Bakom idyllens fasader

När jag började sjuan började jag på Västervångskolan, adjö till Borstahusskolan. Plötsligt var vi snobbklassen. Plötsligt var några av mina kompisar från hockey- och fotbollslaget andra personer.

Jag har alltid inspirerats av, högaktat, älskat, skrattat åt, Loranga, Masarin och Dartanjang. Nu lyssnar jag på Barbro Lindgrens söner, Bröderna Lindgren. Två fina barnskivor. Olle Ljungström och Mattias Alkberg är två av många gästsångare/sångerskor.

Jag var på Pumphuset igår. En kvinna som gick från Borstahusskolan till Västervångskolan ett antal år tidigare än jag, berättade en motsatt historia, att hon var en skitt sillastrypare eller liknande.
Europa snodde kunskap från arabvärlden. Europa koloniserade i stort sett hela världen, vill ha vill ha vill ha. Bara ta bara ta bara ta.
Den självgodes självklara rätt att alltid ha rätt.
När islam försökte integrera med kristendomen, då man härmade våra kyrktorn när man byggde minareter. Fick man inget för det.
I Schweiz upphäver man religionsfriheten.
Kapitalismen stänger dörr efter dörr, inskränker liv mer och mer.
Den liberala världen, dom liberala värdena tenderar att ... stänga dörr efter dörr, inskränka.

Och hur är det nu med allt som görs idag. Gjordes det inte också igår.

"Någon gång kastade Peder och jag stenar på bilar. Någon gång stannade en förbannad bilförare och jagade oss.
I idyllen på sjuttiotalet med välutbildade föräldrar.
En vinter upplät man en liten gräsplan på skolgården för snöbollskastning. Jag och Pulan gick nog i trean, var med dom stora grabbarna när vi bombade halvtiobussen in till stan. Vanliga snöbollar, isbollar, bollar med sten i. Vi sprang och gömde oss bakom oljetanken när busschauffören stannade och rusade ut.
I idyllen på sjuttiotalet med svenska förldrar."

Det var ett utdrag från Mer Blues från Landskrona som alltså firas lördagen den tolfte december. Bibblan i LA 11-14 och Inferno från 19.

Vad gör du nuförtiden?

Pumphuset, Borstahusen, tisdag 1/12, 19.00
Det har börjat regna i blåsten, rakt på rutan i min bod där jag sitter och skriver på ett föredrag som ska behandla min uppväxt i Borstahusen och mitt skrivande. För första gången ska jag framträda med ett ganska detaljerat manus. Jag brukar bara ha några stolpar annars. Nu ska jag tänka på vad jag lärde mej på Borstahusskolan för längesen, att man ska titta upp ibland när man håller föredrag. Det ger en annan närvarokänsla, sägs det. Tror jag det, att bara stå och mumla innantill duger ju inte.
På tisdag alltså, förste december klockan sju på Pumphuset i Borstahusen, LA. Nog ska väl höstregnet kunna piska rutorna där också.
Man kan inte öppna fönstret. Men man kan öppna luckor, på tisdag alltså, förste december. Fast inte på Pumphuset.

Jag håller på att bli färdig, tror jag hoppas jag, med min novellsamling som isåfall hinner komma ut under våren.
Jag läser böcker och Norra Skåne, det är slitigt i Hästveda vad jag förstår. Centerpartiet håller med Folkpartiet fast inte fast ändå. Jodå, Alliansen är sams. Fast inte. Fast ändå.
Åsa Sandells självbiografiska bok som jag snubblade in i på bibblan. Saabye Christensens Beatles 3, kan man kanske säga. Per Planhammars Blekaste aning och en bok om Bulgarien som jag prutade ner till sju spänn på samma Limhamnsbibbla.

Då ses vi på tisdag. Man får ställa frågor och jag ska i så fall försöka slita mej från det manus som jag ska tillbaka ut i boden och fila på nu. Improvisationsaktör som jag är.

