Monday, March 29, 2010

Till Killor with love

Jag satt i lugn och ro och skrev på min roman. Men det trallade mest på, fåglarna som sjöng sjöng samma melodi.
Jag skrev på min roman om Pange. Så träffade Pange Killor. Jag hade träffat Killor flera gånger, på krogen, på systemet i Sjöbo, i fängelset. Sett honom på färjan. Jag hade tänkt skriva om honom.
Jag skrev på Panges bok och kände att jag inte kände Pange så bra som jag kände Killor. Så jag började skriva Killors historia.
Så hittade jag gamla noveller som varit med i tidskrifter och tidningar.
Så skrev jag om och ändrade.
Så skrev jag nya noveller som var som korta romaner, komprimerade romaner.
Så blev det en novellsamling, och jag orkade inte vänta på stora förlags velande och rädsla för noveller.
Så nu ger jag ut Till Killor with love på GME. Det känns bra.
Om en månad.
Jag ska återkommaoch skriva mer om berättelserna.

Friday, March 26, 2010

Varenda gång vi har gott om tid blir vi sena. Nu borde vi sticka. Jag kan inte leva under sådana direktiv. I säng kvart i två. Upp halv sju. Men våren är här och vi ska åka till Helsingborg sen, Anna och jag. Johanna och Elsa ska till Bristol.
Sara Stridsberg verkar ha skrivit en bra bok.
Jag längtar efter en ny roman av Peter Kihlgård, men man får väl vänta.
Till Killor with love är helt klar nu. Kommer ut om en månad ungefär.
Nu ska jag cykla och cykla, med barnen. Sen ska jag cykla, med mej själv, och kanske med Kajsa och Malena.

Sunday, March 21, 2010

Livet

Vi brukar bada/simma på onsdagar. Vår familj. Johanna, Elsa, Anna och jag. Sen brukar vi äta glass. Ibland äter jag och Johanna en halv gammal grovfralla istället. Med ost och en stackars paprikabit. Jag tänker inte gå in närmare på vår blandekonomi. Men Johanna brukar betala om jag inte har råd. Som jag brukade betala restaurangbesöken förr, the golden days.
Men. På Kockum Fritid har dom simskola när vi är där. Simskolan som Elsa aldrig lyckats få vara med i trots att vi ringt med tre telefoner under anmälningstimmen.
Men en som kom med. Jag undrar hur. Är en kvinnas barn. Kvinnan simmar aldrig. Hon går bara runt i en minimal bikini och visar sina dunderopererade pattar och pratar med sina opererade läppar. Ibland sätter hon sej där jag har lagt min handduk vid barnpoolen, jag får be Johanna gå och flytta handduken. Jag berättar att jag kan inte gå dit, för jag måste titta, egentligen måste jag fråga henne, varför?
Jag förstår människor så dåligt. Jag är så präktig.
Jag måste fråga varför.
Jag var trettiotre när Elsa föddes. Pattmamman måste vara nära min generation. Hon har verkligen enorma bröst, och ett långt superblonderat hår. Jag är fortfarande inte säker på huruvida hon är ett skämt eller inte, dolda kameran, eller nåt.
Jag förstår inte människor.

Och nu har Elsa lärt sej simma på riktigt. Med hjälp av lek och föräldrar. Så sparade vi dom pengarna.

Sen satt två musikintresserade män och pratade Aerosmith. Jag tycker inget om Aerosmith. Mer än att dom är ganska mycket ingenting. Men jag förstår ju inte människorna.
I alla fall pratar snubbarna om vad sångaren i deras favoritband heter. Det är en trixig nöt att knäcka. Lee, Lee nåt …? Va?
Jag orkar inte besserwissra. Men, herregud. Killarna älskar Aerosmith.
Linda är den ena snubbens tjej. Hon säger Steven Tyler.
Killarna skrattar. Nä nä. Brudar, va. Stick och operera pattarna.
Lee, eller Lou, Lou Gramm. Eller. Nä. Foreigner, dom är bra, han sjunger där. Ja! Lou Reed.
Men han heter Tyler, säger Linda, som kaxar upp sej men ändå lägger sej. Men inte Steven. Nä, inte Tyler.
Vi ringer Patrik.
Patrik kan det.
Tror du att han kan det direkt?
Patrik är bra.
Hallå Patrik.
Va, en ny, femtiotvåtums? Femtiofem!.

