Monday, March 31, 2008

That´s why I love country music

Det är så många människor i mitt liv, nära och långt borta, som då och då sagt till mej: Varför gör du inte så? Varför gör du inte det? Varför blir du inte så? Varför blir du inte det?
Du skulle bli jättebra på det.
Varför skriver du inte om det? Varför skriver du inte så?

Jag kan bara gå min väg.
Jag är inte obstinat, men jag tar inga order. Jag gör inget på beställning om jag inte själv tycker att det är rätt.
Jag försöker inte efterlikna någon.
Jag vet att jag inte är den ende som har/har haft liknande drömmar, längtat efter liknande saker.

Jag vet att jag satt i ishallen i Landskrona i slutet av sjuttiotalet. Allmänhetens åkning. En kille, några år äldre, hade ett par ABC-Uffe. Fullständigt fel. Han var alldeles ensam. Det var jag också. Jag ville det. Jag tyckte så synd om honom. Han såg ensam ut på ett annat sätt. Han hade adress och telefonnummer skrivet på sina omoderna skydd. Jag ville prata med honom.

Jag har alltid trivts med ensamhet.
Eller kvalitetstid med andra.
Kvalitetstid kan vara pilkastning med goda vänner på puben. Eller en trevlig och lång middag. Eller när man leker lekar i ett hav.
Jag vill cykla ensam.
Jag vill skriva ensam.
Jag vill simma ensam.
Ensam i en offentlig bastu med en bok och Den glade dansken kyld.
Ensam på ett tåg.
Inte alls ensam. Musik och böcker.
Jag har aldrig velat vara någon annan.

Jag formades av två saker:
Mannen som var med i tiotusenkronorsfrågan. Han hade köpt en ny skjorta. Den var vit med brunorangea blommor. Han hade stora tjocka glasögon. Han kunde allt. Men han åkte ut nästan direkt.
Han kunde inte knyta skridskorna som killen på träläktaren med råttorna under inte kunde åka på. Han var så nervös. Och ledsen.

Jag har aldrig sysslat med tillkämpad solidaritet.
Jag förstår inte hur människor tänker.

Två saker har format mej:
Sonny Johanssom skulle äntligen få debutera i Åby Erikssons frimicklarlandslag. Men fick inte spela från start. Allsvenskans störste anfallare, på alla planer, fick knappt vara med. Fick ingen chans. Store, blyge Sonny som inte vågade säga till. Ralf Edström som la in en prilla på sitt språk.
Och man ska inte bli utkastad från där man ska få höra hemma, bara för att man inte kan snöra ett par omoderna skridskor.

Friday, March 28, 2008

Youth is wasted on the young (I was so much older then I´m younger than that now)

Vi är unga. Vi är rutinerade. Jag är snart tjugo och Mange har fyllt tjugotvå. Vi är studenter eller arbetslösa. Vi har långt och lockigt hår. Vi är nyfikna. Eller förbi. Eller bortskämda. Det är nästan sommar. Det var en lätt bris genom fönstret som väckte mej i morse. Det var en lätt knackning, och han såg så glad ut. Som morfar brukade säga, pillemarisk.
Vi är på färjan mot Köpenhamn. Spelautomater. Lastbilschaufförer. Mackor med pannbiff och stekta ägg.
”Låt oss tala om kultur”, säger Mange och bär en bricka med fyra öl.
”Vadå?”
”I Grekland”, säger Mange och han bestämmer. Jag har slips, skotskrutig.
”Hur då?”
”Jag har pengar, mycket pengar”, säger Mange som har en svart smal skinnslips, smala byxor.
”Jag har bara extra kalsonger och strumpor”, säger jag och dricker. Och ett par avklippta jeans och en T-Shirt.
”Jag har tatt med mej”, säger Mange, och vi skulle cykla från Köpenhamn till Helsingör. Campa. ”Jag tog aldrig ombord cyklarna på färjan”, säger Mange, och han ville att jag skulle skynda mej upp och ta en bra fönsterplats.
”Jag trodde att det var tältet.”
”Jag lurar in dej på den rätta vägen.”
”Vadå?”
”Du hade aldrig hängt med annars. Du har ingen bror.”
”Inte du heller.”
”Är du säker på det”, säger Mange, och det flinet i leendet. Smält mej hela vägen. Smält mitt oroliga hjärta till ett annat.

