Tuesday, June 20, 2017

Om alla vägrar gå ut i krig

Hur kriget ser ut förändras. Men det är fortfarande samma sak. Hat och indoktrinering och lögner. I många fall ekonomisk vinning. Om alla hade vägrat gå ut i krig, hade vi sluppit alla krig. Jag minns när jag vapenvägrat och var i Helsingör med Windys lumparpolare, att någon sa att jag svek mitt land. Vilket jävla skitsnack. Jag torkade rövar och bytte stomipåsar för trettio spänn om dagen. De smällde pengar när de lekte krig. Om alla hade vägrat gå ut i krig, hade det inte funnits några krig. Om inte västerlandet varit så makt- och pengakåta, hade vi sluppit imperialismen som fortfarande är betydande för människors tragedier och krig. Och religionen. Och stammarna i Afrika, ja, visa gärna respekt för dem. Säger du. Har vi inte kommit längre? Allt annat förändras, varför inte dessa maktmäns kåthet för krig, att leka med hundratusentals människors liv, men aldrig riskera sitt eget, men aldrig döda eller bli dödade på riktigt. Jag är också rädd. Men jag väljer pacifism. Och de som verkligen varit i krig, alla ni macho- eller pliktpojkar. Eller om ni är äventyrare? eller bara felinformerade gossar? Jag avundas er inte. Beundrar er inte heller. Människor som väljer vapen är alltid fel för mej. Det är själva grunden till de flesta problem. Detta med ära och göra gott, jag tror inte på det. Jag tror på fred utan vapen. Jag tror på fler kvinnor vid makten. Ja, säger du, soldater gör mycket gott. Ja, säkert. Men om alla hade vägrat att gå ut i krig, hade vi sluppit mycket nöd. Om inte svarta (och vita och andra färger) amerikanska pojkar varit så fattiga, om de inte hade behövt lyssna på soldatagenters bullshit och lögner om ett bättre liv, om ont och gott. Hade vi sluppit hämnd och död och hat. Nu kommer de nya, muslimska pojkar som får öronen fulla av samma lögner och löften. Kriget förändras men är samma. Och muslimhatarna som bränner men aldrig kallas krigar eller terrorister. Hur vore det om vi skippade patriotismen och skillnaderna en smula, och såg världen som en helhet? Det är alltid död, och oskyldiga civila. Så har det varit länge nu, sedan civila började skadas i krig (mer än förluster av nära och kära, som det alltid har varit, och stor fattigdom för att krigsherrarna skulle ha allt) under 1900-talet. Nu går snart sista tåget, och krigstågen har hittills inte varit så lyckade. Så kanske är det dags att prova något annat. Nu går snart sista tåget till ett samhälle av solidaritet. Om alla vägrar gå ut i krig, slipper vi krig. Det är så enkelt.

Sunday, June 18, 2017

Never never

Av olika anledningar har jag hamnat i 80-talet idag. Tonåren. Baden idag som en vuxen man. Men jag plaskar som ett barn. Det är väl sej likt. Det är så skönt i vattnet idag. Det är där vi möts bäst, min äldsta dotter och jag. Allt man ville men inte fick, några grejor man snodde åt sej ändå. Jag kan inte sluta tycka om, jag kan inte sluta älska, solen när den går ner bakom Danmark. Det värker både bra och dåligt i mej. Jag cyklar mina olika gator. Jag cyklar en omväg. Jag badar igen. Jag ringer henne igen. Jag minns när jag cyklade in till LA-city och såg Ghost Busters, ensam. Hur jag letade. Ett torg med människor, ett tomt torg. Jag försöker fungera på olika plan. Jag lyssnar på den här:

