Spanskt tåg, söderut. Alldeles utanför ligger havet. Det är kallt i april. Krisspanien. En karaokesångare rullar in en högtalare, håller i en mikrofon. Så börjar det enkla förinspelade kompet, styltigt sväng, smör. Han har skäggstubb, ansad. Så börjar han sjunga, Guantanamera. ”Yo soy un hombre sincero.” Min spanska är dålig: ”Jag är en ärlig man från palmernas land.” Kuba i alla fall. Vackert i alla fall. José Marti skrev, var poet. Spanskt tåg. En asiatisk man, spenslig, mängder av tatueringar. Trasiga kläder. Rocknroll, linne, och en ung kvinna med europeiskt utseende. De pratar med varandra. Han har sin skinnjacka på hyllan ovanför. Och vi åker genom en krater utanför Barcelona, röd jord ovanför oss, röd jord, brunröd, skövlade palmträd. Krisspanien. En kvinna med huckle går runt med lappar. Min spanska är dålig: ”Jag har fyra barn och släktingar, vi har inga jobb, ingenstans att bo. Gud vare med dig. Hjälp oss, snälla!” Solen som nyss sken. Regnet som gör brunröda floder som rinner ner över spåret. Det spanska tåget stannar i en förort. Den asitiske mannen tar sin skinnjacka och sin tjej för att gå av. Men just innan: En kraftig spansk kvinna i rejäla kläder, skäller, min spanska är dålig: ”Dra upp byxorna!” ”Va?” ”Dra upp byxorna”, säger hon och skakar på huvudet. Ilska. Krisspaniens ilska flammar upp. Sen blommar det. Karaokesångaren sjunger fortfarande, drömmande, längtande, Guantanamera. Då blommar det. Paula Jimenez svävar in som en sorts lugnare Pippi Långstrump, säljer sin tunna kopierade diktsamling, för en euro, som kanske heter Den osynliga velocipeden. Och min spanska är dålig: ”Sanningens ängel vill ha småpengar och känsla, känna smakerna och dofterna.”  

Det är i bassängen i duschen eller i bastun på Kockum Fritid. Kort tid i omklädningsrummet. Jag äter mindre och mindre gärna bananerna bland nakna mansrumpor. Det är några särskilda bänkar i parker och vid havet. Igår var det en kort stund i Öresund, tolv grader, lite kyligt. Och det är bland jordgubbsstånden eller biblioteken. Det i stan eller det i Limhamn oftast. Någon gång Bellevue, och Landskrona kanske tio gånger om året, en eller två gånger om året i Lund.
Ja, det var inledningen.
Det är givetvis på cykeln, med musiken.
Men häromdagen var det Limhamnsbibblan. Där känner personalen igen mej. Där trivs jag. Jag är känslig för alkohollukt. Jag är som en, som en, som en som har bra luktsinne. Gammal alkohol, ny alkohol. Och hur ser han ut, jaha, en som har tagit två öl till lunchen, utomhus, för att vädret är så tjusigt. En sliten, en tyst, en tidningsläsare som inte vill lägga pengar på egen tidning, det är två öl, en tidning. Jag vet. Och han den ilskne med alla kläderna, stark alkohol och urin.
Men häromdagen var det Limhamnsbibblan. Där är några äldre kvinnor som pratar väldigt högt. Jag tycker att det är fel på ett bibliotek. I en del frågor är jag benhårt konservativ, reaktionär. Men det ringde. Dolt nummer. Jag gick ut och svarade. Konstantina. Ungefär: "... även du vars lever är nästan återställd, även du vill vi ha med i undersökningen." Riskfaktorer för infektioner vid levercirros. "Ja", sa jag, "jag ställer upp."
Och idag fick jag brevet med information och frågor.
Och ibland är det som när jag stod vid Colosseum, och det var inte de utklädda gladiatorerna. Det var svindel. Det var som att hisna. Att vara så liten i världen i livet i historien.
28. Hur stor del av tiden under de senaste två veckorna har du oroat dig över att aldrig må bättre?
Det vidgar sej det öppnar sej.
Insikt och tacksamhet.
Att mycket sällan sätta sej till doms.

