Wednesday, November 30, 2005

Min dotter fyller tre i januari, idag var hon på sin första maskerad. Hon hade en varm kaninmössa med stora öron, kaniner har ju det. Hon var mycket lycklig. Två Batman, en Spindelmannen med inbyggda muskler, en snut, en jultomte och tre feer med trollspön, dom stora tjejerna. Den yngsta flickans mamma är ensamstående, den yngsta flickan var inte utklädd. Hennes mamma berättade för mej om hur jobbigt det var att ha sin dotter på dagis från sju till sex, mamman ville bara prata. Hon hade bott i Landskrona, blev kär och flyttade dit. Blev ensam och flyttade till Limhamn.
När jag kom hem skrev jag på min halvt självbiografiska roman, skrev om tiden efter jag slutat kröka, hur jag inte stod ut med AA, hur jag gick till min finlandssvenska socialassistent och bara pratade. Försökte göra litteratur av det, det är inte lätt, men inte omöjligt. Sen cyklade jag på motionscykeln och badade med Michael Connely. En av många bra engelskspråkiga deckarförfattare som är på en helt annan nivå en 95% av dom svenska lallarna som inte sysslar med litteratur. Vem som är bra? Tja, Kristian Lundberg, Arne Arnald när han inte vitsar för mycket. Vilka som är hyfsade? Henning och Håkan. Kjell Eriksson, Erik Eriksson, Åke Smedberg. Sen finns det flera som jag börjat på, gett en chans, men det är så torftigt, så schabloniserat. Ospänstig journalistprosa.

Sunday, November 27, 2005

Det var en mycket vacker morgon över Öresund idag. Min dotter och jag sov i samma säng i mitt gamla pojkrum, Johanna var i Båstad på tjejträff. Elsa sov fortfarande när jag drog upp rullgardinen i samma rum som jag längtat och längat i för tjugo år sen. Köpenhamn!! Iväg!
Sen promenerade jag in till stan, Landskrona, längs havet, och fick äntligen Landskronaboken levererad. Senare satt vi (några av författarna till boken) och signerade, först på museet och sen hos de två bokhandlarna i stan. Jag har skrivit mitt namn 180 gånger, min autograf. När jag gick en termin på lärarhögskolan i Jönköping 1989 tyckte min handledare att jag borde ägna en stor del av min tid till att lära mej skriva vackert. Inte så. Vackert så att barnen skulle kunna läsa på tavlan. Min handledare var religiös, jag var tvivlare. Jag frågade om hon verkligen var rofylld inför döden som jag själv var så rädd för. Ja, svarade hon. Det har inte än gjort mej helt lugn, men det var en hjälp på vägen. Jag söker och strävar efter en tro som kan ge mej ro,
Jesper Svenbro. En högt uppburen POET, forskare på universitet i Paris. Mottagare av flera pris. Idag när vi signerade Landskronaboken träffades vi för andra gången, träffades som: hallåja, hur är det? Han skulle kunna vara vem som helst, en arbetslös gammal svetsare från varvet. Whatever. Det är en komplimang. Han lämnade Landskrona för fyrtio år sen, han har aldrig lämnat ändå.
Det skulle kunna vara vilken stad som helst, kärleken till sina rötter. För mej är den staden Landskrona.

