London (2)

Vi tog tunnelbanan till Brixton. Vi hade en osäker adress. Engelska radhus, sjaskigare och sjaskigare. Husen tog slut på ena sidan gatan. Ett sorts uppgrävt industriområde, eller en soptipp. Shakespeare Road. Vi hade båda läst en del av den store, men detta var något annat. Men vi hittade en pub, ryggsäckarna av. Biljard. Sen nya tag. Så hittade vi adressen, 156, eller vad det var. Jag hade en mössa som hipsterna som inte var födda än, hade dött för. Och röda jeans. "Kan det verkligen vara här", sa jag till Rickard. Men vi knackade på, och ut kom en kille med ståltråd i håret. "What time is it?" "Three." In the day or in the morning, well those jamaicans ... Liam", sa han och sträckte fram handen, "you must be the swedes." Sen lyssnade vi på Specials och han var kusin till Mark och Brian som Rickard kände, alla var kusiner eller bröder i det ockuperade huset, från Nordirland, på flykt till London. "We use to meet up at the pub, by now, most of us are working, shitty jobs, but ..." Så vi gick till puben, mer skamusik, och där träffade jag Mark och Brian för första gången.

ska nya röster sjunga

då, när det nästan brister
och där! ett flygplan som dyker under bron
kan jag älska någon så
att fullständigt dyka
jag tänker på mina flickor
jag tömmer mina fickor
sjuttiofyra spänn
åk hem åk hem åk hem
att trampa runt i klister
nu, när det snart ska brista
ska nya röster sjunga
jag är inte den ende, inte den sista
nu, när det kanske ska brista

Helsingborg (2)

tredje dagen nalkas i Helsingborg, jag ska äta blodapelsin och basta. skriv klart det sista. redigera får jag göra när jag är hemma ikväll. galenskap, ja. jag har svårt att definiera. har försökt ta reda på det i novellen jag skrivit, och att förstå den utlösande faktorn, och det latenta. får se hur havet ligger. kanske en tur till Helsingör, antagligen inte, för lite pengar. men rätt nöjd ändå.

Helsingborg

hade bonushotellnätter som skulle gå ut. åkte till Helsingborg av alla ställen. badat bastu. åt på Mc Donalds för första gången på minst fem år. förstår varför jag låtit bli. men var hungrig och fattig på Knutpunkten. ätit frukost, mycket frukt och såna där energishots som blivit så populära. rätt goda men inte kalla. ska till bastun igen snart, måste bara skriva två sidor till. jag älskar tidningar och bastu. sen ska jag väl glo på Helsingborg, eller åka till Helsingör om bankkontot säger ja.

Bullen

oh oh oh Bullen
dina tidningar som hängde
i början av 90-talet
oh oh oh Bullen
när vi satt med hennes journalistkompisar
när hon beställde fisk
när jag hade en svart kavaj i manchester
oh oh oh Bullen
alla öl på krita
happy happy
även om det grävde i sinnet ibland
på Pelikan på söder
Stockholm
min förlagsredaktör:
"det är levande, så som du beskriver Bullen."
då kommer Lasse och Vicky in
glada i hatten efter en whiskyprovning
"ja, det här är personalen på Bullen", sa jag till redaktören
"Jonas, Jonas, vad kul", sa Lasse och Vicky
oh oh oh Bullen
vad jag kan sakna dej

natten, Bosse

vad gör du, natten
varför väcker du mej så
dina tassar, lilla mus
dina klor
fast ändå inte här
på bröstet och det svider
varför drömmer jag ändå
dina tassar, lilla mus
jag vill inte hata
jag vill inte sakna
gatan tom och tung
skimrar våt, kanske blå
den här bluesen, Bosse
Robert Johnson, weiter weiter
jag drömmer om en hund
en lunkande Basset
jag passade en som hette Texas
han var en springande sten
jag var en åttaårig vante
längs havet ska vi gå
jag ska smeka dina snoriga öron
du ska heta Bosse
min lärare i Skurup
han lärde mej att så
fröna till att skriva
gå och gå och gå
gatorna i Prag
jazz som litteratur
feeling inom ramen
en Basset, en hund i moll
som lever i dur
vad gör du, natten
varför väcker du mej så
och alla dessa drömmar
jag vet
för att gå och gå och gå

regnet

regnet. det gråa. knäet och ryggen. skönt att litteraturen finns. att läsa. att skriva. att förflytta sej. ja, regnet, hur skulle det vara i tältet nu. inte så kul, antar jag. skrev tjugo sidor igår. skrivit fem idag. vem hade jag varit utan litteraturen. en rik snubbe i en kostym från Dressman, kanske.