Kan man operera bröst surrealistiskt borde man kunna operera penisar likadant. Femtiotvå tum.

Jag måste bara inflika. Idag fick vi en ny teve från en kollega till Johanna, trettiotvå tum, den är ett monster.
Jag är gammal. Men ändå. När ska vi börja lära oss distanserad självnöjdhet, kroppsligt och materiellt, och börja tänka på viktigare saker.

Du, Patrik, Aerosmiths sångare?
Steven Tyler.
Snubbarna ger varandra five.

Friday, March 19, 2010

Don Johnson

Nu är det natt igen och nu är det idag och idag skulle jag gått på klassåterträff även om jag inte anmält mej, men caramba, jag hade tänkt vara lite sen. Jag har en tendens att vara det.
Jag vet inte.
Jag drar väl hjärnan efter mej i en låda. Och så Lindeman. Att vi la han i en låda och postmästaren var där och lacka. Nä, inte fan kunde han bryta sej ut. Du vet, Kiviks hamn.
Tjugofem år sen vi slutade nian. Jag minns bara att kompisar tog studenten då och att jag bytte min skiva med Prince, den med Rasberry beret och Paisley park och The ladder mot Born in the USA. Eller Håkan Sunesson lånade min och jag hans. Tjugofem år sen nu, alltså och vi har inte bytt tillbaka.
För mej är det fortfarande fredag och min pappa fyller sjuttio år i Spanien. Grattis!
Miami vice nu. Passar ju bra i åttiotalsfrossan.

Tuesday, March 16, 2010

Halländsk buskis

... så det får mej att tänka på en annan gång när det var snö och vi eldade i en tunna på altanen, Myran, Adde och jag. Sen tog vi oss in till Halmstad och Halmstad är ju Halmstad med allt vad det innebär. Vi hamnade på Harrys (tror jag, om det fanns då) och sa att vi var på skidsemester och vi luktade givetvis rök, inte vanlig cigarettrök som var vanlig på krogen då. Vi luktade hederlig en- och björkrök och lite annat smått och gott och vi hade väl varsitt konstigt klädesplagg som mina och Addes föräldrar använt på sjuttiotalet. Som var snickar- målar- gräsklipparkläder nu. Utsvängda byxor och tajta tröjor, Eldarkläder.
Nästa dag var vi på Vallåsen eller Kungsbygget och åkte lite skidor, jag fick en lift mjukt i ryggen eller huvudet. Inget har varit sej likt sen dess.

Och Magnus Ödmark har ju bott mycket i Halmstad. Nu har han flyttat till Ystad. Dom kommer nog bra överens, Halmstad och Ystad. Eller så träter dom på grund av sin likhet. Jag är förtjust i båda städerna även om jag skulle vilja ta upp kartongen och skaka om den titt som tätt, det får inte bli för städat.
Det får hellre vara som i Magnus Ödmarks böcker.

... och det får mej att tänka på Båstad och jag tror inte att jag någonsin sett havet så, som då när det hade varit midsommar och jag hade stannat ensam kvar i huset där utanför Halmstad och vi hade suttit i hagen högst upp och jag hade väl tagit av mej min kavaj, sparkat av mej båda skorna ... nä nä, det var snott från en låt av Lasse Berghagen. Men jag hade haft tvåhundra spänn i kavajen och det var mycket pengar på den tiden. Och nu var kavajen försvunnen i hagen som var mycket stor.
Så jag längtade efter henne.
Så jag tog mammas gamla cykel och mammas gamla kappa och började cykla. Det var sisådär fyra mil till Båstad, sommarkväll som blev natt och jag måste ha varit väldigt ensam eller kär eller både och.
Men utanför Mellbystrand ändrar ån form och sanden flyttar sej och sanddynerna är höga och det var bara jag och dånet från havet som tog sats från Atlanten.
Jag skulle vidare över Hallandsåsen sen, när jag kommit fram till Båstad. Batterierna i freestylen hade tröttnat och åsen var som ett omöjligt berg.
Jag gick in på taxistationen utan pengar med mammas gamla kappa på, tajt och lång. Nu hade jag behövt dom där tvåhundra kronorna. Men jag fick lämna cykeln i pant och blev körd till Ramsjöstrand där hon fanns kvar den gången.

