Wednesday, October 31, 2007


Jag skulle tacka en massa människor, radade upp namn. Men det försvann i cyberrymden. Men, tack ändå, familj och vänner, inspiratörer. Alla som på ett eller annat sätt kämpar för det goda. Ni vet säkert vem ni är.
Man kan gå in på sr.se och lyssna på intervjun. Klicka sej fram till P4 och Radio Malmöhus.

Take it away!!!
Let her run away ... ? - tjugotvå

Jag lyssnar på Triffids. Solen skiner. Stolen property.
Ska man låta henne dra?
Ska man låta honom ta över, den dunkle makthavaren som försöker välla sej över dej?

Ska man skjuta duvorna?
Ska man gå ut på morgontrappen med ett leende?
Ska man se allt som går att vända neråt som ett skott i nacken?
Jag tror inte det.

Jag lyssnar på Törst. Ulf Lundell.
Jag hade velat spelat Prärien igen igår. Igår på Victoria när det var släppfest.
Det behöver inte vara klackarna i taket.
Ni får skylla er själva, ni som inte var där.
Om man letar i bråten hittar man en godmodig och kärleksfull humor.
Pontus, Åsa, Andrzej och L.T. Tack så mycket.
Och cittran. Min Gud, vilket vackert instrument.
Och jag tror inte att jag själv gjorde bort mej heller, fast jag var en smula uppstissad.
Man måste vara yrkesman när man ska vara yrkesman.
Tack till Elsa också som stod ut alla timmarna, fyra och ett halvt och med alldeles för mycket trötthet och spring i benen, egentligen.

Jag ska lyssna på en annan låt nu. Baby, wont you follow me down. Och det är det ni ska förstå, det betyder inte att jag är på väg neråt.

P4, Radio Malmöhus. Kalle Oldby. På din radio idag. Jag kommer också att vara där någon gång efter fem i eftermiddag.

Monday, October 29, 2007

Shower vi minns – tjugoett

Imorgon tisdag, alltså. 19.00 kör vi igång. Då ska flaskorna vara uppkorkade och picknickkorgarna uppackade. På Victoriateaterna, alltså. Man kan köpa biljetter i entrén från cirka 18.30.

L.T. Fisk kommer att sjunga och spela och det kommer att gå ett stråk av Landskrona, Malmö och världen, med en doft av Arlövs betor och gödsel.
Och Åsa Bällsten med ett stänk Möllevång i gitarren, och lite fiskdoft från Simrishamnstrakten.
Och Pontus Lindh med ett SM-guld runt halsen, och en svag arom av räkor från Feskekörka.
Så Andrzej Tichý med ben starka av mjölk från Skånemejerier, en smula Östeuropa och Malmö.
Och jag med några torskar innanför västen, från Borstahusen och Limhamn, tjuvfiskade.


Nu kan ni som inte hittar Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in hos er bokhandlare beställa den direkt från förlaget. www.gondolin.se. Med frakt och allt kostar det 195 kronor.

Högstadiet – QK med Dygnets Runts boss Oskis på basen.
Gymnasiet – QK-Band med dansare och körsångare med vitt vin i blodet inför två fulla aulor.

Sen blev det mindre och mindre musik och litteraturen tog sej in på dom tomma platserna.
På Harlekin läste jag min enda fabel, om en grävling, tror jag.
Fridhem – Stunder med stearinljus när till och med teaterstudenterna fickk hålla näbb.

Jag tog Pilen till Köpenhamn och örlade runt i kvarteren kring Christiania, slank in lite här och där. Dagarna efter debuten med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Hittade Danska Forfattarforeningen till sist. Blev bjuden på smörrebröd och olika sorters alkohol i rökig miljö. Läste av någon anledning dikter och träffade Kim Paige som var en speciell människa. Och den trevlige Nicholaj Stocholm.

Hultsfred 1997. Jag öppnade faktiskt hela festivalen med en text om kärlek.

1998 eller 1997, när Stockholm var kulturhuvudstad, var jag med i ett tidigt Poetry Slam på Kulturhuset. Alla pratade om Chicago och beat, det var bara beat.
Och det var bara beat när det var beatfestival och Johanna spelade fiol och jag gitarr, sjöng Paradis av skit och läste en text om Kerouac och Ginsberg, och Dylan Thomas. Och konstnären Eriksson blev vräkt efter det.
Dagen efter snubblade jag på ett bord efter att ha pratat med Neal Cassadys (Dean Moriarty) änka Caroline.


Det var på åttiotalet hemma hos Windy. Det är från hans blogg jag snott bilderna också. windyjonas.blogspot.com.
Det var också någon sorts show.

Jag vet inte, Ariman och Poeternas Estrad i Lund. Teatern i Landskrona där medelåldern var cirka sjuttio.

Jag vet inte, men det blir nog trevligt imorgon. Och det är det absolut billigaste sättet att köpa romanen på, hundrafemtio spänn, och då blir det ändå underhållning på köpet.
Fega inte ur, kära vänner.

Friday, October 26, 2007

Ljuset tar sig in - tjugo

Det var höst 2001 och jag hade skrivit min första bok på nykter kaluv. Den var tunn och kom ut på det lilla förlaget Fakir. Men jag var stolt. Jag hade suttit och skrivit mycket för hand på bibblan i Malmö, tittat ut på dom där svanarna i dammen, du vet. Lyssnat på blandade band i min freestyle.
Jag kommer ihåg. Det var Peps och Bob Dylan, Brev från ett torg med Kajsa och Malena. Gamla älskade barn med Barbro Hörberg.
Och nu ska det bli en hyllningsplatta där Barbro-kännare såsom Afrodite, Charlotte Perelli med flera ska slakta en av mina heliga kor.

Så enkelt i solen. Jag var stolt. Det var en fin liten bok. En berätelse. Min tredje bok. Fina recensioner i Hallandsposten, Skånskan, BLM och på några ställen till.

