Saturday, April 30, 2011

Nä du, mej njurar du inte

Den här solen.
Orup. Jag lånade hans senaste platta på bibblan i Limhamn. Född i november, en god låt. Med alla sina men. Allting, alla människor utan men, är ointressanta människor.
Kanske ska Orup förenas med sin ålder. Vad vet jag.

Den här solen. Jag läser manus i en så kallad brassestol som jag köpte på Shell en gång när Elsa kunde, och detta var när vattnet höll kanske elva grader, vara på stranden i timmar. Och jag tycker bara om sand i hav. Jag köpte en brassestol.
Och jag läser halvgammalt manus nu, och jag tycker att det är bra. Jag behöver inte skämmas.

Jag läser Kristian Lundberg. Han behöver skämmas ännu mindre.
Men vem är jag att berätta för människor vad dom ska göra.

Detta simmande. 8000 meter på fyra dagar. Det är en långsam förflyttning. Är det?
Jag minns ett uttryck inom golfen: Det längsta avståndet är det mellan öronen.
Det var en allmän höhö-sanning. Men hur många förstod?
Hur många förstår?

Kanske är det solen i april, eller dom buskalla vintrarna.
Och, i detta, vem är då jag att tända en valborgsbrasa inför skrikande scouter, mörda eventuella igelkottar. Vid havet!?
Ingen.
Men jag tycker om eld och hav.

En gång tackade jag nej till att hålla ett valborgstal i Landskrona, när jag var på tapeten.
Vad skulle jag säga om Valborg?
Vad skulle jag säga om Landskrona?
Varför skriver jag böcker istället för att vara föredragshållare?
Varför skriver jag blogg utan reklam istället för betalda krönikor?
En gång fanns ordet integritet.
Och, mina barn, för ännu längre sen fanns ordet solidaritet, det vattnigaste du kan höra idag. Och, om det kommer från höger om vänsterpartiet, stäng öronen.

Det finns en historia om lurendrejeri och kidneypaj på Irland. Där sålde dom kondomer hemligt som knark och hade många syskon. Det var en annan tid, andra människor, som Kristian skriver i Och allt ska vara kärlek, men samma.

Friday, April 29, 2011

Gamla nyheter

Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar gavs ut 1998, min debutbok. Den sålde slut ganska fort, bibliotek och några bokhandlare. Jag sålde på uppläsningar. Jag sålde på krogen, hade alltid med några ex av den tunna boken. Ur hand till mun, rann det ner.

Och när jag tröttnade på misären hos Candy, Killor och Pange. När jag behövde skriva (med mina ögon sett) lustigt, lustfyllt, underhållande på ett annat sätt. Skrev jag deckarpastischer, antideckare kanske, för min egen skull. Dom tre MORD-historierna som utspelade sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Det är jag som skrivit, men en annan jag. Min stil, men annorlunda.

Redan 1999 pratade jag och Maggan på GME om att ge ut en andra upplaga av Jag kan lova ... men det blev aldrig av.
Ibland pratar jag med människor som lånat boken på bibblan, att den var viktig då, några timmar, att dom nu skulle vilja ha ett eget ex.
Men Jag kan lova ... är slut, jag har ett ex.

Jag tryckte in en förkortad version av Mord på Möllevången som bonusnovell i samlingen Till Killor with love. Jag tvekade länge. Egentligen passade den ju inte in. Det som avgjorde var att jag tyckte att det var en rolig historia, OCH, att samlingen skulle bli tjockare.
Mord i Borstahusen fanns i HD som följetong.
Mord i Limhamn är inte utgiven.
Men det är alltså en deckarroman i tre delar.

Och nu är det ganska säkert att både Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer att ges ut under året. MORD kommer möjligen ges ut under pseudonym, men det är hemligt.