Saturday, March 13, 2010

Vilja vara vaken på natten vilja vara vaken på morgonen

Så ser himlen ut som sommarmorgon i Halland eller Bohuslän. Andi Almqvist sjunger Sleeping pills och jag är ensam hemma och jag sover för lite varje natt. Men nu hade jag chansen. Slog till med nästan fem timmar och nu är klockan halv nio och det börjar bli eftermiddag. Tidningen kom vid sju.

Eller som sommarmorgon på Bjäre. Konstiga nätter där, som blev soluppgång och jag sparkade på något som såg ut som en boll, men var en rund sten inlindad i rosa plast. Dom fiskarna dom fiskarna.
Jag promenerade till Torekov den morgonen, en mil av ilska och någon sorts sorg.
Sen kom hon ifatt mej. Så blev vi på något sätt närmre, trots allt.
Sen kom Windy och hämtade oss och vi åkte till Landskrona.
Det är tjugo år sen snart.

Hasse Kvinnaböskes dotter jobbade på hotellet i Torekov som TV-kocken Rickard Nilsson sen tog över. Malin jobbade där en dag. Sen målade vi hus.
Och man dyker från Hallands Väderös klippor och tång är lent och måsskitar och koskitar. Blåbärsglass och ost på tub. Så ser morgonen ut idag.

Aprilmorgon i Påarp utanför Halmstad 1994. Jag gick i hagen ner till havet. Var ensam i huset på den där kullen några dagar. Skrev en roman eller noveller. Jag tänkte på Billy the Kid och på den sortens saknad som kommer när man är mitt i den romantiska författardrömmern, ensam i ett hus på en kulle vid havet, bilarnas lyktor på vägen och öl och sangria och fiskbullar och en tunna att elda i för korvarnas skull.
Men det blev förmiddag eller lunchtid eller eftermiddag och jag cyklade in till Trönninge för att handla mer fiskbullar, utanför Rolles såg jag löpsedlarna. Det var den fjärde eller sjunde april, Kurt Cobain var död. Jag satte mej på pizzerian och drack en Tre Hjärtan på flaska.
Det är sexton år sen snart.
Jag är bäst

Jag driver ju ingen matblogg. Jag driver ingen blogg. Jag sysslar inte med reklam eller nymodigheter.
Men jag är ganska bra på mat.
Men jag tycker mej höra amatörer kocketera både här och där om sitt, egentligen, lågkunnande. Som om kantareller var deras uppfinning.
Min mamma har den klassiska titeln hushållslärarinna. Hon har stimulerat, och gör fortfarande, mitt matlagningsintresse. Hon och pappa har också lärt mej att inte gapa för mycket på en lina som inte alls är så styv som du själv tror.
Men jag köpte Appenzeller igår. Och jag har varit en del i Schweiz. Jag vet hur man tillagar en käse. Tar ut den ur kylen i god tid. Sen njuter man utan att banka sitt bröst.
Var är himlen

Min fru är och ser fars i Kristianstad, Kuta och kör kanske, med Maria Andersson i en av rollerna, revykungen Ingvar Anderssons dotter. Johannas gamla klasskamrat.
Jag har varit och sett BoIS i Landskrona och varit på after ski med Windy och Malin. Hört en version av Factorys Ner ner ner nerför backen ner. Jag tar min snowboard backen ner. Och Änglahund.
Sen satt jag i boden och jobbade en stund. Men gick in för att se omröstningen av Melodifestivalen för att kunna ha något att prata med Elsa om imorgon. Hon och Anna sover över hos mormor och morfar.
Så glad hon blev, flickan som vann. Jag är mycket glad för hennes skull. Den bästa segerlåten på länge, men det säger så oerhört lite. Det var ju en tämligen billig trudelutt.
Jag letar upp My way och I´ve gotta be me med Sammy Davis Jr istället, går ut och jobbar igen med mitt som aldrig når dit, men ändå högre.