ett värdigt liv

jag vill inte flytta. men kanske måste jag. jag trivs bra i min lägenhet. men pengar, men gatan, eller ett tält borta vid bron. nu har jag fått nys på en lägenhet. Holma. 31 kvadrat. inte plats för matbord. ingen balkong. inget badkar. är det värdigt. ja, för många. jag måste fatta det, jag är underklass. några hjälper mej ibland. men jag är underklass. jag söker jobb. 50 år utan körkort. inte ett riktigt jobb på nästan 20 år. bara en simpel författarjävel med 17 böcker, sju åtta antologier, ca 100 kulturartiklar, ca 200 uppläsningar och föredrag, har hållit i ett tiotal skrivarkurser. en liten fattig skit. men Holma. det är nära till Hylliebadet och relaxen där, om jag nu får råd att betala inträde. och var ska barnen sova.

Cyklade ensam hem i regnet

Jag minns första gången jag hörde plattan Purple Rain. De var på en est på Öster i LA, Jag minn Let´s go crazy:  Are we gonna let the elevator bring us down down, oh no, let's go crazy". Jag minns att det satt folk i en soffa på gården och rökte joints. Fönsterna var öppna, allt dunkade. Så kom Purple Rain och jag letade efter henne, men hittade inte, vågade väl inte. Så många jag har velat skriva Purple Rain till de senaste 35 åren. cyklade ensam hem i regnet.

London (1)

Det var i slutet av 80-talet, när Rickard och jag åkte till London, via Hamburg istället för Esbjerg pga ett försenat tåg.
Vi hade druckit whisky. Rickard sov. Konduktören kom in: "Ni kommer inte att hinna till Ejbjerg, men kanske kan ni skifte billetterna i Hamburg, och åka färjan därifrån", sa han. "Då gör vi det", sa jag, lät Rickard sova, 19 år äventyr. Jag älskade det.
Jag har kanske skrivit om detta förut, so what.
Vi kom till Hamburg sent på kvällen, träffade en snubbe från Australien som visste ett vandrarhem. Vi hängde med. Där var en kille från Sydafrika och en ung ungrare och hans farbror som hade en Mercedes men inget körkort.
Vi stack till Reperbahn och såg en sorglig stripshow och drack dyr öl.
Sen ungersk korv och ost och lite annat på vandrarhemmet, vi klättrade in genom ett fönster då det var låst och stängt. Vi smugglade med oss sydafrikanens tjej och hennes kompis också. Somnade vid fyra, sen upp sju och utkörda åtta, letade efter färjebolagets kontor. Drack kaffe i hamnen, åt frukost. Frågade efter vägen och en snubbe ritade en karta.
Men först en äkta tysk pils på ett äkta tyskt sjapp. Det stod skrivet på en skylt att om det tog mindre än elva minuter att hälla upp ölen, fick man en till gratis. Vi tog tiden, tolv minuters lång väntan. När vi fick ölen sa vi genast: "Två till."
Sen fick vi bytt våra biljetter och träffade en man som höll i underhållningen i en av barerna, vi lovade att framföra en sång. Men det blev aldrig av. När de ropade våra namn i högtalarna. sov vi sött i vår hytt. På morgonen vaknade vi Harwich, den nöjesansvarige mumlade något surt.

natt, igen

vaken natt, igen
jag längtar efter morgonen
jag ska sova så länge sen
inte ens sopbilarna
inte ens råttorna
fåglarna är någon annanstans
jag träffade några vänner igår
sportspegeln sen
somnade, min vän
vaknade nyss och önskade morgon
men endast natt, igen

Två underbara tanter

Jag ringde till Stina, hon fyller 94 idag. Hon bor granne med sin syster Karin som jag tror är 97. Det är så enkelt. de blir så glada. "Du vet att jag alltid har tyckt om dej", sa Stina, "det är synd att du är så ung bara." Jag börjar ju också bli äldre, Stina, man vet aldrig," "Ah, du är för kär." Sen fick jag prata med Kerstin om tårtor, vi gillar båda hallon och maräng

Claes Hylinger

Jag minns bara en Alla hjärtans dag. Det var när Elsa var någon månad gammal, Karin och några andra nu framgångsrika radio- och tv-journalister passade henne. Johanna och jag lyssnade på Claes Hylinger på bibblan. Sen gick vi på Bullen. Jag har träffat Claes Hylinger några gånger. Under en bilfärd från Skurup till Malmö intresserade han sej för mitt skrivande. Jag höll på att skriva min fjärde bok, som skulle bli mitt genombrott. Jag var osäker.
   "Tycker du själv om den, stilen?"
   "Ja."
    "Fortsätt så då. då har du åtminstone en beundrare, man måste gå sin egen väg."
   Det har jag gjort. Det var ett bra råd. Det tackar jag för. Jag saknar Claes Hylinger i litteraturen idag. En stor och ödmjuk författare.

