Thursday, February 28, 2008

Vad gör jag nu för tiden?

Bor jag kvar ... Jo, det får man väl säga. Det börjar väl stabiliseras. I förra lägenheten bodde vi över två år. Nu har vi bott sen september och känner att vi ska vara kvar ett slag.
Jag tycker om min granne, men han har det lite risigt nu. Ambulanstransport två gånger på mindre än en vecka.
"Men det är ändå bättre än förr", säger en annan granne som har nyckel. Han och jag gick in och lämnade post och tidningen. Det luktade dåligt städad kattlägenhet.

Jag skriver en långnovell, en kortroman, som tillsammans med tre andra historier ska bli en liten bok. Kanske till hösten. Eller början av nästa år.

Tågresor till Landskrona och projektet Ungdomar skriver om Landskrona. Det är intressant, spännande och något nervös. Vi ska ju göra en bok. Vi måste vara tillräckligt många och duktiga.

Efter Elsa och Annas prov igår (dom blev godkända) cyklade jag där jag brukar cykla, medvind längs havet, och man känner hur bänkarna kryper närmre. Det ska bli skönt.
Stannade vid Cutty Sark, träffade några vänner från förr som jag umgås med igen. Dom hade varit på begravning. En pappa som var precis över fyrtio hade dött. Föräldrar som begraver sin son. Barn som begraver sin far.
Bara jag och min gamla vän kvar till slut. Han berättade en historia om det stackars mobbningsoffret som det skrivits om i pressen under lång tid, mamman har gått ut och sagt sitt.
Så visar det sej att offret är en mobbare. Att han snarare fick ett gammaldags straff. Som var fel. Som han samlat ihop till. Men var började det?
Man ser så sällan helheten. Man bara förfasas. Hur ska man då kunna lösa problemen? När man vägrar se. När lögnen kommer uppifrån och är okej. Politiker och neråt.
Vi måste vara så starka människor att vi pratar rakt med varandra. Det är en viktig strävan.

Tuesday, February 26, 2008

Tiderna förändras

Allt går ner i åldrarna. Okej, Elsa är fem år, klart att hon vill revoltera. Men Anna, knappt åtta månader, ett halvår på den här bilden. Hon har redan bytt look igen.


Det förvånar mej. Som ni vet är jag ju konstnär, sanningssägare, rebell, provokatör, trasiga kläder, vagabond. Man kunde ju tänka sej att mina barn skulle ha valt ett mer moderat uppror, i vårt radhus i Limhamn.

Monday, February 25, 2008

Morgonen morgonen kommer (edited version)

Jag läste Cigarett av Per Hagman när den kom i pocket. Lite kluven. Som vore han min konkurrent i detta ständiga race mot den nya Jack.
Sen läste jag pool.
Och nu läser jag Att komma hem ska vara en schlager.
Vi har vissa likheter. Swimmingpoolerna. Bra namn på böcker. Och tåg, att åka tåg med inte för många passagerare. Det är då sakerna händer. Och jag är nog också en glidare, det verkar kanske inte så. Men det är nog så.

Rotarylunch igår. Inte riktigt min kopp te. Jag kan kallprata med hög och låg, men jag tycker ofta inte om det. Roligare då med kvinnan som är guide på Slottet, Citadellet, i landskrona. Henne var det kul att prata med.
Inget ont om rotarianerna, tro inte det. Jag är inte gjord så. Dom aktiva verkar göra ett mycket bra jobb. Men att prata fjärrvärme över en fläskkotlett hade inte intresserat mej om det så var kungen, Slas, Stellan Skarsgård, Lena
Kulturföreningen JB23 fick femtusen för projektet Ungdomar skriver om Landskrona.
Och Bosna basket. Dom har elva nationaliteter i sin föreningen. Två av eldsjälarna fick vars två och fem.


Jag skulle berätta lite mer, men jag hinner inte. Barn ska till dagis, det löskokta ägget ska drickas. Och kråkorna sjunger i regnet: Skynda dej, alla väntar på dej.

Sunday, February 24, 2008

Mosig måndag efter seg söndag

Heder åt HD:s kultursida som skrev om bokmässan Smått förlagt.
Halvbu för Sydsvenskan som dock hade en intervju några dagar före själva mässan men inget på kultursidan om vad som hände.
Bu för KVP som inte skrev något alls. Kultursidan brukar ju vara lokalt på hugget, men dessa galoscher passade visst inte alls. Synd.

