Thursday, February 27, 2014

Åh, hjärta


Åh, hjärta (återkommande). Jag stannar på cykelbanan efter att ha lämnat Anna på skolan, skriver ner några ord på en lapp: -res dej upp och gå, pappas egna text, piano i natten -solen gick ner när de gled över grusvägen neråt. "sover hon?" "du måste vara rädd om henne" "du måste vara rädd om dej själv" -tamburinman, pianoman (återkommande). Jag skriver för hand, sitter på biblioteket, jag har en dagbok och en bokbok. Jag har papperslappar som blir till högar. Jag skriver in i datorn varje dag, har gjort det i nästan fem månader, hundraåttiofem oredigerade sidor nu. Det kan bli trehundra till slut, eller hundrafemtio, det tänker jag mycket på, men det bestämmer jag inte nu. Nu skriver jag varje dag, tänker på boken med en del av hjärnan hela tiden, oj! nu måste jag stanna och skriva ner en snabb anteckning till: -akta taggarna, akta taggarna, en tagg räcker! då är allt förstört, då sjunker vi.
Jag måste skriva varje dag. Jag måste vara inne i det, om jag missar en dag missar jag ytterligare två. En overksam vecka kräver två veckor för att komma tillbaka längst in i det. Så därför kan du se en lampa lysa i mitt fönster sena nätter (det är inte flitens lampa, det är den tilltvingade lustens) fast jag ska upp sju och femton men jag vaknar i någon sorts dvala och jag skivar jordgubbar och bananer och gör havregrynsgröt och Elsa cyklar själv och sen har jag lämnat Anna på skolan igen och cyklat på stigen där den stora gräsplanen öppnar upp sej, svävar den låga dimman som buren av osynliga troll, måste jag stanna och skriva något på baksidan av ett kvitto från affären (jordgubbar, bananer och havregryn, äpplemos): -"låter" något annat styra, bekräftelsedriften, könsdrifter (?), men hjärtan går sönder, fler än ett, kanske kan det lagas, men alltid en spricka (väl?).
Sen cyklar jag hem till datorn och utvecklar, förädlar, stryker.
Åh, hjärta. Som alltså handlar om hjärnan som vet hur det borde göras, hur det ska göras, men ändå svänger du in på en annan stig (eller en motorväg, det är ju så banalt, någon man lovat trohet finns där så självklart och ändå sviker du, och andra löften, en tur i pariserhjulet, ett liv i godhet och renhet, det du lovat dej själv att aldrig göra igen, en egen säng till sexåringen på ett hotell i Spanien) och hela tiden tänker du känner du, vet du: nu går jag fel, nu gör jag fel, nu gör jag det jag inte borde, allt skriker fel! men det är aldrig enkelt, det finns en annan röst som talar högre och högre, talar över förnuftet, övertalar och hon står där i natten eller den tidiga morgonen och vi är väl ändå bara människor (var går gränsen mellan mänsklighet och elakhet?) och han känner ett telepatiskt hugg när hon hugger, dottern snurrar i sängen och vaknar gråtande, tittar sej omkring i farfars hus och mamma är borta och pappa är borta och det är mitt i natten och farfar vet inte vad han ska göra, frågar om de ska prova tågbanan en gång till och det finns en fåtölj i tågrummet och det surrar när allt går runt runt och till slut somnar hon i fåtöljen som kan snurra och det snurrar i farfars huvud och han tänker: "Ni måste vara rädda om henne, ni måste vara rädda om er själva."

