Tuesday, May 28, 2013

Försommar och vinden tar ännu inte tag som på hösten. Pildammsparken. De som springer. För ett och ett halvt år sen i vintern: Åh, att få gå där och inte frysa, inte stappla, inte känna hur benen fötterna svullnar och spänner. Och försommar idag och jag vet att jag hinner, men precis, det extra drivet i trampandet på cykeln, vet att jag orkar. Och inne på Gastromottagningen: ”Du är ett mirakel.” Ungefär så säger Konstantina. ”Jag har läst dina journaler, du var så sjuk.” Det är insikten som smyger på mej, då och då och då, lite i taget, nu. Det är rädslan. Det är: Inte för bra inte för bra, då kommer något värre, då kommer syndafloden. Och på väg till Ölkaféet kör jag omvägen genom parken, det är försommar, där är den bänken, där satt jag då och då och då. Och jag är lite orolig i magen, saker som passerar mitt huvud, som har hänt ska hända, småsaker som blir stora. Och där sitter de gubbarna, och en kvinna, håller hårt i sina burkar. Och där brukade jag sitta. De kortsiktiga dagarna, svälja ner den akuta ångesten och dränka den. Och jag cyklar förbi Triangelns station, och alla tågresorna, Köpenhamn, Landskrona, Göteborg, burkarna, flaskorna, några öl och på väg, bort från det onda, en timme, två, några dagar ibland. Och nu, förbi Square Side. När man är i skuggorna alldeles för tidigt på dagen. När man bara vill se andra tärda, nicka stumt, förstå. Och nu, vatten och kaffe på Ölkaféet och där är en kille kring trettio, köper sin andra öl halvett på dagen och den blicken, den gången, det tempot, giriga små klunkar, bedöva så att krampen släpper, och möjligheterna kom och försvann, och nu, det är ingen saknad som gör ont, en vanlig saknad bara, ett vemod som sällan släpper helt. Men försommar, och vinden som tilltar är ljum, jag kan gå jag kan prata, tänka med min hjärna. 



Friday, May 24, 2013

Det är en konstig känsla. Att kliva av tåget i Landskrona, och det står några männsikor där, det har slutat regna, det blåser, det är just vid nya stationen och bakom är slätten, över far molnen, det har slutat regna. Och det står några människor där, tre personer, tittar på något, så ska de gå, så stannar två kvar, tittar, läser. Och bussen ut till Borstahusen går snart men jag hinner en snabb glimt. Det är Katarina på Thomas bild, det är mina texter. Det är en av våra tretton skärmar.
Ute där Tivolit brukar vara på midsommar, nära Borstahusen och Ulkavallen, står skylten med tivolibyggaren Aleksys bild. Aleksy heter egentligen något annat. Jag tänker på det. Tänk om han kommer hit i år igen, med sin kraftiga kvadratiska håriga överkropp, mössan. Tänk om han ser bilden läser texten, vem fan är Aleksy, tänker han, får jag tag i den självgode jäveln som skrivit detta så ska jag strypa honom, dunka hans huvud mot släpet till Tagada.
Så tar jag mej runt delar av Landskrona, och det är en konstig känsla. Berättelser, mina egna och andras, Thomas bilder, våra promenader kommer tillbaka och det har varit ett konstigt projekt. Det rör liksom på sej.  Det är ett år sedan vi började. Det är ju livet som också har pågått och förändrats. Tillvaron lyfter och landar om och om igen.

Detta är delar av skärmen vid Tivolit, ett mobilfoto i all hast.
Imorgon (lördag 25/5) presenteras utställningen och boken finns till salu vid Rådhustorget i Landskrona.

