Thursday, August 30, 2012

Man åker till städer. Jag minns Hässleholm men har alltid svårt med väderstrecken. Jag minns Hässleholm för att jag varit där ofta. Jag minns blåsten på dom breda gatorna i Kristianstad. Jag minns att jag träffade Håkan Sandell och sen tog bussen till Malmö, genom Tollarp, snabbt hem och sen tåget till Ystad och färjan till Rönne, Bornholm. Jag minns Rönne väl, den skitiga stranden. Gatuköket som är en bodega, och längre bort från city lutar sanden ner mot havet och man är aldrig nöjd, mera salt, tänker man, färre människor i inomhuspoolen, men köttet var lagom blodigt. Nu dricker jag kaffe igen efter ganska många års uppehåll och tänker på Budapest, där har dom nog starka korvar till det starka kaffet, och jag tänker på alkoholläkaren som har en förmåga att vara både sträng och öppenhjärtlig, trycka på rätt knappar, "men ingen tokajer", sa han, och det var inte långt borta att jag började prata om Jack Kerouac. "Men Prag är finare." Jag har pratat tillräckligt om Prag. Jag minns för dåligt, inte för att jag var full, för att busshållplatsen var så grå och trist, för att jag saknade starkare än vanligt, jag läste Claes Hylinger och Fredrik Ekelund, Jag vill ha hela världen, på förortskrogen som var som en gigantisk Domusrestaurang, ingen sås till dom torra schnitzlarna, om man nu skulle försöka äta, jag åt kycklingskinn och grovt bröd, eller, jag vet inte, jag minns inte. Böckerna luktade parfym och var missfärgade. Det är samma sak med Lissabon, allt flyter ihop, varje gång minns jag bara färjan över Tejo och bussresan till Sesimbra, snubbarna som vill sälja hasch på gatan som jag inte kommer ihåg namnet på, en tjurfäktningsarena, inte ens en saluhall. Du kan vara var som helst, utan ögon utåt glömmer du allt. Man åker tåg till städer och ser bara en platt öde slätt i grått.

Wednesday, August 29, 2012

Det var när det var så varmt, förra veckan. Elsas första skoldag i trean, slutade tidigt. Anna kvar på dagis. Och vi svettades och längtade efter jordgubbar och badet. Där vid idrottsplatsen i Limhamn, ner i den heta hålan. Ringde telefonen och Elsa suckade på avstånd när jag gjorde intervjun, hon åt nektariner men jag är allergisk och blev alldeles torr i munnen av svada. Litenupplaga.se. Och en intervju blir alltid en intervju, inte exakt som man sa, åtminstone inte exakt som man tänkte när man sa det. Men man får vara nöjd och inte gnälla, eller skriva alla tidningar själv.
”Det finns vissa beröringspunkter” - Lokaltidningen Landskrona & Svalöv. Och när vi äntligen avslutat samtalet, som i och för sej var så trevligt det kan bli när man försöker förklara något man inte förstår, rullade vi genom tunneln och skrek så att det ekade och det var fortfarande varmt i vattnet, och svalkande skönt, och länge länge och jag hade några bananer också, och vatten att dricka och sen cyklade vi för att hämta Anna på dagis, pratade om sushi, hamnade på bibblan och Elsa lämnade in bokrecensioner och valde en bok om Mumintrollet, den ensamma vintern, den som blev julkalender, som är ett av mina tidigaste minnen, ensamheten när alla andra sov. Litenupplaga.se.
Bilden är från förra våren, flickorna är mycket större nu, mycket visare.