Tuesday, April 26, 2011

Ninanninnaninnaninannananana

Du är där direkt.
Du bläddrar först (ska jag ska jag inte, jag har ju den och den och den att läsa), inte förstrött, men ändå. Du bläddrar som en fördom. Som: Vad har han nu hittat på som han har hittat på förut.
Som: Det är ju ändå samma historia. Ekorrhjulet.
Och det svarta omslaget.
Och inget foto ingen baksidetext ingen författarinformation. Inte ens vem som har gjort omslaget.
Som vore Ulf Lundell öppen och informationsglad utanför pärmarna.

Sen skalar du bort bristen på prål och börjar läsa.
OCH!
Du är där direkt.
Och du kan bara följa med.
Och, ja, varför inte nämna Ulf Lundell igen.
Och du har ju glömt, det är inte ekorren som springer i det hjulet. Det är ju hamstern. Ekorren verkar vara fri på ett helt annat sätt. Och alldeles exakt från gren till gren.

Dagens boktips: Döden & CO. Moodysson Lukas

Saturday, April 23, 2011

Medan tidvattnet vänder

Nedanför stadshuset. Inga venbåtar att vinka till där längre.
Ingen kolonistuga att gå tillbaka till.
När jag kommer med bussen förbi Slottscaféet, och inte hoppar av.
När bussen passerar vägen som går upp och ner mot kolonistugorna, saknar jag mej själv på väg dit.
När jag vill byta miljö, utan att bo på hotell.
Nu kan jag inte åka upp till huset i Påarp utanför Halmstad.
Nu kan jag inte åka till kolonistugan.
Nu har jag ingen fast punkt att smidigt byta miljö i.
Det tynger mej nu på våren, jag hade behövt det så.

Nedanför stadshuset och det är skärtorsdag och solen skiner och jag stannar en stund på bänken och om mindre än en månad har jag inga pengar kvar.
Och ändå tittar jag efter fritidshus i botidningen.
Vem vore man om man slutade drömma.

Sen sitter Maddi och Pekka på Seglarpaviljongen när jag möter upp med Windy. Jacks friidrottstränare är också där. Jag trodde att det var Stefan, men det var det inte.
Det är stilla och solen är varm och lite mild genom tunna dimmslöjor. Windy äter en sillamad till ölen.
Gubevars, det är ju påsk.
Sen kyler det på något från det kalla havet, dimman blir moln.
Vi tar oss uppåt mot Glumslöv, dit dimman inte når.
Alltså, Windy cyklar och jag väntar på bussen. Träffar min kusin Niklas som jag träffar alltför sällan.
Kvinnor och barn har gjort en god och trevlig middag.

Det är långfredag och vi är i Borstahusen nu. Barnen åker rullebör och slänger trä av olika slag i vattnet, med sin farfar.
Vi spelar badminton. Vi är alldeles intill det stilla vattnet.
Jag cyklar till affären för en tidning. Cyklar till hamnen och Pumphuset. Det är min lilla hamn. Jag känner en glädje en sorg och en saknad.
Jag känner ett badsug när jag cyklar ut på Hooken.
Sen äter vi min mammas thailändska, eller crossover, gryta. Den är nog sötsur, och väldigt god, spicy.

Johanna ger sej av sen.
Jag och barnen stannar.
Elsa går med farfar till en lekplats och hamnen. Anna sover och jag cyklar längs havet mot vattentornet och småbåtshamnen där. Människor överallt och jag fortsätter till torget och tittar in på Soffans pappas utställning.
Windy berättade om någon bekant (helsingborgare) som raljerade över att man inte skulle åka till Landskrona. Som allt annat: Dom som inte vet sätter agendan.
Vi andra, utan skygglappar, njuter i solen medan helsingborgarna fortsätter sin bisarra strävan efter att bli andra klassens stockholmare i gårdagens fulaste mode.
Förresten, vad har vi fått av Helsingborg på riksplan den senaste tiden? Jo, Idol-Jay och Dagis-Saade. Bra jobbat av sundets kitschiga pärla.
Så. Allt är sagt.
En simmande man

Måndagmorgon och man måste vara noga med tiden om man ska simma då. Innan nio måste man vara i plurret.
Det var jag. Hann med artonhundra innan gympadamerna började bli nervösa.