Smått förlagt var trevligt. Jag läste gammalt och nytt. Deltog i en paneldiskussion med Kristian Lundberg och Per Engström, Svante Weyler var moderator.
Så träffar man folk man kände till namnet, folk man träffat någon gång i forntiden. Man byter böcker och det är kul att äga böcker som nästan ingen annan äger. Och samtal på högre och lägre nivå. Intelligenta människor.

Bokrean för mej är att på en vecka eller två inte kunna gå och strosa hos bokhandlarna. Det blir för mycket. För lite litteraturintresse.

Såg Wallander igår. Johanna Sällström pratade om psyke och ta sitt liv, om att vilja ha upppmärksamhet.
En ganska halvkass/bra film. Men med facit i hand, så sorglig.
Jag har mått mycket dåligt i mitt liv. Ibland tänkt att det hade varit bättre för många om jag var död, så slapp dom bli besvikan, igen och igen. Men ALDRIG har jag tänkt eller försökt ta mitt liv. Kanske har jag inte mått tillräckligt kass. Kanske har min livslust vunnit över den dödslängtan jag aldrig haft. Antagligen. Och, självkänslan, den måste man ständigt jobba med.
Eller, bara ... livet är värt att leva.

Saturday, February 23, 2008

I orkanens källare

"Jag öppnar mitt fönster, öppnar det på glänt. Där kommer dom förbi, alla jag älskat och känt. Dom kommer som utkastade från himlen återsänt, alla jag hatat och bränt."
Full pott. Jag ska skriva en musikal. Dom ska passera revy, Påven i Polen. Munken från Munkedal. Husarfrun från Husqvarna.
På snirklig parad ska dom vandra och vändas in och ut, dissekeras. Horbocken från Härslöv och hans ordblinda hustru (från Härslöv).

Jag är uppvuxen i Wales, alldeles intill mjölkhagen. Där är vi vana vid stormar från väster. Dom har format oss och vi rycker på axlarna nu, när vi har lärt oss läsa. Int visst vi att det var så förskräckligt när vi hörde suset genom stenväggarna som ständigt eroderade.

Jag glömmer aldrig det där trädet som såg så hållbart ut. I parken där huset låg. Det där slottet som malde sej själv till en hög. Det tog exakt hundra år. Men jag glömmer aldrig trädet som jag klättrade upp i. Grenen som såg så präktigt massiv ut. "Du klarar det", var det någon i brun keps som skrek. Och jag tog alltid ett steg till. Tills jag föll.
Man kan vinna allt man inte har. Man kan slarva bort allt man har. Man får välja själv.
Vi ses i salongerna, Sören. Så får vi se om det blir hackat eller malet. Men det ska ätas. Säkert, Sören.

Wednesday, February 20, 2008

Lördag på Inkonst - Smått förlagt - Tjugo kronor

När Smått förlagt i februari 2007 arrangerades för första gången deltog över 50 förlag och tidskrifter och mässan gästades av över 500 besökare,
Nu arrangeras Smått förlagt för andra gången och under denna lördag fylls Inkonst med småförlag och tidskrifter samt uppläsningar, samtal och diskussioner.

På teaterscenen:
• 12.30: Kritikersalong där kritikerna Jenny Tunedal, Annelie Axén, Nils Olsson och Susanne Christensen diskuterar Ida Börjels kommande diktsamling Konsumentköplagen ur vilken Börjel också läser.

• 13.30: Sveriges nordligaste litteraturtidskrift Komma kommer till Sveriges sydligste bokmässa och presenteras med läsningar av Veronica Härkönen, Peo Rask, Johan Christiansson och kortfilmen Tack! av Johan Ramström och Peo Rask.

• 14.30: Svante Weyler, Johan Jönson, Jonas Bergh och Kristian Lundberg pratar om för- och nackdelar om att bli utgiven på små respektive stora förlag.

• 15.30: Samtal om artist's books i Sverige och Danmark med Agnete Braad från förlaget Hurricane och Malmö konsthallschef Jacob Fabricius från förlaget Pork Salad Press. Samtalet leds av Jenny Rosengren från nätbokhandeln Sjön.

• 16.30: Serieläsning av Mats Jonsson ur Hey Princess, Anders Annikas ur Fucking Vittula och Liv Strömquist ur Einsteins fru.

Läsningar på logescenen:
• 12.00: Jonas Bergh och Erik Pousette.