Saturday, March 06, 2010

Hade det varit varmare ...

... hade det varit en strålande sommardag när man är vaken men på ett annat sätt kan gnugga tröttheten ur ögonen.
Jag hade tänkt sitta i boden och jobba efter att Johanna hade lagt sej. Klockan var elva, jag la mej en stund i soffan bara. Så somnade jag. Så vaknade jag klockan tre.
Jag hade tänkt lägga mej klockan två och sova till nio. Nu är klockan halv sju och jag har varit uppe sen då, tre. Sett på Law and order och om dom som försvinner. Ibland nickar jag till, försvinner. Nu har jag hämtat tidningen. Dom skriver om normannen som bor i Malmö och skriver böcker. Han verkar trevlig och bra. Undrar om dom skrivit om honom om han inte bott i Malmö. Å andra sidan, jag bor i Malmö, men när jag och Thomas ger ut en bok som handlar om Landskrona i Sverige och världen så skiter Sydsvenskan i det. Utanför deras jurisdiktion, kanske. Som vi säger i Law and order. Litteratur är ju inte litteratur, om någon trodde det. Och fotografi inte fotografi, även om Thomas har en pågående utställning på museet. Eller, det är i varje fall inte kultur värd att uppmärksammas. Nä nä, små bittra möss ska inte skälla.

... hade det varit varmare hade jag varit gladare och jag är inte ledsen, bara fördjupad i grubblerier och total enkel klara av den här dagens övergripande sysslor. När man vill vara något annat någon annansstans som man vill hela tiden och det är en olöslig ekvation.
... som när jag inte gick till skolan och längtade dit för att den och den var där och när jag träffade dom ville jag bara vara för mej själv.
Det blir så i soluppgången.
Det är taggar som ska dras ut och när dom är ute och man sitter i sin fåtölj så rör man det där såret och man tänker kanske inte egentligen, men ändå, jag saknar den där jävla taggen som gjorde lagom ont.

Det är som Magnus Hedlund. Jag glömmer honom. Så läser jag Rök utan eld eller Kalamiteter och minns varför jag saknar honom utan att veta det. Mylingen i Kov. Eller kan jag minnas när vi lånade en bil och körde till Karlstad och Elsa var väldigt liten och sov och jag trivdes inte i Karlstad men hittade en brittisk pub från skarven -80 -90 och gick in och kände mej hemma och där satt Håkan från Ölcaféet och jag hade köpt Ökenkejsaren på ett antikvariat och jag pratade med Håkan och läste boken innan eller efter och det var inte så dumt, trots allt, i Karlstad.

Och snart börjar en ny säsong för Malmö FF. Och, lite senare, Landskrona BoIS, väntar vi på Henke Larsson-effekten mer än som bara pengar. För dom flesta av oss är fotboll fortfarande mer än en affärsrörelse.

Hade det varit varmare ... hade jag varit en mer ödmjuk bygdeförfattare.
Jag borde kanske gjort annorlunda, antagligen

Nu skiner solen och dörren är öppen och Anna har valt gummistövlar, hon vårstädar eller vårstökar i den lilla lekstugan. Och jag sitter med sista korr och jag tycker att det blev ju bra det här, ändå, trots allt, och och och ... nu är det dags att cykla till en lekplats innan barnkalaset.
... och och och, jag kanske inte är färdig ändå. Egentligen borde jag bara lämna in en tipskupong och lita helt och hållet på min skicklighet istället för på litteraturens många irrvägar och felbeslut och tursamma och otursamma eventualiteter.
... och och och det är en remarkabelt kall vår vi har i år.