Så enkelt i solen. Jag hade stor respekt för litteraturkritikern och författaren Crister Enander. Hans intervju med Slas hänger fortfarande på min innersta vägg.
Så sågade han mej. Kallade mej begåvad men lat, ungefär.
Jag var nynykter och skör. Och givetvis var Så enkelt i solen en sorts parentes, ett sätt för mej att komma upp i sadeln igen. Men jag tyckte att den borde behandlas så, som en lätt berättelse med viss tyngd.
Jag filade på brev till Crister, som jag (tack) aldrig skickade.
Jag var en känslig kille.
Jag tänkte mycket på Crister när jag skrev Och fortsätta vidare bort, jag skulle visa honom. Och det var en konstig känsla när jag gjorde en intervju och dom sa att Crister skulle recensera Och fortsätta ... Jag blev rädd.
Jag tyckte ju om hans yrkesgärning, förutom ett litet misstag, alltså. Men tänk om han inte gillade mej.
Så kom recensionen, och den var magnifik, han hade helt fattat mina intentioner.
Jag hade blivit bättre. Jag lyckades mer få sagt det jag ville ha sagt. Jag hade jobbat hårdare.

Så enkelt i solen. Jag lärde mej mycket om att ta mej in i andra människors tänkande när jag skrev den boken. Den var en viktig del av min författarutbildning som ständigt pågår.

Sen har Crister Enander även recenserat En sång för Sonny och Karola.
Och i morse var jag trött och gick in på HD:s nätupplaga och läste dagens recension (en tjuvtidig recension eftersom alla i Landskrona får tidningen gratis idag). Och stoltheten och tacksamheten kom. Någon väljer att titta på det som jag anser vara rätt saker.
Det är Crister Enander det, i mina ögon en orädd och skarp litteraturkritiker.
Tack så mycket, Crister, det stärkte mej.

Här är recenssionen:
"Vemodets vassa triangel
Jonas Bergh: Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in
Gondolin

--------------------------------------------------------------------------------
Ansiktet är nästan grönt. Det är plufsigt och täckt av en svetthinna som om någon dragit ett lager gladpack över huvudet på honom. Hela kroppen klibbar och stinker av den långa nattens ångest. Det är illa, riktigt illa. Han står där naken iförd endast sin skitiga T-shirt, kuken hänger skrumpen som ett fikon i juletid. Hela köket darrar kalejdoskopiskt runt honom. Munnen smakar aska. Den första klunken öl skär i tungan som färsk metall.

Han kan inte äta. Har inte kunnat få ner en bit på mycket längre. Spriten har tagit över helt. Livet finns numera endast tillgängligt på flaska. Spyan gungar. Illamåendet sköljer över honom, fram och tillbaka. Dagens första folköl åker hysteriskt hiss i halsen på honom. Världen är en grym plats att vara på denna hånfulla sommardag i juli månad.

Johan Sten — av alla kallad 'Jonte' — är trettiotvå år och har varit alkoholist sedan tonåren. Det vilda, det glada, det galna — allt det som en gång gav mening och förryckt glädje — är nu bara solkigt och förljuget, står för den djupaste förnedring. Han har förstått det länge. Han har egentligen inte ljugit för sig själv. Men han har saknat mod nog att möta demonerna öga mot öga. Det har varit så mycket enklare att fortsätta vattna de ylande bestarna med mer pilsner och svartspritskruvade groggar, vattna dem tills de tystnar, tills de kvävs av alkohol och dagen äntligen klarnar och nervtrådarna slutar spritta i kroppen som galna elektriska ålar. Att smita undan, att vika runt hörnet och slinka in på en tyst bar har varit hans livsfilosofi i sexton långa år.

Nu bor Jonte i Malmö tillsammans med Susanna, men Landskrona lever starkt kvar inom honom. Det var där allt hände en gång när solen värmde, vinden var len som sammet och himlen genomskinligt blå så att det nästan sved i ögonen. Det var där verkligheten fick form och innehåll, det var där världen vann sina konturer. Det var där alla drömmer drömdes och allt började gå käpprätt åt helvete. Vägen från den mondäna läkarvillan i Borstahusen i Landskrona hit till norra Sofielund, ”Svinaryssland”, i Malmö har varit lång.

Landskrona, Ven och Malmö. Vemodets vassa triangel utslängd på den platta slätten. Vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Jonas Bergh är tillbaka. Återigen sjunger han en sång av smärta och längtan. Han sjunger om grusade förhoppningar och krossade drömmar. Ändå är Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in till sin kärna en utvecklingsroman som handlar om konsten att resa sig igen, att inte ge upp. Om att övervinna sig själv. Det är inte minst en roman om mod och tillit.

En dag går det inte längre. Jonte bestämmer sig. Han måste lägga in sig på tillnyktringsenheten på MAS. Alkoholkliniken i Malmö, en skärseld med linoleumbeklädda golv, sterila väggar, naket och anonymt, fyrkantigt sjuttiotal. Röster som ekar. Ett skrik som kvävs rakt ner i en kudde. En säng. En cell. Ödsliga korridorer som andas undergång och prövningar, ångest och livets meningslösa väntrum. Där sitter Jonte och skakar på sin säng och väntar på nästa omgång lugnande piller med samma plågade iver som han veckan före väntade på nästa öl. Hemma i den lilla trånga lägenheten på Ystadgatan går Susanna och oroar sig blodig och gödslar hoppet om en bättre och rimligare morgondag.

Även om ”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är Jontes roman får han finna sig i att sjunga växelsång med Susanna. Hennes smärta ser självfallet annorlunda ut. Även den spirar ur hans spritångor. Men det är alltid Jontes känslor, hans kamp och drömmar, som dominerar deras liv. Hon är permanent satt på undantag. Även när Jonte reser sig upp är det han som girigt slukar allt syre i deras lägenhet, i deras gemensamma liv. Hans känslor står alltid främst, är alltid störst och viktigast.

