Thursday, May 26, 2011

Är det flykten

Jag lyssnar på en inspelning från Landskrona teaters restaurang, som under flera år inhyste Amatörteaterföreningen Harlekin som jag var med i ett slag. Fina människor som Niclas Zander, Roger Wilson och Åsa Meierkord (som hade bandet Sobsister) var också med.
Det var en av dom första gångerna som världen öppnades för mej.

En av dom första gångerna som världen öppnades för mej var när jag och Windy började spela tillsammans. Vi var tio (tror jag) när vi skrev våra första låtar. Men det började med att Noice hade gett ut sin debutskiva Tonårsdrömmar. Jag hade hörlurar på mej och Windy en gitarr, han hörde inte skivan, bara mitt sjungande eller skrikande och sitt eget hyggliga gitarrspel.
Så bildades Tredje Världskriget som senare bytte namn till QK (med bakvänt K).

Jag tror att det var så världen öppnades, av musiken, av att få uttrycka sej själv. Jag hade aldrig några drömmar om att bli rockstjärna, inte ens att spela in en skiva. Jag tyckte bara att vi hade så kul. Och jag tyckte om att uttrycka mej.

Min värld öppnades tidigt av böcker också. Jag vet inte. Det att få vara någon annanstans.
Jag vantrivdes inte i min barndom, med min familj. Absolut inte.
Men radion. Men böckerna. Men skivorna och kassettbanden. Och rockbanden. Och det där förbannade havet som alltid var så nära.

Min mamma och pappa läste/läser böcker. Jag hittar en gammal delfinpocket, Svinhugg går igen av Wodehouse "Gunilla Ljungheimer 1963", står det. Året innan mina föräldrar gifte sej. Det är en rolig bok.
Jag minns pappas samling med Dan Anderssons dikter. Jag minns Omkring tigarrn från Luossa. "Det är något bortom bergen ..."

Jag lyssnar på inspelningen på kassettbandet som tidigare innehöll Ulf Lundells Längre inåt landet.
QK på Harlekinen och Windy ville inte spela gitarr, och han var sannerligen den som kunde bäst. Han spelade bongos, pinnar och munspel istället. Så det blev bara mina låtar, jag kunde inte spela dom han gjorde eller dom vi gjorde tillsammans.
Det var 1988 eller 1989.
Jag minns dom stora fönsterna i det som idag är teaterrestaurang igen, även om Skånskan inte finns längre.
Jag har varit där och pratat om böcker senare i livet. Då berättade jag att mej veterligen är det fortfarande QK som har publikrekordet i lokalen (man släptte in folk på ett annat sätt då, mindre kontrollerat).
Jag lyssnar på inspelningen och jag minns den unge mannen, pojken, som skrev låtarna.
Jag minns när vi målade lokalerna och lyssnade på Kajsa och Malena.
Jag minns när Niclas och jag var pojkar som försökte vara teaterpedagoger.
Vi hade indisk afton och bakade bröd på ett roligt sätt. Spelade musik på ett roligt sätt.
Men vi gjorde saker.
Vi spelade gatuteater.

Jag minns en tid när politiker kanske inte lyssnade, men tog det för självklart att ungdomar skulle ha något att göra.
Jag minns en tid när politiker tillät ungdomar en större möjlighet att göra kreativa saker.
Jag minns inga huligandåd, bara enstaka polisbilar.

Monday, May 23, 2011

Lunchpaus

Nu skriver vi den här barnboken, Elsa och jag.
Eller. Elsa är inspiratör och rådgivare, skissare, sakkunnig. Jag är bara någon som har lärt sej skriva böcker.
Eller inte.

Men, i alla fall, hon är i skolan nu och jag sitter och skriver och jag vill göra det ordentligt och jag vill göra det bra och jag vill göra det relativt fort. Jag vill att förlagen och filmproducenterna ska ringa, nu!
Förskott!

Så roligt vi har haft det den här helgen, med boken. Anna som ritar så förtjusande och jag som försöker vara lärare och berätta för Elsa om hur man gör en bok. Alla teckningarna vi har ritat.
Och jag som en torr lärare som berättar att man måste lära känna personerna i boken, att man måste kunna se det framför sej (fast i huvudet), innan man kan skriva. Man måste skriva femhundra sidor för att få en bok på hundra sidor. Minst.
Och, samtidigt: LUST!

Och ... det är det svåra, hela tiden vill jag göra det mörkare. För livet är mörkare ibland. Den där pappan är inte alltid så förbannat trevlig eller speciell eller roligt tokkonstig.
Ibland är han ... mörkt tokkonstig.

Så lyssnar man på Sexnolltvå när man skriver ljus och sedelärande barnbok, vacker.
Det finns så mycket vackert i smutsen. Och fult.

Jag kan ju det här!
Jag kan skriva. Varför är det så svårt att göra något när jag känner att det finns en viss spekulation inkilad? Just därför.
Det var inte därför jag började skriva.

