Saturday, October 30, 2010

Frityr

Hade jag bara haft ett par nya skor att ga in hade det varit lattare att vara en person i en bok av Slas. En vandring i solen. Dagarna fore lunch. Samtal pa ett fjarrtag. Jag borde alltid ha med mej Niels Claessons svidande vackra bok om fadern.
Framat halvsex nar jag ska simma mina varv borjar det lukta friterat vid poolen, pa tredje vaningen nara restaurangen. Jag simmar tjugo langder och ska vara frusen i nagon timme.
Det ar kalla golv i Fuengirola.
Jag sitter vid baren i roken pa den spanska baren langre upp, bort fran havet.
Havet ar lite kallare an poolen. 18 grader kanske. Salt.
Uppkmappt skjorta vid strandpromenaden innan. To kill a mockingbird av Harper Lee. Pa svenska. Jag laser helst pa svenska, sen danska, sen engelska. Sen tomhet.
Det ar en lang strand att promenera fram och tillbaka pa.
Bacon och vita bonor till frukost. Tomater.
Forr kopte jag mina billiga okenkangor i Spanien eller Portugal. Da var dylika skor populara vart tionde ar i Sverige.
Nu hittar man dyra okendojor hos svenska skokedjor. Och dom billiga spanska har jag inte sett roken av an.
Ingen sol idag. Jag aker kanske in till Malaga pa skojakt.
Och jag ska lasa Gellert Tams, De apatiska.
Min roman skriver inte sej sjalv, men den skrivs.

Thursday, October 28, 2010

Sensommar

Duvorna och jag vid halvsex. Jag simmade tjugo langder. Skugga i poolen men skont.
Flygplatser. Det luktar parfym pa Kastrup, alltid. Men gar man lite langre.
O`Learys. Var finns ni inte inte? I Malaga nu ocksa. Som en trygghet.
Ett riktigt spanskt hotell. Jag trivs. En kinabuffe. Varlden ar overallt.
Han trodde att jag var finne, den engelske pubsnubben, tills jag log eller skrattade. Finnar skrattar inte, sa han. Han har fel men jag holl med.
Han salde bocker. Brendan Behan, The borstal boy. Las den.

Wednesday, October 27, 2010

Upp i älgarännan

Jag hade en cardigan i blått och rött. Sånt hår som man hade på sjutiotalet. Jag hade blågröna Addidasdojor. Och en blå väska man skulle dö för på Möllevången idag. Där stack min hunds huvud upp. Kalle Anka. Han som jag passade när han snurrade i tvättmaskinen.
Det finns ett foto.
Jag gick nerför flygplanstrappan.
Nuförtiden tar man inga foton. Det är inte längre lika spoeciellt.
Vägarna, bassänger med vatten som dunstade, saltet som lös vitt i solen.
Alltid flygplan till Malaga.
DEt är kväll nu. För sent för att packa. Men det är samma spänning. Kastrup-Malaga-Fuengirola. Jag blir mej själv där.
Jag kan gå bland engelsmännen, slänga käft och glo på fotboll.
Jag kan gå uppåt, brot från havet, in i parken, in på dom spanska barerna. Med min läsebok och skrivbok. Med mina ögon.
Det finns pool på hotellet.

Och samtidigt lyssnar jag på Spotify. Jag får chansen att vinna The Poodles senaste live-dvd, In t he flesh.
Som taxichauffören i snobb-Tylösand sa när vi ville åka till trash-Andersberg: Hellre äter jag en burk med mask.
Och jag skulle vilja göra det nu. Springa och gräva och fylla burken och hålla hans flinande huvud och trycka maskarna i hans trånga hjärna.
Och du och du och du.
Vita bönor och bacon. Tomater rakt från träden och ugnen.

Monday, October 25, 2010

Jo

Norrlänningen. Han var lång med djup röst, ganska akneskadad i ansiktet. Vi bastade i gemensamhetslokalen i mitt bostadsområde, Råslätt i Jönköping.
"Ska vi fara till stan", sa han sen. Han blev snabbt full i bastun. Han var mycket intresserad av tjejer. Pratade om dom i vår klass, lärarhögskolan i Jönköping.
Pizzeriorna i Jönköping, utan alkoholtillstånd.
Fika i Pingstkyrkan.
Spela innebandy med Pingstkyrkans lag.
Det var inga konstigheter i Jönköping med det religiösa, slutet av nittiotalet.
Mats spelade av mej pengar på golfbanan. Vi drack öl som jag hade köpt ut i bastun.