Monday, February 17, 2014

Jag tog en tur till den gamla staden


Jag kom fem minuter för tidigt och det var en blåsig vårdag i staden i vinden men så småningom hade alla kommit och vi gick upp på andra våningen där vi pratade om ett möjligt samarbete, i huset som ligger bakom rådhuset i LA och här har ungdomar möjlighet att göra bra saker men tidigare var det turistbyrå och nog för att det var blåsigt men nog för att det var vår i luften så efter mötet spelade jag rollen som turist (men innan det, i mötesrummet hängde den där tavlan med ett ungt Landskrona långt innan 600-årsjubileumet och jag fotograferade och ännu tidigare när jag promenerade genom stan noterade jag att Thomas och min utställning är nerplockad och jag undrar var aluminiumskärmarna med bild och text har tagit vägen, det kanske skulle passa med en i lägenheten) och flanerade neråt stadshuset till och vidare ut till Nyhamn och jag tänkte på förr, när färjorna gick, de stora färjorna, hur kunde de få plats i en så liten hamnbassängen, de rymde ju en värld? och nu ligger de tjusiga husen nära kajen, som ett tråkigare och mindre Västra hamnen men på vackrare läge och jag gick runt och det gamla lotshuset låg kvar och där har jag låtit delar av en roman utspela sej, då när kallbadhuset fortfarande fanns (stormen Sven krossade ju det), då när hissarna gick upp till vattentornets topp men inte längre, men jag bara fortsatte gå och där hade de tagit bort ytterligare en av våra skärmar och jag gick över bron till Slottet och det var bara jag och en gammal tant med en krycka och en hund och det fanns gamla dörrar, portar, in till vallarna och jag tänkte på när vi såg den där utomhusteatern på holmen för längesen, Massor av whisky, och jag tänkte på sjörövarfilmer och kanoner och krig och jag lyssnade efter suckar eller vrål i vallarnas intrikata vindlingar, hur man sprang därinne, runt runt som en skållad råtta i en fälla medan bomberna föll. Sen gick jag över den nya bron över en av vallgravarna och in på koloniområdet och inte alls långt därifrån låg kolonistugan som vi ägde i några år (där jag skrev en annan roman medan päronen föll och kaninerna gjorde vad kaniner gör) och jag var hungrig nu men gick till biblioteket och en runda bort mot Alléskolan och där låg replokalerna förr och det är bara förr och förr och förr, det verkar inte som att jag skriver några nya minnen i Landskrona men så kom jag att tänka på den vackra dagen i somras när hon hade helt nya, helt andra ögon när vi badade på Cement och simmade ut till flotten med hopptornet och helt nya minnen när vi åt fisk av olika slag och sen såg vi den där teaterpjäsen om kvinnorna som var fängslade på Slottet och den fångade inte mej som Massor av whisky men få saker fångar mej på det viset längre så jag gick till Speakers (krogen där det tidigare fanns en begravningsentreprenör och jag vet inte om det var därför det var en ganska död stämning, men trevlig) och nu hade det blivit så mycket fisk (det stod några män och en ung kille och fiskade i hamnen också) så jag var tvungen att köpa lax som var mycket god och sen tog jag bussen till tåget till Malmö och det var fortfarande vår men vinden hade stillnat när jag cyklade en lång omväg hem till Limhamn.  


