Friday, December 31, 2010

Det suger uppåt också

Jag har alltid tyckt att Mick Jaggers yeah i början på Rocks off är det coolaste. Och att den och Happy är Stones bästa låtar.

Jag förstår inte duvorna.
Jag förstår inte råttorna.
Jag förstår att den lilla mesen eller sparven flyger till min balkong och letar.
Jag förstår inte snön.
Det finns en sådan hunger, du ser den överallt, och företagen önskar gott nytt i tidningarna.
Och det finns en sådan hunger.

Jag har raggsockor och rejäla gummistövlar, gummit drar till sej kylan när jag vill bort till mitt hav, mina bänkar, mina drömmar.
Om vi hade haft färjor hade dom inte varit inställda nu, den östliga vinden stjäler isen.

Det har varit ännu ett märkligt år, kanske det märkligaste. Förändringarna. Inte det sorgligaste året, men inte alltid roligt.
När man söker glädjestunder och märker att det bästa var när stålarna trillade in, borde man kanske oroa sej. Jag vet inte.
Men vi lyckades ha två trevliga resor till Spanien tillsammans. Goda dagar i L´Estarit under fotbolls-VM. Och sen åkte jag ensam i skarven oktober november, promenaderna då. Dom dyra tidningarna, dom sköna baden i havet, bacon och vita bönor till frukost. Champions league.

Jag har nog aldrig varit så sällan i Landskrona som i år. Det stör mej, och inte. Efter boken Mer blues från Landskrona kände jag mej färdig med stan.
Men jag har ju min familj.
Och BoIS.
Jag har varit på dom flesta hemmamatcherna men skulle gärna se att packet från Västra läktaren flyttar tillbaka dit, eller drar åt helvete med sitt böghat. C-huliganer. Wannabees. Töntar. Och det är synd. För när dom sjunger sina härmsånger sjunger dom ju hyfsat.

Jag orkar inte gnälla mer. Snart är snön borta och jag kan börja cykla och simma igen, resa igen. Skriva klart en jävligt bra bok igen.
Kör på!

Thursday, December 30, 2010

Igen, fast annorlunda

Uppför rulltrappan, ställ er åt höger, jag har bråttom.
Det är alltid svenskarna eller norbaggarna som står i vägen, danskarna har vett att stå stilla till höger och gå uppåt till vänster. Som livet. Som politiken.

Hur mådde du Dan Turéll, när du gick på dina gator.
Den förbannade vintern, och förkylningen, fly iväg, smält.

Jag har blivit mindre arg ibland. Ibland inte. Jag förstår fortfarande inte Peter LeMarc. Jag förstår varför man tycker om honom. Men jag tycker att det är andraklass.

Dan Turélls gator.
Det fanns en tid när jag nästan bara åkte tåg och läste böcker på danska, nästan allt annat gjorde ont. Mest läste jag Dan Turéll. Mest åkte jag till Danmark. Nörrebro eller Vesterbro.

min lilla vän
du är den minsta än
du tror att julmust är coca-cola
still, sätt dej ner och måla
som bara du kan
det är alltid du som vann
ändå
det måste vara så

Skönt att vara tillbaka på Vesterbro. Tidningar, en bok att läsa och en bok att skriva i.
På Sönder boulevard ligger Chicky Grill. Där äter jag böf med sås och rödkål.
Där kommer slaktarna in, den tjocke mannen och kvinnan. Klockan är två och dom dricker Classic. Jag dricker alkoholfri superlight, blandar i lite Hof.

Skönt att vara tillbaka på Vesterbro. Här kan jag andas. Här kan jag drömma. Här kan jag jobba. Här kan jag få en enkel känsla av den frihet jag alltid vill känna.

På Spunk visar dom musikvideor från nittiotalet. Det var ju nyss.
På Skammekrogen (skamvrån) skäms jag inte.

Och jag promenerar.

Och jag minns när jag läste manuset till Och fortsätta vidare bort under mellandagarna 2002 två veckor innan Elsa skulle födas, på City pub och Hvide lamm. Hur förbluffad jag var, att jag skrivit den boken.
Och nu sitter jag på City pub igen, mellandagar igen, och skriver en ny roman och jag hoppas att jag inte upprepar mej. Jag hoppas attt jag kan berätta och sätta igång fantasin hos läsaren.
Jag hoppas att jag har något viktigt att säga. Att jag kan säga det på ett stilistiskt vackert sätt, med flyt.
Och dom spelar Vikingarna på jukeboxen.

Monday, December 27, 2010

Men inte jag

Jag läser om Pink Floyd. Bengt Liljegren har skrivit.
Jag minns den tiden, The final cut och The wall. Det var viktiga dagar.
Wish you were here och Shine on you crazy diamond. Dom betyde så mycket.
Jag var ung, jag var på väg att bli formad, jag ville bli formad oformad.

Jag läser Freak, boken om Freddie Wadling av Robert Lagerström. Den är lite jobbigt skriven i det att man inte vet vem det är som säger vad direkt, det hade en enkel redigering fixat.
Men det är en fascinerande bok eftersom Freddie är så fascinerande.
Jag tänker: Det kanske kan gå ändå. Klarade han sej så länge så ska väl jag ...
Jag vet inte.

Sen fick jag boken om och av (med hjälp) Keith Richards. Den blir kanske kul att läsa.
Egentligen vill jag läsa om Gösta Ekman. Jag högaktar honom.

Jag högaktar Hasse Alfredsson. Dom få offentliga framträdanden han gör, det märks att han är trött. Han kanske också är rädd. Han kanske bara är färdig.
Det är som Lennon/McCartney. En dör och blir geniet. Jag vet inte om det är rätt.
Jag har alltid älskat Hasses svärta.

Thursday, December 23, 2010

Bibliotekarier jag inte varit kär i

Nu ska det privatiseras.
Sen ska dom väl försvinna.
Vart ska jag då ta vägen?
Det är för sent nu, men jag ska skriva om dom, bibliotekarierna jag inte varit kär i men tyckt mycket om.
Stora och små bibliotek. Jag tänker: jag ska bara lämna tillbaka, det går snabbt. Så går en timme och två.
Och ganska ofta sitter jag där och jobbar.
Och i Folkets hus i Landskrona, Vollsjö, Sjöbo, Lund. Och nu i brandstationen i LA. Och Malmö. Mitt älskade bibliotek. Och Limhamn. Han som jag träffar ibland i simhallen.
Har vi den regering vi förtjänar? Det betvivlar jag. Men dom dumma vill ju inte läsa. Men dumheten har ju ingen kompass. Men alla vill ha lägre skatt men allting ska vara gratis ändå. Och tågen ska gå i tid och sjukvården ska fungera, men jag ska inte betala. Och gatorna ska skottas. Så kanske, antagligen, ändå, har vi den regering vi förtjänar.
God jul.

Sunday, December 19, 2010

När du dansar

Nu leker barnen i snön på gården. Dom har en morot med sej till näsa.
Det var bättre förr. När snön kom var det nollgradigt och kramsnö, lätt som en plätt att bygga grottor och gubbar då. Se dom snabbt smälta, bli ledsna och försvinna.
Jag tänker på snögubben som blev kär i kaminen. En vemodig historia.

När Let´s dance kommer i lurarna är det alltid sommar och David Bowie alltid blond och solbränd. Den snyggaste killen på åttiotalet.
När Let´s dance kommer i lurarna cyklar jag lite snabbare, ler inåt och utåt.

Men nu cyklar jag inte så ofta, det förbannade vädret. Det gör mej nerstämd.
Jag simmar mindre också då jag tycker så illa om att åka stadsbuss, ensam. Med andra går det hyfsat.
Tåg vill jag åka ensam.
Tåg är som simning, kontemplation och arbete.
Och tåg är musik.

Och Gnesta-Kalle är död, virtuosen.
Och: Ska nya röster sjunga.
Och: The seabirds.
Och: Naken nerför gatan och En sprucken vas.
Och: Igår tog jag en sällsynt seger i pingis.

Wednesday, December 15, 2010

Och även om livet är för jävligt ibland

Gud, vad jag är trött på Robyn. Hon är säkert bra, men det blir ju för mycket.
Det är som den där barnramsan hon slog igenom med, lite kul första och andra gången. Sen ... ouäh!
Det är ju samma nu, lite modernare komp bara. Bra och ointressant.
Och jag dansar bara till gamla fina bitar. När farfar var ung. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. 99 luftbaloons på tyska. Och sånt.

Årets nummer ett är två.
Hästpojken och Toni Holgersson. Det är så skitigt och trasigt jag vill bli berörd. Toni är ju äldre, hans erfarenheter är bearbetade och gjorda på ett annat sätt än Hästpojkens. Jag tror att Martin i Hästpojken kan göra ett annat album om tio eller femton år. Jag hoppas att han mår bättre än vad han sjunger om. Jag hoppas att han slipper göra Tonis resa.

På delad tredje plats kommer Lloyd Cole och Håkan Hellström. Två bra plattor, men ändå svalare och mer slipade.

Daniel Adams-Ray gjorde en snygg låt, Lady-nånting.

Nu sjunger Triad Tänd ett ljus och en dag vill jag sitta vid datorn och skriva med tårar i ögonen: I år gjorde Shane MacGowan årets i särklass bästa skiva.

Monday, December 13, 2010

Five years

Det där huset på Borgmästargatan i Landskrona. Fult från skarven sextio-/sjuttiotal. Det var många som bodde där.
Och han, hyresvärden, det var ganska enkla puckar. Folk som flyttade in och ut.

Hon och jag skulle senare äta plankstek ganska ofta på Restaurang Chaplin som låg i komplexet.
Och dricka Timebeer ännu senare när krogen hette något annat, fast inte hon och jag. Hon tyckte inte om tidiga fyllor som gick överstyr.

Men det var tidigare. När Lasse S bodde i huset. Och jag spelade in Ziggy Stardust-plattan på ett dåligt kassettband, satt i hans fula brun-orange-mörkgula soffa. Det grådaskiga huset.

Sen var det 1990 och jag hade en egen liten ful lägenhet i huset, mest möbler som den förre hyresgästen lämnat kvar. Jag jobbade med utvecklingsstörda barn. Ville spela rocknroll, försökte. Skrev en sorts dikter och korta prosastycken.
Det gick båtar till Köpenhamn då.
Vi bråkade som ofta. Hon kom till lägenheten utan telefon sen, jag var inte ensam.
"Vem fan är du! Och vad i helvete gör du här!", skrek hon och den andra blev utslängd och ett regelrätt lägenhetsbråk tog sin början. Stereon, gitarren. Smashade.
Sen somnade vi i glassplitter och hennes mamma kom på morgonen eller förmiddagen. Vi städade upp det värsta innan hon fick komma in.
Hon, mamman, gav ut min första bok senare.
Hon, dottern, och jag var ihop i exakt fem år, jobbiga men jag vill inte ha det ogjort. Vi umgås ofta fortfarande.
Five years.

Saturday, December 11, 2010

Paradise hotel

"När man slutar jobba är livet slut", sa min pappa en gång när han körde mej till stationen i Landskrona. Det var höst, det var tiden kring farmors död och begravning.

Skynda dej älskade, skynda att älska. Det är en av dom finaste sånger jag vet. Höstvisa. Den fantastiska Tove Jansson har skrivit texten. Den spelades på bilradion. Jag kände mej nära min pappa, vilket jag inte alltid har gjort. Det var september och våta löv på vägen. "Nu är vi dom äldsta", sa pappa. Jag tror att mormor fortfarande levde, smått förvirrad på ett hem.
Tidigare. Farfar pensionerades, kunde inte läsa längre, och dog -94.

Så tågresan från LA till Malmö. Mina älskade föräldrar. Vemodet.

Min pappa fyller sjuttioett i mars. Han ska sluta jobba snart. Han verkar inte glad över det. Jag har alltid varit stolt över hans yrkesutövande. Vi har haft våra kontroverser, han är inte perfekt. Inte jag heller. Men jag högaktar hans hängivenhet, hans kärlek till jobbet. Hans kunskap.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att livet inte är slut när ett långt arbetsliv är över.

Friday, December 10, 2010

Jag är värd det

Jag visste att det skulle komma idag. Det brukar hända på fredagar.

I dessa tider. Kultur ska bära sej. Ekonomiskt.
Skitsnack.
Ska då tågen och idrottsföreningarna, bankerna, bussarna också bära sej. Ekonomiskt. Bära sej själv. Sjukvården. Polisen. Tidningarna och Sverigedemokraterna, dom bär inte sej själva.

Ingen kan bära sej själv.

Ingen kan leva gott en längre tid i ett samhälle utan ekonomiskt ickebärande kultur.

Och det kom idag. Ett tvåårigt arbetsstipendium.
Jag är värd det.
Och ni får låna mina böcker gratis på biblioteket. Sitta på bänkarna i parkerna som inte bär sej ekonomiskt. Och titta på fåglarna, dom enda som kan bära sej själva.
Jag ber inte om ursäkt.
Kriget med mej själv

Det var i slutet av nittiotalet. Dom brukade sitta på Pickwick, puben i Malmö som hade Happy hour till klockan sju.
Då kunde man hitta mej där också, fast mest på Bullen som hade billiga priser vid samma tider.
Men dom brukade sitta där. Henrik Jönsson (numera Brandao Jönsson), Håkan Engström, Andi Almqvist, Rickard Lindgren och några till. Och Magnus Ödmark.
Jag tillhörde inte deras gäng.
Jag var ensam.
Magnus satt också ensam ibland, satt och skrev eller läste. Som jag.
Andi ritade en serie i Sydsvenskan fredagsbilaga Dygnet runt.
Jag var redaktör för en bok med Malmönoveller. Magnus Ödmark skrev en mycket bra historia. Han har sin egen humor, sina egna infallsvinklar.