Friday, March 05, 2010

klart han tröttnar
och drunknar

waterboys

so where am I gonna go now
so where am I gonna go now
so where am I gonna go now
so where am i gonna go now

I am going to the country now

and I am never coming back now
and I am never coming back now
and I am never coming back now
Jag skiter i det nu

Jag vet inte om jag har mindre kännedom om Norge än om Sverige. Jag bor i Skåne, jag kan västra Skåne, och Lund och Österlen hjälpligt, Sjöbo kommun hjälpligt. Jag kan Göteborg hjälpligt, och Stockholm. Jönköping som en ficka i ett par byxor som inte användes så mycket, som jag hittade i en av många gamla väskor, i en skrubb nånstans. Jag kan Jönköping som jag kan Lars Gustafssons författarskap, men han skrev bra i Expressen idag.
Jag kan Oslo som jag kan Hamburg. En sorts kärlek byggd på drömmar, faktiska besök och litterära upplevelser. Jag har varit fler gånger i Hamburg än Oslo, längre tider i Oslo. En gång.
Då åkte vi båt dit, Tove och jag. Hon började bo i ett kollektiv i en källaren och jag trängde mej nog på när hon skulle starta ännu ett nytt liv. Hon flög kanske bättre, brydde sej mindre, var kanske bara yngre. Jag var fegare. Jag var kanske kärare. Jag borde kanske sagt det. Jag vet inte om idag hade sett annorlunda ut i så fall. Sånt är konstigt att tänka på. Om jag hade valt den dörren istället …? Simsalabim?
I alla fall så tycker jag att programmet Skavlan är orättfärdigt hyllat om man vill ha mer än halvinrepeterade lagomjobbiga frågor som ger överdrivet stora rubriker talade ut erkände bla bla bla. Men även kvällstidningarna verkar ha tröttnat på den flinke gutten. Jag menar, Al Gore, hans välslipade fasad får vi inte, Gud i himlen, skrapa på.

Jag skiter i det nu.

Wednesday, March 03, 2010

Till Killor with love

Detta är sex noveller från det sena 1900- och tidiga 2000-talets södra Sverige. Människor som snubblar omkring på den vanliga stigen i livet och önskar sej presenter, en flybiljett, en tågbiljett, en bussbiljett, en plats att få sitta och vila varmt på stationen, snälla, bara en minut eller två, och en spänn till bussen, längst ut på bänkens kant. En slipmaskin för att kunna glida ner i rätt hål.
Detta är ett inträde till en föreställning som också innehåller deckaren Mord på Möllevången, Jonas Berghs debut som spekulativ författare.

Elden i havet slocknar
Kulan i loppet
Första maj, Folkets park (Candy)
Till Killor with love
Nere för räkning i Puerto de la Cruz
Så kall efter att ha frusit så länge
och
Mord på Möllevången
"Vittra tankar kring novellerna i Till Killor with love efter en förhandsläsning.
Den klassiska rövarhistorien är absolut sann och har anor långt bak i tiden, hemskheter, upptåg. Äventyr och subtiliteter. Sorg och saknad. Ibland finns en humor i det svarta. Och kärlek. Jonas Bergh är onekligen kapten på piratskeppet, stundom innanför och stundom utanför lagens råmärken.
Jeppe Blom - Skånes Nyheter"

Monday, March 01, 2010

Ny bok om Nalle Puh

Det handlar alltid om en enda sak. Förståelse. Skapa det.
Det handlar givetvis om en masa annat. Vad är det, när man står och pratar med andra, kanske andra som också skriver, kanske har gett ut någon eller flera böcker, kanske drömmer om att göra det, kanske inte alltid orkar ta tag i det. Kanske har en historia att berätta. Kanske är det problemet, man vill skriva men har inget att berätta.
Vad är det. När jag märker att det inte driver lika mycket hos någon annan. Eller att jag inte ser det. Att jag bara ser mej själv och mina barn ibland, min fru ibland, resten av min familj ibland. Alumaförsäljarna då och då. Dom sanslösa bloggande sverigedemokraterna ibland. En strand, ett hav, en knagglig trottoar, en ö eller hur roliga vissa är på facebook, var får dom allt ifrån. Då tänker jag på Crister Enander och Kristian Lundberg.
Jag strävar alltid efter förståelse och ett alldeles ärligt och nära uttryck. Jag sysslar mycket sällan med charader eller på låtsas. Jag är ute efter något så roligt som att beskriva den roliga trista verkligheten, rått om det behövs, med den poesi som är ständigt där, kolla själv på den gråa snöhögen som långsamt långsamt smälter nu.