Saturday, November 26, 2005

Att skriva en bok. En Jonas Berghroman. När jag var klar med min senaste bok hade jag redan funderat på hur jag skulle kunna jobba ett slag, ett halvår med någor som jag tyckte om. Pengar. Hade pratat med folk i Landskrona, kulturförvaltningen. Man måste planera om man ska vara fri. Så jag hade ett sexmånadersjobb för att göra en Landskronabok. Den är klar nu. Det har inte varit ett heltidsjobb men en okej heltidslön. Inget kontor, ingen stämpelklocka, jag bestämmer, men jag måste leverera. Pressen och stressen och att vara sin egen chef kan vara jobbigt.
Okej, under tiden som redaktör har jag funderat på min nästa egna roman, särskilt när jag cyklar eller simmar. Eller bara sitter i koloniträdgården i solen, eller på en bänk nere vid havet, läst en bok, en tidning, funderat, lyssnat på musik i freestylen, tänkt, plitat ner några rader, ett uppslag. Så.
Nu när jag sitter varje dag och skriver vet jag vad boken ska handla om, hur det ska gå till. Jag vet att jag kan skriva en bok, en Jonas Berghbok, så jag litar på det. Skriver först för hand, vad som helst, sen in i datorn, nya idéer och uppstramning samtidigt. Det viktigaste är: In i datorn. Jag kan redigera sen. Om åtta månader har jag ett manus. Det skickar jag till mitt förlag, förhoppningsvis gillar dom det och ja efter några veckor. Då har jag fått lite distans till romanen, då sätter jag igång och går igenom manuset en gång till, förtydligar en del, men stryker mest.
Sen skickar jag till redaktören som går igenom, sen går vi igenom tillsammans, jag lyssnar på hans synpunkter och ändrar det jag vill, sen korret, sen är det en bok. Det är inte enkelt. Det är tufft att läsa all skit jag skriver innan det blir bra, det är jobbigt att stå i Ystad och veta att man ska bygga en motorväg till Haparanda. Men det finns bara en variant, sätt dej och skriv! Du måste vidare, du kan! Gå in i den världen!
Ekonomi. Tidningsskrivande, uppläsningar, föredrag, skrivlärare, A-kassa, förskott, stipendier.
Ekonomi tidigare. Fyra år på skrivarlinjer med studiemedel. Misslyckade universitetsstudier med studiemedel, vänta några år, nya studiemedel. Soc. Måla hus. SFI. Städa. Jobba med utvecklingsstörda. Lager. Lärare. Det vanliga alltså, kanske. Ingen romantisering, det har sett ut så bara.
Och någonstans: Detta är det enda jag vill syssla med. Skriva böcker.

Tuesday, November 22, 2005

Jag träffade Tompa på Bullen igår. Romanen som jag skriver just nu handlar till viss del om honom, något förklädd. Tompa. Han är snart sextio, har skinnbrallor ibland, gillar blues och jazz. Han tar bilen till Österlen på sommaren, Sandhammaren och nakenbadet där. Dricker en halv kall flarra vitt vin och somnar i solen några timmar. Sen kör han hem. Tompa är egentligen ingenjör, brevkursingenjör som tjänade bra med pengar på sextio- och sjuttiotalet, köpte sjyst villa, sen blev han kär i grannens dotter. Han träffar inte sin son, inte sin förra fru. Han var ihop med grannens dotter i tre år, men inte nu. Tompa har en cykelverkstad, han har inte betalat skatt på flera år. Tidigare tapetserade han antika möbler och köpte och sålde tavlor på auktioner. Är Tompa en ond mäniska? Jag tror inte det, vi får se när min bok är klar. Den handlar om Jonte Sten också, lättölsalkisen från Landskrona.

Sunday, November 20, 2005

Jag har aldrig läst Lotta Lotass. Aldrig Paul Auster eller Kerstin Ekman. Jag började på Proust men la av, det var många år sen. Jag läste Joyce, Porträtt av konstnären som ung man efter att ha läst Dylan Thomas, Porträtt av konstnären som valp. Jag har inte läst eller sett Sagan om ringen, inte ET eller Star Wars. Jag har aldrig lyssnat på Belle and Sebastian.
Det blev nyss söndag. Min fru och dotter sover, nån kom med taxi utanför fönstret i Limhamn. Det rånas som aldrig förr i Malmö. Jag ska köpa ett trygghetslarm till min fru, ett till mej själv också tror jag. Det är inte gamla kärringar som råkar illa ut, men det är dom det skriks om, för deras söner är fyrtiotalister. Jag blev rånad för några år sedan, en kniv mot magen några meter från bankomaten. Jag var ofta jävligt full på den tiden. Han snodde mina stålar och tog mina kort. Jag tog en taxi och kom efter ett slag på att jag inte kunde betala, blev utslängd vid Möllevångstorget i Malmö. Bohemparadiset. Hann krita några öl innan jag tog mej hem. Jag vet alltså vad jag talar om, rån är inte så farligt. Men det var då, nu ska jag köpa trygghets larm av Brottsofferjouren, de kostar hundra spänn och låter högt, ser ut som en tuschpenna, det är inget skämt. Jag vill inte att min fru ska bli rånad, hon är rädd på cykeln i mörkret. Jag vill inte ha det samhället. Rädda underklassen!
Jag har aldrig läst Harry Potter eller Joyce Odysseus, eller Eyvind Jonssons. Jag kan nog inte ens stava till Eyvinds efternamn. Jag började på Tåbb med manifestet en gång.
Jag lyssnar på Toni H nu. Han har kört på speed i flera år. Jag ville höra hans historia, den är okej.
Jag har inte köpt Kents nya, men lånade den på bibblan häromdagen. Vilket skit! Jag gillade Kent innan, dom är i min ålder. Men det verkar som att dom i takt med att dom blivit äldre blivit än mer kvasiallvarliga/djupa. Namedroppa Shelley och Pollock och sånt. Mixa sången långt bak och vara allmänt tradiga och låtsas att man är independent. Vadå? Varenda sextonåring som varit olyckligt kär och skrivit en dikt om det köper ju deras plattor. Vara ärlig, det är min paroll.
Jag blir förvånad när människor inte läst Dylan Thomas´ änkas självbiografi, eller dom som inte läst Tousaints tre första. Slas Hylinger, Slas Östergren och Slas.
Jag är mycket tacksam för det Proust och Joyce gjorde, dom lärde mej mycket av det jag kan, indirekt. Det ska man tänka på, vi blir påverkade av musik och böcker som vi inte hört eller läst. Staffan Percy sjunger nu, en dikt av Bo Setterlind. "Vindarna vaknar och vänder." Det är grejor i natten det.