sportlov

vi brukade ta färjan från Limhamn till Dragör. mina föräldrar, mina två syskon och jag. pappa körde Volvon och var lätt stressad.
det var fredag. det var idag. fast längesen. en låda på biltaket med skidorna i,
efter färjan körde vi till Rödby och nästa färja, till Puttgarden. Sen Hamburg. Mamma läste kartan. Vi hamnade fel ibland.
"nu ska jag köra som tyskarna", sa pappa en gång på autobahn, gasade och körde över en spärrlinje. Då kom några civila snutar i en skåpbil och var stränga och gav oss böter.
Vi kom oftast i god tid till biltågsstationen i Hamburg. Lite ensligt, lite trist. Men snart dök de andra tandläkarungarna upp, roligast var det alltid att träffa Annika och Jesper, men det fanns andra, Patricia under några år, hon fick en tonåring att känna speciellt.
vi brukade köpa några bruna flasköl i den lilla baren i den lilla stationen.
sen körd fäderna upp bilarna på tåget. sen fick vi vår liggkupe'. den årliga proceduren att lufta filtarna (som får mej att tänka på leken visa snorrarna, men det är en annan historia) för att man visste aldrig vem som hade legat i dem.
sen brukade vi ungdomar hitta en tom kupe' där vi drack några öl och pratade om Pink Floyd och spelade Skitgubbe. Detta var mitt paradis.
framme på morgonen. ibland snökedjor. susa ner på skidor. vid sidan av någon man trivdes med i liften. kvällarna. bastu. ett piano på ett hotell där vi fick liksom ett eget fritidsrum.
detta pågick i ca tio år. för några år sedan började vi åka till Orsa. Men det är på uppehåll nu, jag saknar det. Vinden och farten, tårarna i ansiktet. Fast bastu kan jag bada.

galenskap?

det är svårt att skriva om det som har hänt. eller inte har hänt.
det är svårt att skriva om galenskap. ens egen. om en eventuell psykos.
det varade några dagar. jag var skadad efter cykelolyckan. jag kunde inte gå. jag kröp till toaletten, jag åt inte, drack knappt.
allt som hände i min hjärna, och bara där. som jag trodde hände på andra platser.
jag var ju inte på ett inomhusvandrarhem som var sjukhus i Skövde.
jag åkte ju inte taxi mellan Kalmar och Skövde.
men det grävde sej in i mitt huvud.
jag var ju inte med i en sjukhussåpa. jag låg på akuten. åkte dit med ambulans.
när jag kom till sans på en annan avdelning, berättade de att jag var uttorkad och undernärd.
livet. allt man är med om. på olika sätt.
nu skriver jag en novell om det. det är en balansgång. för den knäppa verkligheten är för knäpp att skriva rakt av.

den här solen

den här solen, den här nästanvåren, den här känslan av möjligheter.
får mörkret jag ibland lever i,  försvinna.
att gå långsamt, men gå, att älska livet, igelkottarna vaknar snart. solskenet växer sig närmare, varmare.
jag ska skriva klart, gå ut, jag ska hinna.
du minns väl badmössorna i Budapest. Fyra timmar på det gula badet. att njuta så.
du kommer väl ihåg saluhallen, där vi köpte inlagda gurkor. sen åt vi grekiskt vid floden.
vi pratade om badmössan på, igen och igen och igen.
nu går jag ut i solen, jag hoppas att vi ses sen.

solen i vackra sånger

tog en taxi. åttio spänn i blåsten. måste lämna lägenheten.
tog en kinamåltid. åttio spänn i lugnet. kyckling och grönsaker. soja. stark sås.
haltade in på toaletten.
solen i vackra sånger.
jag har suttit där så många gånger.
julgranarna är virke.
järnmalmen kanoner
att inte känna ånger.
jag gick hem i medvinden. svårt att hålla balansen.
jag tänkte på en käpp i Halland, kaninernas långa gångar.
morfars gamla gummistövlar. jag, en yngre godsherre.
salongen säljer naglar. min skosula har lossnat.
att inte känna ånger.
att peka med käppen: framåt.
bänkarna så många gånger.
solen i vackra sånger

Lojalitet

våren har sina olika röster och stilar. nu är det inte ens vår.
jag längtar och längtar inte.
för det blir nog en fattig vår.
på våren är jag ute. nu är jag inne. det är bevis.
för jag förändras aldrig.
ibland slår solen in genom arbetsfönstret. då rullar jag ner gardinen.
novellen heter Lojalitet. Den är ganska ren.
jag håller på med en annan också, den har en annan ton, febrigare kanske. mer desperat.
men jag längtar efter min cykel. det är trist att bara gå långsamt.
en sorts släktord, lojalitet och solidaritet.
i en allt trängre och snålare värld.