• 13.00: Kristian Karlsson och Christian Ekwall.

• 14.00: Johan Lindblom och Jerker Sagfors.

• 15.00: Beata Berggren och Peder Alexis Olsson.

• 16.00: Linn Hansén och Oskar Ponnert.

Deltagande förlag:
Rámus, Komma, Black Island Books, Kritiker, Ariel skrifter, Monolit, Hurricane, Fronesis, Mana, H:ströms, Subaltern, Tidningen Kulturen, Celanders förlag, ellerströms, Lyrikvännen, Glänta, Murbräckan, Seriefrämjandet, C’est Bon, Pequod, Pequod Press, Gondolin, Peter Bjuhr ord & bild, Bokstaven 18, Fabrik, Sjön, OEI, Ord & Bild, Sphinx, Ordsmedjan, Kreativiteket, Retorikförlaget, Galago, Ord & Visor, Arbetarskrifter, Svante Weyler förlag, Doob förlag, papi, Arkiv förlag, Ellen Key institutet, Radikal Distro, Bokbandet, Kjellbergs, Sekwa förlag, Aorta, FC Syd, Kolik förlag, Telefon til chefen Gallery.

Monday, February 18, 2008

Nowhere man

Söndagar med Wermelin. 19.30. Nathaniel Mayer. You´re the one. Be mine. Little girl. Would you please be mine. I love you and you love me. You are the one.
Och varenda ord sätter sej i magen och hjärtat.

Tre av femtiosex klagomål på hemtjänsten i Malmö kom från invandrare. Den blinde mannens lägenhet är ett nystädat bombnedslag av skit och katastrof. ”Vi städade den dagen”, säger hemtjänsten och deras tungor är svartare än den natten, alla dom nätterna, när folket röstat med kluvna tungor. Det finns ingen demokrati om inte alla tar sitt ansvar för demokratin.

En trångbodd flyktingfamilj, tre vuxna par plus barn i en trea, vill ha lite mer plats. Muslimerna i Norr köping är bort skämda, tycker han som anser att sverigedemokraterna börjar bli mjäkiga. Dom (muslimerna) kommer ju från jord håler.
Språktest nu! Ut med packet!

Jag minns min vapenfria tjänst inom hemtjänsten på Värnhem. En halvtimme/trekvarts förlängd lunchrast varje dag. Alla sa: Vi hinner inte, vi hinner inte.
Jag ville gå ut med den gamla tantens hund. Alla sa: Du behöver inte. Du behöver inte, det står inte nånstans att du behöver.

Och vad jag önskar att du sprang, att du sprang rakt in i mej.

Stefan Holm har nu hoppat över 2.30 lika många gånger som Patrik Sjöberg, står att läsa på Stefans nördhemsida. På höjder från 2.38 och uppåt står det 13-2 till Patrik Sjöberg. ”Men det nämner han inte så ofta”, säger Patrik.

Bra på lagom. Dålig på bra. Skitbra på bomullsinbäddad hjälp från överheten. Tänka själv är en saga som deras föräldrar aldrig klarade av att berätta. Vi äts upp av detta tänkande. Därför sitter hjärndöda bloggare och förtroendevalda puckon och låtsas vara demokratiska sanningssägare. Överallt blommar dumheten i den tidiga våren, som, du, akta dej. Den fryser dej snart till is.

Den avsky jag känner för packet som patetiskt protesterar kan inte uppvägas av min strävan efter förståelse och empati.

När allting som du trodde på bara smäller.

Elsa och jag kastade tillbaka bråten i havet i Sibbarp idag. Låtsades att det var båtar på väg. Men allt flöt tillbaka. Vinden har vänt.

Suede, Coming up. Lloyd Cole, Easy pieces. Sade, dom tre första. Hästpojken. Grinderman. Ströläser Pamela Jaskoviak, Agadir my love. En bok jag tycker om att äga. Hasek, Den tappre soldaten Svejk. Det var så längesen jag sög upp kycklinskinn från Prags gator och hamnade fel med en hårfrisörska från Atlanta. Little Steven, Voice of America. Stan Ridgway, The big heat.
Jag har en skivspelare i min bod.

Min enkla fråga: Varför tycker ni inte om människor?

Mitt enkla svar: Självförakt.