Och sen.
Vakna upp! Du ska fylla fyrtiotvå om några månader. Skriv en ljus barnbok som Elsa och många andra barn säkert vill läsa.
Just det.

Och sen.
Det är inte därför jag gör det. Jag gör det för Elsa. Men det är inte lika kul när hon inte är här.
Det är inte lika kul när Anna inte är med (för, jo, hon är också med, på sitt sätt).

Och vi ska skriva tre delar.
Och sen har jag och Anna en eller flera böcker på gång.
När ska jag få skriva mörkt som livet igen?

Och det är så roligt, och svårt.
Jag kommer inte ihåg hur det var att vara barn.
Och ändå gnäller jag som ett barn, barn som alltid vill göra saker på sitt eget vis.

Så, nu måste jag fortsätta.
God jul!

Friday, May 20, 2011

Stevie Wonder and Paul McCartney

Egentligen skulle jag skriva att jag kan vara påfrestande ibland.
Egentligen skulle jag skriva att man måste vara påfrestande ibland.
Det finns människor som tycker att det är jobbigt att prata om jobbiga saker. Och det är det ju, ibland.
Egentligen skulle jag skriva att ibland är jag påfrestande utan orsak, det frestar på.
Egentligen skulle jag bara säga att det är toppen att ha den andra killen på bilden som kompis.
Vi funderar på att köpa en ny kärra.

Men den som kan, tar

Jag läser denne Ove Allansson, Blues för Maria. Det tar lite tid, om man säger så. Och emellanåt belönas man. Och emellanåt har man faktiskt tråkigt.
Att skriva engagerat om viktiga saker behöver inte nödvändigtvis vara tråkigt. Helst tvärtom. Glöd och driv, det är dom verktygen man behöver, möjligen en smula talang och arbetsmoral. Pengar.
Om ni förstår vad jag menar.

Jag lyssnar en hel del på Lasse Berghagen, jag vet inte varför. Kanske för att jag är en ung snart fyrtiotvåårig man. Okej, ett barn, som luktar illa om fingrarna.

Just innan jag läste Mattias Elftorps text i HD, var Elsa och jag på bibblan och lånade en bok om Bamses tidiga liv.
Det var lättare då. Kanske.
Om ni förstår vad jag menar.

Jag följer debatten om hur Landskrona skämmer ut sej. Det är som att stadens styre vill ta sitt ansvar. Det är som att styret i staden är missnöjda med att missnöjdheten och våldet mot människor inte är tillräckligt stort, så dom skapar populistiska och omänskliga krav på dom svagaste medborgarna för att kunna sko sej några år till, med bra lön och hus målade och träd fällda av socialbidragstagare.
Det är bara dom fattiga som begår oglagligheter och ligger på sofflocket, det vet vi ju.
Ni ska veta, landskronabor, att så förbannat svårt är det inte att välta ett minoritetsstyre.
Om ni förstår vad jag menar.

Och nu spelar radions önskeprogram en av Cornelis många låtar, vad väljer man då? Låt mej tänka. Cool Water på den Gyldene Freden? Nä, för dyster. Sommarkort? Nä, för dyster. Den om Morbror Frans eller systrarna som har café eller Taube, Flickan i Havanna? En höna är lagom. Och Deirdre är ju så vacker när hon svingar på höfterna.

Och eftersom jag är en pojke med en bandspelare och hinkvis och lådvis och påsvis med blandband så förändras plötsligt hela världen. Thunder Road med Bossen och nu kommer flygandet igen, till en alldeles egen plats med alldeles egna drömmar.

Och vi satt där igår, på dom skraltiga stenarna i hennes trädgård, och jag var trött, och hon drog upp maskrosor och jag sa att: okej, man blir väl inte förkyld av vatten. Och hennes man gjorde en mycket god matpaj som vi åt sen. Och en gång var jag hennes man, eller pojke. Och nu ska hon ha sitt tredje barn och jag är fadder till hennes andra.
Det är så längesen, och ändå förstår vi så ofta vad vi menar.
Och ändå har vi alltid haft så svårt att förstå varandra och komma överens. Det är kanske därför.
Om ni förstår vad jag menar.