Friday, November 18, 2005

Fredagkväll i Limhamn. Kom just hem från Landskrona, har gjort intervjuer inför släppandet av Landskronaboken där jag varit skribent och redaktör. Andra som är med är Jesper Svenbro, Jan Sigurd, Roger Wilson, Katarina Danielsson. Ingvar Karpsten som gav ut en roman på BonnierAlba när det fanns. Det blir en fin bok.
Det finns en kärlek hos mej som blandas med vemod, som endast kommer fram när jag cyklar eller går ute vid vattentornet i Landskrona, en stilla eftermiddag som det var idag, kall men med sol. Thåströms nya skiva i freestylen. Jag köpte en ny freestyle i onsdags, jag är tydligen helt omodern, det var den sista dom hade i affären, men två hundrafemtio spånn var ju billigt, den byter sida själv. Men kärleken till Landskrona, jag gick in på restaurangen Seglarpaviljongen som ligger under vattentornet, ofantligt vacker utsikt, en svenskdansk halvsylta med god mat, friterad spättafilé. dansk flääskesteg. Och cajunkäk. Kocken heter Poul och hans morsa hade nyss läst min nya bok, jag blev bjuden på en dubbel lättöl. Pratade med Pouls farsa, han tycker att det är för jävligt att det inte går färjor till Köpenhamn längre, han ska skriva en bok om slappa kommunpolitiker. Han är åttio och det som förr hette pillemarisk.
På gågatan på väg till Akropolis där jag ska träffa en gammal kompis stöter jag på Patrik Johansson, han blev klar som Landskrona BoIS´nya tränare igår. Ett välkommet namn. Han ska nog kunna ta oss tillbaka till allsvenskan igen. Han tar mej i handen och frågar om jag är nöjd med min nya bok, han har sett mej i Bokbussen. Jag säger välkommen tillbaka till BoIS, vi har väntat på dej. Du kanske inte förstår, men det var en stor stund.
Quit your dayjob är ett band där två av tre kommer från LA, lyssna på dom! Tuffa, roliga, viktiga.
Jag var väldigt full och olycklig när mitt band spelade på pizzerian i Teckomatorp hösten 1992, min tjej hade gjort slut och Henke och jag åkte till Köpenhamn. Jag var mycket full och olycklig när vi började spelningen vid tiotiden. Jag kunde inte stämma gitarren. Det var jag som hade skrivit dom flesta låtarna men jag tyckte att det var kul att säga att Per Gessle eller Ulf Lundell hade skrivit dom, Tomas Ledin. När bonnapubliken önskade en låt av Creedence bad jag dom att fara åt helvete. Så tog den karriären slut.
Dagen efter satt jag på Akropolis när dom just öppnat, skrev inledningen till det som skulle bli min första roman, aldrig utgiven, men en fet och färdig roman.

