Tuesday, April 26, 2016

du räddade mej då

där gick vi över broarna
den gråa tunga betongen
där flimrade det i floderna
hur dina ögon glittrade
floderna, alltid floderna
hur vattnet skrek och vred sej, skimrade
så längesen, när tågen ångade
när vi reste runt i Europa
minns du blombuketten i Paris
minns du floden i Bristol, en snurrande frusen gris
vilken fart ett flytande kan ha
men att drunkna i ett hav
men att kedjas av krav

nu står jag under broarna
nu finns det lite kvar
minns du de polska vandringsskorna
så många cirklar jag gick i dem
det är så längesen
det är tiderna som var
nu finns nästan inget kvar
minns du ölen i PET-flaskor på festivalen
hur du svimmade i värmen
hur jag frös i en sekund
men reste mej och flög med dej
minns du floderna, floderna
minns du flödet
en onsdag i Köpenhamn
när jag var så rädd för döden
hur jag släpade in dej på baren
jazz, en halvtrappa ner
hur du aldrig var vackrare än då
blek och medvetslös
att jag aldrig blev starkare än så

nu har jag sovit under broarna
nu är jag en av förlorarna
det är vackra morgnar här
men infruset kalla
hur solen skimrar i floden
hur jag vandrar igen på gatorna
men med helt andra ögon
men jag har min lägenhet kvar
jag har rika föräldrar
jag har en helt annan trygghet
det finns råttor under broarna
de är vinnare bland alla förlorarna
det finns duvor som inte är vita
det finns skelett
det finns människor som kommer hit för att skjuta
alltså, att njuta
de gnager av mej benen, jag är bara fett
du vet att det kanske är en mardröm
men den ligger så oerhört nära
du pratar om semester och barnen
kära, jag hoppas att de får bli kära

det blåser snålt i april under broarna
jag minns våra böcker, sida vid sida
att det var våra
att vi inte skrev våra namn
jag minns sista gången i Köpenhamn
wienerbröden med choklad i
hur vi var livet, hur vi var vi
det är salt i tårarna nu
det är längesen nu
det var när tågen ångade
det var de andra sångerna
de som sjöng är döda nu
Prince och David Bowie
det var jag och det var du
och floderna, alltid floderna

Sunday, April 24, 2016

Prince - i all hast

Jag kan inte fatta det. Jag är i den åldern nu. Mina barndom dör, och min ungdom. De som formade mej går på plankan och havet ylar och ryter. Jag är så gammal nu att det som var kul minnen, är död. Det var en fest när jag var fjorton och yngst som vanligt. Liten och osäker. Det var i ett hus i östra Landskrona. Jag var inte rädd för alla farliga pojkar och coola tjejer. Men liten och ensam i vimlet, en halvfull läskflaska med snodd sprit. Det var då jag hörde honom på riktigt för första gången, ramlade platt utan luft i en egen bubbla: "are we gonna let the elevator bring us down, oh no, let´s go ..." (Det finns hundra andra historier, skivornas skiva: Sign o´ the times, som faktiskt fanns på Spotify ett slag, som Windy köpte, hur jag lånade ut Around the world in a day till Sune, aldrig fick tillbaka, hur lack jag varit alla gånger jag velat hitta honom på Spotify eller Youtube, den stora saknaden där, den stora respekten åt en som aldrig slutade kämpa för det han trodde på, hur löjligt det än kunde tyckas för en utomstående som bara ville se och höra, entertainern. Och When doves cry, hur kan man göra sketen pop så bra, bättre än något annat, och balladernas ballad, Purple Rain. Jag trodde att jag lärt mej sorg och förlust, jag trodde att jag var förberedd på den hårdare geggigare gyttjan och dess spår, men det är nu det börjar, tydligen, som Agatha Christie sa. Tack ska du ha, Prince, det gjorde du bra.)

Inledning

Nu närmar det sej. Har hittat en historia bland dikterna, som spretar, men en historia. Alltså skillnaden mellan strödikter och en samling. Det blir alltså en samling, en bok (med humor och smärta och rim och utan rim, en inre resa, och hela tiden en yttre verklighet, en större, som knackar på, bankar desperat på dörren). Den börjar för tillfället såhär:

proffsdikt
tiger tiger var är du / halkar du i brunnen nu / smärtan trängs in i din hud / fryser du i kylan nu / solen skuggar sur och gul / gråa dagar fram till jul / ingenting som river nu / du är trött och trist och ful / hör du gamarna som skriker / känner du att någon sviker / där är splittret där är liken / staden är av aska nu / allt du visste är en myt / tiger tiger tiger du

Sunday, April 17, 2016

Ständigt detta Trellehåla!