Så satt vi där, norrlänningen och jag. Jag har inte känt så många norrlänningar. Jag kommer inte ihåg hans namn. "Nä, Jonas, ska vi fara till Kåren." Det var tvåhundra meter.
Vart han gick for han. Såna är dom, norrlänningarna.
Det var trevliga människor i Jönköping. Jag längtade hem. Jag var kär i en landskronatös. Jag spelade i band där. Och Amatörteaterföreningen Harlekin.
Så en dag i december for jag.
Jag fick vykort och brev. En underlig känsla. Dom ville ha mej tillbaka. Det var alldeles omöjligt. Jag hade blivit en helt annan människa då. Det var inte meningen.
Sen kan man ju fundera på fördelar och nackdelar.
Sen kan man försöka vrida klockan tillbaka så att jag åtminstone skulle få veta hans namn.
Och dom som inte spelade kyrklig innebandy ägnade sej åt orientering.
Så var det. Så är det. Smålänningar och norrlänningar och en och annan västgöte. Jag känner dom allihop.
När duellen är över

Han var så ung då, Ulf Lundell. Drog lite Beckett, En kniv av nej. Och säkert mer.
Håkan Karlsson på Landskronadirekt kan sin Ulf Lundell, han skrev något listigt om Den randige kungen häromveckan. Sånt gillar jag.
Vi kan kalla det nördar talar till nördar. Eller intresserade till intresserade. För andra blir det i bästa fall: jaha. Eller tråkigt.

Erik Mårtensson huserade bland böcker och gamla tekoppar i ett hus i Skurup där Strindberg ska ha ridits av absintmaror och muckat gräl. Och kanske är allt bara skrönor.
Vi lyssnade på skrönor där hos Erik Mårtensson när jag var sådär tjugofem. Man kunde bli lite sömnig ibland, såg Eriks gamla Svenne Hedlund-frilla vagga långsamt fram och tillbaka när han for på villovägar, i skrönornas land.

Efter tre veckor hoppas jag slippa en runda till av alla förkylningar som flyter omkring.
Idag var jag hos doktorn. Hans stora händer kände både här och där. Men inget farligt. Men inte skönt heller.

Exkursion. Hur längesen var det inte jag begick en hederlig exkursion. Kanske i skogen. Eller upp på fjället. Jag såg ett så fint foto häromdan. Jag brukar prata om att flytta stolen, gå upp på stolen, se från ett annat håll. Jag måste titta på mej själv också. Ärligt.

Nä, int vill man fara till Bjuv. Jag stannar hellre i trygga Malmö. Särskilt som nästanarier. Vi är ju få som är helt rena.
Men på torsdag flyger jag till Spanien. Till kända trakter med nya ögon, hoppas jag. Ensam. Datorn, böckerna, manus och skrivpapper. Musik. Och badbyxorna. Hotell med frukostbacon and the shit om jag är korrekt informerad, man får ta seden dit man kommer.

Monday, October 18, 2010

Han var ju bara barnet

Det är en rastlös och skön känsla.
Att veta att man har boken. Det är bara att skriva den. Och jag vet att jag kan. Går bara och suger en stund på karamellen.
Nu skiner ju solen, och vinden kommer tillbaka efter några stilla dagar.
DEt är ungefär ett år sen. När vi var ute i skogen den där dagen. Den vackra dagen. Med varm choklad och alla löven i alla färgerna. I gummistövlarna.
Jag trivs i gummistövlarna.
Som i Påarp utanför Halmstad. När jag var i huset där på våren eller hösten, själv. För att skriva.
För att kunna gå i vilka kläder jag ville, som jag trivdes i. Morfars gamla gummistövlar.
Och jag såg bilarnas lyktor på kvällarna och läste istället för att skriva. Jag gick mot tjugofem. Vad visste jag.
Jag visste inte hur mycket man tar in. Hur viktigt det är att byta miljöer. Om det ändå bara handlar om att byta krog eller livsmedelsaffär. Byta perspektiv.
Det blev min första roman av det där, den som aldrig kom ut. Det blev Alltid denna förbannade jakt av det. Det blev två noveller. Och mycket mycket mer.
Att förstå ensamheten och sej själv.

Så cyklade jag in till Trönninge en dag i tidig april. Såg löpsedlarna. Satt på pizzerian och läste om Kurt Cobains död. Några tårar, några nickar. Jag behöver inte berätta. Det räcker med att jag förstår.
Såhär