... men det är samma känsla i maj. Havet ligger kvar. När jag var så mycket yngre och det första allvaret, den unge pojkens allvar, så ... allvarligt. Och ensamheten så ensam. Jag hade kanske fått tag på någon eller några folköl, femton sexton år. Maj i Borstahusen och kanske fanns det inga plankor ut på bryggorna, kanske var det redan som balansgången började, de första fallen och skråmade benen. Freestylen på, Björn Afzelius Dan Hylander Nationalteatern. Jag hade köpt ett litet paket Marlboro eller Prince. Och det var bara jag i den melankolin. Det stilla Öresund. Det är samma. Kanske inte samma ilska, men från samma tomma hål. Samma saknad och längtan från samma tomma hål. Jag skulle börja gymnasiet och jag skulle identifiera mej med allt som inte var helkonstigt, men annorlunda, utanför. Och detta skulle jag göra, inifrån, normal. Och det är maj igen, samma osynligt knutna näve i luften, samma känsla av utanför innanför, skrikande vanlig.

Först var det måndag, och mina ögon mina ögon, var normala. För jag har levt i andra tider. Röda ögon. Blurriga ögon. Gula ögon när jag, och det är mer än ett år och fem månader sen nu, hamnade på sjukhuset. Det är mer än ett år och fem månader sen, och jag har fortfarande ibland svårt att förstå den där killen som mer och mer blir Jonte Bergh, en fantasifigur, eller en skuggtvilling. Jag har alltid varit Jonas (eller Pibe), men han finns inte längre, spår av honom, men även hans rörelser förändras, som en lätt vaggande sjöbuse på snedden på torra land. Så jävla torr bakom ögonen, och förra veckan började med måndag och Anna fyller sex i juni, nu var det hennes första cirkusuppvisning. Som döttrarna förändras. Spralliga Anna blir allvarlig. Allvarliga Elsa blir sprallig. Men om man skrapar och tittar så är det Anna som är den ordentliga och Elsa den slarviga, och i lördags var det Elsas föreställning, Tandtrollsjakten, och på söndagen den vanliga uppvisningen, och då för något mer än ett år och fem månader sen, missade jag för första och enda gången, uppvisningen. Lades jag in på sjukhus. Kunde jag ha dött. Torr bakom ögonen. Det är sånt som inte svindlar, men nog borde svindla. Min terapeut säger att jag inte förstått hur illa det var. Kanske inte. Men jag blir förvånad varje gång, de få gångerna, jag gråter. Jag brukade gråta. Jag som var sentimental och bölig. Jag är fortfarande sentimental, i min torra ensamhet. Varenda gång jag gråtit har det handlat om barnen. Jag kanske förtränger en mycket djupare smärta.

(utomhusutställningen och boken Söndagar presenteras den 25:e maj vid rådhustorget i Landskrona.)

Inför Landskronas 600-årsjubileum har författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson vandrat i staden. De har mött människor som de porträtterat i ord och bild. De har sökt i sina egna minnen efter händelser, platser, historia. Landskrona av idag har fått möta Landskrona av igår.

Det blev utomhusutställningen Söndagar som visas på tretton platser i staden under hela året, alldeles gratis.

Utställningen består av aluminiumskärmar och har ingen början och inget slut, man kan börja var man vill, sluta var man vill. Man kan ta en dag att promenera runt i Landskrona, följa kartan som kommer att finnas på museet, eller kan man ovetandes, slumpmässigt råka stöta på en skärm när man ska ut och handla eller med tåget, märka att: Här har andra människor gått, andats och verkat.

Till utställningen Söndagar hör också en bok med samma namn. Stefan Lindqvist (journalist på Helingborgs Dagblad) har skrivit förordet.

bloopers (jag omarbetar, det kan man diskutera, om en bok någon gång blir färdig, men någon gång går den i tryck, och då kommer inte dessa rader vara med, nej nej, ingen kan övertala mej.)

”Jag är för fan inte fyrtio, inte än, vi hinner”, säger Pange (på rymmen april 2012), ”eller hur, Blixten, visst hinner vi hitta Charlotta”, säger han, natten till söndag i senare och senare april.

”Visst, du är trettionio”, säger Blixten, och nu är de framme, kaffe och torra mackor på Café Gobiten nere i oljehamnen, en kort promenad till köttfiket sen, klockan fem på morgonen, bacon och korv, håliga män i självlysande arbetskläder, någon kvinna. Blixten och Pange i duggregnet.

