sej
vrider dej

Men där går du
liggande
när du ser hur vinden slänger grenarna och löven
störtar ner mot döden

Jag skulle prata om något annat
Jag skulle prata om
solidaritet
ensamhet
själviskhet
Men där går du inte
Där ser du inte att solen blir lägre nu
försvinner
Det brinner sårbart
peliden Akilles
i själen
i hälen
att du inte hinner

Men där går du inte i natten
på marken
i parken
på löven som multnar så stilla
Vi har bytt stigen mot asfalt
det varma har blivit kallt
Och på radion
i rätten
överallt där det väsnas:
Men vi ville ju aldrig något illa

Jag skulle prata om något annat
Trofasthet
Ja jävlar i det
Ett skott i foten som blöder
Och solen som ett päron
sjunker och ruttnar
Och varken du eller jag orkar
som då
förr
se! solen som en blodapelsin
glöder

Så mycket äldre
nu
Skam genom fönstret
du
genom min gardin
nu
Latrin latrin latrin

2011-10-18T03:25:00.000-07:00

Socialrealism revisited

Ankare kom 1988, Klas Östergrens fantastiska bok. Jag undrar om det var första gången jag var i fas för att kunna läsa en ny bok på riktigt (förutom ungdomsböckerna då). Tillräckligt gammal (19), hyfsat litterärt erfaren och kunnig, och redan något tilltufsad av livet.

1988 hade jag läst flera böcker av Hemingway: Och solen har sin gång, Klockan klämtar för dig, Farväl till vapnen, I vår tid, En fest för livet och Den gamle och havet.
Jag hade även skrivit ett längre skolarbete om honom, Hemingway.
Ändå, när jag läste recensioner av Ankare (det är möjligt att jag blandar in någon recension av Handelsmän och partisaner här också, minnet) förstod jag, men blev ändå förvånad av alla Hemingwayreferenser.
Då hade jag inte läst Att ha och inte ha. Men jag gjorde det i den vevan.
Idag läste jag ut Att ha och inte ha igen, för tredje gången. Och, jo, jag fattar referenserna.

Den som tror att Hemingway mest skrev machoböcker förstår ingenting.
Jag antar att det är samma människor som tror att Bukowski skriver böcker om att romantisera supande och knullande.
Det är antagligen också samma pucko som kommenterade min Och fortsätta vidare bort, skrev att det var en bok som gick ut på att man skulle tycka synd om huvudpersonen, att huvudpersonen (som givetvis i enkelhetens namn skulle vara jag) skyllde på allt och alla utom sej själv.

Man måste så klart översätta böcker tidsmässigt. I Att ha och inte ha står det både neger och nigger flera gånger. Boken kom ut 1937. Man pratade så då (ja, och vissa idag också).
Givetvis är kvinnoskildringen annorlunda än idag (nja, inte överallt, hemmafrun lever ju och frodas i USA fortfarande, snart helimporterad i lydlandet Sverige). Det var ett annat samhälle.
Och ändå handlar boken om idag. Om dom desperatas jakt och hopplöshet för överlevnad. Om dom ohemult rikas förakt och ändå ängsliga patetik (se "intervjun" med "drottning" Silvia i gårdagens tidningar).

Jag tycker uppriktigt synd om människor som inte orkar bry sej om litteratur. Som inte ser skillnad på kvalitet och skit. Människor som inte förstår, som inte tar sej tid, att se vad det är som författaren är ute efter. Som inte förstår att en bra författare kräver lite av sin läsare.
Men fortsätt ni att köpa skiten, fortsätt för all del att fördumma samhället. Så läser jag det som är bra på riktigt istället (nytt som gammalt), oftast om och om igen med nya ögon varje gång.

2011-10-07T01:37:00.000-07:00

Pappa, kom hem

Pappa var ju försäljare innan han dog när han var fyrtionio. Han gick ut i havet strax utanför Rönne på Bornholm bara, röd i ansiktet och en stark doft av rakvatten.
På somrarna bodde vi ju på Bornholm, strax utanför Rönne. Annars var det Rönneberga utanför Landskrona, in mot landet.
Det kunde komma rävar. Och älgarna brydde sej inte om hönor eller kycklingar. Det var rävarna som fick grannen Olav att hämta bössan.
Då kunde man höra hur det knallade hårt och ekade mjukt mellan kullarna och alltid kunde man höra hans skratt, sällan skriket av smärta och rädsla, träffen. Döden. Eller en halt räv som försökte förgäves gräva ett tillfälligt gryt.
”Skjuter han nu igen, jävla liv!” Om pappa var hemma.
”Men rävarna, Jens, rävarna!” Om mamma hade hört.
”For hilvede, kyllinger”, då tog pappas danska över en kort stund. ”Jävla norrman, vi tjänar våra pengar på dammsugare … och rakvatten.”
Jag fick låna Olavs gevär ibland.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som sitter bredvid och tåget som kommer dundrande mot bilen när du gasar och du nästan hinner … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. En drog rakt ut i hjärnan, kroppen.

Det kunde vara under dom kalla höstarna mot slutet, när jag var tolv eller tretton. När pappa var iväg men inte så mycket pengar trillade ner som manna över kullarna i Rönneberga. När pengarna från dammsugarna och rakvattnet var få eller hamnade i andras fickor.
Dom kalla höstarna när Tim och jag högg ny ved som aldrig hann torka ordentligt, ny eld, ny eld. Det gamla vedförrådet var tömt. Dammsugare och rakvatten upp i rök.

”Jag vill inte”, sa Tim och man kunde höra hans franskkanadensiska brytning, om man visste om den, när han var upprörd. Eller rädd.
”Nä, ni har ju varmt och skönt hemma ...”
”Du vill ju bara skjuta … Pange”, sa han, och sprang.
Så jag gick själv genvägen över ängarna, mot märgelgraven.

Bornholm 2011
”Var är Pange då”, säger Sonny med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar som följde med lastbilen hela vägen till Bornholm från Landskrona. Hotellträdgården alldeles vid tallarna som binder sanden ovanför stranden. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
Det är Panges fyrtioårskalas. Alla är där. Caroline har ordnat. Hon har ringt cateringfirman. Panges mamma har sprungit runt som en iller eller en rädd mink.
”Dom är professionelle”, har Caroline sagt.
”Jag vet att du kan prata svenska”, har Panges mamma sagt. ”Paul-Magnus älskar fisk.”
”Pappa ...”, har Lisa sagt i sin rullstol.
”Det är inte ditt fel, Lisa”, har Panges mamma sagt. ”Caroline! Varför har du inte ordnat lax?”
”Den kommer färsk. Alldeles färsk och nygravad.” Kärring, säger hon inte. ”Och sill, från ön ...”
”Jag tycker inte om den här ön”, säger Panges mamma. ”Var är han, vad har du gjort med honom, Caroline ...”

”Vi som skaffat synt och allt”, säger Sonny som tycker om trakten just nära Rönne. ”Vi spelar aldrig med synt annars, men Pange gillar ju det ...” Sonny vill spela och börja festa på riktigt, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under päronträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig.
”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”, säger Lisa med sagoböcker bland allvaret i huvudet. Och dom benen som hade så mycket spring, hänger bara i vinden nu, når inte marken från rullstolen.
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
Pange med amfetaminet och alla pillerna. Pange med bortsmugna restaurang- och hotellnotor. Fuskjobb som aldrig gjordes. Ostängda garderobsdörrar. Pange med sångerna danserna skämten, när han var på det humöret. Pange med oturen den gången när tåget kom och han hade dåsat till i bilen vid järnvägsspåret. Och Lisa då, som träffades hårdast i baksätet.
”Nästa sommar kan jag springa igen”, säger Lisa, ”kanske redan till jul.”
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru, Tims syster, Caroline på svenska med en klang av ett franskt Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir ett stort mörkt bottenlöst hav, och dimman smyger fram i augusti. Pange ... Pange! ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline. Men darrar och går mot branten innan havet.

Rönneberga 1979
Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet, bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange tar sej inte dit, sträcker sej bara för att se. Han var högre upp när han såg dom, älgarna, tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort, han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.

Först var det sol, när dom gav sej av med ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt, han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde i ljuset.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.

Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen och dom hör gevärsskotten, och kylig under T-shirten. Kanske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år, snart nio. Han tycker om att springa.
”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa.
”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Spring, skydda er kalv. Han är galen, Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen jag hoppar jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.

Bornholm 2011
Jag vill inte leva längre. Jag sätter fingrarna mot huvudet och försöker se rakt. På ännu en barstol. På ännu en patetisk resa mot ingenting. Jag kan inte leva längre.
”Du har så mycket att leva för.”
Bla bla bla. Och nästa man till rakning i baren i Rönne en halvtrappa ner, som larmar och slår. Ingen vet hur det ser ut.
”Hon är ju så underbar.”
Bla bla bla. Och nästa klunk att svälja. Jag försöker se Lisa. Pappa!
Jag försöker älska Caroline. Något rör sej längst ner i magen. Men det kommer inte upp, eller ut. Varför ska jag leva? Jag försöker se Lisa. Kom till mej. Pappa! Jag försöker se min pappa, men han hade aldrig gått till den här skitiga bodegan. Kom till mej, pappa! Va? Ska jag komma till dej? Kanske.
”En sån som Caroline skulle man haft ...”, säger dansbandsdansken, den fete. Som att jag inte fanns. Som att jag är död. ”Ja jävlar.” Och han juckar mot bardisken. ”Ha ha ha.” Vad är roligt.
”Du har väl hört den om indianen och negern ...”
Och bollarna river käglor på biljardbordet. Jag vet att dom väntar. Jag tror att dom undrar. Pang. En kort stunds lidande, sen är det över. Sen sköljer vattnet långsamt över allt.
Allting dör, allting försvinner.
Skynda dej älskling, jag ber att du hinner.
Pillerna börjar verka.
”Den om indianen ...”, säger jag. ”Snacka inte skit om min fru.”
”Lever du?”
”Araben?”, säger den tunne.
”Nä, en vanlig neger. En riktig, från Amerika”, säger den skäggige. ”Eller, nä, det måste ha varit en indian, kanske en blandning. Ja, en indianhövding som träffade en neger, som var yngre.”
”Svarta människor stammar från Afrika”, säger jag, så trött ... och pigg av pillerna ändå.
”Once I fucked a buffalo ...”
“Kors i röven.”
“Hold sa käft, man, det var indianen som sa det till negern.” Och deras röster låter som svenska. Men det är danska. Det är skandinaviska. Det är ljuset från havet och solen. Men det är lika trångt. Dammet som flyger snett från solen som slår snett mot borden och stolarna som är sneda.
”Vill ni ha ballader, vill ni ha trubbel”, säger jag och sväljer några lugnande nu. Det styr över. Det rinner över. Det kommer inte att bli stilla.
”Ah, hold sa käft, man”, säger mannen med skägget och vi har bråkat förr, Jens, eller vafan han heter.
Ett rutigt ljus ut mot havet och det långgrunda. Och jag håller min glappiga käft. Jag vill inte bråka nu. Några piller till. Vinkar på en mer öl. Det finns lite kvar i spritglaset. Han sjöng ... eller skrev, om det, Jonte Sten, författaren från Landskrona. Han är död nu. Fick en båt i huvudet. Jag vill få en klippa, ett skott. I huvudet. Jag vågar inte leva. Drick ditt sura vin, skrev han, bakom fönster och gardin. Hon är vacker, du ett svin. Jonte Sten. Jag kände aldrig honom. Han bara fanns. Han visste ingenting. En pajas ... som jag.
”Once I fucked a buffalo, sa han, indianhövdingen”, det är ett dovt mummel eller buller i baren. ”Fjädrar och sånt ...”
”Kavalleriet?”
”Han hade aldrig varit utanför ...”
”Dom kan väl stanna i sina reservat ... ha ... ha ha ha!”
”Han åkte tåg.”
Och jag dricker upp ölen och den sista spriten. Den allra sista. Sköljer ner dom allra sista pillerna.
”Once I fucked a buffalo, are you my son”, säger jag när jag går ut i den förbannade solen. Är du mitt barn. Är jag ditt barn, undrar jag när jag haltar ner mot branten. En gammal krigsskada, som jag brukar säga och skratta. När jag är på det humöret.
Och vidare ner till havet som lugnar så.

Rönneberga 1979
Dimman har lättat. Blodet är varmt på foten. Träden runt märgelgraven har lätta juniblad. Solen skiner in. Pange är åtta år och han har ro i sinnet nu när han ser hur ljuset blir perfekt. Han hör en främmande men bekant röst, med någon sorts brytning. Allt är bara trygghet. Han är i sin kyrka nu. Här kan jag vara, är det sista han tänker, innan han alldeles lugnt somnar in.

2011-10-06T03:23:00.000-07:00

Är du älskad lille vän

Min före detta fru (som är en klok och fin människa) sa i samband med vår skilsmässa att jag var alldeles för spontan. Hon orkade inte med det. Hon ville ha trygghet.
Det är givetvis alltid många saker som spelar in. Det finns alltid olika upplevelser, och därmed olika versioner.

I alla fall är det skönt att vara tillbaks i simhallen på Kockum Fritid. Det är min trygghet. Där i vattnet. Där bland all klor som jag älskar och är allergisk mot.

"Och Köpenhamn är bra om man inte vill va med."
Det är ju så, förutom dom allra första åren när jag lyssnade på Lasse Berghagen (och Simon and Garfunkel, och Ivan Rebroff i pälsmössan, och Då går jag ner i min källare, och När farfar var ung), så har Thåström funnits vid min sida genom all tid. Det är jag mycket tacksam för. Det hoppas jag att han fortsätter göra.

Det finns en hel del människor som jag vill ha vid min sida länge till. En av dom mötte upp i Köpenhamn i tisdags när jag skrivit klart. Det gladde mej.

Det är svårt att veta hur det står till med Toni Holgersson. Men jag skulle gärna se att det kom några fler plattor från honom i framtiden.

Det är svårt att gradera. Men det bästa som har hänt det här året kan ha varit regnet som hamrade och efter ett alldeles slumpmässigt möte hamnade vi i en trappuppgång. Eller, när Hoola Bandoola Band spelade Rocksamba på Stortorget i Malmö. Eller, ibland när barnen säger eller gör saker som förbluffar mej, som överraskar mej alldeles positivt. Eller, när jag bara sitter och tittar på dom när dom sover. Eller, nä, det tänker jag inte berätta.

Sanningen.
Ärligheten.
Så jobbar jag, dom som tror att jag ljuger när jag säger så känner inte mej på riktigt.
Dom som tror att jag anser mej vara en förträfflig eller överlägsen människa känner mej inte heller.
Jag har mycket svårt att räkna eller ens komma ihåg alla gånger jag har gjort större eller mindre fel.

Fysisk misshandel. En man slår en kvinna, oftast i hemmet. Det är det vanligaste. Det pratas det för lite om. Varför det? Vad tror du?
Män har makten i samhället. Medierna har makten i samhället. Alla är pengakåta. Jävlar du, vad man kan sälja lösnummer och vinna väljare på att mala vidare om att bråkiga invandrarungdomar är det största samhällsproblemet idag.
Och vad gör man då? Nedskärningar nedskärningar nedskärningar.
Osedda människor har svårt att se andra.
Oälskade människor har svårt att älska andra.

Den där spontaniteten bör man möjligen inte stävja. Men den där spontaniteten kan ställa till problem ibland.
Att såra människor man bryr sej om är inte roligt.
Och ibland är det enda man kan säga: Det var bara på skoj, det var bara något som hände, spontant. Förlåt.
För det var så det var.
Skoj är skoj.
Allvar är allvar.
Det bra och det krångliga är att olika människor ser olika på detta, vad som är vad.
Man kan säga förlåt. Man kan hoppas att andra tror på den ärlighets- och sanningstro man försöker leva efter.
Man kan låta tiden gå och hoppas på att det fortfarande är sant, att den läker sår.
Att tänka på gånger när man själv blivit sårad eller sviken (av andra människor, kanske av samma människa), att bli bitter, är en dålig idé.

Lyssna nu på Hoola Bandoola och hör hur mitt pacifistiska uppror svänger. Kasta inte ägg och stenar på sverigedemokraterna, slåss inte med dom, ungdomsförbund som vuxna. Dom är bara vilsna barnrumpor i en sandlåda. Och vi är väl emot aga?

2011-09-23T03:18:00.000-07:00

Vad vi pratar om när vi pratar om frihet

Jag pratar gärna om frihet.
Låt mej definiera: frihet till så många som möjligt, helst alla.
Moderater och kvasiliberalerna i Folkpartiet (liberalerna, ha) pratar också om frihet. Det går hem i stugorna hos världens fegaste folk, det vet dom om, tro inget annat. Dom svenska mesarna kan då gro lite hår på bröstet och banka som gorillor: Vi har vår frihet, ingen jävel sätter sej på oss.
Och majoriteten av det fysiska våld som finns i samhället sker i hemmet.
Och majoriteten av stugsittarna tycker att man inte ska ta med barn på krogen.
Och dom som tar med barn på krogen har varken lärt sej själva eller barnen vanligt kroghyfs.

Jag var i Lund i lördags. Det var mycket trevligt, vi hade Ariman som bas. Mina barn var inte med men mina vänner hade ett gäng mellan sådär åtta och tolv. Det var Kulturnatt. Ingen i vårt sällskap var berusade. Vi hade bara trevligt. Barnen hade roligt, rände fritt ut och in utan att störa någon. Vi hade hela tiden kontroll över dom. Det är inte svårare än så.

Förra året vräktes sexhundra familjer med barn i Sverige. Regeringen hade sagt att inga barnfamiljer skulle vräkas. Nu har man ändrat sej (det blir ju kärvt med pengarna när människor som redan tjänar 40 000:- eller mer i månaden har fått sänkta skatter med ungefär 50 000:- om året, det blir ju kärvt, för dom som redan har det kärvt, det blir ju, och detta med regeringens goda minne, svårare för dom som redan hade det svårt) och har en "ambition" att barnfamiljer inte ska vräkas. En AMBITION, vad betyder det: antagligen att åtminstone 1200 barnfamiljer kommer att vräkas nästa år.
Det stupar brant utför.
Och du skiter i det, för du har ju fått din skatt sänkt flera gånger.
Och dom stackars barnhems- och forsterbarn som har ett fullkomligt skadat liv efter övergrepp och kärleksbrist. Sorry, er måste vi skita i, för Knut Knutsson som tjänar fyrtiofem papp i månaden måste få ännu mer i plånboken. Sorry, lilla barnhemsbarn, men du borde ha tagit dej i kragen. Vi pratar om frihet. Vi pratar om USA:s allra fulaste sidor. Vi pratar om en statisktik som säger att svarta människor (förutom att dom flesta har sämre förutsättningar från början) oftare döms till dödsstraff än vita, när dom begår liknande brott.

Vi pratar alltså om frihetens land som patetisk snackar om sitt jävla 9/11 som tog (fruktansvärt, ja) mindre än fyratusen människors liv. 9/11 som fick korsriddaren Bush Jr. att dra ut i ett krig som hittills kostat närmare sjuhundratusen människors (dom flesta civila, barn, kvinnor, vanliga män) liv, och det kan vara lågt räknat.
Det är vad vi pratar om när vi pratar om frihet. Tycker du att det är bra?

2011-09-22T06:56:00.000-07:00

Nya sidor

Först vaknade jag ganska tidigt och redigerade text.
Sen skrev jag in ny text till romanen.
Sen badade jag.
Idag och igår.
Hon satt och läste i sin bok.

Men igår.
Det var lite konstigt.
Mina arbetsresor till Köpenhamn brukar ske sådär varannan vecka. Jag åker alltid ensam.
Så det var lite konstigt igår. Att tro att det handlar om ZZ Top när det visar sej handla om Simon and Garfunkel.
Så jag åkte inte ensam igår.
Och hon var inte så sugen att plugga på dom ställen där jag brukar sitta och skriva.
Så jag tog henne till ett café som jag trodde skulle passa. Och det gjorde det nog.
Sen gick jag till Freddys bar och drack väldigt svag öl och skrev i nästan två timmar, attackskrev, effektiv tid kanske bara en halvtimme eller trekvart. Men det räcker, det är fem eller sex romansidor när det hamnar i datorn, vilket allt snart har gjort.
Fast först åt jag ett ganska stort smörrebröd med rostbiff och pepparrot, det hele.
Det var en konstig känsla att veta att det satt någon annan ett par hundra meter bort och jobbade med sitt. På något sätt triggade det mej.
Det var också en skön känsla att när klockan blev fem skulle vi sammanstråla och vara färdigarbetade och göra andra roliga saker.
Som någon popgrupp jag glömt namnet på uttryckte det: A day in the life.

2011-09-16T02:51:00.000-07:00

Åh, det var Denmark

Såja.
Se och lär.
Nu kan alla präktiga (smygrasistiska) svenskar sluta säga: Ja, vi är ju inte värre än Danmark.
Och alla puckade sverigedemokrater kan sluta snacka dynga om vad folket VERKLIGEN vill och hänvisa till Danskt Folkepartis makt.

För det är såhär (trögtänkta och smygrasistiska svenskar) att när man har fått några år på sej att syna bluffen, så förstår man vad som verkligen är viktigt.
Att som i Sverige styras av en egoistisk (och smygrasistisk) borgerlig regering som oftast samarbetar med ett mer öppet rasistiskt stödparti, det håller inte i längden.