Jag har komedikväll på måndagar. Dubbel Simpsons med Anna medan Elsa somnar. Sen två och en halv män med den mästerlige Charlie Sheen. Dubbelt. Måndagen är min tevekväll. Annars har jag bara teven för att somna. Nä, vi ser på Så ska det låta. Och engelska deckare. Fast då somnar vi också.

Gräv där du står. Du måste börja där. Om det sen ska bli en grav eller en trampolin att hoppa uppåt från. Tell me you. Du hittar inte dörren om du målar allt i svart. Det var Plura i den där låten. Sluta med en fråga. Ja?

Sunday, February 17, 2008

Stenen vid kanten av branten

Det stormar inte i vårt vattenglas, men det går vita gäss på sundet.
Ännu en morgon i Borstahusen. I det här rummet. Det fanns en gardin med blåa elefanter för tjugofem och trettio år sen. När jag försökte sova här varje kväll. Jag hoppade ut genom det här fönstret på andra våningen en gång. Jag tror det var kärlek. Och en del alkohol. Och kanske drömmen om att flyga iväg.

Det står en sten vid torget där man säljer begravningsblommor i Helsingör. Där man säljer pölse. Där man rullar sina klirrande väskor.
Det står skrivet: Tack vårt brödrafolk för hjälpen. Ungefär.
Väldigt få stannar och läser.

Jag köpte en mycket begagnad elorgel. Windy och jag spelade i det här rummet (eller i hans rum, vi hade två studios), vi jobbade med färdiginspelade rytmer. Sänkte tempot. Vi ville ha längre låtar.
Nu jobbar jag med att allt ska bli kortare, sitta som en exakt smäck. Att vandra i tweed ut i den walesiska ebben och vara rädd för floden. Jag vet inte, jag har kanske blivit för gammal för sånt.

Vi tippade igår, Windy och jag. Elsa var också med. Hon trodde att vi skulle på Tippen. Vi satt på Akropolis. Jag vet inte hur det gick. Men Liverpool borde ha vunnit. Men varför skulle vi vinna. Varför just igår.
BoIS segrade, fem-två. Våren får kämpa, men nog går det mot ljusare varmare tider.

För en timme sen var gässen på sundet vitare och större. Vad säger du om det, gåsodlare Valfrid Lindeman, son till Malte Lindeman. Det sägs att gåsodlingen går mot bistrare tider, stämmer det?
"Yes."

En bok jag önskar att förlaget skickade till mej, som tack för att jag försöker vara en god människa. Boken om Tage Danielsson. Men jag har alltid varit feg på att fråga om en chans.

Friday, February 15, 2008

Driving around the countryside selling Loke Martinzon-skivor

Dimman kom först och försvann. Tåget över bron, tagada tagada, med bjälkarna ivägen. Nörreport Station. Brooklyn och Nyhavn 17, flera rader, mera prat på pappret. Nya korta kapitel. Hviids vinstue. En med rostbiff, en med leverpastej och en med skinka och den där majonäsiga äckliga dressingen som man kan föra bort med ett rakblad eller en vass kniv.

Kniven i benet. Foten som värker. En sten i skon. Den där imbecille krönikören som vet allt efter en persons tredjehandsinformation.
Du vet inte ett skit om min stad!

Boden. Knoget. Det som ska vara rent som kristall men inte sterilt. Säga exakt det som ska sägas. Jag ska starat en journalistskola. Tyst i klassen, ut på fältet i några år. Släpp den knutna näven och försök ta dej in.

En annan dag. Tåget till Helsingborg, den stora färjan över. Rostbiff igen. Den rökiga biljardkrogen där solen tar sej in och gör allt dammigt. Här kan jag inte sitta. Borgerkroen, några rader blev till stycken.
"Vad vill du", sa hon.
"Segla", svarade han, iväg ...
Nya sundsbussen. Räkmacka och runda bord och barstolar.

Tåget till LA. Inga bomber. Bussen med svartmuskiga pojkar och män. Svenska flickor. Några skrattade andra pratade i telefon. En hade alldeles nya vita gymnastikskor.
På med värmen i kolonistugan. Slumrade en kvart med mössan på. Vaknade av kylan. Ut i solen. Upp på cykeln. Under trädet hänger gungan kvar. Och din baddräkt låg kvar i ekan.
Evert, jag är ju din son.