Och hennes och mina flickor hoppade nakna medan vattenspridaren sprutade och jag sa att en pedofil hade kunnat tjäna pengar på detta, eller någon entreprenör vilkensom.
Och jag tycker varken om pedofili eller skandaljournalistik, eller någon cynisk entreprenör.
Och det var en vacker sol och man kunde se regnbågar i vattnet, och dom glada barnen som var så glada innan dom frös.
Och dom var verkligen vackra och jag tycker inte illa om nudism eller naturalism.
Elsa är åtta år och ibland vill vi bada och vi har inga badkläder och jag frågar om hon verkligen vill bada, så bada naken, jag hade badat naken om jag fick, jag gör det när jag har chansen, det är mycket skönare: "Nä." Och det beror på er H&M. "Men bada i trosorna då." Och det beror på er H&M. "Men jag har ingen överdel." "Jag har större bröst än du", säger jag då och jag tror inte att det springer pedofiler i varenda buske (jo, jag vet att dom finns, och om någon mej närstående skulle drabbas ... Jag vet, Jag vet att man skriver upp bilnummer utanför skolorna i Limham, jag vet att det är fruktansvärt att vara ett brottsoffer. Det är inte det jag pratar om.) Jag tror inte att barnen som syr dom andra barnens bikiniöverdelar har egna bikiniöverdelar, i alla fall inte när dom klättrar vidare på karriärstegen och träffar västerländska fäder som är betydligt äldre, på drömsemester.
Om du fattar vad jag menar.
Men den som kan ta, tar.

Tuesday, May 17, 2011

Himlen kan vänta

Jag minns första gången jag hörde Eldkvarn spela Alice. Det var ett av få musikprogram på teve. Carin Hjulström var programledare. Gig, hette det. Det var innan plattan Himmelska dagar hade kommit ut. Jag gick nog andra året i gymnasiet. Det var det bästa jag hade hört.

Idag är det sista avsnittet i Pluras matprogram. På ett sätt hoppas jag att det verkligen är det allra sista, kon är mjölkad nu. Samtidigt vill jag se mer.

Jag har inga idoler. Men jag har förebilder, Plura har nog aldrig varit en av dom.
Men jag började då, -86 tror jag, med Utanför lagen. Jag hade hört några strölåtar tidigare, men det var Utanför lagen! Det har det alltid varit.

Första gången jag hörde Alice var kanske inte första gången som Plura bar en hög hatt. Men ändå. Och en vit T-shirt. Det var det bästa jag hade hört. Jag saknar videoinspelningen som jag inte hittar, och inga klipp på Youtube.
Jag spelade in videoinspelningen på min bandspelare, utan sladdar, lyssnade på min freestyle.

Och när Imperiet spelade Bibel hos Nancy och Carina.
Och Michael Segerström, Kristoffer hette han, Nancys brorsa som gillade korv.
Jag tänker på det nu när jag återigen egentligen tänker att jag borde vara som Plura verkar vara. Avslappnad. Ibland känns det som att jag har en gurka uppstoppad någonstans.
Varför ska jag bry mej?
Varför ska jag vara orolig för vad andra tycker om mej?
När jag genomtänkt, och detta är viktigt, gjort vad jag tycker är rätt.

Jag minns inte om jag trodde på Gud då, men mina första ord var: Jag är inte Guds bästa barn, men jag är den första att erkänna det.
Hade det inte varit så tydligt att Carla är Pluras älskade lillebror, så hade jag varit det.

Men på Caesars i Helsinghåla, Cirkus Broadway-turnén, Debaser, alla gångerna på Victoria dit vi gamlingar kryper.
Nu vet jag inte om det blir mer konsertbesök när Eldkvarn spelar på Victoria, det var ju liksom vår grej.

Jag minns inte vilken min första konsert på Victoria var. Men jag minns lokalerna på tredje våningen där vi träffades på riktigt. Jag minns att något långsamt startade i mitt liv.

Och, medan jag trots allt minns en del, vad många gånger du har varit med, Windy.

Monday, May 16, 2011

Sången han sjöng var min egen

Och andra dagar är det bara två sånger jag vill höra. Världens två bästa sånger. Båda med Imperiet. 1987 och Var é vargen.
Sen hörde jag Ballad om en amerikansk officer.
Och jag kan flyga då.
Flyga tillbaka till den tiden som jag inte vet om den var bättre eller sämre.
Men kommer du ihåg hur alla simmade och flög då?
Kommer du ihåg bryggan där jag satt när det var maj igen?
Kommer du ihåg när man cyklade Svaneholmsvägen ner och man skymtade havet och man cyklade och cyklade och man var under dom nygröna träden, kommer du ihåg?
Nä. Jag vet.
För jag var alltid ensam.
Eller inte.

Det är den här förbannade förkylningen.
Sen är det bortskämdheten. Man blir van.
Är det så?
Jag noterade att dom svenska hockeyherrarna gick på en mina.
Landskronas stolta fotbollslag gick på en annan mina.
I länder som har saker som USA vill ha går små barn på minor varje dag.
Och där, just där, gick solen ner nu.

Sunday, May 15, 2011

Jag går in i foton

Som du ju vet har jag fått en ny mobiltelefon. Inte den flådigaste, inte ens den nästflådigaste. Men ändå, som du ju vet.
Den där dagen när jag var klorögt röd och stannade till hos Telenor nära Bullen.
Och detta med kålpudding. Det är så längesen nu, och riktiga lingon utan äpplen.
Och riktig jordgubbskräm, utan äpplen.