Wednesday, February 12, 2014

På biblioteket i Limhamn


Jag pratade på biblioteket i Limhamn (bilden är därifrån) igår.
Jag berättade om hur det började med deckarnovellerna i nioårsåldern via musiken och sångerna om olycklig kärlek och guerillasoldater och apartheid, dikterna om olycklig kärlek och frihetskämpande.
Jag berättar nästan alltid om den där natten 1992 (full av olycklig kärlek) när hon gjorde slut från folkhögskolan där hon skulle bli konstnär och Henke var också olyckligt kär och vi åkte till Köpenhamn och jag var något för berusad när vi kom till pizzerian i Teckomatorp för spelningen med The Maddys.
Det blev min sista spelning med det bandet.
Det blev slutet på min musikkarriär (förutom några strösånger i samband med litteraturhappenings och den där gången som förband till Doktor Kosmos).
På biblioteket i Limhamn, alltså. Som jag besöker flera dagar i veckan. Där jag läser tidningar, lånar böcker och sitter och attackskriver för hand det som håller på att bli min nästa bok.
På biblioteket i Limhamn, alltså, som betald föredragshållare, som avlönad författare.
Det var lite spänt, lite nervöst.
Att komma hem som en annan.
Och jag läste ur min debutbok (olycklig kärlek) för den ende mannen och damerna och det var mycket längesen senast och det kändes konstigt för jag kände så väl igen mej men jag blev en annan, han som skrev den, att komma hem som någon annan.
Men efter den där spelningen i Teckomatorp där vi slutade efter ett set och fick halva gaget (och jag alltså kicken), dagen efter (detta berättar jag ju alltid, att jag inte tröttnar, men det är viktigt för mej, det var en viktig händelse), satt jag på krogen Akropolis i Landskrona och smällde det där halva gaget och jag hade en svart anteckningsbok (som man skulle ha, som jag fortfarande har ibland, jag tar det som funkar som jag kommer över till hyggliga priser) och jag var förtvivlad och jag skrev på ett annat sätt, nära, på riktigt.
DET lärde jag mej, det försöker jag hålla fast vid fortfarande, alltså att det ska blöda.
Och efter det har det nästan bara varit skriva böcker.
Och en annan sak: det blev en roman av det där som började med tårar i ölen och över anteckningarna på Akropolis, aldrig utgiven, men ändå, jag skrev klart och jag skrev bra, inte färdigt men bra, åtminstone lovande och levande.
Och en annan sak, som jag lärde mej igår på biblioteket i Limhamn, som blev tydligt, är alla skånska hålor som varit viktiga för mej, Skurup, Svalöv, Munka Ljungby, Teckomatorp, Vollsjö, Sjöbo (Kivik, Tomelilla, Simrishamn, Asmundtorp) och när jag och Rickard var i den lilla hålan Spiddal på Irlands västkust (några månader innan jag skulle få kicken från The Maddys) besökte vi en pub där Waterboys brukade spela (under tiden de spelade in Fishermans Blues i närheten), och vi hängde där några kvällar men såg bara ett foto.
Men på biblioteket i Limhamn berättade jag om Sonny och Karola och jag tänker på hur litteraturen kan få önskningar att bli sanna, Sonny och Karola, hur de besökte Spiddal och de trodde att de var på väg mot slutet, att den olyckliga kärleken hade knäckt dem, men det var början, och Waterboys kom ner från kullarna just den kvällen och spelade Purple Rain för bara Sonny och Karola som dansade och grät av lycka.


Sunday, February 09, 2014

Laddat lugn

Jag vet bara att Alice Munros noveller i För mycket lycka slår mej. Att de är väldigt bra. Att jag är med innan och kan ana ett efter. Att det lätta handlaget, och den (nästan) lätta tonen, att hotet som hela tiden finns, den lunkande spänningen, att miljöerna, bilderna, människorna jag ser framför mej, att hon målar sådana tavlor, 3D, får mej att läsa vidare och vilja läsa mer.
Att när jag ligger där skrynklig i badet och läst ut en novell, genast vill bli skrynkligare, läsa en till.
Jag skrev mycket halvokej noveller förr. Det var enklare för en rastlös ofärdig blivande författare. 
Och för någon i början av en utveckling går det lättare att gömma sej i en novell, skriva halvhyfsat, begåvat (men alltså ofärdigt) vara dunkel (precis som i den ofärdiga poesin), en roman blottar dej på ett annat sätt, har du ingen story, ingen helhet, blir det vedervärdigt. 
Men då pratar jag alltså om författare in spe.
Mina två första större publiceringar (i Grupp 94 och Grupp 95) var noveller.
Min korta debutroman var omarbetade noveller ihopslagna till en längre berättelse.
Jag har alltid haft en strävan efter att först och främst vara romanförfattare.
Först i min fjärde roman lyckades jag skriva riktigt långt och få det att hålla ihop (och innan dess flera opublicerade försök).
Jag tror att det skulle ta minst lika lång tid att lära att skriva hyggliga noveller.
Men även etablerade författares noveller kan göra mej besviken ibland, eller snopen, rumphuggen. Att bli lurad på konfekten. Att få känslan av att här borde ha sagts mer underförstått, jag borde fått mer att ana, mer osynligt kött på benen (en bra novell berättar en roman på färre sidor, sägs det ibland). 
Det diffusa ska inte dominera.
Men utan att veta (eller bry mej) särskilt mycket om Nobelpris så är jag stensäker på att Alice Munro är en värdig pristagare. 
Och det hon gör i titelnovellen (som väl snarare är en levnadsbeskrivning) är i sin lågmäldhet brinnande bra.