Thursday, November 17, 2005

Det finns ett förstorat fotografi från slutet av åttitoalet där jag står tillsammans med två kompisar vid en tegelvägg i Helsingör. Vi är nitton-tjugo år och har slitna rockar och håliga jeans och gitarrer, jag har runda solglasögon. Vi ler och sjunger och det är något som strålar. Jag tror att det är frihet. Svenska turister lägger pengar när vi kör låtar av Ebba Grön och KSMB, ett gäng lumparkillar i vår ålder pröjsar hundra spänn och gratis öl om vi sjunger Hasse Kvinnaböske i en halvtimme. Det gör vi naturligtvis.

Vad är frihet? Det är onsdag i november och jag längtar till Danmark. Jag tar tåget från Malmö och det stannar i Landskrona och något skaver i magen, jag känner mej som en svikare som inte hoppar av. Jag är uppvuxen i Landskrona. Jag har lärt mej mycket där om hur männsikor kan vara. Men det går inga färjor från Landskrona längre så jag fortsätter vidare mot Helsingborg, fortsätter vidare uppför trapporna till färjan och Helsingör. Jag bor i Limhamn i Malmö, jag hade kunnat åka till Köpenhamn, men jag väljer Helsingör. Jag är ofta en orolig människa. Jag är rädd för terroristerna som kvällstidningarna bombar mej med. Köpenhamn ska vara nästa mål, sägs det. Jag tror inte på det, men ändå, jag är rädd för att just när jag åker, då smäller det. Så jag åker färja till Helsingör och fortfarande, efter mer än tjugo år, är det frihet. Den frihet jag såg från mitt pojkrumsfönster, danska lyktor lyste på ett annat sätt. Det var i Danmark allt skulle börja.

Jag blandar alkoholfri öl med Hof på Borgerkroen, gör lättöl. Vid bordet intill sitter fyra män i femtioårsåldern från Laholm, den bullrige säger att en kärring ska vara som en bra dammsugare, gå tyst och suga bra. Alla skrattar. Är det frihet? Äventyr med grabbarna och autopiloten på, rullande shoppingväskor med öl och likör.
"Men det är jobbigt med röken", säger den av männen som bär dunväst.
"Men det är Danmark …", säger han som kommer att bli fullast, beställer in mer Jägermeister. "Det är Danmark", säger han, "frihet …"
"Det är ju bra som dom gjort med utlänningarna", säger den tyste tyst.
"Dom måste ju kunna språket, läkare ska inte bryta."
Röken svider i ögonen och jag går ut, jag vill också förstå vad en läkare säger. Men det var sättet de sa det på.

På färjan tillbaka känner jag mej ung, bommar en lång cigarett av en dansk kvinna och röker. Fnyser åt dom som fnyser åt mej när jag blåser hårt. En stund av frihet. Sen på tåget skäms jag över att jag luktar rök och öl klockan sex, när alla de som arbetar jäktar hem.
Vad är frihet? Jag stannar till på bibblan där två äldre män sitter och pratar för högt över tidningsbordet.
"Dom måste ju kunna svenska, perfekt svenska, så man förstår …"
"Ja, och seder och bruk …"
"Men om dom kommer från Värmland då", säger en kvinna som har hatt, "och pratar fort, då fattar jag halvsju ..."
"Det är en annan sak", säger en av männen kort och vänder sej demonstrativt mot sin bekant igen. "Du vet, när jag hade macken, då kom där en sån …"
"Jag och frugan ska ju åka till Turkiet", säger den andre, "varmt och skönt nu ju."
Jag cyklar hem och undrar vad som händer om gubben blir sjuk i Turkiet.

Det finns ett förstorat fotografi från slutet av åttiotalet, från Helsingör. Glada halvfulla grabbar som spelar och sjunger och fortfarande tror att efter regnet kommer sol, att det vid regnbågens slut finns en spann med skimrande guld.
Den kvällen slutade i dansk fyllecell för mej. Dansk fyllecell är värre än svensk. Jag fick stanna till tio på morgonen utan vatten, jag var enormt pissenödig och törstig, fylld av dåligt samvete. Det var inte frihet.