Som du vet var jag ju i Spanien innan Rom. Det var inte så dyrt men ändå, när man är konstnär är man konstnär. Och man tjänade ju en hacka.


Jag skickar ju bilderna från den gamla mobilen (ja, jag vet att du vet) till Johanna som mejlar dom till mej. Och nu lyssnar jag på Docenterna, dom var ju, som du vet, bättre för.
Men i Rom var det kallt. Och det blev en alldeles för dyr historia.
Så jag tänkte fixa en tallrik pasta nu, hemmavid.
Jag går igenom foton

Jag ser henne som osjälvisk. Jag ser med mina blåa ögon henne som någon jag kan lita på.
Hur skulle jag kunna fånga en så vacker fjäril.

Ska vi då prata om Torkild Strandberg.
Varför måste han vara ordförande i Landskronahem? Varför säljer man ut säljer man ut säljer man ut? Varför har Torkild inget att säga?


Vill du?
Tror du att han lyssnar?
Tror du att Björklund och Strandberg någonsin lyssnar på någon som inte klappar dom på axeln och tycker exakt likadant?
Och jag pratar alltså om EXAKT! För allt ska vara så förbannat exakt och rättning i leden i deras förlorade verkligheter som aldrig har existerat.

Och hon vet inte om det. Eller, hon kanske njuter av det. Men jag hör på hennes röst när hon ljuger.
Var kommer då rädslan ifrån.
Jag var inte rädd när jag klättrade i trädet och ramlade och bröt armen.
Inte rädd den natten, dom nätterna på motorvägen.
Eller i regnet på väg mot Jönköping.
Varför är jag rädd i sängen.

Och sen tänker jag på en mycket yngre flicka. Hon är så vacker på korten, som att hon vet ... att någon dag ska det sitta en människa och tänka det: Hon är så vacker på korten.
Var inte rädd, är det enda jag kan lära henne.

Jag blir kanske också lurad att bli den jag inte är, den jag inte vill vara. Varför slutar jag engagera mej när jag känner att det finns så mycket som är fel. Eller, omänskligt, inhumant, orättvist.
Tänker du på det någon gång, Torkild.


Vill du ha en rådgivare?
Vill du verkligen ha en rådgivare?
Vill du verkligen lyssna på en annan röst?
Tror du verkligen att lycka endast kommer från människor med pengar?
I så fall, varför inte dela med sej av pengarna så att fler får lycka?
Vill du, på allvar, tänka igenom det? Eller är allt redan inprogramerat och färdigt och omöjligt att förändra?

Och man blir lurad. Man står där med sina blåa ögon och hon ler med sina. Och man frågar: Ljuger du nu.
"Nä, jag skulle aldrig ljuga för dej", eller nåt.
Sen spyr man.
Sen tittar man en gång till, och, hur skulle hon kunna ljuga för mej.

Torkild. Jag ljuger aldrig.
Kommer du ihåg när vi spelade teater tillsammans. Jag pratade aldrig med dej, för du skulle, redan då, bestämma allting.
Har du tyckt synd om någon, velat hjälpa, på riktigt? Jag undrar, finns det en människa bakom flosklerna?
Tycker du synd om någon? Eller har alla alltid sej själva att skylla när man halkar på framgångens knuffande stege?
Tänker ni på sånt? Ni folkpartister? Bryr ni er?
Och då menar jag, för att på politikermanér peka med hela huvudet, PÅ RIKTIGT!

Igår träffade jag en kvinna från Tanzania. Jag frågade och frågade på engelska, jag var en detektiv, jag ville veta varför hon, ung lång och snygg var intresserad av mej, av Danne och Uffe.
Och allt gled iväg. Jag vet fortfarande inte om hon bara var en glad flicka på danshumör eller ... jag vet inte.

Det är jobbigt när man inte förstår att det som sägs och görs inte är det som sägs och görs.

Jag var inte rädd i trappuppgångarna som jag sov i några gånger i olika länder och städer.
Så är jag rädd i sängen, igen.
Och varenda människa jag älskar är jag rädd att säga till: Jag älskar dej.

Samtidigt vill jag säga er att Torkild är en manipulatör, säger sånt som folk tror att dom vill höra.
Torkild säger inte sanningen. Torkild gör "sanningen" till något ni tror är sanningen.
Det är det tidevarvet, mina vänner, det där vi skiter i varandra för att ha råd att köpa grus för att inte halka på den där stegen jag pratade om tidigare (ja, detta är ett tal): den falska framgångens stege.

Ser du den fjärilen, Torkild, den som inte flyger eller svävar, den som blev mördad och mjöl?

Eller ... kanske är jag manipulatören. Välj själv, det är ju kvasiliberalernas motto.