Nu lyssnar jag på nyheterna, och visst, den populistiska regeringen gör nu patetiska förbättringar för sjuka människor och slår sej för bröstet. Men det där är bara skitsnack. Och det ska ni lära er att förstå. Dom förändringar som görs nu är saker som borde ha gjorts för längesen. Eller, rättare sagt, dom försämringar som tidigare gjorts borde aldrig ha införst, hade aldrig införts av en humanistisk regering.

Att tro att allt är bra bara för att skatten sänks är infantilt. Varor blir dyrare att köpa, skolor, daghem, sjukhus får sämre resurser. Du kan inte gnälla då, grabben, betala med dina sänkta skatter när du står i kön efter din andra hjärtattack.

Nu blir det ingen ren socialistisk regering i Danmark. Och det är bra. Blockpolitik är alldeles förlegad. I Danmark har man, innan den borgerliga och rasistiska sammanslagningen oftast arbetat så.

Danskt Folkeparti är inte uträknat. Det kommer alltid att finnas ruttna äpplen. Men deras makt är starkt förminskad, tack för det.
Hade jag inte haft annat för mejså hade jag åkt till Köpenhamn för att fira.
Medan misshandlade foster- och barnhemsbarn fortfarande hånas av den svenska regeringen.

2011-09-12T02:23:00.000-07:00

Tell me you

"I loved you in the morning", sjunger Leonard Cohen.
Det finns måndagar och måndagar.
Hey, that´s no way to say goodbye.
Av någon anledning (och jag är stressad av ansökningar som ska in, texter som ska bli klara, pengar som jag inte vet om jag får) känns den här måndagen tämligen ljuvlig.
Kanske för att det blev en trevlig söndag med trevliga människor, trevliga barn.

Nu sjunger Robert Forster den magnifika Demom days. Och sorgen och svärtan bränner rakt in. Jag tror jag vet vad han snackar om.
Men, som Ulf Sturesson sjöng, idag är en bra dag.
Kanske är det för att jag vet att jag ska åka och simma sen. Att jag ska träffa en person sen.
Kanske är det för att jag alltid, inte försöker, utan alltid tänker: Det ordnar sej.
Kanske är det för att jag upplevt dom där demon days tillräckligt många gånger, så lite skit är inte mycket att hänga upp sej på.

En sång som jag blev mycket drabbad av när jag var elva eller nåt var I don´t like mondays med Boomtown Rats där Bob Geldof sjöng. Jag har alltid tyckt att Bob verkar vara en bra kille. Eller, en kille med patos.
I don´t like mondays är en förbannat bra låt. Men det kan vara en låt för barn och latmaskar. Då pratar jag om texten.
Sången bygger på ett verkligt fall där en flicka dödade två eller tre anställda på skolan hon gick i, skadade flera elever. När hon fick frågan varför? svarade hon att hon inte tyckte om måndagar, att det liksom livade upp dagen att få skjuta, mörda, en smula.
Och, om jag förstår texten rätt, menar Bob Geldof att man inte ska fråga om anledningen, för det finns ingen anledning.
Det håller jag inte med om.
Givetvis pratar Bob Geldof om något annat, han sätter fingret på meningslösheten. Han sätter fingret på en föräldrageneration som inte ser, eller inte bryr sej, eller inte vet vad man ska göra när barn/ungdomar uppenbarligen inte mår bra, inte passar in.

I vårt samhälle är det största problemet att man sällan (och då pratar jag i första hand om er, känslomässigt och empatiskt okunniga politiker) orkar leta anledningar och det bidrar till att problemen fortsätter eller eskalerar.

In the ghetto är på så sätt (i all sin svullenhet och sentimentalitet) en mycket bättre socialrealistisk text om hur ett problem uppstår, och varför.
Glöm aldrig det ordet innan du kastar sten i ditt glashus, varför?

2011-09-07T23:12:00.000-07:00

Bär ner mej till sjön

Detta är mitt åttahundrade inlägg, därför kommer jag att skriva om det som är det viktigaste för mej. Just det: att vistas i eller vid vatten.
Klockan är åtta och jag har skrivit i en timme. Nu är badkaret snart fyllt, där ska jag läsa dagens tidning.
Det är den åttonde september och jag trodde inte det, men det verkar som om min säsong för havsbad är över för i år. Det är mycket sorgligt. I år blev det ganska exakt fyra månader. Ibland kunde det bli fyra fem dagars uppehåll när vädret eller motivationen inte hängde med.
Låt mej få loss pengar så att jag kan fixa en resa till ett salt hav någon gång under dom närmaste sex månaderna, jag behöver det.
Jag har varit medlem i Kockum Fritid sedan 1991 (1993 undantaget). Jag har haft uppehåll i tre månader, men sen den förste september simmar jag igen. Mjukstartade för en vecka sen. Nu har jag simmat måndag tisdag onsdag (1600, 1800, 1600) och det är så skönt, så naturligt. Dom första längderna känns tråkiga, men när jag simmat tjugo (500) så bara flyter det och till slut får jag övertala mej själv att sluta.
Och sen bastu för den stela nacken.
Alltid när jag tvekar (ska jag cykla och bada/simma) eller känner att jag inte pallar, att det bara är klabb, tänker jag på den enda sanning jag vet: Jag har aldrig ångrat ett bad.

2011-09-07T00:47:00.000-07:00

Strutsfarmen Brunblå

På radion hör jag en ny låt med Waterboys, Sweet dancer, den känns helt okej. Så var den arbetstimmen över. För jag måste in på Youtube. Jag hittar spelningar med Waterboys i Norge och Uppsala för bara några veckor sen. Jag har aldrig varit i Uppsala, jag hade kunnat tänka mej att åka dit, men det är försent nu.
Tänk att Waterboys låter så levande och bra fortfarande, live alltså. Det är Bruce Springsteen för ... tja, för vem som helst. Kanske för dom som inte vill trängas med femtio tusen andra. Soul och intensitet och spelglädje i gamla låtar.

Och jag vill bara nämna Pelle Hanspers och hans skiva Tumla. Jag har tänkt skriva om honom i några månader, sen jag såg videon till Vår som är inspelad inne i Triangelstationen i Malmö av Niclas Tilosius och Chritopher Tolbert.
Det finns en känsla av John Holms brorson över Pelle Hanspers, han använder till och med ordet bliva. Det är alltså mycket bra.

Och jag hade glömt den, boken Östergren om Östergren. Boken där Klas Östergren och Stephen Farran-Lee samtalar om Östergrens böcker. Mycket intressant och inspirerande. Jag hade tänkt köpa den när den kom (2007) men av någon anledning blev det inte av. Så mycket gladare blir jag nu.

Det var allt, jag har inte tid att orera om idiotin och felprioriteringarna bland dom styrande i Landskrona idag.
Jag pallar heller inte prata om att dom borgerliga partierna i Malmö (och sd, givetvis) är motståndare till att människor som tjänar 10 000:- brutto, eller mindre, ska få gratis barnomsorg.
Att dom bara orkar, våra storkar.
Och oss kallar dom strutsar med huvuden i sanden.
Jag undrar vem som är struts egentligen.

2011-09-04T01:27:00.001-07:00

Tankar från den forne filosofistudenten

Den dyker alltid upp, Det är sånt som bara händer mej med Olle Ljungström.
Äh, gå och bada, är ju sånt man kanske inte säger, längre, men sa förut.
Och nu kommer Famous blue raincoat, en av dom allra bästa.
Och det är just vad jag tänker göra, gå och bada, eller, cykla och bada. Igår blev det inget, solen försvann. I förrgår. Sjutton grader, jag var helt ensam på bryggan. Det fanns en badvakt, hon berömde mej. Det skakade jag av mej som vatten i håret. Ner till femton är det inget att snacka om.

Ibland blir jag förbluffad, av mej själv och andra. Det är ju givetvis så att vi inte är likadana. Men ändå. Visst, jag kan ha dålig tajming ibland. Men ändå. Jag blir verkligen förbluffad när människor väljer att så totalt vara uppe i sej själva att dom inte kan förstå något som jag förklarat ett stort antal gånger.
Det är ju också det intressanta med människor, att man kan lära känna mysterierna i andra och i sej själv. Men i vissa fall orkar man givetvis inte.
Och på det slumpades Bridge over troubled water fram.

Det finns en stig vid Citadellets koloniområde i Landskrona, den kommer efter Kärleksstigen. Det finns en liten höjd där. Om man är trött kan man luta sej mot den, det är svårt att läsa men det går. Om man är modig kan man dyka ner i vallgravens mjuka botten och simma förbi svanarna och över till ön och ibland står där en get och väntar, ibland inte. Det är också livet.

Downbound train med Bossen. Det är inte kattskit det heller.
Jag längtar efter dom cykelturerna ut på varvsområdet i Landskrona, längst ut. Och bara stå där.
Men jag ska cykla ner till mina hoddor och sitta en stund i soldiset. Sen ska jag bada. Sen ska badkläderna torka. Senare ska jag igen cykla dit med mina barn och vi ska bada igen. Och det ska vara arton grader. Och sommaren är inte slut, det får den inte vara. Det är jag som bestämmer.

2011-08-29T03:29:00.000-07:00

Håll huet högt

Så sitter jag här och lyssnar på Mr John Carlos med Nationalteatern.
Såväl barnboken som romanen tar nya vändningar.
Jag skriver bland annat om soc.

Så tar jag en paus och tittar på svtplay, dokumentären Välkommen till Helvetet som handlar om Alexander Ritcheys alltför korta liv. Se den om du vill förstå något.
Det är smärtsamt att känna igen sej själv i flera situationer och beskrivningar, även om det givetvis aldrig är likadant. Men det finns ett mönster.

Så skriver jag en bok som bland annat handlar om soc. Och det är ingen rolig historia att berätta även om jag har träffat fina personer där, men det gör man oftast när man är längst ner på botten. Det är då man stöter på dom som verkligen orkar och vill bry sej, vissa andra är bara okänsliga idioter som längtar någon annanstans, men inte kan eller orkar.

Så ser jag dokumentären Välkommen till Helvetet och mannen som jobbar på behandlingshemmet verkar väldigt vettig och han berättar om hur problematiskt det kan vara när man samarbetar med soc, om långa väntetider och, just det, att när man till slut beviljar hjälp är det ofta för sent.
Nu pratar jag om heroin, en drog som jag inte har någon alls personlig erfarenhet av, mer än vänner och bekanta som har dött eller nästan dött.
Och jag vet att det finns ordningsmän som reser sej upp i klassen nu, ja, efter att ha räckt upp handen, säger att det finns ett personligt ansvar och det finns ett fritt val och det finns tusen möjligheter och händer som sträcks ut.

Och det är konstigt att dom som fått så mycket har så förbannat svårt att förstå att alla inte är i samma situation.
Och det är inte alls konstigt, det är ju så vi skapar vårt samhälle idag. Man behöver inte ens förstå sej själv. Bara man förkovrar sej, ekonomiskt, och fyra ungar är inte längre kärlek, det är status, har jag fått lära.

Så ser jag dokumentärfilmen om Alexander Richeys alldeles för korta liv och den intervjuade behandlingsassistenten säger att det till sist bara handlar om pengar. Och det är just vad det gör, för lite pengar här och för mycket pengar där och ett samhälle som gör allt för att utesluta människor för att sen säga att det är deras eget fel och att dom har sej själva att skylla.

Och det är precis det som dom två bästa konserterna på Malmöfestivalen handlade om. Det är precis det som dom två mest politiska banden sjöng om.
Hoola Bandoola Band och Bob Hund.

Och när vi står i regnet på Larvi i Landskrona och Bröder Glöder sjunger reagge som det ska låta, om att du får vad du förtjänar så dryper den ironins sura sirap rakt in i mitt hjärta.

2011-08-24T04:45:00.000-07:00

Manifest

Det första Thomas säger när vi träffas på Ölcaféet i Malmö för ett möte är att han inte vill sitta vid det bordet där jag alltid brukar sitta, där jag redan sitter.
"Ska vi börja bråka direkt", säger jag (och skrattar).
"Lennon-McCartney", säger Thomas (och skrattar).
Ungefär så, även om jag föredrar Strummer-Jones (och det gör nog Thomas också).

Det är helt meningslöst att samarbeta om man inte tjafsar ibland, om man inte tycker olika ibland, om man inte säger till varandra att hålla käften ibland. När man ändå redan vet vad den andre menar.

Vi har samarbetat några gånger, Thomas och jag, och vi skrattar mycket. Och mot slutet är vi båda ganska trötta på varandra. Så måste det vara.
Samtidigt är vi nog ganska imponerade av varandra också. Ibland.

Jag pratar alltså om det totalt meningslösa att samarbeta utan motstånd.
Jag pratar alltså om alla mesar som promenerar våra gator och tänderna gnager och gnisslar av indignation, allt orättvist som hänt dom, alla dumma beslutsfattare här och där, alla dom som inte gör exakt som jag gör, alla dom som inte lyssnar.
Men man kan inte lyssna på något som inte hörs!
Prata ur skägget!
Gör något själv!

Jag pratar alltså även om dom som bara pratar, men aldrig gör något. För hur skulle det se ut? Det kanske öppnas ett hål under mej och jag bara faller.

Att falla kan vara skönt, om man har en stolthet att landa på.

Ja ja, det kan vara kul att gå på lagom nyskapande teaterpremiärer också, eller "intressant", eller "utvecklande". Det kan vara intressant att se på konst som är lagom okänd och "spännande". Det kan vara intressant att läsa litteratur som "alla" pratar om. Det kan vara intressant att sippa lite vin och nicka med baskern och säga att man har en diktsamling på gång, kanske, någon gång.
Men det är inte det jag pratar om.
Jag pratar om arbetarna som går på lina för att dom måste gå på lina, och då pratar jag inte om att landa mjukt. Jag pratar om att falla gång på gång och landa hårt som fan.
Om att resa sej. För att man måste. För att man kan inget annat.

Sen finns det en annan stig som du aldrig orkar se.
För, den kan vara jobbig att med macheten hugga sej genom.
För, man vet ju aldrig vad som väntar.
För, det är ju så varmt och mjukt här i sängen, jag somnar om, jag somnar om, igen.

Enligt Jonas Bergh:
Vi sysslar ju inte med sentimentalitet, Thomas. Inte på det viset.
Vi sysslar med konstnärlig samhällsinformation.
Ibland sysslar vi bara med att tjäna pengar.
Men ingen ska berätta för oss vilken väg vi ska gå, den vägen bestämmer vi själva.
Därför ska vi sätta spiken i den här kistan också, exakt på rätt ställe.
Och allt detta visste du redan, jag ville bara klargöra det för dom andra.

2011-08-20T03:36:00.000-07:00

Dresden

Jag tänker att jag har andra städer att åka till än Barcelona eller Berlin. Alla andra åker ju dit. Jag är så tråkig på det sättet, att vara emot. Men det är inget påklistrat, det bara kommer från magen och hjärtat. Inte från hjärnan.

I ärlighetens namn, Iggy, Bowie och Lou Reed var ju i Berlin redan på sjuttiotalet.
Ja ja, det är en smältdegel och allt annat, bla bla bla.
Men jag är färdig med Berlin.
Jag har fått ett år förstört av Berlin, och kanske mer.
Berlin gör fortfarande ont i mej. Det är antagligen det som är saken, och jag tänker inte gå in på det närmare här.

Jag köpte den ungefär när den kom (slutet av åttiotalet?) på kassett, Songs for Drella med och av Lou Reed och John Cale. Som album att lyssna på rakt av är det nog en av världens bästa skivor. En musikal, kan man säga, med två av världens tråkigaste skådespelare. Med två av världens bästa låtskrivare.

Jag träffar tillräckligt många musiker, författare och andra kulturarbetare, och wannabees i Malmö när jag rör mej på olika ställen i stan. Mest kring Möllan, eller på Bullen då. Dom allra flesta tycker jag om, jag har trevligt tillsammans med dom.
Men jag vill vara nära den så kallade vanliga människan.
Artisten kan berätta sin egen historia.
Jag vill berätta historierna om den ovanligt vanliga människan. För väldigt få är bara vanliga. Dom flesta bär på fantastiska historier som har format dom. Det är det jag vill åt.
Jag behöver inte åka till Barcelona eller Berlin för att hitta dom, även om dom så klart finns där också.
Jag ser dom överallt. Jag åker hellre till Fuengirola och tar reda på varför den där svensken som säljer köksartiklar och knaprar piller och sitter på den lokala brittiska puben och blir dragen varje kväll, varför gör du det, Pange?
Eller på den där steniga stranden i Pireus, där fötterna ändå sjönk i sanden som var lera och vattnet var skitigt av alla båtarna. Varför satt du där, Jonte? Varför åkte du inte ut till dom vita öarna som alla andra?
Gjorde alla andra det?
Nä.
Exakt.

"I really care a lot, though I look like I do not", sjunger Lou Reed. Och jag vet, Lou (även om detta handlar om Andy Warhol), jag vet att du bryr dej.
Hello it´s me är Lou Reeds avskedssång till Andy, den säger egentligen allt du behöver veta om vänskap som skaver titt som tätt.

Jag minns dom tidiga vårdagarna i Berlin. Jag gick omkring (säkert i helt fel områden) och lyssnade på Songs for Drella i min freestyle.
Jag gillar Berlin.
Jag tycker bara inte om städer dit ALLA ska åka. Jag får inte plats då.
Det blir som Thailand.
Jag gillar Berlin.
Jag var på en trevlig bögbar där en gång. Jag hade gjort som jag brukar, tagit av från en huvudgata och, som jag brukar, gått vilse. Nämen, där ser trevligt ut, jag går in och vilar och försöker få kompassen att fungera. Jag läste en bok och skrev lite, ensam. Visst, det var bara män på baren, men så kan det ju vara.
Det var när två rejäla byggnadsarbetare började hångla som jag förstod vad bartenderns blickar hade betytt. Som jag förstod varför två olika tyska män hade kommit till mitt bord och frågat vad jag läste.
Det var en mycket trevlig stämmning och trots att jag nog såg ut som att jag letade sällskap blev jag hyfsat lämnad ifred.
Så jag beställde en alkoholfri och en pils till, blandade och skrev en snutt.
Jag kanske ska åka till Berlin ändå.
Eller .. det där Barcelona ska visst vara spännande.

2011-08-14T03:53:00.000-07:00

They´re coming to take you away, ha ha

Det kan du ju göra, om du vill. Eller det borde du göra. Läsa vad Alice Eggers skrev på Aftonbladets kultursida igår.
Om David Cameron, bland annat.
"Det här handlar inte om fattigdom, det handlar om kultur", populistar han ur sej, och givetvis: föräldraansvar.
Alice Eggers skriver sen om en komiker som heter Nathaniel Tapley som skrivit ett öppet brev till Camerons föräldrar där hon menar att dom inte borde ha låtit honom hamna i dåligt sällskap. Nathaniel Tapley radar sen upp otaliga brittiska politiker som åkt fast för skattefusk, otillbörliga förmåner och korruption.

Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Första gången jag hörde Common People i mitten av nittiotalet blev jag helt förbluffad. Bättre socialrealistisk och knivskarp pop hade jag aldrig hört tidigare. Eftersom jag inte hade lyssnat på Pulp tidigare tyckte jag att det var David Bowie som lät lite annorlunda.
Jarvis Cocker är, i sina bästa stunder, ett geni. Och då menar jag geni. Eller så menar jag bara förbannat bra.

A little soul är också en förbannat bra sång. Den gör så ont. Den är så ren och klar.

Så läs Aftonbladet från igår och lyssna på dom två sångerna om ni vill förstå vad som händer i ett segregerat samhälle där viljan till att hjälpa och förstå är närmare noll.
För all del, läs Sydsvenskans A-del också.

2011-08-13T01:32:00.000-07:00

The Guns of Brixton

Så lyssnar jag på Clash igen. Och en gång skrev jag en roman som till stor del handlade om Joe Strummer och hans inflytande på Karola och Sonny. Jag tog bort dom delarna sen, det blev krystat.

När Pogues spelade på The Town and Country i London 1988 (tror jag, Saint Patrick´s Day) var Joe Strummer med. Jag har videon från den spelningen. Kirsty var också med, är också död. Joe Strummer gav små presentationer av alla medlemmarna i Pogues. Det var så snyggt gjort, en människa som älskade musik, och lite annat skit.

Nu händer det igen, Margaret.
Nu hatar dom er så att dom håller på att spricka, Torkild, för det kommer förr eller senare till LA också, lita på det. Man kan inte kuva en så stor del av befolkningen med oresonligt orättvis politik hur länge som helst. Den sista droppen kommer alltid.
Och jag är helt emot våld och plundringar. Men jag förstår frustrationen
Och vad gör Cameron?
Jodå, fler snutar, hårdare tag, patetiska utspel där han skyller på ligisterna. Och, dessutom, indragna socialbidrag.
Jodå, det löser säkert allt i ett längre perspektiv.
Eller?
Eller, är det kanske så att vi i västlandet har kåtat upp oss så mycket på vår höga standard att vi skiter i den tredjedel av befolkningen som ständigt blir misshandlad, på alla plan.
Nä nä, vill man så kan man.
Kan man gräva en brunn med bara händerna? Och om, sinar inte vattnet ändå?
Det är så förbannat lätt, Cameron, Reinfeldt, Björklund, Strandberg, Sarkozy, att glömma att lyssna på Barn av vår tid. Det är så lätt att fiska röster hos dom som ni tycker betyder något. Det verkar så skrämmande lätt att ständigt mena att man är ofelbar, att det är flyktingars, arbetslösas, outbildades eget fel att dom till slut spricker. Medan ni sitter på pengabunken och inte har en aning, inte bryr er ett dugg. Makt makt makt, kontroll kontroll kontroll, är det verkligen så jävla kul att vara omtyckt av egoister som inte bryr sej om politik och hatad av dom ni skiter i? Fast, som sagt, dom skiter ni ju i. Och kom inte och prata om ideologi, kom igen när ni vågar visa er i, och förstå, verkligheten. Ni är förrymda söndagsskolebarn som borde spärras in, eller, snarare, ni är ju redan inspärrade. Ni borde släppas ut.