Det är sent på kvällen när vi tar oss av tåget. Hamburg sover inte. Inte korvarna och ölen i stationskioskerna. Vi köpte whisky på färjan, drack. Vi somnade. Vi har vandringskängor från Polen.
”Låt oss tala om frihet”, säger Mange, och det går inga tåg åt vårt håll förrän i morgon.
”Vadå?”
”Vi tar en taxi”, säger Mange och pekar mot ett hotell. ”Det är lugnt”, säger han och vi checkar in i ett långsmalt rum. Försvinner ut igen.
Går på Reperbahn. Alla drar i oss. Kom in. Kom hit. Bli min allra bästa vän.
”Vi går in här”, säger Mange och betalar. Vi får varsin liten öl, står i det skeva ljuset i grönt och orange och dricker fort. ”Är det frihet”, säger han, och på varsin högtalare står två flickor och dansar i trosor och bara bröst. Dom ser uttråkade ut. Eller ledsna.
”Jag vet inte.”
”Jag vill ha mer öl”, säger Mange och vi sätter oss inte i dom trånga plyschfåtöljerna. Sätter oss inte bland jubilarerna som jublar. ”Är vi bättre?”
”Zwei bier”, säger jag. Och det tar tio minuter att hälla upp. ”Noch zwei”, säger jag när vi blir serverade.
”Jag har pengar”, säger Mange.
”Är vi bättre”, säger jag och längtar efter nästa tåg.
”Än vem då?”
”Jag vet inte.”

Vi har svarta kavajer och svarta jeans. Vi går från kylan i morse på Gare du nord. Vi går från torrt bröd och ett folk alldeles oförstående inför vår tyska dekadens.
”Låt oss tala om musik”, säger Mange när vi sitter på caféet, trycker i oss rött vin och baguette.
”Det studsar”, säger jag, och menar ljudet mot klinkers från flipperspelet.
”Kyrkogården ...”
”Han är ju inte begravd här. Han var aldrig i Frankrike.”
”Jag har ett vykort”, säger Mange. ”Han var här, ensam ...”
”Fick du kortet?”
”Det var till mormor.”
”Men han tyckte ju inte om musik.”
”Jag tänker på han, Jim, sångaren i Doors.”
”Ska vi till hans grav?”
”Man kan göra vad man vill.”
”Jag vill spela flipper.”
”Flipper kan vara musik”, säger Mange och fortsätter gå mot staketen med svarta järnspetsar. ”Men jag tycker om kyrkogårdar.”

”Låt oss tala om litteratur”, säger Mange, och vi har lämnat Akropolis kullar. Vi har glidit ner bland alla vita stenar, allt det gröna. På våra unga rövar. ”Du vet ... Han kunde Shakespeare, allt utantill.”
”Det här är Grekland.”
”Och dom andra, dom gamla grekerna”, säger Mange. ”Tror du jag är blåst?”
”Det vet du”, säger jag, och vi har gått på dundrande vägar från Aten till Pireus med sovsäcken och tältet som Mange köpte av tysken med cykelbyxorna. ”Men varför kunde vi inte ta tåget, vadå lifta?”
”Vi måste nog börja spara.”
”Jag vill köra bil.”
”Jag vill ha souvlaki.”
”Vi kan väl stanna här”, säger jag, och det är en liten taverna med en liten parkering. Vi dricker Heineken och äter grillat kött. Och det sura i såsen är ännu inte surt.
”Ulf Lundell.”
”Göran Tunström.”
”Leonard Cohen”, säger Mange, och alla ser sömniga ut. Upp bland kullarna gnistrar husen vita. ”Så får det bli”, säger Mange och går mot bardisken för att beställa en taxi. ”Vi ska ut på sjön.”

