Sunday, November 27, 2011

Dumheten dumheten dumheten

Jag har feber och ont i hela kroppen. Yr i bollen. Men så dum blir jag aldrig. Och det handlar inte om Landskrona, det handlar om hur svensken aktivt (fast tvärtom) väljer att bli mer och mer korkade (fast tvärtom, egentligen handlar det om att alltför många bara skiter i allt som har med kunskap att göra.)

Notis ur HD:s nätupplaga
JULSKYLTNING STÄLLS IN

LANDSKRONA. I samråd med Räddningstjänsten ställs alla julaktiviteter på Rådhustorget in.

Läsarkommentar:
Typiskt Landskrona! Alla andra ställer in julskyltningen men inte Landskrona! Jag tänker i alla fall inte ta mig till stan med risk för att få en tack panna i huvudet! Lycka till med jul skyltningen Landskrona!

Lyc ka till me d möj lighe ten att ska-ffa ett givande liv.
Varför skriver man en sådan kommentar.
Vad gör detta cyniska samhälle med oss.
Men det kanske bara är jag som är blåst. Som bryr mej, som oroar mej, som vill ha en förändring till det bättre i vårt samhälle. För alla.
Ja ja, jag är väl bara sjuk.

Friday, November 18, 2011

Ur ... vad den nu ska heta

Det är vita väggar i relief på baren på hörnan, ett ljus som slocknar snart brinner ändå.
Varför ringer hon inte.
Han tänker på lägenheten som såg gammal ut som var gammal som blev modern på femtiotalet när målaren i trappen bredvid slammade väggarna till relief och målade blommor över, i tamburerna i hela kvarteret.
När hon knuffade honom den gången, hur han rev sej och blödde.

Det är vita väggar i relief och ljuset flämtar svagt på baren.
"Maestro", säger barägaren och ler. Och det är ändå ett hopp. "Du är tyst idag, Maestro, har du sjungit för mycket, ha ha ha!"
"Hes", kraxar Pange och han tycker verkligen illa om duvor, men just då ser han genom fönstret som han längtar genom, en vit och han tänker på fred. Varför är det så svårt med fred.
Varför ringer hon inte.

Friday, November 11, 2011

Jodå, det är bra

Stone Roses är givetvis betydligt coolare och bättre än Oasis någonsin var. Den som inte fattar det fattar ingenting.

Dom som inte fattar någonting.
Dom som inte bryr sej om någonting utanför sin egen högst privata sfär.
Det är dags för avskaffandet av (sken)demokratin.
Eller ... det är dags för körkort för rösträtt.

Låt oss säga, i det nya vackra Sverige, där allt tydligen är bra om man pratar med Reinfeldt och hans kompanjon Borg. Och, för all del, i Afrika är allting också bra, om man pratar med den ålhale Bildt.
Låt oss säga att en deltidspappa till två barn har det struligt med pengar.
Låt oss säga att han bor i en bostadsrätt som han givetvis inte äger eftersom alla pengar är lånade pengar.
Låt oss säga, i landet där politiker oproportionerligt höjer sina egna löner gång på gång ...

Eller: Jag säger ingenting. Om det hade varit så att vi levde i ett land där dom styrande öppet gick ut och sa att själv är bäste dräng. Klara dej själv, jag skiter väl i dej.
Men dom nya moderaterna (och dom nya sossarna i vissa fall) säger inte så. Dom vill bara ha röster. Dom är bara rädda att tappa väljare. Vad det gäller moderaterna är det ju inget nytt, den cynism och det människoförakt som genomsyrar det partiet är känt sedan länge. För att inte tala om folkpartiet. För guds skull, låt oss slippa att tala om folkpartiet.

Men om vi skulle säga såhär att någon, tja till exempel jag, var pank. Jag behövde hjälp från det sociala skyddsnät (socialförvaltningen) som dom styrande påstår finns i vårt kvasigoda land. Om det var så. Då måste jag sälja min lägenhet. Då måste jag bli hemlös eftersom dom eventuella flådiga lägenheter som är möjliga att hyra är alldeles för dyra för mej. Dessutom skulle ingen vilja hyra ut till mej, eftersom jag inte har tillräckligt hög inkomst.

Jag har ingenting att sälja. Jo, en lägenhet, men pengarna för den går till mäklaren, till banken (som dessutom ska ha extra för att lösa lånen i förtid) och till dom människor jag lånat pengar av för att överhuvudtaget kunna köpa lägenheten, som jag egentligen ville hyra men det finns ju knappt några hyreslägenheter.
Då står två barn på fyra och åtta år utan bostad hos sin pappa.
Är det någon som bryr sej om det?
Ja. Jag bryr mej om det. Barnen bryr sej om det. Barnens mamma och flera andra bryr sej om det.
Men regler är regler.
Cynism är cynism.
Och människor är inte längre människor.

Och nu ska du lyssna: Det handlar om en systematisk utrotning av människor som inte anses nödvändiga. Det är vad det handlar om. Och det är för jävligt.
Och kom inte och säg till mej att var och en ska ta ansvar för sitt eget liv och att vi inte ska ha ett bidragssamhälle och allt annat skitsnack som du har blivit matad med av dom som bara bryr sej om sej själva.
Människor har i alla tider hjälpt varandra.
Alla politiker lever på bidrag.
Du lever på bidrag varenda gång du går till doktorn eller tar ditt barn till skolan eller fotbollsplanen.
Banker, tidningar, varenda oduglig lokalpolitiker, bidrag bidrag bidrag.
Du lever på andra människors död också, men det får du tänka ut själv varför. Jag kan inte säga alla sanningar.

Men en låt av Stone Roses betyder mer än Oasis samlade produktion. Du kan fundera på varför det är så om du nu ändå tar på dej tänkarmössan.

Wednesday, November 09, 2011

Stå aldrig still

Allting dör. Allting försvinner. Det är inte svårt att veta.
Det är inte lätt att vänja sej vid.
Det är inte lätt att acceptera.
Men ändå, jag skrev trots allt tre böcker i den där boden i den där trädgården vid det där huset som jag inte bor i längre.
Och nu skall den bort, säljas.
Som huset utanför Halmstad såldes, som kolonistugan såldes.
Så ser livet ut. Man vinner och förlorar. Det finns söta och sura äpplen. Det är bara att bita och ta vad man får.
Tänk på det, sverigedemokrater och andra puckon, det förändras hela tiden. Lär er det. Så blir vi av med er snabbare.

Sunday, November 06, 2011

Och samtidigt fångad

Det är också något vidgande. Att jobba under restriktioner. Att jobba inom gränser.
Ja ja ja.
Nej nej nej.
Jag gör det jag vill.
Det är jag som bestämmer restriktionerna, gränserna. Jag och Thomas, just i det här fallet. Det är inspirerande.

Jag har lyssnat på KSMB under förmiddagen. Jag har skrivit. Jag har lagat gröt till mina döttrar. Vi har lekt en konstig lek där man får mat med posten. Den här lägenheten kan vara en värld. Köket är restaurangen. Soffan vid teven är teatern, ibland bio. Flickornas rum är ofta en skola. I min arbetshörna är jag rektor. Lillasyster kan vara storasyster. Storasyster mamma. Hunden av tyg som jag fick när jag var liten lever ju och vi gör konstiga saker av papper och tejp för att dom ska kunna flyta.

Jag pratar om att försöka flyta.

Jag pratar om sådär 55 kvadratmeter. Jag pratar om restriktioner och gränser, om friheten därinne. Jag pratar om att vara kreativ och fri i det normsamhälle som vi möjligen måste ha, till en viss punkt. Men den punkten har jag satt för längesen.

Och imorgon får vi inte vara försenade till skolan.

Och samtidigt fångad.

Saturday, November 05, 2011

Där rosor aldrig dör

En gång hade jag en biljett till en konsert med Bob Dylan. Den blev jag av med på något sätt.
Det var när han skulle spela vid det där slottet, nära Vollsjö, du vet. Jag har glömt vad det heter, men vi åkte förbi det ofta när vi bodde där (i Vollsjö) på väg till Kivik.
Kivik har tagit en stor plats i mitt hjärta. Det är nästan lite löjligt. I år har jag inte varit där. Saker blir större, vackrare, mer sorgligt, mer romantiskt. Pomona Inn finns inte längre. Det som fanns då finns inte längre. Det kan man gråta över, eller sörja. Eller glädjas åt det nya. ller både och.

Jag lyssnar alltså på Bob Dylan.

Men jag var i Simrishamn för en månad sen. Och Janne kom hämtade mej på stationen. Och vi åkte till Vik.
Det var början av oktober.
Det var varmt för årstiden, sol.
Nästa dag badade vi nakna där bland stenarna. Det var kallt. Kanske inte för årstiden. Vattnet på Österlen är alltid kallare. Men det var kallt för kroppen. Men det var en fröjd och en sorts lycka.
Och kvällen innan, när vi gick hem från bykrogen var det så mörkt. Janne hade en ficklampa. Jag pratade med henne i telefon och Janne skrattade osedd längre bort. Det var det enda som syntes, mitt ansikte i ljuset från en omodern mobiltelefon.
Sen pratade vi om Det sjunde inseglet och Döden.

När jag pratar om Bob Dylan pratar jag även om Pink Floyd. Det var med Jesper jag skulle på konsert den gången också. Jag blev av med biljetten den gången också. Jag minns hur vi gömde biljetten på ett väldigt bra ställe. Jag minns bara inte var. Det var hemma hos mina föräldrar. Det var längesen.
Men konserten blev flyttad i tid, det var i Köpenhamn och jag lyckades få pengarna tillbaka. Jag har för mej att min mamma hjälpte mej, hon brukar göra det.

Sen såg jag ändå Bob Dylan spela, på Roskilde.
Jag tycker att KB är lagom stort för en konsert. Jag vill inte ha det större än så. Jag skulle antagligen inte gått för att se Bob Dylan på Percys arena om jag fått biljetten gratis och gratis middag och gratis taxi.
Och då högaktar jag ändå Bob Dylan för hans absoluta sätt att gå sin egen väg. För att han vill. För att han kan.

Nu tänker jag på Leonard Cohen. Honom har jag också sett på Roskilde. Men jag var för ung och dum. Leonard Cohen var alldeles för smart för mej. Det är han fortfarande, men jag fattar åtminstone lite mer.

Tuesday, November 01, 2011

Att gå på strippklubb (sluta mala, get to the point)

Jag tänker ju på Olle Ljungström då och då.
Då kan jag tänka på svanar, den där låten, heter den Country?
Jag tänker alltså på Reperbahn.
När jag tänker på Reperbahn tänker jag först på den filmen Barnen från Bahnhof Zoo som drabbade mej så när vi såg den i aulan på högstadiet.
Ja, jag vet att den utspelar sej i Berlin, jag associerar som jag vill.
Jag minns att David Bowiea Heroes var med i filmen. Jag har sett den några gånger till sen, men det var längesen nu.

Men, när jag tänker på Reperbahn tänker jag på den stormiga dagen när jag rimligtvis var nitton år och färjorna hade slutat gå från Landskrona.
Och det var november och det var en sån höststorm, du vet, som vi har vid havet i Skåne. Från väster. När det bara slår.
Mamma körde mej och Rickard till Helsingör och hon var väl orolig. Jag fick några påsar med mynt av olika valörer som hon hade hittat hemma. Och ... ska ni verkligen åka?
Klart att vi skulle åka.
Men det gick ju inga färjor.
Tivoli i Helsingborg fanns inte då, ingen knutpunkt. Tivoli var station och färjeterminal, där fanns en pub. Där satte vi oss och väntade. Sen skulle en provfärja avgå, vi hängde på, trängdes. Efter ett slag dunkade färjan in i kajen i Helsingör ganska hårt. Men vi var över och hoppade på ett tåg mot Esbjerg där nästa färja skulle ta oss till England, till London. Till allt.

När jag tänker på Olle Ljungström tänker jag inte så mycket på Reperbahn. Jag tänker på sångerna Nåt för dom som längtar och En förgiftad man. Jag kan tänka på mycket mer. Men det är två sånger som är, tja, sju romaner åtminstone.

Och det handlar om spänning och förväntan. När tåget lämnar Köpenhamn och man vet att man ganska snart kommer till Rödby och man tar sin äldsta dotter i handen och går till restaurangvagnen och hennes tidning eller ritblock är helt nytt och vi vet att vi ska åka långt och länge.
Sen äter vi räkmackor på färjan.
Sen kommer vi till Hamburg.
Sen går vi runt där och det gjorde vi under två somrar i rad för några år sen, en mamma och en pappa och deras två döttrar, och vi satte oss på ett ställe och drack kanske öl och vi visste att om så och så många timmar går nattåget till Paris. Vi tänkte inte på Reperbahn. Vi tänkte på kroatiska öar och städer: Pula, Zagreb. Vi tänkte på Salzburg. Ett annat år tänkte vi på Marseille, Narbonne, Perpignan och Madrid.