Och. Jag försvarar aldrig våld. Jag bara förstår varför det uppkommer. Jag bara tänker att någon i ledande ställning borde tänka: Varför blir det såhär? Varför händer det gång på gång? Om man kan mänsklighetens långa historia.
Nå, varför händer det, är det för att allt är rättvist? Och dom stygga är stygga, helt enkelt? I så fall, vem är dom stygga? Ja, jag vet, föräldrarna som inte heller fick någon hjälp i onödan.
Ja, jag vet, det är så lät att skylla på samhället.
Men om nu inte samhället vill ta ansvar för sina svaga medborgare, varför ska då dessa medborgare bry sej om samhällets och dess lagar?
Så kan jag tänka. Samtidigt som jag tyckeratt människor ska ta eget ansvar. Men så enkelt är inte livet för dom som är födda av dom som är födda av dom som är födda av dom som ingenting har.

Det var var 1988 och jag var nitton år och vi bodde i ett ockuperat hus i Brixton. Och om någon har hört detta förut så är det för att jag har berättat det förut.
Vi var väl åtta eller nio som bodde i huset (jag och min kompis bodde där bara några veckor). Alla andra kom från Nordirland. Ingen ville väl egentligen bo där. Men vad skulle dom göra. Thatcher hade tagit jobben till London, hyrorna var mycket höga. Det var ganska mångasom var höga. Alla jobbade inte. Det fanns en håglöshet och en hopplöshet.

Man pratar om det idag, dom som vet något och är intresserade. Om predestineringen. I tidig ålder blir barn (för dom är fortfarande barn) på olika delikata sätt medvetna om att dom har ingen chans, inte en jävla chans.
Så säger du: Alla har en chans, det är bara att kavla upp ärmarna.

Han hade en så aggressiv gång, skotten som jag inte minns namnet på. Han hade fru och barn i Skottland och ville tillbaka dit. Men jobben fanns ju i London. Beaver tog kofoten under skinnrocken och vi gick ut. Jag var en snorunge som hade gjort en del men ändå oerfaren.
Vi var inne i en del hus, men alla saknade el. Skotten blev mer och mer frustrerad. Till sist hittade vi ett tomt hus med el. Grannarna var vanlig engelsk arbetarklass, antar jag. Dom tittade ut genom fönstret och skrek att dom skulle ringa polisen, det hade nog jag också gjort.
Då brast det för skotten som började skrika: Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Sådan frustration och ilska skapas av ett inhumant samhälle. Så har det, historiskt sett, alltid varit. Men få i ledande positioner orkar försöka förstå eller bry sej. Därför slår det tillbaka, men på fel människor. För dom trygga är ju fortfarande trygga och alltid någon annanstans, och det verkar vara det viktigaste.

2011-08-11T02:57:00.000-07:00

Keep on rocking in the free world

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka."
Så slutar Märta Tikkanens mycket bra bok (Två) om äktenskapet med Henrik Tikkanen som dog samma år han skulle ha fyllt sextio, 1984.
På mitt skrivbord har jag en sån där väldigt liten klisterlapp, en adresslapp, ett sorts visitkort. Där står Märtas adress, på något sätt är jag stolt över det.
Hela jag och mina rum är fyllda av ting som ska påminna mej om olika företeelser och minnen.
Jo. Det finns en gnutta nostalgi. En gnutta sentimentalitet. Men det är inte det det handlar om. Det handlar om att aldrig glömma, att aldrig sluta omforma, att aldrig sluta ta steg mot en förändring till det bättre.
Det är ju faktiskt så att allting hör ihop.

Som att se igen när Simon och Garfunkel spelade tillsammans i New York 2009. Det var inte sentimentalt. Det var bara fantastiskt. Dessa två genier. Dessa känslor. Jag gråter väl om jag vill. Jag tänker väl på när vi åkte bil när jag var liten och lyssnade på Bridge over troubled water om jag vill.

Jag har träffat Märta Tikkanen två gånger, hon berättade att Slas nog inte tyckte om henne. Jag har träffat Birgitta Stenberg två gånger. Det strålar om dessa kvinnor.

Jag träffade aldrig Slas eller Lars Forsell. Pär Rådström var död innan jag föddes. Jag har inte ens träffat Niklas Rådström som jag beundrar ofta.

Vad jag pratar om?
Jag pratar om en renhet och nästan en exakthet, en klarhet. Jag pratar om Antonio Tabucchi, om hans mästerliga Påstår Pereira. Den utspelar sej i Lissabon som är den storstad jag längtar till oftast, och Madrid.

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka." Två meningar som säger allt man behöver veta, och svider.

2011-08-10T05:07:00.000-07:00

Du ska bli nåt, Plast

Jag lyssnar på Plasts sång.
Jag lyssnar på Ge mig mitt liv nu.
Jag lyssnar på Sent en lördagkväll.
Jag lyssnar på Ingelas sång.
Jag lyssnar givetvis på Barn av vårt tid. Och sen en gång till.
Sen lyssnar jag på Plasts sång igen. Och sen en gång till.

Sen börjar jag läsa Morgan Allings snyggt skrivna bok Kriget är slut (jag har inte kommit så långt). Den utspelar sej i Göteborg, eller, i förorterna. Dom förorterna som Nationalteatern besökte med sina pjäser/musikaler.
Dom satte ord på vad vi tänkte och kände.
Ja, jag växte upp i en annan sorts förort, ett ganska burget fiskeläge. Det förändrar något, men inte mycket.
Nationalteatern satte ord på vad jag kände och tänkte.

Jag skriver på romanen som aldrig vill ta slut. Det är så mycket jag vill sätta ord på, hur han och hon tänker och känner, vad som formade dom. Det är svårt, men det ska gå.

"Jag vill bara komma in till land", sjunger hon i Ingelas sång.
Det finns styrande krafter som pratar om flum, om att människor som halkar snett har sej själva att skylla. Att allt handlar om eget ansvar.
Det finns många som tycker att det är väldigt enkelt: Det är bara att ta sin säng och gå.
Dom människorna vet inte ett skit.
Dom människorna borde ta sitt feta ointresse och gå.

2011-08-09T03:35:00.000-07:00

Scar Tissue

Jag vill hävda att jag vet en del om missbruk.
Nykter eller ej, det är ofta ett helvete.
Det värsta och svåraste är att missbruk är så skönt i början, den skönaste stunden är att vara i ruset. Just det, i början. Sen är det inte så förbannat lattjo.

Den självbiografi som Anthony Kiedis skrivit tillsammans med Larry Sloman (Scar Tissue) är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men, herrejävlar, vad tagen jag blir emellanåt.

Jag är inget större fan av Red Hot Chili Peppers, men under läsningen märker jag hur många låtar jag faktisk har tyckt mycket om under åren, fortfarande tycker om. Och när jag tittar på tidiga upplagor av gruppen går jag verkligen igång på intensiteten även om det inte är min musik. Jag tycker mer om när dom gör nästan rena poplåtar, nästan ballader. Jag tycker mycket om Anthony Kiedis sångröst, när han är känslosam. Man brukar ju alltid prata om tidiga Springsteen och så vidare, men jag får erkänna att jag bätre gillar Chilli Peppers från cirka -90 och framåt, några låtar per platta.

Anthony Kiedis är (verkar det som) helt öppen och ärlig. Han berättar om en crazy uppväxt där farsan introducerade honom för marijuana när han var elva, och något år senare tillät samme farsa Anthony ha sexdebut med hans (farsans alltså) unga tillfälliga flickvän.
Det finns ingen bitterhet i boken.
Det finns bara historier om musik, tjejer och droger droger droger. Och död.

När boken släpptes (2004) hade Anthony Kiedis varit nykter i fyra år. Han berättar det som jag alltid känt, det som är så svårt för dom flesta andra att riktigt förstå. Det är bara missbrukare som kan förstå hur missbruket fungerar.
Andra kan vara hur välvilliga och välutbildade som helst. Men dom kan inte förstå. Dom kan verkligen inte det.
Anhöriga kan se mycket och lida ofantligt mycket, det är inte det jag pratar om. Ni ska veta att i princip alla missbrukare lider så av att skapa lidande för andra människor, man skäms och hatar sej själv.
Allt man kan få höra: Skärp till dej nu! Hur kunde du, du var ju ren, varför förstörde du allt igen!
Det hjälper inte ett skit.
"I samma stund som man har sagt 'Hörru, det här är vad du borde göra' till en alkoholist eller narkoman, då kan det ingenstans leda."
Så skriver Anthony Kiedis och jag kan bara hålla med.
Återigen, det finns så många godhjärtade människor som vill hjälpa missbrukare, men det är inte så man gör. Allt måste ske av missbrukarens egen vilja.
Det är inte lätt för någon, missbrukare eller anhörig. Missbruk är en djävulsk sjukdom, men allt är inte svart, om någon trodde det.
Anthony Kiedis vet vad det handlar om, betydligt bättre än jag.

2011-08-05T05:24:00.000-07:00

Politik är inget mode

Jag tänker ofta på Peter och Lena som hade Bok o Papper i Landskrona. Hur trevliga dom var. Hur snälla dom var mot Elsa när vi kom dit och letade bland dom antikvariska böckerna och serietidningar.
Kaffe och kakor. Eller, bara kakor, jag dricker sällan kaffe.
Jag växte till viss del upp i den affären. Det var Sture Anderssons sportaffär tidigare och min pappa hade sin tandläkarpraktik bredvid. Jag och min bror brukade hålla till där, i sportaffären. En som hette Anders var rolig och Buckla Hansson var strängare.

Nu sjunger Gasolin på min bandspelare, och jag kan inte låta bli. Jag kan bara känna att, var tog det vägen. Och jag vet ju att det bara var och försvann och det var inte så fantastiskt som vi trodde. Och det kommer nya grejor. Det kommer alltid nya grejor, sen dör man.
Se din by fra tårnets top. Och jag kan börja lipa då. Hur vi hade det. Det var mest skit, Som vanligt. Men så roligt vi hade i mellanrummen, Henke, Jocke, Malin, Soffan, Windy, Myran, och även Maddi, och flera till. Hur vi levde (i alla fall vissa av oss) dag för dag. Henke och jag under ett år, musik och böcker och olycklig kärlek, och alkohol. Och, fan, kan vi inte sno ihop lite stålar så att vi kan åka till Köpenhamn.

Nu lyssnar jag på Lill Lindfors, Sången han sjöng var min egen. Lill, på det omslaget på min vinylskiva är hon underbar, ljuvlig. Och att hon faktiskt kan få sången att bli varje lyssnares egen. Det är en bragd. Det är, för mej, en resa i en tid av möjlig trygghet. Det är en resa in till selektiva barndomsminnen som får mej att känna att jag en gång var i en kramande bubbla.

Jag glömmer aldrig när Peter beställde femtio ex av min lilla bok Så enkelt i solen. Han pröjsade. Han visste att han och Lena skulle konka, men det struntade han i, jag kände det som att han ville hjälpa mej. Och Lena gav mej en bok av Slas. Dessa underbara människor.
Men Peter är död och det var längesen jag pratade med Lena, men jag tänker skicka några böcker idag.

Kom hem till mej så gör vi nåt ihop. Så sjunger Mikael Wiehe när han är ung i min stereo just nu. Och folk får ha sina förutfattade meningar om honom, det skiter jag i. Jag säger bara: Respekt, Mikael.

2011-08-03T01:48:00.000-07:00

Drömmen som aldrig dör

Jag gick än en gång på Skurups folkhögskola då. På den nyinrättade skrivpedagoglinjen.
Det var läsåret 02/03 och jag var mitt uppe i mitt största projekt. Ibland önskar jag att jag kunde bli så manisk igen. Vara så totalt inne i skrivandet igen. Men det går inte längre. Barn, relationsproblem och andra problem.
Jag har nog blivit mer fokuserad när jag väl arbetar, men jag saknar att kunna vara uppkopplad av en bok hela dygnet, drömma om den, ständigt tänka på den, stanna på cykeln och skriva ner en anteckning.
Jag brukade sitta på Restaurang Möllan och dricka lättöl efter att jag hade simmat, vid fönstret. Eller på Bullen. Eller på Nyhavn (när Göte jobbade där), vid fönstret. Läsa det jag skrivit under dagen, skriva nytt.
Jag blev mycket irriterad om det gick en dag när jag inte arbetade. Sociala besök hos föräldrar och svärföräldrar. Eller vänner eller halvvänner som man var tvungen att umgås med. Och jag är engagerad när jag umgås. Det stoppade mitt tankeflöde.
Jag skrev en bok som var ett enda långt tankeflöde, associationsflöde, sen kom allt redigeringsarbetet och pusslandet. Och jag hade bara skrivit korta böcker innan. Allt tog sin tid. Och jag hela tiden brann för att ... nu jävlar.
Till slut blev det 313 täta sidor. Jag hade nog skrivit sjuhundra, och säkert tusen om man räknar dom olika versionerna.
Skrivpedagoglinjen innebar egentligen bara två halva skoldagar i veckan, varav en var i Malmö och en i Skurup. En med Bosse och en med Maria. Maria pratade om skrivövningar och Bosse pratade om allting som hade med litteratur att göra. Vi var inte så många i klassen, Carsten Rietz, Oskar Hallbert, Andrzej Tichy, Ida Börjel, Anna Jörgensdotter och jag. Hoppas att jag inte glömt någon. Vi träffades ofta hemma hos varandra och hade en sorts lektioner, eller samtal med Bosse eller Maria som ledare. Det var mycket stimulerande. Sen skrev jag. Var som helst för hand och hemma framför datorn. Och tänkte.
Jag hade bestämt mej för att vara helt klar med boken till årsskiftet 02/03. Mellandagarna åkte jag till Köpenhamn med mitt tjocka manus och försökte läsa som en annan människa, ändrade det som jag ansåg behöva ändras.
På nyårsdagen gick jag nerför trapporna och la tre feta kuvert i brevlådan utanför Polsk livsmedel och den irakiska cykelverkstaden, utanför vår port på Södra Förstadsgatan.
Johanna var höggravid. Vi åkte till Köpenhamn och bodde på Grand. Den femtonde januari föddes Elsa.
Så det var vårtermin och februari eller mars och vi skulle flytta till Vollsjö i maj och jag hade ingen mobiltelefon och jag skulle egentligen vara hemma hos Carsten för att ha lektion med Bosse, men jag var tvungen att cykla en runda först, ut till Limhamn och Sibbarp och bara stå. När jag kom en timme försenad till Carsten berättade dom att Johanna ringt och jag tänkte på Elsa, men dom verkade glada. Jag hade fått ett samtal från Wahlström & Widstrand, och Johanna visste hur viktigt det var för mej. Jag fick tag på Camilla Nagler och det bestämdes att min fjärde bok (på många sätt min första bok) skulle ges ut på W&W.
Jag minns att dom andra verkade glada för min skull.
För mej var det bara lättnad. Jag hade satsat allt jag hade, och så mycket tvivel, och jag hade flera gånger tänkt: Om inte detta funkar, vafan ska jag göra då. Om jag inte ens kan det enda jag kan.

Sen? Visst, jag var med i teve några gånger, radio, tidningsintervjuer, fick många recensioner som nästan alla var positiva. Flera framträdanden på olika platser.
Men man måste harva vidare, för det är det man gör.
Och fortsätta vidare bort är min största succé, den sålde strax över fyratusen (inbunden och pocket tillsammans). För dom allra flesta författare är detta alltså en succé, eller i alla fall ett bra resultat. Två månadshyror och räkningar ungefär, och två månaders mat på bordet och några besök på krogen, kanske en restresa.
Resten är att ragga jobb och stipendier, försöka hitta på och finansiera projekt, försöka få skriva i tidningar, försöka sälja noveller. Försöka få tid att skriva från sitt eget hjärta den där succéen som är en verklig succé, utan att tulla på det viktigaste man har, integriteten och innerligheten och viljan att berätta något viktigt på ett enastående sätt.

Nu ska dom resterande exemplaren av Och fortsätta vidare bort (pocketversionen) tuggas sönder. Jag har bara ett ex själv men ska få hundra gratis hemfraktade. Om någon är intresserad av ett ex för en billig peng så är det bara att höra av sej. Detta gäller även En sång för Sonny och Karola, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, Till Killor with love och Mer blues från Landskrona. Just det, jag har nånstans ex av Alltid denna förbannade jakt också.

2011-08-02T12:02:00.000-07:00

Tro mej

Jag läser Daniel Petterssons debutroman Jag är kvar när du vaknar (King ink Förlag) på en pdf-fil. Den kommer ut om en vecka eller så. Köp den om du vill flyta med i en bra historia, flyta med i språket. Lättast är väl att använda AdLibris eller Bokus eller nåt sånt.

Det finns två saker som är viktiga när du ska skriva en bra roman. En riktig roman. En roman som är litteratur (det finns inget snobbigt i det uttrycket, bara enkla fakta om ett gediget hantverk med känsla), det är att ha en historia att berätta, en historia som antagligen måste berättas. Och! Ett språk.

Daniel Pettersson berättar ingen ny historia. Det är en ung man med kärlekstrubbel och tvivel om vart han vill att livet ska ta honom, eller han ta livet.
Romanen är dock speciell eftersom den, till skillnad från andra liknande romaner, utspelar sej till stor del i Polen. Och Malmö. Och till och med en gnutta Stockholm, visst.

Ett fungerande litterärt språk är inget man beställer via postorder. Man kan inte beställa en historia så heller. Eller via internet eller vad ni ungdomar nu gör.
Ett litterärt språk som fungerar är något man tillskansar sej genom träning, läsning, och antagligen en viss talang. Som man nog kan få sej till livs genom ... träning och läsning. Och tänkande.

Jag är kvar när du vaknar. Daniel Petterssons debutroman är inte perfekt. Den är bara mycket bra. Jag bara läser vidare fastän jag älskar att bada och solen skiner. Det finns avsnitt som får mej att stanna till. Och jag är en blödig jävel. Ibland torkar jag en tår.
Daniel Pettersson har språket, det språket som man inte riktigt kan förklara. Det språket som bara får en att hänga med på resan. För det är en sorts litterär roadmovie.
Daniel Pettersson har språket som Bukowski hade språket. Rakt och enkelt, medryckande. Och alldeles klart. Det är inte kattpiss.

2011-08-01T02:57:00.000-07:00

Dream of life

Nu klipper dom gräset utanför. Det får dom väl göra.
Där, i huset utanför Halmstad som är rivet nu. Där, när jag var där ensam, fyllde jag bensin från en pommacflaska i den gamla motorgräsklipparen som stod i det bräckliga gamla garaget. Det brukade vara det första jag gjorde när jag hade tagit tåget och sen bussen och sen öppnat med nyckeln som jag fortfarande har kvar i min nyckelknippa, när jag kom dit i april eller maj med en dröm om att skriva.
Jag skrev inte så mycket där och då.
Men efteråt. Jag samlade ihop historier, från överallt. Ett hus och en trakt som en musa.

Jag är ju halvdansk. Jag är ju skåning. Och jag är stolt över det. Och då, om du är ett pucko, kan du säga att jag antagligen är rasist. Och det är lika korkat att säga som dom människor jag stöter på på olika ställen, som säger att man inte kan åka till Landskrona utan att bli skjuten eller rånad. Skyll er själva, det är ni som missar något.

Oftast klippte jag gräset i vår kolonistuga i Landskrona när vi hade den, med en gammal dålig gräsklippare. Och gräset var högt och saftigt. Det var bra träning det.
Ibland klippte min pappa gräset när vi inte varit där på ett slag. Det var en fin handling av honom.
Landskrona har aldrig varit min musa. Landskrona har bara alltid funnits i mej, och gör så fortfarande.

Jag är ju halvdansk. Jag läser nästan uteslutet böcker på svenska. Någon gång på engelska. Något oftare på danska. När jag är i Spanien och inga svenska tidningar finns läser jag spanska diarios, dagstidningar. Jag förstår en bra dag en tredjedel av orden men lyckas ändå på något sätt få helheten ihop hyfsat. Sporten är enklast.

Vi pratade en del om status i helgen, i ett annat hus utanför Halmstad, fast norrut. Det är det huset som K-G Jonsson en gång ägde, Rickards morfar. En gång körde han mej och Janne bort till Nissastigen där vi efter ett långt liftande till slut kom till Örebro där Jannes band skulle spela.

I torsdags kom jag till Halmstad igen med mina barn, jag skulle ringa till Rickard så skulle han komma och hämta oss. Men jag hade glömt mobiltelefonen.
Den första Harrys bar jag varit på var den i Halmstad, den är fristående från den vanliga Harrys-kedjan. Och därmed trevligare, inbillar jag mej.
Sen har jag, kronologiskt, varit på Harrys i Malmö, Hässleholm (gamla Kings Head) och i Rom. Rom var dyrast.
På Harrys i Halmstad fanns en av den gamla trevliga sortens bartender, påminde lite om Göte i Malmö. Jag fick utan problem låna telefonen och ringa nummerbyrån två gånger för att få tag på Rickards telefonnummer, Anna och Elsa fick tranbärsjuice för halva priset. Sen ringde jag Rickard. Sen kom han efter ett slag, tillsammans med sin äldste son. Och vi åkte till Haverdal för några fina men trötta dagar.