Men, tänker kanske vän av ordning, en roman om tillnyktring, om en man som beslutar sig för att sätta korken i flaskan, det låter inte allt för upphetsande. Men Jonas Bergh avlockar ämnet både de finaste och förskräckligaste av facetter. Han skildrar omgivningens våndor, deras lidande och vanmakt. Han gör inte minsta försök att försköna eller släta över. Med tanke på att romanen så uppenbart ligger tätt intill en upplevd verklighet imponerar det än mer.

”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är inte en del av den trilogi varav de två romanerna ”och fortsätta vidare bort” och ”En sång för Sonny och Karola” kommit ut. Men det är samma miljöer och samma människor, här dyker de upp igen — Sonny och Karola, Bror och Inga, K G och Prälle. Jonas Berg skrev dock häromdagen på sin hemsida att ”jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli.” Det är bara att hoppas.

Den nya romanen övertygar på flera plan. Jonas Bergh skriver sig rakt in till smärtpunkterna. Han väjer inte. Han skär sig rakt ner genom dem. Han låter sig inte heller smittas av självmedlidande och faller inte till föga för självförhärligandets lockelser. Romanen höjer sig elegant upp till en annan nivå. Det personliga blir privat och det privata blir allmängiltigt.

Jonas Bergh frammanar skickligt skiftande stämningar och känslolägen. Som läsare vaggas man med ordens hjälp in i de sinnesstämningar som författaren vill förmedla. Förståelsen ökar. Bilden klarnar. Denna ovanliga känsla av förtätad närvaro bärs inte minst upp av språket. Jonas Bergh har lyckats erövra ett alldeles eget tonfall, ett eget språk. Det är intimt, intensivt, kristalliskt och påträngande. Det är poetiskt utan att förlora den råa realismens ångande äkthet.

Det är som om han skriver ur ett avklarnat vemod, en verklighet där den grumliga bottensatsen äntligen sjunkit undan. Han koketterar inte. Han står inte och krumbuktar sig på någon scen. Detta är allvar. Orden är sanna. De fräter fast som syra. Vemod, men ingen surnande bitterhet. Vemod, men ingen uppgivenhet.

Där finns alltid en strimma av glädje kvar. Där finns svärtad sorg men ändå livsmod. Hoppet lever, på trots — det lever på ren och skär vilja. Han ger sig inte. Han vägrar att förlora. Det är stort. Det är övertygande. Det är förbannat starkt. Så jag säger till Jonas Bergh samma sak som Heidi — hon som jobbar med utvecklingsstörda barn — säger till Jonte precis när hon ska hoppa av Pågatåget i Landskrona: ”Skriv fler böcker, jag har läst alla. Skriv tjockare.”

Crister Enander

Fotnot: Jonas Bergh har release för sin bok på Victoria i Malmö tisdagen den 30/10."

Tuesday, October 23, 2007

Gör det – nitton

Igår klangade Glassbilen fram och tillbaka över våra rikförortsgator. Och ett barn hade fastnat i en potatisskalare. Och det var alldeles runt knuten som någon antagligen inte brydde sej om ambulansen som susade fram. Alldeles runt knuten, hade väl någon nog med sitt, kunde väl inte bry sej om ett utryckningsfordon på väg att rädda ett barn ur en potatisskalare.
Jag är ny i kvarteret. Jag tänkte inte på TV-Shop.
Jag tänkte på en vanlig potatisskalare. På ett stackars barn som ville hjälpa till och skar sej in till benet. Blod som sprutade och rann. Ett barn som förblödde.
Jag hade glömt TV-Shop och snofsiga köksattiraljbutiker.
Akutbilen klippte loss barnet som ådrog sej ett lätt skärsår.
Det händer grejor i Nya Limhamn, eller vad det kan tänkas kallas.

Vad gör ni nuförtiden?
Det ser ljust ut för Tommy Barnes och Ginger i Fotbollsfantasten 1983. Dom ska få ta över den gamla tennisbanan, göra om den till fotbollsplan.
Ja, jag vet. Vi vet alla. Waller och Swate kommer att sätta käppar i hjulen, som vanligt.
Och Benny Guldfot fortsätter klanta sej.
Och Roy of the Rovers vill dom ha iväg till arabvärlden. Akta dej, Roy, du vet hur dom är. Man kan inte lita på dom.

BTJ recenserar böcker mot betalning. Recensionerna ska vara korta, koncisa, informativa och hålla en viss objektiv, eller förklarande, ton. Recensionerna är viktiga, dom går ut till biblioteken som till stor del bestämmer sina inköp efter dessa lektörsutlåtanden, som dom kallas.
Såhär skrev Katrine Hamori om Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in:
”Detta är en fristående del i trilogin som började med Och fortsätta vidare bort (2004), följd av En sång för Sonny och Karola (2005). Den är, liksom de två andra, inte direkt självbiografisk men den bok som nog ligger närmast författaren. Här får vi ta del av Jontes väg mot nykterhet, en ojämn stig som likväl går rakt fram. Jonas Bergh har mognat som skribent och tycks ha en distans till sin berättelse som gör den till en vacker bok om ett allt annat än skönmålat livsöde. Här finns liksom i de tidigare romanerna riktiga levande människor, men här finns också svärta och en brännande ärlighet som berör. De som har läst de två andra delarna kommer att känna igen personerna och miljöerna. För dem som inte läst Jonas Bergh tidigare väntar en läsupplevelse och ett författarskap med en spännande, ny stil långt från det pretentiösa och förutsägbara.”
Tack för det, Katrine.