Tuesday, August 28, 2012

Där går han och luktar fisk. Mättat kvavt i trettiotalet. Arturo Bandini är huvudpersonen i John Fantes ganska självbiografiska romankvartett. Och jag var en av dom på biblioteket, i Folkets hus i LA, Skåne, läste Ristat i damm, hade ingen aning om att den hette Ask the dust på engelska, ingen tanke på hur svenskan kan vara hård och tuff och skör, men Ask the dust, en mycket bättre bok, titel. Fante skriver också om LA, California. Och jag ser som en hackig dokumentärfilm, bilder på Cormac McCarthy och hästarna och Malcolm Lowry, och hästarna, den där stämningen, klaustrofobin du vill tillbaka in i, leva i utan att vara rädd, bara vilja komma ut, och ska du inte gå in på en bar nu, och fisken, havet, hamnarna och jag minns San Fransisco i På drift, hur Sal Paradise och den där sorglige kompisen, den snälle som alltid hamnar fel, hur dom tar sej till spökskeppet och jag är tillbaka på Bukowskis gator och dom där biblioteken som befolkas av torra ungmör och gamlingar, och dessa unga arbetargrabbar, så få så få, nu som då, suktar efter kunskap men vet inte hur man ska göra det, intensivt och avslappnat, som dom nyrika som pladdrar om filosofi eller litteratur dom tror är viktigt, som Johan Johansson när han tror att han är rolig som Stefan Sundström utan att förstå att Sundström alltid är bäst när han är allvarlig och sänker rösten, sjunger om kärlek. Den allvarliga humorn, den sorgliga som utsläpper ett dammigt ha ...(!) Böckerna om kärlek blir alltid bäst, det måste finnas längtan efter kärlek, desperationen, kärleken till ett sätt att tänka och agera, vara Sverige utan det gråa på sjuttiotalet, utan det mörkruna, orangea, mossgröna, bara allvarlig solidaritet och snuskiga visor som går att dansa till. Och överallt dessa unga pojkar som ska vara män och dom kan inte ta en tripp utan måste importera svampar från Panama eller Bolivias djungler eller högplatåer eller titta in i gapet på en jättelik orm och suga i sej giftet och spy i två dygn för att få flyga ryckigt i en kvart. Och under detta står John Fante och ler hjärtligt och skrattar kärleksfullt: Dessa pojkar dessa pojkar jag var också en av er. Men arbeta men arbeta men arbeta, förr eller senare måste du hamna där vid skrivbordet, stilfullt taggad, göra något av allt tugget med käkarna spända, hela du överspänt viktig, annars var ju allt bara skitsnack. Och klappar pojkarna på huvudet: Men man måste växa upp, det är höjden av spänning att lyckas med det roligt, stolt.

Monday, August 27, 2012

Det börjar bli kallare i havet nu, mer ensamt. Jag koketterar inte om ensamheten, men jag vill ha någon att nicka till. Någon att säga till på bänken bredvid som förstår: Man får ta till vara det sista. Och vi nickar. Och vi förstår att det gör vi i tystnad, i samförstånd. Då brukar jag sitta i närheten av biblioteket. Där luktar hav, kan man luras att tro. Men det är bara fågelskit. Det är ju hit dagisfröknarna tar ungarna, slänga gammalt bröd, skränande fåglar. Man kan inte säga till barn, till måsar, till råttor: Så, nu har ni fått, nu räcker det, sluta nu! Det är högst oansvarigt att bara trycka på start och gå innan batteriet är slut. Vi pratade om det när vi åt kräftor, om mannen som köpt sex olika sorters ströbröd på Malmborgs Caroli. När jag ska köpa ströbröd får jag alltid fråga, Malmborgs Limhamn. Jag krossar knäckebröd och det finns en scen i kortromanen, krönikan, Sju månader. Om hur det egentligen är, själva författandet: Jo, lyssna på fina bitar och äta köttfärslimpa, Leo Sayer, When I need you. Den har haft sina anledningar att följa mej, inte förfölja mej, det är som Julio Iglesisas, det är som den absoluta ensamheten som aldrig kommer. Det finns alltid någon hangaround, Strangers in the night, A whiter shade of pale, Always on my mind och In the Ghetto. Markus Krunegård har också den där speciella känslan och tidlösheten i Askan är den bästa jorden. Och det var kanske tio år eller mer, men det var en tid som i mitt sinne fylldes med begravningar, försoningar och hela tiden ett bubblande inre och jag vill bara nå dit, lugnet i livet, i livet.
(Och nu är det dags att beställa på allvar, nu vet du hur man gör, litenupplaga.se, AdLibris eller var du vill, av din lokala bokhandlare, kom på släppfest sjätte september klockan sju, Andi spelar, jag läser, Daniel har skrivit ett litet motto som står först i boken, Kulturmalmös undergroundelit alltså. Beställ av mej i värsta fall, gör det innan biblioteken gör det, dom här böckerna säljer slut, förr eller senare, är det slut. Och då står du där, ensam, tom, utan bagage.)

