Alltid fel

Doktor doktor doktor.
Provtagning provtagning provtagning.
Och värre blir det när man blir gammal. Om man nu blir gammal.
Jag vill bli gammal.
Jag är kanske redan gammal.

Harry Bernstein fyller snart hundra. Han debuterade när han var nittio plus, så ge inte upp, alla ni författaraspiranter.
Bernsteins andra bok Drömmen är bra. Stilistiskt inget som kommer i närheten av ett mästerverk. Dåligt redigerad på några ställen, eller bara dåligt översatt, på några ställen. Men gripande och mycket intressant.

Vår yngsta dotter är inte på samma vårdcentral som vi andra i familjen. Fast jag har lämnat in ett papper att hon ska ha samma husläkare, som för övrigt är väldigt bra och trevlig. Vad ska all denna privatisering vara bra för? Fråga inte mej. Jo fråga. Pengar.
Flera läkare får bonus om dom klarar av många patienter. Pengar. Rädda människor som bär på, eller anar, allvarliga sjukdomar har ingen som kan ta sej tid.
Var tog resurserna vägen.
Till blattarna, säger SD, antar jag.

I Harry Bernsteins bok berättar han om fattigdom. Om kyla och ett set kläder. Om att bli förvånad över att det finns något som radio. Att växa upp i ett samhälle där ingen har telefon.
Ja, den tekniska utvecklingen går framåt. Men behöver man, måste man ha tvbå bilar, tre teveapparater och tre datorer i ett hushåll på tre eller fyra personer.
Ja, men alla andra har det ju.
Har dom?
Och om dom har det, kan man inte vara den som går mot strömmen då.
Eller med strömmen, flyter med den tillbaka till en känsla av att kunna göra andra saker, som inte innefattar en massa ... saker. Vad är det för fel på klätterträden och pinnarna?
Vad är det för fel på kreativitet och tid. Vad är det för fel på att prata.

Vad är det för fel på samhället? Pengar. Tid.
Jag blir deprimerad av min egen brist på tid. Jag blir deprimerad av min egen brist på pengar. Jag får dåligt samvete när jag känner att jag umgås för lite med mina barn, för att tjäna pengar till ... mina barn, och mej själv, givetvis.
Byt jobb, pucko. Jag kan inget annat. Och i ett samhälle som mer och mer förytligas kommer jag att vara onödig. Då är det inte längre lönt att gå till doktorn.

Vad är störst i livet, och döden

Henrik Larssons bror har dött.
Henrik Larsson gjorde en ganska kass match igår.
Henrik Larsson spelar i HIF.
So what!?
Henrik Larssons bror har dött.

Jag har fått mejl från någon som röstar på SD och hejar på BoIS.
SD är skit och bara skit.
BoIS förlorade igen. Jag var inte där. Jag har jobb att sköta och en familj att ta hand om. Jag har inte särskilt mycket pengar. Jag har inte särskilt mycket tid.
Jag håller inte på BoIS för att jag vill. Jag gör det för att jag gör det. Så enkelt. Jag behöver inte försvara mej, inte för någon.

Fotboll är viktigt när människor kommer samman och upplever segrar eller nederlag i vänskap.
Fotboll är skit när idioter använder den som förevändning till slagsmål och förödelse.
Jag röstade idag. Johanna och jag och barnen cyklade till skolan, gjorde våra val. Det fanns inte många moderatlappar kvar i Limhamn.

Politik har aldrig varit för mej att se om mitt eget hus. Politik har alltid handlat om solidariet. Det SD och högerpartierna gör stämmer inte överens med mina värderingar.
Jag är tacksam för den ekonomiska lotten jag fick i livets bingospel.
Jag är tacksam för mina föräldrars arbete för att göra livet bättre för mej och mina syskon, våra barn.
Jag unnar mej en sorts lyx, resor och krogbesök. Men jag måste därför spara på annat, kläder och matriella ting.
Jag är en författare som försöker leva så gott det går på att skriva. Datorn jag just nu använder tillhör Vellinge kommun, en klädsam ironi.
Jag betackar mej för all form av tro på att man står över andra bara för att man fötts med en guldsked i munnen.
Tänk på det, ni som kan och behöver.

Det går aldrig över, Henrik, men det blir bättre. Långsamt.