Datorn luktar alltid likadant

Antikvariatsböcker, dammiga och lite gula i sin doft, eller som sommarhuset jag alltid längtade till, att stiga in, känna hur det luktade.
Och när vi stannade tillräckligt länge.
När vi kom hem igen, samma lukt.
Du ljuvliga instängdhet. Som vi säger: patina.

Anna, Elsa och Johanna åt alla glassbåt efter badet idag. Jag tog en hallonlakritspinne. Första gången jag ätit lakritsglass. Och då var jag ändå hängiven glassätare när Lakritspuck introducerades.
Annars är det ju mest ananassplit.
Nästa gång ska jag prova Sotarn.
Vi pratar om Engelholmsglass.
Efter badet kom jag till bibblan. I caféets frysbox var allt säsongsslut, utom en barnglass och ... hallonlakritspinnen, jag slog till igen. Det var ett tecken för tydligt för att ignoreras.

Jag läste Sonic sen. Nöjesguiden är en dryg tidning dit läsarna får höra av sej bara för att redaktionen ska få banka varandras axlar och skriva dryga svar på läsarmejlen. Ja ja, vi kommer alla från sandlådan.
Sonic görs av nördar i rakt nerstigande led från Gradvall och Lokko och säkert hundratals av deras engelska och amerikanska förebilder.
Sonic, en sympatisk, inspirerande och lärorik musiktidning.
Sonic. En läsare framför en stilla undran: Tidningen luktar så gott, trycks den månne hos Trydells i Laholm.
Jomenvisst.

Varför svenskar är snåla

Elsa fick se på Dansbandskampem när jag la Anna i lördags. Hon tyckte att det var kul. Jag såg några bitar på slutet. Ett skånskt dansband (jag tror dom hette Spoot-Lajts, he he) i träningsoveraller gjorde nån sorts version av en av många hemska sånger av Nanne Grönwall. Nanne verkar ju snäll och så. Och fruktansvärt dålig. Dansbandet från Svedala var, tja, ett dansband från Svedala i träningsoveraller, trevliga grabbar, verkade det som. Men juryn gick bananas. Magnus Carlsson (Barbados-Magnus alltså) och en dansbandsnörd som dom kallade professorn och en som bröt på engelska (tror jag) och såg mycket märkligare ut än dom i träningsoveraller, verkade riktigt ilskna, direkt förnärmade. Så ska inte en slipsten dras, och detta på bekostnad av Carina Jaarneks! En skandal! En katastrof! En ... storm i en amöbas snapsglas.

Människor ointresse för människor. Inskränkthet. Inte konstigt att det ser ut som det gör. Är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Jag trodde inte. Men jag visste inte. Jag fick bege mej till doktorn igen. Allt var bra. En liten sak i världen. Jag har frikort nu. Det gäller att passa på. Jag ser riktig oro där. Man ska inte nedvärdera riktig oro. Man ska ta reda på om den är befogad. Man ska inte överdriva.

Det var sommar. Jag hade slutat åttan eller nian. Jag hade köpt en skiva med Prince, Around the world in a day. Jag lånade ut den till Håkan Sunesson. Jag fick låna hans Born in the USA. Den har jag fortfarande kvar. Håkan bor i Spanien. Han har kanske min Prince-skiva där.

Alla som tycker att Bruce sjunger om just dom. Ronald Reagan. Vita hederliga arbetare. Amerikanska vänsterradikaler. Alla andra. Alla som inte alls känner igen sej. Alla som hatade Bob Dylan -65, -66. Så får man inte göra. På Youtube, Like a rolling stone, vreden och ilskan, tvånget att göra just så, i Bob Dylans uttryck och ansikte.

MySpace, Quit your dayjobs videor. qyd. Det är grabbar med choklad i. Grabbar från Landskrona. Helt utan att ha lärt dom något, haft något som helst med deras skapande att göra, helt utan att ha varit kompis med dom när det begav sej i LA, helt oberoende av att jag känner Jonte och Bader dom få gånger vi stöter på varandra, är jag oerhört stolt. Att underhålla så roligt och bra och att man ändå känner stinget av allvar. På något sätt. Kanske. Inte. Det finns en video när dom kör ner i ett dike, Car crash. Det är årets video. I den landskronitiska nostalgiklassikern Vlado Video kan man också se den filmintresserade L.T. Fisk dela med sej av sina kunskaper.