Det luktar brända pinjeträd och hav. Det luktar kåda när jag dricker vinet. Vi är stenade på ön Hydra.
”Låt oss tala om kriget”, säger Mange, och det finns en mur. Sen finns bara klippor.
”Vilket jävla krig?” Och det finns minnen i varenda sten. ”Dom har suttit här.”
”Det är bara båg”, säger Mange och tar fram bankkortet som han fått av sin frånskilde pappa. Går fram till stupet och kastar iväg det. Som en svala lägre och lägre när ovädret snart ska börja. ”Vi måste jobba. Eller åka hem ...”
”Jag vill inte hem.”
”Jag vill hem, hela tiden”, säger Mange och han har vita kläder nu, skiten blir osynlig i solen. ”Låt oss tala om livet.”
”Vadå livet ...”
”Det är bara båg”, säger Mange och pekar på en båt vid horisonten.

Tuesday, March 25, 2008

Rader av förnuft

Det är ingenting du vet. Det är ingenting du tror.
Men jag är en ganska utomordentlig kock i den autodidaktiska skolan.
Jag har svårt för recept och direktiv. Men gener. Min mamma var hushållslärarinna. Hemkunskapslärare.
Jag är kreativ. Nyfiken. Uppfinningsrik. Inte rädd för att misslyckas. Gillar inte att jobba med människor. Har du ett arbete för mej?

Jag saknar torsken.
Min stora dotter fångade sin första fisk som fyraåring.
Jag är trettioåtta, uppväxt i ett fiskeläge.
Jag har aldrig fångat en fisk.
Grillad fisk.
Lax, gravad och rökt.
Räkor.
Portugal.
Jag äter inte sill.
Du kommer väl ihåg Båstad? Jag försökte verkligen. Spydde i natten när vi badade sen.

Det var riktig vinter i Glabhult under påsken.
Där kommer en bil.
Så går det några timmar.
Där kommer en bil.
Har han plogat än?
Det är kalhyggen eller barrskog. Vid horisonten som man inte ser finns ett nerlagt stenbrott.
Det är inte mina trakter. Röda stugor med vita knutaar.
Det betyder inte att det är fel.
Det betyder bara att det inte är mina trakter.
Vita hus med blåa knutar.

Jag kommer aldrig ifrån Nationalteatern. Aldrig ifrån Lou Reed. Aldrig ifrån den kvällen i en gammal teaterrestaurang som vi målade om till ljudet av Kajsa och Malenas andra platta. Kommer aldrig ifrån henne, hur kunde det ha slutat om allt var annorlunda.
Jag kommer aldrig ifrån en kväll bland berg där man talade tyska. Där Frank Sinatra sjöng Strangers in the night. Jag kommer aldrig ifrån hur det hade kunnat bli.
Jag vill inte veta.
Jag vill inte dit.

Det blir sej istället. Jag pressar potatisen, lite smör. Aromat och svartpeppar. Det blir fest ikväll igen.

Varför kräver man av Mona Sahlin att idag berätta med vem hon vill bilda en eventuell regering?
Varför ställer man inte andra frågor till andra människor?

Friday, March 21, 2008

Dom är inte kloka, katolikerna

Som barn och ungdom i Spanien. Alltid över Valborg. Men vi såg inga eldar brinna.

Jag var trettio och vi åkte tåg. Som galna med sina processioner. Vi kom inte över gatan till barerna. Som fågelskämmor.

Kvart i sju vaken som ett skott. Långfredag 2008. N.P. Möller, fastighetsskötare på DVD. Det är en present som jag vill kontrollera först. Simrishamnsgatan 16. Han med det blonderade, permanentade håret bor kvar sen början av sjuttiotalet. Hans butik med elektronik av alla slag. Han har alltid funnits.
Möllevången var annorlunda då. Var annorlunda på nittiotalet när jag var mest aktiv där. Är annorlunda nu. Andra dialekter uppifrån.

