Friday, January 29, 2016

att ha en kompass som funkar ändå

i den dimman cyklade jag
Lindängen och ditåt
det är kulligare backar
det är långt
som till ett annat land
"och ingen som tackar
för att vi sträcker ut en hand"
alla röster från lata röstare
alla människor som vill bli tröstade
av såna som aldrig fått nåt
jag cyklar i dimman och färdas inåt
hur känslan kan komma över mej
här har jag varit förut
då när jag inte stod ut
(och när jag känner hur kroppen inte orkar längre, hur jag bara irrar i dimman, alltså kroppens blodsocker och jag bara måste ha choklad, jag bara tröttnade på att skriva den där romanen som vrenskas så, så jag cyklade iväg, Limhamn, Sibbarp, bron, Hyllie och nu hittar jag äntligen till Lindängens torg, när Anna gick på simskola i två veckor i tidiga juni, har jag för mej att jag hittade en bra bok och en vettig kebab här, ja! jag blir mätt utan finess och cyklar vidare, dimman ...)
i den dimman cyklar jag vidare
en längtan mot nåt vidare
att komma vidare
som jag inte kan sätta fingret på
om vinden och dimman tilltar
måste jag hoppa av och gå
och jag är vilse nu
och vi ska träffas imorgon ju
och jag hoppas att det finns en försyn
som leder mej dit jag vill att ödet ska ta mej
och jag hoppas att det är du
och jag hoppas på den vyn
och bilarna kör (i det otydligt gråa)
och människorna dör (och jag i känslorna, blåa)
är rädd
ingen kommer förklädd
kommer bara hårt kvickt
kommer utan att fråga
och skulle jag våga
kräva mer än jag fick
(och plötsligt känner jag igen mej bland bilar på väg till köpcentrum och Danmark och vidare bort, där är Hylliebadet och jag betalar mer här en på kockum fritid, men får en egen bana, simmar 2200 och sen upp till relaxavdelningen och jag njuter, men jag saknar dej där, men jag njuter, dimman i utomhusbubbelpoolen, att sänka huvudet ner i mineralerna, och inomhus, den iskalla lilla poolen, åh! i love, och ner i det varma och det sticker i kroppen. "är det kallt", frågar en kille i svart skägg. "åh! det är som elektricitet, underbart, prova!" "nä, jag är elektriker, jag är fösiktig."

Tuesday, January 26, 2016

En rak historia

Jag går gärna med hunden fri. Utan koppel. Det är inget statement. Det är inget uppror. Det är bara att jag får en känsla av strypthet. När jag fäster kopplet på tiken som heter Billie. Att jag får en känsla av godhet och frihet och att: Se! hur hon springer fritt, hur hon snurrar sej i snön (eller nu, det daggvåta gräset). Och en sorts ilska hos mej när hon ofta stannar, tittar på mej, väntar på kommando: "Får jag?", liksom (och en sorts ilska hos strängt kopplade människor, när Billie kommer glatt och trevligt fram för att hälsa på en rasfrände, ja, man kan vara rädd för hundar, jag vet det, men man vara öppen också, man kan veta var gränsen går, man kan låta bli att göra den gränsen så snäv, man kan ta ansvar också, man kan släppa loss, dansa dansen och kanske till och med ha lite kul). "Ja, du får, hopp och lek, Billie! Sluta fråga! Sluta vara ängslig! (att jobba tillsammans är inte att ingen får följa sin egen stig)" Att denna, vår rädsla för eget ansvar och frihet, verkar smyga i alla korridorer och väggar, sänka alla tak, att bli arg på andra för att man är arg på sej själv, får jag? Det får du svara på själv. Men jag går vänsterut (och jag har en kompis som i sin strävan efter frihet, går åt höger, han är dessutom jurist, vi läser lagen olika, men inget behöver vara mer fel än det andra, förutom människorna som fortfarande dör i imperalismkapitalismens spår).


(Ja, engagemanget, den äkta känslan. Den kan du hitta om du inte har den, det är bara att försöka ... förstå ... andra människor.)