Konduktören kom in i vår kupé. Rickard sov. Jag var rimligtvis nitton. "Ni hinner inte till färjan i Esbjerg", sa han. "Vad ska vi då göra", sa jag. "Jag synes at ni ska åka hjem, men ni kan ju åka till Hamburg också och försöka byta biljetterna där, ta färjan därifrån."
Jag lät Rickard sova och sa att då gör vi det.
Så gick det till när vi hamnade på en strippklubb på Reperbahn med fritt inträde och förbannat små och dyra öl.

Saturday, October 29, 2011

En morgon när jag vaknade var våren redan här

När jag cyklade i dimman i morse. Oh! Jag tycker om att cykla i dimma och skånskt nästan vindstilla. Jag tycker om den vita fukten på ögonfransarna, på kläderna.
När jag cyklade i morse, Willy Deville sjöng Little girl och vad tänkte jag då? Jo, dom far ju liksom runt tankarna, associationer. Men mest tänkte jag på Lou Reed, eller inte.
Du kanske tror att jag lämnar ut mej själv. Då har du fel. Jag väljer exakt hur mycket jag vill berätta.

Idag ska jag (eller vi) vinna på tipset.
Det är inget att be för. Minst en gång om året tippar Windy och jag vars 32 rader.
Och det ska ni veta, gudarna, jag behöver verkligen den här vinsten.

Jag skriver mindre och mindre om Grekland.
Det är annat ljud i skällan nu.
Ni ville ju vara med i EU, så att barnen skulle kunna studera utomlands och jobba utomlands och alla skulle vi vara en enda stor familj, och att man inte skulle behöva växla pengar i så många olika valutor.
Men så kom ju Thailand emellan.
Och nu handlar ni ju ändå med kort.
Och lådvinet.

Den här David Urwitz har jag ju ganska kass koll på. Men den låten En eftermiddag, är fantastisk.
Och allting bara rasar.
Det är nog en romantitel.
Det är en historia jag ständigt återkommer till. En historia som min pappa har berättat. Om Sandbergen norr om Landskrona. Hur dom byggde grottor, grävde grottor.
Och allting bara rasade. En pojke dog. Han som grävde sej längst in.
Jag minns ett träd på en ödetomt, när det fanns ödetomter, när det fanns plats för barn att skada sej, när allt havsnära inte bara var pengar och status.
Jag klättrade upp i det trädet. Jag klättrade högst. Jag skrek till dom andra: Vågar ni inte klättra högre.
Sen tog jag tag i en murken gren och föll och bröt armen.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat berätta den här historien.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat skriva romanen Och fortsätta vidare bort.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte förstått att historien om han som kvävdes i Sandbergen handlade om Pange i min roman som jag så längtar efter att få färdig.
Och allting bara rasar.
Det är så enkelt, i dimman.

Friday, October 28, 2011

Pale blue eyes

Det finns nästan inget att minnas.
Men ändå, en hel del.
Jag minns känslan. Den där speciella känslan som du bara känner och förstår och inte förklarar. Som räcker. Ibland.
Jag minns Simon and Garfunkel.
Jag minns Vår med Pelle Hanspers.
Jag minns Friday on my knees med The Fine Arts Showcase.
Jag minns något som pirrade, en spänning, en lust.
Det var som att jag skakade.
Det var så konstigt.
Jag är 42 år.
Jag ska inte känna så. Jag ska vara tyglad. Annars måste dom spänna fast mej.
Dom får aldrig spänna fast mej.

Ibland förstår jag ingenting. Som när datorer inte fungerar. Det är ju därför vi har datorer till vissa saker och inte människor. Datorer ska fungera. Vi människor, vi har ju alltid ... den mänskliga faktorn.
Vem är det nu som gör datorerna.

Jag minns filmen av Aki Kaurismäki, Mannen utan minne. Jag minns det som en stor stund. Som en gemensam stor stund. Som något större än en förbannat bra film.
Jag skulle vilja vara en man utan minne. Ibland. Ganska ofta.
Jag är en man, en pojke, med ett minne som expanderar och ger värde till saker som kanske är kattskit.
Jag ger värde till en halvkass amerikansk deckare med en massa reklam och utan fjärrkontroll.

Har jag sagt det? Att jag är så förbannat trött på vårt samhälles alltmer cyniska ideal och strävanden. Jag undrar om jag inte har gjort det vid något enstaka tillfälle. Så jag ber väl om ursäkt då, inte.

Jag minns en skälvning.
Jag minns att jag nästan alltid är och har varit själv.
Jag minns något som jag inte kan förstå.
Jag tror inte att du minns Conny Nimmersjös Om du vill gå med mej.
Jag tror att du har helt andra minnen.
Min mamma brukar ha andra minnen. Ibland kan vi bli sura på varandra för att vi minns annorlunda.
Min mamma är i Spanien nu.
Jag är 42 år och jag borde klara mej utan min mamma. Och det gör jag väl.

Saknad.

Jag skulle vilja vara i Spanien. Jag skulle egentligen vilja vara i Portugal men Atlanten blir kallare nu.
Jag skulle vilja gå där bara, bada i det salta och i kloret och bara titta, med mina blåa ögon som blir rödare nu. Sitta där, på det stället, du vet, vid tornet och hela jävla havet och stolarna och borden som är sneda på trottoaren. Där den blåa dörren matchar mina blåa ögon.
Mina jävla blåa ögon.
Det stora vemodet revisited

Så vad gör jag då.
Jag gör som jag alltid gör.
Lyssnar på Pulp: A little soul, Something changed, Common people.
Lyssnar på Velvet Underground: Sweet Jane, Pale blue eyes, Pale blue eyes, I´m waiting for the man, Pale blue eyes.
Dessa höstar som bara är början på den jävla vintern.
Jag lyssnar på Triffids: Stolen property, Wide open road, Convent walls, The seabirds, Stolen property, Stolen property.

Jag är så förbannat trött på det här samhällets förfall.

Kommer du ihåg när vi satt och bara tittade på varandra, antagligen i Köpenhamn. På Pinden möjligen, när någon spelade Änglahund på danska. Kanske fnissade. Kanske bara log. Kanske bara tänkte: ojdå!

Jag kommer ihåg den glädjen jag kände i den där replokalen. Jag hade inte en tanke på att bli rockstjärna. Jag tyckte bara att det var så förbannat roligt att spela med andra.

Jag kommer inte exakt ihåg alla eftermiddagar och kvällar hos Windy. Men jag minns hur roligt det var. Vi spelade. Vi skrev låtar. Vi spelade in. Vi gjorde saker. Vi var små. Vi gjorde mycket skit. Men vi gjorde saker. Själva. Ja, tillsammans.

Kommer du ihåg. Det var så självklart. Det hade ju frusit på sundet. Vadå att snön hade fallit. Vadå. Vi hade ju nån skyffel och spadar. Och skridskor och klubbor och en puck. Vi ville ju spela hockey och frysa om tårna, vem fan bryr sej om att man fryser om tårna.
Och kojorna vi byggde.
Och flottarna vi byggde.

Och den gången på Mon Ami, när vi spelade Har vi inte grävt för många hål för varsin öl eller nåt när trubaduren hade paus, och vi tyckte att det lät för jävla bra och vi var kungar och det var ... vad var det, lycka? Ja, det var lycka.

Sitter du och är ensam, lille vän? Ja.

Wednesday, October 26, 2011

Sent en lördagkväll

Jag tittar på The blackpower mixtape 1967-1975. Se på den, svtplay.se.
Amerikansk journalist som menar att svensk TV är antiamerikansk (det värsta man kan vara?) säger, på sjuttiotalet, att kriget i Vietnam är ett amerikanskt problem. Vad han verkar mena är att det ska inte någon annan lägga sej i. Som i dom flesta av USA:s krig där oskyldiga civila är dom mest drabbade, mördade, kan denna journalist inte få in i sitt trånga huvud, i sin vargenkommer-retorik där man ser livsfarliga kommunister bakom varje veranda, att kriget i Vietnam var väl ändå ett större problem för dom boende i just det landet. Och är det fortfarande idag. Oj, där trampade jag på en amerikansk mina.

Stokely Carmichael talar gott om Dr Martin Luther King Jr. Men menar ändå att hans genomfredliga väg kanske inte var rätt.
Stokely Carmichael pratar om bussbojkotten på sextiotalet. Det handlade om att alla, svarta som vita, betalade samma biljettpris. Men svarta fick bara sitta längst bak, om, OM, det inte fanns några vita som stod. Företräde vita.
Stokely Carmichael menar att det är en bra strategi med en bojkott. Vi åker inte med era bussar då. Om. OM, det fanns empati hos dom man bojkottade.
Stokely Carmichael menar att så var inte fallet. Jag är böjd att hålla med.
Stokely Carmichael sa detta för längesen, men jag skriver i presens ändå. Gissa varför.
Senf

Senap är ändå något jag hävdar att jag kan hantera.
Det finns andra av livets kryddor som jag emellanåt varit sämre på att kontrollera.
Jag glömmer aldrig den där påsen Djungelvrål som jag åt under en tre minuter lång cykeltur. Hur jag kräktes sen.
Och det var ändå en mycket vacker vårlördag.
Det var under den tiden då båda mina föräldrar jobbade sent på måndagar och det hände sej ibland att jag gjorde falukorv i ugn. För att jag tyckte om att laga mat, för att jag väl ville vara snäll. Kanske för att jag gjort något dumt. Jag minns inte. Men jag minns senapen på korven.

Det var en sorts brytpunkt. När vi började ta Landskrona BoIS matcher på allvar. Det gick inte att jönsa mer. En kokt med bara senap, inget ketchupfjantande, punkt slut.

Åh! Paris! Senap från Dijon. Åh! Baguette! Jambon. Rickard läste juridik och hade koll på den lag som sa att man i Frankrike inte fick vägra någon ett glas vatten på matställen. Och jag var dålig i magen. Och Mac Donalds hade i alla fall inte stådass. Så vi gick och småkivades om vem skulle bjuda. Sen drack ví en halva vatten och jag bajsade innan vi tog oss vidare till Luxembourg-trädgården där vi tittade på hierarkin på basketplanen. Och han, du vet, som såg ut som en vietnamveteran. Han som verkade ha hand om bollen, höll koll.
Och det var inte senapen som gjorde mej risig i magen den sommaren i Paris. Det var den förbannade gyrosen.
Jag har alltid kunnat hantera senap.

Det blir ju så när jag gör någon sorts bolognese. Att det finns självklara ingredienser. Men utan strimlade morötter och senap, så kan man lika gärna låta bli. Lita på det.

Nu har jag i alla fall ätit upp fisken och ärtorna och potatisen, sugit i mej det sista av senapssåsen.
Skomakare, bliv vid din läst.
Ut i natten

Vi kan givetvis prata om Juholt mot Reinfeldt. Men det är bara löjligt.
Men eftersom det är på tapeten borde vi gräva upp stridsyxan. Noice mot Gyllene tider. Dom falska historierevisionisterna har ju sen länge hävdat att Gessles fina grabbar var toppen och musiker och Gessle den genialiske poptjuven.
Tillåt mej småle.
Dom vet inget om desperation. Trygghetsonanisterna.
Nina. Du lever bara en gång. Ut i natten.
Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly. När vi två blir en. Flickorna på TV2.
Tillåt mej småle.

Noice (Peo Thyrén) gjorde skitlåtar också, och återföreningar med helt nya medlemmar är töntigt och girigt. Den tredje skivan, Dolce Vita, var kass.
Gyllene tider har givetvis gjort bra låtar (men jag kommer inte på någon nu, texternas banalitet tynger för mycket). Och dom har givetvis haft trevliga lådvins-återföreningar för människor som tycker att GT är sommaren.
Tillåt mej småle.
Det är Tomas Ledin som är sommaren.

Jag pratar om äkthet. Den fanns möjligen inte hos Peo Thyrén, men den fanns hos Hasse Carlsson. Han är död nu, vad nu det kan betyda.

Om man vill kan man läsa David Bogerius intressanta bok Bedårande barn av sin tid. Även där är det denne trendkänslige Peo som drar mest i trådarna.
Men under. Men under.

Juholt mot Reinfeldt. Personligen väljer jag alltid Ebba Grön.
Och, om man verkligen menar allvar, ställer man sej alltid på den sidan som inte finns. Svårare än så är inte livet.

Tuesday, October 25, 2011

Den mänskliga komedin

Jag klev ner i en källare där det fanns ett älghuvud till salu för tre tusen spänn.
Jag har klivit ner i många källare. Flera har varit krogar i Köpenhamn.