Om man tar bussen söderut på Gran Canaria hittar man en riktig stad med riktiga människor. Dom stora flickorna skulle tvunget äta bläckfisk på ett ställe vid Poeternas torg, med en halvknackad kypare.



Jag ska på spåret norrut. Men vart? Leksaksort som luktar. Danska för stad.

Thursday, March 20, 2008

Det ska vi fira

Vi gläds åt fem år av frihet, demokrati och glädje i Irak. The american way.
Vi kommer ihåg anledningen till invasionen. Massförstörelsevapen (fanns inte.) Al-Quaida (fanns inte).
Lekmän som jag pratar om hur hemskt kvinnorna har det i dom förtryckta länderna, och köper nya tajta toppar och jeans åt sina femåringar.

Vi hann åka lite pulka igår, i parken utanför fönstret, mest på lera och gräs, men lite fart blev det.
Sen for familjens flickor till nordligaste Skåne.
Och jag for till Köpenhamn. Jobb jobb jobb.
Jag sitter gärna på Nyhavn 17 och skriver. Den gamla syltan en halv trappa upp, som blivit dyr och norsk. Men jag har minnen. Och jag trivs med ljuset. Det är som Skagen eller Provence. Jag blir Evert Taube.
Jag skriver inte en kort bok för att jag har bråttom. Eller för att jag är rastlös. Jag skriver en kort bok för att det den här gången måste bli en kort bok.
Men det är skönt att se slutet lite närmare än vanligt.
Sen ska jag på romanen igen.

Och eftersom dom som flyr Irak, måste vara motståndare till demokrati, så är dom inte välkomna till The land of the free. Dom hamnar i Södertälje istället.

Slut. Så heter boken just nu. En lång novell och fyra normallånga, verkar det bli. Jag skickade lite provbitar till det stora förlaget, så får vi se om dom nappar. Och när fisken i så fall kan serveras.
Annars finns det andra gösar i sjön.
Och så vidare.
Men jag skulle gäna se ett fungerande samarbete med W&W.

Puckad dansk krönikör skriver putslustigt brev till Muhammed i Ekstra Bladet, där en artonåring i vanlig fri ordning visar pattarna för dom dreglande pilsnergubbarna. Krönikören undrar hur Muhammed kan tillåta så hemska saker i sitt namn. Och så vidare, i hyggelandets fräckhet och avslappnade stil.
Och jag slutar där jag började. Bush krigar i Guds namn. Hur skulle ett brev till Gud se ut, Puckokrönikördansk? I ert lilla snåla land.

Tuesday, March 18, 2008

Hey girl, I´m okey

Jag sitter här igen. Fast i det. Jag har varit här förut.
Mörkret utanför och världen är bara det som är mitt just nu. Ingenting annat.
Som när det började bli vår och jag började bli klar. Jag skrev med en penna och händerna. Kalla det hjärtat.

Han är sjuttiofyra år nu. Leonard Cohen. Och jag har inget att hylla vad det gäller sommarkonserter på kungasommarstugan Sofiero. Och åttahundra spänn.
Och jag komer inte att åka dit.
Som Per Persson sjunger: Då är det inte jag.
Men jag skulle vilja skaka hans hand. Jag skulle vilja berätta.

Jag satt och var några och tjugo i en etta i Landskrona. Leonard Cohens sextiotal på repeat. Och jag skrev verkligen klart den där romanen som aldrig skulle komma ut. Men det gör inget nu. Men det gjorde något då.
Men det var drömmarna om att det var möjligt. Det var det glasklara faktumet. Jag har skrivit en roman. Jag drack folköl i natten och var alldeles sänd.
Och det var jag och pennan och pappret och Leonard Cohen.

