Tuesday, April 25, 2017

Dan Andersson

Med henne blir allting underhållande allvar. Jag tänker på Pär Rådström och Lars Forssell. Inget är för lågt, så länge man ger det kvalitet. Med henne blir allting värt att analysera och fördjupa, att dra vidare i trådar. Man kan belysa vilken teveserie som helst, med ett annat ljus. Hon berättar om barndomens sagor. Hennes mamma läste bara sånt hon själv tyckte om. Snobben. Carl Barks Kalle Anka, och Tintin. Jag tänker på vad min pappa läste för mej. Jag minns bara Dan Andersson. Och enkla gitarrackord. Och att vi lyssnade på Thorstein Bergman ibland. Dan Andersson är en ingång och en förklaring, till det vemod och den undergång som präglat det jag skriver och har skrivit. Den balansgången på patetikens vassa svärdsegg. Jag har läst Tove Jansson, och Henning Mankells fasansfullt bra böcker om Elden, för mina barn. Nu läser vi Tzatsiki.

Monday, April 24, 2017

Jag gör min grej

Nu börjar den här boken bli klar. Vi gick längs min gamla strand. Vi var nya människor. Den vanliga blåsten. Båda böckerna. Det är skönt när det lyfter. När jag sitter där med papperna. Så ja! Där satt den! Något jag omedvetet jobbat med. Kommer till mej. En förklaring. Här är den boken. Det blir så häftigt.

Wednesday, April 19, 2017

Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore

Jag köpte en ny cykel. Jag är ingen rik man. Två cyklar har blivit stulna på ganska kort tid. Gång på gång har jag återvänt till min sargade Skeppshult från 2003. Den har varit en oberäknelig vän. Ständiga problem. Vi rostar. Men den har alltid funnits. Stått under bar himmel i regnet och väntat. Så igår missade jag ett tåg och cyklade och cyklade och fick ont i häcken och pungen. Men ekonomin är hyfsat stabil, med mina mått mätt. Den ser inte ut så att jag får en hygglig lön varje månad. Men jag offrade en månad i vintern för att kunna cykla. Jag köpte en Skeppshult igen. En svart igen. "Den är mycket prisvärd", sa cykelhandlaren, sen pratade han om former: "som en våt kvinna i havet, som ... linjerna, och det blänker, det skimrar ... ja, alltså till priset av en Monark, men med Skeppshults kvalitet, det är ett härligt väder ..." "Då kanske en cykelkorg ingår?" "Nej, tyvärr." Men jag pratar alltså om att våga. Och att kunna. Att kalla sej fattig, men ändå kunna köpa en cykel för flera tusen. Då vet man fan inte vad fattigdom och utsatthet är. Jag köpte ett extralås också. Jag måste våga ge mej av igen. Parkera var jag vill. Utan oro. Vi ska på cykelsemester i sommar. Från Trelleborg till Simrishamn. Och sen attackutflykter. Hon har köpt ett tält och ett gasolkök. Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore.

Monday, April 17, 2017

Poesi på Limhamns bibliotek, 24/4, 18.00

Jag började skriva deckarnoveller när jag var nio. De var svårt påverkade av Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna.
Sen började jag och Windy att lyssna på Noice och Dan Hylander. Vi började skriva låtar.
Sen blev jag tonåring och förälskad och osäker. Då skrev jag diktsamlingen Olyckligt kär.
I femtonårsåldern började jag intressera mej för politik, lyssnade på Nationalteatern och Björn Afzelius. Då skrev jag diktsamlingen Ung rebell, som handlade guerillarörelser och apartheid, och även en dos olycklig kärlek.
Detta skedde i Borstahusen, Landskrona. Men jag hade redan börjat besöka vänner på Sunnanväg i Limhamn. Kommit in på KB vid Erikslust med falskt leg.
Sedan gick åren, dikterna försvann. Jag fortsatte skriva låtar. Jag inledde flera romaner men kom aldrig fram. Det var så klart en osäkerhet i stil. Man måste träna och träna. Och jag tränade. Men det handlade också om tonåringens osäkerhet. Att inte kunna gräva djupare. Att behöva hålla uppe en fasad.
1992 var jag 23 år. Min tjej hade just lämnat mej. Efter en katastrofspelning på Teckomatorps pizzeria, fick jag sparken från bandet jag spelade i. Allt var över.
Dagen efter satte jag mej på Akropolis i Landskrona. Och skrev och skrev. Grät ner i öl efter öl. Jag var patetisk, kanske, men jag skrev rakt från hjärtat. Och jag hade hittat en hyfsad stil som var min egen.
Jag gick på folkhögskolor, skrivarlinjer. Vi hade uppläsningar. Jag skrev på noveller och romaner, men tyckte om att uppträda. Så jag började skriva dikter igen, inte för böcker, bara för livepublik.
Jag flyttade till Malmö 1994. Jag gav ut romaner, dokumentärböcker, en deckare, en novellsamling. Kring år 2000 slutade jag att framträda med dikter.
I december 2016 gav jag ut min femtonde bok. Min första diktsamling! Jag letar efter halsband. Egentligen hade jag bara tänkt sätta ihop gamla dikter, en sorts samling med tidigare outgivet. Men jag började skriva nytt och Jag letar efter halsband blev helt ny istället för gammal. Det är berättande dikter från Landskrona igår och Malmö idag.
På måndag, 24/4, 18.00, kommer jag till Limhamns bibliotek. Mitt huvudbibliotek sedan jag flyttade till Limhamn 2005, för att berätta om Jag letar efter halsband samt läsa ur den. Det är gratis, ingen föranmälan krävs. Så trilla in, vetja. Välkomna.
Recension i Sydsvenskan
Recension i Skånskan
(Det går bra att köpa boken av mej också, 100:- plus ev frakt. Kontakt: jb23@spray.se. Det finns andra böcker, t ex Mord som bl a utspelar sej i Limhamn och på Möllevången.)