Sista gången vi sålde smycken under Västerviks visfestival utan tillstånd blev vi ivägkörda av polisen. Så vi åkte i den lilla gamla blå bilen till Landskrona. Malin körde och jag drack några folköl. Det var natt. Det blev tidig morgon, dimmig gryning. Du vet, som att titta genom mjölk. Vi körde i kanske fyrtio. Vi hann precis se älghonan som gick över vägen och vi missade och jag skrek till Malin: Stanna! Och hon stannade och då kom kalven. Jag hade läst det någonstans, att en älghona ofta har en kalv med sej.
Det var en mycket lång, fattig och ångestfylld hemresa i min mage.

Men Halmstad har jag alltid haft ett speciellt förhållande till, sen jag föddes.
Jag tycker om att vara där på torget en sommarlördag bland böndernas lite för dyra grönsakstånd, fontänen och Lagan och Tre hjärtan, och Tre hjärtan är ju ändå äckligt.
Och jag tycker inte om stan.
Det där bonnigt småborgerliga och diskret självgoda.
Jag har varit på Örjans vall flera gånger och aldrig sett BoIS vinna, inte ens mot Halmia.

Jag gick ner i en källare strax bredvid torget i Halmstad, tog mej förbi älghuvudet och hamnade bland dom antikvariska böckerna. Det var den tjugonde juli 2002 och jag hade känt till boken i flera år. Den mänskliga komedin av William Saroyan. Och nu har jag äntligen börjat läsa den. Redan under förordet (skrivet till författarens pappa) får jag en tår i ögat. Och så fortsätter det. Korta kapitel. Jag är långt ifrån färdig med boken, jag måste sluta läsa hela tiden.
I alla fall: Tack Halmstad.

Wednesday, October 19, 2011

Straight to hell, boy

(Tror du att vinden som bara smeker hårt nu. Som kommer att bita i kinden snart. Tror du att den vinden kommer att mojna.
Inte förrän den har spridit elden över hela skiten och mejat ner det. Tror jag.
För det kommer. Förr eller senare.)

Reinfeldt sällar sej till Billström sällar sej till SD till Danmark och rakt ner i ännu brunare mylla. Populism i sin vackraste form.

Ja ja, det ordnar sej. Siwan kommer visst till LA för att kränga sin nya bok på stockholmska.
Int ska vi tänka på det dåliga. Det får dom som har det dåligt göra. Men, vad jag förstår, har ingen det dåligt. Kanske några, men dom har ju sej själva att skylla. Skämmas, borde dom.

Staden i vinden som biter i kinden. Skrev jag i en bok om Landskrona en gång.
I Landskrona är det toppen tycker jag. Det ledande partiet har fått ordning på allt tillsammans med trevliga samarbetspartners som bland annat värnar om vård och omsorg, och skola. Och ordning och reda. Och kanske framför allt: fullvärdig respekt för ALLA människor. Det är hedervärt. Och äntligen råder frihetlig demokrati. Äntligen är vi av med pampar och småpåvar som vill bestämma allt och ha kontroll över allt.
Allt är frid och fröjd.
Äntligen ska man bygga 1100 bostäder i norra Borstahusen.
Äntligen ska skattepengar komma in till stan och segregationen stoppas.

För övrigt, mellan skrivpassen idag, har jag tittat på Knesset på Youtube. Z-TV:s paradprogram när det begav sej. Där sysslade man, bland annat, med ironi.

Tuesday, October 18, 2011

Ur skalden Jonte Stens diktväv Du tar geväret och går ut

Där går du inte i natten
älskare
Där står du inte
vita
gnidande mot våta barken
frälsare
I regnet i parken
hycklare

Och alla morgnar som du vaknar
osövd
ofödd
Och den tröttheten som slår dej
genom andra vaden där krampen
vrider sej
vrider dej

Men där går du
liggande
när du ser hur vinden slänger grenarna och löven
störtar ner mot döden

Jag skulle prata om något annat
Jag skulle prata om
solidaritet
ensamhet
själviskhet
Men där går du inte
Där ser du inte att solen blir lägre nu
försvinner
Det brinner sårbart
peliden Akilles
i själen
i hälen
att du inte hinner

Men där går du inte i natten
på marken
i parken
på löven som multnar så stilla
Vi har bytt stigen mot asfalt
det varma har blivit kallt
Och på radion
i rätten
överallt där det väsnas:
Men vi ville ju aldrig något illa

Jag skulle prata om något annat
Trofasthet
Ja jävlar i det
Ett skott i foten som blöder
Och solen som ett päron
sjunker och ruttnar
Och varken du eller jag orkar
som då
förr
se! solen som en blodapelsin
glöder

Så mycket äldre
nu
Skam genom fönstret
du
genom min gardin
nu
Latrin latrin latrin
Socialrealism revisited

Ankare kom 1988, Klas Östergrens fantastiska bok. Jag undrar om det var första gången jag var i fas för att kunna läsa en ny bok på riktigt (förutom ungdomsböckerna då). Tillräckligt gammal (19), hyfsat litterärt erfaren och kunnig, och redan något tilltufsad av livet.

1988 hade jag läst flera böcker av Hemingway: Och solen har sin gång, Klockan klämtar för dig, Farväl till vapnen, I vår tid, En fest för livet och Den gamle och havet.
Jag hade även skrivit ett längre skolarbete om honom, Hemingway.
Ändå, när jag läste recensioner av Ankare (det är möjligt att jag blandar in någon recension av Handelsmän och partisaner här också, minnet) förstod jag, men blev ändå förvånad av alla Hemingwayreferenser.
Då hade jag inte läst Att ha och inte ha. Men jag gjorde det i den vevan.
Idag läste jag ut Att ha och inte ha igen, för tredje gången. Och, jo, jag fattar referenserna.

Den som tror att Hemingway mest skrev machoböcker förstår ingenting.
Jag antar att det är samma människor som tror att Bukowski skriver böcker om att romantisera supande och knullande.
Det är antagligen också samma pucko som kommenterade min Och fortsätta vidare bort, skrev att det var en bok som gick ut på att man skulle tycka synd om huvudpersonen, att huvudpersonen (som givetvis i enkelhetens namn skulle vara jag) skyllde på allt och alla utom sej själv.

Man måste så klart översätta böcker tidsmässigt. I Att ha och inte ha står det både neger och nigger flera gånger. Boken kom ut 1937. Man pratade så då (ja, och vissa idag också).
Givetvis är kvinnoskildringen annorlunda än idag (nja, inte överallt, hemmafrun lever ju och frodas i USA fortfarande, snart helimporterad i lydlandet Sverige). Det var ett annat samhälle.
Och ändå handlar boken om idag. Om dom desperatas jakt och hopplöshet för överlevnad. Om dom ohemult rikas förakt och ändå ängsliga patetik (se "intervjun" med "drottning" Silvia i gårdagens tidningar).

Jag tycker uppriktigt synd om människor som inte orkar bry sej om litteratur. Som inte ser skillnad på kvalitet och skit. Människor som inte förstår, som inte tar sej tid, att se vad det är som författaren är ute efter. Som inte förstår att en bra författare kräver lite av sin läsare.
Men fortsätt ni att köpa skiten, fortsätt för all del att fördumma samhället. Så läser jag det som är bra på riktigt istället (nytt som gammalt), oftast om och om igen med nya ögon varje gång.

Friday, October 07, 2011

Pappa, kom hem

Pappa var ju försäljare innan han dog när han var fyrtionio. Han gick ut i havet strax utanför Rönne på Bornholm bara, röd i ansiktet och en stark doft av rakvatten.
På somrarna bodde vi ju på Bornholm, strax utanför Rönne. Annars var det Rönneberga utanför Landskrona, in mot landet.
Det kunde komma rävar. Och älgarna brydde sej inte om hönor eller kycklingar. Det var rävarna som fick grannen Olav att hämta bössan.
Då kunde man höra hur det knallade hårt och ekade mjukt mellan kullarna och alltid kunde man höra hans skratt, sällan skriket av smärta och rädsla, träffen. Döden. Eller en halt räv som försökte förgäves gräva ett tillfälligt gryt.
”Skjuter han nu igen, jävla liv!” Om pappa var hemma.
”Men rävarna, Jens, rävarna!” Om mamma hade hört.
”For hilvede, kyllinger”, då tog pappas danska över en kort stund. ”Jävla norrman, vi tjänar våra pengar på dammsugare … och rakvatten.”
Jag fick låna Olavs gevär ibland.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som sitter bredvid och tåget som kommer dundrande mot bilen när du gasar och du nästan hinner … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. En drog rakt ut i hjärnan, kroppen.

Det kunde vara under dom kalla höstarna mot slutet, när jag var tolv eller tretton. När pappa var iväg men inte så mycket pengar trillade ner som manna över kullarna i Rönneberga. När pengarna från dammsugarna och rakvattnet var få eller hamnade i andras fickor.
Dom kalla höstarna när Tim och jag högg ny ved som aldrig hann torka ordentligt, ny eld, ny eld. Det gamla vedförrådet var tömt. Dammsugare och rakvatten upp i rök.

”Jag vill inte”, sa Tim och man kunde höra hans franskkanadensiska brytning, om man visste om den, när han var upprörd. Eller rädd.
”Nä, ni har ju varmt och skönt hemma ...”
”Du vill ju bara skjuta … Pange”, sa han, och sprang.
Så jag gick själv genvägen över ängarna, mot märgelgraven.

Bornholm 2011
”Var är Pange då”, säger Sonny med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar som följde med lastbilen hela vägen till Bornholm från Landskrona. Hotellträdgården alldeles vid tallarna som binder sanden ovanför stranden. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
Det är Panges fyrtioårskalas. Alla är där. Caroline har ordnat. Hon har ringt cateringfirman. Panges mamma har sprungit runt som en iller eller en rädd mink.
”Dom är professionelle”, har Caroline sagt.
”Jag vet att du kan prata svenska”, har Panges mamma sagt. ”Paul-Magnus älskar fisk.”
”Pappa ...”, har Lisa sagt i sin rullstol.
”Det är inte ditt fel, Lisa”, har Panges mamma sagt. ”Caroline! Varför har du inte ordnat lax?”
”Den kommer färsk. Alldeles färsk och nygravad.” Kärring, säger hon inte. ”Och sill, från ön ...”
”Jag tycker inte om den här ön”, säger Panges mamma. ”Var är han, vad har du gjort med honom, Caroline ...”

”Vi som skaffat synt och allt”, säger Sonny som tycker om trakten just nära Rönne. ”Vi spelar aldrig med synt annars, men Pange gillar ju det ...” Sonny vill spela och börja festa på riktigt, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under päronträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig.
”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”, säger Lisa med sagoböcker bland allvaret i huvudet. Och dom benen som hade så mycket spring, hänger bara i vinden nu, når inte marken från rullstolen.
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
Pange med amfetaminet och alla pillerna. Pange med bortsmugna restaurang- och hotellnotor. Fuskjobb som aldrig gjordes. Ostängda garderobsdörrar. Pange med sångerna danserna skämten, när han var på det humöret. Pange med oturen den gången när tåget kom och han hade dåsat till i bilen vid järnvägsspåret. Och Lisa då, som träffades hårdast i baksätet.
”Nästa sommar kan jag springa igen”, säger Lisa, ”kanske redan till jul.”
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru, Tims syster, Caroline på svenska med en klang av ett franskt Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir ett stort mörkt bottenlöst hav, och dimman smyger fram i augusti. Pange ... Pange! ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline. Men darrar och går mot branten innan havet.

Rönneberga 1979
Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet, bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange tar sej inte dit, sträcker sej bara för att se. Han var högre upp när han såg dom, älgarna, tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort, han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.

Först var det sol, när dom gav sej av med ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt, han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde i ljuset.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.

Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen och dom hör gevärsskotten, och kylig under T-shirten. Kanske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år, snart nio. Han tycker om att springa.
”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa.
”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Spring, skydda er kalv. Han är galen, Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen jag hoppar jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.