Wednesday, May 11, 2011

Ja

Ikväll är det så igen. När jag lyssnar på Anders F Rönnblom. Jag vill vara uppe hela natten. Jag vill gå upp tidigt på morgonen. Jag vill cykla och bada i havet innan jag cyklar och simmar på Kockum Fritid, innan jag tar tåget till Köpenhamn för att läsa och skriva.
Jag vill bara lyssna på Anders F Rönnblom, Jag kysste henne våldsamt, utan att tröttna.
Och hon, Säkert, eller Hello Saferide, om jag tröttnar på Anders.
Jag blir så kär i henne ibland när jag lyssnar.
Allt som man vet aldrig kommer att hända.

Som det där med ishockeyn.
Varför ska man (reklam) låtsas att (reklam) det är (reklam) spännande (reklam) när segern redan är klar. När ingen brfyr sej. Reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam reklam.
Jag vet att du har fattat reklam reklam reklam reklam reklam reklam dom måste tjäna pengar.

Tjäna pengar?

Göra ett gott jobb?

Vara en god människa?

Jag stressade. Skrev. Simmade. Jag hämtade Elsa vid halvtvå idag. Vi åkte och badade i det kalla havet. I det kalla havet. Hon och jag bara. Det fanns ett berg av sand som hon rullade nerför, igen och igen. Hon adopterade några tångräkor som vi lämnade tillbaka till havet sen.
Världen, Sverige, är ett kallt hav.

Neil Young, After the goldrush.
Rod Stewart, Baby Jane, en jävla bra låt.

Nu vill jag sitta uppe hela natten och skriva. Jag kommer antagligen att somna och bränna mej på datorn, på pannan.
Och sen, fåglarna kvittrar så vackert, nä, inte somna om. Och det finns bara det kalla havet.

Men!
Aldrig i mitt liv vill jag ta bort två timmar ensam med min äldsta dotter, när vi kan koncentrera oss på varandra och på vad som är viktigt. Även om hon leker med tång och tångräkor och en leksaksbil hon hittade. Även om jag läser Aftonbladet eller korrektur.
Hon vet att jag sitter där, tjugo meter bort. Vi pratar hela tiden. Vi känner varandra. Vi behöver inte säga så mycket.
"Pappa ...?"
"Ja."
"Vad skönt."
Ja.

Tuesday, May 10, 2011

En dag

Don´t go med Hothouse Flowers är kanske en lämplig sång. Det är i alla fall en väldigt bra sång.
En dag av David Nicholls är inte den bästa bok jag har läst, inte den viktigaste. Men, Gud, vilken bra och gripande bok det är. Jag skiter i om den tangerar snyftböcker eller, jag vet inte, om den inte är fin nog. Det är och kommer alltid att vara oviktigt.
Jag skiter i om jag möjligen är i ett känsligt tillstånd, alltså sentimentalt lättpåverkad, jag är sån.
Nä, kom inte med det, jag ber inte om ursäkt.
Jag är bara så förbluffad och tagen.
Vilken fantastisk bok.

Vet jag vad vänskap är? Kärlek?
Skulle tro det.
Min mamma fyller snart 73 år. Och för dom som inte har förstått det tidigare, min mamma är en mycket humoristisk människa.
Jag varken kan eller vill berätta varför vi skrattade igår. Varför vi pratar om flera småtrista saker, men att det finns ett leende eller skratt i närheten hela tiden. Att vi båda pratar alldeles för omständigt och långt ibland. Det är så vi är.
Och jag sitter här och försöker skriva klart en bok, alldeles för omständigt och långt. Men jag vet vad jag vill säga. Varför säger jag inte det.

Eller Utanför lagen med Eldkvarn, hela skivan.
Eller Estuary bed med Triffids. Eller Seabirds.

Vänskap?
Jag är så gammal att det finns människor jag varit kompis med i snart trettiofem år. Eller, en människa, två kanske.
Det finns andra som jag inte känner så väl, tjugofem år eller så. Och andra.
Jag tror aldrig att det är så, som i boken En dag.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette den alltså, min första bok.
Det blir aldrig som i böckerna du älskar heller.
Vi hade kanske inte behövt litteratur eller musik eller film, teater, konst, whatever, om det hade exakt tangerat verkligheten. Eller att simma.
I alla fall jag vill fly verkligheten.
Allt måste spetsas.
Sen kan jag skriva hur socialrealistiskt jag vill, hade inte fantasin och det fantastiska funnits, jo, så sjunker allt ner i dyn.
Och det är inte alls bara min fantasi, det är din också. Alla vi läsare, betraktare, konsumenter.
Om jag säger att en myra ... och att det luktar barrsommar ... och någonstans bakom blåser havet in ... och du vet att ebben kommer, lägre och högre i Portugal ... men nu, bara sank sand i södraste Halland som var havsbotten innan och ska bli igen ... och du ser henne inte, men du vet att hon finns där, hon finns alltid där ... handlar En dag om. Till exempel.
Eller maskarna efter regnvädret.
Det är du som bestämmer.