Friday, August 24, 2012

Lust for life är en mycket bra platta. Iggy Pop kan ju vara ganska töntig ibland, amerikanskt underground. Han behöver en styrande hand, som en crazy Bowie. Oj, nu lyssnade jag på Brick by brick, den är ju stundtals lysande, det hade jag glömt, och Blah blah blah, bra, Bowie igen i väloljat 80-tal. Han kan ju vara väldigt cool ibland, Iggy. Och viktig, tempen i häcken på USA, het som i Helvetet. Så blir jag gärna elitistisk. Utstötta människor utan framtidstro utför kriminella handlingar som blåses upp av media, utstötta unga människor som inte bryr sej om dom åker fast. Dom har försökt och försökt. Och hatet gror. Utan rättigheter, bara skyldigheter, och spott och skit och regn som regnar in. Och dom rika blir rikare. Klart att man tar en chans. Klart att shit happens. Och detta kommer moderaterna att fortsätta kämpa för. Ni vet vilka jag pratar om. Ni vet att jag säger det man inte får säga. Jag pratar om packet från söder, söder i Stockholm på 30-talet. Jag pratar om arbetarlitteratur, arbetslöshetsliv, underklassverklighet. Jag pratar om Gustaf Rune Eriks, han som en gång i Paris på ett hotellrum, enligt legenden och Slas, bad den unge Jan Myrdal hålla tyst en stund, vänta i en av flera utläggningar, så att han (Gustaf Rune Eriks) kunde kräkas i Myrdals skor. Och Niklas Rådström skriver om Stig Claesson och bastubad och om mycket mer än så: "Ännu en gång konstaterade vi att om man har gått och haft tvättning på schemat i Sofia folkskola så duschar man inte kallt. Aldrig någonsin. Sånt är för folk som har vant sig vid varma duschar och tror att man måste göra sig till och bevisa något. Det får de ha för sig själva."

Thursday, August 23, 2012

Poeten på hörnet på Södra Förstadsgatan i Malmö, nästan uppe vid Möllan. Poeten på hörnet, vem är det? Det är inte jag i alla fall. Epitetet poet ligger för nära diktare, och skald och för höga anspråk utan täckning. Jag känner bara en skald, eller ingen, eller bard. Det skulle i så fall vara Håkan Sandell. Alla andra göre sej icke besvär. Kom inte till mej och kalla era skaldekonster för skaldande. Dan Turèll var poet, bland annat. Han satt på hörnet på Istedgade och kanske Viktoriagade eller Gasverksvej, där det är en indisk (Indus?) restaurang idag. Han satt på Comet Bar, och skaldade eller ljög eller pratade sanning, rökte. Och han skrev deckare som hade Vesterbro som bas. 70- och 80-tal. Honom har jag inspirerats av när jag skrev Mord, och det är väl så nära en poet vi kommer (om ingen gömmer sej i publiken) den sjätte september, en torsdag klockan sju, när både Sju månader och Mord ska officiellt släppas hos Poeten på hörnet, och säljas. Andi Almqvist ska spela och sjunga, jag har aldrig hört honom kalla sej poet, inte heller rockpoet eller trubadur. Men Andi Almqvist är väldigt bra, poetisk kanske. Jag inbillar mej att jag skriver poetiskt ibland. "Du som är poet", har jag fått höra, då lyssnar jag inte. Jag har verkligen inget emot poeter, men jag är som fiskaren som vill sälja fisk i hamnen men inte får för seglarklubben som bara vill ha finkrogar i sin hamn, enkel fisk äter man grillad i den grekiska övärlden medan grekerna skrattar åt dej, och bara där, i den egna hamnen vill man se fisken först när den är tillagad, man vill inte veta av det slemmiga djur med huvud som lever i det skitiga havet, bor alldeles vid avloppet och suger i sej födan där. Jag är rädd för poeter som mannen på gatan är rädd för konsten: Tänk om jag inte förstår. "Din gamle folkölspoet", sa någon eller några till mej någon gång på 90-talet i Landskrona. Det vill jag minnas att jag tyckte var kul, med den anspråkslöshet som riktig sanning är byggd av. Det handlar om det fina och det fula och mindervärdeskomplex och fåfänga, om prestationsångest. Det handlar om epitet och du kan tycka att det är löjligt, men det är en del av livet överallt. "Du är ju kult", sa en kille till mej en gång medan jag var djupt satt i grubblerier, som att det i så fall skulle lösa allt, som att kultstaus i en ytterst snäv krets skulle lösa funderingar kring: ska jag lämna lägenheten, råna en bank, eller den där affären på hörnet, han den poetiske handlaren.