Och ännu några år tidigare brukade jag gå ner fyra våningar på Upplandsgatan och vidare mot Möllevången. Åkte i Niclas skruttiga bil till Skurup där jag gick på skrivarlinjen i två år. Där jag lärde mej mycket.
Niclas såg äldre ut då, i sitt skägg och långa hår. Han var ganska tystlåten men rolig. Vi brukade gå på Retro, som låg där Metro ligger idag. Som hade rödvitrutiga duka och några barstolar med cykelsadlar i fönstret. Den tidens kulturhak.
Sen flyttade Niclas till Stockholm. Livets ständiga förändring.
Han har gett ut två diktsamlingar och översatt flera böcker från engelska, några av dom har jag läst, Jesus son, till exempel.
Niclas och jag var inte lika varandra. Han skrev poesi och jag prosa. Jag förde väl mer liv. Men vi kom bra överens, dom där åren.
Jag har följt Niclas på avstånd under åren, han ser yngre ut på bilderna, utan skägg och med kortare hår.

När jag åkte sista tåget hem till Landskrona 2004 eller 2005 (vi bodde där i tio månader då) var jag som förälskad. I Birgitta Stenberg, då sjuttiotvå år ung. Det var något med den kvinnan. Den erfarenheten, det uttrycket att ingen jävel kan ge sej på mej. Den karisman. Den ödmjukheten.
Jag har upplevt den hos Märta Tikkanen, hos Maj Sjöwall.
Den gör mej rörd.
Vi pratade en del då, på efterfesten, på Loftet. Sen skickade jag en bok och vi hade viss mejlkontakt.

Så i onsdags höll Magnus Ödmark ett personligt föredrag om Bob Dylan. Ett initierat föredrag. Passionerat, på sitt sätt. Väldigt bra.
På Loftet.
Sen sjöng Andi Almqvist sånger av Bob Dylan, mycket besjälat.
Igår, på Stanza, läste Niclas Nilsson dikter och vi återsågs, pratade på Tempo sen. Dagens kulturhak. Det var mycket trevligt, och enkelt.
Och Birgitta Stenberg. Sjuttioåtta nu. I luvtröja. Skamlöst underhållande och charmig. Vi pratade en stund och till slut kom hon ihåg vem jag var. Ingen särskild.

Tuesday, December 07, 2010

Där i leran

Det ska bli svårare, ännu svårare att låna. Snålmoderaterna vill inte stötta bankerna längre. Bostadslån. Visst. Man ska tvingas att amortera. Som om alla har råd.

Där i leran bor dom andra. Där dom bygger och bygger bostadsrätter i Hyllie försvinner tältstäderna, jagas bort. Människorna som inte är människor.

Fredrik Reinfeldt ska starta fas två nu. Även dom som tjänar minst, av dom som jobbar så klart, ska få det bättre. Tjo flöjt.
I min värld borde det vara fas ett.
Eller ... när ska man göra det bättre för dom människorna som inte längre finns. Aldrig, dom finns inte. Dom ger inget till samhällsapparaten.
Sug, lera, sug ner dom, så sparkar vi neråt uppifrån.

Och där man omvandlar hyresrätter till bostadsrätter, Möllevången och andra fd lågstatusområden (ekonomisk lågstatus alltså) ska det inte drälla av hemlösa längre. Dom får frysa ihjäl någon annanstans. Är du inte amorteringsduglig ska du väck.

Jag tycker inte om att använda epitet som cyniska svin.
Fredrik Reinfeldt är ett cyniskt svin. Inte känslokall. Han älskar säkert sina barn, möjligen sin så odrägligt perfekta fru.
Men han är i total avsaknad av empati. Och det passar ju att ledaren av ett land, som rusar in i starkare och starkare egoism, är det största cyniska svinet, även om han har många konkurrenter. Även om han kanske inte har mest cyniska åsikter. Men han har störst makt. Därför: Största svinet.

Där i leran som blir hårdare och kallare nu. Har du varit där, Fredrik Reinfeldt? Torkild Strandberg? Har du hört Bruce Springsteen sjunga om den, Mona Sahlin?
Det är vått och kallt. Eller hårt och kallt.
Man traskar småspringer inte dit med ett leende på läpparna. Man är inte Pradis-Oskar. Det är ingen lek. Det är en hård och krokig väg. Och hård. Man väljer nästan aldrig. Och hård.
Och ändå kan man höra skratten från gasolkök och uppbrända skinnsoffor, för det är det enda sättet att överleva: Vi pissar på er, ni fattar ingenting. Vi på andra sidan hatar er, och det kommer till er. Alla får alltid vad dom förtjänar. Kan man hoppas.

Sunday, December 05, 2010

Jag som tyckte så mycket om att ordna fester

Den är tung i badkaret, boken om Kal P Dal. Kaffebordsbok om rå och äkta rocknroll, eller nåt. Ett hedervärt projekt. Men herregud, något taffligt är det. Omtagning efter omtagning av tämligen ointressanta saker. Så blir det ju när man intervjuar många människor med många gemensamma berörningspunkter. Men, det finns ju något vi kallar redigering.
Och bilder utan bildtext (visst ett register längst bak), och brev och recensioner instoppade pö om pö. En sorts slarvig fanzineestetik. Som bara blir rörigt.
Men det är en absolut läsvärd bok och ett ... ja, hedervärt projekt av eldsjälarna Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren.
Och en gripande historia.
Och han kunde nog vara kämpig att ha att göra med, Kalle.
På Youtube kan man se när hans far, stinsen, inviger/döper pågatåget Kal P Dal. Det är mycket vackert.

Nu, i badkaret, Sjöwall Wahlöö revisited.
I somras såg jag Maj på bibblan, lyssnade på henne. En mycket fräsig dam.
Och samhällsanalysen då, ungefär fyrtio år sen, samma skit nu som då. Samma svin nu som då. Samma kyla. Samma prestige. Samma ointresse för människor.

Jag väntar och väntar och längtar till den dagen när allt ska betalas tillbaka. Allt besvär med cykeln mot Centralen eller Möllan. All väntan på försenade tåg. All frustration. Alla förlorade arbetstimmar på tåg eftersom så lite funkar.
Och, ja Daniel, ibland går det bra.
Men jag väntar och väntar och längtar till dagen när allt ska glida som kniven i det varma smöret.
Nu ska vi ta bussen till cirkusskolan. Man håller tummarna.

Nätterna när jag marinerade kött.
Dom snabba cykelturerna.
Alltid fint väder vid kolnistugan i slutet av juli.
Barnen, vännerna, släktingarna.
Smörrebröden.
Grytorna.
Och sista gången, kräftorna.
Jag som tyckte så mycket om att ordna fester. Vi.

Saturday, December 04, 2010

The future´s so bright ...

Det var en gång på en färja till Tyskland, Travemynde (jag skriver så). Och det blåste. För oss från staden i vinden. Jag var tio eller elva, min bror ett år äldre. Vår lillasyster var inte med.
Och det blåste ute på däcket vid relingen. Och han harklade upp snor och saliv, spottade. Och vinden tog allt, rakt in i mitt ena öga.

Vi blev utskällda på badhuset sen. På tyska. Man kunde simma genom ett hål till en utomhusbassäng. Mamma och pappa var inte där. Och dom skällde på tyska. Till slut kom det fram att vi inte hade badmössor. Det löste sej på något sätt.
Tyskarna.
Och jag älskar klor. Och jag är allergisk mot klor.
Och tyskarna, bombade bassängerna med klor.

Jag var i den åldern. Jag ville ha glasögon, eller kryckor. Det sved så i mina ögon.
Och på nätterna när jag då heller inte kunde sova, försvann saker och människor längre och längre bort. Det var hemskt och mörkt. När jag blundade försvann saker och människor längre och längre bort.

Min mamma köpte ett par pilotbrillor, solglasögon. Jag tyckte att allt kändes bättre på dom tyska gatorna.

Förra gången jag och Johanna höll på att skiljas slängde jag mina glasögon mot väggen i mitt arbetsrum. Ett glas av plast har varit försvunnit sen dess.
När jag skulle se BoIS mot IFK Göteborg på sittplats med min brorsa fick jag hans gamla brillor. Det är nästan fem år sen. Jag har haft dom brillorna sen dess. När jag ser på fotboll, spelar golf och ser på teve.
Ibland när jag inte hälsar på dej är det för att jag inte ser dej.
Igår hämtade jag ut ett par nya brillor från stället där Dannes pappa jobbar. Jag fick trettio procents rabatt. 791:- inklusive försäkring.
Cykeln kostade niohundra att laga.

Thursday, November 18, 2010

Why I love country music ...

... som ju Lloyd Cole sysslar med ganska sällan. Eller inte.
Och ... nu tänker jag bara på Summer in Siam. Jag minns att Micke Widell skrev om den som en ny Fairytale of New York, eller åtminstone Misty morning, Albert Bridge. Men Summer in Siam är ju bara ... Summer in Siam, och alldeles underbar.

Men Lloyd Cole. Jag säger bara: Cut me down. Hey Rusty. Pretty gone. Charlotte Street. Och så vidare och så vidare.

Jag simmade 1600 igår. Jag cyklade vidare till Centralen där jag inte hittar längre, men hittar nu, det går ganska snabbt att lära sej. Tåget till Köpenhamn.
Jag har ganska mycket utskrivet nu, Simhallen Kyrkan kommer boken nog inte att heta. Men så jobbar man. Så skojar man till det när det är trist, att skriva bok. Man hittar på namn, man söker riktlinjer. Man söker nya fria vägar innanför ramarna som trängs ihop mer och mer ju närmare färdig boken är.
Min bok tar ett halvår till. Simhallen Kyrkan.
Men när jag behöver redigera, skriva nytt. Det vet i alla fall mina trogna läsare, så åker jag till Köpenhamn. Det är också en sorts frihet, innanför ramarna.
Och där tänkte jag bara på dom unga muslimska kvinnor jag har pratat med. Historierna dom berättat.
Skulle ni klara det?! Om det var era fina vita barn?!
Jag skulle inte det, i Limhamn.

Men jag åt räksallad (utan pasta, det finns också) och slank inom Ölkaféet och jag skulle hem och skriva och sen kom Roger och det var ju ikväll som Lloyd Cole skulle spela.
Och en stund innan konserten, en förinspelad röst på proper engelska. Beställ nu. Kissa nu. Detta är en lugn konsert. Han kommer snart. Klappa inte för hårt. Håll i hatten, nu kör vi. Det blir paus.
Det var förbannat bra, nästan hela tiden.

Tuesday, November 16, 2010

Jody and the kid

När Kris Kristofferson sjunger exakt så man ska sjunga.
Och jag smälter. Och jag kan gråta.
Och jag tänker på tidernas begynnelse. Eller, vi var tjugo tjugoett. Hon och jag promenerade i Karlslund i Landskrona och dom första löven föll och jag gick in i hösten mycket värre då än nu. Och då är det ändå en ganska stor dos melankoli nu.
Hon sa saker då som jag inte kunde förstå efter sommaren, hon grät ibland och jag sa något fel och hon hade en mörkgrön jacka mot dom bruna och mörkgröna höga träden. För jag kunde inte förstå. För jag har aldrig förstått. Jag har aldrig trott på att jag kan vara älskad.
Det var den tiden i livet, fem år i dalar och toppar, nästan drunknade i vågorna. Vi lärde oss kanske något.

När Kris Kristofferson sjunger Jody and the kid, andra halvan av låten, tänker jag på mina barn, mest på Elsa. Hon är lika sur som jag på morgnarna. Hon har ont i magen ibland. Oron sätter sej där.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som kommer springande rakt framför bilen när du gasar och allt är … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. Kanske.
Respekt, ändå

"Det finns sannerligen plats för många olika sorter i vår herres hage." Skrev jag.
"Just det." Skrev han och jag kunde riktigt se hur han mös. Hur han lyckades ha i alla fall lite rätt fast han hade fel.
Och nu är Tony Kaplan, legenden, död.
Jag kände inte honom, men kärleksfullt säger jag att han tillhörde den gamla stammen av besserwisser-aktiga murvlar råder det inga tvivel om.

När Rickard gjorde vapenfri tjänst i Uddevalla träffades vi på Götebrogs central, in i Nordstan och in på Murveln. Krogen med rök och rutiga ölsejdlar, en teleprinter som spottade ut nyheter. Och vi var kanske i gamla Klara. Nä.
Men det var den romantiken som jag tillbad då. Gratis morgon- och kvällstidningar på Murveln.
DEt är tjugo år sen, jag går fortfarande till Murveln när jag i Göteborg. Och på Sjuans ölhall. Och några ställen till.

Tony Kaplan. Det var lite mer än sex år sen. Under fotbolls-EM i Portugal. Johanna och Elsa och jag hade varit två veckor nära Faro där några matcher spelades. Tony Kaplan hade skrivit raljerande en krönika om Carlsberg, sponsorn, och skrivit felaktigheter om alkoholfria öl, och lättöl, han hävdade att det inte fanns lättöl med namnet Carlsberg. Det är lite invecklat.
Men där satt jag i Vollsjö och retade upp mej, drack Carlsberg lättöl, förvisso tillverkad i Falcons lokaler. Men ändå.
Jag blötte ner en flaska och fick loss etiketten, skickade den till Tony Kaplan, som inte hade fel ändå, ansåg han.
DEt var då jag skrev om vår herres hage.
Det var då han skrev: Just det.

Och man kan vrida och vända. Alla kan nästan ha rätt. Tony Kaplans generation av journalister försvinner mer och mer. Jag saknar dom. Jag saknar Tony Kaplan. Om inte annat för att reta mej på honom då och då, kärleksfullt, skrockande med respekt.

