Friday, March 31, 2006

Vesterbro på åttiotalet på Bästis i Limhamn

Dom här dagarna som varat så länge nu. Dagarna av uup och ner, där upp är okej och ner gör väldigt ont. Dom här dagarna när jag dessutom har haft feber ibland, och sovit dåligt och bytt T-shirt en gång varje natt, av svetten och tankarna.

Du vet, min vän, inget ont som inte har något gott med sej. Det ska jag säga sen med betydligt större eftertryck, när ängarna ligger grönt öppna ner till havet och vi kan titta på varandra med glittrande blickar igen. Tiden som måste gå, tills vi kan röra lite lätt vid varandra igen, och förstå precis vad vi menar. Vi vill.

Inget är bara dåligt. Dom här dagarna, när jag har lämnat Elsa på dagis och ibland känt, jaha, vafan ska jag göra nu då? Så har jag cyklat bort till Willys, tagit trapporna som snurrar upp. Satt mej vid fönstret längst in, en speciell unken doft på det ställe som är en klassisk Domusrestaurang, men ändå inte. Lite allmogeskit, några fula tavlor, Jack Vegas, starköl och vin. Öppnar nio, en soffa och ett mycket konstigt ställe med en uppländska kvinna som är boss, en kines och en polack som är under i hierarkin. Stor lokal. Lunchen börjar elva. Jag kommer kring tio. Köper en räkmacka och två lättöl och känner mej som en yngre Slas, utan att alls göra det.
Några blåställssnubbar dricker kaffe. Några pensionärer dricker kaffe.

Och där kommer det goda, Jag läser Dan Turell på danska, flyr till Istedgade och Vesterbro på åttiotalet, känner igen en del, fantiserar om det andra. Som Gamla Väster i Malmö på åttiotalet när jag smög dit ibland med pågatåget från Landskrona, en helt annan värld utan arkitekt- och reklambyråer, utan snofsiga restauranger, utan Lilla Torghysteri.

Jag vet inte om det var bättre förr. Men en del var enklare. Som Möllevången, jag har bott i Malmö (nästan hela tiden) sen 1994, och det har förändrats mycket, som världen, som livet. Det är skönt att krypa in i en trygg värld ibland, Vesterbro i Dan T´s tappning, jo, mord och sprit och knark och svikna löften, men allting på en höft nära och rofyllt ändå.
Och att läsa på danska, mumla lite halvhögt, det gillar jag.

Monday, March 27, 2006

Dimma överallt i Limhamn

I hamninloppet i Landskrona. Landskrona heter så, för att staden var tänkt som huvudstad en gång, Landets krona. Hamninloppet, den naturliga hamnen, det var den som var så bra, och ön där utanför, hundra meter kanske, Gråen. Det var så bra befästningsmässigt i den gamla tiden, när människor också ständigt stridade.

I alla fall. Jag är förkyld som fan och det är sju grader varmt utanför, men dimma. I morgon snöar det väl igen. Vem kan klandra en deprission i dessa dagar, att han knackar på din tunna dörr.

I alla fall. En mycket rolig historia var när vi bodde på Bernes camping på Ven och Peps och Fjellis och Bosse Skoglund spelade flera kvällar i rad. Så tog pengarna slut, som vanligt. Men Pink hade stålar hemma, det fanns ingen bankomat på Ven då, det är nästan tio år sen.

I alla fall. Det finns en ö som är liksom sammanbyggd med Gråen i Landskronas hamninlopp, inte så naturligt. Ön heter Gipsön och är avfall från Supras storhetsdagar. Ön är vit.

I alla fall. Pink tog färjan tillbaka för att hämta pengar och gå på Systemet, han skulle sen låna ut pengar till flera av oss, när han kom tillbaka till Ven.
På färjan träffade han en stockholmare, en turist. Dom stod och småpratade lite och så dök Gipsön upp i synfältet, vit och ganska väldig.
"Vad är det", frågade stockholmaren.
"Det är Gipsön", svarade Pink.
"Gipsön, vad är den gjord av?"
Då undrade Pink hur dum en människa egentligen kan vara.
"Den är gjord av plywood", svarade han, varpå stockholmaren kliade sej i huvudet som var ett stort hål.
"Men varför är den vit då", undrade han.
"Dom har målat den", sa Pink.