Vägen du måste vandra

Jag läser Bo Hazells bok, Resandefolket-från tattare till traveller. Den är intressant. Kommer ni ihåg Hittejoel i böckerna om Åshöjden, byn och fotbollslaget i Max Lundgrens böcker.
Under lång tid var all forskning om dom så kallade tattarna byggd på kunskaper från socialkontor och fängelser. Ett tunnelseende, ett projicerande ändamål. Alla säger att du är dålig beroende på din härkomst, till slut blir fler och fler dåliga. Vad det nu är.

Ungdomar av utländsk härkomst i invandrartäta områden blir, till viss del, det dom sägs vara. Det har riktig forskning visat.
Dessa ungdomar orkar inte längre, dom tar det enklaste steget. Deras föräldrar är bortkomna i det nya landet. Det finns på nära håll andra fadersgestalter, ofta kriminella. Så hamnar du i det ekorrhjulet.

The Rat Race. En av The Specials många bra låtar. Dom var tuffa, The Specials. Dom var svängiga, samhällskritiska och förbannat coola.
The Rat Race, det vi förväntas inrätta oss i. Annars är vi dåliga människor värda endast förakt.
Idag visas dokumentärfilmen Medborgaren, klockan tjugutvå på ettan eller tvåan. Min kompis Janne Rantala är en av dom två som gjort den. Den är absolut sevärd.

Toni Holgersson tillhör resandefolket på fädernet. Toni Holgersson har gjort många bra sånger. Han har gjort många problematiska saker. Han har haft en tuff uppväxt och ett tufft liv. Men han kom tillbaka.

Det är det gamla vanliga. Ställ dej på en stol och se världen på ett annat sätt. Eller ... lägg dej på ett golv. Allt blir annorlunda. Försök att förstå det när du stampar för hårt. När du skriker för högt i dina marscherande kängor.

Ut med packet

Jag fick ett brev från Sverigedemokraterna idag.
Jag vet inte hur mycket tid och pengar puckona lagt på sin pamflett med två söta ariska barn på framsidan, gående i en typisk svensk sommar som jag antar SD drömmer om att dom själva hade. Kanske till och med tror att dom hade. Innan muslimerna.
SD:s dravel är en bön om att komma tillbaka till ett Sverige som aldrig existerat.

Jag läser Janne Adeen och Richard Ohlssons dedikerade bok om Bruce Springsteens skivor. Ett och annat korrekturfel för mycket, men ändå fin läsning om en artist som aldrig gått mot sin egen strävan. Att göra bra musik. Den musik han vill göra. Musik som kommer från den amerikanska gatan och landets krokiga vägar. En musiker och textförfattare som kunde gjort storsäljare efter storsäljare. Men gjorde Nebraska efter The River. Som gjorde Tunnel of love efter Born in the USA.

Jag är inte odelat positiv till EU. Jag är för Turkiets eventuella medlemskap. Det är ett sätt att få turkarna att plocka bort dom värsta avarterna i det komplicerade landet.
Den värsta avarten i svensk politik (av de större partierna) är Sverigedemokraterna. SD hävdar i sin pamflett att Turkiet inte tillhör Europa, där har dom fel, som vanligt. Samtidigt skriver dom att det politiska och religiösa förtrycket och ojämlikheten mellan könen saknar motstycke i Europa. Är det vad SD:s skarpaste hjärnor har klarat av att prestera? Sedan avslutas detta (tydligen) viktiga inlägg i valmanifestet med att det berättas (utan källanvisning, givetvis) att sedan Turkiet inledde förhandlingar om EU-medlemskap har landets islamister stärkt sin ställning.
Vad det gäller politiskt och religiöst förtryck har SD visat att dom saknar motstycke i Sverige, i övriga Europa finns det däremot en hel del andra rasistiska skitpartier som saknar djup men äger en häpnadsväckande dos hat och rädsla för det främmande. Och detta till saker som man inte ens förstår eller känner till.

Ola Magnell är, jämte Pelle Ossler, Sveriges mest förbisedde artist. Det är skamligt. Han är så mjuk, Ola, och hård. Han har ett alldeles eget språk och en melodikänsla som få.
Jag vet inte om det är medierna som skiter i Ola eller om Ola skiter i medierna. Jag vet att stora skivbolag har skitit i honom, så som stora bolag kan göra när dom glömmer varför dom började jobba med musik, eller litteratur.

Man märker att SD vill dra till sig gamla sossar som har flyttat ut till byarna och inte förstår den nya världen, som inte är intresserade. Man låtsas vara ett parti för hederliga svenska arbetare. Ingen ska ta våra jobb. Man har hittat syndabockarna, och dom har inte rosa skinn i försommarsolen
Det luktar brunt. Det luktar … den där Förintelsen som aldrig ägde rum.