Rickard är bra på engelska. Jag tror nog att han får ut betydligt mer än jag av en engelsk bok. Jag tror att det finns poänger att läsa på originalspråk. Men! Bara om man kan språket.
Ibland tror jag att det kan vara snobberi hos vissa (nä, inte du, Rickard. Och inte du heller som nyss kom hem från en resa) att läsa på originalspråk, att man vill visa upp sej. Vi pratade ju en del om status.
Personligen är jag intresserad av att komma nära, nu pratar jag om litteratur. Visst, jag har läst flera böcker på engelska för att bli bättre på språket. Men hur kristallklart Hemingway än skriver, så kommer han mej närmre på svenska.
När jag läser danska böcker tycker jag att det är intressant och lärorikt, och det är så roligt (och detta är roligt eftersom roligt på danska betyder lugnt) när orden krockar med svenska ord, betyder olika saker.
Jag förstår och lär mej samtidigt.
Ja, jag pratar emot mej själv.

När jag var yngre. Innan jag hade gett ut någon bok. Tyckte jag att det kändes löjligt att sitta och skriva i en svart anteckningsbok på krogen, dessutom i en svart kavaj eller en i manchester. Så jag gjorde det inte så ofta som jag ville. Och det var ändå där jag trivdes (och trivs) som bäst när jag ska skriva fritt för hand. Jag läser bok, läser tidning, tittar på folk, lyssnar, så kommer det! Jag är inställd redan på vilken episod i min bok jag ska skriva, men jag behöver intryck, nya sätt att se. Och, ja, då kommer det! Och jag tar upp min svarta anteckningsbok och jag har kanske en brun manchesterkavaj och någon kanske tycker att jag är en fåne, so what.

Så, jag tar tillbaka allt jag sagt.
Jag tror att det är bra att sitta var som helst och läsa böcker på originalspråk. Men gör det för att det är viktigt, inte för att posera. Och, nej, posera är inte viktigt.

Väldigt lämpligt sjunger nu Leonard Cohen Hallelujah. En sång som är fantastiskt men riskerar att gå samma öde till mötes som andra fantastiska sånger, Hotel California, Sweet Home Alabama och så vidare.

Det var inte i det rivna huset i Halmstad som jag skrev klart min första roman. Det var inte där jag satt i mars med öppet fönster och drack folköl med ett tänt ljus och Leonard Cohen på repeat och skrev klart den roman som aldrig blev utgiven men som var startskottet. Det var inte där. Det var i en lägenhet på hörnet Öresundsgatan/Timmermansgatan i Landskrona som hade en dusch i en garderob.
Men bara några veckor senare åkte jag upp dit, en mil utanför Halmstad och började skriva på nästa roman. Det var så jag blev författare. Jag skrev och skrev och skrev. Och tänkte och tänkte och tänkte. Och försökte skita i vad andra tyckte om mitt sätt att leva och drömma.

2011-07-27T03:55:00.000-07:00

Upp i älgarännan

En kväll efter ett besök i Malmö kom jag hem till Vollsjö, det var 2003 eller 2004, stängde jag av mopedens motor och den rullar tyngre då, blir svårare att styra. Jag tog av mej hjälmen och det var mörkt men jag såg det vita, två storkar som satt på taket, en på skorstenen. Det var sent på kvällen och Johanna och Elsa sov, men jag väckte Johanna för att hitta kameran, storkarna. Hon trodde inte på mej. Jag kan se tecken i allt.

Det slutar inte ryka. Som alltid är det bildande att läsa Niklas Orrenius. Bildande, detta förhatliga ord för dom rasistiska och korkade anhängarna av, till exempel, Sverigedemokraterna (Ja, vad ska ni göra, mörda mej? Kom igen bara!).
Niklas Orrenius skriver om sd-puckot Erik Hellsborn som menar att det är muslimernas fel att stackars Anders Behring Breivik kallblodigt skjutit ihjäl ungdomar och barn.
I dagens sjuka samhälle, vilket ofta sd-idioter och andra empatilösa idioter i olika gammeldags partifärger brukar påpeka, kan man alltså inte gå säker.

Den sista sången jag lyssnade på i freestylen den kvällen var Lars Winnerbäcks Söndermarken. Det är en magnifik sång om det Sverige vi växte upp i. Det enda Sverige man egentligen behöver känna till. 70-och 80-talets (om vi bortser från dom sex patetiska borgerliga åren) Sverige. Med lite omorganisation (mer öppenhet, mer jämställdhet på alla plan, mer avslappnad och vuxen, ansvarsfylld, hållning till alkohol), så är det dit man ska sträva. Inte till ett orättvist 30- 40- eller 50-tal. Det sjöngs inte vackrare sånger då. Inte på riktigt.
För övrigt är Lars Winnerbäck inte som Mikael Wiehe för mej. Men ändå. Två tre, ibland fyra låtar, på en platta platsar på ett blandband. Även om jag inte spelar in blandband längre så är det där mina kriterier stammar, platsar den här låten på ett blandband? Och tro mej, jag har spelat in många.

Detta med dom okunniga människorna. Bråda dagar nu Jimmie. För dina puckoanhängare är inte lika smarta som du. Och många är gamla sossar. Dom går på feeling och nostalgi och sentimentalitet. Varenda dag, Jimmie, fram till nästa val, ska jag påminna om den slipade rasisten som hyllade sd, han som mördade ungdomar och barn som var för frihet och solidaritet, och Jimmie och Fredrik: FÖR ALLA MÄNNISKOR.
Hat föder hat, Jimmie.
Jag hatar inte dej, men jag avskyr dina åsikter. Jag avskyr inställsamma lismare, var dom än dyker upp. Jag känner några stycken, jag vet hur dom jobbar, jag ser hur furorna faller i väljares eller ensamma bekräftelsesökande människors ögon.
Vad jag menar: Alla är med och skapar det samhälle man lever i. Om man låter egoismen och det egna välbefinnandet helt ta över så gräver man en mycket djup grav, till exempel på en ö i Norge.
Om man medvetet flyttar gränsen för vad som är lögn och sanning, till exempel om muslimer, skapar man avgrunder som människor omöjligt kan ta sej över.
När politiker på höga poster, framför allt i Folkpartiet och Moderaterna (om vi då undantar sd-puckona), flirtar öppet med smygrasismen.

Söndermarken är en park i Köpenhamn som ligger nära Zoo. Det är inte ofta jag är där. Det finns en ironi i att Lars Winnerbäck döper en platta, och en låt om ett fjärran Sverige (ett Sverige med Olof Palme och blandekonomi och en strävan efter ett samhälle som skulle bli bättre, FÖR ALLA).
Det finns en ironi eftersom Lars Winnerbäck (liksom jag gör ofta) åkte till Köpenhamn för att skriva sångerna. Ett Köpenhamn (som förvisso inte är brunast i Danmark) där tidningarnas insändarsidor fylls av öppet rasistika kommentarer. Där gränserna redan är flyttade så långt det går, där gränserna bekläds av taggtråd och ammunition.
Och ett Danmark där debatten inte förs i smyg av anonyma mesar. Ett Danmark där man till och med skriver ut sin adress under debattinläggen.
Danmark är som Sverige ett skitland med människor som är så jävla lyckligt lottade att det enda dom har kvar är att gnälla eller titta på Olsenbandet eller Jönssonligan och tycka att Ulf Brunnberg är en hyvens karl. Ulf Brunnberg som jag för övrigt stötte på i Helsinggör en gång, han hyggede sej.
Danmark och Sverige är två länder med så mycket positivt i sej. Synd att man oftast koncentrerar sej på det dåliga.

I Sjöbo kommun som Vollsjö tillhör, stoppade man en spelning med ett hiphop-band från Rosengård. Ett band som eleverna själva röstat fram till vad dom helst ville höra. Men föräldrarna protesterade och skrev listor, dom ville inte ha invandrarpropaganda. Rektorn vek ner sej som en mjuk svamp (eller, han kanske tyckte likadant) och ett gäng femtioåringar som körde sextiotals-covers spelade istället. Jodå.

2011-07-25T03:20:00.000-07:00

Människors värde?

Vi är uppe i ungefär hundra döda nu. Det är svårfattbart. Det är hemskt så att jag skakar.

Samtidigt undrar jag hur många som har dött i det, på nittonhundratalet, sönderkoloniserade Afrika idag.

På fullt allvar alltså: Det räcker inte med att västmedia direkt utmålade det fruktansvärda i Norge som en terroristattack av muslimer. Givetvis. Det vet vi ju.
Nähä, det visste dom inte.
Inte heller visste dom att den absolut största delen av alla terroristattacker begås av vita högerextremister, oftast djupt kristna.
Men men men, man kan ju alltid vrida på allting så att det passar ens syften.
Men men men, nu har jag läst på flera olika ställen där människor skriver att det är ju ändå muslimernas fel, för utan dom hade det ju inte blivit såhär. Om dom bara hade hållit sej kvar i deras, av västmakternas, sönderkrigade land.

The Reluctant African (Storm över Afrika på svenska av någon anledning) heter Louis E. Lomax reportagebok från 1960. Reluctant betyder ungefär motsträvig, motvillig, kanske rent av obstinat.
Louis E. Lomax var amerikan, en så kallad negerförfattare, framför allt journalist, bland annat USA:s förste svarte tevejournalist.
Boken är alltså skriven i en tid där företeelser som McCarthy-förhören/angivningarna och Kalla kriget pågick. Vi kan prata om en tid i USA som är jämförbar (nåja) med dagens Sverige. I striden för frihet och liberalism kan man förbjuda allt som inte passar in i det mycket trånga mallen.

Nu har mina döttrar precis badat och utanför fönstret regnar det ibland och på radion meddelas det om svag vind. Vid öresundskusten i Skåne är det ganska tufft att ha motvind även i svag vind.
Mina döttrar är fyra och åtta år och jag vet inte varför, men jag blev ändå glad när Elsa (åtta) inte ville vara med i scouterna. Det är löjlig av mej, men ärligt. Jag vill att mina barn ska göra vad dom vill. Jag vill att dom ska bli sådana som reser sej upp och går när det inte passar. Självständiga individer med känsla för solidaritet. Jag är stolt över deras fantasi. Jag hjäpnas ofta av deras lekar och skaparförmåga.
Jag hade aldrig tvingat mina barn till ett socialdemokratiskt sommarläger, men jag hade släppt iväg dom om dom kunde berätta varför det var viktigt. Ett bra argument räcker för mej. Jag försöker få mina barn att känna att dom kan prata om allt.
Jag har inget emot scouterna. Men jag minns en gång när jag och min bror blev lämnade där av vår pappa en dag. Vi var inte gjorda för det. Det blev bara en gång.
Jag har lämnat jobb, slutat bara, tvärt. Då har det funnits en tid innan då jag funderat och tänkt att: Nä, det här är fel.
Jag har mycket svårt för hycklare, och dom är fler än vi tror.

Det var ju ett terroristbrott från början, då när många var säkra på att det var muslimer som låg bakom.
Från vissa håll har den åsikten ändrats nu. Nu är det en ensam galning.
Om vi krasst jämför så verkar ensamma galningar i Skandinavien vara betydligt farligare när dom är kristet högerextrema än när dom är muslimer. Jag tänker då alltså på sprängningen i Stockholm härförleden, fast då pratade man inte om en ensam galning. Då pratade man om ut med packet. Jag kan bara hålla med, fast tvärtom.

I dagens Expressen/Kvp/GT intervjuas den norske terroristens pappa. Han är pensionerad diplomat och bor i Frankrike. Han verkar mest orolig för att hans idyll ska sprängas av fler journalister, framför allt verkar han rädd för att han ska få skulden för sonens tilltag. Han fråntar sej allt ansvar. Det verkar han för övrigt gjort väldigt tidigt. Han skilde sej från terroristens mamma när pojken var ett år, bosatte sej i London, mamman tog ansvaret för sonen. Han tycker att sonen var svår att få kontakt med. Han har inte träffat honom på femton år. Nä nä. I min värld finns det väl kanske en viss risk att känna sej oälskad av en i det närmaste totalt frånvarande far, sånt har i alla fall fått svåra konsekvenser i andra fall.

Också då denna Louis E. Lomax, negerförfattaren, som man sa på sextiotalet. Uppvuxen i ett svart medelklasshem, intellektuellt, om jag har rätt information. Hans bok Storm över Afrika, som alltså handlar om den motvillige afrikanen i allmänhet och dom i Egypten och Kenya i synnerhet, är sannerligen inte dålig. Den är intressant, men framför allt ett tidsdokument om hur en, (tror jag) med amerikanska mått mätt, radikal svart författare ändå så benhårt försvarar sitt land och fördömer afrikaner som samarbetar ekonomiskt med både USA, Ryssland och Kina. Han fördömer dom afrikaner som på fredlig väg kommer att återta kontrollen av sina länder, fördömer att dom inte är så sugna på förlåtelse mot den stenrika vita minoriteten som har pissat på dom i årtionden utan säger att: Visst, när vi tar över så får ni stanna, men då får ni jobba för oss som vi gjorde för er, bli behandlade av oss som ni behandlade oss. Totalt utan trygghet och med minimala löner.
Jag förstår inte att Lomax inte har förståelse för detta tänkande. Och vi pratar inte om väpnade revolutioner här, inte om våld. Vi pratar om en sorts väg tilldemokrati. Vi pratar om en vit rasistisk överklass som har vetat att dagen ska komma när leken är slut, därför har dom kategoriskt vägrat svarta människor utbildning. Därför blev den afrikanska frigörelsen svår (och stammarna och en kolonisatörernas morbida gränsdragning när dom skulle håva in stålarna av naturtillgångarna) och långsam. Man var inte redo. Tror jag.
När det gäller Sydafrika (som då fortfarande inte var självständigt samt hade mycket stränga apartheidlagar, precis som USA, får man väl säga) är Lomax mer positiv.
Antingen är Lomax bok ett beställningsverk från amerikanska staten (vilket jag inte tror) eller ett skrämmande dokument över en inställning hos ett kuvat folk (som man väl även får kalla svart medelklass 1960), hur man helt och hållet köper propagandan från den egna suveräna överheten. Tja, som idag ungefär.

Till sist: Stackars stackars ni människor i Norge som har förlorat era nära. Det är så sorgligt. Och i andra länder, där det är vardagsmat men gör lika ont.

2011-07-21T01:55:00.000-07:00

Komplexiteten och det självklara

Jag har nu redigerat klart Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, gjort en första korrläsning. Korrläsningar är viktigt om man bryr sej om orden. Redaktörer är viktiga. Om man bara bryr sej om att sälja en skithistoria är det mindre väsentligt.
Jag saknar Wahlström och Widstrand (eller något annat större förlag) där man verkligen går igenom böckerna ordentligt. Där det jobbar många människor som älskar och kan litteratur. Och, visst, dom får ju ta sej an en annan sorts böcker ibland också. Om man läser Per I Gedins Förläggarliv (han var det moderna W&W:s grundare, skulle man kunna säga) förstår man varför storförlag ger ut storsäljare med tvivelaktig litterär kvalitet, för att kunna ge ut böcker som man älskar men som säljer mindre. Och för att man är ett vinstdrivande företag, så klart.
Det finns så många mer eller mindra ideela arbetare inom litteratursfären. Jag känner en hel del av dom. Jag kanske också är en av dom, i alla fall ibland. Det är ett hårt jobb, denna ständiga jakt efter pengar för att kunna trycka sånt man tycker måste tryckas.
Min nästa roman kommer med största sannolikhet ges ut på ett stort eller mellanstort förlag.

Dolph Lundgren borde rimligen vara tämligen rik. Nu har han skilt sej och lämnar barnen i Spanien för att flytta till Los Angeles med sin nya tjej, 23 år yngre. Han flyttar till LA för att satsa på karriären. Det kommer att ta tre månader innan han träffar sina barn igen. Den yngsta dottern är tio år. Dolph konstaterar att det är jobbigt att inte få träffa sin pappa på så lång tid. Men men, karriären.
Men men, Vad Dolph inte säger är: Det är svårt som pappa att inte träffa sina barn på tre månader.
Men men, vad Dolph dock säger är: Karriären går bra nu, man måste ta chansen.
Vi är på inget sätt lika Dolph och jag.
Jag mår dåligt när jag inte träffar mina barn på tre dagar.
Och sen har vi arbetslösa människor med barn, i förhållanden, som tvingas flytta 30 eller 40 mil för jobb. Om dom inte gör det blir dom utförsäkrade från A-kassan.

Jag vet inte vad frihet är.
Men jag har en känsla av att flera rika människor, karriärsmänniskor är ledande i den samhällsutveckling som kommer tillbaka nu i återigen ny skepnad, efter Julius Caesar, efter Napoleon och Hitler och flertalet diktatorer och otaliga amerikanska presidenter, med (i Sverige) Fredrik Reinfeldt i spetsen.
Sköt dej själv och skit i andra.
Men frihet, vad i hela friden är det?

2011-07-18T13:46:00.000-07:00

Take it away

Jag badar i bassänger eller hav. Oftast. Det är i havet jag vill bo.
Jag tänker förbluffande ofta på Jack Vreeswijk.
En annan trubadur ibland är Janne. Vi har gjort många roliga saker tillsammans. Vi har bråkat också, som riktiga vänner gör.
Vi blev inte kompisar då, men vi träffades för första gången i början av åttiotalet. Vi kom från olika miljöer. Det tog väl nästan tio år innan vi blev polare. Dom som tror att Landskronas tuffa tider började för sådär tio eller tjugo år sen är dumma i huvudet.
Varje dag i hela världen är det tuffa tider i hela världen. Det är inget som Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen kan ändra.

Varje dag i hela världen dör människor för tidigt på grund av, bland annat, västvärldens girighet och oförmåga till empati.
Och du gnäller på att dom äter hund i Kina medan du smaskar på din kyckling eller fläskkotlett.
Nyanserna är helt försvunna i det hypershoppingsjuka samhället. Färre och färre människor kan känna. Något.
Kan du känna.

Jag minns honom med protesen. Han var en trevlig man. Ett halvt ben bortskjutet.
"Ja, det är hemskt, att dom krigar så", säger kärringen i kvartersbutiken. "Att dom inte kan låta bli, barbarer."
Jag kände honom. Han var ingen soldat. Det var däremot amerikanen som sköt honom. Det var däremot officeren som skickade dit soldaten för att hans land vill tjäna mer pengar i kapitalismens namn. Officeren som ser till att hans egen son slipper krigstjänst. Dom som spöade honom med ett halvt saknat ben på en mindre ort i Skåne var svenskar, förlåt, SVENSKAR.
Skäms. Skäms! Men det kan ni ju inte, ni är ju inte lagda åt det självanalytiska hållet.
Era jävla svin!
Känner ni något?
Bryr ni er om människor utanför den innersta kretsen?
Nä, jag vet. Ni har fullt upp med ert. Lever vi i ett bra samhälle då?

Jag badar i hav eller i klor. Det är där jag vill leva och dö och vila för evigt. Annars tittar jag på hav. Annars drömmer jag om en egen swimmingpool.
Igår badade jag i Billebjär utanför Lund för första gången. Janne lurade mej med att det skulle vara 22 grader. Jag hade följt med ändå. Det var jag, Johanna, Elsa och Anna. Janne och Mia, Alma och Ville. Ville hade tjatat hela middagen, Jannes hemlagade dubbelstekta kebab, och till slut slutade det att regna.
Till slut slutar det att regna.
Tror du det? Jag vägrar sluta tro.

Det är skönt att umgås med människor man tycker om. Det är klart att andra kan tycka att alla våra gemensamma minnen är tråkiga, när vi babblar på. Men vi babblar ju så roligt.

Det var kanske arton grader. Janne, Ville och jag simmade kanske hundra meter i det grumliga vattnet. Vi klättrade upp och dök från kanske tre eller fyra meter från klipporna. Det gjorde mej lycklig. Det gjorde mitt liv större. Och det var jag som sa det, inte Björn Ranelid.

2011-07-14T03:48:00.000-07:00

Till minne

Idag har Folke namnsdag. Så hette min morfar, en ikon i vår familj, som dog alldeles för tidigt.
Jag vet ju egentligen inte hur han var som människa. Jag var sex eller sju när han gick bort.
Jag har saknat honom så tidigare.
Jag har bara historierna.
Fast det är inte sant. Jag minns när han och mormor kom till Asmundtorp i den silvriga bilen som hette Viktor, en Opel, tror jag.
Jag minns en sommar i Påarp utanför Halmstad när jag varit sjuk och bodde där hos mormor och morfar (det var kanske några dagar, jag vet inte).

Min bror och jag kallades för gossarna, eller Knoll och Tott.
Jag minns när morfar hjälpte mej och min bror att bygga en koja med två våningar. Vi byggde motorcyklar av sågbockar, satte på klistermärken från nån bensinstation.
Sen har jag ju bilderna. När morfar ligger mellan min bror och mej och läser en serietidning i sängen.
När min bror och jag sitter bland stenarna i det där huset ovanför havet utanför Halmstad. Det som är rivet nu. Det som morfar (tillsammans med andra) byggde. Jag kanske ska åka dit och se hur det ser ut om några veckor. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Jag vet bara att jag kommer att skita i om det regnar och blåser, jag måste springa ner genom hagen och över taggtråden och bada i det havet som är saltare och farligare.
Jag vet bara att jag kommer att gråta.
Allt som försvinner. Det är sorgligt.

Min syster har, vad jag vet, inga minnen av morfar.

Jag minns en blåsig kväll med högt vatten ute på den lilla bryggan och vi hade fått fiskhuvuden från grannarna och vi hade håvar och vi bara hivade upp krabbor, det myllrade.
Sen slängde vi i dom igen.