Wednesday, March 22, 2006

nere i gruvan och väntar på hissen, klättrar upåt så länge, ramlar ner ibland

Ni ska inte tro att allt är sant. att allt är personligt. Och rosenträdgården finns, men taggarna, så klart, det fattar ju alla.

Ni ska inte tro att jag berättar allt för er på den här bloggen. Jag träffade Claes Hylinger (författaren) en gång, tillsammans med några andra. Någon hävdade att hans mästerliga Ett långt farväl, var en självbiografisk roman.
"Varför", undrade Claes.
"Men du skriver ju om en som heter Claes, du har sagt att det är du."
"Jo, förvisso, men jag väljer ju själv vad jag skriver. Väljer vad jag låter bli att skriva."

Jag åkte bil till Malmö Central sen, med Claes Hylinger och en chaufför, Claes var intresserad av romanen som jag höll på med. Jag tyckte mycket om hans böcker, tycker.
"Om du skriver så att du själv gillar det, så vet du att i alla fall en gillar det", sa han, inget särskilt, men viktigt för mej, när jag skrev min hittills viktigaste bok. Tack Claes.

Tja, jag är inte uppe ur gruvan. Jag vet inte om jag kommer upp. Det är väntan också, och försök att lösa ett problem som jag inte visste hade fått sådana proportioner.

Jag har på nära håll sett saker och ting förruttna. Jag har blivit så trött på det, aldrig velat se det igen. Men när fukten dryper och du jobbar på, svettas ibland, fryser ibland. Gråter ibland, hoppas ibland, då är det inte kul. Det är inte kul att inte veta, att stå där med en fru som åker till jobbet tidigt, och en dotter som inte vill, det och det och det. Det är inte lätt då, att resa sej upp och sträcka på ryggen. Att skratta på dagis, att skriva den där boken. Att försöka. Ändå är det allt jag kan göra. Och jag har gjort det förr. Och jag förändras hela tiden, till det bättre.

Detta handlar inte om sprit, om nu nån trodde det. Det handlar om att kämpa, tillsammans.

Så skriver jag just nu, när jag skriver som jag vill.

Tuesday, March 14, 2006

Bernt Staafs grav på Österlen?

Så det var Bernt som tog mej hit igen. Och alla minnena. Ni skulle bara veta. Ni vet antagligen.
När det är för första gången, när det inte går, när man rör sej där i havsbrynet och bara längtar nån annanstans, eller i skogen, eller var man nu befinner sej när man är en sån som letar efter ett lugn. Ständigt letar efter ett lugnt.

Och så ofta hittar det i den ciggen som din brorsas äldre polare hade fyllt med brass för att han inte kunde rulla själv, för att han inte ville röka själv, gav den till dej och du började ramla då, ner i hålet som du inte ville vara utan.

För dom du såg där på stranden när du gick med din flickvän som lärde dej så mycket om litteratur, men alltid drog dej bort när det såg för giftigt ut. Man ska inte syssla med såna saker, det är patetiskt.
Du ville bara ta dej dit. Du ville bara vara den som kunde skratta på en söndag. Det kanske är svårt att förstå för er som är födda på åttiotalet, eller nittiotalet. Men det fanns en tid när en ensam pojke aldrig blev en man. När en ensam pojke bara blev blev en buffel med för klena ben.
När en öl kostade över förti spänn på åttiotalet, kanske sextiosju i dagens penningvärde. När det bara fanns tre kanaler (om man hade Danmark, innan tvåan).
När en pil i armen inte gick att dra ut, när den syntes hela tiden, tandläkarens son har varit på krogen. En söndag. Han är väl inte arton.
Giftet som pilen var droppat i träffade inte mej först, utan min mamma.

Den dagen jag började gå på krogen själv, kände jag mej hemma. Jag ville inte bli vän med alla. Men jag kände mej hemma. Med värmen, och ölen som rann ner och gkorde mej trygg, som stämplade min oro ut till imorgon.
Ni vet kanske vad jag menar.
Ni vet kanske vad en bla bla bla är.
Men vet ni riktig ångest? Vet ni riktig jävla oro som fryser benen till is, inte som en metafor, utan som en is som gör att du inte kan gå, inte kan stå, inte kan prata.
Vet du hur det är att aldrig få viska fram det som är så viktigt för dej att säga, för att ingen lyssnar. Att du alltid måste vänta så länge så att du blir tvungen att skrika?
DÅ får du berätta det för mej. Annars får du nöja dej med att fråga.