Hur hennes händer enkelt når grenarna

Det här måste handla om grenarna. Hur hennes händer precis inte når dem. När vi glider fram på rygg. På botten av en kanadensare. Vi glider just under bron. Det är alldeles mörkt. Tänk om vi slutar glida. "Varför heter det kanadensare." Hennes röst far fram och tillbaka. Vi glider just under bron. Jag försöker resa mej upp. Jag slår huvudet i bron. Vi kommer underifrån. Vi kommer ut i ljuset. "Pappa du är alldeles röd." "Det är bara lite blod." Nu sitter vi igen. Hennes händer nästan når grenarna. "Varför heter det kanadensare." Och jag berättar om björnar och lax. "Och vattenfall." "Här!" "Nej. Inte här. Här är allt lugnt." "Kan vi börja paddla nu." Det finns inga fler broar. Det finns bara öppet hav. "Ja. Nu kan vi börja paddla." Hur hennes händer enkelt når grenarna."

Monday, April 10, 2017

Vi kanske ska lära oss historien

Jag är pacifist. Men det kommer ett hat nu. Men inte från mej.
Jag var på badhuset idag. Med min dotter och hennes kompis. Jag simmade tvåtusen meter. Flickorna lekte. Ibland lekte vi tillsammans. Vi dök efter ringar. De visade mej dancemoves och hoppade i vattnet.
En kvinna med ett knivsår i benet. Simmade bredvid. Hon skrattade och applåderade.
Det är ett hemskt terrordåd som hänt i Stockholm. Jag rör mej där ganska ofta. Som om det spelar någon roll. Men det verkar det göra.
Det kommer ett hat nu. Jag hör det överallt. Att hitta en fiende. Någon man inte förstår.
Den kristna världens imperialism
Vi dök efter ringar.
Att dyka efter olja. Att dyka efter pengar. Att skapa ett hot och ett hat.
Bushregimens fejkkrig i Irak. Hundratusentals civila oskyldiga dog. De kristna amerikanernas bomber.
Det var barn. Det var deras mödrar.
Och nu bombar USA i Syrien. Tror ni inte att oskyldiga dör. Är människor inte människor.
En kvinna med ett knivsår i benet. Hon berättar att hon blev våldtagen av en man. Han hotade henne med kniv. En etnisk svensk. Hon kommer från Irak. Det är många våldtagna där. Fast flera av dem är döda.
Vill du prata om imperialismens långa historia. Det eviga skövlandet.
Vi kanske ska skruva ner volymen.
Vi kanske ska försöka förstå hatet. För att få det att försvinna. För att inte bli sådana själv.
Jag satt i bastun sedan. Med en man som jag brukar hälsa på. Jag sitter alltid längst ner. Han sitter längst upp. Idag satte han sej bredvid mej. "Det är väl du som är Boris", sa han på bruten svenska. "Nä." "Det gör inget, du är ändå min vän, vi träffas ju alltid här."
Det är oviktigt vem som började kriget. Men det var faktiskt vi. Jag pratar om den kristna västvärlden.
Vi kanske ska börja att försöka älska. Eller på något sätt försöka förstå. Att världen är inte bara vi. Som faktiskt inte blivit våldtagna eller bombade.
Att det alltid är fel att ta liv.

Thursday, April 06, 2017

Jag ska försöka förklara

Jag ska försöka förklara. Min mormor som plockade fläder. Allt var brunt och orange. En sjunkande sol sken. Kvigorna som letade efter sina mammor.
Jag vill att du ska förstå. Hur jag letar efter dej. Vad betyder den vridningen på nacken. Vad betyder dina vita lår. Vad betyder dina vita lår.
Jag ska försöka förklara. Min farmor var alltid tyst. De bodde två trappor upp. Ett sovrum i köket.
Jag vill bara berätta. Min mormor fick aldrig berätta. Hon plockade fläder. Hennes far stod på andra sidan staketet.
Jag försöker förklara. Att jag hatar tystnad. Att jag hör när tystnaden tassar.
Vad betyder dina vita lår. Jag ska berätta om en grotta av hemvävda tyger. Jag ska säga hur det är att vara sjuk. "Du får inte komma hem. Kanske nästa jul."
Jag ska säga vad jag vet. Om att jag inte trodde att jag var rädd. När du låg på sjukhuset. Att jag blev så jävla rädd.
Min farmor är död. Jag minns inte hennes begravning.
Min mormor är död. Alla var tysta.
Jag ska försöka förklara. Vi gjorde vinbärssaft. Solen sken brun eller orange. Min mormor byggde en koja. "Jonas, du ska aldrig vara ensam här."
Jag ska säga vad jag vet. Att ligga i en trång tunnel. Att bli levande begravd. Att aldrig hitta hem.
Jag ska försöka förklara. Jag visste inte att jag älskade dej så.



Wednesday, April 05, 2017

Du kommer inte till mej

Du kommer inte till mej. Solen lyser kall.
Jag lyssnar på Ebba Grön.
Råttorna äter grisknän. Som ligger utslängda på stan.
Jag läser en deckare med töntiga cliffhangers. Jag lyssnar på Ebba Grön. Solen lyser kall.
Du kommer inte till mej.
Du kände en konstnär från Polen. Han har sålt alla sina tavlor. De hänger på mitt hotell.
Jag äter grapefrukt och kiwi till frukost. När solen lyser kall. Sen väntar jag i sängen. Men du kommer aldrig till mej.