Akropolis och polisbilar. Människor som går på stan. Mats sitter på kåken igen. Han från Bandidos kan låna ut trettiotusen. Två månader. Det är ingen lekstuga.
Utlänningarna jobbar, startar nya företag. Dom har inte tid att ta hand om sina barn. Fyra eller fem hedersmord på tio år. Fyrahundra svennemord, mannen och kvinnan inne i lägenheten. Ja ja, bara var och en sköter sitt. Men balkongen, där går gränsen. Polisen jobbar efter två teorier. Men storebror är lika skyldig som dom oskyldiga i Danmark. Dom som inte skulle mörda. Men vafan, kiunde vi utrota judarna så kan vi väl utrota muslimerna. Först hänger vi ut dom. Sen hänger vi dom.

Cykla efter mörkrets inbrott (ha ha) två gånger. Oskadd. Radio på finska på bästa sändningstid. Lek med tanken. Radio på arabiska på bästa sändningstid.

Morgon och sol som bländar i havet i Borstahusen. Jag cyklar förbi försiktiga torskfiskare. Jag köper två tomater. På Kanarieöarna importerar man manipulerade tomater eftersom pensionärsturisterna tycker att dom inhemska stora gulgrönröda ser skitiga ut. Visst ska vi ha Afrika, men Afrika ska vara rent och som vi. Ändå tvättar inte danskarna händerna efter urinoarbesöket, kritar in kön bara, stöter. Stöter bort och ner.

Ordet integration har nu officiellt bytt namn till assimilation. Varför ska vi behöva medverka.

Wednesday, February 13, 2008

Till Killor with love

Tidig september och äpplena är röda och några faller. Alla dom små hundarna i grannhuset i Hammenhög. Som att dom sprängs ut genom dörren samtidigt. Kennet. Inte Killor, inte än. Fem år, sex nästan. På väg ut till gungan som är ett av många utbrända lastbilsdäck i en lina i ett träd på en kulle i trädgården. Som i vilda västern. Galgbacken.
Och hundarnas vassa skall. Och murket trä i staketet. Och pappa med hagelbössan och brusigt ansikte.
"Zigenarkärring”, skriker han och skjuter i luften. ”Du! Nästa gång ... då jävlar”, skriker han när den svart silverhårade kvinnan kommer ut på trappen.
”Du rör inte mina hundar.”
”Är dom på min tomt, så dör dom. Sen dör du”, väser Killors pappa. ”Kennet, ska du gunga, jag ska snurra dej”, säger han nästan vänligt. När en hund kommer in genom hålet. ”Sparka den, sparka den jäveln”, skriker pappa, och Killor väntar en stund, och pappa bara skriker. Sen sparkar Killor efter den lille hunden, sparkar och sparkar, men träffar inte.
Men något händer. Pang! Och äpplena faller röda. Och hunden faller och blöder.
”Tio små niggerpojkar, kärring”, säger Killors pappa och siktar efter kvinnan, låtsas pang, låtsas en rekyl upp mot himlen med molnen. Sen slänger han liket över staketet. ”Jag skjuter dom en efter en. Du får sätta dit hönsnät, eller nåt”, säger han och vrider upp gungdäcket som en leksak med fjäder från längesen. Och säger håll i dej. Och allt snurrar och till slut stannar det, för att snurra tillbaka igen. Men då glider Killor ner genom hålet, landar i gräset som luktar blod, jord och fuktiga äpplen.

Monday, February 11, 2008

Det är jag

Man skulle vara Daniel Day-Lewis. Eller, sitta på en hygglig bar och snacka med honom medan en lätt bris svalkade hans kinder. Eller, nöja sej med att se honom på film, läsa om honom, se honom på foton. Den distansen.
Daniel. Han ser cool, snäll och bestämd ut. Spelar i en helt annan liga än Johnny Depp.

Verkligheten. Den ser alltid annorlunda ut. I böcker, i filmer, i ... verkligheten.

Man vill ju förstå andra. Så man skulle vara Ingela ”Pling” Forsman. Bara mata in några ord i datorprogrammet och, vips, en ny slagdynga som jag inte ens skulle begrava en död fluga i. Lite respekt måste man visa. Och en miljon till på banken.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att I love Europe tar hem hela klabbet. Som Basil Fawlty är låten genialisk.

”Där inga lögner längre biter, där ingen sanning längre tar”, sjunger Love Olzon.
Och jag minns låtar som tagit mej första gången med storm.
Höst med Dan Hylander.
Walk on the wildside med Lou Reed.
Och Solsbury hill med Peter Gabriel en vardag i mitten av åttiotalet, pågatåget. Bakfull utan biljett från Malmö till Landskrona. Kär och känslan av vild i juni.