Thursday, January 21, 2016

Döden i Italien

Det är många som dör nu, många som blir äldre, många som får cancer, bara jag som blir mer och mer ett glömskt egobarn. Och jag lyssnar på Strindbergs, Ensam i ett vimmel, men känner mej inte så särskilt ofta längre. Italien. Strindbergs igen. Och det är exakt fem år sedan, när jag strosade ensam i ett vimmel och lycklig i Rom. Kände mej rik. Hade fått pengar från Författarfonden (visste ännu inte hur låg min A-kassa skulle bli med den då ganska nya regeringen, när mitt projektjobb tagit slut) och slog på stort på Harrys Bar och tänkte på Venedig och Hemingway som jag gjorde så mycket med under tonåren, utan att förstå, jag måste läsa om Hemingway, gör det du också! läs om författarskap som du kände förr! om du inte är receptiv märker du det snabbt, sluta då, annars ... har du nya ljuvliga dagar framför dej. Men jag gick vid Coloseum och drabbades hårt, riktigt hårt, bland det mäktigaste i mitt liv, jag blev helt slagen av tiden av dimensionerna av världarna av de utklädda gladiatorerna: jaha! det är så ni ser ut i verkligheten. Och det är många som dör nu. "Det är verkligheten som hinner ifatt 40-talisterna", sa hon i relaxavdelningen på Hylliebadet och hon var den enda kvinnan och jag hade blåa ögon och en bubbelpool var utomhus och en bassäng var iskall och jag njöt med henne och sjönk tillbaka till tider på skidor i Alperna och det är många som dör nu och jag passar en hund och jag kan bara tre låtar som han skrivit (plus musiken till Vem ska trösta Knyttet som Elsa och jag såg en evighet ago) och jag lyssnar på Bowie och jag minns förvirrade stunder med Kjell Alinge och jag kan bara tre låtar med Peter Lundblad, men det är honom jag tänker mest på när jag tänker på döden (och påminn mej om att berätta om den lille snorungen som jag jobbade med bland gummi och plast när jag var sexton år och bara drömde: ta mej till havet!).

Saturday, January 16, 2016

Längdåkning

Skyar som vältrar sig, skriver någon och det är ofta bra historier men det blir överlastat och otympligt, trögt, det flyter inte så naturligt som det borde. Det är så klart svårt med språket, att hitta det. Det tar givetvis tid, det är som med längdåkarna och simmarna, det är mängdträning som krävs, att gnugga och gnugga, det finns inget annat sätt. Bra historier har de flesta, det är att kunna berätta dem som är grejen. Och det kommer inte gratis. På vissa sidor på facebook diskuterar författare och "författare" hur man ska kunna sälja och synas (och det är väl viktigt det också) men jag saknar ofta en tystnad, en stund när alla bara satt och skrev (okej, kanske lyssnar på bra musik under tiden) och skrev och skrev, alltså tränade. Och jag vet naturligtvis att många gör det, och det är i paradoxernas värld just dem jag vill störa och prata med.

Friday, January 15, 2016

... att fira den blåa boken!



... för nu ökar vi takten och slår på stora trumman och du kommer inte att märka att krogen speakers corner i LA var en begravningsbyrå tidigare ... lördag 30/1 ... 13.30 ... hela eftermiddagen och kvällen  ... sture allén den yngre spelar ... emelie aura johansson spelar ... thomas pratar om sina bilder och jag läser ur boken en sista blues från landskrona som signeras och säljs för specialpris (cash only) ... speakers corner serverar releasemeny ... kom!

