Wednesday, October 31, 2012

I åttan eller nian läste jag Ulf Lundells Jack. Jag tyckte framför allt att livet, att tiden, att hungern han skrev om var skön. Någon som satte ord på min längtan, placerade den på mytiska platser, Stockholm, Gotland, gamla fria stugor från en annan tid. // Mina föräldrar har alltid läst böcker. Jag minns att mamma hade snygga Delfinpockets: Hemingway, Steinbeck och Wodehouse. Pappa hade en tjock grön inbunden bok med samlade Dan Andersson, det var där jag läste Omkring tiggarn från Luossa. Detta Luossa, denna längtan bortom bergen. // Men jag hittade nog ändå inte min egen litterära väg hemma, obstinata tonåringar gör sällan det, men jag sporrades, förstod rikedomen i att läsa. Det fick jag hemifrån. // Jag vill minnas Jesper och Rickard som inkörsportar. Och biblioteket på Gullstrandsskolan i Landskrona, biblioteket i Folkets hus. // På drift. Denna verklighetens drömda värld, iväg iväg, alltid bort, alltid på flykt. Mitt drömda Denver, mitt drömda San Francisco. Det vilda, Mexiko, plocka apelsiner, äta apelsiner, dricka apelsiner, bada i apelsiner, ligga naken med någon bland fruktkött och skal, trampa druvor, bada i druvsaft, dricka sött vin, surt vin, och sen vidare vidare. // Mitt ex av På drift är från nämnda skolbibliotek, Margareta var bibliotikarie och jag tror att hon var en sån, om bara en, om bara en bångstyrig pojke fastnar i litteraturen, en varje år, så har jag lyckats. Så romantiserar jag. // På drift. Den har jag läst den har jag läst och läst. // Och fråga L.T. Fisk var han mötte Lars Ahlin och alla andra, fråga Jonte i Quit your dayjob var han mötte Burroughs. Jo, i det murriga stadsbiblioteket i Folkets hus. // Att läsa Junkie, eller Tjacket som den hette på svenska, eller Nere för räkning i Paris och London, är stora stunder i mitt unga liv, och fortsätter vara nu när jag är äldre. // Så, ungdomar, allt jag varit nära: romantik i alla former, längtan bort, alkohol och destruktivitet, allt kreativt, ödmjukheten, drygheten, skrävlandet, avbönerna, är sidor av samma mynt, den, i dagens robotsamhälle, så förhatliga litteraturen, den och rocknrollen.

Tuesday, October 30, 2012

Jag dricker inte alkohol. Går mycket mera sällan på krogen. Jag är präktig. Jag sparar pengar, som jag använder till flygbiljetter och hotellrum. // På måndag åker jag till Spanien, Fuengirola. Där möter man inga kulturella backpackers, skönt. // Jag har varit i Fuengirola många gånger, jag kommer dit för att få vad jag vill ha, en blandning av Spanien och övriga Europa. // Att vara ensam. Att veta att man kan gå in på en engelsk pub, snacka om man vill. Att välja bort det. Jag vill vara ifred, ensam i ett vimmel. // Att sätta sej på det stora spanska caféet och se på fotboll, höra slamret känna röken, kolla bakelser och glassar. // Att veta att det ganska billiga hotellet har en uppvärmd swimmingpool. // Att veta att vattnet i havet inte är varmt, men salt och badbart. // Och parken längre upp, bort från havet, där papporna dricker kaffe eller öl, mammorna dricker kaffe eller sherry, barnen leker, klättrar, balanserar på det där taket, ramlar ner på gummit som liknar målad asfalt, EU-lekplats. // Jag kommer att sakna mina barn. // Någon natt kommer jag kanske att sakna tider som inte längre finns. // Saknaden är skön i rätt dosering. // Att veta att jag har mina manussidor. Att veta att jag bara ska vässa dom, ta bort och lägga till. // Att veta att jag har min roman. // Att gå bland alla bilarna och stanken av avgaserna, in i huset där marknaden och saluhallen ligger, att höra skränet sorlet livet, jag tvekar inte att kalla det livet, kaffe och en tidning på stationsbaren som är en riktig stationsbar, fettet som kryper på väggarna, salt svett, bocadillos med jamon och svettig ost. // Att veta att stranden finns och är lång, fram och tillbaka, och jag tänker att jag ska lyssna i hörlurarna på det där bandet som sjunger Round here, sången, den sången, går rakt in i hjärnan, reflexer till magen och hjärtat, oh den sången, som sveper sin egen väg över landskapet och berättar för mej alla historier jag kan översätta. // Jag har promenerat igenom både bättre och sämre dagar. // Det är en ständig jakt, en ständig flykt. Är det fel? Jag vet inte. // Det finns en övertro på att alltid trivas i ljummet vatten. Många gånger är det riktigt kalla eller riktigt varma, mycket skönare. // Jag menar: vadå, en glad lax, dömd till fångenskap och död,men har lattjo på vägen, hoppar högst, dyker djupast. // Jag menar: Varför inte. // Men för att travestera Hasse Alfredson: Vi är väl smartare än laxarna. // Jag vet inte, jag vill bara simma och skriva, läsa i solen, medan havet kluckar in.

