Saturday, August 27, 2016

du letar efter halsband

du letar efter halsband
som du hade en gång
hela havet gungar
vågorna kring din kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som du hade en gång
det var inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
alla går att byta ut
men alla sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
helikoptrarna spanar efter död
en ensam man i en grav
du letar efter halsband
som du hade en gång
under havet flyger du
stenarna och tång
dånet låter annorlunda nu
försvinner nästan helt
det är en ljuvligare sång

Friday, August 26, 2016

Landskrona!

Jag missade tåget igår, missade matchen live, men såg den på en pizzeria i Malmö, ensam BoISare. Då brukar det gå bra för BoIS, när det är derby, när jag inte är på IP. Som när jag hörde 6-2 mot HIF på ett hotellrum i Göteborg. Det var inte alls oväntat att vi slog MFF. Det är så vi jobbar. Vinner när vi ska förlora och förlorar när vi ska vinna. Jag är alltid stolt över att komma från Landskrona. Staden är fast i min själ, i mitt hjärta. Jag var i stan i lördags och i onsdags. Badade på Cement. Den skönheten. Sveriges bästa badplats. Jag träffar människor i andra städer som är förbluffade: "Vi var i Landskrona, det var så konstigt, vi trodde att det skulle vara hemskt, vi hade ju hört så mycket, men det var ju fantastiskt, så vackert!" Jag brukar vara försiktig med att kritisera media, men det är sanslöst hur det i nationell press frossas i problem i Landskrona (och Malmö), och bara problem. Det är väldigt svårt, tror jag, för andra att förstå hur det är att vara den lilla flugskiten bland alla större populärare städer i närområdet. Landskronas alla problem är problem som finns överallt i Sverige. Men det blir tydligare i en småstad med storstadsproblem. Ja ja, solen skiner. Jag måste skriva klart dagens beting, det blir en jävligt bra bok. Jag måste till Hyllie och simma och relaxa, sen bada i havet. Av en konstig anledning lyssnar jag på The QK´s (finns på Spotify), mitt och Windys band. Vi var femton år. Det är kanske inte så bra, men ändå ganska fantastiskt. Vilka kreatörer! Alltså: "Tai Chan / ett lustans palats / Tai Chan / rätt plats för en sats" Vi skrev de låtarna när vi var sådär elva, inte särskilt sexuellt eller politiskt erfarna. Vi började med att jag hade hörlurar med Noice i, Windy spelade gitarr och jag gapade, oftast i Windys lilla pojkrum på Tornet. Sen gjorde vi egna låtar, halvkassa kanske. Men vi skrev och skapade. Respekt till dessa små killar.

Tuesday, August 23, 2016

innan eftermiddagsbadet

jag ser en blomma som har torkat
äh, jag skriver vidare på den nya boken, väntar på att dikterna ska komma ut, väntar på att den nästan färdiga romanen ska bli klar, men den vill inte bli framtvingad, av mina tretton eller fjorton böcker som är utgivna, är det andra gången som jag är helt fast, att boken inte vill ta slut på rätt sätt, så jag går tillbaka till lusten, till: "måste berätta!"den får komma när den kommer, den där romanen, under tiden skriver jag annat:

”Hello, it´s me”, säger jag när jag knackar på i natten i Lund där jag aldrig klarar att studera, har haltat från Helsingkrona, hon har åkt hem ensam, vill aldrig se mej igen. Hon var fullare än jag, mer svartsjuk. Hur jag kan kasta nycklar. Och vi har varit så nära ibland, kompis, men aldrig riktigt nära, eller … jag somnar direkt på den skitiga madrassen på Delphi.
   ”Hello it´s me”, säger du på morgonen och jag vet inte var jag är.  ”Drömmer du?”
   ”Dömer du?”
   ”Det vet du att jag inte gör.”
   ”Ja, det vet jag”, när Lunds gator kränger och jag har inga pengar och jag vill bara ha två öl och du bestämmer att vi ska gå till den där kinakrogen nära Mårtenstorget, och okej, det är dina pengar. Jag måste ha dem.
   ”Ja, ja ja ja, det är en utmärkt krog, de har väl tillstånd …”, friterad lycka.
   Tåget till Landskrona sen. Lägenheten vid hamnen och färjeläget. Hennes mjuka kropp.
   ”Aldrig mer”, säger jag.
   ”Du ljuger.”
   ”Nä.”
   ”Jag tror dej.” Lyktorna som gungar i natten. Båtarna som kommer och försvinner.


Jag borde skriva en prolog. Nu när vi är vuxna i Landskrona igen, kompis. Nu när färjorna slutat gå. Nu när jag står här igen. Vid hamnen som aldrig slutar dö. Jag hade kunnat skriva om den där natten på bänken här, vid kyrkan, Sofia Albertina, vem var hon? Jag hade kunnat berätta om det jag ville säga då, på 80-talet när jag simmade slalom mellan de gigantiska tankbåtarna som var containrar som var instängdhet, men skulle iväg. Bananer, kompis, jag hade kunnat skriva om bananer.



Sunday, August 21, 2016

Lyssna! (Jag kanske inte gör som du säger.)

Jag har alltid lyssnat till Klas Östergren, sen jag var sexton. Jag tror på allt han säger. Det är samma med Peps. Jag kanske inte gör som de säger. Men de är någon sorts vägledande gudar. Jag lyssnar på andra människor också. Jag kanske inte gör som de säger. Men jag lyssnar och tänker igenom deras tankar och råd. Sen filtrerar jag det genom min egen hjärna, genom mej själv. Jag är kanske lite sturig. Jag är kanske dum i huvudet. Sannerligen ska det sägas om det att gå sin egen väg: det kan vara en krokig stig. Och jag vet inte om det gör dej lyckligare eller friare. Men det handlar inte om det. Det handlar om att gå den enda vägen som är möjlig. Sen finns det mindre stenar, dem kan man skita i. Jag kan cykla istället för att gå. Jag kan prova kajak och längdåkning. Jag kan försöka bli vegan. Allt det som inte är jag, kan bli jag. Nu berättar Klas Östergren något intressant igen. Adjö.