Jag minns att jag tyckte att mormor skällde mycket på morfar. Jag vet inte, mormor var nog mer intensiv, morfar var kanske mer sävlig. Dom var båda frisörer.
Jag kom (efter morfars död) under några år i tonåren nära min mormor, men jag antar att det var jag som sen sabbade det.
Jag var inte på morfars begravning, antagligen för att skyddas från något. Idag kan jag tycka att det är synd, jag har upptäckt att begravningar är utmärkta sätt att säga farväl. Men det hade jag kanske inte fattat då.

Så, Folke, grattis på namnsdagen. Jag tror inte att jag kan säga att jag saknar dej, jag var för liten, men jag saknar det vi aldrig fick. Jag skulle så gärna vilja ha känt dej på riktigt.

2011-07-13T03:11:00.000-07:00

Höstens sista blomma

Jag längtar ofta till hamnen i Borstahusen. Jag längtar ofta till kolonistugan vi hade. Jag längtar efter en fristad. Ofta kan jag känna att jag lever i exil. Ofta åker jag till Köpenhamn för att få vara någon annanstans.
I det borgerliga skitlandet Sverige står ju inte kulturen högt i kurs så sådana viktiga (ja, jag menar viktiga) projekt som jag tidigare gjort underbetald får jag göra obetald nu.
I det borgerliga skitlandet Sverige är det en en fjäder i hatten, eller lök på laxen, att inte ha någon kulturell bildning. Så skapas underjordiska rörelser. Kriminella rörelser. Så späs hatet på och den nedåtgående spiralen borrar sej genom jorden och kommer ut och fortsätter ut i det alldeles tomma intet. Men är ändå kvar. Precis som dom tomma luftballongerna i dom ointresserades hjärnor.

Vi kan prata om Björn Afzelius som jag började lyssna på i tidiga tonåren.
Lasse Berghagen som jag slutade lyssna på innan jag var tio. Men jag är tacksam ändå, Lasse, du var en ingång till viktigare musik på svenska. Jag ville vidare. Du lärde mej grunderna med dina medryckande melodier, dina lagom sentimentala texter var som mumma för en tänkande åttaåring. Jag tackar för det.
Och nu är det alltså snart karneval i Landskrona, jag ska dit med mina döttrar. Det är lite tråkigt eftersom jag inte har fått pengar som varit utlovade mej, men vi får lösa det på något sätt.
Och på fredag spelar alltså Hasse, Kvinnaböske, Kungen. Vad Anna tycker vet jag inte, men jag och Elsa ska i alla fall digga. Och Windy med, hoppas jag. Och hans syster, kanske.
Jag tror att det var i mitten av åttiotalet. Jag vet inte om det var Agneta (Windys syster) eller Bengt och Kerstin (Windys föräldrar) som hade köpt skivan. Jag minns inte vad den heter heller. Men Marknadsvarité var med. "Må Djävulen ta ta er, och lära er veta hut". Det var som om Jesus körde månglarna ur templet. Och vi sjöng med och jag tror inte att vi visste om det var bra eller om vi bara skojade. Precis som sångerna vi skrev. Var dom på allvar eller skojade vi bara. Både och, antagligen, som så mycket annat.

Någon borde köra månglarna ur templet. Och nu menar jag allvar. Torkild Strandberg. Och jag tänker på en uppsvälld och självgod padda, av någon anledning. Som aldrig gör något fel. Som alltid kan rättfärdiga sej själv och dubbelmoralen.
Så skapar man ett förakt som ständigt växer.
Så skapar man fler påtända eller packade ungdomar, kriminella, som ställer till olyckor för oskyldiga, skiter alla i dej så skiter du till slut i alla andra. Jag kan tänka mej att någon av dessa ungdomar kan ha varit någon av dom som jag inte fick pengar till att jobba med kreativt, istället för att begå brott och hamna i fel sällskap. Men men, det är ju bara tredjeklassens medborgare. Människor har ju sin fria vilja, och bla bla bla.
Men, vi måste ha in människor med höga inkomster i Landskrona, sägs det i skattelättnadernas tidevarv. Jag tycker att man borde hjälpa människor med problem istället och sluta betala ut tusen spänn i timmen (och hotell och middagar) till en grupp rådgivare utan redovisningsplikt, såsom Landskrona (med Torkild i spetsen) gjort. Och, vad jag förstår, människor som inte ens skattar i Landskrona.
Så skapar man rika människor rikare medan man förnedrar dom på botten.
Nä, 2014, Torkild, även om du populistar till dej och kör några goa sd-lögner. För att citera Hasse, då hoppas jag att du plockar Höstens sista blomma och ger den till mej, så ska jag stampa den där fula och falska blåklinten djupt ner i marken så att den aldrig blir synlig igen.

2011-07-08T03:47:00.000-07:00

Näe, jodå ...

Så. Nu har jag efter två månader bestämt mej på riktigt. Jag har skrivit på kontraktet. Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer ut på King ink Förlag någon gång under sensommaren eller hösten.
Vad det gäller Jag kan lova ... har det aldrig varit någon tvekan. Jag är mycket stolt över pojken (nästan) som skrev den boken.
MORD var det som gjorde mej tveksam.
MORD är en sorts antideckare i tre delar, och två av dom har redan blivit publicerade (en i HD och en i Till Killor with love), fast inte i samma versioner. Och nu tillkommer ju Mord i Limhamn, och tillsammans är det en roman med en löpande, tja, vi kan säga kärlekshistoria.
Jag vill inte lura någon.
Men jag tycker att boken får andra dimensioner när den publiceras som det var tänkt, tredelad.
Dessutom kommer båda böckerna i pocket, mitt favoritformat, och billigare än inbundet.
Jag skriver annorlunda där, ljusare. Och jag är ingen deckarförfattare. Det var liksom aldrig meningen. Det kanske är en pastisch. Men när jag nu korrläst så är jag förtjust, framför allt dom som någonsin satt sin fot (eller vill göra det) i Borstahusen, Landskrona, Malmö, Möllevången, Limhamn. Och givetvis dyker det upp lite Spanien, det hade inte varit jag annars. Ja, alla ni, kommer säkert att tycka att det är kul eller intressant.
Jag har berättat flera gånger att jag älskar att läsa Dan Turélls historier från, mestadels, Vesterbro. Det är lite så jag tänker, att man ska få traska runt i miljöerna i sitt huvud. Och lite deckarpussel på det, lite humor.
Det är bara jag som är rädd för att det inte är svart nog.

Jag lyssnar på webradio. Det är regnavbrott i Båstad och man hör kommentatorn prata i telefon rakt ut i sändningen.
Jag föredrar damtennis framför damfotboll. Fotbollen kan ofta vara som att se BoIS i sina sämsta stunder, det passas så mycket fel.
Men man ska inte jämföra så. Jag är mycket glad för Sveriges framgångar i VM, låt oss hoppas att dom fortsätter.
Och VM är VM. Och slår man världsettorna så slår man världsettorna.

Jag kan lova ... kommer att få ett förord som handlar lite om tiden när den blev till, många år för en så tunn bok.
Och bakside- och katalogtexter ska skrivas.
Och jag vet att jag har pengar på åkkortet. Och jag har lite danska pengar kvar. Och det är dejligt i Köbenhavn när det regnar. Och jag arbetar bra där.
Så jag drar.

Det kommer antagligen att arrangeras två släppfester, en i Landskrona och en i Malmö. Med musik (jag hoppas på Hoogans i LA och kanske Andi eller L.T. Fisk i Malmö, men jag har inte frågat någon av dom än, kom ihåg det) och med Tomas Ekström och förhoppningsvis Daniel Pettersson som båda är aktuella med böcker på King ink Förlag. Och ett glatt humör.
Vi får se när och hur det blir. Jag får återkomma.

Andra boknyheter, nä, men möjligheter: Till nästa höst hoppas jag att både min nya roman och Elsas och min barnbok är ute.

2011-07-07T13:20:00.000-07:00

Opportunister gå hem

Jag redigerar den halvtaskiga nyutskriften av manuset till Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Det är en del att göra, men jag är tacksam för utskriften. Det är inte jag som skrivit in den igen (originalet är försvunnet) men det blir alltid fel när man skriver in något på nytt och har en smula bråttom.

Och jag tänker på posörer.
Och (för säkerhets skull) jag pratar inte om någon av mina riktiga vänner. För då hade dom inte varit mina riktiga vänner. Alla kan vi få en släng av posörsjukan ibland, kortvarigt.
Jag pratar om dom som inte gör det på allvar men ändå låtsas som om dom gör det.
Inom litteraturen och det vanliga livet. Skitsnackarna utan täckning. Dom som blir livrädda när man börjar prata allvar, att dom själva ska behöva prata allvar. Då menar jag riktigt allvar. Inte om hur dum den och den är på jobbet, till exempel på arbetsplatsen skolan. Där verkar det bo många fegisar.
Och dom som ställer en fråga utan att lyssna på svaret, ler och säger: intressant medan man ser i deras ögon att dom bara bryr sej om sej själva.
Jag har svårt för fegisar.
Fråga mej om vad som helst, så svarar jag. Ärligt.

Jag var nog möjligen en sorts posör för sådär tjugo år sen när jag var vacker, eller inte. Men när man kommer upp i åren blir det bara löjligt. Att suga med hela kroppen efter uppmärksamhet.
Jag tycker om att prata när jag träffar folk. Men oftast är jag ensam och tyst. Men du, som det snackas i mitt huvud. Det är därför jag är så dålig på att sova.

Men jag vet några snubbar, posörer. Såna man litar på först och sen blir sviken eller lurad av, såvida man inte nöjer sej med att låtsas hela livet. Låtsas att man talar allvar, och man ser dom orörliga nickningarna med huvudena: vi vet att vi ljuger vi vet att vi ljuger.
Eller bara har missuppfattat som ärliga
Så, där fick man en brud på kroken.

Och man kan säga att man är författare (men kanske inte har tid eller inspiration för att förklara varför man aldrig blir utgiven). Man kan säga det för att man inte är en riktig författare. För att man inte egentligen har något att säga, eller för att man inte har redskapen att säga det.
Alla offer man gör. För att man måste. Och det är inte något romantiskt över det. Det är bara att vara en människa som vet vad man vill och kan och gör det.
Jag kallar mej för fan inte målare bara för att jag har målat sådär sex sju lägenheter och hus inne eller ute.
Eller fönsterputsare för att jag har putsat en jävla massa fönster.
Man är inte författare för att man varit i Paris eller Berlin och blivit publicerad i någon tidskrift utan betalning.

Och jag skulle vilja säga något om stand up poetry. Det är stand up poetry, och inget annat. Möjligen stand up, i så fall, i vissa eller flera fall.
Det betyder inte att något är bättre än något annat.
Det betyder inte att något är finare än något annat.
Det betyder bara att man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
När en posör kallar sej författare i basker utan att ha gett ut ett skit, så är han bara en lögnare som söker sin väg in i den falska romantiken.
Livet, däremot, är för många av oss på alldeles riktigt, och hårt. Och svårt. Men vi kan inte sluta.
Och ni behöver oss.

För min del tog det fyra böcker innan jag kallade mej författare, och även då tog det emot. Jag har en stor respekt för författare, riktiga författare. Nu är jag stolt, tror jag. Och fattig.

2011-07-01T03:27:00.000-07:00

Bråttom, bråttom, håll i hatten

Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.

Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.

Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.

Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.

Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.

Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.

2011-06-29T01:45:00.001-07:00

Käre Hasse

Jag läser i gårdagens tidning, Tidningen VI.
Det är ärligheten.
Det är öppenheten.
Det är rädslan.
Det är givetvis humorn.
Men det är svärtan jag älskar.
Det är Den enfaldige mördaren.
Det är också en flykt tillbaka till en tid som vissa tror var trivsam vargavinter och solskenssommar alltid. Äppelkriget. Picassos äventyr. Foten i en potta. Blommig falukorv. Näringsidkare Lindeman på Kiviks marknad.
Nu har vi bara riktig vargavinter kvar.

Det är den humanistiska attityden.
Och när jag nu tittar på tevedokumentären från i fjol för tredje gången, den kärleken som finns i Gösta Ekmans röst när han pratar om Hasse, när Stellan Skarsgård pratar, den känner man inte för en ond man.
Jag älskar inte allt han gjorde, men jag kommer alltid att högakta Hasse Alfredson.
Jag tror att det handlar om mod och kärlek.

2011-06-26T22:39:00.000-07:00

Solstollarna

Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.

Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.

Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.

I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.

Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.

2011-06-25T12:37:00.000-07:00

Gud vad jag hatar okunniga puckon utan förmåga att tänka på andra

Jag pratade med min granne.
Var det ni som hade fest igår?
Öh, vadå ...
Var det ni som hade fest igår? Jag tyckte ändå att det var en ganska enkel fråga.
Öh, vadå.
Tänker du aldrig på andra människor.
Öh, det var ju midsommar.

Tre på natten. Fulla vuxna män som höjer och höjer volymen på stereon utomhus där allt ekar mellan stenhusen, dundrar in genom stängda fönster. Jag skrek från balkongen: Håll käften, idioter.
Men dom fulla männen hörde ju inget.

Det är det samhället vi har.
Öh ...
Människor har slutat att tänka, analysera, bry sej.
Människor säger inte till.
Idioterna som stör fattar inget. Vi går mot avgrunden.
Förutom när man skriver rasistiska anonyma insändare i tidningarnas nätupplagor.

Och jag är ingen präktig människa. Men det handlar om hänsyn och respekt inför andra människor.
Och det handlar om mitt hat för dessa påklistrade högtider där amatörer alltid gör bort sej, fulla män eller pojkar.
Och då är jag ändå en människa som väldigt sällan, eller aldrig, hatar.

Ja, visst. Hade jag bott på Möllan i ett kollektiv, eller nåt liknande, men så är det inte. Jag kräver lugn och ro när jag vill ha min svårfångade sömn.

Öh, det är ju midsommar.
Som morsorna som går tre i bredd på cykelbanan: Öh, vi har ju barnvagnar.

Öh, jag behöver inte ta ansvar. Öh, jag ... jag ... jag ...
Ja, vadå?
Förkovra er intellektuellt, för helvete, annars går allt just dit. Eller rusar.

2011-06-23T05:36:00.000-07:00

Another day att the office

Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.

Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.

På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?

2011-06-21T04:06:00.000-07:00

Snillen spekulerar

Jag blir sällan överraskad.
Kanske lite ändå när en kompis ringde från Köpenhamn igår och jag hade pengar på åkkortet och hade egentligen tänkt ge BoIS en chans igen, men ... jag tog tåget över istället och mötte upp. Jag hade gjort ett dagsverke framför datorn och kände mej nöjd. Man måste komma bort ibland. Det blev några trevliga timmar av promenerande och sittande, skrattande. Först det dyra Nyhavn och sen det billiga Nörrebro. Och hemma kring nio.

Jag blir sällan överraskad.
Och särskilt inte av dom senaste händelserna i Lustiga huset.
Jag har alltid sagt att SD-människor oftast är intellektuellt lata människor som inte är intresserade av politik.
Här är ett utdrag från SD i LANDSKRONAs budgetförslag: "Det är av största vikt att alla barn och ungdomar i Göteborgs kommun får ta del av den svenska värdegrunden".
Stefan Olsson (SD) är anställd som politisk sekreterare och får betalt av skattebetalarna, men att korrläsa ett 15-sidigt budgetförslag orkar (eller klarar) han visst inte. Och att skriva ett helt eget har det väl aldrig varit tal om.
Hejsan hejsan.

Jag blir sällan överraskad.
När Bryan Ferry sjunger Don´t think twice it´s alright till flytande pianokomp, är det kanske bättre än när Bob gör det själv.
Och apropå Dylan så läser jag om Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. På engelska heter den Portrait of the artist as a young dog. Inte vet jag, men kanske borde den då heta Porträtt av konstnären som ung hund.
Fast, vem är jag att sätta mej upp mot översättarna: Erik Lindegren och Thorsten Jonsson. Jag är ingen översättare. Jag är bara glad att jag kom på att det var ett slag sen jag läste Caitlin Thomas biografi om Dylan (som hon skrivit tillsammans med Tremlett George). Det ska bli kul att göra det igen, snart.

2011-06-20T03:22:00.000-07:00

Ännu en

Jag sprängs i bitar.
Jag vet inte hur han var som människa, men jag har lyssnat på det mesta som han gett ut på skiva. Vissa låtar med The Fine Arts Showcase hör jag dagligen.
Och det finns en sådan spröd känslighet.
Och skramlet blir aldrig riktigt skrammel, det blir ... skönhet. Kanske rädsla.
Jag har nog stött på honom någon gång i Malmö, men jag kände inte honom, inte alls.
Men ändå. Jag har ju lyssnat på hans musik, man kan lära känna människor så. Jag tror att jag kände igen mej.
Det var väl någon gång på nittiotalet som jag lyssnade på Sideshow Bob för första gången. Då kan han inte ha varit gammal.
Och han blev inte gammal.
Gustaf Kjellvander är död, 31 år. Det är för jävligt.

2011-06-19T01:37:00.000-07:00

Death is not the end, eller ...

Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.

Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.

Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.

Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.

Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.

Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.

Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.

Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.

2011-06-15T03:22:00.000-07:00

Mol allena ovanför brunnen

Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.

Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.

Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.

När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.

Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.

Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.

2011-06-15T02:43:00.000-07:00

Ett ånyo gökande

Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.

Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.

Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!

We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.

Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.

Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.

Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.

Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.

Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.

2011-06-14T03:41:00.000-07:00

Bruce Springsteen

Jag var helt ensam på KB i Malmö.
Jag vet inte om det finns någon som jag blivit så berörd av som Mike Scott i Waterboys. Det ska väl vara Shane MacGowan då. Eller Born Sandy Devotional, Triffids alltså, David McComb. Men det är bara en platta.
Jag menar: Att få följa ett band från början (okej, från andra plattan A pagan place), det gör något med en. Det blir en del av dej. Du kan plocka minnen från varenda låt.

Och nu har Malin fått ett tredje barn och jag minns att hon lärde mej att Trumpets var den bästa låten på This i the sea.

Jag var helt ensam på KB och det var höst. Och vi bodde i slutet av Södra Förstadsgatan i den fina gamla konstiga lägenheten och jag tror att Johanna var gravid med barnet som vi aldrig fick.
Tindersticks, Dying slowly, den finns alltid i mitt hjärta.

Men där på KB var det bara jag och Mike Scott och jag tänkte att det var Bruce Springsteens mer begåvade lillebror. Det var en sån konsert, soul. Det var alldeles enastående.

Where are you now when I need you är en av dom mest skärande sånger jag vet.
And a bang on the ear har jag hört så ofta.
Och alla dom andra. Jag ville bara säga det, hur lycklig och tårögd jag var när jag cyklade hem från KB den kvällen, den hösten. Jag skulle börja jobba 6.15 på morgonen och jag hatade det jobbet och det företag jag arbetade för, men detta kunde dom inte förstöra.

2011-06-01T03:20:00.000-07:00

Så funkar det ... eller inte

Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.

Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.

Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.

Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.

Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.

2011-05-26T05:53:00.000-07:00

Är det flykten

Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.

En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).

Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.

Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.

Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."

Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.

Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.

2011-05-23T04:22:00.001-07:00

Lunchpaus

Nu skriver vi den här barnboken, Elsa och jag.
Eller. Elsa är inspiratör och rådgivare, skissare, sakkunnig. Jag är bara någon som har lärt sej skriva böcker.
Eller inte.

Men, i alla fall, hon är i skolan nu och jag sitter och skriver och jag vill göra det ordentligt och jag vill göra det bra och jag vill göra det relativt fort. Jag vill att förlagen och filmproducenterna ska ringa, nu!
Förskott!

Så roligt vi har haft det den här helgen, med boken. Anna som ritar så förtjusande och jag som försöker vara lärare och berätta för Elsa om hur man gör en bok. Alla teckningarna vi har ritat.
Och jag som en torr lärare som berättar att man måste lära känna personerna i boken, att man måste kunna se det framför sej (fast i huvudet), innan man kan skriva. Man måste skriva femhundra sidor för att få en bok på hundra sidor. Minst.
Och, samtidigt: LUST!

Och ... det är det svåra, hela tiden vill jag göra det mörkare. För livet är mörkare ibland. Den där pappan är inte alltid så förbannat trevlig eller speciell eller roligt tokkonstig.
Ibland är han ... mörkt tokkonstig.

Så lyssnar man på Sexnolltvå när man skriver ljus och sedelärande barnbok, vacker.
Det finns så mycket vackert i smutsen. Och fult.

Jag kan ju det här!
Jag kan skriva. Varför är det så svårt att göra något när jag känner att det finns en viss spekulation inkilad? Just därför.
Det var inte därför jag började skriva.

Och sen.
Vakna upp! Du ska fylla fyrtiotvå om några månader. Skriv en ljus barnbok som Elsa och många andra barn säkert vill läsa.
Just det.

Och sen.
Det är inte därför jag gör det. Jag gör det för Elsa. Men det är inte lika kul när hon inte är här.
Det är inte lika kul när Anna inte är med (för, jo, hon är också med, på sitt sätt).

Och vi ska skriva tre delar.
Och sen har jag och Anna en eller flera böcker på gång.
När ska jag få skriva mörkt som livet igen?

Och det är så roligt, och svårt.
Jag kommer inte ihåg hur det var att vara barn.
Och ändå gnäller jag som ett barn, barn som alltid vill göra saker på sitt eget vis.

Så, nu måste jag fortsätta.
God jul!