Monday, October 29, 2012

Det är trevligt att vara på biblioteket. Jag tänker i regnet i blåsten, innan jag ska hem och skriva vidare: Hur ska jag kunna slå ihjäl en timme här, ens en halvtimme. // Sen har det gått två timmar och jag känner mej ändå inte färdig, idag fastnade jag först i Niklas Rådström, en giganternas återhållna känslostormande gigant. Och sen, helt hooked på Btj:s sambindningslistor, informativa, nästan objektiva, cirka 1000 tecken långa recensioner, eller innehållsdeklarationer. Så kan man fylla i själv. Så kan man se en subtil sågning i det alltför neutrala, en hyllning i ... det alltför neutrala. Det är bra träning. Det torra enkla är det svåra att få glöd i. Men det går.
Reklam reklam reklam, riggade spexiga prator där dom "gör" något "roligt, "tokigt", "intressant", och och och "tårdrypande självutlämnande" reklam, halvadssig coverlåt, halvdassig coverlåt, reklam reklam, oj, bra coverlåt, tårar, fejkade eller förstärkta ansiktsuttryck som upprepas upprepas upprepas reklam upprepas, om och om igen, och igen reklam och igen, reklam, mer reklam, Och! Efter pausen: Reklam, mer av samma, reklam, kvällstidningslöp innan efter och mitt i, spotify, kommentarer på facebook, reklam, har du aldrig känt ångest själv? Reklam. Miss Li uttrycker ångest, hela huset rasar (oj, det var inte meningen att vara på riktigt) visst, bra, måste man hamra in, det här är ångest det här är ångest det här är bra, bättre jättebäst!!! Och, tjoho, ser ni vad tagna alla är!? SER NI!!!??? // Dagen efter, kvällstidningar, facebok, reklam reklam, en värld av riktiga känslor på låtsas, inkapslade, inlåsta, inget ont in inget ont ut. // Ångest som övertydlig teater sockerfri minimjölk. // Är livet på riktigt? // Är TV4, reklamfinasierad underhållning, riktiga känslor? Är då allting hyvens? // Av en slump satt jag i två och en halv timme på Victoria och lyssnade på Toni Holgersson, när han kramade det sista ur livet av nödvändighet.

Wednesday, October 24, 2012

153 sidor just nu, och när dom går i diset, bestiger ett berg medan krutröken lägger sej och dimman lättar, tänker jag på Pink Floyd, på det svartvita London och Shine on you, crazy diamond, shine on! Om två veckor ska jag göra en första riktig redigering. Jag är i den fasen nu, att jag tvekar och tvivlar ibland. Att jag ibland är uppblåst, att jag känner: Ja, jävlar i min lilla låda. Men mest är det ett halvtvivel. Men någonstans längst bak känner jag ändå såhär, och det är erfarenheten som talar: Du har en roman här, annars skulle du inte ha skrivit 153 sidor. Den är inte perfekt, den är inte klar. Den är en bebis som kanske skulle klarat sej i en kuvös, kanske inte. Det har gått nästan halva tiden, allt kommer att synas vad det lider, armar ben ögon näsa mun, kön, vi är lite osäkra på könet fortfarande, eller hur? Why worry, som Dire Straits sjunger: "I wipe away those bitter tears." Det kommer att bli ett vackert barn, inte perfekt. Perfekt är fult.

Monday, October 22, 2012

Jag var i drömmen i den där staden igen. Den bitterljuva, ett trolsk skimmer. Barer och krogar överallt. Ett skönt vemod. Allt i brun trä i ett brungult dunkelt ljus. Och ett fuktigt halt stentorg, inte regn, mild fukt bara, och en svag vind. Och någonstans tutar ett tåg, stånkar långsamt uppåt. Och där blev jag sjuk, fick svårt att andas, svullnade upp i halsen och munnen. och någonstans ett hotell, inte ljust i den här drömmen, men inte kallt. Sånger som: A rainy night in Soho, Never say goodbye, Stolen property, Hey little rich girl. Bella Ciao, långsamt. Ghost town. Och jag var i sällskap med människor jag kände bättre och sämre. Några gamla vänner (inga ansikten, bara epitetet gamla vänner, som en regissör som berättade: "det här är dina gamla vänner" och jag kände inte exakt igen dom) blev besvärade, tyckte att jag förstörde den trevliga kvällen. Allt ska vara trevligt, det håller jag inte med om. Så såg jag sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Lite sämre idag. Slutbetyget får bli 4,0. Andra avsnittet var bäst. Den starka grundhistorien och skådespeleriet får vars fem, dramaturgin och det ibland övertydliga och sentimentala berättandet vars tre. Den dräpande humorn borde få lite mer utrymme. Det svarta stör inte. Men något stör. Något hindrar ett mästerverk. Men det går ett tåg genom mörkret, ett hotellrum någonstans är bokat.

