Monday, February 02, 2015

Skaparfunderingar

Det är vit snö för en tid, och jag tar hand om en vit hund för en tid. Min äldsta dotter är på cirkusskolan och är så stor att hon tar bussen hem själv från Möllan till Limhamn. Min yngsta dotter är i soffan bakom bokhyllan (jag skriver bok och har bråttom men är rådvill), hon vill vara nära. Hunden är vit och vill vara ännu närmre.
Jag skriver egentligen inte bok. Jag skriver böcker.
Det jobbiga är att jag inte vet vilken bok jag ska satsa på. Jag har tre månader.
Jag har skrivit ansökningar om pengar till projekt som kan göra att jag kan överleva ekonomiskt. Jag får svar om tre månader.
Det finns ingen trygghet, ingen säkerhet. Det finns ingen luftmadrass eller hängmatta och ljuva lätta moln i det "fria" konstnärliga livet.
Men det är vit snö och jag har tre månader (eller kanske fyra) tills jag måste ha ett manus klart och ett förlag som betalar ut ett fett förskott.
Men det är vit snö och jag har två eller tre romaner (en nära nästan färdig, men kanske inte bra nog) att jobba på, men jag sprätter hit och dit.
Vilken historia vill jag berätta?
Vad vill eventuellt någon läsa (äh! skit i det, jag skiter väl i vad ni vill höra, det är inte så det funkar).
Jag menar att det är en vit snö och någon jag gillar visade ett foto på fb, han hade kissat en dinosaurie i snön, en pissosaurie och jag tänker: tack, ett skratt, en känsla av att göra vad man vill, att skit samma vad dom vill ha, jag gör min grej.
Så: Bara för mej att bestämma vad jag vill.
Detta är det mest ofärdiga manusutkast jag nånsin publicerat på den här bloggen (nästan tio år), men vafan, jag är ute efter den ofärdiga drivande berättarstilen (dagboksstilen), kanske ska jag bara berätta en enkel kärlekshistoria:


"Det var sen november och hon skrev att hon tyckte om Lou Reed. Jag hade tröttnat på såren och smärtan i livet. Men jag skrev en roman och lyssnade dagligen på Lou Reed för att hamna i rätt stämning, den taggiga och trasiga som var livet för huvudpersonerna, som också hade varit mitt liv så länge.
   Jag hade äntligen lyckats krypa ur ett förhållande som inte fungerade, flytt på ett flygplan och ätit lugnande piller och promenerat med hörlurarna fram och tillbaka på stranden i Sitges (medan bögarna spanade på mej) eller fram och tillbaka i den lilla poolen eller suttit i den hyrda mörka lägenheten med Lou Reed och Lou Reed (och senare Dire Straits när Lou gjorde för ont, när allt blev för svart och någonstans visste jag att jag måste fånga en strimma ljus ändå) och skrivit som i trance de första femtio sidorna.  
   Men nu var jag tillbaka i Malmö och det var sen november och: 'Jag tycker om Lou Reed', skrev hon (och hon skrev en massa annat också men det var detta med Lou Reed som träffade mej, som fick mej att känna: detta är meningen) i mejlet. 'Vill du träffas', skrev hon och efter det misslyckade förhållandet med Jenny kände jag att jag ville prova om jag kunde känna på riktigt, få riktiga pirrande känslor av förälskelse, jag ville bli kär men: hennes mejl var skrivet för två timmar sen, när jag satt på cykeln och hon hade väntat på svar medan jag simmat och simmat och duschat och bastat och suttit på bänken i omklädningsrummet, plåtskåpen, vågen, ätit bananer och bitit av naglar som var så mjuka efter timmen i bassängen. 'du kan ringa mej', hade hon skrivit ett slag senare och jag skakade och gick ut, och det var fortfarande en mild senhöst eller förvinter och jag våndades men slog till slut numret."

Jag sparkar kanske på den hund som ligger

Niclas Wahlgren har tydligen ett eget reklamradioprogram. Den kanske inte helt lyckade skådisen, musikern har alltså en kanal där han kan torgföra sina åsikter och filosofiska funderingar, sitt samhällsengagemang.
Men han väljer att kontakta Aftonbladet som säger ja (så klart) och Niclas dyker upp med glasögon med gula glas, för att klädsamt dölja sina svullna ögon. "Jag har opererat mina ögon", säger han, "jag skiter fullständigt i om folk tycker att det är fånigt, jag ville göra det och står för det", säger han, "det gör inte ont alls, då har jag mer ont i själen", berättar han och sen kommer historien om att det var Laila Bagge som lämnade honom (i en offentlig skilsmässa efter ett offentligt förhållande med sponsrad bröllopsresa och husbygge osv ...), hon hade tröttnat (tro det), helt enkelt.
Och Niclas har viss förståelse för det: "Jag har egenskaper som jag förstår kan vara jättejobbiga att leva med. Jag kan tyvärr vara martyrisk, jag vill se och bli sedd."
Jag undrar över denna märkliga (och alldeles vanliga) människa som kommer från denna märkliga familj, där man verkar bara genom att synas, väldigt sällan genom att göra något av värde, aldrig något av tyngd.
Jag har hört flera av Nickes musikförsök. De är verkligen sådär.
Jag brukar inte skriva om sånt här, men jag är helt fascinerad av denna människa.
Jag tillhör generationen som fascinerades av filmen G när den kom. Jag var väldigt ung och tyckte kanske att någon var lite cool i filmen, men framför allt blev den en sorts nostalgisk töntfilm redan från början (men lite spännande ändå) när musik, ungdomsliv och sex och drugs och rocknroll knappt fanns på teve.
Niclas W, dock, var aldrig cool.
Och har så förblivit.
"Det är skitläskigt att öppna sej själv (han har alltså ett eget radioprogram och har kontaktat Aftonbladet med svullna ögon, självmant) men jag vägrar att leva i en lögn. Jag skäms inte för att jag är ledsen. Alla är det ibland, även kungen. tänk på det."
(Jag hoppas att det ordnar sej, Niclas. Och det är bra att du inte skäms över att vara ledsen. Och jag tackar dej för årets roligaste intervju).