Monday, August 20, 2012

Att sakna i eftermälet om det saknas: "Han kunde ju vara besvärlig", känns som att: Det var ju ett jävla meningslöst liv att ha levat. Jag läser Niklas Rådströms Stig igen. Nils Claessons Blåbärsmaskinen har jag läst flera gånger. Och jag tänker: Så helt olika, men så goda stilister dom är båda två, goda berättare, dessa Slasskildrare. Stringent, fick jag höra att jag var en gång, som debutant i antologin Grupp 94. Jag sysslar med en klar stringens fortfarande, men den rör sej i tjock dimma. Och, för all del, inga jämförelser i övrigt. Men Niklas Rådströms vindlande stringens, och Nils Claessons mer hårdkokta, mer arga men kärleksfulla. Blåbärsmaskinen kom tätare på Slas bortgång, den skrevs av hans son. Jag förstår fortfarande inte den mindre folkstorm som rasade om fadersmord. Jag har aldrig träffat Slas, det närmsta jag kom var en inställd vernissage. Men jag tycker mej ha förstått att han kunde vara en besvärlig människa, missbrukare, konstnär. Godhet ligger inte i att aldrig misslyckas. Man bör skilja på verk och person så långt det går. Jag har aldrig förstått varför författare, vars författarskap man beundrar, ska vara reko kisar som aldrig tar ett steg snett, eller slätstrukna tråkmånsar. Ja, icke besvärliga alltså. Foto: Kulturhuset
Konstantin Kavafis: "och tag farväl av det Alexandria du förlorar." (Som ordentliga läsare förstår handlar boken Sju månader om just detta. Beställ på litenupplaga.se.)

Saturday, August 18, 2012

Mord in Roma. Då blir det kanske äntligen intressant. Men nu blir det dansband. Nu ska jag berätta gamla fina historier om en lägenhet på Ystadsgatan, på andra sidan Nobelvägen, i Malmö. Det var under den tiden när Malmö Grill hade öl- och vintillstånd. Man behövde inte lämna Svinaryssland. Och jag hade hittat min gamla attachéskivspelare och när vi ibland hade efterfester spelade vi dansbandsbitar från 70-talet på för hög hastighet. Det kallades att smurfa upp låtarna. Dom kvarteren då på nittiotalet och min tes att absolut dom som skriver dansbandstexter och högst troligen även Per Gessle, hade datorprogram, rimprogram, t ex dansbandsrim eller lättpopsrim med sökord som: sommar, sol, Tylösand, skenekivok. Mord och rena avrättningar, kliniska. Det var i alla fall min dröm, att kunna skriva trallvänliga dagislåtar med skittexter. Istället skrev jag en deckare om en musiker som vill skriva "riktiga" sånger, viktiga sånger. Och han romantiserar Folkets park på femtiotalet och sin påvra men kärleksfulla malmöuppväxt, vagabonderna och frihetskämparna i släkten, och Första majtåg, och Limhamn och Borstahusen, överallt där sillen går. En sympatisk kille, småkorkad med tur. Och den boken kan man alltså köpa nu på litenupplaga.se. Och passa för guds skull på att drömma om Rom, om gladiatorer i tajta brynjor, välväxta kvinnor i skinn-bh:ar, och inget annat, en tärd hjälte betalar överpris på Harrys Bar och drömmer om Venedig, men sitter fast i ett kallt Rom, Roma, med skitig heltäckningsmatta på hotellrummet. Och det kan för all del vara Paris också, skoskav som skoskav, Nizza, eller Hiroshima, mon amour. Det finns väl ingen kärlek där? Du har inte fattat mycket du. Och nöjer du inte dej med det? Då bifogar jag fotografier på temat: Självporträtt utan mustasch i bastuliknande miljöer. Eftersom den där andra boken, Sju månader, som jag också gör reklam för på detta spännande sätt, handlar en hel del om det.