Saturday, October 20, 2012

Jag står här på ett torg. Den vackraste viktigaste sången. Och Ulla Sjöblom sjunger den vassast, mjukast, tuffast. // Det är en lukt eller en bild, en känsla. Namn som nämnda Ulla Sjöblom, och Pär Rådström, och vidare mot Hasse o Tage, och Lars Forssell, vidare mot Ewa Fröling. Och Slas. och Monica Zetterlund. Många av dessa var/är en sorts trasiga människor, inbillar jag mej. Som skapade sej ur det omöjliga att leva. Tror jag. // De fattigas piano. // Jag pratar om min dragning till en trygghet som inte finns, som väl aldrig fanns. // Eller. Det är en mjuk rutschbana ner till en varm barndom som kanske fanns. Utan onödig valfrihet som mest förvirrar och försämrar. // Jag var på Tivoli med mina två flickor och Amelie, Elsas kompis. Min kompis Malins dotter. // Men Lill-Babs krogshow sent 70-tal. Som Lars Forssell skrev. // Och det är snart lördagnatt och jag lyssnar på visor med Ulla Sjöblom, den Ulla Sjöblom som Lars Forssell vill ha tillbaka i boken Vänner som jag läser igen, som han vill med Erik Lindegren, Bengt Ekerot, Pär Rådström, så länge fågeln sjunger. // Och jag vill ha tillbaka Slas och Lars Forssell, jag vill ha Olle Adolphson vid min sida och en gång, bara en gång till få säga gutår en sommarkväll vid fjärden. // Och jag hoppas att mina barn ska glömma att jag blev irriterad i trängseln vid galoppen på Tivoli idag. Jag hoppas att det är det fina vädret, matsäcken, så roligt vi hade bland pumporna och den stämningen, just den stämningen i dom flygande koffertarna i H.C. Andersens sorglustiga värld, som dom ska komma ihåg, radiobilarna. // Och Lars Forssell skriver: "En morgon har barnet upphört att andas. Theo var tre månader gammal, Cecilia hade ammat honom och Malte bytt blöjor. Det är en sorg som inte låter sig beskrivas och en saknad som aldrig kan glömmas." Skriver Lars Forssell, nu också avliden: "Må leende änglar bära dig / till grönan äng. / Och Lasarus, tiggaren, lära dig / att bädda blomstersäng. / De som tror och vi andra som inte tror / är lika nära dig / in paradisum / in paradisum / där du bor?" Skriver Lars Forssell 1990, till sitt döda barnbarn.

Friday, October 19, 2012

Jag var mycket förtjust i Rasmus Klump som liten. Han och Pingo, och, inte minst, sälen (?) Sälle, hittade på så mycket skoj, var så kreativa. Hur lätt som helst svängde dom ihop en husbåt och gav sej av. Dom inspirerade min bror och Hans och mej, vill jag tro, när vi tillverkade våra flottar (någon med hus) på 70-talet. Och den där pelikanen som hade allt möjligt i gapet. // Jag är helt yr i päran. Gör ägg och bacon med tomatsallad till mej själv och barnen till middag. En vanlig tacofredag. Dåligt föräldraskap. Men i morgon blir det nog Rasmus Klump i Köpenhamn. // Och Doobidoo blev förstavalet för att slippa Idol på fyran, för att slippa reklam. Och jag är ett barn av min tid. Jag blir stressad av program som inte har reklam, jag är en produkt av vårt sjuka produktsamhälle. // Rasmus Klump. // Man blir vad man äter, produkter. // En bra produkt är Nina Lekanders nya bok Hästar, män och andra djur, den dåliga titeln till trots. // Och den Claes som hon skriver om, är samme Claes Carlsson som spelade i Eldkvarn under kokaindagarna, han har även tutat i luren i Ebba Grön, och det är inte så många som vet: Ur det bibliotek som finns i Henning Mankells hus utanför Sveg, var det romanen Lång fin blond av denne Carlsson, som jag först plockade fram och läste i bastun, i våras. Och en gång fick jag den romanen för recension, men hade inte råd att läsa, sålde den för en öl eller två istället, tidigt 2000. En bra bok. Rolig och allvarlig. Men det verkar gå i familjen, Claes Carlssons och Nina Lekanders nu upplösta familj, att ha dåliga namn på böcker. // Man kan kanske säga att titeln På väg till Charlotta Anderson inte är särskilt spännande. Men det är en bra titel, åtminstone tre av fem, ja, fyra, tycker jag. Jag har någon titel som är snyggare, men inte bättre. och om du har missat det, så stavas alltså Anderson utländskt, med endast ett s. Så jävla bra. // Jag skojar denna fredagkväll. Roligare än så är jag inte. // Vill ni ha kul får ni söka efter Peter Apelgren på Youtube. Men inte ens han, inte ens han, fick mej att skratta under Doobidoo.