Nu blev våren höst igen. Men det vänder.

Legalt

Anita Lindblom sjunger En dans på rosor. Ingen kan lova dej en dans på rosor. Lyckan är en gudagåva. Det får mej att tänka på Nils Poppe och hur lycklig han borde vara med Bibi i Sjunde inseglet och där svävar vi vid Hovs hallar och söderut och en fredag eller lördag i 1989 satt jag på Akropolis övervåning i Landskrona och språkade med Tomas Poppe. Cornelis var död och den svenska rockeliten hade spelat in den ganska oviga hyllningsskivan Den flygande holländaren. Jag och Tomas Poppe pratade om att så småningom göra en hyllningsskiva till Ulf Lundell som hade fyllt fyrtio i dagarna då.
Så det är väl dags att damma av gitarren och ringa upp Tomas Poppe som jag inte pratat med varken förr eller senare, bara den besjälade kvällen för tjugo år sen när löven blåste över Rådhustorget.
Ulf Lundell fyller sextio idag och jag älskar absolut inte allt han gjort, men jag kan bara säga: Respekt! Att gå sin egen väg är värt respekt.

Jag tänker på dom där dagarna i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag tänker på dagar på hörnan Öresunds- Timmermansgatan i LA. Jag tänker på nätterna med Kojak, Baretta, Rockford, repriser på TV3 som jag hade för första gången. Jag tänker på McCall, den rättrådige rättskiparen som gjorde tomheten lika tom men mer underhållande. Han är död nu, Edward Woodward, 79 år gammal.

Jag skrev om Bullen i två böcker. Jag skrev om en tavla, en båt som kunde vara Titanic. Jag vet en yngling som på något sätt noterade den tavlan när han läste boken. Vi känner varandra nu. Vi kände inte varandra då.

När en ung och en äldre skribent ska recensera Jacques Werups återutgivna Tiden i Malmö i Sydsvenskan väljer man Amanda Svensson som den unga. Jag stör mej på texten. Amanda Svensson raljerar om sitt ointresse för Malmöskildringar i litteraturen, hon känner inte igen sej i böckernas Malmö (det visste jag inte var kriteriet för en bra Malmöskildring, vissa av oss vill veta saker vi inte visste tidigare), enligt Amanda Svensson är böckerna gamla och tröttande och handlar om minnet av Per Albin, Kockumskranen, MFF och långsamma promenader i Pildammsparken. Amanda Svensson nämner inte en enda bok hon har läst.

Jag har läst skådespelaren, kocken och messerschmitten Bullen Berglunds memoarer. Det var grosshandlartider det, åh, jag minns tillbaka, en droska hit och en droska dit. Och en grogg på sockerdricka på det.

Nu sjunger Gunnar Wiklund om att gå hand i hand genom livet, längs en stig med ömsom vin ömsom vatten i fältflaskorna och den isiga vattenpölen ska smälta och jag känner inte igen mej i femtiotalets Landskrona och jag längtar inte dit. Men hade jag varit stadd vid kassa. Hade jag varit frisk i levern. Hade jag kavlat upp ärmarna och drämt en tusenlapp i bardisken och bjudit laget runt på Bristol.

Jag har gått på olika skrivarlinjer i mina dagar, där brukar man snabbt hitta en gemensam generaliserande ton när man talar illa om vissa böcker/författare, många gånger böcker/författare man inte läst, eller läst slarvigt.


Under mina månader i Göteborg brukade jag sitta vid Masthuggskyrkan och skriva revynummer och ordvitsar, upp och stå och titta ut över vattnet, båtarna och varven, och jackan i skogen kommer från hamnen på åttiotalet. Och jag gick ner till puben med glasväggar där författaren och jazzmannens sambo skötte biffen, han rullade bara cigaretter, drack rödtjut och berättade om gamla tider, Jörgen, om buspojkar och halvskummisar på långgatorna. Jag kände inte igen mej när jag traskade mot Järntorget.

