Tuesday, January 17, 2017

Jag fastnar i Röda bönor

Den här dagen gör asfalten grå. Hon väntar på bussen. Längre bort stannar ett tåg.
Jag kommer aldrig över.
Har jag allt jag behöver.
Jag fastnar i Röda bönor. De kallar på mej. Hela vägen från sjuttiotalet. När mormor och morfar bodde i Lund.
Jag säger: ”Stanna en stund! Var kvar hos mej, mormor! Förklarar allt jag aldrig förstod!”
Hon som väntar på bussen är kvar. Hon har en fuktig kappa. Regnet faller som spik.
Tåget stannade på stationen. Det var sjuttiotalet i Lund. Mormor var sen. Andades snabbt. Min bror höll min hand. Sen matade vi fåglar i Stadsparken.
Alla måste få mat.
”Alla måste få mat”, sa mormor. Sen gnolade hon en sång. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Morfar var redan död. Mormor höll min vante.
Kvinnan stampar på stället. Hon vet inte att bussen är inställd. Jag fastnar i Ulla Sjöblom. När hon sjunger om den ensamma mamman.
Jag fastnar i Röda bönor. Det ska bli slut på rumban. Det börjar långsamt klarna. Det ska bli början på något nytt.


Monday, January 16, 2017

Jag fastnar i Elvis Costello

Jag cyklar förbi blommorna och ljusen. Där dog pojken. Solen skiner.
Jag fastnar i Elvis Costello. Jag känner hur vinden blir varmare.
Jag cyklar genom Pildammsparken i Malmö. Någon har sprejat på asfalten. "Jag älskar dig, Louise." Jag cyklar alltid här. Jag faller som i bomull här. Ser löven ändra färg.
Vi cyklade till cirkusen i tio år. Jag saknar den tiden. Äta satsumas i det stängda caféet. Min lilla yngsta dotter. Att stanna vid barnsadeln. När hon aldrig ville vakna. När hon aldrig skulle ramla. Rädslan för trapetsen.
Det är på förmiddagen en måndag. Jag lyssnar på Elvis Costello. Där dog pojken. Jag är vid blommorna och ljusen. Jag måste stanna. Jag andas stötvis. Att förlora ett barn.
Jag flyger till tjugoandra våningen. Jag ser min blåsiga stad. Jag som avskyr vinden. Där blev han skjuten. Där dog hon genom bilens ruta.
Men där blev jag kär. I ett fönster med en cigarett. Några ostar och rött vin. Jag skulle bara gratiskopiera dikter. Men det var fest. Mitt blandband med Elvis Costello.
Jag glömmer aldrig hennes ögon. Jag vill ha mina barn för evigt.

Sunday, January 15, 2017

Jag tycker att jag är kalibreraren

Jag lyssnar på David Bowie. Jag lyssnar på Lou Reed. Jag lyssnar på Joni Mitchell. De gjorde aldrig dåliga plattor. Men spretiga ibland. Rätt ofta.
Jag läser Lucia Berlin. Där spritter det hit och dit, Alltid bra. Alltid tanken: "Såhär ska det vara, för det måste det, jag går på min stig, för jag vill det."
Lou Reed ändrade ofta i sina texter live, Dylan, Thåström.
Jag tänker ofta på det när jag skriver: Ska jag inte skriva en helgjuten bok istället? Det blir alltid nej. Jag kan inte skriva så. Jag redigerar väldigt mycket. Jag plockar bort många idéer. För att de förstör helheten. Men jag är stilist. Och historieberättare. Det går inte alltid hand i hand.
Men jag skriver inte för snobbar. Men jag skriver för intresserade och tålmodiga läsare. Det är till er jag ger belöningen. Läsning som håller i längden och öppnar sej på nytt och nytt.
Tillrättalagd journalistprosa ger jag inte mycket för, om vi snackar litteratur. Den fyller sin funktion på andra håll.
Jag lyssnar på David Bowie från Berlin. Han tar fram saxen och klipper. Cut. Jag lyssnar på William Burroughs. Jag lyssnar på samtalen med en packad Jack Kerouac. Jag hör Allen Ginsberg mässa. David Bowie blåser i saxen. Inte riktigt min kopp te. Men det fyller sin funktion. Det bygger sina egna modeller.
Jag läser en reension av min senaste bok. Den är positiv. Men jag är ojämn. Det är sant men inte sant. Att vara helgjuten är tråkigt. Eller ... jag är inom mina ramar. Där simmar jag fritt.
En människa jag älskar sa att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå det. Ändå kan jag förstå det. Jag tycker aldrig att jag sticker ut. Jag tycker att jag är kalibreraren. Men jag är helt ointresserad av att gå någon annan väg än min egen, genomtänkt och i samklang med andra, förvisso.