Det påminner mej om Belfast

Det påminner mej om veckorna på Nordirland och Irland. Alla årstider på några timmar, osäkerheten. Jag tänker på det lilla vandrarhemmet i Spiddal, stenarna vid Atlanten, flummarna vi lärde känna. Jag tänker på den lilla puben där Waterboys brukade jamma efter inspelningarna av Fishermans Blues på dagarna. När haglet slår mot rutan. Jag köpte en Tin whistle i Galway, vi satt vid en liten å med bröd och ost och öl, en råtta. Det påminner mej om att vara ung och bara halvförstörd, matcherna i gaelisk fotboll, halmtaken, Pac man, biljard och en liten golfbana på den gamla åkern.

Born Sandy devotional

Nu har jag skrivit i fyra timmar, bara lyssnat på Triffids Born sandy devotional. Jag föll direkt 1986, sen dess har den skivan funnits väldigt nära mitt hjärta. Ja, det handlar om ödslighet, tomhet, kärlek, försvunnen. Det är det jag skriver om. Det är det jag lyssnar på. Nu ska jag kolla på Fawlty Towers innan sömn. Dricka lite sovte, äta lite yogurt med frysta hallon.

att vara knäpp

sömnen in i epidemin
en vardag, hur ser den ut
halt, en tärning snurrar runt
jag sover på golvet
jag vet inte varför
jag har slagit i huvudet
jag tror att någon stulit min lägenhet
jag lever vaken i äventyr som jag tror är sanna
vi är ett gäng på rullskridskorna
hala nerför trapporna
vi ramlar huller om buller
jag tror att jag är någon annanstans
i verkligheten kommer snuten och ambulansen
en låssmed
jag kan inte gå
jag gör röntgen av hjärnan
att smyga intill sinnessjukdomen
"vet du var du är"
"jag kan inte gå"
"vet du var du är"
"hemma"
"vet du vilket år det är."
"2020, slutet av januari, eller februari"
en av ambulansmännen hjälper mej nerför trapporna
en sorts rullstolsstege, jag har inga skor
jag minns kvinnan på sjukhuset
det var höst
hon fyllde år på syttende maj
"men jag har inte fyllt år än, det måste vara vinter."
hon snodde min rollator
nu är det jag som är knäpp
jag tror att jag är på en folkhögskola som är ett hotell och ett sjukhus
det är mycket verkligt
jag tror det är i Skövde
sen är jag med i ett radioprogram
och en sjukhusdokusåpa
hela tiden är jag på akuten
efter några dagar blir jag förflyttad till ett ställe jag känner igen
jag börjar gå igen
jag duschar och rakar mej
jag får mediciner och dropp
jag får ett hopp för min kropp
jag börjar äta
när jag kommer hem städar jag
svabbar golv med mitt onda knä
jag är normal igen
vad fan det nu är

Jag gav mej ut i stormen

Ett par skor hängde över vägen, gatlyktorna dinglade. Jag med mitt värkande knä, måste komma ut. Det gick långsamt men det gick. Mycket hallon och te. Jag hade knappt varit ute på två veckor. så är det att vara skadad, att ligga på sjukhus, gå med rollator, fast utan nu. Du som är minsta intresserad av bra berättade historier i Limhamn/Möllan- och Röstånga/Hbg/Helsingör-miljö, råder jag verkligen att köpa min bok Uppför backen baklänges. För din skull, och för min. Jag behöver pengarna. Skulle jobbat extra nu, men kan inte pga knät. Men det känns ändå som att det kommer en vår, och jag blir bättre hela tiden. Jag har fått hjälp att handla. Men jag måste handla själv ikväll, det är okej, det går bara lite långsamt och gör lite ont. Ska laga mat till mina flickor imorgon. Skriver vidare.

Novellskrivande och cykelskräck

Skriver novell till en tävling. Novellen är en avknoppning på romanen jag håller på med. Behöver vinna. Behöver pengar. Ont i knäet men okej. Vann i alla fall Löjliga familjen mot mina döttrar. Det blir ekonomiskt kärvt fram till hösten, om inte vissa projekt blir av. Vackert väder. Längtar efter frisk vår. Kollat på längdåkning, impad av Linn Svahn. Man skulle ha haft en liknande skalle. Måste upp på cykeln igen, idag eller imorgon, men lite rädd efter olyckan. Måste in i den flytande, lätt ödesmättade poetiska prosan, som både är hård och mjuk.

Böcker

Efter  en ganska rå cykelolycka är jag hyfsat på banan igen.
Det var någon som ville köpa den berättande diktsamlingen Jag letar efter halsband, det går bra.
Jag har även några ex av hybridromanen Jag fastnar i Love will tear us apart samt av min senaste bok med två kortromaner; Uppför backen baklänges. Hör av dej bara.