Friday, July 19, 2019

Femtio år, vid fiskehoddorna.

Jag fyller femtio på tisdag. Det känns lite konstigt. Visst är jag något sliten, men ung, tänker jag.
Jag har hängt vid de där fiskehoddorna mellan småbåtshamnen i Limhamn och Sibbarps kallbadhus i tjugofem år. Suttit på någon av bänkarna, läst och skrivit.
Jag har inte mycket pengar för tillfället. Egentligen hade jag tänkt ordna en stor fest, men det funkar inte. Jag har inte råd, helt enkelt.
Så på tisdag kommer jag att sitta på någon av bänkarna vid de där hoddorna, ha picknick. De som vill komma är välkomna. Från klockan sex sådär.




Thursday, July 11, 2019

Del av samlingsrecension

Bengt Eriksson har recenserat en hel del av mina böcker.  Han är rätt karg och kunnig i sin stil. Han var med och startade musiktidskriften Schlager som jag brukade läsa på Gullstrandsskolans bibliotek. Jag har kvar några snodda ex därifrån som jag läser då och då. Bengt Eriksson och jag bodde ganska nära varandra i Vollsjö under lite mer än ett år, men vi träffade aldrig varandra, vad jag minns.

"Jonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.
'Uppför backen baklänges' (Recito), består av två kortromaner. Den ena, 'Jag höll hans hand när han dog', handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, 'Balladen till min bror', om bröderna Plura och Carla (?!) från 'det skogiga Skåne'.
Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå."
Bengt Eriksson, Ystads Allehanda


Tuesday, July 02, 2019

Etiketter

Jag är rätt trött på författare som ska positionera sej. Antingen med att vara sådär Camilla Läckbergiga, som är stolta över att de bara vill underhålla och tjäna pengar. Eller de rättrådiga som måste kalla sej arbetarförfattare. Som att de är lite bättre och duktigare då, lite finare. Jag har svårt med etiketter. Jag har svårt med människor som diskuterar vad som är punk och inte punk. Ja, jag har svårt för regler. Jag har svårt med människor som måste berätta hur duktiga de är för att de är ödmjuka. Sådana människor har jag svårt att lita på. Jag vill också underhålla. Jag har varit politisk sen jag var fjorton. Alla jobb jag har haft har varit sk arbetarjobb, städare, lagerarbetare, vårdare. Men jag tycker att det är ett koketterande i att kalla sej arbetarförfattare. Precis som jag tycker genuint illa om när pressen etiketterar en del som invandrarförfattare. I Malmö kallas jag Malmöförfattare och i Landskrona för Landskronaförfattare. Varför hålla på med sådan simpel smörja. Skriva folk på näsan. I min yrkesroll är jag bara en simpel och fattig författare. Jag har skrivit ganska mycket om underklassen, den tycker jag är intressant, eller människorna, det är de som intresserar mej. Jag har skrivit om rikare människor också. Men poängen är att resten får man ta reda på genom att läsa mina böcker, och bestämma själv. Sen kan man skriva sej själv på näsan, eller någon annan. Exakt vad man vill. Jag vill inte etikettera mej och berätta för andra vad jag sysslar med, det får andra göra (och det har rätt många gjort genom åren). Det måste finnas en frihet och en tolkningsmöjlighet för alla.




Saturday, June 29, 2019

Vänner

En av mina bästa vänner har ställt upp för mej när jag har haft det svårt, många gånger. Ibland har jag sabbat tilliten, även om det var längesen nu.
Jag befinner mej i en något krisig situation just nu, ekonomiskt. Då ställde en annan av mina bästa vänner upp. Jag behövde inte ens fråga.
En av mina kvinnliga bästa vänner gjorde samma sak.
Min allra bästa kvinnliga vän ställde också upp. 
Jag glömmer givetvis inte min allra äldsta kvinnliga vän.
Idag firade vi min yngsta dotters tolvårsdag. Det var trevligt. Jag gjorde mat till klockan två på natten, jag kan ju ändå inte sova. Men jag har inte mått så bra. Denna ständiga oro. Det enda som funkar är skrivandet. Jag flyr in i det.
Jag har svårt att sova. Jag har svårt att äta.
Jag är så tacksam för de människor i min närhet som alltid ställer upp.
För ibland kan man känna sej rätt ensam och rädd.
Och ibland har man gjort korkade saker.
Anledningen till att jag inte skriver ut dessa godhjärtade människors namn är för att de inte vill. De visar sin solidaritet i det tysta.