Bornholm 2011
Jag vill inte leva längre. Jag sätter fingrarna mot huvudet och försöker se rakt. På ännu en barstol. På ännu en patetisk resa mot ingenting. Jag kan inte leva längre.
”Du har så mycket att leva för.”
Bla bla bla. Och nästa man till rakning i baren i Rönne en halvtrappa ner, som larmar och slår. Ingen vet hur det ser ut.
”Hon är ju så underbar.”
Bla bla bla. Och nästa klunk att svälja. Jag försöker se Lisa. Pappa!
Jag försöker älska Caroline. Något rör sej längst ner i magen. Men det kommer inte upp, eller ut. Varför ska jag leva? Jag försöker se Lisa. Kom till mej. Pappa! Jag försöker se min pappa, men han hade aldrig gått till den här skitiga bodegan. Kom till mej, pappa! Va? Ska jag komma till dej? Kanske.
”En sån som Caroline skulle man haft ...”, säger dansbandsdansken, den fete. Som att jag inte fanns. Som att jag är död. ”Ja jävlar.” Och han juckar mot bardisken. ”Ha ha ha.” Vad är roligt.
”Du har väl hört den om indianen och negern ...”
Och bollarna river käglor på biljardbordet. Jag vet att dom väntar. Jag tror att dom undrar. Pang. En kort stunds lidande, sen är det över. Sen sköljer vattnet långsamt över allt.
Allting dör, allting försvinner.
Skynda dej älskling, jag ber att du hinner.
Pillerna börjar verka.
”Den om indianen ...”, säger jag. ”Snacka inte skit om min fru.”
”Lever du?”
”Araben?”, säger den tunne.
”Nä, en vanlig neger. En riktig, från Amerika”, säger den skäggige. ”Eller, nä, det måste ha varit en indian, kanske en blandning. Ja, en indianhövding som träffade en neger, som var yngre.”
”Svarta människor stammar från Afrika”, säger jag, så trött ... och pigg av pillerna ändå.
”Once I fucked a buffalo ...”
“Kors i röven.”
“Hold sa käft, man, det var indianen som sa det till negern.” Och deras röster låter som svenska. Men det är danska. Det är skandinaviska. Det är ljuset från havet och solen. Men det är lika trångt. Dammet som flyger snett från solen som slår snett mot borden och stolarna som är sneda.
”Vill ni ha ballader, vill ni ha trubbel”, säger jag och sväljer några lugnande nu. Det styr över. Det rinner över. Det kommer inte att bli stilla.
”Ah, hold sa käft, man”, säger mannen med skägget och vi har bråkat förr, Jens, eller vafan han heter.
Ett rutigt ljus ut mot havet och det långgrunda. Och jag håller min glappiga käft. Jag vill inte bråka nu. Några piller till. Vinkar på en mer öl. Det finns lite kvar i spritglaset. Han sjöng ... eller skrev, om det, Jonte Sten, författaren från Landskrona. Han är död nu. Fick en båt i huvudet. Jag vill få en klippa, ett skott. I huvudet. Jag vågar inte leva. Drick ditt sura vin, skrev han, bakom fönster och gardin. Hon är vacker, du ett svin. Jonte Sten. Jag kände aldrig honom. Han bara fanns. Han visste ingenting. En pajas ... som jag.
”Once I fucked a buffalo, sa han, indianhövdingen”, det är ett dovt mummel eller buller i baren. ”Fjädrar och sånt ...”
”Kavalleriet?”
”Han hade aldrig varit utanför ...”
”Dom kan väl stanna i sina reservat ... ha ... ha ha ha!”
”Han åkte tåg.”
Och jag dricker upp ölen och den sista spriten. Den allra sista. Sköljer ner dom allra sista pillerna.
”Once I fucked a buffalo, are you my son”, säger jag när jag går ut i den förbannade solen. Är du mitt barn. Är jag ditt barn, undrar jag när jag haltar ner mot branten. En gammal krigsskada, som jag brukar säga och skratta. När jag är på det humöret.
Och vidare ner till havet som lugnar så.

Rönneberga 1979
Dimman har lättat. Blodet är varmt på foten. Träden runt märgelgraven har lätta juniblad. Solen skiner in. Pange är åtta år och han har ro i sinnet nu när han ser hur ljuset blir perfekt. Han hör en främmande men bekant röst, med någon sorts brytning. Allt är bara trygghet. Han är i sin kyrka nu. Här kan jag vara, är det sista han tänker, innan han alldeles lugnt somnar in.

Thursday, October 06, 2011

Är du älskad lille vän

Min före detta fru (som är en klok och fin människa) sa i samband med vår skilsmässa att jag var alldeles för spontan. Hon orkade inte med det. Hon ville ha trygghet.
Det är givetvis alltid många saker som spelar in. Det finns alltid olika upplevelser, och därmed olika versioner.

I alla fall är det skönt att vara tillbaks i simhallen på Kockum Fritid. Det är min trygghet. Där i vattnet. Där bland all klor som jag älskar och är allergisk mot.

"Och Köpenhamn är bra om man inte vill va med."
Det är ju så, förutom dom allra första åren när jag lyssnade på Lasse Berghagen (och Simon and Garfunkel, och Ivan Rebroff i pälsmössan, och Då går jag ner i min källare, och När farfar var ung), så har Thåström funnits vid min sida genom all tid. Det är jag mycket tacksam för. Det hoppas jag att han fortsätter göra.

Det finns en hel del människor som jag vill ha vid min sida länge till. En av dom mötte upp i Köpenhamn i tisdags när jag skrivit klart. Det gladde mej.

Det är svårt att veta hur det står till med Toni Holgersson. Men jag skulle gärna se att det kom några fler plattor från honom i framtiden.

Det är svårt att gradera. Men det bästa som har hänt det här året kan ha varit regnet som hamrade och efter ett alldeles slumpmässigt möte hamnade vi i en trappuppgång. Eller, när Hoola Bandoola Band spelade Rocksamba på Stortorget i Malmö. Eller, ibland när barnen säger eller gör saker som förbluffar mej, som överraskar mej alldeles positivt. Eller, när jag bara sitter och tittar på dom när dom sover. Eller, nä, det tänker jag inte berätta.

Sanningen.
Ärligheten.
Så jobbar jag, dom som tror att jag ljuger när jag säger så känner inte mej på riktigt.
Dom som tror att jag anser mej vara en förträfflig eller överlägsen människa känner mej inte heller.
Jag har mycket svårt att räkna eller ens komma ihåg alla gånger jag har gjort större eller mindre fel.

Fysisk misshandel. En man slår en kvinna, oftast i hemmet. Det är det vanligaste. Det pratas det för lite om. Varför det? Vad tror du?
Män har makten i samhället. Medierna har makten i samhället. Alla är pengakåta. Jävlar du, vad man kan sälja lösnummer och vinna väljare på att mala vidare om att bråkiga invandrarungdomar är det största samhällsproblemet idag.
Och vad gör man då? Nedskärningar nedskärningar nedskärningar.
Osedda människor har svårt att se andra.
Oälskade människor har svårt att älska andra.

Den där spontaniteten bör man möjligen inte stävja. Men den där spontaniteten kan ställa till problem ibland.
Att såra människor man bryr sej om är inte roligt.
Och ibland är det enda man kan säga: Det var bara på skoj, det var bara något som hände, spontant. Förlåt.
För det var så det var.
Skoj är skoj.
Allvar är allvar.
Det bra och det krångliga är att olika människor ser olika på detta, vad som är vad.
Man kan säga förlåt. Man kan hoppas att andra tror på den ärlighets- och sanningstro man försöker leva efter.
Man kan låta tiden gå och hoppas på att det fortfarande är sant, att den läker sår.
Att tänka på gånger när man själv blivit sårad eller sviken (av andra människor, kanske av samma människa), att bli bitter, är en dålig idé.

Lyssna nu på Hoola Bandoola och hör hur mitt pacifistiska uppror svänger. Kasta inte ägg och stenar på sverigedemokraterna, slåss inte med dom, ungdomsförbund som vuxna. Dom är bara vilsna barnrumpor i en sandlåda. Och vi är väl emot aga?

Friday, September 23, 2011

Vad vi pratar om när vi pratar om frihet

Jag pratar gärna om frihet.
Låt mej definiera: frihet till så många som möjligt, helst alla.
Moderater och kvasiliberalerna i Folkpartiet (liberalerna, ha) pratar också om frihet. Det går hem i stugorna hos världens fegaste folk, det vet dom om, tro inget annat. Dom svenska mesarna kan då gro lite hår på bröstet och banka som gorillor: Vi har vår frihet, ingen jävel sätter sej på oss.
Och majoriteten av det fysiska våld som finns i samhället sker i hemmet.
Och majoriteten av stugsittarna tycker att man inte ska ta med barn på krogen.
Och dom som tar med barn på krogen har varken lärt sej själva eller barnen vanligt kroghyfs.

Jag var i Lund i lördags. Det var mycket trevligt, vi hade Ariman som bas. Mina barn var inte med men mina vänner hade ett gäng mellan sådär åtta och tolv. Det var Kulturnatt. Ingen i vårt sällskap var berusade. Vi hade bara trevligt. Barnen hade roligt, rände fritt ut och in utan att störa någon. Vi hade hela tiden kontroll över dom. Det är inte svårare än så.

Förra året vräktes sexhundra familjer med barn i Sverige. Regeringen hade sagt att inga barnfamiljer skulle vräkas. Nu har man ändrat sej (det blir ju kärvt med pengarna när människor som redan tjänar 40 000:- eller mer i månaden har fått sänkta skatter med ungefär 50 000:- om året, det blir ju kärvt, för dom som redan har det kärvt, det blir ju, och detta med regeringens goda minne, svårare för dom som redan hade det svårt) och har en "ambition" att barnfamiljer inte ska vräkas. En AMBITION, vad betyder det: antagligen att åtminstone 1200 barnfamiljer kommer att vräkas nästa år.
Det stupar brant utför.
Och du skiter i det, för du har ju fått din skatt sänkt flera gånger.
Och dom stackars barnhems- och forsterbarn som har ett fullkomligt skadat liv efter övergrepp och kärleksbrist. Sorry, er måste vi skita i, för Knut Knutsson som tjänar fyrtiofem papp i månaden måste få ännu mer i plånboken. Sorry, lilla barnhemsbarn, men du borde ha tagit dej i kragen. Vi pratar om frihet. Vi pratar om USA:s allra fulaste sidor. Vi pratar om en statisktik som säger att svarta människor (förutom att dom flesta har sämre förutsättningar från början) oftare döms till dödsstraff än vita, när dom begår liknande brott.

Vi pratar alltså om frihetens land som patetisk snackar om sitt jävla 9/11 som tog (fruktansvärt, ja) mindre än fyratusen människors liv. 9/11 som fick korsriddaren Bush Jr. att dra ut i ett krig som hittills kostat närmare sjuhundratusen människors (dom flesta civila, barn, kvinnor, vanliga män) liv, och det kan vara lågt räknat.
Det är vad vi pratar om när vi pratar om frihet. Tycker du att det är bra?

Thursday, September 22, 2011

Nya sidor

Först vaknade jag ganska tidigt och redigerade text.
Sen skrev jag in ny text till romanen.
Sen badade jag.
Idag och igår.
Hon satt och läste i sin bok.

Men igår.
Det var lite konstigt.
Mina arbetsresor till Köpenhamn brukar ske sådär varannan vecka. Jag åker alltid ensam.
Så det var lite konstigt igår. Att tro att det handlar om ZZ Top när det visar sej handla om Simon and Garfunkel.
Så jag åkte inte ensam igår.
Och hon var inte så sugen att plugga på dom ställen där jag brukar sitta och skriva.
Så jag tog henne till ett café som jag trodde skulle passa. Och det gjorde det nog.
Sen gick jag till Freddys bar och drack väldigt svag öl och skrev i nästan två timmar, attackskrev, effektiv tid kanske bara en halvtimme eller trekvart. Men det räcker, det är fem eller sex romansidor när det hamnar i datorn, vilket allt snart har gjort.
Fast först åt jag ett ganska stort smörrebröd med rostbiff och pepparrot, det hele.
Det var en konstig känsla att veta att det satt någon annan ett par hundra meter bort och jobbade med sitt. På något sätt triggade det mej.
Det var också en skön känsla att när klockan blev fem skulle vi sammanstråla och vara färdigarbetade och göra andra roliga saker.
Som någon popgrupp jag glömt namnet på uttryckte det: A day in the life.

Friday, September 16, 2011

Åh, det var Denmark

Såja.
Se och lär.
Nu kan alla präktiga (smygrasistiska) svenskar sluta säga: Ja, vi är ju inte värre än Danmark.
Och alla puckade sverigedemokrater kan sluta snacka dynga om vad folket VERKLIGEN vill och hänvisa till Danskt Folkepartis makt.

För det är såhär (trögtänkta och smygrasistiska svenskar) att när man har fått några år på sej att syna bluffen, så förstår man vad som verkligen är viktigt.
Att som i Sverige styras av en egoistisk (och smygrasistisk) borgerlig regering som oftast samarbetar med ett mer öppet rasistiskt stödparti, det håller inte i längden.

Nu lyssnar jag på nyheterna, och visst, den populistiska regeringen gör nu patetiska förbättringar för sjuka människor och slår sej för bröstet. Men det där är bara skitsnack. Och det ska ni lära er att förstå. Dom förändringar som görs nu är saker som borde ha gjorts för längesen. Eller, rättare sagt, dom försämringar som tidigare gjorts borde aldrig ha införst, hade aldrig införts av en humanistisk regering.