Såhär: Vadå, vad jag vet om lycka?
Inte mycket.
Men såhär: Ja, jag är tillbaka i simbassängen. Är det kanske sorgligt att man ska ner i ett hölje för att känna sej trygg. Jag vet inte.
Jag minns en bassäng på Kreta. Vi var inte rika. Men det regnade så i maj och tidiga juni. Jag var spröd. Johanna kanske stark. På något sätt fanns det pengar. Malin körde oss till Sturup. Vi hade inga barn.
Jag minns geterna som gick runt runt dom små bergen, kortare ben på vänster sida. Runt runt, inavlade bergsgetter.
Knossos. Jag skrev ett vykort till Rickard. "Som Slas skulle ha sagt: Vi var och tittade på gamla stenar."
Vårt hotell var litet vid en väg någon kilometer utanför stan. En norsk kvinna solade topless. Åt lunch topless. Promenerade på den lilla vägen topless. Hon hade kortklippt hår. Fyrtio år kanske. Hennes väninna hade två barn och var mer storväxt, tunna stora tyger.
Armhävningar topless.
På andra sidan vägen låg ett finare hotell. Femtio meter pool med saltvatten, och kanten alldeles brant ner mot stranden. Som att simma i himlen och havet samtidigt. Då kom lugnet tillbaka. Jag strävar inte efter lyckan. Jag vill ha lugnet. Jag vill slippa oron.
Sen låg vi i havet på rygg och bara flöt i det salta. Reste oss upp och gick. Det är ingen konst.
Jag känner till stunder av lycka.

Wednesday, October 06, 2010

Do not go gentle into that good night

Nu gick dom ju ut. Dom som önskar sej det viktiga, skolavslutningar i kyrkan.
Varför ska dom ta vårt land ifrån oss.
Men nu gick dom ju ut från Storkyrkan, när dom hörde Guds riktiga ord. Då passade inte Ian och Berts galoscher.
Jag läser Örjan Svedbergs, lite klumpigt skrivna, intressanta bok om Hoola Bandoola band och Malmö på den tiden.
Så råkar jag lyssna på Stefan Sundström. Han plockar gärna fram storsläggan, det är inte då jag tycker att han är bäst.
"Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi klarar det, för varje dag blir den saken klarare. Vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade. Vi klarar det, för varje dag blir det lite klarare."
Det är Mikael Wiehe. Och det är ett fantastiskt sväng. Rocksamba.
Och när Totta ställde sej på scenen och sjöng När man jämför.
Tårarna faller över en tid som borde skämmas men inte har vett till det.
Fortsätt gå, sverigedemokrater, gå i ån.

Tuesday, October 05, 2010

Bara några musklick bort

Där intill, ligger en helt annan värld.
Alldeles nära kan jag ta mej in i något som får mej att slippa sakna.
Jag saknar.
I huset där jag bor finns det numera internet.
Det kan jag tänka på ofta, hur det var på regementet på Regementsgatan i Malmö. Hur det var på regementet på Kasernplan i Landskrona. Hur det var för dom ryska krigsfångarna som satt på Citadellet, som byggde piren ut mot kallbadhuset. Vid Linjen.
Han, Axel eller vad han hette, som startade Tidningen Arbetet. Han som satt på kåken Malmöhus.
Jag tänker ofta på den ofrihet jag känner när dom kapitalistiska makterna utan diskussion tagit över.
Samtidigt.
Jag tänker mycket på den ofrihet som västerlandets folk inte har en aning om. Vi bortskämda idioter som tror att rösta på moderaterna är att inte rösta på sd, som vore vi goda. När vi bara är giriga. Vilka lögner vi än trycker in i våra egna skallar.
Nu är jag mycket förkyld.
Nu har jag två döttrar.
Jag är så förbannat bortskämd. Du också.

Friday, October 01, 2010

Simhallen

Apropå namedropping i Patti Smiths mycket intressanta Just kids.
Per Svensson gick ut när jag gick in, på bibblan alldeles nyss.
Det tog lång tid, men en dag hälsade jag på den där typen som stod och stirrade på mej i simhallen, det var Jakob Hellman. Jag vet inte hur många gånger han försökt hälsa på mej. Jag är ju en artig kille, närsynt oftast utan brillor. Jag med mina ögon.
Förr i tiden brukade Armand Kranjc vara i bassängen, jag tyckte inte att han såg så farlig ut.
Av bröstsimmare tillhör jag eliten. Dom riktiga simmarna, och männen, crawlar ju. Jag tycker att det verkar svårt med det meditativa med huvudet under vattnet så mycket. Men så är jag också en dålig crawlare.
En ung kvinna har nog varit elitsimmare, kanske svensk mästarinna. Hon simmar i alla fall förbi mej, bröstsim.
Också går jag ibland på den tjeckiska puben där Andreas Yngvesson ibland serverar.
David Ericsson, lastbilsförfattaren är bra att läsa.
The thrill is gone med Mike Scott. Han kan ju inte sin Patti Smith särskilt lite. Utseende, skivomslag. Musik. Texter.
Den tidige Mike Scott.
Alltid den tidige.
Eftersom jag aldrig slagit igenom som författare kan jag länge än var den tidige, den spännande.
Med några hard core-fans som kan briljera med förstaupplagor av den pretidige okände, när den dagen kommer.
För den dagen kommer.