Monday, May 09, 2011

Kvalitet och känsla och ... alldeles underbart

Kanske är det bara så enkelt. Att när jag var så liten i Asmundtorp. Att det enda jag kommer ihåg är morfar i min och Anders säng, läsandes en serietidening.
Att det enormt stora kassettbandet i bilstereon spelade Simon and Garfunkel.
Att allt startade där.

Du skulle se mej. Detta var innan Lasse Berghagen. Och det är efter Lasse Berghagen.
Du skulle se mej. I en annan värld. Alldeles för ung och försjunken. Simon och Garfunkel.

Som dom säger i filmen G: "Tänk dej ett fullsatt Madison Square Garden ..."

Tänk dej ett fullsat Madison Square Garden: Paul Simon och Art Garfunkel i oktober 2009. Bridge over troubled water. Så glada. Så ödmjuka. Så förbannat bra och lyckliga.

Paul Simon är givetvis geniet. Men Art Garfunkel, den rösten. Just när alla andra hade spruckit, sjunger han så skört och rent. Han är ungefär sjuttio år.

Det måste vara där allt börjar för mej. Det måste vara där allt slutar.
I kvalitativ skönhet.

Jag tänkte skriva om Eric Saade. Han säger att han är en riktig artist. Jag tycker att han ska krama ur handduken han torkar sej bakom öronen med. Igen och igen.
Ska nya röster sjunga

Vi har aldrig pratat med varandra.
Men, mannen, den gamle mannen vid havet nere vid Sibbarp.
Första gången jag såg honom bodde vi på Södra Förstadsgatan, 2002 eller 2003. Mittemot där Lidl ligger nu, mellan Södervärn och Dalaplan.
Det var där den gamla kvinnan bodde, hon var åttiofyra. Hon hade bott i huset sen det byggdes, 1929. Dom hade flyttat från Möllevången dit, med häst och vagn. Hon hade blivit retad för att hon skulle flytta ut på landet. Till mellan Södervärn och Dalaplan.

Mannen där vid bänkarna vid havet vid Sibbarp. Kallbadhuset har väl funnits en tid. Jag brukade se honom med rullstolen som han långsamt förde framåt, där hans hustru satt. Genom gräset till den ena bänken, alldeles nära vattenbrynet. Jag satt på den andra bänken. Tysta tillsammans såg vi solen gå ner bakom Köpenhamn.

Jag återvänder alltid dit. Mannen också.
När vi hade flyttat till Limhamn 2005 såg jag honom igen, ensam med en käpp. Ingen rullstol, ingen hustru. Men solen som gick ner så sorgligt vackert. Och jag som så gärna ville prata. Men jag är mer en betraktare. Och, vad vet jag, vem han pratade med inuti sitt huvud. Vem var jag att störa.

Och rullstolen tillbaka.
Häromdagen såg jag honom igen. Jag visste inte att man kunde bli så gammal. Någon (hans son?) körde rullstolen och jag vill tro att det var samma som hans hustru en gång satt i.
Och solen gick ner, igen.

Saturday, May 07, 2011

En annan tid-danmarksfärja revisited

En annan dag satt jag där nere i mina föräldrars hus och såg på dansk teve, ett reportage från den pågående Roskildefestivalen.
Där nere och det var kväll och det var på den tiden på nittiotalet när jag bodde i Malmö och det var lätt att fixa en lägenhet. Jag pluggade, sa upp lägenheten över sommaren och hade en ny till hösten. Eller gammal. Sparade några månaders hyra.
Eller, jag vet inte, det var kanske bara en sommar eller två. Men det var lätt att fixa lägenhet, Brobygatan, Upplandsgatan, och tre olika på Ystadsgatan på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland.
Och Janne satt i Uffes lägenhet på Löpargatan i LA och några gånger spelade vi tennis, badade.
Jag hade en ryggsäck med böcker, skrivbok, kläder, badbyxor. Ibland var jag uppe i huset utanför Halmstad. Ibland i Lund, mest i Malmö eller runt i Landskrona, Ven. Det var kanske frihet, men en fattig frihet.
Och Janne ringde den där kvällen och kanske pratade vi först om tennis, men sen undrade han om jag också tittade på det danska programmet.
Ja.
Så vi drar?
Ja.
Och det blev nästa dag och vi satt på färjan till Köpenhamn och jag hade delar av min debutbok i manuspapper i ryggsäcken.
Och vi lyckades ta oss till Roskilde och in på festivalen. Redan då var det längesen sist.
Och vi sov väl någonstans.
Sen skulle vi tillbaka eller någon annanstans, och inga pengar.
Och Janne sa att jag var Sveriges bäste författare och jag läste högt och hade röda jeans och dom kom kanske från Linköping och var blonda och vi ljög och log och något fick vi väl.
Sen var vi i Ballerup hos Jannes kusiner, smög runt och letade efter Paniken, sov i barnens våningssäng bland kartonger med runda solglasögon.
Jag tror att vi till slut tog Pilen hem.