Monday, June 24, 2019

fuck off!

fan. jag är så förbannat trött på alla rasister jag stöter på här och var. men de är ju inte rasister, in my ass! bara för att man inte kallar sej rasist kan man inte svära sej fri. när man har rasistiska åsikter. jag är så trött av att min luft förpestas. som vanligt är det okunnigheten och de snabba lösningarna. som vanligt är det idioterna som skriker högst. "känner du någon arab?" "aldrig i livet!" "du bara hatar dem?" "ja, jävla pack!" det är hämtat direkt från verkligheten. jag vill kalla mej nyfiken. det är kul att träffa annorlunda människor, höra deras historier. och jag har försökt förstå mej på rasisterna, lyssnat på dem, ställt frågor. men det fungerar ju inte. det finns ingen diskussion. det finns bara hat och okunskap, dumhet. däremot känner jag flera invandrare från muslimska länder som är nyfikna, som vill lära sej om Sverige. jag säger inte att integration är enkelt, eller ens bra skött. men solidaritet, för helvete! om ni ska gapa om vad som var bättre förr. läs på! solidaritet! börja med Gustaf Rune Eriks. Och tänk någon gång: klass, inte etnicitet,




Saturday, June 15, 2019

till dej

jag skulle berätta om kärleken. kommer den igen. dessa blixtar. dessa bilar som sladdar i halkan. kärleken, slutar den. jag vet inte om du läst tidningen. svanfamiljen som skiter i allt. vi måste gå våra egna vägar. stoppar trafiken. vi måste gå våra egna vägar. det finns ett slott ute bland träden. jag har spytt i vallgraven där. det var människor som byggde det. de var trälar. det är som pyramiderna. kan du gå dina egna vägar. 




Wednesday, June 12, 2019

Bosse och Maria

Jag skulle vilja prata lite om Bosse och Maria, två av de allra viktigaste människorna i mitt författarliv. Deras glöd och intresse.
Först vill jag bara säga att Anne också var viktig, på Fridhems folkhögskola, men jag hade så mycket annat för mej då, så jag kunde inte riktigt ta till mej.
Leta speciell svamp med Anna och Micke, måla konstiga tavlor, röka konstiga cigaretter. Det är mer än tjugofem år sen, fixa pengar, brygga vin. Åka iväg.
Jag älskade folkhögskolan. Att komma hem. Och jag skrev en del bra grejor, men mest var det slarv och larv.
Så jag fortsatte till Skurup, till Maria och Bosse. Jag flyttade till Malmö. Jag umgicks med Niclas (idag poet och översättare) och Jesper. 
Maria och Bosse hade en sådan glöd för litteraturen. Och två helt olika sätt. Det mjuka mot den mer burdusa bluesen. Jag kände mej så hemma. Att bli tagen på allvar. Att själv bruka allvar.
Att närläsa Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda, innan Peters besök.
Och andra året när vi åkte till Prag, väl litterärt förberedda efter att ha läst Charta 77-häften med tjeckiska författare. Vi bodde på något studentställe, Bosse på hotell inne i stan, vi var sex elever och Bosse. Han kom och väckte oss bakfulla ynglingar. Stadsvandring. Vid tio sa han: "Nu börjar det nog bli dags för vår första öl." Så hängde vi på någon tjeckisk sylta och gick vidare. Lyssnade på jazz på kvällarna innan vi yngre gav oss ut i natten.
Och ständigt dessa samtal, om litteratur, kultur, musik. Aldrig platt. Alltid med humor. Alltid med blues.
Och jag minns ett textsamtal med Maria, jag var ganska nöjd, hade nästan skrivit en hel roman. Tyckte att den var skitbra. Men det var den inte. Den var för självupptagen, för dåligt gestaltad. Maria sa det utan att säga det. Hon sa de bra sakerna, sen fanns inte mycket kvar. Men jag fattade något, och av det som var kvar och lite mer och självinsikt, blev det min första roman.
Jag lärde mej så mycket där i Skurup. För att det var kul att lära där, stimulerande. Jag har alltid haft svårt för lärande av tråkiga saker under tvång, så var det inte där.
Det blir inget poetiskt eller fåglar eller mustiga anekdoter i det här blogginlägget. Bara en stor tacksamhet till Bosse och Maria.