Saturday, November 13, 2010

Långkalsonger, livrem och hängslor

Det är ljusare väder idag. Det betyder mycket. Vinden tycker jag inte om, men har lärt mej leva med.
Född i LA, Staden i vinden. Sen Malmö. Vänjer man sej inte vid vinden kan man ju lika gärna dö.
Men vi vet hur man uppskattar en grå höstdag, närmare vindstilla. Hellre det än snön vi aldrig kan hantera.

Det blir årets sista BoIS-match idag. Konstgräs. Brasilien.

Melodikrysset. Min hjärna blir tröttare och segare. Jag som alltid brukade lösa krysset med förbundna ögon och vänstran.

Att läsa en bok av Johan Kinde är speciellt.
Det finns ingen kväll, det är afton all over.
I Kalle Anka spelade bandet Pustans Pastejer.
Även äkta fasad eller ytlighet är äkta.
Och hennes sköte, du skulle bara se hennes sköte.
Men ändå läser jag Johan Kindes Någon sorts extas. Jag fortsätter läsa. Kanske är det någon sorts extas.
Men inte vidare bra. Eller.

Jag gör verkligen mitt bästa för att se den där stigen genom mörka skogen, stigen som först blir smalare och ännu mörkare men, men det blir lättare och man vänjer sej och där kommer ljuset. Och jag vill aldrig vara framme. Men det känns så mer och mer. Jag vill vara framme.
Ibland tänker jag: Jag orkar inte, längre.

Thursday, November 11, 2010

Varsågod

Som Ulf Lundell skrev, sjöng: "Jag skriver bok, jag skriver bra, och jag vill inte komma till slutet."
I vissa sånger känner man en frid. Det är kanske en mycket uppriven person i kaos och misär som skrivit, som varit tvungen att skriva sej lugn. Att åtminstone någonsatans få ett rum med, just detta frid. Kanske kärlek. Eller tro ... på något. "Jag älskar kvinnan i min bok", sjunger Ulf Lundell.

Den långa starten på romanen jag skriver har varit nödvändig.
Eller hade jag kunnat skita i boken. Den blir nog inte min viktigaste. Jag har en annan skiss som jag känner starkare för.
Men sånt vet man aldrig. Förrän efteråt. Kanske.
Jag skrev och gav ut en novellsamling, och en bok med mina texter och Thomas bilder. Medan jag samlade mej.
Det var något som inte kändes rätt. Det var saker som kändes konstruerade.
Nu ska vi ju veta det, att böcker är konstruerade. Men konstrukyionen ska ju skymma sikten så lite som möjligt, eller inte alls.

Och då kan jag välja liknelser, eller exempel. Köttgryta eller Håkan Hellström? Jag tar kanske båda.
Vi kan börja med Jehåvasjäveln. I sista tredjedelen hittar Henrik Pettersson en metod. Han upprepar en fras. Skriver några meningar, upprepar frasen igen. En stilistisk metod som jag antar att Henrik Pettersson blev glad över. Men det blir problem när metoden syns så tydligt och att boken i övrigt inte är särskilt språkstilistiskt skriven.
Men jag förstår varför han gjorde det. Jag förstår varför en redaktör valde att ha kvar det.

Jag pratar alltså om köttgryta.
Det kan räcka med att hälla i några deciliter vin, ett lagerblad och pepparkorn. Själv blir jag ofta crazy och, låt mej vika av ... Brasse i Fem myror. Ja, Eva är vidunderlig, men Brasse, allt han tycker är gott ska ner i grytan, glass och köttbullar.
Det blir ofta inte bra.
Men köttgrytan ska ha sina beståndsdelar, köttet ska kokas mört. Och oliver och syltlökar, inte för tidigt. Champinjonerna ska ju inte bli saggiga, men dom hjälper upp smaken. Morötterna får vänta lite. Löken ska fräsa med från början, koka sej osynlig. (Det är bra när man har små barn också, dom gillar sällan lök, om dom vet om att den finns.)
Koka sej osynlig. Det är alltså det allt handlar om. Delvis.

Det måste bryta av också. Boken får inte bara rinna över och vara skön och enkel ett slag. Visst, du blir rik då. Men stolt?
Klas Östergren menar att man måste ha transportsträckor.
Peter Kihlgård pratar om lätthet. Inte ett alltid synligt Damoklessvärd, utan den tunna isen som du ändå går över, som du vet kan brista, som du vet hur kallt och mörkt och djupt och omöjligt det är under, i.
Jag pratar om musiken, rytmen, melodin. Jag är ingen jazzkille. Men jag skriver nog lite jazzigt. En roman, sen frihet. Stopp, korta trudelutter, längre böljande sjok.
Åtminstone vill jag ha det så, nästan osynligt.

Till Killor with love var en LP. Med en lång bonuslåt sist, inte alls tillhörig eller nödvändig för själva samlingen. Och några låtar vill man ju alltid in och peta i, ångra. Jag borde haft med den istället. Det kan man ju alltid ändra live.

Den ordentlige och oftast förträfflige Håkan Hellström vill göra löst svängande skivor (i alla fall dom tre senaste, särskilt dom två senaste) som ska låta inspelade på två kafferaster.
Så går det givetvis inte till. Men han gör det jävligt bra.

Tuesday, November 09, 2010

Bo Strömstedt

Du låg på sängen med ett täcke av choklad. Det smälte långsamt, du log, du var glad.

Jag trodde faktiskt att jag hade slutat förbluffas över mediernas cynism, kvällstidningarna.

Jag satt på kåken, jag var fattig, du var fri. Vi trodde båda på ett alltid alltid vi.

Jag var väl sexton, sjutton. Det började väl blomma i Landskrona i november som idag när jag var arton. När man kunde ta sin ångest och dom spännen man kanske hade kvar från sommarjobbet, till affären, till Akropolis. Läsa Kvällsposten och dricka några öl. Kanske tjugo.

Jag blev förbannad en vinterdag vid ån, jag krossa rutan vid kiosken telefon. Du sa du hata inte mej, du hata vi. Jag sa jag kommer aldrig aldrig att bli fri. Du mumla någonting om ömklig patetik.

Jag säger det: Jag har sett så mycket. Jag blir inte förvånad längre.
Herregud, vem trodde att kungen och hans pseudopolare inte var skitstövlar som inte visste/fattade bättre. Vem trodde att han inte slirat vid sidan om nån ghång när han var slirig eller nykter.

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Det är någonstans kanske sanningen.

Herregud, vilken Hedenhös- Bullerby- whatevervärld lever ni i.
Men.
MEN!

Tell me you, it´s you who pays.
Som vi skrattade.

Att publicera bild och namn på den misstänkte mördaren och mordförsökaren innan fotokonfrontationer gjorts.

Jag minns när Elsa blåste i plasttrumpeten. Hon kunde inte sluta. Hon hade förstått något. Hon var ett och ett halvt. Hon gick i alldeles för stora gymnastikskor. Hon ska fylla åtta i januari. Hon verkar inte lika glad längre. Så snabbt går det. Går det så snabbt.

Herregud. Blev ni glada för dom extrastålarna.
Jag säger som Peter Wahlbeck: "Varför kallar ni Expressen för hora? Sluta kalla Expressen för hora!"
För att Expressen är en horbock.
Linda Lovelace svepte förbi i en artikel häromdagen

Henrik Pettersson har skrivit en bok som heter Jehåvasjäveln. Den utspelar sej i Malmö. Den slinker ner.
Jag har hela tiden trott att Henrik Pettersson är Henrik Petersen som ibland recenserar böcker i HD. Om jag minns rätt har han även nyöversatt Hamsuns utvecklingsroman Svält.
Jehåvasjäveln är en utvecklingsroman, by the way. Och den innefattar ett uppbrott från den kristna rörelsen Jehovas vittnen.
Hade det inte varit för det hade det varit vilken ung-man-bok som helst, eller inte. Uppbrott som uppbrott. Fast ... den där myten om att ung-man-sökande-romanerna är till förväxling lika är en myt skapad av lata recensenter. Till exempel "poeten" Petter Bengtsson.
Så Ung-man-söker ... bla bla bla, Jehåvasjäveln, på inget sätt en dålig bok. Men inte heller riktigt gripande eller drabbande, eller stilistiskt intressant. Och, det kan jag säga till Henrik Pettersson, ungdomen är jobbig med regler och uppbrott även för en vanlig svenska-kyrkan-kille som undertecknad.
Men det är alltså en helt okej bok, läsvärd. Den kom 2008.
Jag ville bara skriva det.
Jag skriver för sällan om debutanter.
Om man inte räknar in Knut Hamsun där. Och det vore nog en smula slött.

Sunday, November 07, 2010

Grattis, Di Blåe

När jag drog igång Radio Malmöhus på låg volym var det Dolly Parton. Sen Kär och galen med Ulf Lundell.
I alla fall då, att den sången kunde bli, nja ... folkkär. Det visar på det Sverige som åtminstone fanns då, 1982. Bakom knog och gnetande och gnällande på Palme, så vaknade vi ur sex års borgerlighet. Och man levde återigen i en värld där åtminstone hälften trodde på solidaritet med fler än dom egna.
Jag klankar inte dom andra.
Jag hyllar bara dom som inte röstar för egen vinning.

Det kunde vara 1982. Mamma och jag när jag hade sovmorgon i sexan eller sjuan. Vi lyssnade alltid på Radio Malmöhus på morgnarna. Drack te. Lyssnade på Skånska orter och ord. I olika pyjamasar och nattlinnen.
Det är sådana minnen av en barndom och ungdom. Vi var tre syskon. Jag var mittemellan. Jag minns några få stunder, ensam med en av mina föräldrar. Jag minns det med värme. Pappa och jag på golfbanan en tidig morgon.
Och ofta med min bror och hans kompisar, flottar och kojor och sport och sen annat. Mer sällan med min lillasyster.
Jag och Peder.
Windy och jag, musik, video, musikvideor. Vår egen musik.
Mest minns jag ensamhet. Inte med sorg. Mer med en känsla av frihet och ett skönt vemod. Ensam med den ende som förstod mej.

Nu är klockan sju. Anna sover i soffan. Jag har varit uppe sen halvfyra. Elsa sover i sängen. Jag vill inte väcka dom, men jag måste. Så är samhällets lag. Trötta barn ska fösas till inrättningarna. Pappa ska hem och sova efter cykelturen. Kanske drunknar jag av sömnen i simbassängen. Yrvaken ska jag sen skriva en bok som miljoner ska ha som sin enda vän på en brygga utan brädor den dagen när havet är blankt och stilla.

Monday, November 01, 2010

When did it begin

Avsaknaden av empati.
Godkannandet av att skita i andra.
DEt svenska samhallets forfall.
Gellert Tamas De apatiska ar ju ingen deckarliknande historia. Och vi orkar ju inte lasa om det jobbiga.
Och dom styrande, dom riktigt apatiska.
Na, vi lyssnar pa andra- och tredjehandsskvaller. Sa slipper vi bry oss. Sa haller vi ryggarna fria.
Och sa tanker du, manniska?
Na, dom latsas.
Na, sa kan vi inte gora. Vi, goda Sverige.
Stuff it!
Wake up and smell the coffee. Om du vagar.
Det ar alltid nagon annans gras som ar samre klippt i krissverige.
Och jag har ju ... det och det och det.

Saturday, October 30, 2010

Frityr

Hade jag bara haft ett par nya skor att ga in hade det varit lattare att vara en person i en bok av Slas. En vandring i solen. Dagarna fore lunch. Samtal pa ett fjarrtag. Jag borde alltid ha med mej Niels Claessons svidande vackra bok om fadern.
Framat halvsex nar jag ska simma mina varv borjar det lukta friterat vid poolen, pa tredje vaningen nara restaurangen. Jag simmar tjugo langder och ska vara frusen i nagon timme.
Det ar kalla golv i Fuengirola.
Jag sitter vid baren i roken pa den spanska baren langre upp, bort fran havet.
Havet ar lite kallare an poolen. 18 grader kanske. Salt.
Uppkmappt skjorta vid strandpromenaden innan. To kill a mockingbird av Harper Lee. Pa svenska. Jag laser helst pa svenska, sen danska, sen engelska. Sen tomhet.
Det ar en lang strand att promenera fram och tillbaka pa.
Bacon och vita bonor till frukost. Tomater.
Forr kopte jag mina billiga okenkangor i Spanien eller Portugal. Da var dylika skor populara vart tionde ar i Sverige.
Nu hittar man dyra okendojor hos svenska skokedjor. Och dom billiga spanska har jag inte sett roken av an.
Ingen sol idag. Jag aker kanske in till Malaga pa skojakt.
Och jag ska lasa Gellert Tams, De apatiska.
Min roman skriver inte sej sjalv, men den skrivs.

Thursday, October 28, 2010

Sensommar

Duvorna och jag vid halvsex. Jag simmade tjugo langder. Skugga i poolen men skont.
Flygplatser. Det luktar parfym pa Kastrup, alltid. Men gar man lite langre.
O`Learys. Var finns ni inte inte? I Malaga nu ocksa. Som en trygghet.
Ett riktigt spanskt hotell. Jag trivs. En kinabuffe. Varlden ar overallt.
Han trodde att jag var finne, den engelske pubsnubben, tills jag log eller skrattade. Finnar skrattar inte, sa han. Han har fel men jag holl med.
Han salde bocker. Brendan Behan, The borstal boy. Las den.

Wednesday, October 27, 2010

Upp i älgarännan

Jag hade en cardigan i blått och rött. Sånt hår som man hade på sjutiotalet. Jag hade blågröna Addidasdojor. Och en blå väska man skulle dö för på Möllevången idag. Där stack min hunds huvud upp. Kalle Anka. Han som jag passade när han snurrade i tvättmaskinen.
Det finns ett foto.
Jag gick nerför flygplanstrappan.
Nuförtiden tar man inga foton. Det är inte längre lika spoeciellt.
Vägarna, bassänger med vatten som dunstade, saltet som lös vitt i solen.
Alltid flygplan till Malaga.
DEt är kväll nu. För sent för att packa. Men det är samma spänning. Kastrup-Malaga-Fuengirola. Jag blir mej själv där.
Jag kan gå bland engelsmännen, slänga käft och glo på fotboll.
Jag kan gå uppåt, brot från havet, in i parken, in på dom spanska barerna. Med min läsebok och skrivbok. Med mina ögon.
Det finns pool på hotellet.