Friday, May 06, 2011

Gör som du

Det finns pengar att spara, pengar att tjäna.
Jag ska se över mina utgifter. Jag har en veckobudget, en dagsbudget. Jaha, idag har jag femtio spänn över, vad göra? Just det! Trisslotter!
Hoppet är det sista som dör.
Man kan lyssna på Mikael Wiehe. Man kan cykla men bör nog gå, i takt. Lyssna på Om jag ska klara det här. En jävla bra låt, eller rap, eller knäckprosa som man sa om vissa danska dikter för en evighet sen.
Om jag ska klara det här. En man över sextio. En sviken man. En man som kanske svikit själv. En man som ett barn som en tonåring, som en man. Om jag ska klara det här, gripande.

Har jag berättat om mina barn?
Dom är som barn är mest.

Jag lyssnar på Orup igen.
Jag lyssnar på Bonnie Prince Billy.
Ibland är det samma, melankolin och melodierna.
Fast man tröttnar snabbare på Orup, märkte jag nu efter andra låten.

Jag drömde att du stod på ett lastbilsflak
Varför skulle inte det kunna vara en romantitel?

En gång drömde jag om Ven, fast det var en dröm, det var inte Ven, men i min dröm var det Ven. Jag drömde om en ung kvinna med rött hår och röda byxor och en orange t-shirt. Jag vaknade, jag tror att det var i soffan i mina föräldrars vardagsrum. Jag vaknade och drabbades av en saknad. Jag var så ledsen. Jag förbannade den jävla verkligheten som alltid skulle slåss.
Det är som när jag kliver ur simbassängen, och bubblan spricker. Bara klordoften finns kvar. Klor som drog och livselixir.
Jag drömmer inte den drömmen längre, men jag skulle mycket väl kunna göra det.

Har jag berättat om mina döttrar?
Allt som dom ska gå igenom. Och nästan allt måste jag låta dom göra själva.
Man ska ge redskap.

Har jag berättat om smärtan och oron?
Har jag beklagat mej?
Man föds, man blir den man blir. Man har mycket från första början, annat utvecklar man, annat formas man till.
Föder våld våld?

Har jag berättat om mina flickor?
Ska man säga: Gör inte som jag.
Kan jag det?
Vill jag det?
Ska man säga som dom blinda: Gör som jag. Så gjorde jag, och det gick bra?
Knappast. Inte jag.



Har jag berättat om Elsa och Anna?
Jag ska säga: Gör som du.
Till havs

Idag sitter jag nära bron och det räcker för att börja drömma och längta. Köpenhamn på andra sidan, och kanske vidare längre bort.

Det började när jag var liten. När vi flyttade till huset vid havet och varje kväll såg jag lyktorna i Köpenhamn. Barndomen, tonåren, en längtan dit och bort.

Nu kan man snart ta båten till Köpenhamn igen, från Landskrona. Men det blir aldrig som förr. En båt i timmen. Spontanresorna.
Som då när Thomas och jag satt ute vid vattentornet och färjan kom in, och Thomas hade fått pengar. Och vi hann med och gick runt bland hundarna på Christiania och skrattade.
Nu måste man boka och hoppas att tillräckligt många andra också har bokat.
Och vi blir äldre.
Och Christiania är Köpenhamns näststörsta turistattraktion och ska köpas för 150 miljoner.

Det är samma idag som för tjugo år sen. Jag sparar pengar hela veckan för att få råd att åka till Köpenhamn.
Igår kom jag med ett manus i väskan och det var lagom milt väder igen och jag gick förbi dom asiatiska affärerna bort mot Sönder Boulevard. Satt på en bänk vid Halmtorvet, polishuset där, och läste i mitt manus som är snott av Dan Turéll en del. Hans Mord-böcker som utspelade sej här, och på en gård vid Ködbyen finns hans plats.
Hakkeböff med sovs och blöd lög, grovt bröd och jag måste skrapa bort en del smör.
Sen Lolas café och sen en promenad till och sen Skammekrogen och när jag inte läser skriver jag på boken om Pange som har vänts och vänts och nu äntligen hamnat i det självklara enkla.
Och sen förbi alla sjöarna och vidare och genom Örstedtsparken som faller ner till ännu en liten sjö, en damm (eller hur, Daniel?) och sen är jag framme vid Jagtstuen och lite ont i fötterna och varför har jag aldrig ordentliga skor som är ordentligt knutna. Jag läser klart manuset bland rök och skrikande ungdomar och då går snart tåget från Nörreports station.
Och det var längesen jag var vid Nyhavn. Men det blir ändring på det snart, när biljetten är bokad.