Monday, June 12, 2017

Du går i dina gummistövlar

Du går i dina gummistövlar. När sommaren är här igen. En vattenspridare som en bläckfisk. En vattenspridare sprider regn.
Jag halkar i ångesten.
Vi pratar om bläckfiskar. Att ha så många armar.
Det är när vi badar. Det är när jag flyter. Men när du studsar med din boll. När livet blir mindre svårt.
Att ha så många armar.
Det är när jag dyker. När jag slutar andas en stund. Det är vissa meningar hos Per Hagman. Som jag vill recitera för dej. Det är något jag försöker förklara.
Du väljer att bära gummistövlar. Jag respekterar dej för det. ”Men finns det inget du vill göra?” ”Jag vill bara äta pölse.” Jag respekterar dej för det.
Men jag tvingar dej till badflotten. Vi har köpt en regnbågsfärgad boll. Och din skimrande syster. Och skimrande du. Det har blivit nästan varmt i havet nu.
Jag är så trött på ångesten. Du har så långa armar.
Jag vet jag borde sova. Jag vet jag borde stanna. Jag vet ett gatukök bort mot Kroksbäck. Han jobbar där på kvällen. Jag cyklar dit ibland. ”Du vet, Jonte, jag måste ha cash.” Annars slipar han glasögon. Jag ser så dåligt nuförtiden.
Det är ett dis när åskan försvinner. Det är något skönt när blodet rinner. Det är ett skott i min vänstra arm.
Det är något jag inte förstår. Jag känner blodet i mina tarmar.
Det är varmt när allting brinner. Att ha så många armar. Jag ligger här och rinner.
Du går i dina gummistövlar. När du studsar med din boll. Jag tror vi cyklar mot havet nu. Ditt envisa underbara du.




Linnégatan, natt, juni 2017

jag tuggar mina händer
jag drömmer om allt som fanns
mina barn är snurrande solar
mina barn är ingen reklamfilm
jag försöker laga mat som de gillar
mina barn är dessa jävla morgnar
tjat om mat och kakor
jag minns deras tunga blöjor
jag minns när hon ramlade från stolen
min ena dotter ritar saker jag aldrig förstår
jag minns när hon ramlade från stolen
min andra dotter färgar sitt hår
det är en kärlek och en stolthet
hon på en egen väg
men kom alltid tillbaka hit
klockan är två på natten
någon enstaka bil
några ensamma raketer
jag minns när hon ramlade från stolen
ett flygplan dyker uppåt
det iskalla i det fallet
att bada med era skratt
jag är så rädd att drunkna
ni är livets vatten, ni är vatten
jag minns när hon ramlade från stolen
ni får mej att aldrig sjunka


Sunday, June 11, 2017

Cykla till Klagshamn

Jag skulle egentligen in till stan men cyklade en omväg, och bara fortsatte. Jag brukar alltid cykla från Limhamn till badet eller Centralen eller till Möllan, jag brukar ta omvägar, bort till Kirseberg och Värnhem. Jag brukar cykla förbi huset där hon bodde. Känna in den känslan. Kyrkogården vid Industrigatan, Norra Grängesbergsgatan. När jag simmat i Hyllie brukar jag cykla genom Kroksbäck och upp mot Lindängen. Men igår cyklade jag alltså genom Bunkeflostrand och vidare, den härliga Badstigen i Klagshamn. Det är som en gömd hamn där. En gömd badplats. Och det är kanske så de vill ha det. Jag orkar inte dra något politiskt kring det. Bara att det är sjyst att äta varmrökt lax och titta på ett hav i en hamn. Och att bada. Och att cykla och lyssna på kassettband i freestyle. Old school, liksom, helt naturligt.


Friday, June 09, 2017

Innan jag lugnt somnar in och dör

Jag är inte så förtjust i döden. Varken min egen eller andras. Jag kan hänföras av döden. Jag kan grotta in mej i kvällstidningsfrågor, "vad betydde han för dej?" Som med Gösta Ekman. Jag vet rätt mycket om Gösta Ekman. Jag kände aldrig honom. Jag vet rätt mycket om ångest och rädsla. Jag vet egentligen ingenting. Fast ändå. Om man har varit i de drömmarna. Om man har skakat i verkligheten. Jag var rätt nära döden. Jag vaknade i en tunnel. Jag var alldeles lugn då. Det fanns andra som grät för mej. Jag tänker på fotbollsspelare. Hur de koncentrerar sin intelligens. Jag tänker på fotbollssupportrar, hur de sparkar och ingenting minns. Jag har en biljett till Halmstad. Vi ska försöka en gång till. Vi ska reclaima Halmstad, vi ska få staden att göra vad vi vill. Jag levde en barndom där, jag levde mina tonår och mer. Det var min oas och min dröm. Jag ska tillbaka till Påarp, till vårt rivna skraltiga hus. Jag måste visa henne vägen ut. Jag måste berätta alla minnena. Hon måste få veta vem jag är. Jag ska tillbaka till myrorna. De har ätit upp mina släktingar, jag tror att det finns något kvar. Sen måste vi till Värmland, där hon har en historia. Vi måste göra allt nu. Vi måste gjutas i fast betong. I höst ska allting förändras, som det alltid gör. Jag ska skriva klart tre böcker. Jag vill skriva många fler, innan jag lugnt somnar in och dör.