Ja, jag skriver om simning.
Tisdag och då är det lugnt att vara i bassängen 9.38. Det var jag. Dagen till ära hade man skojat, så klockan stod på 7.38. Det är sådana små crazy saker som vi nickar åt varandra om, vi som simmar, småskrattar. "Nu har dom blivit alldeles från vettet, hi hi."
I denna goda atmosfär avverkade jag tvåtusentvåhundra meter, färdig 10.33. Eller 8.33, om man så vill.

På onsdagen började påsklovsfirarna droppa in ganska tidigt, jag gav upp efter sextonhundra meter.

Så kommer skärtorsdagen. Och det ska ju vara en hyfsat vanlig dag, men man tar ut helgen i förtid. Jag sov för länge, det var kört. Ingen simning. Nu får jag vänta till på tisdag.

Monday, April 18, 2011

The good old guys

Robbie Robertson nu. Jag minns, då på åttiotalet (väl?), när han släppte sin första soloplatta. Maria McKee sjöng på en låt. Och den där fantastiska Somewhere down the crazy river.
Den blev hyllad, den plattan. Robbie hade varit "borta" länge.
Jag förstod att den var bra då, men var för dum för att lyssna riktigt noga. Det gjorde jag först ungefär tio år senare.
Och nu, ny platta, efter ännu ett långt uppehåll.
Han är väl ett slags historieberättare, och stämningsskapare.
Men tänk vilka historier han hade kunnat berätta. Bakom ett metspö i Mississippi kanske. Eller vid en vägkrog i Big Sur. The Big Pink, dom berättelserna kanske man inte vill höra, ändå.
Som en ihjälslagen dröm.
Som en turné med en nyelektrifierad Bob Dylan i mitten av sextiotalet.
Eller.. kanske ... "Vadå, Bob, ja, jag också, vi gick bara den enda vägen vi kunde gå.
"Men ... Hur stod ni ut?"
"Är du bän... vi gick bara den enda vägen vi kunde gå ..."

Och jag har läst några hyllningar.
Och jag kan instämma, även om jag inte alltid gillat resultatet, så har jag alltid tyckt mycket om Svante Thuresson, Beppe Wolgers kusin, Olle Adolphsons sladdige lillebror.
Jo, hans nya platta med tolkningar av låtar om Stockholm är härlig. Som nu, när solen skiner i ryggen när jag skriver, några lekande barn, någon läppjar kanske på första glaset rosé i Limhamn, och du, ssch, luktar det inte lite svagt av grill.
Rom i regnet och Stockholmstjej igen av Ulf Lundell, Olle Ljungström och Adolphson, Kent och annat.
Och, dra mej på en liten vagn, det är ju nästan så att man börjar längta till Stockholm. Jo, BoIS spelar där ikväll, om tjugo minuter.

Mina barn börjar vänja sej vid att grilla vid havet.
Jag börjar vänja mej vid vissa rockader i bänkmalmö.
Jag börjar ännu en gång vänja mej vid det nästan dagliga simmandet. 1800 meter idag. 7000 förra veckan. 6000 veckan dessförrinnan.
Post förkylningen som stoppade så mycket, eller infektionen, eller influensan eller vad det var. Två snoriga veckor.
Men det är historia. Vi ser väl framåt? Snart kommer hösten och den eländiga vintern.

Sunday, April 17, 2011

Whats the matter you, hey!

Uppe i hörnan av den vita väggen, uppe i taket i vrån där jag sitter och arbetar, studsar solen nu från någon fönsterruta utanför och in. Och det blir en höjd, en rymd och allt känns mycket större och möjligt.
En söndag med Svensktoppen och den fruktansvärda sången med Sanna Nielsen på fjärde eller tredje plats.
Innan lyssnade jag två gånger på Kajsa Grytts nya skiva.
Det är skillnaderna som gör det. Dynamiken. Den nödvändiga friktionen.