Bruce Springsteens bästa plattor är givetvis Born to run och Darkness on the edge of town. The River är bronsmedaljör.

Jag skulle vilja ha WU. World United. Exkludering är alltid sämre en inkludering. Förståelse alltid bättre en oförståelse. Kunskap bättre än okunskap. Och så vidare.

Så. Då var det sagt.
Vadå?
Att Ola Magnell och Bruce Springsteen bygger sina historier på verklighet, ärlighet, poesi och en tro på utveckling.
Att SD bygger sina historier på lögner och dålig retorik. Dom bygger sina reaktionära drömmar på en tro att väljarna är hjärndöda idioter. Och det är dom nog ibland, hoppas bara att dom inte är så många. En gång är ingen gång, två gånger är en dålig vana, som min kemilärare sa när man kom för sent.
Ni har tid nu SD-väljare, tid att förstå er dumhet. Då drar vi ett streck över det gamla, och jobbar tillsammans igen.

Landskrona

Jag tog tåget i måndags. Sen tog jag bussen, till Borstahusen. Dit flyttade jag i mitten av sjuttiotalet, lämnade i slutet av åttiotalet.
Men lämnade aldrig.
Mina föräldrar bor kvar. Jag bor, på mitt sätt, också kvar. Borstahusen finns överallt i min kropp, i min längtan. Det underbara Öresund, hamnen. Jag skiter i vad medelinkomsten är i Borstahusen. Jag skiter i vad folk tycker.
Borstahusen, där började jag bli den jag är.

Först blev Borstahusen för trångt. Sen blev Landskrona för trångt.
Och jag kommer alltid tillbaka.
Den där trängseln. Nä … det är inte på stadens torg. Det är i människors hjärnor.

Jag tog tåget, lyssnade på freestylen och, som alltid, det pirrar i mej när jag närmar mej LA. Det är kärlek. Glöttigt, kanske. Det skiter jag i.
Det stod en buss inne, mot Borstahusen. Och solen sken. Jag gick på.
Sen promenerade jag på mina gamla gator. Sen promenerade jag längs mitt hav. Sen stod jag ute vid fyren. Sen tog jag en lättöl eller två på Hamnkrogen.
Sen promenerade jag till IP och såg BoIS få stryk av Mjällby.
Bruce Springsteen har också skrivit om detta.

Punk och kärlek

Det var i skarven åttio- nittiotal. Vi hade texterna till Ebbas Kärlek och uppror. Och egna låtar. Vi åkte till Köpenhamn. Det var Jocke och Henke och jag. Soffan och Malin. Mia kanske. Det var säkert några andra också.
Det var tjejerna mot killarna när vi spelade på Ströget. Vilket band som kunde få in mest pengar.
Vi behövde pengar, vi hade oftast bara till färjebiljetten.
Tjejerna var snyggare och vann, tror jag.
Jag minns att vi träffade Niklas på muren (som är borta nu) vid det som kallades Punktorget. Jag minns vad vi gjorde. Jag minns att det förekom civila poliser.

Jag saknar Danmark. Jag kan bli nostalgisk ibland, men jag saknar inte den gamla tiden.
Men jag saknar Danmark. Fram till för inte så många månader sen brukade jag åka en gång i veckan, sitta och skriva och läsa danska tidningar. Sitta och glo och suga in. Det kallas arbete i min värld.

Vi åkte till Helsingör, Jocke, Henke och jag. Den slitna innerpåsen, Kärlek och uppror. Har vi inte grävt för många hål. Kal P Dals Jonnie. Nåt med Gasolin. Helter skelter, Roadhouse blues, Århundradets brott.
Några lumparpolare från norra Skåne gav oss vars femtio spänn och fri öl på torget, om vi spelade minst en låt av Hasse Kvinnaböske. Jag kunde Skomagareanton och Änglahund, sen var det Ebba. Jag har för mej att vi fick dricks också.
Den dagen drog vi ihop tillräckligt med pengar för att kunna gå ner på Holger Danske och lyssna på … bluesrock. Jodå.