Att tro att allt är bra bara för att skatten sänks är infantilt. Varor blir dyrare att köpa, skolor, daghem, sjukhus får sämre resurser. Du kan inte gnälla då, grabben, betala med dina sänkta skatter när du står i kön efter din andra hjärtattack.

Nu blir det ingen ren socialistisk regering i Danmark. Och det är bra. Blockpolitik är alldeles förlegad. I Danmark har man, innan den borgerliga och rasistiska sammanslagningen oftast arbetat så.

Danskt Folkeparti är inte uträknat. Det kommer alltid att finnas ruttna äpplen. Men deras makt är starkt förminskad, tack för det.
Hade jag inte haft annat för mejså hade jag åkt till Köpenhamn för att fira.
Medan misshandlade foster- och barnhemsbarn fortfarande hånas av den svenska regeringen.

Monday, September 12, 2011

Tell me you

"I loved you in the morning", sjunger Leonard Cohen.
Det finns måndagar och måndagar.
Hey, that´s no way to say goodbye.
Av någon anledning (och jag är stressad av ansökningar som ska in, texter som ska bli klara, pengar som jag inte vet om jag får) känns den här måndagen tämligen ljuvlig.
Kanske för att det blev en trevlig söndag med trevliga människor, trevliga barn.

Nu sjunger Robert Forster den magnifika Demom days. Och sorgen och svärtan bränner rakt in. Jag tror jag vet vad han snackar om.
Men, som Ulf Sturesson sjöng, idag är en bra dag.
Kanske är det för att jag vet att jag ska åka och simma sen. Att jag ska träffa en person sen.
Kanske är det för att jag alltid, inte försöker, utan alltid tänker: Det ordnar sej.
Kanske är det för att jag upplevt dom där demon days tillräckligt många gånger, så lite skit är inte mycket att hänga upp sej på.

En sång som jag blev mycket drabbad av när jag var elva eller nåt var I don´t like mondays med Boomtown Rats där Bob Geldof sjöng. Jag har alltid tyckt att Bob verkar vara en bra kille. Eller, en kille med patos.
I don´t like mondays är en förbannat bra låt. Men det kan vara en låt för barn och latmaskar. Då pratar jag om texten.
Sången bygger på ett verkligt fall där en flicka dödade två eller tre anställda på skolan hon gick i, skadade flera elever. När hon fick frågan varför? svarade hon att hon inte tyckte om måndagar, att det liksom livade upp dagen att få skjuta, mörda, en smula.
Och, om jag förstår texten rätt, menar Bob Geldof att man inte ska fråga om anledningen, för det finns ingen anledning.
Det håller jag inte med om.
Givetvis pratar Bob Geldof om något annat, han sätter fingret på meningslösheten. Han sätter fingret på en föräldrageneration som inte ser, eller inte bryr sej, eller inte vet vad man ska göra när barn/ungdomar uppenbarligen inte mår bra, inte passar in.

I vårt samhälle är det största problemet att man sällan (och då pratar jag i första hand om er, känslomässigt och empatiskt okunniga politiker) orkar leta anledningar och det bidrar till att problemen fortsätter eller eskalerar.

In the ghetto är på så sätt (i all sin svullenhet och sentimentalitet) en mycket bättre socialrealistisk text om hur ett problem uppstår, och varför.
Glöm aldrig det ordet innan du kastar sten i ditt glashus, varför?

Wednesday, September 07, 2011

Bär ner mej till sjön

Detta är mitt åttahundrade inlägg, därför kommer jag att skriva om det som är det viktigaste för mej. Just det: att vistas i eller vid vatten.
Klockan är åtta och jag har skrivit i en timme. Nu är badkaret snart fyllt, där ska jag läsa dagens tidning.
Det är den åttonde september och jag trodde inte det, men det verkar som om min säsong för havsbad är över för i år. Det är mycket sorgligt. I år blev det ganska exakt fyra månader. Ibland kunde det bli fyra fem dagars uppehåll när vädret eller motivationen inte hängde med.
Låt mej få loss pengar så att jag kan fixa en resa till ett salt hav någon gång under dom närmaste sex månaderna, jag behöver det.
Jag har varit medlem i Kockum Fritid sedan 1991 (1993 undantaget). Jag har haft uppehåll i tre månader, men sen den förste september simmar jag igen. Mjukstartade för en vecka sen. Nu har jag simmat måndag tisdag onsdag (1600, 1800, 1600) och det är så skönt, så naturligt. Dom första längderna känns tråkiga, men när jag simmat tjugo (500) så bara flyter det och till slut får jag övertala mej själv att sluta.
Och sen bastu för den stela nacken.
Alltid när jag tvekar (ska jag cykla och bada/simma) eller känner att jag inte pallar, att det bara är klabb, tänker jag på den enda sanning jag vet: Jag har aldrig ångrat ett bad.
Strutsfarmen Brunblå

På radion hör jag en ny låt med Waterboys, Sweet dancer, den känns helt okej. Så var den arbetstimmen över. För jag måste in på Youtube. Jag hittar spelningar med Waterboys i Norge och Uppsala för bara några veckor sen. Jag har aldrig varit i Uppsala, jag hade kunnat tänka mej att åka dit, men det är försent nu.
Tänk att Waterboys låter så levande och bra fortfarande, live alltså. Det är Bruce Springsteen för ... tja, för vem som helst. Kanske för dom som inte vill trängas med femtio tusen andra. Soul och intensitet och spelglädje i gamla låtar.

Och jag vill bara nämna Pelle Hanspers och hans skiva Tumla. Jag har tänkt skriva om honom i några månader, sen jag såg videon till Vår som är inspelad inne i Triangelstationen i Malmö av Niclas Tilosius och Chritopher Tolbert.
Det finns en känsla av John Holms brorson över Pelle Hanspers, han använder till och med ordet bliva. Det är alltså mycket bra.

Och jag hade glömt den, boken Östergren om Östergren. Boken där Klas Östergren och Stephen Farran-Lee samtalar om Östergrens böcker. Mycket intressant och inspirerande. Jag hade tänkt köpa den när den kom (2007) men av någon anledning blev det inte av. Så mycket gladare blir jag nu.

Det var allt, jag har inte tid att orera om idiotin och felprioriteringarna bland dom styrande i Landskrona idag.
Jag pallar heller inte prata om att dom borgerliga partierna i Malmö (och sd, givetvis) är motståndare till att människor som tjänar 10 000:- brutto, eller mindre, ska få gratis barnomsorg.
Att dom bara orkar, våra storkar.
Och oss kallar dom strutsar med huvuden i sanden.
Jag undrar vem som är struts egentligen.

Sunday, September 04, 2011

Tankar från den forne filosofistudenten

Den dyker alltid upp, Det är sånt som bara händer mej med Olle Ljungström.
Äh, gå och bada, är ju sånt man kanske inte säger, längre, men sa förut.
Och nu kommer Famous blue raincoat, en av dom allra bästa.
Och det är just vad jag tänker göra, gå och bada, eller, cykla och bada. Igår blev det inget, solen försvann. I förrgår. Sjutton grader, jag var helt ensam på bryggan. Det fanns en badvakt, hon berömde mej. Det skakade jag av mej som vatten i håret. Ner till femton är det inget att snacka om.

Ibland blir jag förbluffad, av mej själv och andra. Det är ju givetvis så att vi inte är likadana. Men ändå. Visst, jag kan ha dålig tajming ibland. Men ändå. Jag blir verkligen förbluffad när människor väljer att så totalt vara uppe i sej själva att dom inte kan förstå något som jag förklarat ett stort antal gånger.
Det är ju också det intressanta med människor, att man kan lära känna mysterierna i andra och i sej själv. Men i vissa fall orkar man givetvis inte.
Och på det slumpades Bridge over troubled water fram.

Det finns en stig vid Citadellets koloniområde i Landskrona, den kommer efter Kärleksstigen. Det finns en liten höjd där. Om man är trött kan man luta sej mot den, det är svårt att läsa men det går. Om man är modig kan man dyka ner i vallgravens mjuka botten och simma förbi svanarna och över till ön och ibland står där en get och väntar, ibland inte. Det är också livet.

Downbound train med Bossen. Det är inte kattskit det heller.
Jag längtar efter dom cykelturerna ut på varvsområdet i Landskrona, längst ut. Och bara stå där.
Men jag ska cykla ner till mina hoddor och sitta en stund i soldiset. Sen ska jag bada. Sen ska badkläderna torka. Senare ska jag igen cykla dit med mina barn och vi ska bada igen. Och det ska vara arton grader. Och sommaren är inte slut, det får den inte vara. Det är jag som bestämmer.

Monday, August 29, 2011

Håll huet högt

Så sitter jag här och lyssnar på Mr John Carlos med Nationalteatern.
Såväl barnboken som romanen tar nya vändningar.
Jag skriver bland annat om soc.

Så tar jag en paus och tittar på svtplay, dokumentären Välkommen till Helvetet som handlar om Alexander Ritcheys alltför korta liv. Se den om du vill förstå något.
Det är smärtsamt att känna igen sej själv i flera situationer och beskrivningar, även om det givetvis aldrig är likadant. Men det finns ett mönster.

Så skriver jag en bok som bland annat handlar om soc. Och det är ingen rolig historia att berätta även om jag har träffat fina personer där, men det gör man oftast när man är längst ner på botten. Det är då man stöter på dom som verkligen orkar och vill bry sej, vissa andra är bara okänsliga idioter som längtar någon annanstans, men inte kan eller orkar.

Så ser jag dokumentären Välkommen till Helvetet och mannen som jobbar på behandlingshemmet verkar väldigt vettig och han berättar om hur problematiskt det kan vara när man samarbetar med soc, om långa väntetider och, just det, att när man till slut beviljar hjälp är det ofta för sent.
Nu pratar jag om heroin, en drog som jag inte har någon alls personlig erfarenhet av, mer än vänner och bekanta som har dött eller nästan dött.
Och jag vet att det finns ordningsmän som reser sej upp i klassen nu, ja, efter att ha räckt upp handen, säger att det finns ett personligt ansvar och det finns ett fritt val och det finns tusen möjligheter och händer som sträcks ut.

Och det är konstigt att dom som fått så mycket har så förbannat svårt att förstå att alla inte är i samma situation.
Och det är inte alls konstigt, det är ju så vi skapar vårt samhälle idag. Man behöver inte ens förstå sej själv. Bara man förkovrar sej, ekonomiskt, och fyra ungar är inte längre kärlek, det är status, har jag fått lära.

Så ser jag dokumentärfilmen om Alexander Richeys alldeles för korta liv och den intervjuade behandlingsassistenten säger att det till sist bara handlar om pengar. Och det är just vad det gör, för lite pengar här och för mycket pengar där och ett samhälle som gör allt för att utesluta människor för att sen säga att det är deras eget fel och att dom har sej själva att skylla.

Och det är precis det som dom två bästa konserterna på Malmöfestivalen handlade om. Det är precis det som dom två mest politiska banden sjöng om.
Hoola Bandoola Band och Bob Hund.

Och när vi står i regnet på Larvi i Landskrona och Bröder Glöder sjunger reagge som det ska låta, om att du får vad du förtjänar så dryper den ironins sura sirap rakt in i mitt hjärta.

Wednesday, August 24, 2011

Manifest

Det första Thomas säger när vi träffas på Ölcaféet i Malmö för ett möte är att han inte vill sitta vid det bordet där jag alltid brukar sitta, där jag redan sitter.
"Ska vi börja bråka direkt", säger jag (och skrattar).
"Lennon-McCartney", säger Thomas (och skrattar).
Ungefär så, även om jag föredrar Strummer-Jones (och det gör nog Thomas också).

Det är helt meningslöst att samarbeta om man inte tjafsar ibland, om man inte tycker olika ibland, om man inte säger till varandra att hålla käften ibland. När man ändå redan vet vad den andre menar.

Vi har samarbetat några gånger, Thomas och jag, och vi skrattar mycket. Och mot slutet är vi båda ganska trötta på varandra. Så måste det vara.
Samtidigt är vi nog ganska imponerade av varandra också. Ibland.

Jag pratar alltså om det totalt meningslösa att samarbeta utan motstånd.
Jag pratar alltså om alla mesar som promenerar våra gator och tänderna gnager och gnisslar av indignation, allt orättvist som hänt dom, alla dumma beslutsfattare här och där, alla dom som inte gör exakt som jag gör, alla dom som inte lyssnar.
Men man kan inte lyssna på något som inte hörs!
Prata ur skägget!
Gör något själv!

Jag pratar alltså även om dom som bara pratar, men aldrig gör något. För hur skulle det se ut? Det kanske öppnas ett hål under mej och jag bara faller.

Att falla kan vara skönt, om man har en stolthet att landa på.

