Wednesday, September 29, 2010

Äganderätt, och ingen jävel över bron

Jag förstår precis hur dom tänker.
För sexton år sen var det nåt vägbygge som vanligt. Där mellan bibblan och Kockum fritid i Malmö. Innan Ljusets kalender fanns. På Bo Widerbergs tid.
Från Svinaryssland till bibblan till simhallen.
Och det kunde regna. Och vi kom inte förbi.
Men vi var några tappra som gjorde en stig, cyklade och gick dagligen, kämpade med vår stig.
Idag är stigen bred. Ibland går människor i bredd på den. Och cykelbanan som vägbygget skulle fixa till är borta. Jag cyklar på min stig.
Och blickarna när jag ska förbi.
Jag säger: Gå för fan inte i bredd.
Jag säger nästan: Gå för fan inte på min stig.
Och en äldre man säger: Här får man inte cykla, skriver kanske en insändare.
På stigar får man cykla. Jag byggde den här stigen! Det är min stig!.

Tuesday, September 28, 2010

Äh, det var inget.
Simmade 1300, 1600 igår. Och det blåser och jag har slutat med kavajen, tagit pappas gamla dunjacka.
Och sen bastade jag länge. Hundra grader nu efter en jolmig sensommar. Eftrsvettas och blir våt på ryggen. En lämplig inburen höstjacka.
Och stilla kallare höstdagar med sol.
Är det så mycket att begära.
Och färre idioter.
Och Windy och jag var ju i Helsingborg och lyssnade på Toni Holgersson. Det var mycket bra. Vi var på den där puben först, den som jag aldrig minns namnet på. Med heltäckningsmatta. Telegrafen? På Söder i Helsingborg, där skulle man kanske kunna stå ut.
Det har gått nästan två timmar sen jag tog mej upp ur bassängen och jag längtar redan dit igen. Men jag måste jobba, och lite annat.
Låt säga, en sisådär sex procent idioter färre, och några där och några där och man skulle kanske le lika ofta, men på ett annat sätt.
Men vem är väl jag.

Tuesday, September 14, 2010

Du skal elske din naeste som dig selv

Du tror att det blir brötigare grötigare. Det blir renare på danska.

Igen och igen på dom igen försenade tågen över sundet.
Igen och igen till Vesterbro, Istedgade, Sönder Boulevard, Gasverksvej, Vesterbrogade.
Igen och igen, få känna att saker ser annorlunda ut. Tivoli och hygge och bara dumma rasister. Svensken vet inte ett skit och slår sej för bröstet.
Igen och igen, läser äntligen Harper Lee. Läser Jolo. Läser Jan Sigurds Under mitt paraply. Han vet att återanvända texter, den gode Sigge. Och han gör det bra.
Som Slas.
Som Rådström och Forsell. Som Gunnar Ekelöf.

Dom flesta danskar tycker dock illa om Pias inräde i den svenska valcirkusen. Upplever jag det som när jag läser tidningarna som är modigare än dom svenska, när jag lyssnar på människors prat. Det gör inte danskarna varken bättre eller sämre. Det är bara en ovetenskaplig reflektion.

Man får reflektera, man bör göra det.

Så blir jag trött på röken utan att yrka på förbud. Man kan ju byta ställe.
Den irländska med ljusen och kypare som säger buddy, eller buddie. Jag vet inte. Det är en svår dialekt.

Och kyrkorna. Den med heltäckningsmatta vid Vesterbro Torv. Bland hårförlängningsaffärer och kukförlängningsattraper.
Bland bibelorden. Och en mjukare tystnad och stillhet. Inga skolklasser här. Inga turister.

"Var är Slas och var är Pimme", sjunger Stefan Sundström.
Jag såg Lasse Söderberg med hästsvans.

Igen och igen och igen har jag en tid att passa. Igen och igen och igen vaknar jag för tidigt.
Men jag simmar och det känns bättre.
Vattnet som smeker. Bastun. Lugnet.
Up up up, down in the mud, Shit River

Jag rör mej i Malmö. I alla stadsdelar även om det var längesen jag var i Kirseberg, kinakrogen där, och Mässingshornet. Idrottsplatsen och promenaden kring fängelset.
Formel 1, hotellet. Det är så vi vill ha världen, väl? Prata med varandra i mikrofoner, inte röra inte röra.
Jag har aldrig sett en burka.

Burka eller inte burka. Detta vill det parti jag tycker mest illa om, Folkpartiet, gå till val på.
Är det att ta ansvar för Sverige.
Rasisterna i Lund låtsas att dom inte är sverigedemokrater när dom röstar på FP.
Rasisterna i Landskrona låtsas att dom inte samarbetar med SD när dom samarbetar med SD.

Varför. Varför tycka illa om Folkpartiet?
Det fanns en potential. Att dra sej mot mitten, mot vänster. "Fördomar fördummar", som FP sa på åttiotalet. Tjo i min gamla lådan vad dom bet sej i den ludna svansen. Han, militären. Jag har aldrig litat på militärer.

Nu pratar jag om verkligheten, du verklighetens människa, tillbedjare av dom baksluga svin som pratar om en sorts folk som dom vill dej att tro att du är.
Ni som pratar i bassängen.
"Ut med dom!"
Jag är så trött på färgat blonda brudar med opererade eller upptryckta pattar.
Det finns en skönhet i det anade. Det sköna ansiktet som slöjan inramar. Jag spyr snart upp all vulgaritet som vi improterar från det värsta i England och USA.