Nä, det vill sej visst aldrig mot Trelleborg. Många bittra minnen när Landskrona BoIS förlorat snålt. Och nu är även Hyllies flickor -07 drabbade av förbannelsen. Det var värsta Tjongavallenvinden på Hyllies konstgräs, slätten ven. Men glada miner som vanligt hos Hyllieflickorna: "Vi är svarta vi är gröna vi gör målen som är sköna!" Eller som göteborgaren Fredrik så riktigt påpekade: "Det är ju göteborgsderby, IFK mot Makrillarna." För så såg tröjorna ut. Men alltså förnedringen fortsätter (även om det slank in ett tröstmål på slutet) i mitt liv, och trellehålaföräldrarna var minst sagt intensiva. Vi är lite mer laid back i Hyllie. Trelleborg! vad har jag gjort dej (jag har ju knappt trampat på dina gator, är det därför?)! Varför för du över detta på min dotter? Men, so what, hon bryr sej ändå inte om huruvida hon vinner eller förlorar. Så, Trelleborg, spotta på, ni når oss aldrig i motvinden.

Thursday, April 14, 2016

Dilemmat

Det finns dagar då jag känner ett motstånd att simma (men jag simmar i snitt 3,5 dagar i veckan, Kockum, Mörbybadet, mer sällan Forsgrenska, och Hylie där jag alltid betalar 30 spänn extra för att vara i relaxavdelningen, då tar hela sessionen upp mot två timmar) för att jag inte kan slappna av, jag har tider att passa, ord att skriva, mat att laga, fotbollsträning att lämna och hämta. Dagar som idag när det inte blåser särskilt, en blandning av sol och moln, vår, cyklar jag gärna omkring i Malmös områden som är en konstig mix av villaområden omgivna av höghusområden, målade husväggar. Jag cyklar på känn, ibland kommer jag till ställen där jag varit förut: jaha, så det var här? Jag lyssnar på musik, tittar på saker: jaha, så de har en båt på släp bakom den ganska stora husbilen ... jaså, där finns ingen tunnel under stora vägen, bara plank som är skitigt genomskinliga. Till slut kommer jag alltid till Norra Grängesbergsgatan som är Sverige för femtio år sedan fast med den malmöitiska invandrade befolkningens inverkan. Baklava, bageriet, bilfirmor, grossister, svartklubbar som inte syns på dagen, ett myller, Bosniska gatuköket. Det händer att jag cyklar fram och tillbaka bland oljan det lugna myllret, fram och tillbaka, Albert och Herbert. Dessa cykelturer ger mej liv. Ger mej perspektiv. Ställer frågor utan tydliga svar. En gubbe i Söderkulla som säger till kidsen att slänga sina läsk i papperskorgen, invandrarkids, som lyder. Där är glasburkar med ljus i, blommor, några har vissnat, där dog någon. Sånt händer också. Ofta hamnar jag i Folkets park (det är förändringar i mitt simliv och i mitt bänksittarliv, jag har mina ställen sen över tjugo år, men hittar nya, jag är kräsen, det handlar om vind och lä och sol och utsikter, det handlar om det hemliga, att kunna finna arbete och kontemplation, att färdas i huvudet, tänka, skriva). Det är en byggarbetsplats nu men jag har hittat ett ställe bakom Moriskan som kanske är halvhemligt, det är tredje dagen idag. Jag har suttit för mej själv tidigare, några byggjobbare, nån barnvagn, men i fred, skrev den där dikten i måndags. Så kommer han i halvslitna kläder men inte särskilt skitig, till den långa bänken där jag sitter. "Tjena, är det okej om jag röker", säger han och har en fet joint i handen. "Ja, det är okej med mej." "Jo, men man måste fråga, du vet, USA, där blir folk galna om man röker." Han ramlade igår och fick en spricka i benet. Akuten. Ville ha smärtstillande. "Så sa de, köp, Alvedon, fan Alvedon hjälper ju inte mot nåt, USA ..." Han pluggade i USA, fick marijuana på recept. "... de kommer snabbare än en pizza om man ringer, de har weed mot allt, om du har skilt dej, är fet, har ont, allt! såna mördarväskor som man ser på film, du vet med olika sorters knivar, eller ljuddämpare till pistoler, du vet ... men om man röker en vanlig cigg, då jävlar ... USA ..." "Ja, det är konstigt ..." "Nä, det är inte konstigt." "Jag menar att det ska vara så fritt, frihetens land, sen är vissa saker totalförbjudna." "Jo, det är klart", säger han och röker och tappar väl lite fokus, berättar att det var kallt i morse, att han jobbar som IT-tekniker, "... nä, men jag gör IT-teknikerns jobb, man måste börja tidigt, för problemen måste vara lösta när kontoren öppnar, det är fan bra med provanställningar i Sverige, det är sex månader, man får inte kicken, du vet, det är helt annorlunda i USA ..." Sedcn pratar han ännu mer, inte hetsigt, lugnt och fint. Men jag måste gå, mat att laga, fotbollsträningar. "Ta det coolt", säger jag. "Ja, du också." "Vi ses." Och jag går mot cykeln, och där kommer en gubbe, halvpackad. "Jag känner igen dej, jag känner igen dej, jag minns inte vad du heter, men jag känner igen dej!" Han bär gummistövlar och pösiga byxor, det ser ut som knickers. "Jag tror inte att jag känner igen dej. "Ah jo, det dyker upp senare, alltid, när man kommer hem tänds lampan", säger han och går mot snubben med den feta jointen. Det här är grejen: Jag behöver deras stories. Men jag behöver ensamheten för att kunna skriva dem.


