Sunday, November 27, 2011

Dumheten dumheten dumheten

Jag har feber och ont i hela kroppen. Yr i bollen. Men så dum blir jag aldrig. Och det handlar inte om Landskrona, det handlar om hur svensken aktivt (fast tvärtom) väljer att bli mer och mer korkade (fast tvärtom, egentligen handlar det om att alltför många bara skiter i allt som har med kunskap att göra.)

Notis ur HD:s nätupplaga
JULSKYLTNING STÄLLS IN

LANDSKRONA. I samråd med Räddningstjänsten ställs alla julaktiviteter på Rådhustorget in.

Läsarkommentar:
Typiskt Landskrona! Alla andra ställer in julskyltningen men inte Landskrona! Jag tänker i alla fall inte ta mig till stan med risk för att få en tack panna i huvudet! Lycka till med jul skyltningen Landskrona!

Lyc ka till me d möj lighe ten att ska-ffa ett givande liv.
Varför skriver man en sådan kommentar.
Vad gör detta cyniska samhälle med oss.
Men det kanske bara är jag som är blåst. Som bryr mej, som oroar mej, som vill ha en förändring till det bättre i vårt samhälle. För alla.
Ja ja, jag är väl bara sjuk.

Friday, November 18, 2011

Ur ... vad den nu ska heta

Det är vita väggar i relief på baren på hörnan, ett ljus som slocknar snart brinner ändå.
Varför ringer hon inte.
Han tänker på lägenheten som såg gammal ut som var gammal som blev modern på femtiotalet när målaren i trappen bredvid slammade väggarna till relief och målade blommor över, i tamburerna i hela kvarteret.
När hon knuffade honom den gången, hur han rev sej och blödde.

Det är vita väggar i relief och ljuset flämtar svagt på baren.
"Maestro", säger barägaren och ler. Och det är ändå ett hopp. "Du är tyst idag, Maestro, har du sjungit för mycket, ha ha ha!"
"Hes", kraxar Pange och han tycker verkligen illa om duvor, men just då ser han genom fönstret som han längtar genom, en vit och han tänker på fred. Varför är det så svårt med fred.
Varför ringer hon inte.

Friday, November 11, 2011

Jodå, det är bra

Stone Roses är givetvis betydligt coolare och bättre än Oasis någonsin var. Den som inte fattar det fattar ingenting.

Dom som inte fattar någonting.
Dom som inte bryr sej om någonting utanför sin egen högst privata sfär.
Det är dags för avskaffandet av (sken)demokratin.
Eller ... det är dags för körkort för rösträtt.

Låt oss säga, i det nya vackra Sverige, där allt tydligen är bra om man pratar med Reinfeldt och hans kompanjon Borg. Och, för all del, i Afrika är allting också bra, om man pratar med den ålhale Bildt.
Låt oss säga att en deltidspappa till två barn har det struligt med pengar.
Låt oss säga att han bor i en bostadsrätt som han givetvis inte äger eftersom alla pengar är lånade pengar.
Låt oss säga, i landet där politiker oproportionerligt höjer sina egna löner gång på gång ...

Eller: Jag säger ingenting. Om det hade varit så att vi levde i ett land där dom styrande öppet gick ut och sa att själv är bäste dräng. Klara dej själv, jag skiter väl i dej.
Men dom nya moderaterna (och dom nya sossarna i vissa fall) säger inte så. Dom vill bara ha röster. Dom är bara rädda att tappa väljare. Vad det gäller moderaterna är det ju inget nytt, den cynism och det människoförakt som genomsyrar det partiet är känt sedan länge. För att inte tala om folkpartiet. För guds skull, låt oss slippa att tala om folkpartiet.

Men om vi skulle säga såhär att någon, tja till exempel jag, var pank. Jag behövde hjälp från det sociala skyddsnät (socialförvaltningen) som dom styrande påstår finns i vårt kvasigoda land. Om det var så. Då måste jag sälja min lägenhet. Då måste jag bli hemlös eftersom dom eventuella flådiga lägenheter som är möjliga att hyra är alldeles för dyra för mej. Dessutom skulle ingen vilja hyra ut till mej, eftersom jag inte har tillräckligt hög inkomst.

Jag har ingenting att sälja. Jo, en lägenhet, men pengarna för den går till mäklaren, till banken (som dessutom ska ha extra för att lösa lånen i förtid) och till dom människor jag lånat pengar av för att överhuvudtaget kunna köpa lägenheten, som jag egentligen ville hyra men det finns ju knappt några hyreslägenheter.
Då står två barn på fyra och åtta år utan bostad hos sin pappa.
Är det någon som bryr sej om det?
Ja. Jag bryr mej om det. Barnen bryr sej om det. Barnens mamma och flera andra bryr sej om det.
Men regler är regler.
Cynism är cynism.
Och människor är inte längre människor.