Wednesday, November 16, 2005

Det är tufft i början. Det finns en historia om det: Det skulle bli Shane MacGowans begravning i byn Erasehead söder om Dublin. Dom enda svenskarna var Rickard och jag. Färja från utanför Glasgow och sen besök hos våra gamla vänner i närheten av Belfast, i den lilla staden utanför, jag har glömt namnet. Och sen en folkahusbil till Galway, det kändes som nittioett igen, Waterboys och Pink Floyd och Jesus and Mary Chain, Billy Bragg. Såna killar var vi. Ebb och flod, kallt vatten. Golf! Rökte och skrattade. Det skulle bli Shanes begravning och jag undrar varför det bara var Rickard och jag från Sverige, alla ni andra då?! Ni som också dansade då, var fan blev ni av? The Alarm "Where were you hiding when the storm broke" Nåt sånt. Vi satt på tåget och jag blandade läsk i ölen för att få den till lättöl, tre rödhåriga barn som liknade Tage Danielsson tittade på. Knäpp gubbe, sa dom på en obegriplig dialekt.
Nä, det är aldrig lätt i början. Shane lever. Jag lever. Vi är kanske inte glada varje dag, men det fortsätter. Lars Forsell skriver i boken Vänner om hur hans sonson dog, om hur han spottar på döden som har tagit hans vänner ifrån honom, många alldeles för tidigt. Det är vackert. Dom flesta av mina vänner lever, men många har dött i min närhet. Det är tufft i början, sen planar det ut.
Jonas Bergh vaknar, jag alltså, Elsa sover fortfarande, hon är min dotter, jag låter henne sova. Det är mer än en timme innan vi ska till dagis. Johanna sticker till jobbet, hon är min fru.
Solig morgon i Malmö, men det ser kallt ut. Idag ska jag åka till Landskrona för att jobba med Landskronaboken som jag är redaktör för. Den trycks i Polen nu. Kristian Lundbergs nya roman ska jag försöka få tag på också. Grindväktaren. Hans förra Eldätaren var utsökt.
Tåg ska man åka när det inte är så många andra passagerare. Men, kollektivtrafiken har ökat, det är omöjligt att passa in perfekta tider. Livet är hårt.
Kristian Lundberg: Nedmonterat folkhem, ingen som bryr sej, rån och rån och rån. Rösta höger! Nä, jag skojar. Men som Gudibrallan (?) sjöng: Fy på dej Sosse för du luktar skit. Andra maj så märker vi att du är folkpartist. Jag kommer, på min pappas sida, från en stolt socialdemokratisk släkt, dom må vända sej i gravarna nu, farfar, farbror Kalle. Och BoIS ur allsvenskan, Sandkvist till MFF. Men vi reser oss alltid, landskronaborna.

Tuesday, November 15, 2005

Det blåser i Skåne. I hela landet vad jag förstår. Det gäller att hitta rätt väg när man ska ut och cykla, det säger jag er. Jag brukar gå efter regeln: motvind bort, medvind hem. Men det har inte funkat så bra i Limhamn/Malmö på sistone. Men jag kan vägarna, Vikingagatan till exempel, där kan man lura motvinden. Och bra låtar i freestylen. Jag kommer hem svettig och byter kläder. Dotter på dagis, fru på jobbet. Igår skrev jag klart en krönika till en svensk/arabisk nättidning som jag inte minns namnet på. Idag skriver jag vidare på min bok. Och startar en blogg, om det nu funkar.
Ikväll äter vi middag på Bullen.
Jonas
Jaha, det gick ju bra. Då är jag med i matchen. Vi får se hur det går. Så småningom ska jag berätta om min uppväxt i Landskrona, om den där katastrofala spelningen på pizzerian i Teckomatorp. Om tankarna nere vid havet, om längtan när lamporna taändes i Köpenhamn på kvällarna när hösten var som jävligast, och vintern inte ens börjat, ännu gråare och kallare. Jag ska kanske berätta om hur jag tyckte att Kjell Eriksson bet sej i tummen på dagens kultursida i Aftonbladet. Undrar vem det är som är bitter? Inte jag i alla fall, även om jag känner mej lita orättvist behandlad då och då, kortare stunder oftast.
Helena Looft läste jag ut igår, började och startade samma dag, en kort fin roman bland alla hennes andra korta och fina. Nu är det Tabucchi som står på tur, hans som skrev Påstår Perreria, en fantastisk bok. Jag fick böcker från mitt förlag när jag hälsade på förra veckan, det är dom som ryker nu. I badet läser jag dock bara deckare. 45min.-en timme varje kväll. I olja, jag och Lill-Babs.