Jag satte mej vid bänken, där hemmafruarna går i bredd med sina barnvagnar, idag. Jag hade tidningar att sitta på. En tröja som filt över benen. Jag satt där för att skapa en ro. Jag kommer alltid att överleva ...

Friday, March 10, 2006

Tretton rätt i femtonhundratalets Flandern

Jag tror inte att jag orkar mer. Jag lägger ner. Vad fan betyder det ...
Det måste finnas riktigt liv, tror jag att Håkan Sandell också menade

Sent i natten för en pappa som ska upp vid halvåtta står jag och Håkan Sandell och pratar vid Stadiongatan, vid Pildammsparken, just på andra sidan vägen där Borgmäsatargården ligger.

Borgmästargården är Sveriges mest centrala miljonprograms-bostadsområde.

Borgmästargården är platsen där Torbjörn Flygts roman Underdog utspelar sej.

Borgmästargården är platsen där den förträfflige människan Per Engström bor med fru och barn. Han är lite besviken vid bardisken på Inkonst efter kvällen till Michael Strunges döds ära, att det bara är äldre människor som sålt hus i Limhamn som flyttar till Borgmästar...bla bla bla. Han trodde att han och hans familj skulle gå i bräschen, flera unga människor till Borg... oj.

Borgmästargården är platsen vi tog till från ytterområdena för ungefär ett år sen, en mycket grå dag. Tio våningar. Kalla mej vafan ni vill. Jag fick sån jävla förortsångest. Det var inget som skrek, det var den vanliga dova oron i magen och känslan av att: Jag måste bort!
Men vi skulle flytta tillbaka till Malmö. Men Bor... är centralt och överkomligt i pris. Vi skulle titta på lägenheten.
Den gamle mannen var ensam på den inglasade balkongen. Den gamle mannens hustru låg på sjukhus. På hans nattygsbord låg Dennis Lehanes, Gone baby gone.
"Här ska vi aldrig bo", sa jag till Johanna när vi gickk ut, förbi tre fastlåsta rollatorer i trappen.

Borgmästargården är platsen där Håkan Sandell växte upp två år äldre än Torbjörn Flygt. Håkan Sandell är en poet som sjunger och man kan (om man är på det humöret) ta det för Glenn Killing.
Jag väljer att ta det på stort allvar, och njuter.

Det är sent på natten och jag får inte fyr på min lånade cigarett med min stulna cigarettändare.
"En gång hörde jag Torbjörn Flygt berätta att han satt på biblioteket en hel sommar, tre månader, för att forska om sin egen barndomstid, för att skriva Underdog. Det är konstigt, tycker jag. Om man måste forska för att skriva om viktiga saker i sitt liv, borde man nog skriva om något annat. Han hade inga papper att läsa innantill från(det har inte Björn Ranelid heller) Han tycker nog att spontanitet kommer från att man lärt sej sin läxa utmärkt. Få ett äpple av läraren."
"Jag minns att han var en forskare redan som nioåring", sa Håkan Sandell.

Jag tycker att Torbjörn Flygt är en skicklig författare. Men det finns alltid skillnader.
Jag har träffat Torbjörn tre gånger. En gång i Lund när portugisiska ambassaden bjöd på buffé. Nästa gång i affären när jag gratulerade honom till Augustpriset och han hade svårt att minnas mej. Den tredje gången på min sista operaföreställning, inbjuden av Kultur Malmö. Alla gångerna har han uppfört sej exemplariskt. Jag har inget ont att säga om mannen.
Men, överallt, det finns alltid skillnader.