Thursday, October 18, 2012

Det fanns en tid när pasteleria var det vackraste ord jag visste, ofta i Portugal. Det lät roligt, det luktade gott, kaffemaskinerna som stånkade och slog. Och små öl i höga glas. En jukebox med plastig musik som svängde. // Det fanns varken lust eller plats för kaffe i mitt liv. // Den älskvärda tidskriften Pequod gjorde ett specialnummer om kaffe och caféer. Det förblev oläst. // Nä, jag vet. Det är med mej och kaffe som med mej och rökning. Det händer att jag gör det, mer i vissa perioder, inte alls i andra. // Det fanns en tid när jag fick lätt ångest när någon föreslog att träffas över en kopp kaffe. Ville jag träffa någon gick jag på krogen och drack öl eller vin, någon gång en drink. // Dessa snåla kaffedrickare. Som kunde sitta och ta bra platser på en slät kopp och flera påfyllningar. Detta var en tid när det inte fanns, och detta är sant, ett enda kafé i trakterna kring Möllevångstorget. Det var innan studenterna. // På sätt och vis är det bra att det finns caféer idag, vissa saker ska inte integreras. // Caféer utomlands, är ofta en annan sak. Caféer utomlands är blandade, alkoholdrinkare och kaffedrickare, sötsaksdamer och sherryherrar. // Den ganska korta tid jag bodde i Göteborg förbluffade mej, alla caféer. Alla gyymnasister. // När först Lindells konditori vid Rådhustorget (det som blev Akropolis) och sen Café Eko vid Teaterparken, i Landskrona, la ner. När bandet vi hade, som alltid möttes upp där innan reporna, la ner. Var det slut på cafédagarna för mej. // Kaffe var begravning. Kaffe var finporslin och orolig mage. // När jag hade vanliga jobb och gick upp vid vanliga tidiga tider, drack jag kaffe för att orka, inte för att det var gott. // Idag dricker jag gärna kaffe utomlands, beställer in en kopp då och då även i Sverige. // Jag har blivit en ung vuxen, nästan en kaffedrickare.

Wednesday, October 17, 2012

Igår åt jag avokado, tomat, lök, fetaost, champinjoner. Jag åt bananer, hallon och kiwi, ägg, drack juice och kaffe med mjölk. Jag åt bröd med ost. Och jag åt en fläskkotlett. Annars äter jag mindre och mindre gris- och kokött. Lika mycket fisk och kyckling som innan. Jag är matomoralisk, det är en brist. Jag erkänner. Idag har jag mest ätit bananer, och hallon. Sen ska jag äta ägg och stenbitsrom, och avokado. Kanske lite lax, varför inte spenat? Och choklad. Jag har ätit mycket vegetariskt vid några få tillfällen i mitt liv, men det var inte under detta seklet. Då har det handlat om kärlek, och att tillhöra. Jag bryr mej inte särskilt om att tillhöra nu, tycker inte att det är så kul att laga mat längre. Om jag skulle välja en råvara, om jag var tvungen, skulle jag välja kallrökt lax. Om jag fick välja tre till skulle jag säga avokado, ägg, lök. Och jordgubbar, svenska prima jordgubbar vid ett soligt hav. Läsa tycker jag fortfarande om, men tjocka böcker när man äter, det har alltid varit ett problem. Till maten läser jag gärna en dagstidning.
Foto: Kristoffer Granath / Idag recenserar jag Kristian Johannessons debutroman Vi måste börja med orden, i Kvällsposten: På första sidan citeras Peps sång Främmande. Senare ska också Landskronagruppen Svenska Akademien kilas in i Vi måste börja med orden, i de delar som är tragikomiska dialoger eller andra lekfullheter, om hur människor talar förbi varandra, inte förstår varandra. / Han är rolig i allvaret, Kristian Johannesson, 32, från Landskrona. / Det är ofta en fröjd att läsa denna debutroman. Det finns en frihet i Johannessons sätt att skriva, som att inga andra val ges än att den här historien måste berättas exakt så här. / Jag kommer också från Landskrona. Jag har aldrig läst en roman som utspelar sig i staden tidigare. Jag tror att jag ska få vandra välbekanta gator, se med nya ögon. Men riktigt så blir det inte, Landskrona får nöja sig med andra- eller tredjefiol. / Såhär: Johannes K jobbar som obehörig SFI-lärare, extraknäcker inom vården. Han är 25, någonstans finns en längtan efter att vara poet, resenär, vara en typisk representant för generationen han sägs tillhöra, den flexibla Y. Någonstans finns en längtan efter kärlek. Det bultar, men det bultar tyst. / Vad Johannes K egentligen söker är nog stabilitet, en grund att stå på, förståelse, trygghet. Han sörjer en för tidigt avliden far, kanske är det honom han ser cyklande i skrynklig skjorta och med ölflaskor i cykelkorgen, därnere på Linjen i Landskrona där drömmar kan födas, flyga i väg eller stanna kvar i den våta sanden. / Kristian Johannesson skriver en ofta sorglig historia lätt och luftigt, lustigt nästan. Ibland blir det obalans, för lite mörker. Möjligen är det ett sätt att hålla den riktigt avgrundsdjupa smärtan stången. Jag tycker att det som gör ont ska göra ont. På sidan 116 (av 190) händer det jag tidigare saknat: det hugger och sliter och dras sönder. Det bränner till något så in i helvete: "Att hon var en av dem som tvingades ut på gatorna efter explosionerna. Hon samlade kött i en påse". Och så vidare. / Där och då, lite innan och lite efter, når Vi måste börja med orden hisnande höjder, eller djup. Annars är det bara en riktigt bra debutroman.