Att ha en historia. Att måste bara berätta den. Jag är som en längdåkare, dagarna ut och in på myren, på rullskidorna, på hög höjd kippande efter andan.
Jag förbereder mej med träningen, med cykelturerna eller whatever.
Och man exploderar. Som en boxare. Och man är plötsligt mitt inne i det, och det finns inget annat. Bara livet som seglar iväg på sidorna.
Man är i det landet. Det alldeles egna.

Friday, March 14, 2008

Days in the life

Hemgjord vinbärssylt bland russinen och mjölken i hennes havregrynsgröt. Och min cykel är ju på stationen, så vi tar hennes lilla blå med blommor på korgen till dagis. Pugh sjunger om en vind som leker i hennes hår.

Längs havet. Här är hundarna. Här är stavarna. Här är den svarte mannen med färgglada kläder, hans blekare hustru. Man nickar. Man väntar på regnet som ska komma. Man är ordentligt klädd.

Och tänk tåget igår, till Helsingör från Malmö via Köpenhamn. Och husen där längs Gyldkusten, dom man så gärna vill äga och simma i en swimmingpool med utsikt över Ven från andra hållet. Borgerkroen och smörrebröden. Den blandade ölen.

Dom unga människorna i resebyråns gamla lokaler i Landskrona drömmer helt andra drömmar. Kanske är det en dröm att vara väldigt ung och ensam och för första gången ha någon som älskar dej villkorslöst, det lilla barnet som överallt finns, när man cyklar till skolan på en skraltig cykel. Kanske därför glädjen som ändå strålar ur hennes ögon som jag inte kan se med.

Cyklar i Malmö. Genom parkerna. Utanför biblioteket kunde vi samma popsånger. Det är längesen, manchetserkavajerna är utslitna och ersatta av nya lika bruna. Vissa ränder går aldrig ur.

Tillbaka till musiken. Tillbaka till Songs for Drella. Tillbaka till stadsgatorna jag traskat. Titta där och där och där. Berlin, Hamburg, Sevilla. Lissabon, floderna som alltid har tagit sej till havet och dom nya upptäckterna.

Wednesday, March 12, 2008

Stan Ridgway

Vårvindar friska, leka och viska. Så blir man febrig. För första gången på säkert tjugo år tog jag tempen. Johanna har köpt en örontermometer. Som mest hade jag 40,1 i vänster öra medan höger öra ständigt låg ungefär en grad under.
Längtade till bänkarna, även om sydvinden inte är den optimala. Skönt då med en liten trädgård att sitta i, men inte alls samma känsla av möjligheter.

Jag såg Inter mot Liverpool. Tänkte på Jocke Nilsson när han kom från Spanien till Landskrona BoIS, så många smarta passningar som ingen lagkamrat fattade. Som Zlatan måste ha det.

Spanien. Alla pratar om Barcelona. Jag pratar om annat. Jag pratar egentligen om Portugal. Precis som jag pratar om Danmark i Sverige.
Jag skulle åkt igår, jobbresa. Men inte med den febern, den värken och segheten. Idag måste jag jobba ifatt i boden. Imorgon ska jag till Landskrona. På lördag skaa vår tipsfirma tippa upp vårt kapital, vi behöver en förlustaffär. Skatterna.

Det är såhär man ska skriva blogg. Min dagbok. Mitt liv. Vi får se.
Det finns till exempel mycket intressant att säga om en speciell tavla vid en hamn. Jag tycker mycket om den. Och en tavla om en annan hamn.
Gruvarbete i Wales eller Ryssland, eller Belgien. Eller, för all del, USA. Jag ryser bara jag tänker på det. LLewellyn, Jag minns min gröna dal (tror jag att den heter). Han som älskade livet (Stone). Och allt som finns i tidningsläggen (första gången jag skrivit det ordet).

Och hamnarna och fartygen, långt under däck i stormarna. Kanske äventyret innan tågluffen uppfanns.
Jag är nöjd med att sitta i min bod. Men en färjelinje i närheten hade inte skadat. Även om jag tycker mycket om tågstationer.
Nu får det räcka.