Ja ja, det kan vara kul att gå på lagom nyskapande teaterpremiärer också, eller "intressant", eller "utvecklande". Det kan vara intressant att se på konst som är lagom okänd och "spännande". Det kan vara intressant att läsa litteratur som "alla" pratar om. Det kan vara intressant att sippa lite vin och nicka med baskern och säga att man har en diktsamling på gång, kanske, någon gång.
Men det är inte det jag pratar om.
Jag pratar om arbetarna som går på lina för att dom måste gå på lina, och då pratar jag inte om att landa mjukt. Jag pratar om att falla gång på gång och landa hårt som fan.
Om att resa sej. För att man måste. För att man kan inget annat.

Sen finns det en annan stig som du aldrig orkar se.
För, den kan vara jobbig att med macheten hugga sej genom.
För, man vet ju aldrig vad som väntar.
För, det är ju så varmt och mjukt här i sängen, jag somnar om, jag somnar om, igen.

Enligt Jonas Bergh:
Vi sysslar ju inte med sentimentalitet, Thomas. Inte på det viset.
Vi sysslar med konstnärlig samhällsinformation.
Ibland sysslar vi bara med att tjäna pengar.
Men ingen ska berätta för oss vilken väg vi ska gå, den vägen bestämmer vi själva.
Därför ska vi sätta spiken i den här kistan också, exakt på rätt ställe.
Och allt detta visste du redan, jag ville bara klargöra det för dom andra.

Saturday, August 20, 2011

Dresden

Jag tänker att jag har andra städer att åka till än Barcelona eller Berlin. Alla andra åker ju dit. Jag är så tråkig på det sättet, att vara emot. Men det är inget påklistrat, det bara kommer från magen och hjärtat. Inte från hjärnan.

I ärlighetens namn, Iggy, Bowie och Lou Reed var ju i Berlin redan på sjuttiotalet.
Ja ja, det är en smältdegel och allt annat, bla bla bla.
Men jag är färdig med Berlin.
Jag har fått ett år förstört av Berlin, och kanske mer.
Berlin gör fortfarande ont i mej. Det är antagligen det som är saken, och jag tänker inte gå in på det närmare här.

Jag köpte den ungefär när den kom (slutet av åttiotalet?) på kassett, Songs for Drella med och av Lou Reed och John Cale. Som album att lyssna på rakt av är det nog en av världens bästa skivor. En musikal, kan man säga, med två av världens tråkigaste skådespelare. Med två av världens bästa låtskrivare.

Jag träffar tillräckligt många musiker, författare och andra kulturarbetare, och wannabees i Malmö när jag rör mej på olika ställen i stan. Mest kring Möllan, eller på Bullen då. Dom allra flesta tycker jag om, jag har trevligt tillsammans med dom.
Men jag vill vara nära den så kallade vanliga människan.
Artisten kan berätta sin egen historia.
Jag vill berätta historierna om den ovanligt vanliga människan. För väldigt få är bara vanliga. Dom flesta bär på fantastiska historier som har format dom. Det är det jag vill åt.
Jag behöver inte åka till Barcelona eller Berlin för att hitta dom, även om dom så klart finns där också.
Jag ser dom överallt. Jag åker hellre till Fuengirola och tar reda på varför den där svensken som säljer köksartiklar och knaprar piller och sitter på den lokala brittiska puben och blir dragen varje kväll, varför gör du det, Pange?
Eller på den där steniga stranden i Pireus, där fötterna ändå sjönk i sanden som var lera och vattnet var skitigt av alla båtarna. Varför satt du där, Jonte? Varför åkte du inte ut till dom vita öarna som alla andra?
Gjorde alla andra det?
Nä.
Exakt.

"I really care a lot, though I look like I do not", sjunger Lou Reed. Och jag vet, Lou (även om detta handlar om Andy Warhol), jag vet att du bryr dej.
Hello it´s me är Lou Reeds avskedssång till Andy, den säger egentligen allt du behöver veta om vänskap som skaver titt som tätt.

Jag minns dom tidiga vårdagarna i Berlin. Jag gick omkring (säkert i helt fel områden) och lyssnade på Songs for Drella i min freestyle.
Jag gillar Berlin.
Jag tycker bara inte om städer dit ALLA ska åka. Jag får inte plats då.
Det blir som Thailand.
Jag gillar Berlin.
Jag var på en trevlig bögbar där en gång. Jag hade gjort som jag brukar, tagit av från en huvudgata och, som jag brukar, gått vilse. Nämen, där ser trevligt ut, jag går in och vilar och försöker få kompassen att fungera. Jag läste en bok och skrev lite, ensam. Visst, det var bara män på baren, men så kan det ju vara.
Det var när två rejäla byggnadsarbetare började hångla som jag förstod vad bartenderns blickar hade betytt. Som jag förstod varför två olika tyska män hade kommit till mitt bord och frågat vad jag läste.
Det var en mycket trevlig stämmning och trots att jag nog såg ut som att jag letade sällskap blev jag hyfsat lämnad ifred.
Så jag beställde en alkoholfri och en pils till, blandade och skrev en snutt.
Jag kanske ska åka till Berlin ändå.
Eller .. det där Barcelona ska visst vara spännande.

Sunday, August 14, 2011

They´re coming to take you away, ha ha

Det kan du ju göra, om du vill. Eller det borde du göra. Läsa vad Alice Eggers skrev på Aftonbladets kultursida igår.
Om David Cameron, bland annat.
"Det här handlar inte om fattigdom, det handlar om kultur", populistar han ur sej, och givetvis: föräldraansvar.
Alice Eggers skriver sen om en komiker som heter Nathaniel Tapley som skrivit ett öppet brev till Camerons föräldrar där hon menar att dom inte borde ha låtit honom hamna i dåligt sällskap. Nathaniel Tapley radar sen upp otaliga brittiska politiker som åkt fast för skattefusk, otillbörliga förmåner och korruption.

Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Första gången jag hörde Common People i mitten av nittiotalet blev jag helt förbluffad. Bättre socialrealistisk och knivskarp pop hade jag aldrig hört tidigare. Eftersom jag inte hade lyssnat på Pulp tidigare tyckte jag att det var David Bowie som lät lite annorlunda.
Jarvis Cocker är, i sina bästa stunder, ett geni. Och då menar jag geni. Eller så menar jag bara förbannat bra.

A little soul är också en förbannat bra sång. Den gör så ont. Den är så ren och klar.

Så läs Aftonbladet från igår och lyssna på dom två sångerna om ni vill förstå vad som händer i ett segregerat samhälle där viljan till att hjälpa och förstå är närmare noll.
För all del, läs Sydsvenskans A-del också.

Saturday, August 13, 2011

The Guns of Brixton

Så lyssnar jag på Clash igen. Och en gång skrev jag en roman som till stor del handlade om Joe Strummer och hans inflytande på Karola och Sonny. Jag tog bort dom delarna sen, det blev krystat.

När Pogues spelade på The Town and Country i London 1988 (tror jag, Saint Patrick´s Day) var Joe Strummer med. Jag har videon från den spelningen. Kirsty MacColl var också med, är också död. Joe Strummer gav små presentationer av alla medlemmarna i Pogues. Det var så snyggt gjort, en människa som älskade musik.

Nu händer det igen, Margaret.
Nu hatar dom er så att dom håller på att spricka, Torkild, för det kommer förr eller senare till LA också, lita på det. Man kan inte kuva en så stor del av befolkningen med oresonligt orättvis politik hur länge som helst. Den sista droppen kommer alltid.
Och jag är helt emot våld och plundringar. Men jag förstår frustrationen
Och vad gör Cameron?
Jodå, fler snutar, hårdare tag, patetiska utspel där han skyller på ligisterna. Och, dessutom, indragna socialbidrag.
Jodå, det löser säkert allt i ett längre perspektiv.
Eller?
Eller, är det kanske så att vi i västlandet har kåtat upp oss så mycket på vår höga standard att vi skiter i den tredjedel av befolkningen som ständigt blir misshandlad, på alla plan.
Nä nä, vill man så kan man.
Kan man gräva en brunn med bara händerna? Och om, sinar inte vattnet ändå?
Det är så förbannat lätt, Cameron, Reinfeldt, Björklund, Strandberg, Sarkozy, att glömma att lyssna på Barn av vår tid. Det är så lätt att fiska röster hos dom som ni tycker betyder något. Det verkar så skrämmande lätt att ständigt mena att man är ofelbar, att det är flyktingars, arbetslösas, outbildades eget fel att dom till slut spricker. Medan ni sitter på pengabunken och inte har en aning, inte bryr er ett dugg. Makt makt makt, kontroll kontroll kontroll, är det verkligen så jävla kul att vara omtyckt av egoister som inte bryr sej om politik och hatad av dom ni skiter i? Fast, som sagt, dom skiter ni ju i. Och kom inte och prata om ideologi, kom igen när ni vågar visa er i, och förstå, verkligheten. Ni är förrymda söndagsskolebarn som borde spärras in, eller, snarare, ni är ju redan inspärrade. Ni borde släppas ut.

Och. Jag försvarar aldrig våld. Jag bara förstår varför det uppkommer. Jag bara tänker att någon i ledande ställning borde tänka: Varför blir det såhär? Varför händer det gång på gång? Om man kan mänsklighetens långa historia.
Nå, varför händer det, är det för att allt är rättvist? Och dom stygga är stygga, helt enkelt? I så fall, vem är dom stygga? Ja, jag vet, föräldrarna som inte heller fick någon hjälp i onödan.
Ja, jag vet, det är så lät att skylla på samhället.
Men om nu inte samhället vill ta ansvar för sina svaga medborgare, varför ska då dessa medborgare bry sej om samhället och dess lagar?
Så kan jag tänka. Samtidigt som jag tycker att människor ska ta eget ansvar. Men så enkelt är inte livet för dom som är födda av dom som är födda av dom som är födda av dom som ingenting har.

Det var 1988 och jag var nitton år och vi bodde i ett ockuperat hus i Brixton. Och om någon har hört detta förut så är det för att jag har berättat det förut.
Vi var väl åtta eller nio som bodde i huset (jag och min kompis bodde där bara några veckor). Alla andra kom från Nordirland. Ingen ville väl egentligen bo där. Men vad skulle dom göra. Thatcher hade tagit jobben till London, hyrorna var mycket höga. Det var ganska många som var höga. Alla jobbade inte. Det fanns en håglöshet och en hopplöshet.

Man pratar om det idag, dom som vet något och är intresserade. Om predestinering. I tidig ålder blir barn (för dom är fortfarande barn) på olika delikata sätt medvetna om att dom har ingen chans, inte en jävla chans. Och man blir det man är satt att bli, chanslös.
Så säger du: Alla har en chans, det är bara att kavla upp ärmarna.

Han hade en så aggressiv gång, skotten som jag inte minns namnet på. Han hade fru och barn i Skottland och ville tillbaka dit. Men jobben fanns ju i London. Beaver tog kofoten under skinnrocken och vi gick ut. Jag var en snorunge som hade gjort en del men ändå oerfaren.
Vi var inne i en del hus, men alla saknade el. Skotten blev mer och mer frustrerad. Till sist hittade vi ett tomt hus med el. Grannarna var vanlig engelsk arbetarklass, antar jag. Dom tittade ut genom fönstret och skrek att dom skulle ringa polisen, det hade nog jag också gjort.
Då brast det för skotten som började skrika: Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Sådan frustration och ilska skapas av ett inhumant samhälle. Så har det, historiskt sett, alltid varit. Men få i ledande positioner orkar försöka förstå eller bry sej. Därför slår det tillbaka, men på fel människor. För dom trygga är ju fortfarande trygga och alltid någon annanstans, och det verkar vara det viktigaste.


Thursday, August 11, 2011

Keep on rocking in the free world

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka."
Så slutar Märta Tikkanens mycket bra bok (Två) om äktenskapet med Henrik Tikkanen som dog samma år han skulle ha fyllt sextio, 1984.
På mitt skrivbord har jag en sån där väldigt liten klisterlapp, en adresslapp, ett sorts visitkort. Där står Märtas adress, på något sätt är jag stolt över det.
Hela jag och mina rum är fyllda av ting som ska påminna mej om olika företeelser och minnen.
Jo. Det finns en gnutta nostalgi. En gnutta sentimentalitet. Men det är inte det det handlar om. Det handlar om att aldrig glömma, att aldrig sluta omforma, att aldrig sluta ta steg mot en förändring till det bättre.
Det är ju faktiskt så att allting hör ihop.

Som att se igen när Simon och Garfunkel spelade tillsammans i New York 2009. Det var inte sentimentalt. Det var bara fantastiskt. Dessa två genier. Dessa känslor. Jag gråter väl om jag vill. Jag tänker väl på när vi åkte bil när jag var liten och lyssnade på Bridge over troubled water om jag vill.