Thursday, August 16, 2012

Låt oss säga att den började med det där fotot, boken Sju månader. Låt oss snabbt inse att det är en komplicerad sanning. Låt oss säga att jag visste att jag skulle ge ut en kort bok under hösten, att jag vetat det länge. Eller om det var det där äldre fotot. Om jag bara skrev klart dom där novellerna, tio stycken ungefär, så var det klart. Eller den korta romanen, en svart fars i sjukhusmiljö. Eller, nä, den långa romanen (eller dom två långa romanerna), nä, för lite tid. Jag har ju skrivit den här bloggen i sju år snart, nåt bra måste här väl finnas, jag kanske skulle samla ihop hundra sidor, redigera, ta bort och skriva om, skriva nytt, som jag alltid gör. Det skulle kunna bli tajta hundra sidor. Jag började samla, det var en jävla massa sidor, det fanns delar av något jag ville säga där, men bloggen fick vara blogg, ingen bloggbok. Jag kände, efter att ha tittat på dom där fotona, att såhär får det bli, en sorts kort roman. Klart att jag sen snodde från bloggen, från dagböcker och andra texter, och jag tog mej in i Jonte Stens smala huvud igen, svullet på insidan eller utsidan, skrev som han skriver, för mycket för lite, men det var när jag såg det fotot, Elsa och jag på Koster och jag kände inte igen den mannen, inte på insidan i alla fall. Eller om det var det med Anna och Elsa vid Kallis, ett lilla- och ett storasyskon, deras pappa med kamera, ingen annan, bara varandra att lita på, just då. Barn som söker fäder som söker fäder och mödrar som söker tillbaka och det kan gå runt så ganska länge utan att man får någon rätsida på det, ekorrhjulet. Och han, Jonte Sten, en sorts halvvariant av mej från mina ögon, och min fantasi och några människor jag känner/kände, en fiktiv person från verkligheten. Han hade fått sina två romaner, vad kan han möjligen ha att säga idag? Kanske berätta om sonen och dottern, om hur det som liknar svek är misslyckade försök. Inte fan vet jag. Jag har ingen distans. Jag litar på den känslan jag fick efter nästan ett års letande efter den där korta boken som jag ville skriva och få ut, det jag ville skriva innan allt annat kan bli skrivet och äkta tänkt. Så vad kan den gamle svartmålaren Jonte Sten göra för dej? Du kan se mej måla in honom i ett hörn, du kan njuta av varje exakt penseldrag, höra hur stillheten är jobbig medan färg torkar. (Och reklam i reklamen: du kan än så länge bara hitta boken på litenupplaga.se, där kan det stå att den är slutsåld, men det går bra att beställa ändå, senare kommer den att finnas hos dom flesta bokhandlare på nätet, hos några vanliga bokhandlare och överallt där böcker säljs, kanske inte på Konsum och Pressbyrån, går den att beställa. Då kan man passa på att köpa deckaren Mord också.)