Jag kan med lätthet räkna upp tjugo-trettio böcker som utspelar sej i Malmö, som innehåller mycket mer än ett minne av Per Albin eller Kockumskranen. Svårare är att räkna upp någon bok som gör det, som lägger sin tyngd på det.

Jag kan med lätthet springa uppför vår källartrappa. Jag cyklar en och en halv timme varje dag. Jag äter gärna fläskkotlett med tomatsallad och oliver till lunch. Jag läser numera Norra Skåne vid denna lunch. Jag läste en mycket rolig recension av Jens Liljestrand, rörande boken om fenomenet Björn Ranelid.

Amanda Svensson är nästan tjugo år yngre än jag. Jag känner ofta inte igen mej i den trötta, blasé(kvasi?)coola attityden hos vissa skribenter i hennes generation. Det är väl bara så det är och ska vara, antar jag. Herregud, jag som febrilt letar efter Tomas Poppes telefonnummer och märker att Ulf Lundell snart är folkpensionär.

Abba är för moderna. Jag lyssnar på bitar från den svenska folkparkens guldera. Då stod Per Albin Hansson byst i varenda buske och var det inte Sten-Åke Cederhök så var det Thore Skogman som visslade en kuplett för korvförsäljaren med en låda på magen. Och ingen spydde i rabatterna och ingen blev av med oskulden på ett barbariskt sätt och slogs man var det hederligt.

Jag har bloggat i fyra år nu. Jag vet ännu inte hur man får ord att bli blåa och föra dej vidare.

mer blues från landskrona

skriv upp
kom ihåg
glöm lucior och julbord
tolfte december
11-13 - signering på bibblan i landskrona
13.00 - boken presenteras i hörsalen, på bibblan
från arton och framåt - släppfest på inferno (fd nya latino, gränden, grenden, baggens ...) i landskrona
uppläsning
hemliga gäster?
hoogans hjältar spelar vid tio
specialpris för signerade böcker
fritt inträde

Olika versioner av verklighet

”`Flyktingbarn´ är i själva verket 22-åriga män. De flesta så kallade flyktingbarn uppger att de är 17 år men är i själva verket betydligt äldre. Att placera dessa i familjehem för en hög kostnad för samhället är absurt. Ofta är det en släkting som åtar sig detta med stor förtjänst.
Dessutom ska Attendo, ett privat vårdföretag också göra sig en vinst, och skattebetalarna betalar som alltid.
De från Afrika uppger att de kommer från Somalia för då vet de att de får stanna.”
Signaturen Sätt stopp i Kvällsposten i november

"... Han (Kristian Lundberg) skildrar mycket konkret hur det är att vara fattig. De fattiga ska bli ännu fattigare, menar han, och det är dyrt att vara fattig, med straffavgifter, inga pengar till månadskort på bussen, tvång att snåla med allt.
Lundbergs kommentar till det politiska dagsläget för arbetarklassen skär rakt igenom all retorisk bullshit: `Vi för ingen klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ned våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.´
Sug på den du Mona Sahlin, och fundera över varför det är skit med opinionssiffrorna, framför allt bland ungdomen.
Lundbergs Yarden är som ett rosslande skri ur ett hopplöst mörker, där ljuspunkterna är få, utom i relation till vissa arbetskamrater. Det privata är vad som återstår i en svartnande tid, med fascistiska krafter som sticker upp trynet. På sin hudlösa prosa skildrar han ett trauma som tyvärr är giltig för allt fler.
Men till Augustnominering räckte det inte, lika lite som för Jörgensdotter och Almlöf och andra, med den sociala verkligheten på programmet. I Augustjuryn är man blind för samtiden, där finns bara intresse för historiens välkända skamlösheter. Det känns väl tryggare och mer politiskt korrekt så, att blunda för vad som pågår."
Gunder Andersson i Dalademokraten i oktober


