Sunday, March 22, 2015

Låtar jag fortfarande blir blödig av (1)

Vi målade ett ganska stort hus på Bjärehalvön, lyssnade på den där radion med bruten antenn. Vi hade varit ett par men inte längre. Men det tog några dagar med målandet och vi övernattade och det fanns ett barskåp och vi blev väl salongsberusade och den där radion med bruten antenn spelade då och då Instant repeater 99 och det blev kvällar då vi rörde varandra, stunder då vi trodde att vi älskade varandra mer än som goda vänner.

Vi satt ofta på Retro på Ängelholmsgatan då i mitten av 90-talet, pratade om litteratur och han hade skägg och långt hår och tyckte om melodiös hårdrock och jag lyssnade på allt, men många som sjöng på svenska, unga och gamla, levande och döda. Han skrev begåvat snårig poesi och jag försökte skriva tung och viktig prosa på ett lättförståeligt sätt. Men i någon sorts ensamhet och i Trash möttes vi, den dundrade in i oss och vi kände igen oss själva och varandra medan hösten eller den kalla våren var svår vid Möllevångstorget.

Wednesday, March 18, 2015

För tidig död

Jag lyssnar på The Fine Arts Showcase och Gustaf Kjellvander är fortfarande död och han blev bara 31 och det har kanske slutat regna men Gustaf Kjellvander är fortfarande död och jag har alltid letat efter döda människor som är äldre än jag, alltid letat efter de visare snackarna.
Så står jag här igen, dag efter dag med musik i öronen och det är Gustaf Kjellvander igen och han kommer att vara 31 i alla dagar och död och sjunger fortfarande de bästa sångerna och jag var över fyrtio och kunde fortfarande bli förälskad och vi kysstes och hon skulle åt sitt håll och jag åt mitt, men vi stannade och det var kanske inte snö som föll, men det var livet som levde, och vi skulle träffas igen, men jag åkte bussen hem, och jag är äldre och du är död, Gustaf, men du gav mej ... kärlek, så länge jag lever ... ska jag minnas dej.

Friday, March 13, 2015

Ett värdigt liv?

Alla som vill säga sin sak, med ord, med musik och ord, med bilder, rörliga bilder. Alla som har något  i magen som måste ut. Alla som faktiskt vill säga något, inte för att spotta på någon, inte för att jävlas bara för att jävlas, men för att det är någonting som brinner i magen ... kommer du ihåg barnen med stickor till ben och uppsvällda magar, kommer du ihåg bilderna i skolan på sjuttiotalet, kommer du ihåg för bara några månader sen när du läste, för din dotter, den tredje boken i Henning Mankells serie om flickan som förlorade sina syskon och sin pappa (bombminor, krig, AIDS) i fattiga fattiga Mocambique, som förlorade sitt ben. Alla som vill berätta en historia (och hon kan sitta på knä på en pappskiva utanför livsmedelsaffären där du handlar din kvällsmat) och jag tycker att du borde stanna upp, jag tycker att du borde lyssna, jag tycker inte att du ska tänka eller säga att alla har ett val, jo, alla har ett val, men alla har inte ditt val.  Vissa har bara ett val: fly eller dö, tigga eller dö. Alltså, lyssna! alltså, försök att förstå! Och jag glider närmare botten nu, jag försöker hålla en hand uppe, näsan och munnen ovanför och jag älskar att dyka men jag vill komma upp igen, jag vill komma upp igen. Men när man inte kommer upp igen (blir man bara jord, bara jord, alla blir bara jord) blir man bara jord, men bör man inte åtminstone ha levt ett liv då, om det värdiga livet ska vara värdigt. Eller?

Tao Lin och verkligheten

Hej hej, jag ska åka till södra Spanien imorgon och det är inget konstigt med det, jag ska, ja vad ska jag? (i det Spanien som vi ännu en gång inte förstår, det Spanien som ännu en gång går åt det bruna hållet i politiken, som tycker att de som ifrågasätter är obekväma, och vad tycker vi om de obekväma?! De är obekväma! Förintelse! I det Spanien som givetvis är så mycket annat också).
Hej hej, om jag nu tagit bort parenteserna och istället lagt in några modernare reflektioner, mailkontakter, olika chatforum, sociala medier, så hade jag kunnat tillhöra alt-lit-generationen (om jag varit yngre, alltså, antar jag).
Alla vill skriva sin egen historia.
Eller ... alla andra vill skriva om andra som skriver deras historia.
Hemingway skrev Och solen har sin gång, den generationen.
Kerouac, den generationen.
Och överallt fanns substans och komplexitet men allt skulle klumpas ihop (och jag lyssnar på Joel Almes första platta på svenska nu, och han ska givetvis vara Håkan Hellström, löjligt, och överallt finns substans och komplexitet).
Men jag läser alltså (och det går snabbt för det som finns under tynger inte, inget tynger, inget kräver lång och smärtsam eftertanke) Tao Lins (han är alt-lit-generationens golden boy) Sno kläder på American Apparel och Per Hagman sa det bättre i Cigarett (och i alla andra fina böcker han skrivit) och Douglas Coupland sa det bättre i Generation X (och i alla andra fina böcker han skrivit). Det är inget nytt (även om alltså alt-lit-generationens historieskrivare tror att det är förbluffande att man interfolierar internet i litteraturen, tillåt mej småle, en ny litteratur måste nog vilja mer än så).
Men. Alltså, Tao Lin har skrivit en förbluffande tunn bok som ändå innehåller förbluffande mycket läsvärde. Läs den, men inte om du tror att du ska möta Messias.