Wednesday, May 22, 2013


Spanskt tåg, söderut. Alldeles utanför ligger havet. Det är kallt i april. Krisspanien. En karaokesångare rullar in en högtalare, håller i en mikrofon. Så börjar det enkla förinspelade kompet, styltigt sväng, smör. Han har skäggstubb, ansad. Så börjar han sjunga, Guantanamera. ”Yo soy un hombre sincero.” Min spanska är dålig: ”Jag är en ärlig man från palmernas land.” Kuba i alla fall. Vackert i alla fall. José Marti skrev, var poet. Spanskt tåg. En asiatisk man, spenslig, mängder av tatueringar. Trasiga kläder. Rocknroll, linne, och en ung kvinna med europeiskt utseende. De pratar med varandra. Han har sin skinnjacka på hyllan ovanför. Och vi åker genom en krater utanför Barcelona, röd jord ovanför oss, röd jord, brunröd, skövlade palmträd. Krisspanien. En kvinna med huckle går runt med lappar. Min spanska är dålig: ”Jag har fyra barn och släktingar, vi har inga jobb, ingenstans att bo. Gud vare med dig. Hjälp oss, snälla!” Solen som nyss sken. Regnet som gör brunröda floder som rinner ner över spåret. Det spanska tåget stannar i en förort. Den asitiske mannen tar sin skinnjacka och sin tjej för att gå av. Men just innan: En kraftig spansk kvinna i rejäla kläder, skäller, min spanska är dålig: ”Dra upp byxorna!” ”Va?” ”Dra upp byxorna”, säger hon och skakar på huvudet. Krisspaniens ilska flammar upp. Sen blommar det. Karaokesångaren sjunger fortfarande, drömmande, längtande, Guantanamera. Då blommar det. Paula Jimenez svävar in som en sorts lugnare Pippi Långstrump, säljer sin tunna kopierade diktsamling, för en euro, som kanske heter Den osynliga velocipeden. Och min spanska är dålig: ”Sanningens ängel vill ha småpengar och känsla, känna smakerna och dofterna.”  



Friday, May 17, 2013

Det är i bassängen i duschen eller i bastun på Kockum Fritid. Kort tid i omklädningsrummet. Jag äter mindre och mindre gärna bananerna bland nakna mansrumpor. Det är några särskilda bänkar i parker och vid havet. Igår var det en kort stund i Öresund, tolv grader, lite kyligt. Och det är bland jordgubbsstånden eller biblioteken. Det i stan eller det i Limhamn oftast. Någon gång Bellevue, och Landskrona kanske tio gånger om året, en eller två gånger om året i Lund.
Ja, det var inledningen.
Det är givetvis på cykeln, med musiken.
Men häromdagen var det Limhamnsbibblan. Där känner personalen igen mej. Där trivs jag. Jag är känslig för alkohollukt. Jag är som en, som en, som en som har bra luktsinne. Gammal alkohol, ny alkohol. Och hur ser han ut, jaha, en som har tagit två öl till lunchen, utomhus, för att vädret är så tjusigt. En sliten, en tyst, en tidningsläsare som inte vill lägga pengar på egen tidning, det är två öl, en tidning. Jag vet. Och han den ilskne med alla kläderna, stark alkohol och urin.
Men häromdagen var det Limhamnsbibblan. Där är några äldre kvinnor som pratar väldigt högt. Jag tycker att det är fel på ett bibliotek. I en del frågor är jag benhårt konservativ, reaktionär. Men det ringde. Dolt nummer. Jag gick ut och svarade. Konstantina. Ungefär: "... även du vars lever är nästan återställd, även du vill vi ha med i undersökningen." Riskfaktorer för infektioner vid levercirros. "Ja", sa jag, "jag ställer upp."
Och idag fick jag brevet med information och frågor.
Och ibland är det som när jag stod vid Colosseum, och det var inte de utklädda gladiatorerna. Det var svindel. Det var som att hisna. Att vara så liten i världen i livet i historien.
28. Hur stor del av tiden under de senaste två veckorna har du oroat dig över att aldrig må bättre?
Det vidgar sej det öppnar sej.
Insikt och tacksamhet.
Att mycket sällan sätta sej till doms.