Tuesday, October 16, 2012

Den sommaren?
Det gick några månader innan jag klippte av byxbenen på dom där armybrallorna som vi alla ägde någon gång i våra liv. Då hade jag redan tröttnat. Men under den sommaren, -93 tror jag, togs det ett foto på mej i svartvitt utanför en bensinmack i något som skulle kunna vara Gärsnäs, när jag bar dom byxorna och en röd skjorta. Det var kanske inte Gärsnäs, men i alla fall ganska nära Simrishamn. Det var Rickard, Malin och jag, på landsvägstur i den lilla blåa bilen som var gammal. Den hade ett namn, men jag har glömt det nu. Möjligen var det Lilla Blå. Det verkar inte otroligt. Möjligen var det min lyckligaste sommar, antagligen inte. För jag minns bilresan hem från Västervik, vi hade blivit bortkörda, förbjudna att sälja dom lersmycken som Mia och Malin tillverkade. Malin och jag i bilen genom Småland, dimmig natt och morgon. Då kom älgen och jag ropade: "Sakta in!" och hon saktade in och efter honan kom en kalv. Har du sett en älgkalv? Dom är ganska stora, i dimman i den trötta morgonen på småländska höglandet. Det var bara noja sen och jag hade några folköl och ville dricka fortare men visste att Malin skulle bli arg då. Förresten, det var nog sommaren -94, vår sista sommar tillsammans, den var inte lika rolig. Sommaren -93 däremot. Det var ju då när Rickard och jag åkte Renault, sov på hamnplanen i bilen och kom åt handbromsen i sömnen och hade inte någon av oss vaknat när vi rullade, hade vi legat på havets botten än i denna dag. Det var då när jag lånade 200 spänn av Lars Demian och han och Johan Johansson och Stefan Sundström var unga nya och fräscha (nåja) och underhöll i den där slottsruinen. Fast det måste ha varit -94, för det var VM i fotboll. Det var väl båda åren, för vi besökte Västervik varje år, då, första halvan av 90-talet. Rickard var juridikstudent, jag var författare in spe och Malin konstnär. Och när vi körde hem var det söndag och vi stannade för att bada, kanske på österlen, det var Kånken-somrarna utan lägenheter, när vi övernattade lite här och där. Och Henrik Schyffert var programledare för Hassan, hela dagarna, hela somrarna.
Eller den sommaren?

Monday, October 15, 2012

Efter att ha sett del två av Torka aldrig tårar utan handskar ber jag att få höja betyget till 4,4. Jag tänker på villkorslös kärlek. Detta att förlåta helt totalt. Att kärleken är större än allt. Och det är sorgligt, när någon som borde få villkorslös kärlek inte får det. Kan det då endast röra sej om egoism? Kan man prata om detta? Kan man säga ett tvärsäkert: "Ja, jag kan ge denna kärlek." Utan att spä ut det? Utan att säga ett slentrianmässigt ja? Att tänka sej helt in i situationen, när du offrar dej fullständigt, offrar ditt eget liv för någon annan. Det är inte lätt. Jag tror. Du kan kanske ge till några få, bli given av ännu färre. Tror jag.

Sunday, October 14, 2012

Just nu har jag skrivit hundra sidor. Det borde innebära hälften, give or take. Och jag är där när jag skriver. Just nu i Spanien. Pange hänger ju där en del. Just nu: Drömmer där, sjunker där, letar efter en kyrka som rymmer honom där.
Det händer att jag stöter på dom där människorna som inte lämnar mej ifred. Det finns dom som tar sej in och stannar och är välkomna, givande. Sen finns det dom som tär. Som är så upptagna av sina egna röster att inget annat går in. Jag försöker förklara: Jag jobbar mer än heltid, tjänar mindre än halvtid. Men jag älskar det jag gör, det är mitt val och jag står för det, men tid tid tid, saknas titt som tätt. Jag har två döttrar, det kräver sitt engagemang, även det sin tid. Jag har inte ångrat mitt föräldraskap en sekund. Men jag är inte gjord för ansvar. Jag har svårt att ta hand om mej själv. Och du, som läser här och tänker: Pratar han om mej? Är det jag som inte fattat? Är det jag som tränger mej på? Svar: Nej, det är inte du.
Och sen sitter dom i den där vanen genom Danmark och Sverige, dålig mat på dåliga krogar, tvingar dom i sej, Pange och Blixten. Och deras liv är en sorts strid, en kamp mot väderkvarnar, verkliga och falska. Och jag vet inte vem som är vem, ingen antagligen. Dom är sej själva. I alla fall till mej, kommer dom vandrande upp och ut från fiktionen.

Saturday, October 13, 2012

Ibland glömmer man. Hur viktiga några få personer är i ens liv, och att man är en viktig person för dom. Det finns sånt som är större än det mesta, människor. Det är blindheten och det kortsiktiga som tränger sej på för ofta. Det är gnälliga, självupptagna,och halvviktiga saker som blir oförtjänt stora, man gör små kullar till omöjliga berg. Det är blindheten. Sen kan man stå i en höst vid ett sjukhus med någon som man ibland glömmer, att man har så mycket bagage med. Att man glömmer, att om det sa poff, och han var försvunnen, skulle allt eller mycket sjunka.