Wednesday, August 15, 2012

Man cyklar genom campingplatsen, mer öde nu i mitten av augusti. Man saknar stöd och parkerar mot papperskorgen vid bryggan allra längst ut, bron, flygplanen, en oskyddad fiskebåt med svarta flaggor på bojarna, nu kommer höstfiskarna. Man ställer sina bekväma skor, eller trätofflor från Skåne, ingen onödig snörning, eller skinntofflor från Marocko, där bryggan börjar. Man springer inte. Man skriker inte ih! Eller oh! Man är inte vulgär, man har svarta badbyxor inte shorts inte spräckligt inte skrikigt. Man tycker om vågor men inte nu, nu får det blåsa svag frånlandsvind och vara nästan stilla. Man tvekar inte, gör bara sin ritual, höjer ansiktet mot solen, simtag i luften, knäböjer. Och man känner inte varandra, men känner igen. Man känner igen dom onaturligt bruna gamla kvinnorna och männen i brassestolar, hur knotiga och lädriga dom är, solblekta huvudbonader, och han som joggar, och hon med hunden som inte är en tysk turist. Och den gamle mannen i ett sånt vitt linne som min morfar hade, och moped. ”Det är bästa tiden nu.” Man nickar. Man doppar sej på sitt eget sätt, dyker, crawlar snabbt, plaskar på rygg värdigt, whatever, håller inte för näsan. Säger i bekräftande andakt: Ah. ”Det är bästa tiden nu.” Ungdomarna och barnen är tillbaka i skolan, amatörernas semester är slut. ”Det biter lite idag”, säger man, inte som en plattityd, nä, som en stor och viktig sanning att begrunda. ”Man får vara tacksam för dessa dagarna.” Man nickar, stannar en stund och tvekar, sen hoppar man i igen, och den här gången tror man att man verkligen ska kunna försvinna på ett annorlunda nöjsamt sätt.

Monday, August 13, 2012

Utdrag från Landskronadirekt.com: "Deckardebut av Bergh (Foto:Håkan Karlsson)
Jonas Bergh ger i höst ut två böcker, en roman och en deckare. När kommer genrebytet?, frågade vi författaren Jonas Bergh för drygt fem år sedan. - Genrebytet?, svarade han. - Deckaren, kontrade vi. - Den kommer nog aldrig, replikerade Jonas Bergh. Av detta lär vi oss, återigen, att ”aldrig” ta ordet på allvar. I höst släpper författaren från Landskrona som är bosatt i Malmö sedan flera år tillbaka, sin deckardebut, Mord." Finns att beställa på www.litenupplaga.se, och snart kommer även Sju månader, färre bokstäver för pengarna, men ännu bättre bok, fullständigt distanslös.

Sunday, August 12, 2012

Det är samma, till synes, osympatiska attityd, som hos lamadjuren på Järavallen, när man var där ute och gick eller orienterade. Men det var väl inte där, jag har bara orienterat en gång, eller var det där. Utanför Saxtorp och Häljarp och allt vad det heter, Barsebäck, det är ett så sumpigt ställe för korna, korna är helt annorlunda, mer dryga i sin dumhet eller vad det är, slänga med huvudet och tungan, jaga flugor. Och lamadjuren sägs ju spotta. Jag tycker att det är äckligt med dom som spottar, som på krogen och jag är nykter och någon är mer eller mindre full och jag försöker vara artig men lyssnar bara lite halvt, allt som tuggas om, allt som har tuggats i den spottande munnen, och någon börjar bli ganska dragen och tror att jag skulle bli mer intresserad om dom stod närmre, böjde sej över mej, saliv, saliv har aldrig varit det jag älskar mest. Men, i alla fall, jag cyklade där jag brukar cykla, badade där jag brukar bada, det kliar lite, det ska klia, jag badar gärna i våra skitiga hav, men ogillar alltså saliv, och fascineras över dessa snören som är staket och dom spotska kamelerna, eller dromedarerna, dromedar är ju ett så mycket roligare ord, står och ser allmänt dryga ut, osympatiska, barnen och deras föräldrar fotograferar, några japaner, kamelerna ödslar inte ens saliv, och vi krälar i exkrementer vid deras fötter och det är då jag tänker på Järavallen, bakom lamadjuren kan det ha varit som jag kom vilse den enda gången i mitt liv som jag orienterat. Rättelse: Försökt orientera, och det pågår nu och hela tiden, försöken till orientering och göra halt, och jag minns min termin i Jönköping, dom som inte spelade innebandy med någon frikyrka, orienterade, dom verkade veta precis vart dom skulle.