Monday, May 13, 2013

... men det är samma känsla i maj. Havet ligger kvar. När jag var så mycket yngre och det första allvaret, den unge pojkens allvar, så ... allvarligt. Och ensamheten så ensam. Jag hade kanske fått tag på någon eller några folköl, femton sexton år. Maj i Borstahusen och kanske fanns det inga plankor ut på bryggorna, kanske var det redan som balansgången började, de första fallen och skråmade benen. Freestylen på, Björn Afzelius Dan Hylander Nationalteatern. Jag hade köpt ett litet paket Marlboro eller Prince. Och det var bara jag i den melankolin. Det stilla Öresund. Det är samma. Kanske inte samma ilska, men från samma tomma hål. Samma saknad och längtan från samma tomma hål. Jag skulle börja gymnasiet och jag skulle identifiera mej med allt som inte var helkonstigt, men annorlunda, utanför. Och detta skulle jag göra, inifrån, normal. Och det är maj igen, samma osynligt knutna näve i luften, samma känsla av utanför innanför, skrikande vanlig.


Friday, May 10, 2013

Först var det måndag, och mina ögon mina ögon, var normala. För jag har levt i andra tider. Röda ögon. Blurriga ögon. Gula ögon när jag, och det är mer än ett år och fem månader sen nu, hamnade på sjukhuset. Det är mer än ett år och fem månader sen, och jag har fortfarande ibland svårt att förstå den där killen som mer och mer blir Jonte Bergh, en fantasifigur, eller en skuggtvilling. Jag har alltid varit Jonas (eller Pibe), men han finns inte längre, spår av honom, men även hans rörelser förändras, som en lätt vaggande sjöbuse på snedden på torra land. Så jävla torr bakom ögonen, och förra veckan började med måndag och Anna fyller sex i juni, nu var det hennes första cirkusuppvisning. Som döttrarna förändras. Spralliga Anna blir allvarlig. Allvarliga Elsa blir sprallig. Men om man skrapar och tittar så är det Anna som är den ordentliga och Elsa den slarviga, och i lördags var det Elsas föreställning, Tandtrollsjakten, och på söndagen den vanliga uppvisningen, och då för något mer än ett år och fem månader sen, missade jag för första och enda gången, uppvisningen. Lades jag in på sjukhus. Kunde jag ha dött. Torr bakom ögonen. Det är sånt som inte svindlar, men nog borde svindla. Min terapeut säger att jag inte förstått hur illa det var. Kanske inte. Men jag blir förvånad varje gång, de få gångerna, jag gråter. Jag brukade gråta. Jag som var sentimental och bölig. Jag är fortfarande sentimental, i min torra ensamhet. Varenda gång jag gråtit har det handlat om barnen. Jag kanske förtränger en mycket djupare smärta.



Tuesday, May 07, 2013



(utomhusutställningen och boken Söndagar presenteras den 25:e maj vid rådhustorget i Landskrona.)

Inför Landskronas 600-årsjubileum har författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson vandrat i staden. De har mött människor som de porträtterat i ord och bild. De har sökt i sina egna minnen efter händelser, platser, historia. Landskrona av idag har fått möta Landskrona av igår.
Det blev utomhusutställningen Söndagar som visas på tretton platser i staden under hela året, alldeles gratis.
Utställningen består av aluminiumskärmar och har ingen början och inget slut, man kan börja var man vill, sluta var man vill. Man kan ta en dag att promenera runt i Landskrona, följa kartan som kommer att finnas på museet, eller kan man ovetandes, slumpmässigt råka stöta på en skärm när man ska ut och handla eller med tåget, märka att: Här har andra människor gått, andats och verkat.
Till utställningen Söndagar hör också en bok med samma namn. Stefan Lindqvist (journalist på Helingborgs Dagblad) har skrivit förordet.