Monday, January 11, 2016

Pick a Pocket (PaP)


Jag är redaktör för ett projekt som heter Pick a Pocket (PaP), gratis litteratur av hög kvalitet.
Fyra böcker (antologier) kommer ut under 2016, de ska bestå av tidigare outgiven litteratur: prosa, poesi, noveller, deckare, serier, allt bra är välkommet, allt ska hålla god kvalitet.
Pappersboken kommer att tryckas i 30 000 ex och framför allt delas ut på centralstationerna i Malmö, Göteborg och Stockholm (samt caféer, flygplatser mm) och finansieras med annonser.
Pick a Pocket kommer också att finnas på nätet, där man kan ladda ner den som E-bok. De författare som vill kan även publicera längre utdrag än de som finns i pappersversionen.
Allt material måste kunna stå för sig själv och vi kommer mest publicera texter mellan fem-tolv sidor, men tänker också ha en längre text per bok (upp till ca 50 sidor), är den väldigt lång kan den huggas av om vi får tillstånd att publicera resten på hemsidan.
Jag är redaktör för projektet och den som slutligen bestämmer vilka bidrag som kommer med (längre fram tänker vi ha gästredaktörer). Tanken är att såväl etablerade som oetablerade författare ska medverka.
Ingen ersättning kommer att betalas ut, men en publicering i Pick a Pocket är ett bra sätt att nå en stor publik.
Vi håller på att ställa samman första boken nu och söker bra texter.  Vi har redan fått in en hel del och alla kan givetvis inte vara med, men då projektet är tänkt att vara länge så finns chansen kvar även om du inte kommer med i första boken.  
Vi söker alltså manus.  Skicka fem – tio sidor så återkommer vi om vi är intresserade eller vill läsa mer.
Materialet kommer (med smärre undantag) att publiceras i det skick som det skickas in, så dåligt redigerade, dåligt korrade manus är mindre intressanta.
Är du intresserad av att vara med? Har du frågor? Hör av dig till mig i så fall. Du kan skicka texter och frågor till jb23@spray.se, eller ringa 0709 233 722. 

Uppför backen baklänges

... musikkarriären började förvisso med Noice i hörlurarna, texthäftet i handen och skriksång och Windy på gitarr ... men Noice kom ju från ... Bowie ... och jag minns desperationen i Heroes och den starka önskan att något ändå skulle vara lönt ... kunde känna det nödvändiga och lättälskade i Bowies musik som tio- elvaåring, det är något särskilt, att göra musik längst fram i bräschen och ändå nå ut, göra tung pop ... och 1980 var videobandspelarens barndom och jag minns Ashes to Ashes i Windys föräldrars teverum, hur konstigt utklädd han såg ut, hur märklig videon var, som vi såg många gånger, och, alltså, hur allt det konstiga för en elvaåring var så självklart, gripande och lättnynnat och ... David Bowie fanns alltid där, i mitt musikliv, en av de fem sex störtcoola, villade bort sej ibland, men gick alltid sin egen intressanta stig, där ingen (eller väldigt få) tidigare gått.

Tuesday, January 05, 2016

Är det bara ett fåfängt kvasitrick?

Jag skrev en bok som hette Sju månader för några år sedan. Det var en kort bok med viss densitet, men borde kanske varit ännu kortare. Den byggde till stor del på mitt eget liv, delar av texten var från min dagbok, men givetvis redigerat, men givetvis en hel del påhittat, jag skriver mycket sällan om min verklighet exakt som den varit. Den fullständigt nakna sanningen verkar påfallande ofta påhittad (som den helt sanna historien ur På väg till Charlotta Anderson, den om finnarna och deras bastande på Hisingen, den tyckte någon recensent var som en stereotyp parodi, ja, akta dej för sanningen) och tvärtom. Men ibland läser jag mina gamla och nyare dagböcker. Ibland känner jag en smärta, en kärlek, alldeles nära och jag tänker inte: allt måste vänta, allt måste distanseras, allt måste rulla runt i det omedvetna innan det kan bli en bok som har tyngd och innehåll. Jag tänker: detta måste ut nu, detta måste vara alldeles skakande nära och odistanserat, givetvis genomarbetat men ändå alldeles nästan pinsamt in på skinnet. När det lyckades i Sju månader, lyckades det rysligt bra. Kan jag, ska jag göra det igen (annorlunda fast samma fast längre fast bättre fast närmre)? Och i så fall, varför tänker jag mej den boken i du-form? Är det bara ett fåfängt kvasitrick?