Det är som när jag avskyr en viss atityd i Landskrona. Ofta en attityd som jag hittar anonymt på Landskrona Postens nätupplaga, diskussionerna där. När okunskapen och illviljan, empatilösheten, frodar fritt. När människor slipper tänka, slipper ta ansvar, bara enkelt hata.
Det är min distans till staden. Skillnaden mellan nättidning och papperstidning.
Skillnaden mellan dom som kan och vill läsa och förstå, och dom andra.

Det är som när jag hoppade av tåget i Landskrona för några år sen, skulle till mina föräldrar i Borstahusen. Mer än tio år sen. Stationen låg vid ... stationen, alltså inne i stan. Ettan, bussen, skulle ta ett slag. Det var en vacker dag, jag beslutade mej för att promenera några busshållplatser för att ... jag ville inte vänta, för att jag ville gå.
Sen kom bussen när jag var vid Folkets hus, och jag hoppade på och visade min tågbiljett som skulle ge mej gratis färd.
"Varför hoppar du på här!?"
"Jag tog en promenad."
"Ja,men du måste hoppa på vid stationen."
"Det står ingenstans."
"Nä, men hur ska jag veta att det är din biljett ..."
Så. Ungefär.

The Moniker går direkt in på andraplatsen, i sanning en vedervärdig sång.

Det är som när jag förra veckan gick och njöt på Sönder Boulevard i Köpenhamn. Sol. Hög musik på Grottan men jag gick inte in. Köpte ett smörrebröd med rostbiff och ett med leverpastej, tretton spänn styck, i lokalen sidan om istället. Satt vid ett av dom två små borden och åt och läste Somerset Maughams Den vassa eggen. En intressant bok som jag inte läst på sisådär femton år (mer om den en annan dag).
Sen satt jag på Skammekrogen och skrev och tittade ut genom det stora fönstret, och kyrkan med heltäckningsmatta var öppen och jag satt där ett slag och samtalade. Jag är ofta ensam. Jag vet inte vem jag pratar med. Och min mun är tyst.
Men jag skulle åka hem.
Och danskarna är dåliga på tider och tåg.
Så jag (som inte tycker om att vänta) åkte till Kastrup, rullbandet där idioterna inte förstår att man kan gå eller stå vid sidan, och upp och andas flygplats och iväg. Tio minuter till mitt malmötåg skulle komma.
Då kommer polisen och undrar vad jag håller på med.
"Vadå då?"
"For at vi er den danska politi."
Rödlätt, småfet, dryg.
Så jag fick visa mitt pass och dom kollade upp mej.
Jag suckade och himlade med ögonen. Ville be dom dra åt helvete,men han var verkligen barsk och jag vet inte vad han skulle göra.
Sen var ju allt grönt.
Sen sa den dryge snuten till mej att jag inte skulle "spille fornarmed".
"Jag spelar inte", sa jag, och han såg verkligen arg ut då.
"Vi gör vårt jobb, skyddar människor. Och du ser inte ut som en turist."
Nähä. Heloch ren och lite lukt av rök från Skammekrogen.
Jag hatar Danmark och Landskrona.
Jag älskar Danmark och Landskrona.
Man får det onda med det goda.

Wednesday, April 13, 2011

Irländskt väder långsamt

Igår regnade det, och en kall vind. Jag har inte mycket att säga om igår. Kanske lite om Annas sätt att använda tejp till teckningarna som sitter på väggar, dörrar, ligger i högar.
Kanske den där goda kycklingen, och kallskuret, fläskfilé. En god sås, potatisgratäng, oliver, körsbärstomater, till och med schalottenlök.
Kanske berätta att Elsa och Johanna åt med god aptit. Men den där Anna: mattrotsaren.

Men i måndags ...