Wednesday, March 08, 2006

Punk och kärlek i Landskrona

I mitt väldigt sjävklart lättanalyserade, och självklart mycket komplicerade åttiotal, hade punk ingenting med poesi att göra. Jag efterhandskonstruerar inte min uppväxt, den var verkligen mycket socialdemokratisk (som på den gamla tiden) vad det gällde att göra rätt för sej. Vad det gällde att förstå att inget var gratis.
Vi hade det dock bra ställt. Fick mycket kärlek framförd på olika sätt. Var mycket utomlands, åt god mat.
Jag spelade aldrig golf för att jag var en snobb. Jag tyckte om det bara. Nä, inte bara. Jag är en social människa med ett mycket stort behov av ensamhet. Min sociala talang har fått många människor att tro att jag alltid vill ha sällskap. Det är mycket felaktigt. Jag saknar ofta mina ensamma höstdagar på golfbanan, spelandes på två eller tre bollar, låtsandes att det var en tävling med Seve Ballasteros och Lee Trevino. Fuska lite för att få till det.
Det fanns roliga saker tillsammans med andra också. Men det jag minns och saknar är ensamheten. Innan skolan när våren började komma. Att få känna det födas, det var så. Mullvadarna som grävde så men aldrig visade sej.
Jag ville gärna vinna tävlingar, men det var inte det det handlade om. Det handlade om ro och tygghet. Varje dag, söker jag efter det, längtar.

I mitt åttiotal handlade inte punk om kärlek, inte om poesi. Det var ingen som berättade om Michael Strunge för mej. Det hände långt senare. i början av nittiotalet. Men idag, senare idag, ska jag till Inkonst för att se Pia Tafdrup och Sören Ulrik Thomsen, Och Håkan Sandell hylla den döde poeten.

Det fanns en tid när jag var ung och aldrig älskade min egen dekadans. Jag visste om den, men hatade den, men visste inte var jag annars skulle vara. Det var så grått i dom längsta stunderna när det inte alls var soluppgångar, inte alls poetiska solnedgångar i Öresund. Det var då när jag vaknade på bänken och var yngre än arton år och det var oktober och jag mådde så oerhört dåligt, skämdes. Och det gick en färja till Köpenhamn och jag gick runt på Tivoli och såg barnfamiljerna och jag saknade och var arg på mina föräldrar. Skuld skuld skuld.
Jag kom hem och ringde och dom hade givetvis varit oroliga. Pappa hämytade mej i stan. En annan dag träffades vi på cykelbanan och han sa att om jag ville så kunde han betala så att jag kunde åka till Gotland, jag kan inte förklara mer, men det var kärlek. Vi försonades till slut och allt skulle ju bli bättre. Blev det det? Föstår vi varandra?
Annorlunda nu.

Tuesday, March 07, 2006

Ewa Andersson, och inget annat än Ewa Andersson

I söndags började solen gå upp igen. Så trött som man är, när man blir pigg och skojig istället.
Vi åkte till Lund, vår familj på tre. Först åt jag gulaschsoppa i hörnan på stationen i Malmö, där utgången som inte är en utgång längre finns. Utgången där man sprang till båtarna förr, långt innan jag visste något om människan, bibliotikarien Ewa Andersson.

Jag hoppar till måndag lite snabbt. Jag var på bibblan i Malmö. Jag har lånekort på många ställen i Skåne (och Göteborg). Ja ja, jag träffade poeten Niklas Söderberg, en mycket trevlig man. Medan vi pratade om våra författarvedermödor gick det förbi en tjej och log. Jag kisade väl lite, tror jag(jag ser dåligt på långt håll och mina glasögon är snea för att jag kastat dom så många gånger, dessutom använder jag dom bara när jag ser på teve eller fotboll, dom få gångerna jag spelar golf), och hon log igen och jag tänkte att det är väl någon som jag halvkänner. Då visade hon upp ett exemplar av min senaste roman, hon skulle låna den, och så satt författaren själv på bibblan. Jag blev generad och gjorde tummen upp (eller nåt).

Söndag. Vernissage på Kulturen i Lund. Min kompis Thomas och hans vänner i fotogruppen Agitera visade bilder, det gör dom hela våren. Baktaktsbandet Bröder Glöder spelade. Några gamla Landskronakompisar i det bandet. Jag fick en vers tillägnad mej. Elsa är tre år och menade att det var obehagligt.
Vi gick på John Bull sen. Dyraste lättölen i Skåne. God hamburgare och Johanna fick konstigt engelskt kött med guinnespaj. Hon var nöjd.