Saturday, January 14, 2017

Jag rör mej på stadens gator

Stunderna kommer ganska ofta, när jag lyssnar på musik, läser böcker, ser på havet, de där cykelturerna, att fyllas av något annat. Stunderna i simbassängen.
Människor dör. Det är så. David Bowie eller en sextonåring i Malmö.
Nu har en man kring 60 skrivit en bok om det hemska Malmö. Jag har inte läst den. Jag har inte läst den. Bara läst en recension av den pålitlige Olle Svenning i Aftonbladet.
Jag känner några nostalgiska vänstermän kring sextio. Dessa chilekramare, åh! sjuttiotalet, när vi gjorde skillnad, och diskuterade och diskuterade, som inte orkar eller kan förstå islam. Som saknar dimmiga gator och att alla flyktingar var intellektuella och pratade mjukt. Mjuka machomän som snurrar vilse i samtiden. Tar arbetarnas oro på allvar. Ha ha!
Jag tycker att vi ska se problemen. Ta dem på allvar. Men istället för att skrika: "Stäng! Stäng öronen!" Bör vi vara kreativa och hitta möjligheter. För det är såhär: Vi är här nu. Det brinner mycket mer på andra ställen i världen. Vi måste vara solidariska.
Jag rör mej på stadens gator. Jag rör mej i alla områden. Det är inte krig. Det är storstad. Det är problem. Jag såg några skumma typer på pizzerian vid Moras station häromdagen.
I vissa debatter framställs människor som är pk (varför vårt samhälle nu har anammat detta som ett skällsord är för mej obegripligt) och positiva till att försöka rädda ett barn som brinner i bensin, som strutsar. Som att de sticker huvudet i sanden.
Du som vill stänga allt. Du som inte vill se. Du som röstar på en klimathotsförnekare, en rasist, du som köper lögner för att de passar bättre in i ditt fortsatta glidande i förnekelse och inhumansim. Det är du som sticker huvudet i sanden!
Men stunderna kommer ganska ofta. När jag får feeling. När jag känner denna okuvliga tro på att berätta, personligt och allmängiltigt. Inte låta bitterhet och snålhet komma i vägen.
När du vandrar på vägen. När du har bestämt dej för att se en viss sak, så ser du den. Så stänger du. Missade du inte något nu, jo.
Mycket handlar om något annat. En rälig tendens i samhället. Att godkänna råheten och förljugenheten.
Men stunderna kommer ganska ofta. Att jag känner: Kom igen, bara gör! Bra saker. Som när jag lyssnar på Bäddat för trubbel.


Friday, January 13, 2017

Årets julklapp 2018

Simmade 1500. Kallt och rått ute. Cyklade till Centralen, Malmö. Träffade Thomas. Satt på en bänk där du inte kan ligga. Ett utrotningshotat alkispar passerade i kommersen. "Ta det bara lugnt", sa mannen. Han verkade inte veta att han var utrotningshotad bland ljust och fräscht. Kvinnan ledde en trasig cykel. Vi smällde en timme, Thomas och jag. Pratade om det som började i Thomas hjärna och utvecklades när vi signerade böcker på Pumphuset, Borstahusen. Vårt nästa gemensamma projekt. Helt annorlunda. Helt crazy. Så nu skickar vi den första ansökan idag. Så nu sätter vi bollen i rullning. Så årets julklapp 2018 är redan spikad (men innan dess ska jag försöka få ut två andra böcker).

Thursday, January 12, 2017

Jag fastnar i Joakim Thåström

Jag fastnar i snön som blir regn. Den här stadens ensamma trottoarer. Jag glider tillbaka till Dalarna. Jag glider skönt på snön i Orsa.
Jag halkar på isen i Gamla stan. Snön blir regn som fryser.
Jag fastnar i Leonard Cohen. Do dam dam dam. Jag smyger på tå. Men mitt hår är inte grått. Bara när jag är orakad. Det är jag sällan. Jag bibehåller en ungdomlig aproach.
Isen brister där jag inte vet eller ser. Jag försöker vara försiktig.
Skidorna rister av sej snö. När jag landar hårt men står kvar. Liftarnas vajrar viner som båtarnas master. När jag var barn i november vid småbåtshamnen. De ensamma båtarna som ingen brydde sej om. På den här stadens iskalla trottoarer.
Jag fastnar i Joakim Thåström. Jag går ner mot terminalen. Båtarna har slutat avgå. Det är trångt vid floden. Alla måste över. Ingen vill. Jag glider tillbaka till Dalarna.
Jag glider skönt på snön i Orsa. Jag vet att det går utför. Jag tycker om det. Vinden som jag inte kan stoppa. De do dam dam.

Wednesday, January 11, 2017

Skoluniform

Det bästa med skidsemester på liten ort, där det finns en restaurang i backen och en i "centrum", är att få gå i skidkläder hela dagarna. På vandrarhemmet bär vi underställsbyxor, eller långkalsonger i mitt fall. Vi äter linsgryta (och en gång på den halvbra men alldeles för dyra restaurangen) och kör after-ski i baren. Allt i skidkläder. Det är en härlig enkel känsla och idag är det "snökaos" och jag gick ner till skiduthyrningen för att lämna hennes stövlar. Där satt en tjugoåring och en man i min ålder: "Vad är 14 gånger sju?" "Vet inte" "Nittioåtta", sa jag snabbt och vissa pratar mycket medan andra verkligen är tysta, här i norr. Tjugoåringen tittade på mannen. Han visste fortfarande inte. Jag stannade inte för att se upplösningen i detta stillsamma drama, jag gick ut i snön igen och tänkte: två saker rostar inte: min halvfina känsla för utförsåkning, och min kobraliknande attack vad det gäller huvudräkning i multiplikation.