Thursday, October 11, 2012

En av många som aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur är Kjell E Genberg, såhär underhållande skrivs det om honom på Wikipedia: "Kjell E. Genberg växte upp i byn Gia i Hälsingland, men började snart jobba på tidningen Hälsingekuriren efter en artikel om rektorns fru i skoltidningen. Därefter jobbade han bland annat som sjöman och popmanager innan han började skriva böcker - som svar på ett vad. / Numera är han en av Sveriges mest lästa och utlånade författare, med över 220 böcker utgivna. Trots det, eller på grund av det är han ogillad av kritikerna. Han skrev 56 böcker om western-hjälten Ben Hogan (som sålde ca 40 000 exemplar/bok), 12 böcker i serien Rallarliv, och otaliga deckare. / Genberg har också använt sig av pseudonymer som Christian Aage, Matt Jade, Shell Earlin och K. Earl Ginsburg samt har skrivit tillsammans med ett flertal andra svenska deckarförfattare under den gemensamma pseudonymen Bo Lagevi. Han bor ihop med sin fru Birgitta i Bromma." / Jag har hört (obs ryktesvägen, ej bekräftat) att Kjell E är en av författarna bakom pseudonymen Leo Manning, Sexy Westerns upphovsman. Historierna om Clay Allison må vara ack så stereotypa och formulärskrivna, men mustigheten när Clay Allison skövlar såväl elakingar som fagra fruntimer är det sannerligen inget fel på.

Wednesday, October 10, 2012

Så ska en slipsten dras. Jag och min bror i Påarp, Halmstad.
Jag har lärt mej leva med drömmarna. Dom får mej att sova, inte särskilt djupt, men sova. Alltid något. - - - - Elsa hade ställt klockan på den andra mobiltelefonen hon äger. Den första fick hon av storkusinen i Ramlösa, den hon har nu fick hon av storkusinen i Hässleholm. - - - - Tack. - - - - Men, jag kan längta till att sova. Det har inte varit vanligt i mitt liv, bara när jag varit mycket mycket trött, och då har jag ändå inte längtat, bara däckat. - - - - Den här bloggen förgör mej. För helvete, kan jag säga till mej själv när jag skriver romanen som jag tror mycket på. - - - -Gestalta, för bövelen, gestalta. - - - - Klockan är två. Det känns som igår när jag gick upp klockan fem. Kaffe med vispad mjölk. Skrev i två timmar innan Elsas mobiltelefon inte ringde. Det blev som vanligt. Jag väckte barnen, gjorde gröt, kaffe med vispad mjölk, kaffe med vispad mjölk. Sen gick vi till skolan där cykeln stod. 45 minuters cykling. Sen ett bad och igår blev det översvämning och idag höll jag på att somna i badkaret. La mej på soffan och sov i två timmar, mjuk och skön, såsig efter badet. Nu är det imorgon och jag ska skriva minst två sidor till. Så har det blivit fem idag. Totalt 100 när veckan är slut. Til slut är boken ungefär 200, i november. Då ska jag till Spanien, Fuengirola, promenera, bada, äta kinamat och redigera, ta bort och lägga till, vässa. Det manuset ska jag skicka till två olika förlag. - - - - Manuset måste genomgå en genomgång till sen. Minst. Men mitt hopp är en bok på diskarna nästa höst. - - - - Var det någon som sa tillbaka på ardennerhingstarna? - - - - Det finns ungefär tjugo böcker var kvar av Mord och Sju månader. Så, om du vill köpa till dej själv eller som gåva, julklapp. Gör det nu. Beställ hos nätbokhandlarna, eller kom till Bokia i Landskrona på fredagkväll, eller beställ av mej här på bloggen. Lycka till!
Så ser det ut när jag signerar böcker, det kan variera något, men detta är grundpositionen.(Foto: Pidde Andersson)

Tuesday, October 09, 2012

Torka aldrig tårar utan handskar, så vackert sant Jonas Gardellskt. Jag ser teveserien baserad på hans bok/böcker. Och den är sannerligen baserad på Gardells bok. Han sa vid något tillfälle att det är mer än bok/böcker. Och det har han rätt i. På gott och ont. Jag har läst den första boken (i en serie på tre, precis som teveserien) och den är bra. Teveserien är också bra. Dom är till och med mycket bra (4/5), men det är en konstnärlig bit som fattas, det blir ibland övertydligt och det märks på vissa ställen att Gardell brinner, han måste berätta, han är så exalterad över att få ut denna samhälleliga och mänskliga skandalhistoria. Men han nästan sprängs för att alla ska förstå. Det är förståeligt. Men det är också det jag ofta saknar hos Gardell, dom öppna hålen att själv fylla i, han är så rädd att någon inte ska förstå, att han berättar för mycket. Den populäre konstnärens problem kanske. Att ha för många halvintresserade fans, att behöva förklara för mycket för att dom ska orka förstå. Men, som sagt: fyra av fem i betyg, 3,8 om man ska vara petig. - - - - Bosse Hansson har skitit i ett blå skåp som redan är överfullt. Men men, han kommer från en annan tid, förr sa man så, och, och och och! Det var inte meningen att radiosportens lyssnare skulle höra hans upprepade "svarting". Nä nä, då är det ju grönt. Detta som ligger och jäser, självgodheten, att man innerligt tror sej själv stå över, dom där. - - - - Då ska jag gå och köpa mej en negerslav på ICA:s utförsäljning som kommit till stånd då det har blivit så dålig kvalitet på negerslavarna. Förr gödde vi dom, sabla nymodigheter att proppa dom fulla med mediciner, en ursinnig och ångestfylld negerslav är en bra negerslav. Vi har för guds skull kedjor att surra dom i. - - - - Så radiosportens Mats Strandberg satt där och nickade till Bosse när han sa svarting gång på gång, ja, så säger man ju, svarting svarting svarting, så har vi alltid sagt. Det är inget konstigt med det. - - - - Och en annan grinig nestor, Göran Zachrisson är förbannad, han tycker synd om Bosse, och ogillar samhällsutvecklingen (den där alla människor är lika värda?), Görans uttalande innehåller bland annat detta (ska det verkligen stå så, Aftonbladet?): "Snart vågar jag inte säga kvinna förrän någon antifeminist säger något, det är fullständigt idiotiskt som det har blivit." - - - - Har det verkligen blivit så, Göran? Eller, har det blivit så att sura gubbar (framför allt) skapar avsky och hat mot en värld dom inte känner till, hittar på att man inte får säga det och det. För ni säger ju bevisligen det, i Sveriges största tidning. - - - - Jaha, ni vill få säga det oemotsagda? Som sd då? Inga mothugg, vår inskränkta cementerade sanning ska också vara er sanning. Ja? Så? - - - - Glöm det. - - - - Och, Göran, är du till och med under beskjutning från antifeministerna, vadan detta? - - - - Är jag på något sätt onormal då jag, utan att göra mej till, gråter i tevesoffan och måste hyperventilera, när jag känner med bögarna i det tidiga 80-talets Stockholm och överallt? Är jag knäpp och PK, när jag helt utan posering, känner så starkt för alla dessa så kallade "annorlunda" människor som spottas på och hånas i ett i ett i ett, i detta martyrsamhälle för dom bättre bemedlade. Bättre ekonomiskt bemedlade, ska det vara. För i hjärnan och hjärtat står det bevisligen still.