Jag har träffat Märta Tikkanen två gånger, hon berättade att Slas nog inte tyckte om henne. Jag har träffat Birgitta Stenberg två gånger. Det strålar om dessa kvinnor.

Jag träffade aldrig Slas eller Lars Forsell. Pär Rådström var död innan jag föddes. Jag har inte ens träffat Niklas Rådström som jag beundrar ofta.

Vad jag pratar om?
Jag pratar om en renhet och nästan en exakthet, en klarhet. Jag pratar om Antonio Tabucchi, om hans mästerliga Påstår Pereira. Den utspelar sej i Lissabon som är den storstad jag längtar till oftast, och Madrid.

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka." Två meningar som säger allt man behöver veta, och svider.

Wednesday, August 10, 2011

Du ska bli nåt, Plast

Jag lyssnar på Plasts sång.
Jag lyssnar på Ge mig mitt liv nu.
Jag lyssnar på Sent en lördagkväll.
Jag lyssnar på Ingelas sång.
Jag lyssnar givetvis på Barn av vårt tid. Och sen en gång till.
Sen lyssnar jag på Plasts sång igen. Och sen en gång till.

Sen börjar jag läsa Morgan Allings snyggt skrivna bok Kriget är slut (jag har inte kommit så långt). Den utspelar sej i Göteborg, eller, i förorterna. Dom förorterna som Nationalteatern besökte med sina pjäser/musikaler.
Dom satte ord på vad vi tänkte och kände.
Ja, jag växte upp i en annan sorts förort, ett ganska burget fiskeläge. Det förändrar något, men inte mycket.
Nationalteatern satte ord på vad jag kände och tänkte.

Jag skriver på romanen som aldrig vill ta slut. Det är så mycket jag vill sätta ord på, hur han och hon tänker och känner, vad som formade dom. Det är svårt, men det ska gå.

"Jag vill bara komma in till land", sjunger hon i Ingelas sång.
Det finns styrande krafter som pratar om flum, om att människor som halkar snett har sej själva att skylla. Att allt handlar om eget ansvar.
Det finns många som tycker att det är väldigt enkelt: Det är bara att ta sin säng och gå.
Dom människorna vet inte ett skit.
Dom människorna borde ta sitt feta ointresse och gå.

Tuesday, August 09, 2011

Scar Tissue

Jag vill hävda att jag vet en del om missbruk.
Nykter eller ej, det är ofta ett helvete.
Det värsta och svåraste är att missbruk är så skönt i början, den skönaste stunden är att vara i ruset. Just det, i början. Sen är det inte så förbannat lattjo.

Den självbiografi som Anthony Kiedis skrivit tillsammans med Larry Sloman (Scar Tissue) är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men, herrejävlar, vad tagen jag blir emellanåt.

Jag är inget större fan av Red Hot Chili Peppers, men under läsningen märker jag hur många låtar jag faktisk har tyckt mycket om under åren, fortfarande tycker om. Och när jag tittar på tidiga upplagor av gruppen går jag verkligen igång på intensiteten även om det inte är min musik. Jag tycker mer om när dom gör nästan rena poplåtar, nästan ballader. Jag tycker mycket om Anthony Kiedis sångröst, när han är känslosam. Man brukar ju alltid prata om tidiga Springsteen och så vidare, men jag får erkänna att jag bätre gillar Chilli Peppers från cirka -90 och framåt, några låtar per platta.

Anthony Kiedis är (verkar det som) helt öppen och ärlig. Han berättar om en crazy uppväxt där farsan introducerade honom för marijuana när han var elva, och något år senare tillät samme farsa Anthony ha sexdebut med hans (farsans alltså) unga tillfälliga flickvän.
Det finns ingen bitterhet i boken.
Det finns bara historier om musik, tjejer och droger droger droger. Och död.

När boken släpptes (2004) hade Anthony Kiedis varit nykter i fyra år. Han berättar det som jag alltid känt, det som är så svårt för dom flesta andra att riktigt förstå. Det är bara missbrukare som kan förstå hur missbruket fungerar.
Andra kan vara hur välvilliga och välutbildade som helst. Men dom kan inte förstå. Dom kan verkligen inte det.
Anhöriga kan se mycket och lida ofantligt mycket, det är inte det jag pratar om. Ni ska veta att i princip alla missbrukare lider så av att skapa lidande för andra människor, man skäms och hatar sej själv.
Allt man kan få höra: Skärp till dej nu! Hur kunde du, du var ju ren, varför förstörde du allt igen!
Det hjälper inte ett skit.
"I samma stund som man har sagt 'Hörru, det här är vad du borde göra' till en alkoholist eller narkoman, då kan det ingenstans leda."
Så skriver Anthony Kiedis och jag kan bara hålla med.
Återigen, det finns så många godhjärtade människor som vill hjälpa missbrukare, men det är inte så man gör. Allt måste ske av missbrukarens egen vilja.
Det är inte lätt för någon, missbrukare eller anhörig. Missbruk är en djävulsk sjukdom, men allt är inte svart, om någon trodde det.
Anthony Kiedis vet vad det handlar om, betydligt bättre än jag.

Friday, August 05, 2011

Politik är inget mode

Jag tänker ofta på Peter och Lena som hade Bok o Papper i Landskrona. Hur trevliga dom var. Hur snälla dom var mot Elsa när vi kom dit och letade bland dom antikvariska böckerna och serietidningar.
Kaffe och kakor. Eller, bara kakor, jag dricker sällan kaffe.
Jag växte till viss del upp i den affären. Det var Sture Anderssons sportaffär tidigare och min pappa hade sin tandläkarpraktik bredvid. Jag och min bror brukade hålla till där, i sportaffären. En som hette Anders var rolig och Buckla Hansson var strängare.

Nu sjunger Gasolin på min bandspelare, och jag kan inte låta bli. Jag kan bara känna att, var tog det vägen. Och jag vet ju att det bara var och försvann och det var inte så fantastiskt som vi trodde. Och det kommer nya grejor. Det kommer alltid nya grejor, sen dör man.
Se din by fra tårnets top. Och jag kan börja lipa då. Hur vi hade det. Det var mest skit, Som vanligt. Men så roligt vi hade i mellanrummen, Henke, Jocke, Malin, Soffan, Windy, Myran, och även Maddi, och flera till. Hur vi levde (i alla fall vissa av oss) dag för dag. Henke och jag under ett år, musik och böcker och olycklig kärlek, och alkohol. Och, fan, kan vi inte sno ihop lite stålar så att vi kan åka till Köpenhamn.

Nu lyssnar jag på Lill Lindfors, Sången han sjöng var min egen. Lill, på det omslaget på min vinylskiva är hon underbar, ljuvlig. Och att hon faktiskt kan få sången att bli varje lyssnares egen. Det är en bragd. Det är, för mej, en resa i en tid av möjlig trygghet. Det är en resa in till selektiva barndomsminnen som får mej att känna att jag en gång var i en kramande bubbla.

Jag glömmer aldrig när Peter beställde femtio ex av min lilla bok Så enkelt i solen. Han pröjsade. Han visste att han och Lena skulle konka, men det struntade han i, jag kände det som att han ville hjälpa mej. Och Lena gav mej en bok av Slas. Dessa underbara människor.
Men Peter är död och det var längesen jag pratade med Lena, men jag tänker skicka några böcker idag.

Kom hem till mej så gör vi nåt ihop. Så sjunger Mikael Wiehe när han är ung i min stereo just nu. Och folk får ha sina förutfattade meningar om honom, det skiter jag i. Jag säger bara: Respekt, Mikael.

Wednesday, August 03, 2011

Drömmen som aldrig dör

Jag gick än en gång på Skurups folkhögskola då. På den nyinrättade skrivpedagoglinjen.
Det var läsåret 02/03 och jag var mitt uppe i mitt största projekt. Ibland önskar jag att jag kunde bli så manisk igen. Vara så totalt inne i skrivandet igen. Men det går inte längre. Barn, relationsproblem och andra problem.
Jag har nog blivit mer fokuserad när jag väl arbetar, men jag saknar att kunna vara uppkopplad av en bok hela dygnet, drömma om den, ständigt tänka på den, stanna på cykeln och skriva ner en anteckning.
Jag brukade sitta på Restaurang Möllan och dricka lättöl efter att jag hade simmat, vid fönstret. Eller på Bullen. Eller på Nyhavn (när Göte jobbade där), vid fönstret. Läsa det jag skrivit under dagen, skriva nytt.
Jag blev mycket irriterad om det gick en dag när jag inte arbetade. Sociala besök hos föräldrar och svärföräldrar. Eller vänner eller halvvänner som man var tvungen att umgås med. Och jag är engagerad när jag umgås. Det stoppade mitt tankeflöde.
Jag skrev en bok som var ett enda långt tankeflöde, associationsflöde, sen kom allt redigeringsarbetet och pusslandet. Och jag hade bara skrivit korta böcker innan. Allt tog sin tid. Och jag hela tiden brann för att ... nu jävlar.
Till slut blev det 313 täta sidor. Jag hade nog skrivit sjuhundra, och säkert tusen om man räknar dom olika versionerna.
Skrivpedagoglinjen innebar egentligen bara två halva skoldagar i veckan, varav en var i Malmö och en i Skurup. En med Bosse och en med Maria. Maria pratade om skrivövningar och Bosse pratade om allting som hade med litteratur att göra. Vi var inte så många i klassen, Carsten Rietz, Oskar Hallbert, Andrzej Tichy, Ida Börjel, Anna Jörgensdotter och jag. Hoppas att jag inte glömt någon. Vi träffades ofta hemma hos varandra och hade en sorts lektioner, eller samtal med Bosse eller Maria som ledare. Det var mycket stimulerande. Sen skrev jag. Var som helst för hand och hemma framför datorn. Och tänkte.
Jag hade bestämt mej för att vara helt klar med boken till årsskiftet 02/03. Mellandagarna åkte jag till Köpenhamn med mitt tjocka manus och försökte läsa som en annan människa, ändrade det som jag ansåg behöva ändras.
På nyårsdagen gick jag nerför trapporna och la tre feta kuvert i brevlådan utanför Polsk livsmedel och den irakiska cykelverkstaden, utanför vår port på Södra Förstadsgatan.
Johanna var höggravid. Vi åkte till Köpenhamn och bodde på Grand. Den femtonde januari föddes Elsa.
Så det var vårtermin och februari eller mars och vi skulle flytta till Vollsjö i maj och jag hade ingen mobiltelefon och jag skulle egentligen vara hemma hos Carsten för att ha lektion med Bosse, men jag var tvungen att cykla en runda först, ut till Limhamn och Sibbarp och bara stå. När jag kom en timme försenad till Carsten berättade dom att Johanna ringt och jag tänkte på Elsa, men dom verkade glada. Jag hade fått ett samtal från Wahlström & Widstrand, och Johanna visste hur viktigt det var för mej. Jag fick tag på Camilla Nagler och det bestämdes att min fjärde bok (på många sätt min första bok) skulle ges ut på W&W.
Jag minns att dom andra verkade glada för min skull.
För mej var det bara lättnad. Jag hade satsat allt jag hade, och så mycket tvivel, och jag hade flera gånger tänkt: Om inte detta funkar, vafan ska jag göra då. Om jag inte ens kan det enda jag kan.

Sen? Visst, jag var med i teve några gånger, radio, tidningsintervjuer, fick många recensioner som nästan alla var positiva. Flera framträdanden på olika platser.
Men man måste harva vidare, för det är det man gör.
Och fortsätta vidare bort är min största succé, den sålde strax över fyratusen (inbunden och pocket tillsammans). För dom allra flesta författare är detta alltså en succé, eller i alla fall ett bra resultat. Två månadshyror och räkningar ungefär, och två månaders mat på bordet och några besök på krogen, kanske en restresa.
Resten är att ragga jobb och stipendier, försöka hitta på och finansiera projekt, försöka få skriva i tidningar, försöka sälja noveller. Försöka få tid att skriva från sitt eget hjärta den där succéen som är en verklig succé, utan att tulla på det viktigaste man har, integriteten och innerligheten och viljan att berätta något viktigt på ett enastående sätt.

Nu ska dom resterande exemplaren av Och fortsätta vidare bort (pocketversionen) tuggas sönder. Jag har bara ett ex själv men ska få hundra gratis hemfraktade. Om någon är intresserad av ett ex för en billig peng så är det bara att höra av sej. Detta gäller även En sång för Sonny och Karola, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, Till Killor with love och Mer blues från Landskrona. Just det, jag har nånstans ex av Alltid denna förbannade jakt också.