vi är unga konstnärer som försöker mätta magarna, fylla dem med öl, säljer handgjorda smycken (90-tal)

kan vi inte ta dina läppar
till Jonstorps marknad
och visa alla
att hallå
vi skojar inte
vi leker bara att vi kan allt
som ni aldrig ska kunna
köpa i det ståndet
där det flyger oljiga dansbandspoeter
i varje litet hörn
av alla
glödande småbränder
som försöker skrika
ett tyst död
alla som säger
hallå! hallå!
jag vill bara titta lite
och kanske låna en cigarett
och en klunk öl
och kanske spricker bubblorna
(och vi blir bortkörda, senare den sommaren, Västervik med en särskild solnedgång, utan tillstånd, och det är dimmiga skuggor  i landsvägsnatten och: håll i mej! just nu! när vi nästan krockar med en älghona med kalv i dimmiga höga Småland … vi ska aldrig få barn tillsammans, bortkörda, och den lilla gamla blåa bilen rullar som vattenplaning, och vi somnar i en soffa i Landskrona sen, håller om varandra bland hemliga fimpar, när sommarsolen redan stiger, och vi älskar varandra, på det viset för sista gången)
och kanske ska vi stå på en bro
över floden i försvunna Europa
och se en frusen gris flyta snabbt i drömmen
kanske ska det ha gått tjugo år
andra lik som drunknar och försvinner i strömmen
och jag ska ropa:
din hjärna är fortfarande guld
och jag ska aldrig sluta tro
och kanske ska vi leva ändå 
utan att känna skuld


Saturday, April 09, 2016

Golf, kul spel, tråkiga typer

jag levde för golf en gång
är ingen gårdagsromantiker
ville ha brunbeiga gummistövlar med spikar
ensam på kvällen och morgnar med sovmorgon i skolan
jag ville inte bli proffs
golfbanan som vår fritidsgård
buskarna, fukten och kylan
kortspel om pengar jag inte hade
att få dricka ölen
att slippa spela i lag
de några år äldre genierna
profilerna i rutiga byxor
jag levde för golf en gång
Arnold Palmer och Lee Trevino
och det är sent i kvällen nu
US Masters på min teve
muskulösa robotar
så tråkigt de verkar ha det
min onda rygg
jag försöker förklara för dej
golf är grejen nummer ett
US Masters på min teve
upptränade adonisar
är det golfen?
jag vill aldrig mer se
jag trodde att det var sporten
för oss som inte vill bli vinnare
allt som försvinner, eh!


Handboll!

Jag minns 1984 när jag praoade på Weibulls i LA. Hur jag smög in i ett ledigt kontorsrum och lyssnade på längdåkning, OS i Sarajevo. Och tennis, Björn Borg, hur jag var kär och skulle på party men Björn och McEnroe höll ju bara på så jag fick bli timmar försenad, missade de bästa tryckarna (och jag med min tennis-trainer, gummilinan och bollen fram och tillbaka när inte bilarna körde, det var inte för att bli proffs, det var för att det var så kul att spela matcher i huvudet, ensam i ett vimmel av allt som pågick, lugnet). Men handboll är ändå den bästa tevesporten. Fan! Respekt till alla handbollsspelare. Inget mesande där, inga överspel (jo överdrivet tufft spel, men inget gnällande) och så ofta infernaliskt spännande.