2011-05-20T04:10:00.000-07:00

Stevie Wonder and Paul McCartney

Egentligen skulle jag skriva att jag kan vara påfrestande ibland.
Egentligen skulle jag skriva att man måste vara påfrestande ibland.
Det finns människor som tycker att det är jobbigt att prata om jobbiga saker. Och det är det ju, ibland.
Egentligen skulle jag skriva att ibland är jag påfrestande utan orsak, det frestar på.
Egentligen skulle jag bara säga att det är toppen att ha den andra killen på bilden som kompis.
Vi funderar på att köpa en ny kärra.

2011-05-20T02:20:00.000-07:00

Men den som kan, tar

Jag läser denne Ove Allansson, Blues för Maria. Det tar lite tid, om man säger så. Och emellanåt belönas man. Och emellanåt har man faktiskt tråkigt.
Att skriva engagerat om viktiga saker behöver inte nödvändigtvis vara tråkigt. Helst tvärtom. Glöd och driv, det är dom verktygen man behöver, möjligen en smula talang och arbetsmoral. Pengar.
Om ni förstår vad jag menar.

Jag lyssnar en hel del på Lasse Berghagen, jag vet inte varför. Kanske för att jag är en ung snart fyrtiotvåårig man. Okej, ett barn, som luktar illa om fingrarna.

Just innan jag läste Mattias Elftorps text i HD, var Elsa och jag på bibblan och lånade en bok om Bamses tidiga liv.
Det var lättare då. Kanske.
Om ni förstår vad jag menar.

Jag följer debatten om hur Landskrona skämmer ut sej. Det är som att stadens styre vill ta sitt ansvar. Det är som att styret i staden är missnöjda med att missnöjdheten och våldet mot människor inte är tillräckligt stort, så dom skapar populistiska och omänskliga krav på dom svagaste medborgarna för att kunna sko sej några år till, med bra lön och hus målade och träd fällda av socialbidragstagare.
Det är bara dom fattiga som begår oglagligheter och ligger på sofflocket, det vet vi ju.
Ni ska veta, landskronabor, att så förbannat svårt är det inte att välta ett minoritetsstyre.
Om ni förstår vad jag menar.

Och nu spelar radions önskeprogram en av Cornelis många låtar, vad väljer man då? Låt mej tänka. Cool Water på den Gyldene Freden? Nä, för dyster. Sommarkort? Nä, för dyster. Den om Morbror Frans eller systrarna som har café eller Taube, Flickan i Havanna? En höna är lagom. Och Deirdre är ju så vacker när hon svingar på höfterna.

Och eftersom jag är en pojke med en bandspelare och hinkvis och lådvis och påsvis med blandband så förändras plötsligt hela världen. Thunder Road med Bossen och nu kommer flygandet igen, till en alldeles egen plats med alldeles egna drömmar.

Och vi satt där igår, på dom skraltiga stenarna i hennes trädgård, och jag var trött, och hon drog upp maskrosor och jag sa att: okej, man blir väl inte förkyld av vatten. Och hennes man gjorde en mycket god matpaj som vi åt sen. Och en gång var jag hennes man, eller pojke. Och nu ska hon ha sitt tredje barn och jag är fadder till hennes andra.
Det är så längesen, och ändå förstår vi så ofta vad vi menar.
Och ändå har vi alltid haft så svårt att förstå varandra och komma överens. Det är kanske därför.
Om ni förstår vad jag menar.

Och hennes och mina flickor hoppade nakna medan vattenspridaren sprutade och jag sa att en pedofil hade kunnat tjäna pengar på detta, eller någon entreprenör vilkensom.
Och jag tycker varken om pedofili eller skandaljournalistik, eller någon cynisk entreprenör.
Och det var en vacker sol och man kunde se regnbågar i vattnet, och dom glada barnen som var så glada innan dom frös.
Och dom var verkligen vackra och jag tycker inte illa om nudism eller naturalism.
Elsa är åtta år och ibland vill vi bada och vi har inga badkläder och jag frågar om hon verkligen vill bada, så bada naken, jag hade badat naken om jag fick, jag gör det när jag har chansen, det är mycket skönare: "Nä." Och det beror på er H&M. "Men bada i trosorna då." Och det beror på er H&M. "Men jag har ingen överdel." "Jag har större bröst än du", säger jag då och jag tror inte att det springer pedofiler i varenda buske (jo, jag vet att dom finns, och om någon mej närstående skulle drabbas ... Jag vet, Jag vet att man skriver upp bilnummer utanför skolorna i Limham, jag vet att det är fruktansvärt att vara ett brottsoffer. Det är inte det jag pratar om.) Jag tror inte att barnen som syr dom andra barnens bikiniöverdelar har egna bikiniöverdelar, i alla fall inte när dom klättrar vidare på karriärstegen och träffar västerländska fäder som är betydligt äldre, på drömsemester.
Om du fattar vad jag menar.
Men den som kan ta, tar.

2011-05-17T09:54:00.000-07:00

Himlen kan vänta

Jag minns första gången jag hörde Eldkvarn spela Alice. Det var ett av få musikprogram på teve. Carin Hjulström var programledare. Gig, hette det. Det var innan plattan Himmelska dagar hade kommit ut. Jag gick nog andra året i gymnasiet. Det var det bästa jag hade hört.

Idag är det sista avsnittet i Pluras matprogram. På ett sätt hoppas jag att det verkligen är det allra sista, kon är mjölkad nu. Samtidigt vill jag se mer.

Jag har inga idoler. Men jag har förebilder, Plura har nog aldrig varit en av dom.
Men jag började då, -86 tror jag, med Utanför lagen. Jag hade hört några strölåtar tidigare, men det var Utanför lagen! Det har det alltid varit.

Första gången jag hörde Alice var kanske inte första gången som Plura bar en hög hatt. Men ändå. Och en vit T-shirt. Det var det bästa jag hade hört. Jag saknar videoinspelningen som jag inte hittar, och inga klipp på Youtube.
Jag spelade in videoinspelningen på min bandspelare, utan sladdar, lyssnade på min freestyle.

Och när Imperiet spelade Bibel hos Nancy och Carina.
Och Michael Segerström, Kristoffer hette han, Nancys brorsa som gillade korv.
Jag tänker på det nu när jag återigen egentligen tänker att jag borde vara som Plura verkar vara. Avslappnad. Ibland känns det som att jag har en gurka uppstoppad någonstans.
Varför ska jag bry mej?
Varför ska jag vara orolig för vad andra tycker om mej?
När jag genomtänkt, och detta är viktigt, gjort vad jag tycker är rätt.

Jag minns inte om jag trodde på Gud då, men mina första ord var: Jag är inte Guds bästa barn, men jag är den första att erkänna det.
Hade det inte varit så tydligt att Carla är Pluras älskade lillebror, så hade jag varit det.

Men på Caesars i Helsinghåla, Cirkus Broadway-turnén, Debaser, alla gångerna på Victoria dit vi gamlingar kryper.
Nu vet jag inte om det blir mer konsertbesök när Eldkvarn spelar på Victoria, det var ju liksom vår grej.

Jag minns inte vilken min första konsert på Victoria var. Men jag minns lokalerna på tredje våningen där vi träffades på riktigt. Jag minns att något långsamt startade i mitt liv.

Och, medan jag trots allt minns en del, vad många gånger du har varit med, Windy.

2011-05-16T01:47:00.000-07:00

Sången han sjöng var min egen

Och andra dagar är det bara två sånger jag vill höra. Världens två bästa sånger. Båda med Imperiet. 1987 och Var é vargen.
Sen hörde jag Ballad om en amerikansk officer.
Och jag kan flyga då.
Flyga tillbaka till den tiden som jag inte vet om den var bättre eller sämre.
Men kommer du ihåg hur alla simmade och flög då?
Kommer du ihåg bryggan där jag satt när det var maj igen?
Kommer du ihåg när man cyklade Svaneholmsvägen ner och man skymtade havet och man cyklade och cyklade och man var under dom nygröna träden, kommer du ihåg?
Nä. Jag vet.
För jag var alltid ensam.
Eller inte.

Det är den här förbannade förkylningen.
Sen är det bortskämdheten. Man blir van.
Är det så?
Jag noterade att dom svenska hockeyherrarna gick på en mina.
Landskronas stolta fotbollslag gick på en annan mina.
I länder som har saker som USA vill ha går små barn på minor varje dag.
Och där, just där, gick solen ner nu.

2011-05-15T04:53:00.000-07:00

Jag går in i foton

Som du ju vet har jag fått en ny mobiltelefon. Inte den flådigaste, inte ens den nästflådigaste. Men ändå, som du ju vet.
Den där dagen när jag var klorögt röd och stannade till hos Telenor nära Bullen.
Och detta med kålpudding. Det är så längesen nu, och riktiga lingon utan äpplen.
Och riktig jordgubbskräm, utan äpplen.

Som du vet var jag ju i Spanien innan Rom. Det var inte så dyrt men ändå, när man är konstnär är man konstnär. Och man tjänade ju en hacka.

Jag skickar ju bilderna från den gamla mobilen (ja, jag vet att du vet) till Johanna som mejlar dom till mej. Och nu lyssnar jag på Docenterna, dom var ju, som du vet, bättre för.
Men i Rom var det kallt. Och det blev en alldeles för dyr historia.
Så jag tänkte fixa en tallrik pasta nu, hemmavid.

2011-05-15T03:48:00.000-07:00

Jag går igenom foton

Jag ser henne som osjälvisk. Jag ser med mina blåa ögon henne som någon jag kan lita på.
Hur skulle jag kunna fånga en så vacker fjäril.

Ska vi då prata om Torkild Strandberg.
Varför måste han vara ordförande i Landskronahem? Varför säljer man ut säljer man ut säljer man ut? Varför har Torkild inget att säga?

Vill du?
Tror du att han lyssnar?
Tror du att Björklund och Strandberg någonsin lyssnar på någon som inte klappar dom på axeln och tycker exakt likadant?
Och jag pratar alltså om EXAKT! För allt ska vara så förbannat exakt och rättning i leden i deras förlorade verkligheter som aldrig har existerat.

Och hon vet inte om det. Eller, hon kanske njuter av det. Men jag hör på hennes röst när hon ljuger.
Var kommer då rädslan ifrån.
Jag var inte rädd när jag klättrade i trädet och ramlade och bröt armen.
Inte rädd den natten, dom nätterna på motorvägen.
Eller i regnet på väg mot Jönköping.
Varför är jag rädd i sängen.

Och sen tänker jag på en mycket yngre flicka. Hon är så vacker på korten, som att hon vet ... att någon dag ska det sitta en människa och tänka det: Hon är så vacker på korten.
Var inte rädd, är det enda jag kan lära henne.

Jag blir kanske också lurad att bli den jag inte är, den jag inte vill vara. Varför slutar jag engagera mej när jag känner att det finns så mycket som är fel. Eller, omänskligt, inhumant, orättvist.
Tänker du på det någon gång, Torkild.

Vill du ha en rådgivare?
Vill du verkligen ha en rådgivare?
Vill du verkligen lyssna på en annan röst?
Tror du verkligen att lycka endast kommer från människor med pengar?
I så fall, varför inte dela med sej av pengarna så att fler får lycka?
Vill du, på allvar, tänka igenom det? Eller är allt redan inprogramerat och färdigt och omöjligt att förändra?

Och man blir lurad. Man står där med sina blåa ögon och hon ler med sina. Och man frågar: Ljuger du nu.
"Nä, jag skulle aldrig ljuga för dej", eller nåt.
Sen spyr man.
Sen tittar man en gång till, och, hur skulle hon kunna ljuga för mej.

Torkild. Jag ljuger aldrig.
Kommer du ihåg när vi spelade teater tillsammans. Jag pratade aldrig med dej, för du skulle, redan då, bestämma allting.
Har du tyckt synd om någon, velat hjälpa, på riktigt? Jag undrar, finns det en människa bakom flosklerna?
Tycker du synd om någon? Eller har alla alltid sej själva att skylla när man halkar på framgångens knuffande stege?
Tänker ni på sånt? Ni folkpartister? Bryr ni er?
Och då menar jag, för att på politikermanér peka med hela huvudet, PÅ RIKTIGT!

Igår träffade jag en kvinna från Tanzania. Jag frågade och frågade på engelska, jag var en detektiv, jag ville veta varför hon, ung lång och snygg var intresserad av mej, av Danne och Uffe.
Och allt gled iväg. Jag vet fortfarande inte om hon bara var en glad flicka på danshumör eller ... jag vet inte.

Det är jobbigt när man inte förstår att det som sägs och görs inte är det som sägs och görs.

Jag var inte rädd i trappuppgångarna som jag sov i några gånger i olika länder och städer.
Så är jag rädd i sängen, igen.
Och varenda människa jag älskar är jag rädd att säga till: Jag älskar dej.

Samtidigt vill jag säga er att Torkild är en manipulatör, säger sånt som folk tror att dom vill höra.
Torkild säger inte sanningen. Torkild gör "sanningen" till något ni tror är sanningen.
Det är det tidevarvet, mina vänner, det där vi skiter i varandra för att ha råd att köpa grus för att inte halka på den där stegen jag pratade om tidigare (ja, detta är ett tal): den falska framgångens stege.

Ser du den fjärilen, Torkild, den som inte flyger eller svävar, den som blev mördad och mjöl?

Eller ... kanske är jag manipulatören. Välj själv, det är ju kvasiliberalernas motto.

2011-05-11T13:11:00.000-07:00

Ja

Ikväll är det så igen. När jag lyssnar på Anders F Rönnblom. Jag vill vara uppe hela natten. Jag vill gå upp tidigt på morgonen. Jag vill cykla och bada i havet innan jag cyklar och simmar på Kockum Fritid, innan jag tar tåget till Köpenhamn för att läsa och skriva.
Jag vill bara lyssna på Anders F Rönnblom, Jag kysste henne våldsamt, utan att tröttna.
Och hon, Säkert, eller Hello Saferide, om jag tröttnar på Anders.
Jag blir så kär i henne ibland när jag lyssnar.
Allt som man vet aldrig kommer att hända.

Som det där med ishockeyn.
Varför ska man (reklam) låtsas att (reklam) det är (reklam) spännande (reklam) när segern redan är klar. När ingen brfyr sej. Reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam.
Jag vet att du har fattat reklam reklam reklam reklam reklam reklam dom måste tjäna pengar.

Tjäna pengar?

Göra ett gott jobb?

Vara en god människa?

Jag stressade. Skrev. Simmade. Jag hämtade Elsa vid halvtvå idag. Vi åkte och badade i det kalla havet. I det kalla havet. Hon och jag bara. Det fanns ett berg av sand som hon rullade nerför, igen och igen. Hon adopterade några tångräkor som vi lämnade tillbaka till havet sen.
Världen, Sverige, är ett kallt hav.

Neil Young, After the goldrush.
Rod Stewart, Baby Jane, en jävla bra låt.

Nu vill jag sitta uppe hela natten och skriva. Jag kommer antagligen att somna och bränna mej på datorn, på pannan.
Och sen, fåglarna kvittrar så vackert, nä, inte somna om. Och det finns bara det kalla havet.

Men!
Aldrig i mitt liv vill jag ta bort två timmar ensam med min äldsta dotter, när vi kan koncentrera oss på varandra och på vad som är viktigt. Även om hon leker med tång och tångräkor och en leksaksbil hon hittade. Även om jag läser Aftonbladet eller korrektur.
Hon vet att jag sitter där, tjugo meter bort. Vi pratar hela tiden. Vi känner varandra. Vi behöver inte säga så mycket.
"Pappa ...?"
"Ja."
"Vad skönt."
Ja.

2011-05-10T23:54:00.000-07:00

En dag

Don´t go med Hothouse Flowers är kanske en lämplig sång. Det är i alla fall en väldigt bra sång.
En dag av David Nicholls är inte den bästa bok jag har läst, inte den viktigaste. Men, Gud, vilken bra och gripande bok det är. Jag skiter i om den tangerar snyftböcker eller, jag vet inte, om den inte är fin nog. Det är och kommer alltid att vara oviktigt.
Jag skiter i om jag möjligen är i ett känsligt tillstånd, alltså sentimentalt lättpåverkad, jag är sån.
Nä, kom inte med det, jag ber inte om ursäkt.
Jag är bara så förbluffad och tagen.
Vilken fantastisk bok.

Vet jag vad vänskap är? Kärlek?
Skulle tro det.
Min mamma fyller snart 73 år. Och för dom som inte har förstått det tidigare, min mamma är en mycket humoristisk människa.
Jag varken kan eller vill berätta varför vi skrattade igår. Varför vi pratar om flera småtrista saker, men att det finns ett leende eller skratt i närheten hela tiden. Att vi båda pratar alldeles för omständigt och långt ibland. Det är så vi är.
Och jag sitter här och försöker skriva klart en bok, alldeles för omständigt och långt. Men jag vet vad jag vill säga. Varför säger jag inte det.

Eller Utanför lagen med Eldkvarn, hela skivan.
Eller Estuary bed med Triffids. Eller Seabirds.

Vänskap?
Jag är så gammal att det finns människor jag varit kompis med i snart trettiofem år. Eller, en människa, två kanske.
Det finns andra som jag inte känner så väl, tjugofem år eller så. Och andra.
Jag tror aldrig att det är så, som i boken En dag.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette den alltså, min första bok.
Det blir aldrig som i böckerna du älskar heller.
Vi hade kanske inte behövt litteratur eller musik eller film, teater, konst, whatever, om det hade exakt tangerat verkligheten. Eller att simma.
I alla fall jag vill fly verkligheten.
Allt måste spetsas.
Sen kan jag skriva hur socialrealistiskt jag vill, hade inte fantasin och det fantastiska funnits, jo, så sjunker allt ner i dyn.
Och det är inte alls bara min fantasi, det är din också. Alla vi läsare, betraktare, konsumenter.
Om jag säger att en myra ... och att det luktar barrsommar ... och någonstans bakom blåser havet in ... och du vet att ebben kommer, lägre och högre i Portugal ... men nu, bara sank sand i södraste Halland som var havsbotten innan och ska bli igen ... och du ser henne inte, men du vet att hon finns där, hon finns alltid där ... handlar En dag om. Till exempel.
Eller maskarna efter regnvädret.
Det är du som bestämmer.

2011-05-09T06:57:00.001-07:00

Kvalitet och känsla och ... alldeles underbart

Kanske är det bara så enkelt. Att när jag var så liten i Asmundtorp. Att det enda jag kommer ihåg är morfar i min och Anders säng, läsandes en serietidening.
Att det enormt stora kassettbandet i bilstereon spelade Simon and Garfunkel.
Att allt startade där.

Du skulle se mej. Detta var innan Lasse Berghagen. Och det är efter Lasse Berghagen.
Du skulle se mej. I en annan värld. Alldeles för ung och försjunken. Simon och Garfunkel.

Som dom säger i filmen G: "Tänk dej ett fullsatt Madison Square Garden ..."

Tänk dej ett fullsat Madison Square Garden: Paul Simon och Art Garfunkel i oktober 2009. Bridge over troubled water. Så glada. Så ödmjuka. Så förbannat bra och lyckliga.

Paul Simon är givetvis geniet. Men Art Garfunkel, den rösten. Just när alla andra hade spruckit, sjunger han så skört och rent. Han är ungefär sjuttio år.

Det måste vara där allt börjar för mej. Det måste vara där allt slutar.
I kvalitativ skönhet.

Jag tänkte skriva om Eric Saade. Han säger att han är en riktig artist. Jag tycker att han ska krama ur handduken han torkar sej bakom öronen med. Igen och igen.

2011-05-09T04:57:00.001-07:00

Ska nya röster sjunga

Vi har aldrig pratat med varandra.
Men, mannen, den gamle mannen vid havet nere vid Sibbarp.
Första gången jag såg honom bodde vi på Södra Förstadsgatan, 2002 eller 2003. Mittemot där Lidl ligger nu, mellan Södervärn och Dalaplan.
Det var där den gamla kvinnan bodde, hon var åttiofyra. Hon hade bott i huset sen det byggdes, 1929. Dom hade flyttat från Möllevången dit, med häst och vagn. Hon hade blivit retad för att hon skulle flytta ut på landet. Till mellan Södervärn och Dalaplan.

Mannen där vid bänkarna vid havet vid Sibbarp. Kallbadhuset har väl funnits en tid. Jag brukade se honom med rullstolen som han långsamt förde framåt, där hans hustru satt. Genom gräset till den ena bänken, alldeles nära vattenbrynet. Jag satt på den andra bänken. Tysta tillsammans såg vi solen gå ner bakom Köpenhamn.

Jag återvänder alltid dit. Mannen också.
När vi hade flyttat till Limhamn 2005 såg jag honom igen, ensam med en käpp. Ingen rullstol, ingen hustru. Men solen som gick ner så sorgligt vackert. Och jag som så gärna ville prata. Men jag är mer en betraktare. Och, vad vet jag, vem han pratade med inuti sitt huvud. Vem var jag att störa.

Och rullstolen tillbaka.
Häromdagen såg jag honom igen. Jag visste inte att man kunde bli så gammal. Någon (hans son?) körde rullstolen och jag vill tro att det var samma som hans hustru en gång satt i.
Och solen gick ner, igen.