Och nu ska du lyssna: Det handlar om en systematisk utrotning av människor som inte anses nödvändiga. Det är vad det handlar om. Och det är för jävligt.
Och kom inte och säg till mej att var och en ska ta ansvar för sitt eget liv och att vi inte ska ha ett bidragssamhälle och allt annat skitsnack som du har blivit matad med av dom som bara bryr sej om sej själva.
Människor har i alla tider hjälpt varandra.
Alla politiker lever på bidrag.
Du lever på bidrag varenda gång du går till doktorn eller tar ditt barn till skolan eller fotbollsplanen.
Banker, tidningar, varenda oduglig lokalpolitiker, bidrag bidrag bidrag.
Du lever på andra människors död också, men det får du tänka ut själv varför. Jag kan inte säga alla sanningar.

Men en låt av Stone Roses betyder mer än Oasis samlade produktion. Du kan fundera på varför det är så om du nu ändå tar på dej tänkarmössan.

Wednesday, November 09, 2011

Stå aldrig still

Allting dör. Allting försvinner. Det är inte svårt att veta.
Det är inte lätt att vänja sej vid.
Det är inte lätt att acceptera.
Men ändå, jag skrev trots allt tre böcker i den där boden i den där trädgården vid det där huset som jag inte bor i längre.
Och nu skall den bort, säljas.
Som huset utanför Halmstad såldes, som kolonistugan såldes.
Så ser livet ut. Man vinner och förlorar. Det finns söta och sura äpplen. Det är bara att bita och ta vad man får.
Tänk på det, sverigedemokrater och andra puckon, det förändras hela tiden. Lär er det. Så blir vi av med er snabbare.

Sunday, November 06, 2011

Och samtidigt fångad

Det är också något vidgande. Att jobba under restriktioner. Att jobba inom gränser.
Ja ja ja.
Nej nej nej.
Jag gör det jag vill.
Det är jag som bestämmer restriktionerna, gränserna. Jag och Thomas, just i det här fallet. Det är inspirerande.

Jag har lyssnat på KSMB under förmiddagen. Jag har skrivit. Jag har lagat gröt till mina döttrar. Vi har lekt en konstig lek där man får mat med posten. Den här lägenheten kan vara en värld. Köket är restaurangen. Soffan vid teven är teatern, ibland bio. Flickornas rum är ofta en skola. I min arbetshörna är jag rektor. Lillasyster kan vara storasyster. Storasyster mamma. Hunden av tyg som jag fick när jag var liten lever ju och vi gör konstiga saker av papper och tejp för att dom ska kunna flyta.

Jag pratar om att försöka flyta.

Jag pratar om sådär 55 kvadratmeter. Jag pratar om restriktioner och gränser, om friheten därinne. Jag pratar om att vara kreativ och fri i det normsamhälle som vi möjligen måste ha, till en viss punkt. Men den punkten har jag satt för längesen.

Och imorgon får vi inte vara försenade till skolan.

Och samtidigt fångad.

Saturday, November 05, 2011

Där rosor aldrig dör

En gång hade jag en biljett till en konsert med Bob Dylan. Den blev jag av med på något sätt.
Det var när han skulle spela vid det där slottet, nära Vollsjö, du vet. Jag har glömt vad det heter, men vi åkte förbi det ofta när vi bodde där (i Vollsjö) på väg till Kivik.
Kivik har tagit en stor plats i mitt hjärta. Det är nästan lite löjligt. I år har jag inte varit där. Saker blir större, vackrare, mer sorgligt, mer romantiskt. Pomona Inn finns inte längre. Det som fanns då finns inte längre. Det kan man gråta över, eller sörja. Eller glädjas åt det nya. ller både och.

Jag lyssnar alltså på Bob Dylan.

Men jag var i Simrishamn för en månad sen. Och Janne kom hämtade mej på stationen. Och vi åkte till Vik.
Det var början av oktober.
Det var varmt för årstiden, sol.
Nästa dag badade vi nakna där bland stenarna. Det var kallt. Kanske inte för årstiden. Vattnet på Österlen är alltid kallare. Men det var kallt för kroppen. Men det var en fröjd och en sorts lycka.
Och kvällen innan, när vi gick hem från bykrogen var det så mörkt. Janne hade en ficklampa. Jag pratade med henne i telefon och Janne skrattade osedd längre bort. Det var det enda som syntes, mitt ansikte i ljuset från en omodern mobiltelefon.
Sen pratade vi om Det sjunde inseglet och Döden.