Och samtidigt lyssnar jag på Spotify. Jag får chansen att vinna The Poodles senaste live-dvd, In t he flesh.
Som taxichauffören i snobb-Tylösand sa när vi ville åka till trash-Andersberg: Hellre äter jag en burk med mask.
Och jag skulle vilja göra det nu. Springa och gräva och fylla burken och hålla hans flinande huvud och trycka maskarna i hans trånga hjärna.
Och du och du och du.
Vita bönor och bacon. Tomater rakt från träden och ugnen.

Monday, October 25, 2010

Jo

Norrlänningen. Han var lång med djup röst, ganska akneskadad i ansiktet. Vi bastade i gemensamhetslokalen i mitt bostadsområde, Råslätt i Jönköping.
"Ska vi fara till stan", sa han sen. Han blev snabbt full i bastun. Han var mycket intresserad av tjejer. Pratade om dom i vår klass, lärarhögskolan i Jönköping.
Pizzeriorna i Jönköping, utan alkoholtillstånd.
Fika i Pingstkyrkan.
Spela innebandy med Pingstkyrkans lag.
Det var inga konstigheter i Jönköping med det religiösa, slutet av nittiotalet.
Mats spelade av mej pengar på golfbanan. Vi drack öl som jag hade köpt ut i bastun.

Så satt vi där, norrlänningen och jag. Jag har inte känt så många norrlänningar. Jag kommer inte ihåg hans namn. "Nä, Jonas, ska vi fara till Kåren." Det var tvåhundra meter.
Vart han gick for han. Såna är dom, norrlänningarna.
Det var trevliga människor i Jönköping. Jag längtade hem. Jag var kär i en landskronatös. Jag spelade i band där. Och Amatörteaterföreningen Harlekin.
Så en dag i december for jag.
Jag fick vykort och brev. En underlig känsla. Dom ville ha mej tillbaka. Det var alldeles omöjligt. Jag hade blivit en helt annan människa då. Det var inte meningen.
Sen kan man ju fundera på fördelar och nackdelar.
Sen kan man försöka vrida klockan tillbaka så att jag åtminstone skulle få veta hans namn.
Och dom som inte spelade kyrklig innebandy ägnade sej åt orientering.
Så var det. Så är det. Smålänningar och norrlänningar och en och annan västgöte. Jag känner dom allihop.
När duellen är över

Han var så ung då, Ulf Lundell. Drog lite Beckett, En kniv av nej. Och säkert mer.
Håkan Karlsson på Landskronadirekt kan sin Ulf Lundell, han skrev något listigt om Den randige kungen häromveckan. Sånt gillar jag.
Vi kan kalla det nördar talar till nördar. Eller intresserade till intresserade. För andra blir det i bästa fall: jaha. Eller tråkigt.

Erik Mårtensson huserade bland böcker och gamla tekoppar i ett hus i Skurup där Strindberg ska ha ridits av absintmaror och muckat gräl. Och kanske är allt bara skrönor.
Vi lyssnade på skrönor där hos Erik Mårtensson när jag var sådär tjugofem. Man kunde bli lite sömnig ibland, såg Eriks gamla Svenne Hedlund-frilla vagga långsamt fram och tillbaka när han for på villovägar, i skrönornas land.

Efter tre veckor hoppas jag slippa en runda till av alla förkylningar som flyter omkring.
Idag var jag hos doktorn. Hans stora händer kände både här och där. Men inget farligt. Men inte skönt heller.

Exkursion. Hur längesen var det inte jag begick en hederlig exkursion. Kanske i skogen. Eller upp på fjället. Jag såg ett så fint foto häromdan. Jag brukar prata om att flytta stolen, gå upp på stolen, se från ett annat håll. Jag måste titta på mej själv också. Ärligt.

Nä, int vill man fara till Bjuv. Jag stannar hellre i trygga Malmö. Särskilt som nästanarier. Vi är ju få som är helt rena.
Men på torsdag flyger jag till Spanien. Till kända trakter med nya ögon, hoppas jag. Ensam. Datorn, böckerna, manus och skrivpapper. Musik. Och badbyxorna. Hotell med frukostbacon and the shit om jag är korrekt informerad, man får ta seden dit man kommer.

Monday, October 18, 2010

Han var ju bara barnet

Det är en rastlös och skön känsla.
Att veta att man har boken. Det är bara att skriva den. Och jag vet att jag kan. Går bara och suger en stund på karamellen.
Nu skiner ju solen, och vinden kommer tillbaka efter några stilla dagar.
DEt är ungefär ett år sen. När vi var ute i skogen den där dagen. Den vackra dagen. Med varm choklad och alla löven i alla färgerna. I gummistövlarna.
Jag trivs i gummistövlarna.
Som i Påarp utanför Halmstad. När jag var i huset där på våren eller hösten, själv. För att skriva.
För att kunna gå i vilka kläder jag ville, som jag trivdes i. Morfars gamla gummistövlar.
Och jag såg bilarnas lyktor på kvällarna och läste istället för att skriva. Jag gick mot tjugofem. Vad visste jag.
Jag visste inte hur mycket man tar in. Hur viktigt det är att byta miljöer. Om det ändå bara handlar om att byta krog eller livsmedelsaffär. Byta perspektiv.
Det blev min första roman av det där, den som aldrig kom ut. Det blev Alltid denna förbannade jakt av det. Det blev två noveller. Och mycket mycket mer.
Att förstå ensamheten och sej själv.

Så cyklade jag in till Trönninge en dag i tidig april. Såg löpsedlarna. Satt på pizzerian och läste om Kurt Cobains död. Några tårar, några nickar. Jag behöver inte berätta. Det räcker med att jag förstår.
Såhär

Såhär: Vadå, vad jag vet om lycka?
Inte mycket.
Men såhär: Ja, jag är tillbaka i simbassängen. Är det kanske sorgligt att man ska ner i ett hölje för att känna sej trygg. Jag vet inte.
Jag minns en bassäng på Kreta. Vi var inte rika. Men det regnade så i maj och tidiga juni. Jag var spröd. Johanna kanske stark. På något sätt fanns det pengar. Malin körde oss till Sturup. Vi hade inga barn.
Jag minns geterna som gick runt runt dom små bergen, kortare ben på vänster sida. Runt runt, inavlade bergsgetter.
Knossos. Jag skrev ett vykort till Rickard. "Som Slas skulle ha sagt: Vi var och tittade på gamla stenar."
Vårt hotell var litet vid en väg någon kilometer utanför stan. En norsk kvinna solade topless. Åt lunch topless. Promenerade på den lilla vägen topless. Hon hade kortklippt hår. Fyrtio år kanske. Hennes väninna hade två barn och var mer storväxt, tunna stora tyger.
Armhävningar topless.
På andra sidan vägen låg ett finare hotell. Femtio meter pool med saltvatten, och kanten alldeles brant ner mot stranden. Som att simma i himlen och havet samtidigt. Då kom lugnet tillbaka. Jag strävar inte efter lyckan. Jag vill ha lugnet. Jag vill slippa oron.
Sen låg vi i havet på rygg och bara flöt i det salta. Reste oss upp och gick. Det är ingen konst.
Jag känner till stunder av lycka.

Wednesday, October 06, 2010

Do not go gentle into that good night

Nu gick dom ju ut. Dom som önskar sej det viktiga, skolavslutningar i kyrkan.
Varför ska dom ta vårt land ifrån oss.
Men nu gick dom ju ut från Storkyrkan, när dom hörde Guds riktiga ord. Då passade inte Ian och Berts galoscher.
Jag läser Örjan Svedbergs, lite klumpigt skrivna, intressanta bok om Hoola Bandoola band och Malmö på den tiden.
Så råkar jag lyssna på Stefan Sundström. Han plockar gärna fram storsläggan, det är inte då jag tycker att han är bäst.
"Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi klarar det, för varje dag blir den saken klarare. Vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade. Vi klarar det, för varje dag blir det lite klarare."
Det är Mikael Wiehe. Och det är ett fantastiskt sväng. Rocksamba.
Och när Totta ställde sej på scenen och sjöng När man jämför.
Tårarna faller över en tid som borde skämmas men inte har vett till det.
Fortsätt gå, sverigedemokrater, gå i ån.

Tuesday, October 05, 2010

Bara några musklick bort

Där intill, ligger en helt annan värld.
Alldeles nära kan jag ta mej in i något som får mej att slippa sakna.
Jag saknar.
I huset där jag bor finns det numera internet.
Det kan jag tänka på ofta, hur det var på regementet på Regementsgatan i Malmö. Hur det var på regementet på Kasernplan i Landskrona. Hur det var för dom ryska krigsfångarna som satt på Citadellet, som byggde piren ut mot kallbadhuset. Vid Linjen.
Han, Axel eller vad han hette, som startade Tidningen Arbetet. Han som satt på kåken Malmöhus.
Jag tänker ofta på den ofrihet jag känner när dom kapitalistiska makterna utan diskussion tagit över.
Samtidigt.
Jag tänker mycket på den ofrihet som västerlandets folk inte har en aning om. Vi bortskämda idioter som tror att rösta på moderaterna är att inte rösta på sd, som vore vi goda. När vi bara är giriga. Vilka lögner vi än trycker in i våra egna skallar.
Nu är jag mycket förkyld.
Nu har jag två döttrar.
Jag är så förbannat bortskämd. Du också.

Friday, October 01, 2010

Simhallen

Apropå namedropping i Patti Smiths mycket intressanta Just kids.
Per Svensson gick ut när jag gick in, på bibblan alldeles nyss.
Det tog lång tid, men en dag hälsade jag på den där typen som stod och stirrade på mej i simhallen, det var Jakob Hellman. Jag vet inte hur många gånger han försökt hälsa på mej. Jag är ju en artig kille, närsynt oftast utan brillor. Jag med mina ögon.
Förr i tiden brukade Armand Kranjc vara i bassängen, jag tyckte inte att han såg så farlig ut.
Av bröstsimmare tillhör jag eliten. Dom riktiga simmarna, och männen, crawlar ju. Jag tycker att det verkar svårt med det meditativa med huvudet under vattnet så mycket. Men så är jag också en dålig crawlare.
En ung kvinna har nog varit elitsimmare, kanske svensk mästarinna. Hon simmar i alla fall förbi mej, bröstsim.
Också går jag ibland på den tjeckiska puben där Andreas Yngvesson ibland serverar.
David Ericsson, lastbilsförfattaren är bra att läsa.
The thrill is gone med Mike Scott. Han kan ju inte sin Patti Smith särskilt lite. Utseende, skivomslag. Musik. Texter.
Den tidige Mike Scott.
Alltid den tidige.
Eftersom jag aldrig slagit igenom som författare kan jag länge än var den tidige, den spännande.
Med några hard core-fans som kan briljera med förstaupplagor av den pretidige okände, när den dagen kommer.
För den dagen kommer.

Wednesday, September 29, 2010

Äganderätt, och ingen jävel över bron

Jag förstår precis hur dom tänker.
För sexton år sen var det nåt vägbygge som vanligt. Där mellan bibblan och Kockum fritid i Malmö. Innan Ljusets kalender fanns. På Bo Widerbergs tid.
Från Svinaryssland till bibblan till simhallen.
Och det kunde regna. Och vi kom inte förbi.
Men vi var några tappra som gjorde en stig, cyklade och gick dagligen, kämpade med vår stig.
Idag är stigen bred. Ibland går människor i bredd på den. Och cykelbanan som vägbygget skulle fixa till är borta. Jag cyklar på min stig.
Och blickarna när jag ska förbi.
Jag säger: Gå för fan inte i bredd.
Jag säger nästan: Gå för fan inte på min stig.
Och en äldre man säger: Här får man inte cykla, skriver kanske en insändare.
På stigar får man cykla. Jag byggde den här stigen! Det är min stig!.

Tuesday, September 28, 2010

Äh, det var inget.
Simmade 1300, 1600 igår. Och det blåser och jag har slutat med kavajen, tagit pappas gamla dunjacka.
Och sen bastade jag länge. Hundra grader nu efter en jolmig sensommar. Eftrsvettas och blir våt på ryggen. En lämplig inburen höstjacka.
Och stilla kallare höstdagar med sol.
Är det så mycket att begära.
Och färre idioter.
Och Windy och jag var ju i Helsingborg och lyssnade på Toni Holgersson. Det var mycket bra. Vi var på den där puben först, den som jag aldrig minns namnet på. Med heltäckningsmatta. Telegrafen? På Söder i Helsingborg, där skulle man kanske kunna stå ut.
Det har gått nästan två timmar sen jag tog mej upp ur bassängen och jag längtar redan dit igen. Men jag måste jobba, och lite annat.
Låt säga, en sisådär sex procent idioter färre, och några där och några där och man skulle kanske le lika ofta, men på ett annat sätt.
Men vem är väl jag.

Tuesday, September 14, 2010

Du skal elske din naeste som dig selv

Du tror att det blir brötigare grötigare. Det blir renare på danska.

Igen och igen på dom igen försenade tågen över sundet.
Igen och igen till Vesterbro, Istedgade, Sönder Boulevard, Gasverksvej, Vesterbrogade.
Igen och igen, få känna att saker ser annorlunda ut. Tivoli och hygge och bara dumma rasister. Svensken vet inte ett skit och slår sej för bröstet.
Igen och igen, läser äntligen Harper Lee. Läser Jolo. Läser Jan Sigurds Under mitt paraply. Han vet att återanvända texter, den gode Sigge. Och han gör det bra.
Som Slas.
Som Rådström och Forsell. Som Gunnar Ekelöf.