”Det är alltid grått när man är på rymmen”, säger Pange. ”som en parodi på frihet ...”

”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och de går nerför trappan mot spåret längst bort på perrongen, en kylig vind från den svarta tunneln, inte in på centralen, inte synas vara grå, inte känna bara gå.

”Det är alltid grått när man är fri”, säger Pange, och tåget har passerat danska gränsen, ”som ett avskräckande exempel på hur det går när man lämnar flocken, eller bara en parodi på … vad som helst, livet ...”, säger Pange, och gäspar, liksom rättar till huvudet, sätter det på plats igen, gäspar stort igen. ”Jag måste vila ögonen snart. Undrar hur det är med pappa Bill, och Charlotta, Norrland. Blixten, jag har aldrig varit i Norrland … Så mycket man inte har gjort, åh, cansado ...”

”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och tåget far fram över bron ner i tunneln, ”vi borrar”, säger Blixten, och han tar fram sin slitna läderportfölj, ger Pange en flaska vatten att skölja ner några till smärtstillande och lugnande med, ”det finns alltid såna som vi, även om vi inte vill det, som borrar sönder … fundamenten, även om vi inte vill det ...”, gäspar Blixten, och han längtar efter speed nu, piggna till, bli rak, bli fokuserad, men tar fram en tjock bunt papper, ”mitt manus … det handlar om … ja, som den med Scorpions Wind of change, det är ju ingen traditionell avhandling, det är kanske därför den aldrig blir godkänd, Inga broar bär över så mörka vatten ska den heta, heter den ...”, säger Blixten.

”Som Brothers in arms?”

”Kanske, det är ju du och jag, den här handlar om förändring, i Östeuropa, västlandets påverkan, du vet … hade det funnits fönster att öppna på tåget, så hade jag slängt ut hela skiten ...”, säger Blixten, och det säger dunketi dunketi dunk, Pange sover nästan, men Blixten pratar. ”Men det vet du kanske, att jag kommer att glömma hela luntan på toaletten på Hovedbangården, så skapar man legender”, säger han, och ler, och Pange kan omöjligen ha en aning om vad Blixten pratar om, han har sprungit och såren svider och hela han är ett sår och sydde 23 stygn i vänsterarmen, tolv i ryggen, och tolv i magen, och egentligen har han ingen aning om att Blixten egentligen pratar om en kort kort notis i tidningen, att Blixten försöker vira in det i ett djupare resonemang om ett samhälles behov av bottenskikt att trampa sej torrskodd på.

”Det är där oron sitter”, säger Pange, ”det är där jag ändå känner ett lugn och en tacksamhet nu, att du följer med mej över … Blixten, jag måste sova, jag måste sova … över mörka vatten ...”, säger Pange. ”Eller ... äh, jag gråter ju aldrig”, säger Pange, somnar igen.

”Varför måste du alltid vara så jävla kall”, säger Blixten, skakar på huvudet, tar upp den slitna läderplånboken, tittar på fotot av Teddy, Teddy Teddy Teddy, vi måste hjälpa Pange att hitta Charlotta. Hjälpa Pange att vara mogen. Fyra drömmar i en glittrande skål, och Pange sover, lille vackre Pange, den vilsne snubblande guden, hör inte mer, tåget fortsätter, stannar i Köpenhamn, på Nörreport, Österport, vidare, förbi Bakken med minnena, Charlotta och Pange, i en inte ond saga, förbi förbi, Helsingör, och Blixten vågar inte vara stilla, de är jagade, och Pange sover, tåget far vidare och vidare och Blixten leder Pange på Hovedbangården, byter tåg, åker tur och retur Rödby, ser färjan stampa, och det är nära, det är nära, att Blixten bara sliter med sej Pange, för att fortsätta ner i Europa, och vidare vidare bort, de har pengar, men … pappa Bill, först hitta pappa Bill, sen Charlotta, sen iväg, och efter fem timmar vaknar Pange, tar upp tidningen och läser igen, skrattar.

”Fan, vad har vi hittat på, ute på vägarna igen, Blixten, jag lever”, säger Pange och det har läckt lite blod genom hans T-shirt, stygnen som inte riktigt sitter rätt, skaver. ”Fan, vad jag är törstig, har du mer vatten, jag känner mej bättre nu, behövde bara vila ögonen lite ...”, säger Pange, och nio timmar, tänker Blixten tyst, nio timmar. ”Jaha, så Köpenhamn nu, skönt ...”