En sak bara: Jag har varit krånglig vad det gäller detta. Men som såhär ligger det till: Ett hål i huvudet ... är en fortsättning på Och fortsätta vidare bort som ingår i en trilogi där del två heter En sång för Sonny och Karola. MEN, Ett hål i huvudet ... ingår INTE i trilogin. Den sista delen av trilogin om människor från Landskrona kommer att handla om Pange och Caroline (engelskt uttal) och går under arbetsnamnet Gör det.
Så krångligt kan man göra det om man en gång i sin ungdoms fagraste vår (som författare) började snacka trilogier och grejor i stipendietider för att få lite lök på laxen.
Jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli. Tio moderna budord nerdränkta i precis lagom antal ord.

Mitt älskade stadsbibliotek i Malmö. Som jag har drömt om dej när vägarna grusas. Jag besöker dej för sällan. Jag minns dej innan Ljusets kalender, skivorna och hörlurarna man lånade. Nyheterna i tidningssalen.
När jag mötte Bo Widerberg som stannade och pratade med alla.
Och ljuset idag. Fast några pratar för mycket.
Och Anders F Rönnbloms nya platta lånade jag idag. Och Kajsa Grytts fängelseplatta. Två gamla förebilder som aldrig blir gamla, bara förebilder med fel och brister.
George P Pelecanos, Drama City.

Och man går bland människorna och det är ju, han, Alumaförsäljaren. Jag säger det som ett råd till alla som ändrar sej, som inte åker till Köpenhamn utan istället jobbar på bibblan och slipper betala inträde. Alla som inte svälter: Ge honom fyrtio spänn, han behöver dom mer än du.

Monday, October 22, 2007

Och Thorbjörn var tuffast och pratade mest, för hans far satt i rullstol så han skulle alltid va bäst.

Vi åkte förbi i fredags, Åshöjden.
Vi for över Hallandsåsen och skogarna och där, långt upp i backen, byggde dom planen och E4:an för längesen i en annan tid.
Och vi for förbi och vidare bort till ett hus som fukten tar mer och mer av. Och Buster-tidningarna jag räddade har en doft av tider som sakta multnar och blir till våt jord.

Det är mer än trettio år sen jag var på min första BoIS-match. I år har jag sett femton matcher. En på Gamla IP i Malmö och resten på IP i Landskrona. Vacker kyla i luften igår. Långkalsonger. Och Ljungskile var inte Åshöjden. Och BoIS var sannerligen inte Åshöjden.

Heder. Gemenskap. Att jobba tillsammans mot ett mål. Solidaritet.
Det är sagoböcker.
Är det sagoböcker.

Jag hamnade i min bod på kvällen. Läste ett avsnitt av Åshöjden i Buster. Tänkte på IFK Trumslagaren. Tänkte på den präktighet som jag saknar.

Kära BoIS-spelare. Vi är många som har genomlidit ännu en säsong där ni ofta inte orkat, velat, kunnat, prestera vad man borde kunna kräva av välbetalda yrkesmän.
Kära BoIS-spelare. Kunde ni inte ha visat lite mer tåga igår. För vår skull. Kunde ni inte gett oss något att hoppas på i vintermörket. Kunde ni inte gett oss åtminstone en avslagen fest.
Jag cyklar till stationen i Malmö, tar tåget till Landskrona och cyklar till IP. Betalar hundra spänn i inträde varje match. Tågbiljetten kostar 112:-.
Jag vet. Det är ett fritt val. Frågan är hur länge till.
Kära BoIS-spelare. Ni gjorde givetvis ert bästa. Men det räckte inte.
Kära BoIS-spelare. Att göra sitt bästa hör till Åshöjden-tiden. Men då fick man ska skaffa sin lön från annat håll.
Kära BoIS-spelare. Ni som inte pallar trycket kanske borde gå till Asmundtorp istället.
Kära BoIS-spelare. Flera av er har varit bra någon eller några gånger. Några har varit bra nästan varannan match. Och två, eller kanske tre, har varit bra ofta.
Det betyder: Flera av er har mest varit dåliga. Några har varit dåliga något mer än hälften av matcherna. Två, eller kanske tre, har varit dåliga några gånger.

När ett lag som Ljungskile går upp i allsvenskan förstår man att Sverige är ett land som inte är bu eller bä. Som inte kan anpassa sej till den nya tiden helt och hållet. Som inte kan släppa det gamla. En soppa med slö kryddning och en torr vit macka till det, med mild herrgårdsost.
Det är som den australiska dialekten, det sämsta av engelskan och det sämsta av amerikanskan.
Sverige om jag tittar i mina mörkaste glasögon: Det sämsta av USA och det sämsta blygaste och drygaste av det gamla svenska.

Man åker över en ås som bara är lite slagg från en mycket mäktigare och mer långsam tid. Man tar sej förbi Pepes bodega i Båstad och allt är dött. Så småningom hittar man ett ställe som serverar kåldolmar och majssoppa, och man undrar: Kom jag hem nu?

Thursday, October 18, 2007

Känna igen - arton

www.kulturcentralen.se. Gå in där och köp biljetter. Eller vänta till den trettionde och köp i dörren. Och packa picknickkorgen. Börja planera i alla fall.

Man går runt med sin dotter i en sele. Man håller sin vänsterarm upp så att hon ska sova lugnt. Man tittar på sin andra dotter som tittar på Babar, på dom kungligt påklädda elefanternas godhet.
Man tänker på Malaga. Man tänker på Percy. Man tänker på samma vägar i olika länder, fast mindre guppiga eller mer guppiga.
Det bästa sättet att lära sej språk, alla språk, är ... att lära sej språk. I sin ondska och förvirring, och allmäna okunskap och ointresse, har sverigedemokraterna aldrig fattat det. Det förklarar ju också att många av dom använder sej av torftigt, och många gånger, helt felaktigt språk. Eller att dom står som stenstoder och pratar innantill läxan som någon lärt dom: Så ska vi prata.
Detta angående sd i Landskrona som vill slopa hemspråksundervisningen.