Dom flesta danskar tycker dock illa om Pias inräde i den svenska valcirkusen. Upplever jag det som när jag läser tidningarna som är modigare än dom svenska, när jag lyssnar på människors prat. Det gör inte danskarna varken bättre eller sämre. Det är bara en ovetenskaplig reflektion.

Man får reflektera, man bör göra det.

Så blir jag trött på röken utan att yrka på förbud. Man kan ju byta ställe.
Den irländska med ljusen och kypare som säger buddy, eller buddie. Jag vet inte. Det är en svår dialekt.

Och kyrkorna. Den med heltäckningsmatta vid Vesterbro Torv. Bland hårförlängningsaffärer och kukförlängningsattraper.
Bland bibelorden. Och en mjukare tystnad och stillhet. Inga skolklasser här. Inga turister.

"Var är Slas och var är Pimme", sjunger Stefan Sundström.
Jag såg Lasse Söderberg med hästsvans.

Igen och igen och igen har jag en tid att passa. Igen och igen och igen vaknar jag för tidigt.
Men jag simmar och det känns bättre.
Vattnet som smeker. Bastun. Lugnet.
Up up up, down in the mud, Shit River

Jag rör mej i Malmö. I alla stadsdelar även om det var längesen jag var i Kirseberg, kinakrogen där, och Mässingshornet. Idrottsplatsen och promenaden kring fängelset.
Formel 1, hotellet. Det är så vi vill ha världen, väl? Prata med varandra i mikrofoner, inte röra inte röra.
Jag har aldrig sett en burka.

Burka eller inte burka. Detta vill det parti jag tycker mest illa om, Folkpartiet, gå till val på.
Är det att ta ansvar för Sverige.
Rasisterna i Lund låtsas att dom inte är sverigedemokrater när dom röstar på FP.
Rasisterna i Landskrona låtsas att dom inte samarbetar med SD när dom samarbetar med SD.

Varför. Varför tycka illa om Folkpartiet?
Det fanns en potential. Att dra sej mot mitten, mot vänster. "Fördomar fördummar", som FP sa på åttiotalet. Tjo i min gamla lådan vad dom bet sej i den ludna svansen. Han, militären. Jag har aldrig litat på militärer.

Nu pratar jag om verkligheten, du verklighetens människa, tillbedjare av dom baksluga svin som pratar om en sorts folk som dom vill dej att tro att du är.
Ni som pratar i bassängen.
"Ut med dom!"
Jag är så trött på färgat blonda brudar med opererade eller upptryckta pattar.
Det finns en skönhet i det anade. Det sköna ansiktet som slöjan inramar. Jag spyr snart upp all vulgaritet som vi improterar från det värsta i England och USA.

Har du sett en burka. I verkligheten. Verklighetens pseudomänniska?

GRåter ni nu, SD, när reklamfilmen inte fick visas?
Tror inte det, va?
Det var ju enligt planen.
Självgoda icke-sd:are kan tro vad dom vill.
Fem eller sex procent. Det räcker. Dom andra kan hata SD. Om fem eller sex, nu kanske sju eller åtta av hundra köper skitsnacket, så är det en seger för skitsnackarna.
Och betydligt fler egoistiska och korkade människor finns det i Sverige. Ointresserade människor.

Den sänkta skatten äts upp på andra håll. Men ni vill bli lurade. Unna er lite.
Och att dom som redan har det dåligt får det sämre, det skiter ni i.
Jag åker till Fuengirola där man närmast stranden åtminstone står för sin vulgaritet. Och några gator upp kan man träffa helt andra människor.
I alla fall slipper man höra och förstå skitsnacket på svenska.

Mitt hopp rör sej i dessa tider kring helt andra saker än den svenska smygande mentalsjukdomen.

Monday, September 06, 2010

Errol Flynn

Jag var tillsammans med en tjej som hette Flynn i efternamn. En avlägsen släkting, kunde hon kanske säga, jag minns inte riktigt. Ibland skojade hon, ibland ljög hon. På det viset förstod vi varandra i vår dionysiska yra, eller bara skakiga drömmar om en värld vi trodde oss känna så mycket till.
Gin och tonic på kinakrogar i västsvenska småstäder. Tågresor, Köpenhamn. Svalöv och böcker som vi läste och förstod bäst.
Och alltid med Errol som ett extra kort i skjortärmen.

Ännu en jävla natt i Suck City. Köpte jag för några år sen, bara för att den hette just så. Och lite baksidetext.
En sån bok man sparar. Som jag tittat i ibland.
Nä, den verkar inte inbjudande ändå, intressant, men inte inbjudande.

I torsdags i Köpenhamn, i solen, på gatorna där man kan känna en högre och klarare sensommar eller en möjligen god höst. På en dansk bar började jag skriva. Började jag läsa. Och ibland är det så, som med Westös Vådan av att vara Skrake när jag skrev Och fortsätta vidare bort.
Men! Det är ju samma upplägg som min roman. Ännu en jävla natt i Suck City. Nick Flynn.
Och i Köpenhamn, först tänkte jag att varför göra något som någon annan gjort.
För att det gör man hela tiden.
Men man måste göra det nytt.
En bra bok, den om Jonathan Flynn och Suck City. Boston nere längs den kalla marken.

Sunday, September 05, 2010

Sofielunds folkets hus.
Femtonde september, 19.00.
Jonas Bergh.
För er som tycker att meningslösa skånederbyn i fotboll är överskattade.
KLaustrofobisk svindel

Apropå Zoologisk have i Köpenhamn.
Så var det några danska drängar som jag ändå inte kunde låta bli att reta mej på. Hederliga buspojkar. Roliga.
Men jag åkte tåg. Jag ville läsa och skriva, digga the music.
Men det var försenat (förstås) och drängarna skojade.
"Klaus ska forbi."
Klaustrofobi.
Det var nog en och annan som led av det.
"Klaus ska forbi, Klaus ska forbi!" Så skrattade dom. Och det var ju roligt sagt.
Vi i burarna instängda i ett varmt tåg, solen in från sidan, och kom för helvete fram nu.

Jo, det är söndag.
Jo, jag tog ett morrondopp, förmiddagsdopp. Fjorton friska grader.
Tiotal september, så länge håller jag ut.

Söndag. En blandning av svindel och klaustrofobi. På nya Stadion i Malmö.

Minst en gång om året åker vi till Zoo. Jag tar inga moraliska zoodiskusioner. Jag bara fascineras. Schimpanserna. Gorillorna. Loja. Dom lunkar omkring. Äter en banan, äter lite bajs. Småjabbar. Man är spänd, något kan hända, snart kan något hända ... man väntar och tio minuter efter tio minuter går. Sen: Titta, han äter en banan. Titta, han finkar till djurskötaren. Små sensationer, och man tänker, det kommer mera.
Och gorillan, ledarhannen. Man vet att förr eller senare exploderar han. Han vet att vi vill ha, kräver den underhållningen.

Svenska landslaget tränar i Malmö. Tusentals människor. Dom lunkar runt, schimpander spelar minitvåmål. Gorillorna lattjar fotbollstennis. Vi väntar. Vi väntar. Titta, Kim sköt ett långskott, träffade kryssklykan. Applåder. Majstorovic skojbrottas med Zlatan, skojiga burop.
Så händer det, Zlatan sparkar ut, matchen är förlorad, Zlatan exploderar, en tiondels sekund. Sparkar sönder tennisnätet av tunn nylon.
Sen blir det ärevarv.

För övrigt har jag sett Annestad växa upp med ljusets hastighet under cykelturer. Ännu ett ghetto.
Sånt skriver Per Svensson med huvudet på spiken gång efter gång i dagens Sydsvenskan. Det har jag alltid tyckt, han är en av våra vassa samhällsbetraktare och skribenter.

Friday, August 27, 2010

Jubel i busken

Fejkgruppen Barn sjöng några bra låtar när det begav sej. Tyckte jag då, tycker jag nu, möjligen av nostalgiska skäl.
Det var något om tretusen meter under marken. I den där källaren. "Lägg bort fiolen, lägg bort fiolen. Pukor rakt av."
"Det är inte syntens fel, det är att vi inte sätter den."

Sjuhundra meter under jorden, i Chile, planerar ett trettiotal män julfirandet mellan kortpartierna. Fyfan. Det vrider sej i magen.

Jag gick runt om med Maria Brynge när vi var i Teresienstadt, koncentrationslägret. Jag kunde inte gå i tunneln som var i min höjd.
Sjuhundra meter under marken. "Lugn, grabbar, ni kommer ut, med lite tur, lagom till nyår."

Man blir väl inte gruvarbetare om man är klaustrofob, eller. Vem har sagt att människor har ett val.
Detta är bara bortskämda svenskar och andra västerlänningar som har val. Två räkmackor och enflygande sparv in i munnen, eller ... tre langos och hitta en Aluma som man inte köpt att torka skiten som ränner ut ur alla hål med.

Idag firar Skurups skrivarlinje tjugofem år. Det angår tydligen inte mej. Tre år på skolan och flera besök till trots. Men jag ska nog dit för att hitta Maria Brynge, och kanske Bo Svensson. Dom har jag att tacka för mycket.

Jag såg några skurupselever, eller föredetta, leka Stefan och Krister igår på Hedmanska gården. Jodå, man attackerade både radhusliv och Ikea, utan svärta, bara skratt. Litteratur? Innovativt, spännande, nyskapande? Studentspex.

Thursday, August 26, 2010

... och har kommit lätt på sne


Åttiotalstöntarna har åkt runt i svenska regnbuskar och spelat sin gamla dynga.
The QK´s har varit på nyskapande återförneningsturné i Japan, Ryssland och Nordkorea, dom älskar sång på svenska där. Även några av våra engelska hits gick hyfsat. Inhyrda lokala dansare. Lågmälda kampsporter.
"Det är så stort därborta, man fattar det inte här hemma i Sverige. Dom är som galna, tusentals fans på flygplatserna."
Nu är man lite tärd och förvirrad.

Thursday, August 05, 2010

Till dom ensamma

Utanför härbärget stressar en tunn kvinna, som en flicka som femtiofem. Trippar upp och ner på tå.
Och han har muskler och tatueringar. Inte som en rocker (på danska), som en hård kille, DAD och Kim Larsen, och den världens danska dansband som svämmar över på jukeboxarna på Lones och Freddys, på Grotten.
Utanför härbärget och hon stressar och stressar. Och det är ganska kallt för att vara sommar, men dom norska turisterna har tagit av sej lusekoftorna, men har skygglapparna kvar på när mannen skjuter upp i sin krampiga arm. Sen är det hennes tur.

Vesterbro. Istedgade. Regeringskansliet i Gamla stan. Dom dansksvenska maktmännen samlar frivilliga att köra zigenarpacket över gränsen till ... Afganistan? Och dom kan till dragspelsmusiken dansande ta dom två flickorna som har burka i skolan med sej.

Vad ger du mej för havets strömmar. Vad ger du mej för mina drömmar. Att i dom drunkna.
Att sjunka.
Ingen håller hästens tömmar.
Bara unkna.
Vad ger du mej för mina drömmar.

Monday, August 02, 2010

Någon vänder ryggen ...

... med Docenterna, hade jag glömt att jag tyckte så mycket om. Som att träffa en gammal vän och, förbluffad. Vi har så mycket vi kan, tillsammans. Vi pratar och pratar och måste berätta. Vi är alldeles nära varandra.

Vad ska man säga om mitt liv.
Kanske att jag lever det.
Så gott jag kan.
Ibland.

På Grotten på Sönder Boulevard. Vi kan säga att det är höst igen. Men jag morgonbadar. Kanske nitton igår. Kanske tjugo. Så att man kyls av, tar dom där snabba simtagen och blir, jag tvekar inte att säga, ett med havet. En kvart, tjugo minuter.
Men så har jag bestämt. Nu är det höst igen och jag ska skriva bok på riktigt. Det är en skön känsla. Jag har så många lappar och överallt i min skrivbok, och skissdokument i datorn. Nu ska jag skriva bok på riktigt.

Någon vänder ryggen.
Då, i slutet av åttiotalet började jag läsa Carl-Johan Vallgren. Nomaderna först, sen Längta bort. Fågelkvinnan. Det fanns något ansträngt, vill jag minnas att jag tyckte. Men drömmarna. Vagabonderiet. Det drog mej in.
Berättelser mellan sömn och vaka, där någonstans, tappade jag intresset.
Som med Kurt Olsson.
Sen har jag hört så mycket.
Sen kom det där Augustpriset.
Som med Bengt Ohlsson.
Du är inte bara min längre.
Men nu läser jag Kunzelmann och Kunzelmann. Det är en underhållande bok, på inget sätt bara underhållande, mer än så.

Och dom två bästa låtarna i vemodet, hoppet, gräsytorna att ligga på mitt på boulevarden, känslan att just för den hundvalpen och dens söta matte, ska livet nog sjunga ljuvliga sånger igen.
Dom två bästa låtarna, vänd dom inte ryggen, Why worry och Brothers in arms med Dire Strait.

Thursday, July 29, 2010

Lisa Stansfield

Jag hade en trång kappa som var modern på sjuttiotalet. Trånga byxor vida nertill. Brunbeige och grå. Cyklade från Påarp/Laxvik något söder om Halmstad till Båstad.
Jag vet verkligen inte om huset står kvar. Men det är inte vårt längre.
Jag tänker ibland på att ordna ett körkort.
Jag har inte haft körkort på tjugo och ett halvt år.
”Han behöver inte blåsa”, sa den kvinnliga polisen.
Så jag cyklade från Påarp/Laxvik till Båstad. Skulle vidare till Ramsjöstrand, men det var kväll. Och det skymde. Och det är en hög vägg, Hallandsåsen.