”Det gjorde så jävla ont, Pange”, säger Blixten, dricker öl på Pindens värdshus, röker cigaretter, rök rök rök, ”Teddy, jag trodde att hon skulle dö, och sen blev hon gravid ...”, och Pange gäspar, och varsin joint i fickorna, om de skulle behöva fly, ”och sen … du ...”, och Pange gäspar, och de vet att de flyr, ”så jävla ont ...”, flyr, de vet hur man gör, och visar fotot på Teddy, leendet, rädsla och styrka, ”men ändå så skönt ...”, säger Blixten, det lilla barnet, förvånade blåa ögon. ”Varför måste du alltid vara så ...”

”Det är livet, grabben … Har du svårt för att fatta”, måste Pange säga, alltid ett värn, alltid ett basebollträ, alltid en cigarett till.

”... jävla hård ...”

Sy ihop livet, sy ihop alla hål, inget ont in, inget ont ut.

Men Pange håller sin hand på din axel, Blixten, det känner du väl?

”Var det jobbigt, med Teddy, när hon var sjuk?”

”Det är fortfarande jobbigt, hon dog nästan ... Och du dog nästan, och ett foster som växer, Pange!” Känner du hans hand, hårdare nu? ”Känner du inte!”

”Du är min bäste vän”, säger Pange och ger Blixten en cigarett, tänder.

”Tack.”

”Vi ska klara detta, men du behöver inte, du kan dra om du vill. Du har ju … du ska ju ...”, orden som inte kommer fram, Pange och Charlotta, aldrig några barn, alltid hoppa vidare, alltid rasera och fly.

Och alltid någon annanstans, eller Köpenhamn, som en rödbrun öken av slitenhet, litenhet, allt de gjorde istället för att bli vuxna.

”Vem ska då köra, om inte jag?”

”Jag kan köra själv.”

”Du kan inte köra”, säger Blixten, och blickarna, smälter varandra tyst, två händer över bordet, en snabb rörelse, tittar på varandra tyst, jag älskar dej, på den rökiga bodegan, slammer och horor och jonkare och en kyrka som alltid slår tolv sista slag, för någon.

”Men ändå”, säger Pange, glider förbi tegelhusen, de höga de stora de slitna med slitna livsöden, och det råa men hjärtliga, ”du får hålla med om att Charlotta nog skrattat, om hon visste ....”

”Att vi letar efter henne?”

”Hur vi letar efter henne ... mina stygn … du vet ...”

”Dina sår i själen”, försöker Blixten.

”Lägg av!”

”Saknar du henne så mycket”, säger Blixten, och inget att svara, inga nostalgiska barndomssomrar med rykande grusvägar, brandgula cyklar, frukostbullar från konditorier med pinglande dörrklockor, inget liv bakom mjukt soldis att plocka fram.

Snart. I maj startar utomhusutställningen Söndagar runt omkring i Landskrona. Samtidigt kommer boken/katalogen med samma namn. Thomas H Johnssons bilder och mina texter. Platserna och människorna. Idag igår i förrgår. Förord av Stefan Lindqvist. Mer information kommer.

Låt oss säga att vi var i ett annat land. Inte Spanien. Inte Frankrike. Kanske Portugal, upp och ner på gatorna i Lissabon. Några dagar. Upp och ner och upp och ner, titta och prata och prata, uppe vid kanten, ögonen ut över stupet, floden och sen, färjan över Tejo och bussen genom de fulare kvarteren, ut över jorden och de låga träden, vägkrogar, ett torkat vattenland, och vi har gått upp och ner och upp och ner och nu är det blåsorna på fötterna och då rinner ni som ett lättflytande vatten ner till den lilla staden Sesimbra vid det stora havet Atlanten och där, fram och tillbaka fram och tillbaka barfota i det salta som svider först men lenar och läker sen. Det känner ni på balkongen när solen långsamt sjunker och ännu senare kan ni ta av er solglasögonen och vakna igen och jag tänker på engelska landsbygden i juni och en festival, ge mej en mäktig festival och mjuka gummistövlar och musik, kära du, ska byggas utav glädje måste och frustration.