Ewa Andersson. Biblioteket i Vollsjö hade öppet, tre eftermiddagar i veckan. En förmiddag (torsdag). En monter med Piratenböcker i foajén i huset från 60- 70-tal. Och därinne satt Ewa och såg mysig ut. Jag märker nu att det är svårt att skriva om detta. Jag gör det snabbt:

Vår internetuppkoppling var dålig. Jag gick till Ewa och lånade datorn där. Jag sålde så oerhört många skivor när jag krökade, men spelar fortfarande in blandband. Så jag lånade skivor hos Ewa. Mikael Wiehe, Lasse Tennander, Timbuktu. Allt som hade hjärtat på rätta stället. Bakhålls Edward Persson-platta i rostfritt stål.
Den svåråtkomliga Sture Dahlström-biografin av Mats Keyet.
Jag tror att Ewa visste att jag skrev. Men jag sa aldrig något.

Sista dagen.
Elsa och jag gick upp till bibblan. Det hade stått en del om mej i tidningarna när min roman, och fortsätta vidare bort, kom ut. Jag hade varit med i både Ystads Allehanda och Skånskan. Och andra tidningar, och i TV4 och Sydnytt. Och Radio Kristianstad som var staionen i Vollsjö. Det var sista dagen och jag hade slagit in romanen i tidningspapper. Elsa och jag gick upp till Ewa och jag är verkligen blödig ibland. Jag sa att vi skulle flytta, att jag ville tacka för tiden i Vollsjö. Att jag hade en present som jag ville att hon skulle vänta med att öppna, jag ville vara utanför.

Där tar ju alla historier slut. Men inte denna.
När vi bott i Landskrona ett slag fick jag ett brev från Ewa, hon hade snokat reda på min adress, hon skrev om min bok som hon tyckte om, trots allt.
Jag skrev tillbaka.
Hon bjöd mej till sitt berättarcafé på gården hon bodde i, vi kunde aldrig komma.
Jag skrev boken om Sonny och Karola, boken där Karola flyttar till Vollsjö och blir bekant med bibliotikarien Stina Svensson. Ganska lik Ewa A. Jag kände mej lite obekväm i detj, rädd att hon skulle bli arg. Men hon läste boken och tyckte bara inte om senilsnörena (såna glasögonhållare) som jag försett henne med.
Och vidare. Jag skickade Landskronaboken och hon skällde på journalisten Bengt Eriksson (bosatt i Vollsjö) för att han inte hade tagit upp mej i sin krönika om böcker med musik som viktig ingrediens.
Det blev en hel krönika om mej, bara för det. Man säger inte nej till Ewa Andersson. Eller, det gör man visst, jag har aldrig besökt hennes berättarcafé, men jag ska, så småningom. Passa på att titta på Piratenmuseet i Vollsjö också, som jag passerade flera gånger dagligen. Jag måste skynda mej, innan allt brinner upp.
Pyromanen i Vollsjö! Har jag inte berättat ...

Sunday, March 05, 2006

Åshöjden i Vollsjö flyter nerför ån där Piraten snodde kräftor

Ni skulle sett det! Ni skulle sett det fina huset från 1929, ni skulle vetat historien om Linnea och sjökaptenen hon blev förälskad i, han som dog i en storm och aldrig kom tillbaka. Men hade hunnit köpa huset.
Och Charlotte och hennes tyske murarman som köpte det i början av nittiotalet. Charlotte, keramikerna, och hennes tyske murare och dom fyra ungarna och örterna i trädgården. Växthuset.
Och jag och Elsa och Johanna som flyttade dit och visste att det inte skulle vara för evigt.

Första kvällen efter flytten när en snubbe som min brorsa kände från jobbet hade kört med sin lastbil. Första kvällen, jag och Elsa nerför stigen längs ån, hon i vagnen bara några månader gammal. "Sov, min älskling, du behöver sova. och så får pappa lite lugn i maj, i Vollsjö." Upp till affären och köpte en back lättöl som fick plats under Elsa. Gick vidare, bort till Idrottsplatsen, fotbollsplanen. Ingen match idag. Bara fåglarna i träden. Bara ån som porlade, och hon somnade. Och bara jag som satte mej i solen på avbytarbänken och läste Kvällsposten.