2011-05-07T01:18:00.000-07:00

En annan tid-danmarksfärja revisited

En annan dag satt jag där nere i mina föräldrars hus och såg på dansk teve, ett reportage från den pågående Roskildefestivalen.
Där nere och det var kväll och det var på den tiden på nittiotalet när jag bodde i Malmö och det var lätt att fixa en lägenhet. Jag pluggade, sa upp lägenheten över sommaren och hade en ny till hösten. Eller gammal. Sparade några månaders hyra.
Eller, jag vet inte, det var kanske bara en sommar eller två. Men det var lätt att fixa lägenhet, Brobygatan, Upplandsgatan, och tre olika på Ystadsgatan på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland.
Och Janne satt i Uffes lägenhet på Löpargatan i LA och några gånger spelade vi tennis, badade.
Jag hade en ryggsäck med böcker, skrivbok, kläder, badbyxor. Ibland var jag uppe i huset utanför Halmstad. Ibland i Lund, mest i Malmö eller runt i Landskrona, Ven. Det var kanske frihet, men en fattig frihet.
Och Janne ringde den där kvällen och kanske pratade vi först om tennis, men sen undrade han om jag också tittade på det danska programmet.
Ja.
Så vi drar?
Ja.
Och det blev nästa dag och vi satt på färjan till Köpenhamn och jag hade delar av min debutbok i manuspapper i ryggsäcken.
Och vi lyckades ta oss till Roskilde och in på festivalen. Redan då var det längesen sist.
Och vi sov väl någonstans.
Sen skulle vi tillbaka eller någon annanstans, och inga pengar.
Och Janne sa att jag var Sveriges bäste författare och jag läste högt och hade röda jeans och dom kom kanske från Linköping och var blonda och vi ljög och log och något fick vi väl.
Sen var vi i Ballerup hos Jannes kusiner, smög runt och letade efter Paniken, sov i barnens våningssäng bland kartonger med runda solglasögon.
Jag tror att vi till slut tog Pilen hem.

2011-05-06T03:01:00.000-07:00

Gör som du

Det finns pengar att spara, pengar att tjäna.
Jag ska se över mina utgifter. Jag har en veckobudget, en dagsbudget. Jaha, idag har jag femtio spänn över, vad göra? Just det! Trisslotter!
Hoppet är det sista som dör.
Man kan lyssna på Mikael Wiehe. Man kan cykla men bör nog gå, i takt. Lyssna på Om jag ska klara det här. En jävla bra låt, eller rap, eller knäckprosa som man sa om vissa danska dikter för en evighet sen.
Om jag ska klara det här. En man över sextio. En sviken man. En man som kanske svikit själv. En man som ett barn som en tonåring, som en man. Om jag ska klara det här, gripande.

Har jag berättat om mina barn?
Dom är som barn är mest.

Jag lyssnar på Orup igen.
Jag lyssnar på Bonnie Prince Billy.
Ibland är det samma, melankolin och melodierna.
Fast man tröttnar snabbare på Orup, märkte jag nu efter andra låten.

Jag drömde att du stod på ett lastbilsflak
Varför skulle inte det kunna vara en romantitel?

En gång drömde jag om Ven, fast det var en dröm, det var inte Ven, men i min dröm var det Ven. Jag drömde om en ung kvinna med rött hår och röda byxor och en orange t-shirt. Jag vaknade, jag tror att det var i soffan i mina föräldrars vardagsrum. Jag vaknade och drabbades av en saknad. Jag var så ledsen. Jag förbannade den jävla verkligheten som alltid skulle slåss.
Det är som när jag kliver ur simbassängen, och bubblan spricker. Bara klordoften finns kvar. Klor som drog och livselixir.
Jag drömmer inte den drömmen längre, men jag skulle mycket väl kunna göra det.

Har jag berättat om mina döttrar?
Allt som dom ska gå igenom. Och nästan allt måste jag låta dom göra själva.
Man ska ge redskap.

Har jag berättat om smärtan och oron?
Har jag beklagat mej?
Man föds, man blir den man blir. Man har mycket från första början, annat utvecklar man, annat formas man till.
Föder våld våld?

Har jag berättat om mina flickor?
Ska man säga: Gör inte som jag.
Kan jag det?
Vill jag det?
Ska man säga som dom blinda: Gör som jag. Så gjorde jag, och det gick bra?
Knappast. Inte jag.

Har jag berättat om Elsa och Anna?
Jag ska säga: Gör som du.

2011-05-06T01:30:00.000-07:00

Till havs

Idag sitter jag nära bron och det räcker för att börja drömma och längta. Köpenhamn på andra sidan, och kanske vidare längre bort.

Det började när jag var liten. När vi flyttade till huset vid havet och varje kväll såg jag lyktorna i Köpenhamn. Barndomen, tonåren, en längtan dit och bort.

Nu kan man snart ta båten till Köpenhamn igen, från Landskrona. Men det blir aldrig som förr. En båt i timmen. Spontanresorna.
Som då när Thomas och jag satt ute vid vattentornet och färjan kom in, och Thomas hade fått pengar. Och vi hann med och gick runt bland hundarna på Christiania och skrattade.
Nu måste man boka och hoppas att tillräckligt många andra också har bokat.
Och vi blir äldre.
Och Christiania är Köpenhamns näststörsta turistattraktion och ska köpas för 150 miljoner.

Det är samma idag som för tjugo år sen. Jag sparar pengar hela veckan för att få råd att åka till Köpenhamn.
Igår kom jag med ett manus i väskan och det var lagom milt väder igen och jag gick förbi dom asiatiska affärerna bort mot Sönder Boulevard. Satt på en bänk vid Halmtorvet, polishuset där, och läste i mitt manus som är snott av Dan Turéll en del. Hans Mord-böcker som utspelade sej här, och på en gård vid Ködbyen finns hans plats.
Hakkeböff med sovs och blöd lög, grovt bröd och jag måste skrapa bort en del smör.
Sen Lolas café och sen en promenad till och sen Skammekrogen och när jag inte läser skriver jag på boken om Pange som har vänts och vänts och nu äntligen hamnat i det självklara enkla.
Och sen förbi alla sjöarna och vidare och genom Örstedtsparken som faller ner till ännu en liten sjö, en damm (eller hur, Daniel?) och sen är jag framme vid Jagtstuen och lite ont i fötterna och varför har jag aldrig ordentliga skor som är ordentligt knutna. Jag läser klart manuset bland rök och skrikande ungdomar och då går snart tåget från Nörreports station.
Och det var längesen jag var vid Nyhavn. Men det blir ändring på det snart, när biljetten är bokad.

2011-05-03T06:24:00.000-07:00

BK Fram, min moderklubb

Andra saker är helt okej. Som att diska, som att putsa fönster, svabba golv.
När jag jobbade som butiksstädare hade jag en riktig maskin, sög, svabbade med varmt vatten och sög eller blåste halvtorrt.
Och du, när man brände in på charken med denna best, det var otympligt men en fröjd när det grillade kycklingfettet snörptes upp.
Och på slutet, kvart i nio, stod pensionärerna redan på kö.
Resyen av dagen var jag alltiallo hos amatörteaterföreningen Harlekin.
Men idag dammsög jag i alla fall.
Och lyssnade på Hoogans Hjältar. Man kan gå in på hoogans.com, lyssna och ladda ner.

Men om Chelsea Clinton blivit mördad. Om W Bush hade blivit bombad på fyllan i det tidiga nittiotalet när hans farsa var ivrig med att trycka på alla knappar som sa pang och pengar. Om man skjutit skallen av Obama.
Hade inte USA och resten av västvärlden blivit ilskna då?

Inte vet jag.
Jag vet verkligen inte.
Jag försöker bara snurra runt ibland.

Det hade varit kul om Real Madrid hade vänt på skutan idag.
Ronaldo har jag svårt för.
Barcelona spelar så fint.
Och Barcelona är Berlin som var Prag och allt vad dessa långhelgs-storstads-turister älskar under några korta dagar just där man ska gå och vara.
Jag har bara varit i Madrid två gånger. Och jag har varit så skeptisk. Vadå, en stad på en platå. Jag är en havsmänniska. Men Madrid satte sej direkt, sköldpaddorna, myllret, kanske kom vi bara till rätt tågstation, och gratis tapas.
Annars brukar jag hålla på Atletico, snygga tröjor. Och Sporting Gijón för att Jocke Nilsson spelade där.

2011-05-02T10:24:00.000-07:00

Är Gehenna en plats där man plågas i eld

Jag har flyttat datorn till köket för att höra på fotboll utan att störa barnens tevetittande, och tvärtom. Jag lyssnar på BoIS. Solen skiner in.
Det var ju kallare idag. Man skulle börja spela tuba eller bastrumma. För att hålla värmen.
Vi såg sossarnas tåg igår, tre orkestrar som spelade Internationalen.
Och jag tänkte på Helmuth. När vi gick runt kistan i kyrkan spelades Internationalen. Käre Helmuth, ibland tänker jag att jag ska ringa dej, fråga något.
Och i lördags fick jag ett sms från Andi, han läste Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, tyckte att den var bra. Det tycker jag också. Men det blev så mycket fel, först mina korrändringar som inte kom med, omslaget som inte blev som det skulle. Sen, det värsta, det fruktansvärda, Helmuth som blev sjuk, la förlaget på is, och sen ... dog.
När vi ändå hade en hyfsat krattad manege.
Och, visst, pengarna jag aldrig fick.
Men, Helmuth, han var nog jobbig titt som tätt för dom som stod honom riktigt nära,
som dom flesta intressanta människor. Men, en härlig man, Helmuth.

Just nu leder BoIS med tre-noll. Det känns skönt och nästan säkert.

Jag simmade 2200 med örat mot barn som lät som barn, och pensionärer som simmade som sniglar. Men vi var några i mitten som sög oss in i oss själva. Man räknar längder och tänker, nä, jag ljuger, så långt har jag väl inte simmat. Men jo.
Sen var jag på bibblan och sen hemma och hittade prinskorvarna i kylen, dom som inte stektes inför påskpicknicken. Och dom luktade prima prinsar.
Broccoli. Jag äter bara cocktailtomater just nu. Örtaromat. Knäckebröd.
Läser manus och ändrar lite.
Skriver en novell.
Skriver roman.
Och oliver, jag frossar goda oliver. Det är något bibliskt, slänterna, dom torra markerna, träden och herdarna och fåren och jag tänker på Grekland, jag skojar inte, jag smörjer mina tärda fötter i olja.
Lyssnar på Van the Man.
Lyssnar på Ebba Grön.
Lyssnar på Fashion med David Bowie.
Ska börja läsa En dag, som jag ... läst så mycket om.
Och Ove Allansson som jag aldrig läst eller läst om, Blues för Maria.
Alla Blues-böcker bör man läsa, i alla fall några.
Och sen ligger den där biografin om Al Capone och väntar, om den någonsin blir läst, tredje gången jag lånar den på bibblan nu.
Ja, jag förstår frågan, hur hinner jag.
Jag söker ju pengar och jobb på en massa olika sätt också. Lagar mat och äter den.
Jag läser flera tidningar om dagen (inte allt, nä).
Och Vakttornet! Jag läser ju Vakttornet. Den trevliga damen som brukar komma och ringa på från Jehovas har skaffat en ny partner, lika blyg som den tidigare.
Alla onda människor ska Guds änglar ta bort. Satan kommer att vara fängslad under tusen år (vad som händer med honom sen vet jag inte). Människor som älskar Gud kommer att överleva och få glädjas åt en ny världsordning.
Harmageddon.
I rest my case, vågar inget annat.
Over and out.

2011-04-30T08:06:00.000-07:00

Nä du, mej njurar du inte

Den här solen.
Orup. Jag lånade hans senaste platta på bibblan i Limhamn. Född i november, en god låt. Med alla sina men. Allting, alla människor utan men, är ointressanta människor.
Kanske ska Orup förenas med sin ålder. Vad vet jag.

Den här solen. Jag läser manus i en så kallad brassestol som jag köpte på Shell en gång när Elsa kunde, och detta var när vattnet höll kanske elva grader, vara på stranden i timmar. Och jag tycker bara om sand i hav. Jag köpte en brassestol.
Och jag läser halvgammalt manus nu, och jag tycker att det är bra. Jag behöver inte skämmas.

Jag läser Kristian Lundberg. Han behöver skämmas ännu mindre.
Men vem är jag att berätta för människor vad dom ska göra.

Detta simmande. 8000 meter på fyra dagar. Det är en långsam förflyttning. Är det?
Jag minns ett uttryck inom golfen: Det längsta avståndet är det mellan öronen.
Det var en allmän höhö-sanning. Men hur många förstod?
Hur många förstår?

Kanske är det solen i april, eller dom buskalla vintrarna.
Och, i detta, vem är då jag att tända en valborgsbrasa inför skrikande scouter, mörda eventuella igelkottar. Vid havet!?
Ingen.
Men jag tycker om eld och hav.

En gång tackade jag nej till att hålla ett valborgstal i Landskrona, när jag var på tapeten.
Vad skulle jag säga om Valborg?
Vad skulle jag säga om Landskrona?
Varför skriver jag böcker istället för att vara föredragshållare?
Varför skriver jag blogg utan reklam istället för betalda krönikor?
En gång fanns ordet integritet.
Och, mina barn, för ännu längre sen fanns ordet solidaritet, det vattnigaste du kan höra idag. Och, om det kommer från höger om vänsterpartiet, stäng öronen.

Det finns en historia om lurendrejeri och kidneypaj på Irland. Där sålde dom kondomer hemligt som knark och hade många syskon. Det var en annan tid, andra människor, som Kristian skriver i Och allt ska vara kärlek, men samma.

2011-04-29T01:56:00.000-07:00

Gamla nyheter

Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar gavs ut 1998, min debutbok. Den sålde slut ganska fort, bibliotek och några bokhandlare. Jag sålde på uppläsningar. Jag sålde på krogen, hade alltid med några ex av den tunna boken. Ur hand till mun, rann det ner.

Och när jag tröttnade på misären hos Candy, Killor och Pange. När jag behövde skriva (med mina ögon sett) lustigt, lustfyllt, underhållande på ett annat sätt. Skrev jag deckarpastischer, antideckare kanske, för min egen skull. Dom tre MORD-historierna som utspelade sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Det är jag som skrivit, men en annan jag. Min stil, men annorlunda.

Redan 1999 pratade jag och Maggan på GME om att ge ut en andra upplaga av Jag kan lova ... men det blev aldrig av.
Ibland pratar jag med människor som lånat boken på bibblan, att den var viktig då, några timmar, att dom nu skulle vilja ha ett eget ex.
Men Jag kan lova ... är slut, jag har ett ex.

Jag tryckte in en förkortad version av Mord på Möllevången som bonusnovell i samlingen Till Killor with love. Jag tvekade länge. Egentligen passade den ju inte in. Det som avgjorde var att jag tyckte att det var en rolig historia, OCH, att samlingen skulle bli tjockare.
Mord i Borstahusen fanns i HD som följetong.
Mord i Limhamn är inte utgiven.
Men det är alltså en deckarroman i tre delar.

Och nu är det ganska säkert att både Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer att ges ut under året. MORD kommer möjligen ges ut under pseudonym, men det är hemligt.

2011-04-26T11:29:00.000-07:00

Ninanninnaninnaninannananana

Du är där direkt.
Du bläddrar först (ska jag ska jag inte, jag har ju den och den och den att läsa), inte förstrött, men ändå. Du bläddrar som en fördom. Som: Vad har han nu hittat på som han har hittat på förut.
Som: Det är ju ändå samma historia. Ekorrhjulet.
Och det svarta omslaget.
Och inget foto ingen baksidetext ingen författarinformation. Inte ens vem som har gjort omslaget.
Som vore Ulf Lundell öppen och informationsglad utanför pärmarna.

Sen skalar du bort bristen på prål och börjar läsa.
OCH!
Du är där direkt.
Och du kan bara följa med.
Och, ja, varför inte nämna Ulf Lundell igen.
Och du har ju glömt, det är inte ekorren som springer i det hjulet. Det är ju hamstern. Ekorren verkar vara fri på ett helt annat sätt. Och alldeles exakt från gren till gren.

Dagens boktips: Döden & CO. Moodysson Lukas

2011-04-23T00:35:00.000-07:00

Medan tidvattnet vänder

Nedanför stadshuset. Inga venbåtar att vinka till där längre.
Ingen kolonistuga att gå tillbaka till.
När jag kommer med bussen förbi Slottscaféet, och inte hoppar av.
När bussen passerar vägen som går upp och ner mot kolonistugorna, saknar jag mej själv på väg dit.
När jag vill byta miljö, utan att bo på hotell.
Nu kan jag inte åka upp till huset i Påarp utanför Halmstad.
Nu kan jag inte åka till kolonistugan.
Nu har jag ingen fast punkt att smidigt byta miljö i.
Det tynger mej nu på våren, jag hade behövt det så.

Nedanför stadshuset och det är skärtorsdag och solen skiner och jag stannar en stund på bänken och om mindre än en månad har jag inga pengar kvar.
Och ändå tittar jag efter fritidshus i botidningen.
Vem vore man om man slutade drömma.

Sen sitter Maddi och Pekka på Seglarpaviljongen när jag möter upp med Windy. Jacks friidrottstränare är också där. Jag trodde att det var Stefan, men det var det inte.
Det är stilla och solen är varm och lite mild genom tunna dimmslöjor. Windy äter en sillamad till ölen.
Gubevars, det är ju påsk.
Sen kyler det på något från det kalla havet, dimman blir moln.
Vi tar oss uppåt mot Glumslöv, dit dimman inte når.
Alltså, Windy cyklar och jag väntar på bussen. Träffar min kusin Niklas som jag träffar alltför sällan.
Kvinnor och barn har gjort en god och trevlig middag.

Det är långfredag och vi är i Borstahusen nu. Barnen åker rullebör och slänger trä av olika slag i vattnet, med sin farfar.
Vi spelar badminton. Vi är alldeles intill det stilla vattnet.
Jag cyklar till affären för en tidning. Cyklar till hamnen och Pumphuset. Det är min lilla hamn. Jag känner en glädje en sorg och en saknad.
Jag känner ett badsug när jag cyklar ut på Hooken.
Sen äter vi min mammas thailändska, eller crossover, gryta. Den är nog sötsur, och väldigt god, spicy.

Johanna ger sej av sen.
Jag och barnen stannar.
Elsa går med farfar till en lekplats och hamnen. Anna sover och jag cyklar längs havet mot vattentornet och småbåtshamnen där. Människor överallt och jag fortsätter till torget och tittar in på Soffans pappas utställning.
Windy berättade om någon bekant (helsingborgare) som raljerade över att man inte skulle åka till Landskrona. Som allt annat: Dom som inte vet sätter agendan.
Vi andra, utan skygglappar, njuter i solen medan helsingborgarna fortsätter sin bisarra strävan efter att bli andra klassens stockholmare i gårdagens fulaste mode.
Förresten, vad har vi fått av Helsingborg på riksplan den senaste tiden? Jo, Idol-Jay och Dagis-Saade. Bra jobbat av sundets kitschiga pärla.
Så. Allt är sagt.

2011-04-23T00:28:00.000-07:00

En simmande man

Måndagmorgon och man måste vara noga med tiden om man ska simma då. Innan nio måste man vara i plurret.
Det var jag. Hann med artonhundra innan gympadamerna började bli nervösa.

Ja, jag skriver om simning.
Tisdag och då är det lugnt att vara i bassängen 9.38. Det var jag. Dagen till ära hade man skojat, så klockan stod på 7.38. Det är sådana små crazy saker som vi nickar åt varandra om, vi som simmar, småskrattar. "Nu har dom blivit alldeles från vettet, hi hi."
I denna goda atmosfär avverkade jag tvåtusentvåhundra meter, färdig 10.33. Eller 8.33, om man så vill.

På onsdagen började påsklovsfirarna droppa in ganska tidigt, jag gav upp efter sextonhundra meter.

Så kommer skärtorsdagen. Och det ska ju vara en hyfsat vanlig dag, men man tar ut helgen i förtid. Jag sov för länge, det var kört. Ingen simning. Nu får jag vänta till på tisdag.

2011-04-18T09:41:00.000-07:00

The good old guys

Robbie Robertson nu. Jag minns, då på åttiotalet (väl?), när han släppte sin första soloplatta. Maria McKee sjöng på en låt. Och den där fantastiska Somewhere down the crazy river.
Den blev hyllad, den plattan. Robbie hade varit "borta" länge.
Jag förstod att den var bra då, men var för dum för att lyssna riktigt noga. Det gjorde jag först ungefär tio år senare.
Och nu, ny platta, efter ännu ett långt uppehåll.
Han är väl ett slags historieberättare, och stämningsskapare.
Men tänk vilka historier han hade kunnat berätta. Bakom ett metspö i Mississippi kanske. Eller vid en vägkrog i Big Sur. The Big Pink, dom berättelserna kanske man inte vill höra, ändå.
Som en ihjälslagen dröm.
Som en turné med en nyelektrifierad Bob Dylan i mitten av sextiotalet.
Eller.. kanske ... "Vadå, Bob, ja, jag också, vi gick bara den enda vägen vi kunde gå.
"Men ... Hur stod ni ut?"
"Är du bän... vi gick bara den enda vägen vi kunde gå ..."

Och jag har läst några hyllningar.
Och jag kan instämma, även om jag inte alltid gillat resultatet, så har jag alltid tyckt mycket om Svante Thuresson, Beppe Wolgers kusin, Olle Adolphsons sladdige lillebror.
Jo, hans nya platta med tolkningar av låtar om Stockholm är härlig. Som nu, när solen skiner i ryggen när jag skriver, några lekande barn, någon läppjar kanske på första glaset rosé i Limhamn, och du, ssch, luktar det inte lite svagt av grill.
Rom i regnet och Stockholmstjej igen av Ulf Lundell, Olle Ljungström och Adolphson, Kent och annat.
Och, dra mej på en liten vagn, det är ju nästan så att man börjar längta till Stockholm. Jo, BoIS spelar där ikväll, om tjugo minuter.