Saturday, August 11, 2012

Men jag tror att det blir det roligaste större arbete jag gjort. Kanske för att det är så förbannat ensamt annars. Men det var en bra bok om Johnny Ramone, Bengt Ohlssons senaste. Och nu läser jag ibland Jonas Gardell senaste och ibland Ulf Lundells senaste, många medelålders män, och alla har dom sina brister, Gardell har hittills blivit något överpedagogisk ibland, och det ska jag säga dej, yngre begåvade författare som ska plugga till skrivpedagog, skrivande är skrivande och pedagogik pedagogik, och sällan mötas de två, om det inte är osynligt. Jag läser om Louis Armstrong. Och noveller från Nigeria, skrivna av en kvinna, Ngozi Adichie, för att jämna ut mitt samvete. Och vi missade nästan tåget som blev försenat och försenat och vi var varma trötta och tre viljor och vi gick aldrig på tåget, tog inte ens rulltrapporna ner, hamnade i solen bland clownerna och barnens föräldrar och på något sätt finns det alltid En bok för alla och det var vad jag ville säga, om den goda grundstenen att stå på: Glädje och arrogans, det kommer man långt med, konstnärligt, det är mitt motto. Och Pär Rådström, en liten samling postuma (tidnings?)texter, fem spänn på bibblan. Alessandro Baricco var förresten med i det italienska författarlandslaget, han har skrivit Utan blod, den har jag inte kommit att läsa många sidor i. Men i torsdags tog jag tåget och Thomas och jag möttes på torget, men innan dess: ett skinhead, tatuerad, biffig, med kamphund, jag vet inte hans politiska hemvist, men han satt på en låg stenmur i Landskrona, då kom en svart man och satte sej någon meter ifrån, det var bara dom på stenmuren, människor på väg till och från bussar och tåg for omkring, den svarte mannen hade en blå och gul träningsoverall som det stod Sweden på. Skinnhuvudet tittade på honom men satt kvar, den svarte mannen tittade på något annat, jag hoppade på bussen. Sen hamnade vi i en lägenhet på öster med en samling troll, en samling grisar och en keps där det stod Iron Maiden -92. "Han ville pigga upp mej", sa hon som bodde i lägenheten, som vi inte kände. "Funkade det?" "Ja, vi bodde ihop i tre fyra år." Det bland annat ska vi väl försöka formulera, med glädje, och en dos arrogans uppåt.