 

Friday, April 08, 2016

Blåsa förbi eller stanna i Katrineholm

Passerar Katrineholm i 200 knyck och aprilväder och sol och, nä! nu börjar det regna igen medan jag ser den blåa himlen. En annan gång stannade tåget och jag steg av i statsministerns (GöranPersson då) uppväxtstad. Det var en anan tid, i alla fall för mej, och på något sätt kom jag till en folkhögskola där jag skulle håla föredrag morgonen efter. Jag hade druckit några folköl och pratade med en av eleverna: "Var är Kristian? "Han kunde inte komma med, han har fått förhinder." "Jaha .. så ... det är bara du ...", sa han och det var i början av -99, mittemellan mina två första korta romaner. Kristian Lundberg hade gett ut flera fina diktsamlingar, och eleven (som var någon sorts arrangör, som fick mej på köpet när han bokade Kristian) var ju besviken och berättade att han skrivit en uppsats om negationerna i Kristians poesi. Och vi drack vin på kvällen (det var en annan tid) i någon korridor och han pumpade mej på fakta, och kanske skvaller. Han ville veta allt om människan Kristian Lundberg. Och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade varit ett fan. Sen läste vi tillsammans en gång på Burlöv Center. Sen träffades vi på en fest hos en gemensam bekant och på det viset fick jag ett sexmånaders kulturjobb på samma ställe som han (ovanför Victoriateatern i Malmö, det var där idéen om att man kunde boka oss tillsammans uppstod, eller att jag frågade Kristian för att jag behövde ett namn som någon kände till). Jag känner inte Kristian Lundberg. Vi hälsar när vi träffas, småpratar lite (det var längesen nu), men jag beundrar hans skrivande, vissa specifika delar i vissa specifika böcker av honom har varit helt avgörande i vissa specifika delar av processen i skrivandet av vissa specifika av mina romaner. Alltså, utanför Katrineholm 1999, jag var bakfull och höll ett halvbra (eller halvdåligt) föredrag, hamnade i Katrineholm för tidigt, löste ut Kristians oanvända biljett för några hundra, drack några folköl och åkte hem till Malmö och nu är det andra tider, men hem till Malmö igen.

Tuesday, April 05, 2016

Två flickor och en pappa som sprutar staket

Jag skriver en dikt om två flickor jag stötte på under mina cykelturer i söndags, en äldre och en yngre, en grät och en var glad. En pappa tvättade sitt staket på Vikingagatan med en högtrycksspruta. Han tvättade ett staket. Det hördes andra maskiner också. Det är väl vår det också. Jag satte mej på en bänk och skissade på en dikt om flickan (som kanske var sexton) som grät på gatan vid de dyra husen kring Vikingagatan. Jag stannade och frågade om hon behövde hjälp. "Nä, det var vänligt av dej, nej." "Är du säker?" "Ja, det var vänligt av dej." Så grät hon vidare och jag tänkte på mina döttrar, om att nå men inte alltid kunna nå, om att backa ibland. Det är många dikter nu. Egentligen för att jag vill skriva klart romanen, men den trilskas, då är det så skönt att skriva dikt, det flyter snabbare med ständiga associationer och att många träffar mej när jag läser dem. Men jag ger inte upp romanen. Men jag blir nog klar med en diktsamling snabbare. Romanerna är mitt författarskap, de måste få ta tid. Det är ju så många sidor som ska sitta ihop. Dikter är också allvar men på något sätt enklare (även om jag slänger en del skit). Vi får se. Men det skulle kännas knäppt och slött att inte ge ut en bok i år, och då blir det nog en diktsamling.

Monday, April 04, 2016

Leonard Cohen

Det är kanske längesen jag pratade om Leonard Cohen (allt detta tjat om Lou Reed) och jag vet inte ens om jag pratat om Nina Simone, men hon gjorde en cover på Suzanne i slutet av 60-talet. Jag högaktar Nina Simone, men Suzanne är för mej så mycket Leonard, det är så mycket det tidiga 90-talet, mina sista år i Landskrona, mina första år som verkligen vilja bli författare, och den där kvällen (eller natten och morgonen) i våren som nu, för mer än tjugo år sen, när jag skrev klar min första roman med fönstret öppet i ett sällsamt rus, och Cohen på repeat. Som en ny värld med orden, lättförståeligt och ändå svårt. Ja, om Lou Reed och Velvet lärt mej attityden och inställningen, att alltid gå sin egen hårda väg och aldrig vika (och skönhet), har Leonard lärt mej en helt annan skönhet, och ödmjukhet, och nyfikenhet, det mjuka som måste finnas i de hårda (och för all del, det stenhårda i det mjuka, det finns sannerligen).