Saturday, March 08, 2008

Ett råd i nöden

Några korta tider i mitt liv har jag genomlevt på sjukhus och i fängelse.
Man kan skriva att dagar känns som veckor.
Man kan inte sjunga det i ett dansband. Det tror jag inte på.

Veckor kan kännas som år. Som tråkiga år.
Det kan ingen stylad trettonåring sjunga om.

En trettonåring kan ligga i sin säng och inte förstå varför natten är så lång. Varför måste man sova på natten. Varför måste magen kännas som en knut omöjlig att knyta upp.
Den trettonåringen är för trött på morgonen. Orkar inte skriva den sången som hade skurit rakt in i hjärtat.

Man måste ha verktygen.

Man kan ta en enda sked jordgubbskräm och vara trettioåtta år och ta sej till en helt annan tid som man säkert inte minns korrekt. Men det är det enda minne man har. Det är korrekt.

Man kan cykla i den första våren och tänka: Detta är verkligen den första våren. Detta är verkligen den första dagen av resten av ditt liv. Fast inte så. Detta är verkligen den första dagen.

I en månad hörde jag, såg jag, tågen som for förbi Stångby station. Jag satt på Stångbyanstalten. Det var ett lågt staket. Det var femhundra meter. Vinden ven över slätten. Det hade varit så enkelt.
Jag tänker inte berätta varför jag fick permission. Men vi åt kinamat och jag drack en liten öl i Lund. Vi låg i sängen i studentrummet. Jag ville aldrig därifrån. Man kan skriva så. Man kan mena det.

Vi laddar inför melodifestivalen, men om någon sång där säger dej något viktigt och drabbande om ditt liv. Byt liv.

Wednesday, March 05, 2008

Två - sista provsmakningen

Hammenhög luktar gris. Och Hammenhög är ett hjärta av transporter i korsningen mellan Ystad och Simrishamn, Tomelilla i norr. När Killor ligger i gräset och tittar uppåt skymmer lastbilarna solen. Hans pappa, änklingen. Ett hjärta av sot.
”Du får kuta bort till affären”, säger pappa som är trött och röd.
”Cykeln”, ber Killor.
”Det är punktering. Och alla lastbilarna ...”
”Men dom finns ju ändå, du skulle ju laga ...”
”Jag hinner inte allt!”
Ett hjärta av sot? Hans pappa höjer handen.
”Tvinga mej inte”, säger han och ger Killor en vingligt stortextad inköpslapp och en hundring. ”Fråga först om du kan sätta upp det.”
”Men ...”
”Dom kan läsa i affären, du får försöka lära dej också”, säger Killors pappa, och ger honom en nätt klapp på huvudet. ”Ta på din keps”, säger han och Killor gör som han blir tillsagd. På grusplanen utanför maskinhallen, som är pappas verkstad, står pappas lastbil, halvfärdigt spraymålad. Halvnaken kvinna med halva hjärnan utanför förarhytten. Halva bröstet hänger mot marken.

”Truck off”, skrattar mannen med charkuterikläder bland hyllorna i affären, pekar på Killors keps med ett fett finger mot allt, fyller andra påsen. ”Han är rolig, din farsa.” Jag önskar det så. Jag önskar det oftare. Jag önskar det när jag ligger i min säng. Skratten genom väggarna i det stora huset när Savoy och Saddam är där, och alla dom andra. Verkstaden och pensionatet. ”Jag ska be Lousie att följa dej hem, hjälpa dej med påsarna ... Truck off, han är för rolig.” Ibland. Dom gångerna med skurborstar som luktar citron, och allt blir en lek. Man kan halka mjukt in i honom. Ibland.
”Ja”, säger Killor. Kennet, sju år, gammal, i röken och dånet av betlaster och skördetröskor.