Har du sett en burka. I verkligheten. Verklighetens pseudomänniska?

GRåter ni nu, SD, när reklamfilmen inte fick visas?
Tror inte det, va?
Det var ju enligt planen.
Självgoda icke-sd:are kan tro vad dom vill.
Fem eller sex procent. Det räcker. Dom andra kan hata SD. Om fem eller sex, nu kanske sju eller åtta av hundra köper skitsnacket, så är det en seger för skitsnackarna.
Och betydligt fler egoistiska och korkade människor finns det i Sverige. Ointresserade människor.

Den sänkta skatten äts upp på andra håll. Men ni vill bli lurade. Unna er lite.
Och att dom som redan har det dåligt får det sämre, det skiter ni i.
Jag åker till Fuengirola där man närmast stranden åtminstone står för sin vulgaritet. Och några gator upp kan man träffa helt andra människor.
I alla fall slipper man höra och förstå skitsnacket på svenska.

Mitt hopp rör sej i dessa tider kring helt andra saker än den svenska smygande mentalsjukdomen.

Monday, September 06, 2010

Errol Flynn

Jag var tillsammans med en tjej som hette Flynn i efternamn. En avlägsen släkting, kunde hon kanske säga, jag minns inte riktigt. Ibland skojade hon, ibland ljög hon. På det viset förstod vi varandra i vår dionysiska yra, eller bara skakiga drömmar om en värld vi trodde oss känna så mycket till.
Gin och tonic på kinakrogar i västsvenska småstäder. Tågresor, Köpenhamn. Svalöv och böcker som vi läste och förstod bäst.
Och alltid med Errol som ett extra kort i skjortärmen.

Ännu en jävla natt i Suck City. Köpte jag för några år sen, bara för att den hette just så. Och lite baksidetext.
En sån bok man sparar. Som jag tittat i ibland.
Nä, den verkar inte inbjudande ändå, intressant, men inte inbjudande.

I torsdags i Köpenhamn, i solen, på gatorna där man kan känna en högre och klarare sensommar eller en möjligen god höst. På en dansk bar började jag skriva. Började jag läsa. Och ibland är det så, som med Westös Vådan av att vara Skrake när jag skrev Och fortsätta vidare bort.
Men! Det är ju samma upplägg som min roman. Ännu en jävla natt i Suck City. Nick Flynn.
Och i Köpenhamn, först tänkte jag att varför göra något som någon annan gjort.
För att det gör man hela tiden.
Men man måste göra det nytt.
En bra bok, den om Jonathan Flynn och Suck City. Boston nere längs den kalla marken.

Sunday, September 05, 2010

Sofielunds folkets hus.
Femtonde september, 19.00.
Jonas Bergh.
För er som tycker att meningslösa skånederbyn i fotboll är överskattade.
KLaustrofobisk svindel

Apropå Zoologisk have i Köpenhamn.
Så var det några danska drängar som jag ändå inte kunde låta bli att reta mej på. Hederliga buspojkar. Roliga.
Men jag åkte tåg. Jag ville läsa och skriva, digga the music.
Men det var försenat (förstås) och drängarna skojade.
"Klaus ska forbi."
Klaustrofobi.
Det var nog en och annan som led av det.
"Klaus ska forbi, Klaus ska forbi!" Så skrattade dom. Och det var ju roligt sagt.
Vi i burarna instängda i ett varmt tåg, solen in från sidan, och kom för helvete fram nu.

Jo, det är söndag.
Jo, jag tog ett morrondopp, förmiddagsdopp. Fjorton friska grader.
Tiotal september, så länge håller jag ut.

Söndag. En blandning av svindel och klaustrofobi. På nya Stadion i Malmö.

Minst en gång om året åker vi till Zoo. Jag tar inga moraliska zoodiskusioner. Jag bara fascineras. Schimpanserna. Gorillorna. Loja. Dom lunkar omkring. Äter en banan, äter lite bajs. Småjabbar. Man är spänd, något kan hända, snart kan något hända ... man väntar och tio minuter efter tio minuter går. Sen: Titta, han äter en banan. Titta, han finkar till djurskötaren. Små sensationer, och man tänker, det kommer mera.
Och gorillan, ledarhannen. Man vet att förr eller senare exploderar han. Han vet att vi vill ha, kräver den underhållningen.

Svenska landslaget tränar i Malmö. Tusentals människor. Dom lunkar runt, schimpander spelar minitvåmål. Gorillorna lattjar fotbollstennis. Vi väntar. Vi väntar. Titta, Kim sköt ett långskott, träffade kryssklykan. Applåder. Majstorovic skojbrottas med Zlatan, skojiga burop.
Så händer det, Zlatan sparkar ut, matchen är förlorad, Zlatan exploderar, en tiondels sekund. Sparkar sönder tennisnätet av tunn nylon.
Sen blir det ärevarv.

För övrigt har jag sett Annestad växa upp med ljusets hastighet under cykelturer. Ännu ett ghetto.
Sånt skriver Per Svensson med huvudet på spiken gång efter gång i dagens Sydsvenskan. Det har jag alltid tyckt, han är en av våra vassa samhällsbetraktare och skribenter.