Sommar. Fröken. Pija Lindenbaum. Fröken, liten Pija upplever det: Du är en ful unge som inte har ett hjärta.
Varför? Långt hår som låg platt. Delade bara ut förstapris i tävling under Roliga timmen. Inga tröstpris.
Sen … Johnny Cash, One.

I första klass sa min smala fröken till hela klassen av tjockisar, sängvätare, glasögonormar, Jehovas vittnen, struliga hemförhållanden. ”Vi tycker ju om Jonas fast han är smal.”
Jag förstod ingenting. Sju år. Mer än att jag var dålig, annorlunda, fel.
I hela mitt liv, Gunnel Andersson, lärarinna, senare rektor.

Jag tittar på ett fotografi. När hon har den blicken, leendet, hela ansiktet och kroppsspråket. Som en yngre kvinna, flicka. Och hon tittar på mej.
Glädjen, att vara förbjuden. Eller … full i fan.
Så, stilla, är inga situationer mitt i dom.
Så ser aldrig livet ut, som vi minns det.
Så kommer det aldrig att bli, igen, som det aldrig har varit.

Tailspin med Jayhawks. Respekt. Pija Lindenbaum. ”Jag känner mej fri och avslappnad på hotellrum.” ”Jag tycker inte om att sova hos mina vänner.”

På Hallands väderö. Det är det närmaste jag kommer landskapet vid Påarp och Laxvik numer. Det luktar enebuskar, torkad kobajs, fisk och frisk fågelskit. Ibland är den fria hagen sank. Jag tänker på ormar, på häckande ilskna fåglar. Jag tänker på april. Jag minns när jag cyklade för tidning och folköl till Trönninge, 1994, en starköl, två kanske, på pizzerian. Kurt Cobain död på löpet. Det var mycket drabbande.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag satt vid den redan då omoderna datorn, skrev för hand istället. Det var en sorts roman. Den hette något om Billy the Kid. Den var sämre än det jag skrev innan jag började på den första skrivarlinjen. Jag tänkte då, april 1994: Jag måste skriva som dom andra, som man ska.
Jag tänkte innan: Jag måste skriva som jag vill.
Jag tänker nu: Jag kan bara skriva som jag vill, som jag kan, som jag är. Jag är så bra.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag sket i datorn och skrev för hand, flödande. Kom Malin på överraskningsbesök.
Hon blev sur för att jag drack sangria blandad med läskcider. Inte för blandningen, utan för drickandet.
Och jag hade inte bett om att bli överraskad.
På det viset en tråkig människa. Jag vill ha koll. Spontanitet sköter jag själv.

Jag har aldrig bränt mej så skönt på Bo Kaspers, Peter LeMarc eller Lars Winnerbäck. Och det är tragiskt på ett sätt, för jag tror att dom vill brännas. På det viset misslyckade.

Maggan körde mej från Ramsjöstrand till Båstad igår. Man ser inte Ven från Ramsjöstrand, på andra sidan, eller Köpenhamn. Man ser Kullen, ljusen från Arild, är färre. Havet är saltare. Tjugo grader friskt och ljummet ändå, året om, Reinfeldt, i havet. Kräver jag.

Sunday, July 25, 2010

Vår tids rädsla för kvalitet, vår tids alarm, skrikande om människoförakt och vänsterkulturelitism när vi vänder oss om på sofflocket, somnar om igen med ögonen halvöppna i det loja tunnelseendet

Det finns en vedervärdig riktning inom den svenska dansbandstraditionen där man sjunger om människor som det gått, låt oss säga, ”snett” för. Det är blödiga pekoral och i den moderna tiden började det med Nick Borgens fruktansvärda We are all the winners där den luggslitne trubaduren blir en älskvärd person som lyser av optimism i misären du inte behöver engagera dej i, och Ullaredsmänniskorna går mycket riktigt förbi, men stannar, sjunger med en stump och skänker honom en spänn eller två.

Jag ser dom gå förbi … han som spelar zigenardragspel, hon som mumlar med en skitig hand, en lätt lätt skramlande burk.
”Aluma, hemlösas tidning.” Går förbi.

”Han står ensam där på torget, sjunger låtar om sitt liv.”
Scotts tar sej in på Svensktoppen. ”Han gick vilse i whiskyn.” Ja. Halleda. ”Varje sång är en historia där han lämnar ut allting.” Men ingen av dom historierna får vi höra när Scotts falska och fabricerade honungsstämma ljuger. Vi får bara höra 50-talsklichéer och vi ska kunna historierna, ner i skiten och upp igen men stå som trubadur med alltid ett leende och en frihetlig livsvisdom.
Och du är ju svensk.
Nä du jobbar för den rumänska maffian, och spelar dåligt dragspel.

Och. Och! OCH!!! Vi Sverigedemokrater bryr oss bara om hemlösa när vi populistiskt ställer deras armod mot alla dessa fuskflyktingars obeskrivbara lyx.
Obeskrivbart. För du kan inte beskriva något du inte känner till.

Janne Önnerud gjorde ju sången Tommy. Tommy Tommy. Tommy som började med knark och Tommy Tommy Tommy. Var är du nu, Tommy?
Det stinker.
Jag älskade sången om Tommy som cirka tioåring. Jag skrev en svensk text till Slades My oh my. Balladen till min bror. Den har jag växt ifrån.
Det hade varit bra för människorna i Sverige, för kulturklimatet, om vuxna människor tog sitt ansvar och växte ifrån skitmusiken med skittexter. Det hade varit bra för Sveriges utveckling om dom styrande, ansvariga för statliga kulturpengar, litade på medborgarnas intelligens och kapacitet.
Är det rådigt att göra? Scotts låtskrivare?
Jag säger som Maj Sjöwall. Jävlar.

Wednesday, July 21, 2010

Första historielektionen

Ett blandband från Hedda, då nån gång. Åttiofyra. Ensam i ett vimmel. Strindbergs. När den sista stormen drar förbi.
Man kunde känna sej ensam då. I sin trygghet.
Så kan du stämma gitarren fel och säga att det ska jag aldrig ge mina barn, trygghet.
Så kan du säga, var det trygghet jag fick.
Hur många annorlunda trygghet finns det i den ordfattiga svenskan. Hur svårt ska det vara för sverigedemokraterna att hitta rätt ord bland dom få.

Kriget. Rädslan. Du piskar ditt vatten, din mjölk eller grädde, hårdare hårdare runt runt i ditt lilla glas i din lilla värld.
På åttiotalet levde dom och var friska. Överlevarna. Komihågarna. Styrde en hel del och ställde. Dom som mindes västvärldens andra världskrig med klara livrädda ögon. Korea, Vietnam. Det rörde inte oss. Inte så. Absolut inte Sydafrika eller stamkrig. Eller han som kanske gjorde något stort, den engelske upptäcksresanden, genom öknen in i krigen. Var du en hjälte, en idiot, en understimulerad överklasskolonisatörsson som ville idka spänning.
Du piskar med din visp upp ett skum som skummar över, ditt lilla lilla glas.

Sovjetunionen missade jag, men alla visste så bergsäkert vad som var vad. Allt som var fel.

Vi började tänka på Indien. En annan sorts kolonisation av dom goda och öppna frihetssökarna.
Det hände aldrig oss.
Jag laddar mina vapen och hoppas på korten på rätt rätt ställe på rätt plats. En månad i USA nästa år eller nästa. Ensam. I ett vimmel.

Den rädslan som var så tydlig på åttiotalet när vi drömde om Osynliga mannen och Pojken med guldbyxorna. Den svenska blandekonomin i mina kvarter var tydlig om dom goda mot dom onda. Det fanns inga andra.
Och då kom aktierna och skitmusiken.
Då dansade flickorna i rosa pastell, pojkarna i grön. Pastell.
Så fluffades håren och aktier, vi började prata om aktier. Och om aktier i ickeportabla mobiltelefoner. Vi började dölja och skratta bort vår rädsla. Vi ville bada då som nu, få ett mjukare ljud. Bada i pengar, då.
Det är inget nytt.
Det har vi alltid gjort.
I mina kvarter.
I mina tysta länder.

Vi pratade inte gående i telefon då.
Vi kunde inte kontrollera rädslan.
Vi trodde på tidningarna.
Ingen lurades i Sverige.
Det var bara dom andra.
Strindbergs. Italien, låt oss göra som Italien. Bologna 1980. En sorts ironi då och i vår tid. Det fattade inte vi. Vadå, sola och bada och den där pizzan som blivit så rysligt populär. Han Jörgen Gösta eller vad han heter, Solens mat. Agroturismo.
Nyfascism.

Sunday, July 18, 2010

En gång till är du här när jag behöver dej

Det söver dej och söver dej. Och kanske du märker något. Kanske ser du att löven faller mer och mer långsamt från häcken som du klipper mer och mer noggrant.
Men det somnar dej smygande, bit för bit.

Magnus Karlsson i Landskrona BoIS. Så var han plötsligt nere i backlinjen. Så gjorde han mål. Så, istället för att gnälla, bad han om ursäkt för att han sprang knappt offside.

Du ser kanske det komma. Du kanske rycker på axlarna. Du kanske är lat eller feg. Du vågar inte, orkar inte. Sen sitter du i din fälla.
Det är kanske normen.

Du måste fortsätta lyssna på annan musik och läsa andra och samma böcker. Du måste komma ihåg hur du kände det, då, vidare vidare.
Det handlar alltid om att väga och väga. Det handlar alltid om att inte svika sej själv.

Elsa och jag delade ett huvud rödspätta. Sen hällde vi ut krabborna en och en, räknade, tjugotre. Sen fångade vi ungefär tjugo till. Pausade och badae, jag slängde henne. Måsarna runt och över oss och dom var bra sugna på spättans hårda huvud.

Jag har skrivit om Sonny Johansson i tre böcker, tror jag. Jag vet att han har läst Så enkelt i solen. Jag har aldrig träffat Sonny. Jag minns när han fick hoppa in mot Danmark (väl?), att jag grät.
Sonny Johansson är en del av min barndom på IP. Sonny. Kung Sune.
Åby Ericsson, frimicklaren från trakterna kring Norrköping och Åtvidaberg och sånt gav aldrig Sonny dom chanser han borde ha som en av Sveriges absolut bästa anfallare. Han sjöng frimicklarbitar med Ralf istället.

Så står man i havet med ryggen mot Ven och Köpenhamn och ser sitt gamla Borstahusen, hör sin äldsta dotter skrika: kasta mej, kasta mej igen.
Och man är alldeles hemma som vanligt alldeles långt från hem.

Jag är numera kompis med Sonny Johansson på Facebook. Jag trodde att det var ett skämt först när jag fick frågan. Jag läser numret av Offside två gånger om året. Numret där Sonny blev utsedd till Allsvenskans största profil genom tiderna. Det är mycket märkligt.

Tuesday, July 13, 2010

Nyfiken på ... Niklas Strömstedt (det måste finnas en intressant historia bakom fasaden.)

Jag ligger i ... havet till exempel. När det nästan är för varmt. Längst ute, sista bryggan innan bron. Där du vet, där dom fasligt bruna pensionärerna kan verka misstänksamma, dom pratar blodtryck och hudcancer. Några har vita insmorda prickar och plåster. Men solen ska dom ta.
Och jag ska ta solen. Jag kan inte låta bli. Jag dyker vid sista bryggan. Tar femton crawltag, sen simmar jag under vattnet. Sen simmar jag vanligt. Och stilla på rygg, sprattlar bakåt med benen och tar armtag framåt. Marsch på stället.
Och så ska jag gå upp. Så ändrar jag mej. Jag kan inte gå upp. Jag behöver bara den världen i havet i vattnet, så mycket enklare.

På en bänk sen. Det fläktar lite, Jag läser ut Hemingways En fest för livet igen.
Under närmare trettio år slarvade jag bort en freestyle. På mindre än ett år har jag slarvat bort två I-pods. Detta småtta snuttiga samhälle och dess teknik.

Jag ligger i ... ger mej på den där Vi,de druknande. Efter Lehanes tegelsten är min rädsla borta, vadå 710 sidor.
Men Svart notis, Stina Blomgrens bok om papperslösa människor i Sverige.
Men Aftonbladets serie om romernas situation i Sverige.
Och Danmark, och hela Europa. Dom är EU-medlemmar, romerna. Men skit.
Lyssnar mest på Toni Holgersson och Hästpojken.

Vi grillade vid stranden igår. Anna springer mest vid vattenbrynet. Men Elsa kan bada. Som hon kan bada. Det är roligt.

Det är inget konstigt. Livet förändras ständigt, större och mindre. Det har jag lärt mej under åren, det har jag en viss beredskap för.
Men barnen då.
Var kommer barnen in.
Jag har badbyxor på när jag ger mej av på den fallfärdiga cykeln. Ett par till plus kalsonger i väskan. Och vätska och skrivboken. Romanen som ska in på riktigt i datorn när hösten kommer. Hösten kommer ju alltid, och så vidare. Jag badar igen.

Friday, July 09, 2010

Det var bättre förr

Snön. Kylan som aldrig tar slut. Jobben som aldrig börjar. Leendena, leendet man aldrig får.
Och den och den kursen. Och den och den blanketten. Och stå där med mössan i hand och be igen, tigga igen, vara en våt och skitig hund igen. Och igen och igen.

Och två tredjedelar av befolkningen drömmer om ett samhälle för alla ... dom två tredjedelarna.

Samtal på café, en kvinna har dött, en våldsam olyckshändelse:
"Så förskräckligt!"
"Visst. Det har hänt mycket sånt på sista tiden, tycker jag."
"Ja, man läser om det varje vecka ..."

Igår? I förrgår?
Nä, i slutet av trettiotalet i Stockholm.
Lika kallt nu som då. För dom som fryser. Men dom kan vi ju skita i. Men kom inte och gnäll efteråt då. Vi är alla delaktiga i sönderfallet.