Tuesday, March 04, 2008

Pest eller kolera

Hedersmord.
En flicka på sexton i Texas, (Bushtexas, staten med dödsstraff, som kritiserar Kina)fick inte vara ihop med en tre år äldre kille. Så hon och killen och några polare sköt ihjäl småsyskonen, mamman, pappan klarade sej med nöd och näppe.
Ett av många tokdåd med vapen i hand inom landets gränser.
En välmående demokrati.

Ulf Nilsson i KVP/GT/Expressen gillar valrörelsen i USA, man väljer en människa och inte ett parti, inte en ideologi.
Han ondgör sej över Putin.
Jag är inte förtjust i Putin.
Men folket i Ryssland är tydligen. Och då pratar jag inte om valet, utan om undersökningar som gjorts med viss objektivitet. Men det är kanske inte viktigt i nyliberalismens globala demokratiseringsprocess.
Demokratiska Israel?
Hur många i USA är nöjda med Bush?

Det var bara det.
Måste USA och dess politiska anhängare verkligen sticka fingrarna i varje syltburk.
Imperialister! Kolonisatörer! Vem bryr ni er om?

Coming up, coming up: Skagen, allvädersstövlar, gatumusik. Och New York, Denver och längst ut i Florida där någon stod och skrev.

Monday, March 03, 2008

Kvalitetstid med mej själv

Det var Lill-Babs som började någon gång på nittiotalet. ”Hur kan du vara så vacker”, frågade skjutjärnsjournalisten. ”Oljor”, svarade Lill-Babs, strålade på glassiga tidningssidor, ”jag badar i olika oljor två gånger om dagen, en timme åt gången. Alla borde göra det.”
Jag gillar Mange Schmidts låt Jag talar ut.
Malin Berghagen talar ofta ut, nu senast om en abort för femton eller tjugo år sen.
Samtidigt kan man visst bada två gånger en timme varje arbetsdag. Strunta i teven till exempel. Om du vill bli som Lill-Babs alltså.

Söndag och barnbesök och vänner till Johanna. Sockerkaka och kaffe. Jag var inte utsövd.
Jag talar ut: Jag måste ut. Jag ger mej ut i vinden istället. Vårstormar friska, leka och viska.
Jag tänker på Rådhustorget i Landskrona på åttiotalet när vi var bråkiga, osäkra, kåta och smygsupande tonåringar som följde med männen och kvinnorna i uniformer. Ner i Frälsningsarméns källare där man fick saft att blanda busgroggarna med. Sjöng deras sånger. Vi komma från öst och väst ... Fina melodier och ärliga röster.

La Couronne i Malmö. En söndagsöl eller två. Tre söndagstidningar och en bok från 1979 där Evert Taubes nära och halvnära skildrar honom på olika sätt. Och jag smyger in och tjuvlyssnar.
En annan tid en annan plats, alltså. Att det ska vara så svårt att förstå.
Och vi åker alla till Antibes eller Nizza, smakar på Marseille. Längtar till Toscana. Och bakom bergen finns en annan civilisation, och på andra sidan haven.
Och Nina Solomin, ok, amen. Om chassider i New York.
Och två plattor med Dexys midnight runners ör 99:-.
Och man kan ta sej till så många platser och världar.

Det var Jacques Dutronc på La Couronne, Brigite Bardo med Harley Davidson, den som Docenterna snodde av så fantastiskt. Och Serge Gainsbourg, givetvis.
Jag är både stipendiat och hårt lönearbetande just nu, så jag unnade mej en dansk fläskesteg på Bullen. Som en gubbe inlindad i rödkål och äppelmos.

Streets of fire. Vad tänkte jag då i natten. På mitt åttiotal. Skakigt, rädslan, kaxigheten, viljan framåt. Begåvningen som ständigt grävdes ner i fel jord.
Nostalgi? Vad är det? Ingenting. Men man måste minnas hur det var, och översätta det till allt.

Solen skiner. Cykla, skriva, åka tåg, läsa, lyssna på musik. Vara med fru och barn. Sitta på en krog. Vara nöjd med det man har och ständigt sträva vidare. Det är inte så svårt. Ibland.