När jag pratar om Bob Dylan pratar jag även om Pink Floyd. Det var med Jesper jag skulle på konsert den gången också. Jag blev av med biljetten den gången också. Jag minns hur vi gömde biljetten på ett väldigt bra ställe. Jag minns bara inte var. Det var hemma hos mina föräldrar. Det var längesen.
Men konserten blev flyttad i tid, det var i Köpenhamn och jag lyckades få pengarna tillbaka. Jag har för mej att min mamma hjälpte mej, hon brukar göra det.

Sen såg jag ändå Bob Dylan spela, på Roskilde.
Jag tycker att KB är lagom stort för en konsert. Jag vill inte ha det större än så. Jag skulle antagligen inte gått för att se Bob Dylan på Percys arena om jag fått biljetten gratis och gratis middag och gratis taxi.
Och då högaktar jag ändå Bob Dylan för hans absoluta sätt att gå sin egen väg. För att han vill. För att han kan.

Nu tänker jag på Leonard Cohen. Honom har jag också sett på Roskilde. Men jag var för ung och dum. Leonard Cohen var alldeles för smart för mej. Det är han fortfarande, men jag fattar åtminstone lite mer.

Tuesday, November 01, 2011

Att gå på strippklubb (sluta mala, get to the point)

Jag tänker ju på Olle Ljungström då och då.
Då kan jag tänka på svanar, den där låten, heter den Country?
Jag tänker alltså på Reperbahn.
När jag tänker på Reperbahn tänker jag först på den filmen Barnen från Bahnhof Zoo som drabbade mej så när vi såg den i aulan på högstadiet.
Ja, jag vet att den utspelar sej i Berlin, jag associerar som jag vill.
Jag minns att David Bowiea Heroes var med i filmen. Jag har sett den några gånger till sen, men det var längesen nu.

Men, när jag tänker på Reperbahn tänker jag på den stormiga dagen när jag rimligtvis var nitton år och färjorna hade slutat gå från Landskrona.
Och det var november och det var en sån höststorm, du vet, som vi har vid havet i Skåne. Från väster. När det bara slår.
Mamma körde mej och Rickard till Helsingör och hon var väl orolig. Jag fick några påsar med mynt av olika valörer som hon hade hittat hemma. Och ... ska ni verkligen åka?
Klart att vi skulle åka.
Men det gick ju inga färjor.
Tivoli i Helsingborg fanns inte då, ingen knutpunkt. Tivoli var station och färjeterminal, där fanns en pub. Där satte vi oss och väntade. Sen skulle en provfärja avgå, vi hängde på, trängdes. Efter ett slag dunkade färjan in i kajen i Helsingör ganska hårt. Men vi var över och hoppade på ett tåg mot Esbjerg där nästa färja skulle ta oss till England, till London. Till allt.

När jag tänker på Olle Ljungström tänker jag inte så mycket på Reperbahn. Jag tänker på sångerna Nåt för dom som längtar och En förgiftad man. Jag kan tänka på mycket mer. Men det är två sånger som är, tja, sju romaner åtminstone.

Och det handlar om spänning och förväntan. När tåget lämnar Köpenhamn och man vet att man ganska snart kommer till Rödby och man tar sin äldsta dotter i handen och går till restaurangvagnen och hennes tidning eller ritblock är helt nytt och vi vet att vi ska åka långt och länge.
Sen äter vi räkmackor på färjan.
Sen kommer vi till Hamburg.
Sen går vi runt där och det gjorde vi under två somrar i rad för några år sen, en mamma och en pappa och deras två döttrar, och vi satte oss på ett ställe och drack kanske öl och vi visste att om så och så många timmar går nattåget till Paris. Vi tänkte inte på Reperbahn. Vi tänkte på kroatiska öar och städer: Pula, Zagreb. Vi tänkte på Salzburg. Ett annat år tänkte vi på Marseille, Narbonne, Perpignan och Madrid.

Konduktören kom in i vår kupé. Rickard sov. Jag var rimligtvis nitton. "Ni hinner inte till färjan i Esbjerg", sa han. "Vad ska vi då göra", sa jag. "Jag synes at ni ska åka hjem, men ni kan ju åka till Hamburg också och försöka byta biljetterna där, ta färjan därifrån."
Jag lät Rickard sova och sa att då gör vi det.
Så gick det till när vi hamnade på en strippklubb på Reperbahn med fritt inträde och förbannat små och dyra öl.