Tuesday, May 03, 2011

BK Fram, min moderklubb

Andra saker är helt okej. Som att diska, som att putsa fönster, svabba golv.
När jag jobbade som butiksstädare hade jag en riktig maskin, sög, svabbade med varmt vatten och sög eller blåste halvtorrt.
Och du, när man brände in på charken med denna best, det var otympligt men en fröjd när det grillade kycklingfettet snörptes upp.
Och på slutet, kvart i nio, stod pensionärerna redan på kö.
Resyen av dagen var jag alltiallo hos amatörteaterföreningen Harlekin.
Men idag dammsög jag i alla fall.
Och lyssnade på Hoogans Hjältar. Man kan gå in på hoogans.com, lyssna och ladda ner.

Men om Chelsea Clinton blivit mördad. Om W Bush hade blivit bombad på fyllan i det tidiga nittiotalet när hans farsa var ivrig med att trycka på alla knappar som sa pang och pengar. Om man skjutit skallen av Obama.
Hade inte USA och resten av västvärlden blivit ilskna då?

Inte vet jag.
Jag vet verkligen inte.
Jag försöker bara snurra runt ibland.

Det hade varit kul om Real Madrid hade vänt på skutan idag.
Ronaldo har jag svårt för.
Barcelona spelar så fint.
Och Barcelona är Berlin som var Prag och allt vad dessa långhelgs-storstads-turister älskar under några korta dagar just där man ska gå och vara.
Jag har bara varit i Madrid två gånger. Och jag har varit så skeptisk. Vadå, en stad på en platå. Jag är en havsmänniska. Men Madrid satte sej direkt, sköldpaddorna, myllret, kanske kom vi bara till rätt tågstation, och gratis tapas.
Annars brukar jag hålla på Atletico, snygga tröjor. Och Sporting Gijón för att Jocke Nilsson spelade där.

Monday, May 02, 2011

Är Gehenna en plats där man plågas i eld

Jag har flyttat datorn till köket för att höra på fotboll utan att störa barnens tevetittande, och tvärtom. Jag lyssnar på BoIS. Solen skiner in.
Det var ju kallare idag. Man skulle börja spela tuba eller bastrumma. För att hålla värmen.
Vi såg sossarnas tåg igår, tre orkestrar som spelade Internationalen.
Och jag tänkte på Helmuth. När vi gick runt kistan i kyrkan spelades Internationalen. Käre Helmuth, ibland tänker jag att jag ska ringa dej, fråga något.
Och i lördags fick jag ett sms från Andi, han läste Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, tyckte att den var bra. Det tycker jag också. Men det blev så mycket fel, först mina korrändringar som inte kom med, omslaget som inte blev som det skulle. Sen, det värsta, det fruktansvärda, Helmuth som blev sjuk, la förlaget på is, och sen ... dog.
När vi ändå hade en hyfsat krattad manege.
Och, visst, pengarna jag aldrig fick.
Men, Helmuth, han var nog jobbig titt som tätt för dom som stod honom riktigt nära,
som dom flesta intressanta människor. Men, en härlig man, Helmuth.

Just nu leder BoIS med tre-noll. Det känns skönt och nästan säkert.

Jag simmade 2200 med örat mot barn som lät som barn, och pensionärer som simmade som sniglar. Men vi var några i mitten som sög oss in i oss själva. Man räknar längder och tänker, nä, jag ljuger, så långt har jag väl inte simmat. Men jo.
Sen var jag på bibblan och sen hemma och hittade prinskorvarna i kylen, dom som inte stektes inför påskpicknicken. Och dom luktade prima prinsar.
Broccoli. Jag äter bara cocktailtomater just nu. Örtaromat. Knäckebröd.
Läser manus och ändrar lite.
Skriver en novell.
Skriver roman.
Och oliver, jag frossar goda oliver. Det är något bibliskt, slänterna, dom torra markerna, träden och herdarna och fåren och jag tänker på Grekland, jag skojar inte, jag smörjer mina tärda fötter i olja.
Lyssnar på Van the Man.
Lyssnar på Ebba Grön.
Lyssnar på Fashion med David Bowie.
Ska börja läsa En dag, som jag ... läst så mycket om.
Och Ove Allansson som jag aldrig läst eller läst om, Blues för Maria.
Alla Blues-böcker bör man läsa, i alla fall några.
Och sen ligger den där biografin om Al Capone och väntar, om den någonsin blir läst, tredje gången jag lånar den på bibblan nu.
Ja, jag förstår frågan, hur hinner jag.
Jag söker ju pengar och jobb på en massa olika sätt också. Lagar mat och äter den.
Jag läser flera tidningar om dagen (inte allt, nä).
Och Vakttornet! Jag läser ju Vakttornet. Den trevliga damen som brukar komma och ringa på från Jehovas har skaffat en ny partner, lika blyg som den tidigare.
Alla onda människor ska Guds änglar ta bort. Satan kommer att vara fängslad under tusen år (vad som händer med honom sen vet jag inte). Människor som älskar Gud kommer att överleva och få glädjas åt en ny världsordning.
Harmageddon.
I rest my case, vågar inget annat.
Over and out.