Mina barn börjar vänja sej vid att grilla vid havet.
Jag börjar vänja mej vid vissa rockader i bänkmalmö.
Jag börjar ännu en gång vänja mej vid det nästan dagliga simmandet. 1800 meter idag. 7000 förra veckan. 6000 veckan dessförrinnan.
Post förkylningen som stoppade så mycket, eller infektionen, eller influensan eller vad det var. Två snoriga veckor.
Men det är historia. Vi ser väl framåt? Snart kommer hösten och den eländiga vintern.

2011-04-17T02:37:00.001-07:00

Whats the matter you, hey!

Uppe i hörnan av den vita väggen, uppe i taket i vrån där jag sitter och arbetar, studsar solen nu från någon fönsterruta utanför och in. Och det blir en höjd, en rymd och allt känns mycket större och möjligt.
En söndag med Svensktoppen och den fruktansvärda sången med Sanna Nielsen på fjärde eller tredje plats.
Innan lyssnade jag två gånger på Kajsa Grytts nya skiva.
Det är skillnaderna som gör det. Dynamiken. Den nödvändiga friktionen.

Det är som när jag avskyr en viss atityd i Landskrona. Ofta en attityd som jag hittar anonymt på Landskrona Postens nätupplaga, diskussionerna där. När okunskapen och illviljan, empatilösheten, frodar fritt. När människor slipper tänka, slipper ta ansvar, bara enkelt hata.
Det är min distans till staden. Skillnaden mellan nättidning och papperstidning.
Skillnaden mellan dom som kan och vill läsa och förstå, och dom andra.

Det är som när jag hoppade av tåget i Landskrona för några år sen, skulle till mina föräldrar i Borstahusen. Mer än tio år sen. Stationen låg vid ... stationen, alltså inne i stan. Ettan, bussen, skulle ta ett slag. Det var en vacker dag, jag beslutade mej för att promenera några busshållplatser för att ... jag ville inte vänta, för att jag ville gå.
Sen kom bussen när jag var vid Folkets hus, och jag hoppade på och visade min tågbiljett som skulle ge mej gratis färd.
"Varför hoppar du på här!?"
"Jag tog en promenad."
"Ja,men du måste hoppa på vid stationen."
"Det står ingenstans."
"Nä, men hur ska jag veta att det är din biljett ..."
Så. Ungefär.

The Moniker går direkt in på andraplatsen, i sanning en vedervärdig sång.

Det är som när jag förra veckan gick och njöt på Sönder Boulevard i Köpenhamn. Sol. Hög musik på Grottan men jag gick inte in. Köpte ett smörrebröd med rostbiff och ett med leverpastej, tretton spänn styck, i lokalen sidan om istället. Satt vid ett av dom två små borden och åt och läste Somerset Maughams Den vassa eggen. En intressant bok som jag inte läst på sisådär femton år (mer om den en annan dag).
Sen satt jag på Skammekrogen och skrev och tittade ut genom det stora fönstret, och kyrkan med heltäckningsmatta var öppen och jag satt där ett slag och samtalade. Jag är ofta ensam. Jag vet inte vem jag pratar med. Och min mun är tyst.
Men jag skulle åka hem.
Och danskarna är dåliga på tider och tåg.
Så jag (som inte tycker om att vänta) åkte till Kastrup, rullbandet där idioterna inte förstår att man kan gå eller stå vid sidan, och upp och andas flygplats och iväg. Tio minuter till mitt malmötåg skulle komma.
Då kommer polisen och undrar vad jag håller på med.
"Vadå då?"
"For at vi er den danska politi."
Rödlätt, småfet, dryg.
Så jag fick visa mitt pass och dom kollade upp mej.
Jag suckade och himlade med ögonen. Ville be dom dra åt helvete,men han var verkligen barsk och jag vet inte vad han skulle göra.
Sen var ju allt grönt.
Sen sa den dryge snuten till mej att jag inte skulle "spille fornarmed".
"Jag spelar inte", sa jag, och han såg verkligen arg ut då.
"Vi gör vårt jobb, skyddar människor. Och du ser inte ut som en turist."
Nähä. Heloch ren och lite lukt av rök från Skammekrogen.
Jag hatar Danmark och Landskrona.
Jag älskar Danmark och Landskrona.
Man får det onda med det goda.

2011-04-13T04:27:00.001-07:00

Irländskt väder långsamt

Igår regnade det, och en kall vind. Jag har inte mycket att säga om igår. Kanske lite om Annas sätt att använda tejp till teckningarna som sitter på väggar, dörrar, ligger i högar.
Kanske den där goda kycklingen, och kallskuret, fläskfilé. En god sås, potatisgratäng, oliver, körsbärstomater, till och med schalottenlök.
Kanske berätta att Elsa och Johanna åt med god aptit. Men den där Anna: mattrotsaren.

Men i måndags ...

Men i fredags ... jag måste få det ur mej.
Om man, när man rankar en människa, utgår från den personens egna pretentioner och möjliga begåvning, och sen utgår från vad den människan verkligen gör.
Så måste jag säga att Alex Schulman måste vara en av Sveriges minst coola människor.
Alex Schulman har en sorts lista i fredagens nöjesbilaga i Aftonbladet. Ja, innovativt, en sån lista som Tom Hjelte hade för evigheter sen, som Virtanen hade innan han började växa upp i sin nöjesjournalistik. Och nu, entreprenören och tyckaren, Schulman som försöker vara cool, lite oväntad och han hö höar särkilt med den mindre framgångsrike lillebrorsan när han tycker att han slaktar heliga kor.
Men i fredags ... mest ute var Mauro Scocco. Mauro var den värsta mansgrisen riket skådat.
Varför?
Jo, Mauro hade i en längre intervju berättat att han inte ville göra en omgång till med Plura och maten. Han trivdes inte i rampljuset. Han hade tackat nej till Så mycket bättre. Han vill inte figurera i ett sammanhang där alla älskade alla halvkonstlat framför tevekamerorna, han tyckte att det skulle kännas obekvämt.
MEN! OM! han nu skulle vara med (vilket han inte skulle) så ville han vara bland människor han kände och respekterade, till exempel Plura och Lars Winnerbäck, och några andra män. Bara män, ja.
MEN! Han ville inte vara med!
Så, Schulman slår på stora utetrumman. Mansgrisen Mauro.
Schulman som inte vet vad nej eller intigritet betyder. Schulman som är med i allt, nu senast det där avdammade vitsprogramemt som man hatade redan för tjugo år sen.
Innan dess? Programledare för Paradise Hotel. Och mer och mer och mer, skit, bara han får synas.

Men i måndags ... jag tog ett tidigt tåg. Ett av dom nya pågatågen, där trivs jag inte alls lika bra som på öresundstågen. Det är för öppet.
Och solen kom när jag kom till Landskrona. Bussen till centrum. Museet var stängt. Gick ut till slottet och runt, bort på linjen och till vattentornet och Seglarpaviljongen hade renoverat och nyöppnat. Och solen. Och lä. Och det var så skönt att sitta. Jag läste lite manus och ändrade. Skrev lite. Läste Kvällsposten. Och småbåtshamnen och rännan och kallbadhuset, och Ven där och Köpenhamn där. Och hela tiden solen.
Och allt som har hänt och jag såg allt samtidigt och det blev ju en förbannad röra, så mycket kan man inte samla eller smälta.
En promenad till och dom håller på att bygga en ny småbåtshamn vid det gamla färjeläget, fast nu är det för annat folk och heter därför marina.
Och en synskadad dam med rollator kunde inte komma fram och jag lyfte rollatorn och hon höll sej i mej och jag sa: ett trappsteg till och hon var tacksam och jag kände mej god.
Sen träffade jag Thomas på Speakers Corner och vi får nog ihop något. Vi kan, om Mammon vill.
Och vi fick skjuts av Henke till IP och det var ju en sådär tillställning.
Öresundståg till Malmö och det var bra nära ljummet på cykeln till Limhamn i den sena kvällen.
Och jag vaknade en tisdag och det regnade och blåste kallt.

2011-04-12T03:27:00.000-07:00

Go!

Nu intervjuas Lars Yngve i Radio Malmöhus, dagens profil.
Jag gillar Lars Yngve och hans tidning Nya Upplagan. En eller två gånger har jag själv bidragit med texter i tidningen som kommer en gång i månaden. Över femtio nummer nu. Bono skriver, Noam Chomsky, Yoko Ono. Det är ganska tufft.

Sån där Spotify. Jag lyssnar på Stefan Sundström, Fem dagar i augusti, inte så dumt. Lite av det där avslappnade lugna stonessvänget som han gjorde så bra med Apache på Vitabergspredikan, för ett liv sedan.

Då, när vi flyttade till Vollsjö 2003 var det vår och jag hade gett ut tre korta romaner. Hade ett kontrakt på den tjocka Och fortsätta vidare bort med Wahlström & Widstrand. Och Elsa var några månader och huset var stort och trädgården ljuv i maj. Ån och pistolskotten och dansbands- och sextiotalsmusiken från galningarna som njöt vår och försommar med ett glas till, och ett till.
Vi gratisprenumererade på Ystads Allehanda. Lars Yngve skrev om musik och nöje. Han såg ut som Magnus Ugglas lillebror. Han skrev annorlunda nöjesjournalistik. Mycket jag. Vindlande, ibland var det svårt att hänga med i svängarna. Humor.

Jag tycker inte alltid om allt som står i Nya Upplagan. Men jag gillar satsningen. Det respektlösa. Jag gillar det mesta.
Det är där (och inte i kvälls- eller dagspressen) som jag läst intervjuer med Lloyd Cole och Chrissie Hynde när dom gav ut nya skivor. Men dom är ju föredettingar? So what, dom har fortfarande mycket att säga, på ett bra sätt. Sånt fattar Lars Yngve.

Och mitt i detta, vad ska jag säga om denna Reinfeldt. Han som säger att det är dom sjuka och arbetslösa, socialbidragstagarna, som är vinnarna när nu regeringen återigen ska sänka skatterna för dom som redan har fått skatterna sänkta.
Men jag förstår Reinfeldt. Eftersom all service i samhället försämras och blir dyrare i valfriheten måste ju folket (dom som räknas, dom två tredjedelar som har det bra) har högre lön för att inte gnälla häcken av sej. Och gnäller gör dom, eftersom folket blir dummare och dummare, eftersom lärdom är töntigt och fult, djupgående analys är nördigt, kultur och bildning är snobbigt och elitistiskt.
Och Reinfeldt är slug.
Som kyrkan förr.
Till slut har han en lätthanterlig pöbel, sänd dom några smulor och vita lögner till, kom och ät ur min hand.

2011-04-10T22:54:00.000-07:00

Jajamensan, fattas bara

Då, i början, kommer jag inte ihåg så mycket.
Vi hängde över taket av plåt, där spelarna kom in på planen från omklädningsrummet.
Ibland möttes vi upp hos farmor och farfar på Suellsgatan. Det brukade vara farfar förstår, farbror Hans, farbror Olle, pappa, jag och min bror, kusin Niklas, ibland kusin Johan.
Jag kan minnas fel.
Men det var någon som kallades Prillan, han kan ha haft nummer sex. Farbror Hans skällde mycket, han skulle min själ aldrig gå på en BoIS-match igen. Han kom från Schweiz. Jag tyckte mycket om.
Kusin Niklas och jag träffas ibland på ståplats.
Pappa och dom andra hade fasta platser på sittplats, ett barn fick följa med en vuxen gratis.
Kanske var pappas farbror Kalle med någon gång.
Vi brukade springa över till ståplats.
Det året Bois åkte ut vann vi första matchen mot Sundsvall (4-0, tror jag). "BoIS dom vinner allsvenskan", sjöng klacken.
Vi åkte ur. Min bror, pappa och jag var på Örjans vall och såg nederlaget mot Halmia, Gessles lag.
Sen åkte vi ur tvåan (som det hette på den tiden).
Och till slut slog Ole Jensen straffen och hela åttiotalet och början av nittiotalet var hösttvåor och Hässleholm och sen kom kvalet mot Trelleholla som vi förlorade.
Och ett slag stod vi på det som aldrig kallades Östra läktaren och Maddi slängde en ölburk ut på planen och blev utlyft men, senare, hittade vi honom på Akropolis, som vanligt.
Och Jocke Nilssons briljanta passningar som få förstod.
Så blev det allsvenskan och en bra Greger när han inte var skadad och vi skulle ut i Europa men åkte ur och åkte ur igen.
Att hålla på topplag är för nervklena.
Hammarby-fansen brukar hävda att dom har haft det jobbigt. Hå hå ja ja.
Håll på BoIS på riktigt i (åtminstone) tio år. Då vet du vad hårda bud är.

2011-04-08T02:28:00.001-07:00

Idioter

Människor det inte är synd om är olika ledare inom HIF och dess supporterförening. I Malmö var det snuten som var stygga när idioterna från Helsingborg var fulla och förstörde på stan. Visst, några oskyldiga blev hållna av polisen, so what, varför blandar ni er med packet då? Som att gå med i en mobbhop men inte våga slå, bara skrika, och sen kissa i byxorna och säga, men jag slog ju inte.
Som att sparka på någon som ligger och sen peka på någon annan och säga: Han sa att jag skulle göra det.

Och nä, vi pratar inte om indoktrinerade tyska nazisoldater. Vi pratar inte om indoktrinerade amerikanska frihetssoldater som spontantorterar krigsfångar nu, och nu.
Vi talar om vanliga svenska civila som inte är förledda, som mycket väl vet vad som gäller.
När man gjorde inbrott, förstörde och gav sej på polisen vid bortamatchen mot Mjällby, då var det (jodå) danskarna från FCK:s fel.
Så står nån ledare för HIF i radion och säger: Vi vågar ta debatten.
Jaså.

Och nu har en HIF:are mordhotat en Mjällbyspelare.

Det gäller inte bara HIF.

På måndag är det premiär i superettan för BoIS. Jag får väl se hur många matcher jag orkar stå nedanför klacken där jag stått i åratal, och höra på hjärndöda mesar som skriker om bögar och blattar och är så töntiga som bara människor med låg hjärnkapacitet kan vara.
"Öh, vadå, vi älskar vårt lag."

Som puckot från Malmö som skulle fortsätta smuggla in bengaler för att han gjorde vad som helst för sitt lag. Då kan han ju betala böterna han orsakar. Fjåne.

2011-04-08T02:14:00.000-07:00

Hjältar

Imorgon hålls Kittygalan i Folkets hus i Landskrona, den börjar 17.00. Anna-Lena Brundin och Özz Nujen kommer att uppträda tillsammans med lokala underhållare.
Sanne Rosqvist är arton och år och arrangerar galan, allt överskott går till Barncancerfonden.
Kitty Hansen var Sannes lillasyster, hon dog sommaren 2010. Hon blev fjorton år. Cancer.

2011-04-05T13:41:00.000-07:00

Folkets röst

"Återigen har sossarna röstat utan att fråga svenska folket. Stalin gjorde samma sak." Kalinka, inändare i Kvällsposten.
Dom flesta partier och länder i världen röstar utan att fråga svenska folket. Det må vara jobbigt för världens näst mest självgoda och hycklande folk, men ändå sant.
Jag tycker personligen att det är rätt att medlemmarna i SAP själva bestämmer vem som ska styra partiet.

"Köpa sex utomlands är ingen mänsklig rättighet", säger några sossar med Morgan Johansson i spetsen. Därför ska svenskar som köper sex utomlands straffas i Sverige.
Jag opponerar mej.
Den svenska självgodheten får väl någonstans ha ett stopp. Nädå, vårt niomiljoners-land ska diktera villkoren för hela världen med vår rättrådighet.
Men, ska nu andra länder kunna straffa sina medborgare för brott dom begår i Sverige, såsom homosexualitet, abort?
Det där är cynism, enligt Morgan och hans desperata sossepolare. "Abort är en mänsklig rättighet." Det kan dom tycka. Det tycker jag också. Men, snälla nån, torka bort det självgoda flinet, respektera andra människors olika syn på rätt och fel.
Sverige, den moraliska världspolisen som berättar vad som är rätt och fel.
Som när debatten om fotbolls-VM i Tyskland handlade om alla som skulle knulla lagligt på bordellerna.
Dom flesta ville nog bara se på fotboll och dricka några öl, äta lite wurst.

I Sverige super vi och spöar frugan och barnen bakom lyckta dörrar. Då finns inte alkoholismen och misshandeln.
Vi knullar horor olagligt i lönndom. Då finns inte hororna.
Skjuter heroin med smutsiga sprutor. Då finns inte narkomanerna.
Och allt är frid och fröjd.

Jag minns när man smög runt i Landskrona som artonåring, nittonåring, man hörde pratet/skvallret/domen.
Ibland när jag har haft barnen med på krogen ser man snörpandet med munnarna. Ibland hör man någon halvslirig man "skoja", "ja, det ska börjas i tid."
I dom hemska länderna söder om oss går både tre och fyra generationer från samma familj ut tillsammans och äter och dricker. Har trevligt.
Skamligt, är ordet.
Skam, är vad du ska känna i ett riktigt Sverige, och skuld.
Jag ska räkna mina pengar en gång till, kanske måste jag ändå ha råd att åka till Köpenhamn för att få andas rök.

2011-04-04T05:28:00.000-07:00

A day in the life

På den trettonde dagen var förkylningen äntligen hanterbar.
Motvilligt har jag fått skjuta upp och skjuta upp.
Så idag, på den trettonde dagen sprang en svart katt över vägen borta vid Zlatans kåk till. Men med vita tassar. Jag cyklade vidare, barnen på skola och dagis.
Och först i kön bland pensionärerna som också väntade på insläpp till Kockum Fritids simhall. Tio i nio, det magiska klockslaget.
Och vi är alla lite stressade.
Och jag hade snitsen kvar, först av alla i en alldeles stilla bassäng. Sen kom skolungdomarna, och dom slöa pensionärerna, och en som crawlade. Resten simmade jag förbi. Kände mej ganska rask ändå.
1200 fick räcka.
Och nu började vattengympagalningarna också dyka upp.
Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, och in och torka mej i bastun.
Och det är då jag vill hoppa i plurret igen, men nu har ju gympatokstollarna invaderat totalt.
Cyklade till bibblan och redigerade lite roman.
Så kom solen, och jag köpte bröd och korv och två lättöl, satte mej vid groddammen nedanför bibblan, där var det sommar.
Och nu sitter jag vid datorn och gör ändringar innan jag ska hämta dom små liven.
Kanske gör vi potatisgratäng.

2011-03-26T02:50:00.000-07:00

Fördomar fördummar

Vi flyttade från Asmundtorp när jag var tre eller fyra. Flyttade till det som kallas Borstahusen idag på mäklarspräket. Ganska snart flyttade vi alldeles nära havet, till Övre gatan, det som idag kallas Gamla Borstahusen, på mäklarspråk.
Strandvägen är den fina gatan som binder ihop Landskrona med Borstahusen, sisådär en eller två kilometer lång. Vårt hus på Övre gatan låg/ligger precis där Strandvägen tog slut.
Strandvägen var den burgna överklassens tillhåll i en tidigare tid, villor som palats. Som sommarhus i vissa fall.
Och det skimrande havet, måsarna, svanarna, bryggorna, Ven, Köpenhamn. Och parasolen och vita långklänningar och tjusiga sommarhattar.
Medan arbetarna cyklade förbi ut till hamnen i Borstahusen för att bada.

Det har man fått höra. När jag tog mej in till stan, till Harlekin och replokalerna, krogarna och dom svarta kläderna. Att vara en snobbunge från Strandvägen.
Alla dessa fördomar som går i arv. Alla dessa människor som har svårt att tänka fritt, svårt att ta var sak för sej, varje människa för sej.
Och några av dom jag kände på golfbanan undrade vad för "Skånska teatern-människor" jag hängde med. Och inte på ett intresserat sätt.
"Är du Socialdemokrat nu, Jonas", frågade en kille, djupt hånfullt.
Så stod jag där, ung och sökande och intresserad, som en åsna mellan hötapparna. Kan man inte både få tycka om att spela golf OCH musik och teater, skriva dikter. Tycka att apartheid är fel.

City verkar vara som när P3 är som sämst (kortare nyheter till exempel), för unga människor som skrattar åt fördjupning och riktig kunskap.
Veckans homie för några veckor sen var en trettioettårig tatuerare som gillade punk, som tyckte att Reinfeldt skulle flytta till månen utan syrgas, hö hö. Han brukar äta veganbakelser på Glassfabriken, han bryr sej inte om kändisar, bara vanliga människor. På hans väggar hänger kinsesiska propagandaaffischer och och gamla punk-LPs. Han gillar Tempo.
Och vad aktar han sej för i Malmö då? Jo:
"Bo01 och Limhamn. Där finns bara BMW-whitetrashmänniskor som bor i tråkigt inredda bostadsrätter."

Jodå. Dom försvinner aldrig. Dom stensäkra analytikerna som ingenting vet och därför kan låtsas att dom vet allt. Det blir för jobbigt att kontrollera verkligheten. Så man bygger sanningar bland likasinnade som vet lika lite, och man säger high five. Och man är punkare på Möllan, stekare från Näset, sverigedemokrater eller vad som helst. Inom lyckta dörrar.
Bara vi slipper ifrågasätta våra redan bestämda sanningar.

Och hade jag inte varit mer öppensinnad hade jag kunnat undra: Vem är schablonen här.
Tatueraren bor på Augustenborg men vill flytta, "det är för stökigt där."
Inte vet jag, en bostadsrätt på Möllan kanske, bland alla andra likadana unika människor som lutar sej mot väggen (reclaimar) där hundarna pissar utanför charken vid torget. Bänkar är för borgare, liksom.