Monday, March 02, 2015

Lou Reeds födelsedag

Min kanske bästa bok (som kommer att få sin förtjänta vördnad så småningom) skrev jag med en del Dire Straits ur högtalarna, men hela tiden drev jag ut smöret med hjälp av Velvet Underground och Lou Reed. Hela tiden ville jag åt det taggiga och såriga som är livet. Och Lou Reed är med mej varje dag och idag fyller han år och jag tackar dej, Lou, jag tackar dej för att jag får vara jag, vrång och frånvänd mot dem som inte orkar fatta, en gåva för de andra.

Mars igen

Ibland cyklar jag min vanliga runda i sol. Men det är mest grått. Det är vind. Det är dimma ibland och duggregn ibland, ibland far molnen fort och det haglar hårt och där vid Hammars park har det nästan blivit en liten sjö och bäcken porlar stridare än någonsin.
Det är där jag höll på att köra på hjortarna för ett år sen.
Det är där jag trodde jag såg tranan förra veckan. Försökte fotografera. De långa smala benen, skyggheten. Näbben på jakt efter grodor.
En trana?
Jag kollade på bilder och på Wikipedia och, nä, det var nog en häger, en pelikanfågel. Skygg också den när jag stötte på den igen idag, försökte fly när jag stannade och skulle fotografera.
Så går dagarna.
Så närmar sej våren.
Jag försöker simma mer, försöker skriva mer, försöker cykla mer, försöker hitta fler ställen att söka pengar från för alla livsviktiga projekt jag vill genomföra.
Försöker se ljusare mer. Försöker låta bli att sugas ner.
Men bilarna far över bron, fåglarna svävar i himlen och flygplanen börjar alltid en ny resa.
Det är alltså mars, det är alltså vår. Igen.
(Och det är ju döden överallt alltid överallt, bombad eller sjuk eller avlägsen, oftast avlägsen men ibland kryper den närmre och det är människor som är en del av din historia, det är dina gamla minnen som dyker upp igen, närvaron tydlig av förgänglighet, men vad ska man göra, gråta kanske, och bita ihop och tänka något snusförnuftigt som: "En dag ska du dö, alla andra dagar ska du det inte." Som om det någonsin skulle hjälpa när du kravlar trasig i ett hål.)

Duras, min älskade

(under den första delen av åttiotalet gick jag från Tvillingdeckarna till Agatha Christie innan tandläkarungarna kom in i bilden, mina blandbandbrevvänner som delade med sej av musiken, politiken och litteraturen, Rickard, Jesper och Hedda, de var något eller några år äldre, klokare, antar jag, Ulf Lundell, Slas, Jack Kerouac, men det var inte förrän de unga kvinnorna kom in i bilden som jag på allvar lärde mej om det andra, lärde mej för att jag var intresserad av dem, tjejerna, och nyfiken på kunskap, ibland kär i dem, de oftast svartklädda kloka tjejerna som verkade veta någor om en helt annan värld, det större livet, Sartre, Camus, de Beauvoir och: Marguerite Duras!)

En av Marguerite Duras storheter är att jag kan öppna en bok på måfå och bli gripen, förtrollad av vilken mening som helst, känna den rena tyngden, alldeles drabbad. Kristallskarp exakt litteratur som aldrig skulle få för sej att be om ursäkt, som skälver.
Kennet Klemets har översatt Att skriva perfekt (tror jag, min franska är ju inte alls perfekt) och i denna lilla bok blir det stora ännu större. Prova!

(åh! jag vill tacka er Landskronas unga allvarliga helärliga brudar som fick mej att hitta min väg, hitta ett större djup i tavlor och fotografier, hitta andra låtar av andra artister, hitta andra ställen att se på världen från, att ställa sej på en stol istället för att kravla på golvet, jag som hade en gryta kokande men inte visste vad jag skulle stoppa i, hur jag skulle krydda, jag som bara ville rocka röven av högern eller vara nostalgiskt sentimental redan i arton- nittonårsåldern).