Jag saknar Danmark. Jag har haft en ekonomisk buffert i flera år. Stipendier, förskott på böcker. Tidningsskrivande, uppläsningar, föredrag. Inkomster som hållit mej flytande underskottsmånaderna.
Nu klämtar klockan inte lika ofta och glatt längre.
Nu kostar det mer att åka till Danmark, kronkursen.
Men det vet vi ju, tidvattnet vänder. Efter regn kommer solsken. Efter åskan öppnar sej himlen alldeles blå och vinde har stillats. Det är då man badar skönast, när allt är fridfullt men vågorna rullar i efterdyningarna.

På hemväg från Helsingör. I Helsingborg. Satte vi oss på tåget till Oslo, ville väl bara vidare, bort. Men ångrade oss och gick på motorvägen till Glumslöv där vi äntligen fick lift. Lastbilarna rullade som monster i natten, tutade.

Det rullar vidare. Det ska bli två bokutgivningar i år. Och två nästa år. Då jävlar ska det börja rulla på riktigt.

På riktigt

The Poodles. Dom tror att dom rockar och rollar. Ja, verkligen tuffa killar. Och fullständigt värdelösa enligt mitt eget objektiva sätt att se. Säkert trevliga gamänger, det är oväsentligt i sammanhanget. Skit är skit, om än i pudelrockiga frisyrer.

Jag har snart läst ut Nancy Sinatras bok om Frank. Den är på flera sätt värdelös. Slarvigt översatt och korrekturläst. Något för mycket sockersöt och med en ständigt försvarande inställning till dom fel som Frank Sinatra aldrig gjorde (enligt Nancy).

I HD har Gunnar Bergdahl fått läsa en massa skitkommentarer efter hans krönika förra veckan. Han var inne på samma sak som jag skrev om för ett slag sen. Alla kan inte bli publicerade i en tidning, inte ens i nätvarianten.
Man läser häpnadsväckande dåligt skrivna kommentarer som kategoriskt smutskastar den så kallade kultureliten.

The Poodles. Det går tydligen bra i Japan. Eller Tyskland, eller Belgien. Musikländerna. Den kvinnliga journalisten häpnas över deras tuffa turnéschema. Utslaget, ungefär en spelning i veckan under arton månader. Hujedamej. Stackars tröttkörda rockers.

Frank Sinatra kunde göra 150 spelningar på 120 dagar. Jag är en stor beundrare av mannens sång och känsla. Det är Nancys överdrivna skönmålande som stör mej. Ingen klok människa tror att någon är perfekt, det skorrar bara falskt.
Det är en dålig och storartad bok på samma gång. Skriven med äkta kärlek som bläck, ingen distans alls. Så får det väl vara.

Jag har träffat ganska många som tillhör den vaga grupp som kallas kulturelit av dumdryga idioter. Somliga kanske räknar in mej i denna skara, idiot eller kulturelit.
Jag har träffat så många kloka, ödmjuka och intressanta människor. Märta Tikkanen. Birgitta Stenberg. Tony Samuelsson. Per Engström. Peter Kihlgård. Katarina Mazetti. Roger Wilson. Per Planhammar. Åsa Moberg. Louise Epstein. Och många fler.
Björn Ranelid är inte en av dom. Jag har bara träffat honom en gång, han var djupt osympatisk. Han var precis som parodierna på honom, fullständigt självupptagen. Jag vet inte hur han är privat. Jag vet att han har en viss humor.
Jag vet att han, av någon anledning, har komplex för sitt utseende. Kanske finns det något där. Hävdelsebehovet. Han ondgör sej gång på gång över att han inte fått Piratenpriset, han som skrivit så mycket om Österlen. Som om det skulle ha med saken att göra. Att verka i Piratens anda, det är en annan sak än att skriva om Österlen, Björn. Nyanser, Björn, det handlar livet om, och distans. Du kanske har det, vad vet jag, men det kommer sällan fram i offentligheten. Men, för vad det är värt, grattis på sextioårsdagen.

Och Lennart Persson är död. Jag har varit en del på Musik och Konst. Jag har läst väldigt mycket av vad Lennart Persson skrivit. Jag har inte gått och köpt skivorna efteråt. Jag har ofta inte haft råd. Men inte bara det … det har liksom räckt att läsa texterna om låtarna, så initierat och själfyllt har det varit. Jag har massa urklipp, från framför allt Sydsvenskan, där Lennart hade serier om låtar och artister, och längre artiklar. Och Feberprojektet med Andres Lokko, Jan Gradvall och Mats Olsson var verkligen något särskilt. Jag är så jävla trött på döden. Jag är så jävla trött på cancer. Vila i frid, Lennart Persson. Respekt.