Friday, October 05, 2012

Jag kan lyssna på Waterboys. Tidiga, givetvis. Dom två första albumen. Deras extramaterial. Eller This is the sea. Svårt englandsugen då. Eller London. Eller Specials. I slutet av 80-talet besökte jag och Rickard London, bodde hos dom där nordirländarna, kusinerna, brorsorna med ett långt ögonbryn. Det är när jag ser This is England 86 som jag blir nostalgisk, romantisk. Den där petflaskepuben I Bristol. Puben med den hemlöse trubaduren i Edingburgh. Och Ringo Starr i midjekort skinnjacka, drack en half pint Guinness på däck på färjan till Nordirland. Tåget från London till Bristol, Hem till byn-land. Floden där, den fina sidan och den fula sidan, som var fin. Frysta griskroppar, och allt som forsade fram i floden som jag inte minns namnet på. Floderna i mitt liv. Nog för att jag alltid väljer havet. Men floderna i mitt liv.
Sen lyssnar jag igen på George Jackson. Under sådär fem år har jag glömt att han finns. Dumt. Eller, det är som när man läser en fantastisk bok, man kan längta fram i tiden, så att man kan läsa den igen. Fem år utan att ha hört en artist man tycker är mycket bra. Det är skönt, att hitta tillbaka till ett av sina hem. Och av misstag på youtube dyker George Jones upp, smörcountry med smörstekta kotlettpolisonger. Och jag tänker, att förutom Melodikrysset, är The Grand Ole Opry Show det enda radioprogram jag skulle kunna var publik i. Vilda västern, Lilla huset på prärien-kulisser, cowboyhattar och stövlar med slingrande mönster. Tack tack tacky, och innerligt.
Det är fredagkväll, och en måndagkväll 2004 eller 2005 när vi bodde en kort tid i Landskrona, kom jag med tåget hem, flög jag på cykeln och upp på tredje våningen i det småengelska radhuset, satt där och andades, venfärjan, Köpenhamns lyktor revisited, efter att ha varit på efterfest med Birgitta Stenberg, då 72 år och Lasse Söderberg. Någon annan minns jag inte. Och och och ... nu börjar Alla vilda, och sen This is England 86. Och och och ... mina barn tittar på Alvin och gänget ... 2.
Jag har bott i Malmö sedan 1994 (förutom två år). Mina böcker har handlat om Malmö och Landskrona. Jag gav ut min första bok 1998, då bodde jag i Malmö. Då hade jag i fyra kanske fem år skrivit för Kvällsposten ibland. Stephan Linnér som var kulturchef tyckte om att hjälpa oetablerade författare på traven. Skrev man skit blev det inte publicerat. - - - - Jag växte upp med framförallt tre tidningar: NST/Landskrona Posten (som nu tillhör HD), Sydsvenskan och Kvällsposten. - - - - I början av september hade jag släppfest för två nya böcker. Kvällsposten hade fotograf och journalist på plats, gjorde ca en vecka senare en intervju samt recenserade böckerna. Precis som HD som hade en intervju och recenserade dom två böckerna och en ny författare från Landskrona, vars bok jag recenserat för Kvp där jag nästan alltid får recensera nya prosaförfattare på små förlag när jag dyker på någon. Samma sak finns det flera som gör i HD. - - - - Precis som HD och Kvp och flera andra lokala tidningar (som har intervjuat, skrivit) har Sydsvenskan fått information och recensionsex i god tid. - - - - Jag är ingen storfräsare men heller inte någon buskisartad bygdeförfattare. Jag har publicerat elva böcker. - - - - Christel Persson på Kvällsposten verkar ha tagit samma ansvar som Stephan Linnér tog, det är självklart att lyfta fram lokala författare. - - - - Sydsvenskans kultursida då, undrar du? Ja, det gör jag också.