Tuesday, August 02, 2011

Tro mej

Jag läser Daniel Petterssons debutroman Jag är kvar när du vaknar (King ink Förlag) på en pdf-fil. Den kommer ut om en vecka eller så. Köp den om du vill flyta med i en bra historia, flyta med i språket. Lättast är väl att använda AdLibris eller Bokus eller nåt sånt.

Det finns två saker som är viktiga när du ska skriva en bra roman. En riktig roman. En roman som är litteratur (det finns inget snobbigt i det uttrycket, bara enkla fakta om ett gediget hantverk med känsla), det är att ha en historia att berätta, en historia som antagligen måste berättas. Och! Ett språk.

Daniel Pettersson berättar ingen ny historia. Det är en ung man med kärlekstrubbel och tvivel om vart han vill att livet ska ta honom, eller han ta livet.
Romanen är dock speciell eftersom den, till skillnad från andra liknande romaner, utspelar sej till stor del i Polen. Och Malmö. Och till och med en gnutta Stockholm, visst.

Ett fungerande litterärt språk är inget man beställer via postorder. Man kan inte beställa en historia så heller. Eller via internet eller vad ni ungdomar nu gör.
Ett litterärt språk som fungerar är något man tillskansar sej genom träning, läsning, och antagligen en viss talang. Som man nog kan få sej till livs genom ... träning och läsning. Och tänkande.

Jag är kvar när du vaknar. Daniel Petterssons debutroman är inte perfekt. Den är bara mycket bra. Jag bara läser vidare fastän jag älskar att bada och solen skiner. Det finns avsnitt som får mej att stanna till. Och jag är en blödig jävel. Ibland torkar jag en tår.
Daniel Pettersson har språket, det språket som man inte riktigt kan förklara. Det språket som bara får en att hänga med på resan. För det är en sorts litterär roadmovie.
Daniel Pettersson har språket som Bukowski hade språket. Rakt och enkelt, medryckande. Och alldeles klart. Det är inte kattpiss.

Monday, August 01, 2011

Dream of life

Nu klipper dom gräset utanför. Det får dom väl göra.
Där, i huset utanför Halmstad som är rivet nu. Där, när jag var där ensam, fyllde jag bensin från en pommacflaska i den gamla motorgräsklipparen som stod i det bräckliga gamla garaget. Det brukade vara det första jag gjorde när jag hade tagit tåget och sen bussen och sen öppnat med nyckeln som jag fortfarande har kvar i min nyckelknippa, när jag kom dit i april eller maj med en dröm om att skriva.
Jag skrev inte så mycket där och då.
Men efteråt. Jag samlade ihop historier, från överallt. Ett hus och en trakt som en musa.

Jag är ju halvdansk. Jag är ju skåning. Och jag är stolt över det. Och då, om du är ett pucko, kan du säga att jag antagligen är rasist. Och det är lika korkat att säga som dom människor jag stöter på på olika ställen, som säger att man inte kan åka till Landskrona utan att bli skjuten eller rånad. Skyll er själva, det är ni som missar något.

Oftast klippte jag gräset i vår kolonistuga i Landskrona när vi hade den, med en gammal dålig gräsklippare. Och gräset var högt och saftigt. Det var bra träning det.
Ibland klippte min pappa gräset när vi inte varit där på ett slag. Det var en fin handling av honom.
Landskrona har aldrig varit min musa. Landskrona har bara alltid funnits i mej, och gör så fortfarande.

Jag är ju halvdansk. Jag läser nästan uteslutet böcker på svenska. Någon gång på engelska. Något oftare på danska. När jag är i Spanien och inga svenska tidningar finns läser jag spanska diarios, dagstidningar. Jag förstår en bra dag en tredjedel av orden men lyckas ändå på något sätt få helheten ihop hyfsat. Sporten är enklast.

Vi pratade en del om status i helgen, i ett annat hus utanför Halmstad, fast norrut. Det är det huset som K-G Jonsson en gång ägde, Rickards morfar. En gång körde han mej och Janne bort till Nissastigen där vi efter ett långt liftande till slut kom till Örebro där Jannes band skulle spela.

I torsdags kom jag till Halmstad igen med mina barn, jag skulle ringa till Rickard så skulle han komma och hämta oss. Men jag hade glömt mobiltelefonen.
Den första Harrys bar jag varit på var den i Halmstad, den är fristående från den vanliga Harrys-kedjan. Och därmed trevligare, inbillar jag mej.
Sen har jag, kronologiskt, varit på Harrys i Malmö, Hässleholm (gamla Kings Head) och i Rom. Rom var dyrast.
På Harrys i Halmstad fanns en av den gamla trevliga sortens bartender, påminde lite om Göte i Malmö. Jag fick utan problem låna telefonen och ringa nummerbyrån två gånger för att få tag på Rickards telefonnummer, Anna och Elsa fick tranbärsjuice för halva priset. Sen ringde jag Rickard. Sen kom han efter ett slag, tillsammans med sin äldste son. Och vi åkte till Haverdal för några fina men trötta dagar.

Rickard är bra på engelska. Jag tror nog att han får ut betydligt mer än jag av en engelsk bok. Jag tror att det finns poänger att läsa på originalspråk. Men! Bara om man kan språket.
Ibland tror jag att det kan vara snobberi hos vissa (nä, inte du, Rickard. Och inte du heller som nyss kom hem från en resa) att läsa på originalspråk, att man vill visa upp sej. Vi pratade ju en del om status.
Personligen är jag intresserad av att komma nära, nu pratar jag om litteratur. Visst, jag har läst flera böcker på engelska för att bli bättre på språket. Men hur kristallklart Hemingway än skriver, så kommer han mej närmre på svenska.
När jag läser danska böcker tycker jag att det är intressant och lärorikt, och det är så roligt (och detta är roligt eftersom roligt på danska betyder lugnt) när orden krockar med svenska ord, betyder olika saker.
Jag förstår och lär mej samtidigt.
Ja, jag pratar emot mej själv.

När jag var yngre. Innan jag hade gett ut någon bok. Tyckte jag att det kändes löjligt att sitta och skriva i en svart anteckningsbok på krogen, dessutom i en svart kavaj eller en i manchester. Så jag gjorde det inte så ofta som jag ville. Och det var ändå där jag trivdes (och trivs) som bäst när jag ska skriva fritt för hand. Jag läser bok, läser tidning, tittar på folk, lyssnar, så kommer det! Jag är inställd redan på vilken episod i min bok jag ska skriva, men jag behöver intryck, nya sätt att se. Och, ja, då kommer det! Och jag tar upp min svarta anteckningsbok och jag har kanske en brun manchesterkavaj och någon kanske tycker att jag är en fåne, so what.

Så, jag tar tillbaka allt jag sagt.
Jag tror att det är bra att sitta var som helst och läsa böcker på originalspråk. Men gör det för att det är viktigt, inte för att posera. Och, nej, posera är inte viktigt.

Väldigt lämpligt sjunger nu Leonard Cohen Hallelujah. En sång som är fantastiskt men riskerar att gå samma öde till mötes som andra fantastiska sånger, Hotel California, Sweet Home Alabama och så vidare.

Det var inte i det rivna huset i Halmstad som jag skrev klart min första roman. Det var inte där jag satt i mars med öppet fönster och drack folköl med ett tänt ljus och Leonard Cohen på repeat och skrev klart den roman som aldrig blev utgiven men som var startskottet. Det var inte där. Det var i en lägenhet på hörnet Öresundsgatan/Timmermansgatan i Landskrona som hade en dusch i en garderob.
Men bara några veckor senare åkte jag upp dit, en mil utanför Halmstad och började skriva på nästa roman. Det var så jag blev författare. Jag skrev och skrev och skrev. Och tänkte och tänkte och tänkte. Och försökte skita i vad andra tyckte om mitt sätt att leva och drömma.

Wednesday, July 27, 2011

Upp i älgarännan

En kväll efter ett besök i Malmö kom jag hem till Vollsjö, det var 2003 eller 2004, stängde jag av mopedens motor och den rullar tyngre då, blir svårare att styra. Jag tog av mej hjälmen och det var mörkt men jag såg det vita, två storkar som satt på taket, en på skorstenen. Det var sent på kvällen och Johanna och Elsa sov, men jag väckte Johanna för att hitta kameran, storkarna. Hon trodde inte på mej. Jag kan se tecken i allt.

Det slutar inte ryka. Som alltid är det bildande att läsa Niklas Orrenius. Bildande, detta förhatliga ord för dom rasistiska och korkade anhängarna av, till exempel, Sverigedemokraterna (Ja, vad ska ni göra, mörda mej? Kom igen bara!).
Niklas Orrenius skriver om sd-puckot Erik Hellsborn som menar att det är muslimernas fel att stackars Anders Behring Breivik kallblodigt skjutit ihjäl ungdomar och barn.
I dagens sjuka samhälle, vilket ofta sd-idioter och andra empatilösa idioter i olika gammeldags partifärger brukar påpeka, kan man alltså inte gå säker.

Den sista sången jag lyssnade på i freestylen den kvällen var Lars Winnerbäcks Söndermarken. Det är en magnifik sång om det Sverige vi växte upp i. Det enda Sverige man egentligen behöver känna till. 70-och 80-talets (om vi bortser från dom sex patetiska borgerliga åren) Sverige. Med lite omorganisation (mer öppenhet, mer jämställdhet på alla plan, mer avslappnad och vuxen, ansvarsfylld, hållning till alkohol), så är det dit man ska sträva. Inte till ett orättvist 30- 40- eller 50-tal. Det sjöngs inte vackrare sånger då. Inte på riktigt.
För övrigt är Lars Winnerbäck inte som Mikael Wiehe för mej. Men ändå. Två tre, ibland fyra låtar, på en platta platsar på ett blandband. Även om jag inte spelar in blandband längre så är det där mina kriterier stammar, platsar den här låten på ett blandband? Och tro mej, jag har spelat in många.

Detta med dom okunniga människorna. Bråda dagar nu Jimmie. För dina puckoanhängare är inte lika smarta som du. Och många är gamla sossar. Dom går på feeling och nostalgi och sentimentalitet. Varenda dag, Jimmie, fram till nästa val, ska jag påminna om den slipade rasisten som hyllade sd, han som mördade ungdomar och barn som var för frihet och solidaritet, och Jimmie och Fredrik: FÖR ALLA MÄNNISKOR.
Hat föder hat, Jimmie.
Jag hatar inte dej, men jag avskyr dina åsikter. Jag avskyr inställsamma lismare, var dom än dyker upp. Jag känner några stycken, jag vet hur dom jobbar, jag ser hur furorna faller i väljares eller ensamma bekräftelsesökande människors ögon.
Vad jag menar: Alla är med och skapar det samhälle man lever i. Om man låter egoismen och det egna välbefinnandet helt ta över så gräver man en mycket djup grav, till exempel på en ö i Norge.
Om man medvetet flyttar gränsen för vad som är lögn och sanning, till exempel om muslimer, skapar man avgrunder som människor omöjligt kan ta sej över.
När politiker på höga poster, framför allt i Folkpartiet och Moderaterna (om vi då undantar sd-puckona), flirtar öppet med smygrasismen.


Söndermarken är en park i Köpenhamn som ligger nära Zoo. Det är inte ofta jag är där. Det finns en ironi i att Lars Winnerbäck döper en platta, och en låt om ett fjärran Sverige (ett Sverige med Olof Palme och blandekonomi och en strävan efter ett samhälle som skulle bli bättre, FÖR ALLA).
Det finns en ironi eftersom Lars Winnerbäck (liksom jag gör ofta) åkte till Köpenhamn för att skriva sångerna. Ett Köpenhamn (som förvisso inte är brunast i Danmark) där tidningarnas insändarsidor fylls av öppet rasistika kommentarer. Där gränserna redan är flyttade så långt det går, där gränserna bekläds av taggtråd och ammunition.
Och ett Danmark där debatten inte förs i smyg av anonyma mesar. Ett Danmark där man till och med skriver ut sin adress under debattinläggen.
Danmark är som Sverige ett skitland med människor som är så jävla lyckligt lottade att det enda dom har kvar är att gnälla eller titta på Olsenbandet eller Jönssonligan och tycka att Ulf Brunnberg är en hyvens karl. Ulf Brunnberg som jag för övrigt stötte på i Helsinggör en gång, han hyggede sej.
Danmark och Sverige är två länder med så mycket positivt i sej. Synd att man oftast koncentrerar sej på det dåliga.

I Sjöbo kommun som Vollsjö tillhör, stoppade man en spelning med ett hiphop-band från Rosengård. Ett band som eleverna själva röstat fram till vad dom helst ville höra. Men föräldrarna protesterade och skrev listor, dom ville inte ha invandrarpropaganda. Rektorn vek ner sej som en mjuk svamp (eller, han kanske tyckte likadant) och ett gäng femtioåringar som körde sextiotals-covers spelade istället. Jodå.