Och i Sydsvenskan skriver sverigedemokrater om ondskefulla makter som skickar flyktingbarn, förlåt "flyktingbarn" till Sverige, och, hujedamej, Svedala. Fast där kommer dom inte in. Där ska skattebetalarna bo.
Sverigedemokraten har inte ens tänkt tanken att en hel familj har samlat ihop alla sina ägodelar och besparingar för att åtminstone rädda EN. Att man inte har råd med fler.
Sen att människor tjänar pengar på flyktingströmmar är en annan sak, och knappast flyktingarnas fel.
Tillgång och efterfrågan.

Snålheten breder ut sej. Okunskapen vinner. Dumskallarnas sammansvärjning.

I augusti 2004 framförde Jonas Bergh och L.T. Fisk sin show för första gången i Kulturmanegen i Magistratsparken. Det blev succé. Showen har senare framförts vid delikat valda tillfällen, bl a i gamla Stationshuset i Röstånga och på Seglarpaviljongen i Landskrona. Showen (som är stillsamt allvarlig och rolig) är aldrig densamma. Den gemensamma nämnaren är humoristisk sorg och ibland hoppfullhet. De båda landskronasönerna gör det de är bäst på. Bergh läser ur sina böcker stående och Fisk sjunger sina sånger sittande.
Tre begåvade vänner agerar varsitt förband:
Vissångerskan Åsa Bällsten som är regerande svensk mästare i Trubadur-slam.
Poeten och göteborgaren Pontus Lindh som är aktuell med ny bok läser dikter.
Prisbelönte författaren Andrzej Tichý läser (förhoppningsvis) ur kommande romanen.

www.kulturcentralen.se

Nästa gång ska jag verkligen skriva om Spanien. Jag har ett scoop. Det har legat gömt i kalkad jord, men smyger upp nu, över vidderna ner mot havet. Saltet blåser in.

Wednesday, October 17, 2007

Nu lever männen farligt i Sverige

Att tala klarspråk är inte att säga: ”Men så är det ju. Eller hur? Dom är ju såna ...”

Och det kan gälla Svenska Freds. Dom är inte såna. Dom bara reagerar mot det som står i av riksdagen fattade beslut vad det gäller vapenexport.
Beslut som man i Sverige har kringått och omtolkat i årtionden.
Men pengarna, då?
Men dom är ju såna, velourbögar. Eller hur?
Men pengarna, då?
Visst. Men varför inte tala rakt.

Och kvinnorna, då?
Ska dom få bestämma nu, om man ska få komma till eller ej?
Lite får dom väl tåla.

Thailand är ett land på väg mot demokrati, säger Fredrik Reinfeldt.
Jaha, så då säljer vi vapen. Då är det okej.
Reinfeldt hävdar att diktaturen har utlyst demokratiska val i december.
Men om dom inte fungerar?
Då ber du mej att spekulera, säger Fredrik.
Men Thailand är ju en diktatur nu, Fredrik! Ni får väl vänta i ett år eller två och kolla utvecklingen. Men det handlar ju inte om det, eller hur?
Kan vi inte bara prata rakt: Staten tycker att pengar är viktigast.
Och folket älskar ju dom vänliga thailändarna, och solen.
Och det är ju så synd om dom efter tsunamin.
Klart att dom ska ha stridsflygplan.

Nu lever männen farligt, säger Åke i Aftonbladet. Ingen kommer att våga ha samlag längre. Nu när en kvinna bara behöver verka trovärdig i rätten.
Nä, det var bättre förr, när en man bara behövde verka trovärdig i rätten, blinka lite till domaren, nicka förstående: Det vet väl du, att när två killar kör upp en fjärrkontroll i en kvinnas kön och hon skriker nej igen, så är det ju underförstått: ”Nej ... vad skönt det är, fortsätt.”
Såna är dom ju.

Vem ska kunna kontrollera att hon har sagt nej, undrar Åke när hovrätten (som är mer kompetent än tingsrätten) meddelat domen. Nu, när en kvinna har blivit trodd.
Mina frågor till dej, Åke: Vem har tidigare kunnat kontrollera att hon har sagt ja?
Varför är män mer trovärdiga än kvinnor?
Och förra gången när åtminstone en av dom här killarna var åtalade för våldtäkt, men kom undan. Alla gånger dom raggar upp unga tjejer som bländas.
Det spelar ingen roll, Åke. Ett nej är ett nej. Det gäller hemma i den äktenskapliga bädden också.

Jag skiter i det. Jag lyssnar på Andi Almqvists nya platta. Den är mycket bra. Imorgon spelar han på Victoria.

Kan vi inte tala klarspråk, Åke, i älskogsfrågan?
Nu får männen det mycket svårare i Sverige. Det kanske var dags.

Tuesday, October 16, 2007

Släppshow på Victoria - sjutton

Jag har varit på Victoria idag. Jag har varit där många gånger under årens lopp, men aldrig inför en show i eget namn. Det kändes inget särskilt, men det är en förbannat fin lokal.

Det finns affischer lite här och var i Landskrona och Malmö nu. Där står att man kan köpa biljetter på Kulturcentralen, över disk, via telefon eller via nätet. Det kan man också, men inte förrän senare i veckan. 040- 10 30 20, www.kulturcentralen.se. Kulturcentralen ligger på Södra Förstadsgatan alldeles bredvid Victoria. Nära till Både Bullen och La Barca och, för all del, Via Veneto.
Så om någon kontaktar Kulturcentralen och dom inte riktigt vet, så håll ut, det kommer snart. Dom måste få in fakta i systemet bara.

Biljetter kommer givetvis att säljas i dörren den trettionde också, från cirka 18.15.
Samma pris (150:-) vilket som. Och likadana böcker som ingår.
Om man kommer en familj med, låt oss säga, en sjuttonåring, en artonåring och föräldrar kan vi nog komma överens om ett familjepris. Jag kommer själv att stå i dörren.