Wednesday, October 03, 2012

"Varför förklara när jag slutat tro” - - - - Skriver roman och det kan visst vara så, att det är något gott, en glädje över att vara ledsen och förbannad. I alla fall inte längre tom. Att känna, att bry sej om något annat än att man inte bryr sej. Jag är van vid att bry mej. Jag kan inte hantera den apati som faller på mej ibland. - - - - "Ibland känns det ingenting alls/Även när dom hugger av min hals/Bara så jävla tom/ när jag väntar på min egen dom” - - - - Och jag badade i havet idag, och jag ångrar aldrig ett bad, jag ångrar aldrig ett bad. Förra gångerna förra veckan var det tjugotvå grader i Spanien, nu högst fjorton i Sibbarp. Det var nära att jag gick in på kallbadhuset, men nä, en så dålig start på dagen som jag haft, ledsen och förbannad, vore det oklokt att gå in i bastun och lyssna på gubbarna, ett kålhuvud och tio trevliga, men ett kålhuvud hade räckt. Och du vad det blåste, och du vad solen gick i moln när ankorna hade flyttat sej från bryggan och jag just skulle dyka i, och du kan lita på att cykeln välte, med den nya sadeln alldeles för högt. För jag hade ju varit hos Cykelson innan, vid Fiskartorget eller vad det heter mellan Möllan och Södervärn, där råttorna bor, äter gamla falafelpapper så att dom alternativa inte bara behöver sitta i hundpiss utan även i råttbajs. Reclaima, eller vad dom gör, ledighetskommittén. Som man sa förr om dom i orangea uniformer, då när A-lagare var det värsta, innan muslimerna blev en kyckling att hacka på. - - - - ”Här går vi runt vår taggiga kaktus/taggiga kaktus taggiga kaktus/här går vi runt vår taggiga kaktus/vid pass klockan fem på morron” - - - - Det är T.S. Eliot det, i översättning av Erik Lindegren, han som skrev Mannen utan väg, du vet: "att skjuta en fiende och rulla en cigarrett/att flamma till och släckas som en fyr i storm" - - - - Jag skriver och stjäl utan att veta det. Jag tänker inte på att följa någon tradition eller att tillhöra det och det och det. Snarare att bara tillhöra mej själv när jag skriver. Men jag märker hur denna intertextualitet förföljer mej, det eviga samtalet, man snappar upp något här och där. - - - - Det är lätt att säga Ebba Grön och Nationalteatern. Det är inte mindre rätt att säga Noice första platta, Tonårsdrömmar. Det är jag och Clabbe, dom eviga tonåringarna. Men sen skiljer vi oss. Man skiljer sej alltid, jag gör det i alla fall. - - - - Tonårsdrömmar stjäl men står i sin egen rännsten, det är vad jag menar. Så: "Kom inte hit och snacka punk med mej, ungjävlar”

Monday, October 01, 2012

Dom suddiga tidiga åren. Och man formas som en manet. Man är så stor. Man är så liten. Men vissa saker hugger sej obönhörligen in för att stanna för evigt.
När jag var tio tolv år kom Boomtown Rats singel I don´t like mondays. Sången om flickan som sköt personal och elever på en skola, hon gillade inte måndagar, ville piffa upp det lite. Den rösten, Bob Geldofs, är en grundröst, den hudlösa, kanske. Den innerliga, angelägna. Så var det från början. Och att jag håller fast vid den typen av röster, inom musik, litteratur, fotografi, journalistik, politik, allt, är för att den är sann, tidlös och omöjlig att värja sej mot. - - - - Vid samma tid i mitt liv (kring 1980) lyssnade jag på Noice första platta och Unguarded moment med Church. Det gör jag fortfarande, en blandning av den rösten och nostalgi, kvalitet.- - - - En dag vid radion med Kaj Kindvall fick jag höra Living next door to Alice, tio tolv år ung alltså, gammal. Jag snyftade och njöt och föll. Den sorgliga historien om den stackars pojken som väntat i så många år, jag älskade den. I ett eller två år, sen visade sej sången som den skit den är. Det fanns ingen röst, det fanns inget måste i den rösten, den sången, den attityden. Det fanns bara dansband. Och Dansbandsmusik fungerar bara till en sak, att tragikomiskt skratta åt, eller gråta. Att det finns en så stor skara människor som söker sej till skit när man mår dåligt. Det är inte snobbism, det är tragik. Och: Givetvis kan man dansa till dansbandsmusik. - - - - En kompis till mej berättade häromdagen en historia om misshandel, misshandel som man inte tror är möjlig, skitigare än skit. Den frustration som finns i vårt samhälle kommer att stanna kvar så länge människor på ett eller annat sätt blir misshandlade, någon kommer alltid att sparka neråt på dom mest vidriga sätt. Det är många som innerst inne känner till detta, men vägrar att se, det gör för ont. Vi har blivit så bortskämda att första lilla stråle av mörkt vasst ljus får oss att blunda.