Jag vet att jag gör fel. Men när jag gör rätt blir allt fel. Jag fryser.

Wednesday, July 07, 2010

Skepp ohoj

Man cyklar och vinden är inte kall, molnen skymmer solen ibland.
Man har en kavaj ändå, i sommarmorgonen.
Så svettas man.
Så kan någon fastna i den där snurrande gallerdörren, sån som på fotbollsmatcherna.
Sån som borde byggas större och där kunde dom bo, aporna från Västra läktaren som förstör så mycket med sin skrikande efter bögar och fittor och kuksugare, på Engelska läktaren. På IP i Landskrona.
Jag har inget större till övers för Per Cederqvist när det gäller bytet från BoIS till J-Södra. Men det får ju vara hans beslut, pengarna, antar jag. Han kunde väl gått till Allsvenskan eller en tysk klubb i tvåan. Men J-Södra, det är bögvarning på att förlora till den klubben, som en gentleman på läktaren så finkänsligt uttryckte det.
Undrar hur många instängda bögar som rör sej bland apekatterna i klacken. Dom verkar så rädda och små. Och tuffa när dom ska visa sej för alfahannen, antar jag. Eller om dom försöker vara en kollektiv alfahanne.
Små är dom när dom pratar eller skriker, i alla fall. Patetiska.
Men dom sjunger bra när dom sjunger, varför inte koncentrera sej på det.

In genom grinden sidan om den snurrande gallergrinden. Av med kavajen, svettig. En fuktig varm vägg. Ett litet badhus i det stora badhuset. Elsas simskola. Varje vardag i tre veckor. Jag har sett fram emot att få simma 1500. Men icke. 50-metersbassängen är stängd. Hela treveckorsperioden. Jag längtar till mitt Kockum Fritid.
En dag svettas jag vid bassängkanten.
Elsa kan redan simma femtio meter. Nu lär hon sej ryggsim.
Nu är det tredje dagen. Jag sitter på biblioteket. Läser Gustaf Rune Eriks. Äntligen.

Gaby and the Guns på Hedmanska, fint.
Livsglädje i radhusidyllen. Stundom.
Patetiken bland kvasirevolutionärena. Stundom.
Trötta schabloner och generaliseringar. Överallt. Hela tiden.

Tuesday, June 29, 2010

Sann sorg

Nu har det gått några timmar och bedrövelsen har övergått till saknad.
Det kunde. Det kan. Vara så i dom där solnedgångarna. I sångerna. Nu lyssnar jag på Bente, Ulf Lundells mästerstycke från det tidiga sjuttiotalet. Just då. Just nu. Den sargade kvinnan. Hela Stefan Jarls modstrilogi, fast givetvis inte, i en sång, om en kvinna. Av en man.
Som min novell om Katja, kom jag att tänka på nu. Fast Bente är bättre.

Och ibland upplever jag sorgen: Varför valde jag inte. Varför väljer jag inte. Musiken.
För att jag inte klarar det ensam. För att ingen vill det jag vill.

Men bedrövelsen, sorgen, saknaden.
Dennis Lehane. Ett land i gryningen. Möjligen tveksam översättning någonstans. Ulf Gyllenhak, när kommer en roman i ditt namn igen?
Kanske är boken någon gång lite yxig.
Men 762 sidor om tiden 1918/19. Så mäktigt.
Jag saknar den så. Jag vill ha den oläst igen.

Så vad gör jag. Lyssnar på Prärien igen, en bräcklig ung man söker. Lyssnar på Inte ett ont ord, en äldre man, maktlös vid ett stup i en sorg, ett bokslut, en vetskap. Ett hopp.
Jag läser Klas Gustafssons bok om Tage Danielsson. Ett ljusare liv. Kanske. Inte.

Friday, June 25, 2010

Så är man synlig.
Som om nån bryr sej.
Ha ha, som om jag bryr mej.
Jag tror på argentina.
Jag är i spanien men jag tycker att dom är slöa, spelarna.
Sydsvenskan har kanske en delvis arrogant kulturredaktion.
Eller en korkad, eller en ointresserad. Eller lögnaktig.
Jag meddelade vänligt att det var trist att mina böcker inte längre är intressanta för recension, till kulturchefen, Rakel Chukri.
Men hoppsan. Dom är intressanta, svarade hon. Recensenterna sitter och trycker på dom i över sex månader utan att skicka in färdig recension. Utan att Per Svensson, som är litteraturansvarig, påminner dom.
Där ser man.
Tack då.

Tuesday, June 22, 2010

Det hade jag unnat Sydafrika.
Lika gott at dom matta fransmannen.
Nu njuter jag av salt och klor i skinnet.
Vad njuter du av?
Ar du vard mej?
Jag kanske ska skrika istallet: Alla sverigekvasidemokrater ut ur landet! Alla skithuvuden ut ur landet!
Vart ska du ga, min sotaste van.
Som nar Anna sov i sitt rufsiga har, ariskt vit och blek.
Vart ska du ga?
Nar ingen vill ha dej.
Sydsvenskan?
Jimmie, Bjorn, hela packet. Per T med dina lama forklaringar om boken om statsministrarna. Mannen som rontgar mannen?
Var ska ni ga?

Monday, June 21, 2010

JR Cash ...

... dog nagra manader efter June.
Jag sag Walk the line pa datorn i morse. I blasten medan solen steg.
Hollywood har sallan varit battre detta artusende.

En femtedel av mej ar portugis. 7-0. Och nastan nastan nastan gjorde inte snorungen Ronaldo mal. Men han log till slut. Okej.

Ikvall spelar ett annat hemland match, viva!

Den skivan som kom efter hans dod, vackert kuslig.

Sunday, June 20, 2010

Nar det regnar sa regnar det ja javlar i nordostra spanien.
Fñrst. Fel med hotellbokningen. Men vi hittade ett annat, nara stationen och nara bilarna.
Det var ju ett rysligt daligt england.
Sa forbi Girona till Fegueras. Inga bussar. Tillbaka. Och nar det regnar sa regnar det.

Thursday, June 17, 2010

Spansktalande bättre folk

Jag tycker om, på avstånd och nära ibland, fotbollslag och människor som inte ber om ursäkt för allt, sitt sätt att vara.
Argentina har alltid coolast ocoola dräkter och frisyrer.
Jag inbillar mej att gemene man, med amerikanska/europeiska värderingar, vet väldigt lite om Argentina.
Jag har just läst ut Sven-Bertil Taubes självbiografi,så jag vet en del. Jag har även läst Evert kors och tvärs, så jo. Och Till Patagonien. Och Alla dessa vackra hästar. Så. Jo.
DEt var en förbannat bra match i alla fall. Och Sydkorea försökte.
Och Milito satt på bänken.
Och det är uppstigning vid fem imorgon. Barcelona först, sen L´estartit.

Ikväll spelar BoIS borta i Södertälje. Det kan vara en fingervisning, om vi ska palla hela hösten. Ett kval, som livet, där känner jag mej hemma. Ett kval till hösten, också.

Själv är jag alltför väluppfostrat uppfostrad för att säga: Fan vad skönt att slippa det förbannade bröllopet och det dråpliga midsommarfirandet.
Men för Djävulen, håll till godo, tuta i luren!
www.blaskan.nu ... är en intressant tidskrift på nätet

Såhär skriver Dr. Indie i senaste numret:

Jonas Bergh — Till Killor with Love
GME-Förlag 2010
Jag läser då och då Jonas Berghs lilla fina författarblog där han berättar om saker, som hur Sydsvenska Dagbladet tydligen inte läser författare och recenserar lokala författare, om man inte tillhör eliten såsom Björn Ranelid. men jag älskar Malmö som stad och besöker den varje år, med riktning till sorgligt avlidna Lennart Persson gamla affär ”Musik & Konst” – jag diggar Malmöförfattare. Jonas Bergh har jag läst från och till, och hans nya bok var han vänligen och sände till mig. Tack för det föresten Jonas! De nya novellerna är en liten historia som vandrar mest mellan Spanien, Malmö, Lund och vackra Österlen i riktpunkten. Det är fina och lite vackra medmänskliga noveller om just människor i centrum. Trasiga, modiga, sårbara och vackra människor, som drabbas av insikter och drabbas av själva livet. Eftersom jag älskar att åka omkring i Skåne – så är det ganska nära min känsla kring Skåne jag läser hans noveller. En skön samling finstämda väl kalibrerande noveller. Stämningar skapar en viss form atmosfär i novellerna. Jonas Bergh skriver fint och fångar in en sublim liten emotionell erkänsla i sina karaktärer – där jag finner en djup sympati med berättelsernas huvudkaraktärer. Det är lätta och skimrande små noveller att läsa. Det finns mycket att lära sig av hur man går in i individen och går utanför sig själv, för att förstå en annan människa. Sådant är vad jag premierar i läsningen av romaner. Jonas Bergh skriver starka psykologiska givna noveller som jag faller direkt inför. Tack för sådant.

Wednesday, June 16, 2010

Med anledning av fredagens resa till Barcelona och sen vidare norrut presenteras härmed ett utdrag från boken Mer blues från Landskrona - Madrid

Järnvägsstationen är en fuktig park i Madrid. Sköldpaddorna vilar i det gröna.
Citadellet i Landskrona. Man släpper ut fåren nu, dom betar lugnt i det gröna.

Jag har alltid varit en sköldpadda. Jag cyklade omkring i Landskrona med bok och skrivhäfte, med några öl och en tidning. Jag hittade en bänk i skymundan nära vallgraven, ingen vind, ingen som hittade mej. Jag hittade en övergiven båt bakom roddklubbens klubbhus, ensam i gryningen paddlade jag ut till Gråen, allra längst bort på ön där fiskarna var tama. Jag ledde cykeln ut i vassen söderut efter Lindeshamn. En sköldpadda på väg in i sitt skal, sin egen värld, när jag mötte den nakne mannen i solstol, en porrtidning och stängda ögon och ett märkligt uttryck i ansiktet.

Sköldpaddorna och den kvava fukten, stationen i Madrid. Och kvällen kommer nu. Och Johanna är hungrig, Elsa och Anna är trötta. Dom får vila ut på stationens café.
Jag går ut i Madrid och allt är ljud och människor som går och springer, flyttar sej eller trängs. Jag försöker hitta ett billigt hotell. Jag försöker att inte gå vilse. Gatorna kan vara sexfiliga, och dom finns överallt, snurrar omkring.
In på hotell. Frågar om lediga rum och pris.
In på en liten bar. Får en liten öl och en tapa. Frågar efter hotell.
Hittar hotell. In på hotell. In på en bar. Tapas. Tapas. Korv i tomatsås. Köttgryta. Oliver. Bläckfisk.

En kroglördag i Landskrona gick jag runt på stadens krogar och åt gulaschsoppa i mängder. In på Tycho Brahe. Gulasch. In på Speakers Corner. Gulasch. Överallt ljud och människor.

Jag träffade snubben som körde caterpillar. Han var från Barcelona och höll på Real Madrid.
Jag träffade rocksångaren Jocke Lecksell från Helsingborg som höll på Landskrona BoIS.

Jag befann mej ofta i biblioteket när jag gick på Gullstrandsskolan. Jag lånade Hemingways Och solen har sin gång. Jag har visst inte lämnat tillbaka den än.
I Thomas Gustafssons bok om Madrid finns ett helt kapitel om Hemingways besök och barer.
Jan Sigurds mormor och morfar bodde i Landskrona. Jan Sigurd har en bostad på Ven. Jan Sigurd har skrivit en bok om Hemingway.
Jag var en törstig gosse i Landskrona. Jag gick in i den speciella lukten i Folkets hus, uppför trappan till biblioteket. I fickan hade jag en utriven sida från min religionsbok. En man eller pojke vid en klippa vid Genesarets sjö. Fast det var Spanien för mej.
Biblioteket i Folkets hus, en stol vid fönstret ut mot Slottscaféet, vallgraven och någonstans bakom allt, havet. Någonstans bakom allt, Spanien. Och orden i mitt huvud dunkade ekade mot rälsen, mot tandställningen i min mun som en längtande skämtsam sång: Färjan till Madrid Färjan till Madrid Färjan till Madrid.
Jag blev gladare så.

Vi kom till Madrid med tåget från Barcelona. Gatorna myllrade. Det var sköldpaddor och karneval överallt.
Vi kom med tåget till Landskrona i juli. Jag fick ett halsband med en sköldpadda av Johanna. Gatorna myllrade. Det var karneval i stan.

Monday, June 14, 2010

Folklore

När Elsa och jag spelar Kasino på kvällarna tänker jag ofta på min mormor. Ibland på farmor, men hon sa Kasina.
När Elsa och jag spelar Kasino på Ölkaféet efter cirkusskolan tänker jag ofta på alla länder vi kan åka till och spela kort i.
Men, hemma på kvällarna, har vi lyssnat mycket på Hasse Kvinnaböske och Lasse Berghagen. Lasse gör bra melodier och fruktansvärda texter. Jag har vuxit ifrån det där. Men när jag var i Elsas ålder älskade jag Lasse.
Och man behövcer inte vara sverigedemokrat för att drömma sej tillbaka, varmare somrar, vintrigare vintrar och när SD ska spara så är det kulturen (förutom den minskade invandringen) som ska stå för fiolerna, som ju ingen längre kommer att kunna traktera.
Ingen kommer heller att traktera språket tillräckligt väl för att säga traktera eller grosshandlare eller groggveranda. Aladåb? Det kan du glömma.
Och ändå är det ju dit vi vill att drömmen ska färda oss.

På Amelies skola fick bara tvåornas och femmornas föräldrar avnjuta skolavslutningen i kyrkan. Där fick muslimerna sannerligen en knäpp på näsan. Amelies mamma och pappa fick inte se sin dotters första avslutning. Men i kyrkan var det! I kyrkan! Va! En stämningsfull seger för den infantila människan.