Men det finns två viktiga saker med showen. 1: att det ska vara trevligt, underhållande allvar och allt sånt. 2: att böcker ska säljas så att Helmuth inte går i konkurs, så att jag kanske kan få lite betalt i slutändan när vi summerar den här boken nästa år.
Och en sak till. Tre spänn per bok går till Alumaförsäljarna.
Over and out, för nu.

Sunday, October 14, 2007

I all enkelhet och hast - sexton

Förkyld, först halsen och huvudet. Snoken och feber och hostan som väcker mej under nätterna.
Men Elsa och jag åkte ändå, fast struntade i bron och all trängsel, åkte raka vägen till Helsingborg och Helsingör på den stora färjan.
Som att gå till ett flygplan.
Som att känna upphetsningen i korridorer av glas. Ett annat land! Det minns jag från min barndom och ungdom. Förväntan, längtan.
Det minns jag från nu när jag är vuxen.
Vi slog våra lovar i Helsingör. Köpte en dansk barnbok och några klistermärke och penna och linjal, vässare och suddgummi.
Andra länders bokhandlare och kyrkor.
Och sen Borgerkroen där Elsa åt is (dansk glass) och drack juice och ritade.
Sundsbuss hem och en räkmacka till som vi delade.
Det var inte första gången. Det var inte sista gången. Det var inte vår längsta resa. Men det känns roligt att kunna ge sitt barn ledigt från dagis för att åka på utflykt.

Hämtade Ett hål i huvudet ... på Bok o Papper. Den blev ganska snygg. Fick ett pussel och en skrivbok av Peter och Lena. Eldade på i kolonistugan sen, och snörvlade och hostade och pusslet var alldeles för lätt för Elsa, men det gillade hon.

Läste Ett hål i huvudet ... och ljuset tog sej in och jag tycker att jag lyckade få fram det mesta på det sätt som jag ville. Jag tror att jag pustade ut något.

Fredag och vi (mest Johanna som kom med Anna) plockade nerfallna päron från gräsmattan, nästan tusen, enligt Johanna. Vårt ståtliga päronträd håller inte tätt.
Och jag skulle hela tiden läsa klart min egen bok, förbereda kvällen. Men somnade och vaknade halvsju och fick oäten bege mej till Bok o Papper för signering. Sen Bibblan lite snabbt. Sen Killbergs, sen Tycho Brahe för en dubbel lättöl. Och tillbaka till Bok o Papper för en show som kom att handla mest om alkohol, tror jag. Kryss i taket.
Fast jag tycker att det handlade om förståelse och att våga gå sin egen väg utan att slarva.

Bloosblasters spelade skånsk hyggeblues och det var en särdeles blandning på Akropolis. Jag var där med tre kompisar från förr. Det fungerade.

Detta är att snabbt berätta lite om vad som har hänt sen sist på ett rakt och enkelt sätt. Det är inte så jag vill skriva blogg egentligen.

Och det pågår debatter som jag mycket enkelt förstår mej på. Oinsatta människor känner marken gunga farligt, nära att ramla. Och då kommer okunniga råsopar fram.
Bespara mej.
Påminn mej om fängelsematen och griniga journalistgubbar, och bra journalistgubbar. Så ses vi när vi råkas. God natt.

Tuesday, October 09, 2007

Kastade kastanjer överallt - femton

Elsa och jag åker tåg på torsdag. Vi tar turen via Köpenhamn, Helsingör, färjan och Helsingborg när vi ska till Landskrona.
På torsdag, alltså, kommer min bok rykande färsk från Gdansk. Helmuth raka vägen från färjeläget till LA och smygpremiären som ska äga rum på fredag under kulturnatten. Signering 19-20 på Bok o Papper, 20-21 på Killbergs, sen berättar jag om boken tillbaka på Bok o Papper 21.30.

Elsa kommer hem från dagis med fickorna fulla av kastanjer. Dom hamnar överallt.
Och i min bod är det tre meter upp till taket. Jag hade kunnat plantera en mindre Hästkastanj, måhända.
Maurice Lind.
Jag har en bokhylla med bara riktigt bra och viktiga böcker i friggeboden.
Bodil Malmsten. Märkliga människa. Jag böjde mej bakåt och fick tag på hennes första roman, När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Denna fria bok. Och vackra. Jag bara fortsatte läsa medan Sportradion pågick.
Man har dom här böckerna. Det gör mej starkare.

1998 var jag tjugonio år och ung. Jag var mogen för en författardebut. Jag hade under några år brevväxlat med Bonniers, ändrat och ändrat i ett manus. Jag borde vara yngre. Men jag hade inte bara sysslat med skrivande. Jag hade krökat också, det gjorde att allt tog längre tid.
Jag hade provat annat också, för andras skull många gånger.

Men Maggan gav ut Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. "Mina andra böcker har sålt så bra, jag behöver en förlustaffär", som hon sa.
Hon sa också att hon tyckte att jag var bra.
Och boken sålde slut.
Helmuth tryckte den fula boken utan titel och författarnamn på ryggen. Det var inte hans fel. Malin och jag åkte till binderiet i Malmö och hämtade boken. Och den var kanske gräslig utanpå, men jag stod där och höll den som mitt lilla barn och var så omåttligt stolt.
Och jag bläddrar i den ibland, och tycker fortfarande att något stort förlag borde ta sitt ansvar och ge ut den på nytt. Den har något att säga. Och den säger det förbannat snyggt.

Någon gång i nästa vecka kan man börja beställa Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in från Gondolins hemsida, jag återkommer om det.
Det absolut roligaste och billigaste alternativet för dom som bor i trakterna kring Malmö är givetvis att komma till Victoria den 30/10. Jag önskar så att vi blir många där. Vi är värda det. Snart kan man beställa biljetter hos Kulturcentralen, jag återkommer om det också.
Är man hiad efter biljetter så går det bra att beställa av mej så länge, jb23@spray.se.