Sunday, January 03, 2016

årets (oinspirerad när så mycket blöder) ...

hopplösa: läget i världen (inhumaniteten. arrogansen)
uppvaknande (försent?): den förödande kött- och mejerikonsumtionen
roligaste teveprogram: året med kungafamiljen
öppet arkiv: soldater i månsken
netflix: arrested development
kanske en besvikelse (men läsvärd, absolut läsvärd): marina bellezza, silvia avallone
bästa svenska bok (med några år på nacken): jag var en arier, tony samuelsson
bra bokupptäckt: allt det där jag sa till dig var sant, amanda svensson
märkligaste läsning (att själv figurera i en bok): om jag förstår, helen partridge
kvinnliga live: kajsa grytt
manliga live: nick cave
kändissorg (omöjlig att greppa, att störta från en klippa): nick caves döde son
skiva: flyktligan, joel alme
skånska simhall: kockum fritid
stockholmska simhall: mörbybadet
sjöbad: brunnsviken
havsbad: bakom kallbadhuset i sibbarp (alltid när vi inte skulle egentligen, sent i augusti, solen på väg ner, småtjuriga flickor, men du ångrar aldrig ett bad och detta blev kanske årets skönaste)
trängsel och hype (för oss som gillar tidiga hasse): hasse under landskronakarnevalen
cykeltur 1: klagshamn (sög i mej det sista av sommaren och skolorna hade öppnaat igen och barnen tuktades men jag var fri, åt laxmacka, badade och såg bron från andra hållet)
cykeltur 2: södra förorterna, malmö (hon i stockholm med snorig dotter och jag på cykeln över en bro över en stor väg, in bland höghusen, miljonprogrammet, gigantiska bilderna på husgavlarna, hon i mina öron och jag som berättade, och hon som berättade, jag om kroksbäck, kulladal, söderkulla, lindängen och sen en skylt som pekade mot svedala och jag tänkte och sa, svedala, gamla svedala, vad fan är det frågan om, men då satt hon redan på planet till paris)
smyglansering (som kom till skott trots tryckeriets misslyckande med såväl transport som kvalitet på flera böcker): signeringarna av en sista blues från landskrona
upp och ner: rulltrapporna och vanliga på hyllie station (jag cyklar dit och tillbaka, upp och ner, ibland åker jag till köpenhamn eller lund eller landskrona eller höör, jag kan le bort ett glömt pass, det kan inte de som har trasigare, smutsigare kläder, som är trötta på riktigt, som inte har rest, som inte har valt, som bara har flytt, som måste men inte får)
hopplösa 2: läget i sverige (inhumaniteten, arrogansen)
kompis (som verkligen gör något): niclas
kompis: windy, alltid windy
kompisar: danne, janne
och alltid: rickard
anna: anna och anna
elsa: elsa
särskilda dagar i malmö: med hyrda cyklar, alltid nära havet, alltid nära kropparna, känslan, leendet
upptäckt: bergshamra med naturen så vackert nära, och en ny sorts familjeliv
nästa års fest: när vi officiellt släpper en sista blues från Landskrona i slutet av januari, party!
(året är en dimma, ibland i soldis, ibland är det, du vet, som att du måste skära med en vass kniv för att komma ut, och i den nya lägenheten har jag skrivbordet vid fönstret och när ljuset finns därute måste jag dra ner rullgardinen för att kunna se datorskärmen och jag lyssnar bara på bra eller gammal musik och de gråa dagarna i november eller december behövs inte gardinen, jag ser allt det gråa ändå, men jag minns klara fina stunder, timmar, dagar, ibland bara minuter, men, nu! nu minns jag! häromdagen, den perfekta dagen, jag som kan avsky nyårsafton, den perfekta dagen, stel yogapremiär, långpromenaden vid viken och trähusen, fåren hade gått in, det var bara vi och vi tog ändå t-banan till badet och simmade där, och ångbastun och vidare och bara skönt och någon från LA i baren på kvarnen, skulle se Uffes avsked, men vi såg något annat, gjorde den perfekta maten, gjorde allt perfekt, den bästa dagen med dej)