Utanför skolorna stänger vi dörrarna
igen och igen
och han bär på en odiskad kaffekopp
när han kommer försent till lektionen
i ryska
i gammal tyska
jag glömde
jag glömde hur livet ser ut
innanför dom andra väggarna
på andra sidan murarna
där du leker i solen och vattnar blommorna
träden lyfter mot himlen

Utanför skolorna
kunde vi samma popsånger
kunde vi samma hoppande steg
över brunnarna
aldrig halkade vi och föll
aldrig rakt ner
i ett svart halt hål
alldeles perfekt för dej
att bara röra sej neråt
att bara höra
ett döende eko
en skrikande smärta
en skinnflådd gris
rakt ner i slakten

Innanför dom andra väggarna
Det är mörka gator, min vän
det är leran som suger, igen
det är allt du aldrig ville tro
det är här du aldrig ville bo
en klocka ringer
en öl till
en flicka springer
Elvis Costello
Jag vill ha dej
Bob Dylan
Jag vill ha dej
En klocka ringer
jag vaknar och springer
hoppas jag hinner
det brinner i staden
det brinner i bladen
träden som faller
träden som skriker
träden som brakar
du gråter du skakar
det jäser du bakar
en kaka i elden i gräset som svider
sot som mot himlen glider

I´m a Farbror Melker, yes, I am

Johanna undrade om man fick gå och lägga sej klockan åtta en lördag. Det fick man väl. Hon åt fisksoppa på Bullen innan. Jag åt lax med gräddstuvad potatis. Elsa åt köttbullar med whiskysås. Anna bara sov. Vi firade Fars dag en vecka efteråt. Elsa ritade stilleben, glas och flaskor.

Och nu är klockan snart nio. Och nu ligger Snickargården på Saltkråkan risigt till och farbror Melker ömkar sej och Malin tröstar: Du har gett oss allt, sånt som man inte kan få för pengar.
"Jag har älskat er så att det har värkt i bröstet", säger farbror Melker och får ett telefonsamtal och får ett stipendium på 25 000:- och det är sextiotal och det är en gigantisk summa, man kan köpa hela Snickargården. Men det blir en kamp mot klockan och gnidiga bungalowälskare.

Nu hoppas Johanna att hon har spytt klart. Hon och Anna sover. Nu har Elsa ätit upp ett äpple, och en banan, och mango, och nyponsoppa. Och jag är väl farbror Melker då med en såld kolonistuga och en inställd resa till Spanien och pengarna som skulle gå till att hyra en snickargård på Saltkråkan i några veckor i några år har gått till en varmvattenberedare och en gaspanna. Och jag längtar efter stipendier och jag längtar efter det där jobbet som skulle vara i ett halvår men blev uppskjutet på grund av finanskris och jag avskyr dom som borde betala vad dom är moraliskt skyldiga för ett annat jobb.

Och farbror Melker får aldrig någon fisk, Tjorven retas kärleksfullt, men då rycker det i spöet, men då ryker Melker i sjön, men det är en gädda och båtsman får köttbullarna som Malin rullat och stekt och familjen Melkersson gör det där festliga med bordet innan dom äter gäddan och Elsa frågar om inte vi kan göra så imorgon och jag tvekar, någonstans måste det finnas en gräns.

Men jag fick två nya V-ringade T-shirts idag av Johanna, femtionio spänn styck. Dom gamla är håliga. Och jag har en egen dator. Och en i-pod. Och en dammsugare. Och en cykel. Och en bil men inget körkort. Och ett hus men för mestadels lånade pengar. Och, ja, två barn och en fru. Och släkt och vänner.

"Är vi rika", frågade två barn sin mamma på sjuttiotalet.
"Ja, vi har tak över huvudet och mat på bordet, och vi har varandra ..."
Så jag är väl Astrid Lindgren då. Så jag är väl ett litet nöjt och storögt barn. Så jag är väl lite sentimental i Bullerbyn. Fast jag är bara förbannad.