Första kvällen, första natten. Vi hade tio rum, men satt i teverumet och fick inte in en enda kanal, såg gamla Seinfeld som jag spelat in. Vanlig VHS. När Johanna gått upp till Elsa för att sova såg jag på Kojak.

Sen skakade inte hela Vollsjö.Men det lät mycket från den vita bilen, dansbandsmusik med en dissonans från helvetet. Pistoler i natten ...

Saturday, March 04, 2006

Grattis!

Det är en mycket dålig morgon nu, efter en mycket dålig kväll. Jag kan fortsätta ... efter flera dåliga år efter det som skulle bli ... just så. Hemligare än så tänker jag inte bli.

Men en gång satt jag i en bil mellan Landskrona och Lund och grät medan min mamma körde. Jag skulle på en föreläsning på Litt.vet. Men när jag hoppade av bilen hade jag ingen kraft. Jag var ensam och lämnad.

Det verkar bli en fin dag idag, jag ska suga ut vad jag kan ur den jävligt lilla behållaren som är given mej, jävligt lilla.

Så lyckan förflyttas, Grattis Andrzej Tichy till ett välförtjänt pris och, framför allt, stålarna.

Wednesday, March 01, 2006

Hårda bud i Vollsjö

Jag var inne på fotboll och Landskrona BoIS. Jag hade tänkt skriva om Stockholm i höstas och hur jag letade efter den där puben där BoIS-fansens stockholmsfraktion höll till. Om hur jag ogillar tunnelbanan i teorin men är ganska förtjust i den när det väl kommer till kritan.

Jag var inne på det, men så läste jag min egen text om fotboll och Vollsjö, så blir det detta istället. Kära vänner, det är bara här jag kan vara fri och göra precis som jag vill.

En ensam man på en moped

Sista bussen från Sjöbo till Vollsjö avgick kring tjugoetthundra. Var det ljust cyklade jag dom tretton kilometrarna hem, uppför den oerhört sega backen där EPA- och raggaridioterna tutade så att tärningarna skakade i vindrutorna.
Jag tog rygg på en polsk lasbil och låg i baksuget tills jag smög förbi i en skarp sväng och drog förbi. När det var ljust länge, alltså. Men om det var mörkt tog jag automatarmoppen som jag köpt splitterny av en crosskille som bodde i Harlösa och hade verkstad och affär och skinnkläder i flashiga färger och halva högstadieskolans grabbar som praoelever.
"Vadå, ska du ha en sån?"
Jajamensan, tiotusen cash, en skrikblå Tomos som på plan väg gick upp mot tretioåtta, trettionio. Nerför uppförsbacken var jag långt över femtio och fötterna kliade.
Fulla polska lastbilschaffisar blir inte mindre farliga för att man sitter på en moped, men det gick fortare hem. Och jag hade en stor fet hjälm med visir och hakskydd (en sån hjälm heter något men jag minns inte vad) Jag sålde Tomos när vi flyttade, för femochfem till en trevlig gubbe som skulle köra från Malmö till Österlen på utflykter, trodde han. Jag hade kört fyrtio mil, halvdyr milkostnad).

En kväll kom jag hem efter att ha sett BoIS i Landskrona, druckit stans billigaste lättöl på Pilängspuben och sen cyklat till stationen, tåget till Lund, bussen till Sjöbo. Och sen moppen, pregade freestylelurarna långt in i öronen innan jag tog på den svarta hjälmen. Hade tagit på ett par gamla regnbrallor också, fartvinden.

När jag kom hem till vårt fina hus var det något konstigt, röken från skorstenen och hela byn luktade björk, men det satt två storkar på vårt tak! Jag tog nästan på mej hjälmen igen för att dom inte skulle hacka mej, smög in och väckte Johanna som hämtade kameran. Jävligt dåliga bilder, men man ser storkarna i alla fall.

Jag skulle egentligen berätta om Kjell, den sjukpensionerade snuten som var död när vi kom hem från Stockholm, knivhugget, horryktena, dunket från dansbandsbilen, triangeldramat. Men det får bli senare ...