Helmuth trycker inte längre. Han jobbar med sitt förlag. Han har varit mellanhand till tryckeriet i Polen för såväl Landskrona- som Malmöboken. Han hjälpte också mej och Thomas med En blues från Landskrona. När jag inte kom riktigt överens med Wahlström & Widstrand (jag ska berätta mer om det en annan gång) var Helmuth ett av två alternativ, det snabbaste.
Och på torsdag får jag veta hur det blev.
Mindre torrt än det här inlägget, det kan jag lova.

Sunday, October 07, 2007

Den sanna bilden? - fjorton

Tiden smyger sej bakåt till slutet av åttiotalet och regnet som föll på timmerlastbilarna på Nissastigen mot Jönköping. Och det var söndag. Och jag var den mycket unge mannen i bilen. Folkölen mellan benen och handen på ratten, och jag vill bara vifta ut genom rutan, stanna mej, rädda mej. Öppna din dörr hotellportier och bjud mej på toddy vid brasan. Berätta för mej om livet, hur man slipper dom värsta groparna.
Jag vet inte om jag slapp dom värsta groparna. Men jag tror det. Jag har grävt dom flesta gropar själv och jag är alldeles för lat för att gräva dom djupaste.

Är bilden sann?
Är bilden riktig, du, ja just du, som gick förbi alumaförsäljaren som sa: "Aluma, hemlösas tidning." Och du gick förbi, du unge limhamnsförälder, utan barnvagn med din kompis, era tjejer/fruar kom bakom med barnvagnarna. Och ni var klädda i dyrt nerklädda kläder. "Aluma, hemlösas tidning", sa du rakt upp i ansiktet till försäljaren som jag vet är psykiskt sjuk och hemlös.
Är bilden sann?
"Men dom ska ju också äta", sa den snofsiga övre medelåldersmannen till frun som höll i plånboken.
"Nä", sa hon.
Är bilden riktig, Jonte? Tror du verkligen att det bara är du som köper tidningen, som ger pengar för att du skäms för mänskligheten. Du ger bort två- eller trehundra spänn i månaden, Jonte. Är det nåt att slå ditt bröst stolt för?
Jag vet verkligen inte.
Många bäckar små, sa man i min barndom när man önskade sej en bandspelare. Det finns för få bäckar. Vi får hoppas på vattnet som höjer sej och dränker.

Men empati är inte bara ett ord. Det är något som börjar i magen och sprider sej genom kroppen och ut över landet och världen. Fråga Joni Mitchell, eller Bono eller Bossen. Fråga Sting eller Joan Baez, och sluta flina. Fråga Bob Geldoff.

Vad är din bild av mej? Är den riktig?
Jag spelade golf i en strålande förmiddag i fredags. Med en annan författare som röstar mer vänster än höger, Fredrik Ekelund.
"Fantastiskt", turades vi om att säga, skådande ut över Öresund och Ven.
Fredrik Ekelund kommer också från en övre medelklass.
Fredrik Ekelund kör en gammal bil och är över femtio år och kämpar fortfarande för sitt uppehälle. Och har det samtidigt ganska bra. Han ska också flytta till Limhamn.
Känner jag Fredrik Ekelund?
Känner Fredrik Ekelund mej?
Nej.

Hur ser jag ut?
Igår döptes vår yngsta dotter. Anna Klara Linnea. I kyrkan. Jag trivdes inte framme vid dopfunten. Men jag stod där. Jag mimade Fader vår.
Varför? För att jag är småborgerlig?
Jag tycker inte om ritualer.
Jag kan gå rakt ut i vattnet utan sjunka, ovanpå. Jag kan sitta och se ut över havet och fyllas av, ja .. något mera. Tacksamhet. Andlighet. Tacksamhet.
Jag kan gå in i den där tysta kyrkan och säga i mitt huvud: Hej, jag är hos dej igen.

I Köpenhamn blir polisen kåt av att få slåss.
Och ungdomarna bangar inte för en fight.
Och dom som bor i villorna tycker att ungdomarna ska köpa ett eget hus. Inte bara kräva.
Du säger: Jag vill göra saker.
Dom säger: Du bara kräver. Du är bortskämd.
Jag säger: Jag vill inte dö, men fy fan för att bli ung igen.

Och det bästa vår regering gör är att fortsätta nedmonteringen av försvaret.
Och från flera håll hör man detvarbättreförr-människorna hicka av upphetsning och förakt. Och dom är bara män. Och man lärde sej kamratskap. Och man fick minnen för livet. Och man tejpade håret i röven. Och man spydde och gjorde Eksjöbrudar på smällen och sket i vilket, nä, en bra manlig historia på logementet blev det ju.
Det finns andra sätt att lära unga män ansvar, och varför i hela friden inte kvinnor?
Jag gjorde vapenfri tjänst. Jag städade, tvättade, bytte pisspåsar och gick ut med hundar. Lagade mat och kokade kaffe. Pratade med ensamma människor.

Ni börjar också bli gamla. Måste ni primalskrika ur er det sista?
Jag vill åldras stillsamt argt. Jag vill jämföra förr med nu på ett nyanserat sätt. Jag vill aldrig bli rädd för att mina trygghetsramar skakar. Jag vill bygga nya.
En mjuk sten att kasta, handlar det om, försvarshetsare, och ringarna på vattnet kommer, jag lovar. Du hinner kanske dö först, men det kommer inte vara av en rysk kanonkula.

Thursday, October 04, 2007

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - tretton

Det börjar alltid så, för alla författare.
Man sitter i en vinterbonad kolonistuga med englasfönster och kyla som kommer upp från under golvet. Vinterkaninerna har fått vinterungar och man börjar bli färdig. Och man tänker: Men sen då.
Så medan jag gjorde klart boken om Sonny och Karola började jag skissa och tänka på nästa bok.