Tuesday, August 07, 2012

Sanningen är att jag blev försenad, det är inget ovanligt, men att jag fick en sån oemotståndlig lust att lyssna på Dan Tillberg. Som ibland med Hasse Kvinnaböske eller Alf Robertson, Dan Hylander. Inte på crazy, inte på skoj eller för att få dansa på ett lustigt sätt eller ha cowboyhatt. Men det var verkligen otippat, detta med Dan Tillberg, det är flera år sen senast. Och det är det jag säger, det har med åldern att göra. Människor i medelåldern är roligare. Inte alla, jag och några till jag känner, några jag känner till och en del som jag bara sett på teve, eller Youtube. Jag läste någonstans att Youtube är ute, gammalt. Lättare än att leta upp gamla videoband i alla fall. Men det var detta med bibliotekarierna och min kärlek till dom, förälskelse, nä nä, hold your horses, det är något mycket större, har varit sen tonåren, med bibliotekarier, män kvinnor unga gamla svarta gula röda vita, you name it. Men det händer inte varje gång, ett fåtal är utvalda (och jag utvald av dom) att klicka. Men jag minns en kvinna på gamla bibblan i Landskrona, henne var jag förtjust i när jag var sådär sexton sjutton, jag tror att det handlar om respekt, han som jag träffade i badbyxor och utan brillor, det tog ett slag till vi kände igen varandra, fel plats liksom. Och i Köpenhamn finns det en man som jag träffat två gånger, bibliotekarie, brun sliten manchesterkostym, båda gångerna, en äldre Kim Larsen från sjuttiotalet, dom polisongerna, luktar pipa eller cigarr, brunrödhårig, ett ögonkast, sen är man hooked och vill så gärna fråga om vi inte ska ta en bajer, men det är respekten, distansen, du sköter ditt och jag sköter mitt, beundrar varandra i smyg. Det är likadant med lärare, försvinnande få, men när det sitter så sitter det. Som Bosse och Maria och svensklärarinnan på gymnasiet. Respekt. Hon tittade på mej: Du är en förbannad snorunge och slarver, men du har nåt. Exakt, du också, surkärring. Det finns några stycken bibliotekarier i Malmö som jag tycker om på det särskilda sättet, två eller tre, och han som nog gått i pension, jag ser honom på stan ibland, vad gör han nuförtiden? Han ser ut som han gått fel. Och hon som brukade komma på mina releaspartyn förr, nja, två kanske. Det är kluvet, när en bibliotekarie har läst nån bok som jag skrivit, det är inte så jag vill ha det, fast lite. Och nu är det en ganska ung kille och en något äldre kvinna i Limhamn, jag tror att dom är semestervikarier, han är tatuerad och jag tänker att det är vackert, han älskar den hårda rocken, men han älskar dom hårda (ursäkta) pärmarna mer. Och hon vill nog hamna på barn- och ungdom inne i stan. Jag har verkligen absolut ingen aning. Jag känner ingen av dessa bibliotekarier. Man kan jämföra denna, min angenäma åkomma, med mitt gillande av människor som heter Pelle Ossler.

Friday, August 03, 2012

Jag skulle aldrig slutat med musik, göra låtar. Jag kan inte förklara. Jag tycker mycket om Leo Sayers When I need you. Jag skulle vilja bli sjungen, kunna sjunga Dire Straits Why worry för någon som behövde det och tyckte det var skönt, mjukt. Att vara enkelt där för någon, trygg och klar. Jag skulle aldrig slutat sträva efter att göra allt så exakt och enkelt som möjligt. Perfekt. Otvetydigt. Just detta gäller. Jag vill ha det så i mitt liv, veta precis hur allt ska fungera, inte se till att det blir så, bara låta det hända. Fullständigt underbart i sin förutbestämda skentråkighet. Så jag skriver böcker som få läser och nog ingen blir glad av. Och jag går närsynt på gatorna och längtar efter någon jag känner, som jag inte vill, orkar, prata med. Det blir alltid missförstånd. Den enda text man kan sjunga, och man ska ha en jävla bra melodi, utan att bli missförstådd, är No no no no no osv. Låten Yes har förstört för många. Och nu, har jag gjort mej förstådd?

Wednesday, August 01, 2012

Kärlek är kärlek, om än en bild hittad bland hundratals andra på Google. När allt är självklart. Man har cyklat i ett liv och letat efter bryggor att bada från, det mesta är skit, något är okej men med brister för just detta tillfälle, det kan man leva med, men inte leva så, som jag vill. Och det ska vara just den dagen, när vattnet är just så klart men du kan inte se allt, och det ska vara lite bitigt, ju, men det ska värma, förr eller senare ska det värma, men man får kämpa, men förr eller senare vet man att man är alldeles rätt. Och jag pratar om den bilden, jag pratar om ögonblick som sker så sällan, och kanske får jag kanske får jag inte använda den, kanske går den, antagligen inte, att använda till bokomslag, men den sa allt jag ville säga. Just då, i den stunden, satt allt som en mycket allvarlig smäck, som en vän man måste blunda och blunda och titta och titta, är det verkligen du, ja, det är verkligen du, jag som inte trodde att du fanns.