Tuesday, August 16, 2016

Sensommar

din nygamla klänning
hur snygg du är i den
det är en hinna över allt
att vara nära dej igen
att jag inte förstår
i helikopternatten
att du ser spåren där jag går

Den roligaste människan i mina föräldrars generation

"Jag kör och handlar, Jonas, sköter du spaningen, nån måste sköta spaningen", säger Bengan en av dessa generösa somrar i Ramsjöstrand. Ibland tar han på sej kaptensmössan, "har ni biljett", säger han till barnen som skrattar, sen kör han båten till Hallands väderö. Det är den roligaste människan i mina föräldrars generation. Så härligt förutsägbar men inte riktigt ändå, som den bästa av sit coms.
Det är sommar på Bjäre. Det är varmt. Det är stora fönster ut mot havet. Vi går till bryggan och badar, struntar i spaningen. När vi traskar tillbaka kommer Bengan med fulla matkassar. "Men, Jonas ... vem sköter spaningen, du skulle ju sköta spaningen medan jag var borta ..."
Nu är du borta, Bengan. Jag ska försöka sköta spaningen, tack och adjö.

Sunday, August 14, 2016

Ensam i ett vimmel


Han kommer ensam till Café Jamaica vid tiotiden (där vi sitter innan vi ska ner till havet i solnedgången, vid den hetsigare delen av strandpromenaden, hoppborgar, studsmattor, barn överallt, en hetsig reklampratare med en stor buss som vill sälja skidpjäxor på ett hetsigt sätt, ja, det är sant, det är innan vi hittar den lugnare västra delen av stan) och det är rätt så mycket manana kring serveringen här. Han har bråttom. Han är kanske sextio. Ser alldaglig ut, kanske lite tråkig, något konstigt i ansiktet. Jag tänker att han ska ha en snabb öl, och sen hinna ifatt frugan. Du vet, man ser dem överallt, på alla krogar, de som behöver en snabb, han som går ut med hunden i Limhamn i reklampausen, en öl och två sexor Gammeldansk, fem minuter, sen vidare hem, lagom till slutet i Wallander.
Men på Café Jamaica tar det en kvart att beställa. Vi sneglar på honom, tycker synd om honom. Han viftar hjälplöst mot en servitör. Så går det tjugo minuter, och jag vet hur sugen man kan vara på den där snabba ölen, hur stressande det kan vara, när man liksom smitit iväg för att göra detta fula, halvt olovandes. Hur man kan känna att någon sitter och irriterar sej, tittar på klockan.
Så kommer servitören. Med världens minsta kaffe, som mannen sveper i ett nafs, lägger pengar på fatet och går iväg. Så var det med min människokännedom.
Nästa dag äter vi glass. Där kommer han igen i alldeles för varma kläder. Ensam bland barnfamiljer, tonåringar, spänniga tjugoåringar, och såna där fordon som rullar som man står på. Karusellen snurrar. Efter en halvtimme kommer han igen, från andra hållet. Det är något enfaldigt över honom. Jag tänker att han är ogift, har alltid varit. Att han åkt hit varje år med sin mamma. Och nu är hon död. Men han klamrar sej fast, åker hit år efter år, dricker sitt lilla kaffe och går omkring, letar och letar efter något som antagligen inte finns. 

Saturday, August 13, 2016

Saltvatten och sand (och en bänk och en cykel)


Saltvatten och sand hjälper mot allt. Och vart jag än i världen vänder, finns en bänk och en cykel. Det räcker. Vi vet att det är en bubbla. Vi cyklar i 45 minuter. Sen badar vi 45. Sen cyklar vi igen, sen badar vi igen ... Vi vet att det är en bubbla. Men det är en härlig bubbla. Alla andra ligger på filtar och har tält och parasoler. Tennisracketar. Vi reser lätt, vi känner oss speciella. Glasspojkarna går förbi med sina kärror, men vi handlar inte här, vi vågar inte visa var vi gömmer våra pengar. Vi har en hög på stranden, pengarna underst, en skjorta en klänning, en handduk över, vi simmar, vi kan inte sluta simma, första dagen var vi oroliga över att någon ska sno våra saker. Jag önskade mej en sån där vattentät behållare som Ole har i Sällskapsresan, att ha runt halsen. Men nu har vi vår metod. Inga telefoner, inga kort. Bara pengar på ett ställe, som räcker till den goda glassen som vi ska äta sen, när vi ska glo över strandpromenaden, två kulor, mintchoklad och citronsorbet. Och cykelnycklarna på andra ställen. Du vet ju, inte alla äggen i samma korg. Saltvatten och sand hjälper för tillfället mot allt. V badar, upp på land och blir sandiga. Sen badar vi igen. Sen cyklar vi vidare. Vi vet att det är en bubbla. Vi vet att vi inte är speciella. Vi ser hundratals andra bubblor. Som den konstiga staden vi bor i. Där ingen verkar rota sej i mer än två veckor. Vi letar vegetariska restauranger, det finns inte en enda. Vi äter fisk nere vid hamnen någon kväll. Annars lagar vi mat hemma och går ut sen. Det är bara på den skräniga strandpromenaden man får dricka utan att äta. Det är liksom ingen naturlig stad. Le Grand Motte (googla, vet jag), men fascinerande. Men det salta havet är äkta, och sanden och i den här bubblan finns inget obehagligt. Saltvatten och sand hjälper mot allt. Och en bänk och en cykel.