Skriver och ströläser i lyxboden.
Stieg Trenter.
Den dagen kastanjerna slår ut ... av Bodil Malmsten.
Majakovskijbiografin.
Dylans memoarer.
Lite här och lite där.
Och onaniboken av Harry Mathews, Enskilda nöjen:
”Någonstans norr om Berings sund sitter en trettioettårig manlig eskimå på änden av ett isflak; ansiktet är uttryckslöst och rörelserna döljs under fällar och pälsar. Med hjälp av slipprigt upplöst valspäck blir hans orgasm förkrossande intensiv.”

Saturday, February 09, 2008

Back to life, back to reality

Solsken i Limhamn. Cyklar ute vid brofästet, skönt i hyfsat stilla dimma också.
Lite importerad sjukdom som ger med sej.
Novell korrläst och klar.
Skriver om Killor. Om flipper. Om döden. Om barn. Om ansvar. Om att kanske inse att man inte kan ta ansvar. Fiktion, alltså.

Kollade på en Noicedokumentär från nittiotalet. Fascinerande. Och där kom döden och drogerna igen.

Men jag mår bra. Håller mej till mitt lätta flytande. Öl, alltså. Och Proviva.

Grillade jätteräkor. Det fixar man inte hur lätt som helst i San Augustin.
Se, där kom Portugal och Sesimbra till mej igen. Ge mej dom pengarna. Ge mej lägenheten eller det lilla huset där. Några månader om året.
Jag väljer nästan alltid Atlanten.

Vår lilla terass nära poolen, att simma på förmiddagen och kvällen. Och däremmellan bada i det salta havet. Och allt annat.

Jag läste den dåligt skrivna boken, men alldeles nödvändiga boken, som journalisten och dessertören från Irakkriget skrivit.

På måndag är det simskola igen. Det är aldrig för sent att lära sej, åtminstone försöka. Det tror jag att min mormor tänkte på, fast inte just vad det gällde simning.
Vi fick en bil från -98. 12 700 mil. Något större, yngre och bättre än den förra. Vad försöker jag lära mej av att vara bortskämd? Att egenskalade räkor ändå smakar godare än mackorna som flyger rakt in i munnen? Att inte vara bortskämd, tror jag.
Det viktigaste jag lärt mej någonsin måste dock vara: Det ordnar sej.

Mitt trehundrade inlägg. Det betyder ingenting. Mer än ganska tråkigt.

Har ni hört den om bajskorvarna som stod och högg ved?

Monday, February 04, 2008

Rapport fran centro de comercial

Jag valjer nastan alltid Atlanten. Jag tror inte det ar en fraga om ras. Flyktingarna kommer lika garna over Medelhavet. Eller floden dar i Texas.

Kalv i dillsas: 5.95 euro.
Husets plamka. Liten planka. Skagenrora.
Det ar som Sjobo.
Karneval i Las Palmas. Det ar som Landskrona.
Svenska Lenas Frisersalong.
Och detár fullsatt pa femte vaningen, pa Tre Hjartans Pub. Dagens Dubbel pa svenska teven ju.

Jag valjer nastan alltid Atlanten.

Och langre ner, i dom svala katakomberna dar solen anda nastlar sej lite in, sitter Anna och jag med spanjorerna som sager: Preciosa. Guapa.
Mira, sager dom och pekar pa vara ogon. Att vi ar lika i blicken.
Och Anna som grater nar kvinnan borjar bre mackor. Bara farsan kvar. Gamla tradiga farsan.

Och anda ar jag uppvuxen i vattnet Oresund.

Elsa badar var som helst. Och hade 39.8 i ett dygn. Skont med en paus.

Tyskarna pratar tyska och marscherar rakt fram, men jag tvingar dom till sidomaover med vagnen. Man gar pa vanster sida, oavsett hur mycket knodel man pumpat i sej.
Och i Spanien forsoker vi prata spanska, sa gott det gar. Tar seden dit vi kommer.
Men det fattar inte sverigedemokraterna vid bordet bredvid. "Vafan, har dom ingen svensk meny?"
Som vi sager: I ditt eget kylskap, min drang, kan du vissla hur hogt du vill.

Jag tror att det handlar om det vilda, om nyfikenheten. Om att helst inte ata dar dom pratar svenska pa menyn. Jag forsoker vara rebell i mitt glas vatten.