(på tisdag, 11/2, 19.00 pratar jag om mitt författarskap på Limhamns bibliotek, gratis men det är bra att föranmäla sej, info här.)

Thursday, February 06, 2014

du får inga värdefulla sår av en ständigt nykrattad manege


(det måste göra ont ibland.)
förlagen: färre redaktörer får jobba med det de vill, större krav på lönsamhet, färre egensinniga böcker, större krav på likriktning, bristande tålamod.
(det måste vara svårt ibland.)
avsaknad av stil (nä, du kan inte gå den vägen där ingen eller få har gått, inte gå din egen väg).
(det måste göra ont ibland.)
onyfikna nya författare som vill bli kända, som vill tjäna pengar, som tror att vägen går genom att passa in i mallen, skickar manus till lektörer (ett bra jobb idag, privat lektör) med uppdrag att hitta en passande kostym (en sån du kan hitta på H&M, men H&M finns ju redan!).
(ah! nu är det feelgood som gäller, häng på tåget, nu är det kvinnliga Pippi Långstrump-deckare, osv ...)
åh! jag älskar böcker som verkar i en tradition (det är inte det som är problemet), en tradition av kärlek till litteratur, som något som kan stanna kvar långt bak i medvetandet, som poppar fram när du sitter på bussen, står i duschen, går på smala broar med rangliga brädor.
(och nyfikenheten, måste jag prata om nyfikenheten.)
åh! överallt finns dedikerade människor.
ack! om de bara fick chansen att lite mer ... verka.
(det måste göra lite ont ibland.)
man brukar prata om förr (ja, somt var bättre förr), när en författare fick fem böcker på sej att växa, backad av ett nyfiket förlag, när en författare fick ge ut en mellanbok för att hen måste, för att kunna komma vidare.
(du måste bli klok, du måste läsa en bok, du måste läsa en till, du får inte sitta still.)
(och nyfiken, du är väl ändå lite nyfiken.)
ack! tiderna förändras, läsandet förändras, men tror du inte ändå, att vägen till ett fortsatt (nödvändigt) läsande går genom en snårig skog av rara växter, istället för en motorväg där du inte har tid eller lust att tänka mellan de infekterade bollhaven och McDrive-besöken.

  

(jag pratar om prosa, framför allt.)

Saturday, February 01, 2014

Jag hoppas att du hann hem innan det blev mörkt


Barnen (han var deras morfar) och jag tog tåget norrut, klev av på den hala perrongen. Deras mamma (han var hennes pappa) mötte upp på stationen.
Hässleholm som en alpby, snön som hängde i klasar på taken och hotade att falla och begrava, snön som tagit över gatorna.
Hässleholm som en alpby utan berg.
Hässleholm som en tommare stad utan honom och det snöade och vi strävade genom de där vitbrungråvita gatorna, upp mot kyrkan och där var barnens mormor (han var hennes man) och vi gick in och tände ljus och satt i den varma tystnaden.
Själaringning. Kyrkklockorna spelade i tio minuter och det var värdigt, som en vacker och sorglig film (med mild humor) innanför ögonlocken, där han hade huvudrollen (han var min svärfar i tio år).
I Portugal 2002 gav han mej en pocketbok från sextiotalet, Mezz Mezzrows (och Bernard Wolfes) Dans till svart pipa, som var okänd för mej då, som var right up my alley, som jag läst igen och igen.
För några veckor sedan fick jag ett vykort från sjukbädden (med samma bild som ovan) som gjorde mej glad och ledsen och rörd, med darrig stil berättade han att han läst På väg till Charlotta Anderson och tyckt att den var bra och: "Lycka till med nästa." Det blev vår sista kontakt. Tack.