Tuesday, June 06, 2017

Per Hagman är bra

I blåsten utåt tar jag mitt första junidopp, kallare än maj. Tänker på mina ensamma resor. Inte ensamma som i sorg. Att det är skönt att vara själv och promenera. Ibland känner jag igen mej i Per Hagman. I blåsten på bänken efter badet läser jag ut hans senaste bok, Allas älskare, ingens älskling. Den är bra. Den har sina toppar och dalar. Den är Per Hagman. Den är Sverige och södra Europa. Den är norra Afrika. Den är en samtidskommentar. Den är ett eget språk med egen melodi. Den är Ulf Lundell. Tänk att de skulle gå och gifta sej, tänker jag, så oväntat ... inte alls oväntat, tänker jag sen, bilar och tåg och flygplan, på väg där Norden möter Europa. Härliga pojkar som blir män och gubbar, fortsätter leva.


Monday, June 05, 2017

Adjö

Tänkte berätta nåt om att bada. På ett litet friluftsbad när det regnar. Tänkte berätta en fin historia, med olika in- eller utgångspunkter. Tänkte att någon kanske skulle säga: Tjoho! Eller i alla fall: hej.
Men stoltheten tar över. Varför ska jag anstränga mej. Varför ska jag berätta historier för stumma. Marknadskrafterna vinner mark. Marknadskrafterna tar över. Jag har inget behov av detta, i alla fall inget stort.
Jag är trött på att berätta för slöa öron och tysta munnar.
Adjö.
Jag kommer kanske tillbaka när det är viktigt att sälja (ha ha).

Magasin 3


Vi cyklade till Magasin 3 i Frihamnen. Jag gillar det det stora fältet som är Gärdet i det trångbyggda, ständigt nybyggande Stockholm. Och kungarna och hertigarna och deras hästar måste rastas för att skjuta ikapp hjortarna i Stora skuggan, herremännen, skjuta ihjäl hjortarna. Det är en rätt trist plats, men kul att den får finnas. Det finns nog många pengakåta byggherrar som vill gräva ner sina klor där. Nu stannar tåget igen. Jag brukar inte klaga på förseningar, men de senaste veckorna har varit lite för mycket, kulmen när jag kom hem halvtre på natten för ett slag sen. Magasin 3 alltså. Tony Oursler är någon sorts pionjär inom videokonst, och han har säkert betytt mycket, men för mej var han bara rolig, kanske lite krystad, alltså att det inte stannade kvar på något gripande sätt, som en gedigen deckare (typ Pelicanos). Utanför: ett matsjapp för polackerna som lastar containerfartygen, hamburgare och pommes frites. Sen gick vi genom ett tungt skynke neråt. Där var Gunnel Wåhlstrands tuschtavlor. Alltså små fotografier som hon målat stora, ca 140/170 cm, som att man kunde gå in i stillheten, och hotet, och det förgängliga. Och de liven på fotografierna, det öppnar upp bakom, det blir väldigt stort. Och tanken på arbetet bakom. Ja, det träffade, det varade, det varar än. Magasin 3 stänger efter nästa helg. Är du i Stockholm innan: ta dej dit. Och de andra magasinen, Banankompaniet, fyllda av sågspån och femtonåriga sjösjuka pojkar som aldrig fick tågluffa.. Och de stora båtarna. Den här blandningen av gammal hård plåthet och nya tidens konst i ytterområdena.