På Elsas skola hade man gjort gymnastiksalen somrig och fin, alla fick plats.

Men idag hade Harry Brandelius fyllt hundra år. Bemärkelsedag, med ett annat ord, eller kanske på nyariska: Be märke lsedag.

I en grön Saab när jag var mycket liten lärde jag mej att tycka om Simon och Garfunkel. I vårt bruna vardagsrum något år senare: Yesterday och baksidan, I should have known better, har jag för mej. Doktor Hook och Rod Stewart. Sven-Bertil Taube. Harry. Thore Skogman.

Elsa har nu börjat tycka om Di Levas Vem ska jag tro på. Men Björn Afzelius och Mikael Wiehe är bättre. Ola Magnell funkar hyfsat.
Jag indoktrinerar. Hon behöver en paus från Erik Saades Manboy och andra mediokra bitar. Jag förklarar för henne att jag tycker att vi ska lyssna på svenska sånger. Folklore, säger jag, med Texasbrytning och en mindre mustasch på allvarlig buskistysk-österrikiska. Stramt sträckt högerhand.

Sunday, June 13, 2010

You look like me, but please don´t turn in to me

Jag blir av med saker igen. Förra veckan mitt moderna Jojo-kort. Igår mitt Öresund runt-kort.
Jag visste inte att det skulle vara min favoritmusik på Strandborg. Men det var det.
En snubbe. En orgel. Förinspelat. Svensk dansbandsmusik på dansksvenska. Det är min kopp te.
Och Windy förstod.
Leva livet, Gyllene tiders dänga, slaktades.
Fick mej att minnas Spiddekagorna. Mitt första band efter QK:s uppbrott/paus. Så illa slaktade inte vi den.
För övrigt: Inga lättöl eller alkoholfria på Tycho Brahe.
Picknick på tåget till Köpenhamn.
Det dyra Jernbanecaféen för turistandets skull.
Sen dom där Tom Waits-människorna som inte pratade om Tom Waits. Överlag trevliga.

Vi ramlade ner i röken för längesen. Holger Danske. Ramlade upp och ut i en annan sorts natt. Alldeles dimmig. Såg du mej då. Om du nu ser allting. Hjälpte du mej då, med våta byxben och alldeles torr och ledsen och ensam, morgon efter morgon.
Jag tycker att jag tjutit ut så många gånger: Hjälp!
Jag tycker inte att jag fått svar.
När jag är där nere.
Det är jag inte hela tiden.
Knappt ofta.

Att vara lycklig.
Kan du svara på den frågan.
Att inte vilja vara med längre. Det har jag inte tänkt i många sekunder åt gången.

Jag hade tänkt att skriva jovialiskt. Jag kan det. Tror jag. Men inte nu eller nu.

Jag minns att jag målade hus när jag hörde Instant repeater 99, och Common people, för första gången. Två av dom bästa sångerna.

"You think I´m joking, try me, come on try me tonight. I did what was wrong though I knew what was right."

Thursday, June 10, 2010

Tribute - QK?

Om till exempel Hästpojken tog sej an Nisse och jag.
Om, låt oss säga, Toni Holgersson satte bettet i Oh Alkohol.
Benjamin Wahlgren kanske kunde dra över Engångs.

Det är alltså tjugofem år sen vi spelade in Ett skrik i natten, Windy och jag med Stickan på trummor. Vi hade nyss slutat nian.

Vi har ju senare klassiker. Kom tillbaks. Ett år i lumpen. Dom kassa äggen hade kanske varit något för Olle Ljungström. Annika Norlin hade gärna fått ge sej på Bang your head.

Jag såg kanske det som en väg ut eller in. Att repa. Att sitta ibland i mitt pojkrum men oftast hos Windy, hans föräldrar jobbade ju i affären. Vi skrev lite låtar, spelade. Lyssnade på musik. Såg på video. Det var tidigt åttiotal. Det var Soda Stream i taket.

Har vi fått nåt för det? Får man någonsin det?
Jag är nöjd vad det beträffar.

Tuesday, June 08, 2010

Skynda dej älskade, skynda att älska

En mycket stark läsupplevesle.
Jag har ofta skapat min egen lycka, och olycka. Det blir så när man på något sätt är, känner sej, utanför.
Jag har svårt för koketterande om att vara annorlunda. Jag är fullständigt normal. Men på något sätt lyckas jag gång på gång att känna mej obekväm i andras sällskap, dagis- och skolföräldrar. Affärer. Alla måste ha samma kläder, värderingar, tankar. Det är så lättläst, lättolkat, ospännande. Ointressant. Många gånger. Vi är ett homogent samhälle. Det är inget fy eller usch, det är bara … reaktion, subtilt.
Jag blir ofta trevligt bemött. Det är inte det. Det är något annat.
Jag kan kompromissa. Men jag kan inte vantrivas. Men jag kan inte låtsas. Jag kan inte göra saker som jag tycker är fel. Jag kan inte hålla käften.
Jag kanske bara är lat.
Men det är en känsla som stör i magen. Jag lyssnar på min mage.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag var igen min egen lyckas smed (med stöd från andra). Vi bodde vid hamnen i Landskrona då, 2004 och 2005. Benno stod och rökte på gården som var skyddad från västvinden. Fönsterna i radhuset på tre våningar var salta och otydliga i solskenet. Dit kan jag också längta tillbaka. Benno också, kanske. Jag träffar honom i Landskrona. Han är väl sjuttiofem nu. Han ser tärd ut. Inger dog, det tog ungefär trettio dagar. Dom var ett trevligt par. Det var en trevlig gård. Och Elsa som en liten maskot. Hon lärde sej säga grävskopa när vi cyklade längs havet och vallgraven till hennes dagis. Man byggde finlägenheterna i Nyhamn. Jag satt i kolonistugan och skrev En sång för Sonny och Karola.

Det är ofta på olika platser som jag stannat upp en stund och bara tittat och fyllts. Allt detta! Har givits mej.
Det är ofta jag, lakoniskt tror jag, insett att det är förgängligt.
Allt detta kommer inte att tas ifrån mej, men det kommer att förändras. Försvinna, om man så vill.
Jag lever i ständigt medvetande om att shit happens, and happens again. Kan du leva med det, sjunger Pelle Ossler. Jag kan leva med det.
Det gör mej inte kall eller cynisk. Det gör mej bara beredd.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag har alltid tyckt om Warren Zevon. Kanske mer av princip än av kunskap eller erfarenhet. Kanske för att jag brukade läsa om honom i Schlager och Slitz på åttiotalet. Någon låt här och där. Men aldrig mer. Jag har aldrig ägt en skiva av karln.
Så lånade jag en samlingsplatta på bibblan, satt och lyssnade i boden hela kvällen, blev fångad.
Så öppnar sej världen, mitt liv, bakåt. Till Landskrona och det var januari och jag gick in på museets kortsida, och det var ju den där vinden och det var inte samba och popcornskarneval med Idol- och melodifestivalidoler. Det var en måndag eller tisdag och jag lyckades fixa till det där jobbet med att göra en bok om Landskrona, olika röster om stan. Jag som skribent och redaktör.

Kära vuxna barn. Denna rädsla idag. Osäkerheten. Att inte passa in. Att inte vara rätt. Visst, i ungdomen. Men det sker långt upp i åldrarna. Sluta snegla så tydligt pseudocoolt nervöst. Sänk garden. Spänn av. Ta av badkläderna när du duschar och bastar. Börja där.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag har nog följt hela Stefan Lindqvists journalistkarriär. Först var det mest hårdrock. Sen skrattade man på olika sätt åt hans fredagskrönikor Slagskott. Ibland var han rolig, ibland töntig. Bättre och bättre. Jag blev äldre och äldre, inte brydd om vad som kunde tänkas vara rätt eller fel i andras ögon.
Så fick jag hans bidrag till Landskronaboken, som handlar om Landskrona, om en stad och människor som är vana att få smällar, att resa sej, för det finns inget annat val.
Stefans bidrag som till stor del handlar om att växa upp, att närma sej en av den generationens tysta fäder. Att se honom tyna bort och hela kroppen skriker om allt man vill höra allt man vill säga. Som aldrig blir sagt.
Stefan Lindqvist citerar Warren Zevon, Boom Boom Mancini: ”Some have the speed and the right combinations, if you can´t take the punches it don´t mean a thing.”
Det är en helt annan desperation. Du hinner inte. Du måste hinna. Du hinner inte.
”So hurry home early, hurry on home.”

Sunday, June 06, 2010

Schweden Schweden

Da capo. Det är ett radioprogram. Och ska du fortsätta lyssna får du koncentrera dej. Jag är trött på latheten, flatheten.
Da capo. Och det tar mej någonstans. Jag vet inte var. Kanske till en trygg barndom som jag inte minns. Men musiken fanns, överallt.

Final i Franska öpnna. Och det tar mej någonstans. Till Wimbledon. Det finns saker jag aldrig kan förklara för bekanta som är mer än tio år yngre. Som att växa upp i svensk tennis storhetstid. Davis Cup i Australien. Australian Open. Wilander i Paris. Men! Björn Borg i Wimbledon. Björn Borg spelade aldrig Australian Open. Björn Borg drog sej tillbaka vid 26. Björn Borg hade lätt kunnat vinna 20 Grand Slam-titlar.

Ashes to ashes. David Bowie.
Och på något sätt: Dirty deeds done dirt cheap med AC/DC.

Leaving songs. Stuart Staples. Det är där någonstans. Som jag hör hemma nu.
Och mördarsniglarna fanns inte i Limhamn innan, bland hopptornen och lekplatserna i trädgårdarna och varför ska man lämna sin borg, sitt reservat.
Människor gör så. Alltså. Gör inte.
Alltså. Håller sej inom den allt snävare cirkeln.
Mördarsniglarnas avkommor fastnade i pressenningen från kolonistugan. Nu är dom invandrare i Limhamn också. Det rör mej inte så mycket som en sommar i Landskrona för inte alls så längesen, när någonting absolut inte hade planat ut. När det bara kändes som roligt att locka dom till den där spannen med öl. Eller vara hårdare bödel med en liten spade som yxa eller giljotin.

Det minns jag. Den knähöga daggen över ängarna och allt var som skimrande spindelväv. Och gräset var vått av daggen i torkan. Tidigast uppe på morgonen. Och ensam. Inte som när jag liten var ensam och … ensam.
Ensam som något skönt. Som något nyfött.
Det är inte min ensamhet jag räds.
Det är dom andras.

Brothers in arms. Dire Straits. Förbannat bra låt. Why worry.
Mikael Wiehe. Weekend i Harare. … ska nya röster sjunga.

Da capo. En inspelning från Telefunken, 1938. Två år efter Olympiaden i Berlin.
Malmöpartiet vill återinföra (ja, ”återinföra”) ett danspalats i Malmö. Svinen fläskar på.
Kommunen måste offentliggöra dömda vålds(-, min rättelse) och sexbrottslingar,så att alla får reda på vem man ska se upp med.
Trafiksyndarna då, den största gruppen? Och dom ekonomiska brottslingarna? Och hur ska offentliggörandet se ut?
Det är så lätt att vara populist med infantila åsikter. Man kan hävda och lova vad som helst. Man behöver ju aldrig bevisa något.
En del av mej önskar så hjärtligt 50% av rösterna till SD. Det hade varit ett spektakel att krampaktigt skrattande åtnjuta. Medan jorden går under eller tidvattnet vänder. Och sköljer upp alla drunknade idioter på stranden, kippande efter luft och den exploderande markanden för skampålar räddar vårt ädla Svea Rike.

Det är väl så med Dire Straits. Dom tar mej någonstans. Det var väl någon sommar i tonåren. MTV var fantastiskt men man hade knappt sett något. Tjejerna gick topless och man tog av sej kläderna när man duschade. Live Aid. En annan tid. Och ändå var man bara rädd eller nervös. Orolig. Hamnade med folköl och ensam och böcker och freestyle. Och i något tält ibland med fingrar och varma händer. Och bröst. Och osäker. Men man hade ju sett dom brösten innan. Och det var inga tvåmeterskukar så långt ögat nådde.
Jag är alldeles vilsen.

Och Toni Holgersson får frågan hur han kan prata så löst och ledigt om det hemska livet som pundare, hemlös. Eller boruntare.
Ja, och hur kan dom bo på jordgolv.
Och dom som som som som … inte är som vi.
Bra eller inte. Man anpassar sej efter det liv man är mer eller mindre tvungen att leva. Att inte vara som du betyder inte, vara dålig och fel och fruktansvärd. Betyder inte att man är olycklig.
Bara för att du inte har verktygen att förstå.

Malmöpartiet: Kommunen ska hyra en vaktstyrka med uppgift att göra Malmös gator tryggare. Inga problem. Blattevakterna ställer säkert upp gratis. Nädå, det kostar inget.
Och apropå på det: Beslutande kommunala folkomröstningar så fort 5% av väljarna begär det, så kan inte makthavarna köra med folk längre, utan måste rätta sej efter folkviljan.
Visst, pöbelmakt fixar vi gratis. En fis på tvären, och marsch till valurnorna.

Och jag orkar inte kommentera den präktiga Johanne Hildebrandt. Men läs och kräks i samma hink, hennes plågsamma krönika i Aftonbladet. Sjätte i sjätte i Aftonbladet. Björn Borgs födelsedag, respekt!

Jag är inte den som vaknar med ett leende och sminkar mej och klistrar fast det där leendet på jobbet, på bussen, på toalettsitsen.
Jag cyklar och simmar och sitter och antecknar och väntar på att kvällen ska bli natt och allt blir så roligare när man måste sova och skiter i det. Och ännu en trött morgon.

Nadal, din fjåne, respekt!