Mycket bilder nu. Och den här är dessutom från över ett år sen. Det har antagligen att göra med mustaschen som jag försöker odla igen. Den som jag har aldrig har tålamod att låta växa. Jag vill bli som min pappa. Men jag rakar mej alltid len som en barnrumpa. Jag vill vara ett barn. Det, mina damar och herrar, är psykologi i natten bakåt i tiden.
I alla fall, Elsa och jag på Kärleksstigen. Johanna tog bilden, så hon var också med.
Om man tittar noga kan man se att Elsa har satt stövlarna fel, vänster höger höger vänster. Det är så vi försöker jobba i vår familj. Mot fotspåren.

Man vill berätta så mycket. Och risken finns alltid att man får för lite sagt på för många sidor.
Man måste fortsätta. Ha tillit till processen som jag en gång lärde av Kristian Lundberg.

Jag lärde en gång möjligen av Bo Svensson när han möjligen citerade PC Jersild att det var bra att ha många hönor i korgen.

Av alla som vet något om skrivande och vågar säga det har jag lärt mej att stryka. Inte tillräckligt än, men kanske bättre än några andra, i alla fall.

"Är det tacken, bla bla bla, när dom fått komma till vårt land, bla bla bla ... våra skattepengar." Und so weiter, som vi säger med högerarmen diskret uppsträckt i en sopsäck. "Dom borde skämmas", säger dom, olika sverigedemokrater på sin egna inbördes onanisidor. Om Advance Patrol, alltså.

Jag är också sverigedemokrat?
Jag saknar tider från förr.
Jag saknar utvalda minnen från dagar när blod och piss sprutade i sängar och soffor. När det snabbast sättet att ta sej ner för en trappa var att ramla.
Jag saknar färjor till Köpenhamn.
Jag saknar grekiska fönster utifrån.

Jag skrev en helt annan bok än vad skisserna ville i den där kolonistugan som var helt annorlunda då.
Jag saknar kolonistugan och dagarna som var då.
Det var så mycket bättre förr.
Det var den tiden som gjorde att vi nästan skildes.
Jag är alltså inte sverigedemokrat.

Jag skulle berätta om den folkvalda sverigedemokraten som inte vågade ställa upp i radiointervju ensam, utan chefsstöd och övervakning. Demokraterna.
Men jag har en nappflaska och en unge som skriker. Kärnfamilj.
Jag är bevisligen sverigedemokrat.

Tuesday, October 02, 2007

Förlorade dagar – tolv

Jag började skriva dagbok på allvar i slutet av åttiotalet. Ofta i svarta vaxduksböcker. Jag skrev om en hiss upp till Gondolen i Stockholm sommaren 1990. Jag skrev om min tid i fängelse. Jag skrev om lusten att leva, om drömmarna. Jag skrev om svarta dagar.

Jag skrev en kommentar i Landskrona Postens nätbilaga igårkväll. Jag var kanske fräck eller tarvlig. Men jag är så trött på dåliga nyheter.
En man på ett företag i LA hade fått olja i ögonen. Jaha.
Jag skrev om när min fru överraskade mej med en kyss och ett Jag älskar dej.
Det kunde väl vara en nyhet. Den olycklige författaren i en kolonistuga blir lycklig igen för att kärleken finns.
Kanske inte. Den nyheten skulle ju vara meningslöst positiv.
Nä, olja i ögonen ska det vara. Meningslöst negativt.

I början av 2006 var det kris i bygget som var mitt liv och förhållande. Det var så mycket ledsenhet, ilska och sorg. Jag orkade inte skriva så mycket i dagboken. Det tog bara fram krafter i mej som terapeuten tyckte att jag skulle sortera bort hellre än att förstärka.
Avstå. Tyckte terapeuten. Och hon hade rätt.

En mås åt en kapsyl, trodde att det var bröd eller fisk. Måsen flög iväg med återkommande konvulsioner, lapade saltvatten, mådde illa. Kvävdes antagligen långsamt, svävande bort från dom andra som en elefant på väg till en kyrkogård.
Se där, Landskrona Posten, en negativ toppnyhet om skitlandskrona.

Jag var i Köpenhamn igår och letade efter min dagbok som går bak till förra sommaren. Saker som har hänt. Saker som jag känt. Idéer som jag tänt. Inget är borta eller förlorat. Jag kan bara inte gå tillbaka till skriften. Men bak i minnet som ändå förvanskar allting, en timme en minut, allting blir olika. Men dagboken är borta.

Dom stora bokhandlarna i Köpenhamn har separata antikvariat på Fiolsträde. Där bor Dan Turells bebopböcker. Och flera Anais Nin och Henry Miller. För dyrt för mej. Jag köpte en barnbok till Elsa istället, fylld av skumfiduser. Det är viktigt att barnen lär sej danska i Limhamn, annars kommer dom aldrig in i det skattefria samhället.

Jag läser Hotchners personliga Hemingwaybiografi, ströläser. Han kommer ihåg på sitt sätt. Det är tjugo är sen jag läste den för första gången. Jag minns den alldeles annorlunda.
Jag stoppar mina minnen i en plastpåse som jag knyter och skakar och öppnar om en timme eller tio år.
Det är alltid goda nyheter.

Kiss me kiss me kiss me med Cure. Den köpte jag för en sommarjobbslön 1987, blev nog besviken. Jag lyssnade mycket på den i mitten av nittiotalet på min attacheskivspelare. Och nu låter den annorlunda igen.
Som Darkness on the edge of town.

BoIS vann med 4-2 mot Örgryte på bortaplan. Jag minns många fina matcher mot Örgryte, senast i regnet tidigare i år. Kämpaglöden och frenesin. Den skulle jag vilja se mer av på alla olika instanser i vårt samhälle.

Jag hade tänkt berätta om min relation till Helmuth, och något om södra Spanien vid Atlanten, och människor som stannar fast dom har fördel av högerregeln. Men just nu finns det bara gammal kolja i mina ögon, jag borde skaffa skyddsglasögon.