Men i fredags ... jag måste få det ur mej.
Om man, när man rankar en människa, utgår från den personens egna pretentioner och möjliga begåvning, och sen utgår från vad den människan verkligen gör.
Så måste jag säga att Alex Schulman måste vara en av Sveriges minst coola människor.
Alex Schulman har en sorts lista i fredagens nöjesbilaga i Aftonbladet. Ja, innovativt, en sån lista som Tom Hjelte hade för evigheter sen, som Virtanen hade innan han började växa upp i sin nöjesjournalistik. Och nu, entreprenören och tyckaren, Schulman som försöker vara cool, lite oväntad och han hö höar särkilt med den mindre framgångsrike lillebrorsan när han tycker att han slaktar heliga kor.
Men i fredags ... mest ute var Mauro Scocco. Mauro var den värsta mansgrisen riket skådat.
Varför?
Jo, Mauro hade i en längre intervju berättat att han inte ville göra en omgång till med Plura och maten. Han trivdes inte i rampljuset. Han hade tackat nej till Så mycket bättre. Han vill inte figurera i ett sammanhang där alla älskade alla halvkonstlat framför tevekamerorna, han tyckte att det skulle kännas obekvämt.
MEN! OM! han nu skulle vara med (vilket han inte skulle) så ville han vara bland människor han kände och respekterade, till exempel Plura och Lars Winnerbäck, och några andra män. Bara män, ja.
MEN! Han ville inte vara med!
Så, Schulman slår på stora utetrumman. Mansgrisen Mauro.
Schulman som inte vet vad nej eller intigritet betyder. Schulman som är med i allt, nu senast det där avdammade vitsprogramemt som man hatade redan för tjugo år sen.
Innan dess? Programledare för Paradise Hotel. Och mer och mer och mer, skit, bara han får synas.

Men i måndags ... jag tog ett tidigt tåg. Ett av dom nya pågatågen, där trivs jag inte alls lika bra som på öresundstågen. Det är för öppet.
Och solen kom när jag kom till Landskrona. Bussen till centrum. Museet var stängt. Gick ut till slottet och runt, bort på linjen och till vattentornet och Seglarpaviljongen hade renoverat och nyöppnat. Och solen. Och lä. Och det var så skönt att sitta. Jag läste lite manus och ändrade. Skrev lite. Läste Kvällsposten. Och småbåtshamnen och rännan och kallbadhuset, och Ven där och Köpenhamn där. Och hela tiden solen.
Och allt som har hänt och jag såg allt samtidigt och det blev ju en förbannad röra, så mycket kan man inte samla eller smälta.
En promenad till och dom håller på att bygga en ny småbåtshamn vid det gamla färjeläget, fast nu är det för annat folk och heter därför marina.
Och en synskadad dam med rollator kunde inte komma fram och jag lyfte rollatorn och hon höll sej i mej och jag sa: ett trappsteg till och hon var tacksam och jag kände mej god.
Sen träffade jag Thomas på Speakers Corner och vi får nog ihop något. Vi kan, om Mammon vill.
Och vi fick skjuts av Henke till IP och det var ju en sådär tillställning.
Öresundståg till Malmö och det var bra nära ljummet på cykeln till Limhamn i den sena kvällen.
Och jag vaknade en tisdag och det regnade och blåste kallt.

Tuesday, April 12, 2011

Go!

Nu intervjuas Lars Yngve i Radio Malmöhus, dagens profil.
Jag gillar Lars Yngve och hans tidning Nya Upplagan. En eller två gånger har jag själv bidragit med texter i tidningen som kommer en gång i månaden. Över femtio nummer nu. Bono skriver, Noam Chomsky, Yoko Ono. Det är ganska tufft.

Sån där Spotify. Jag lyssnar på Stefan Sundström, Fem dagar i augusti, inte så dumt. Lite av det där avslappnade lugna stonessvänget som han gjorde så bra med Apache på Vitabergspredikan, för ett liv sedan.

Då, när vi flyttade till Vollsjö 2003 var det vår och jag hade gett ut tre korta romaner. Hade ett kontrakt på den tjocka Och fortsätta vidare bort med Wahlström & Widstrand. Och Elsa var några månader och huset var stort och trädgården ljuv i maj. Ån och pistolskotten och dansbands- och sextiotalsmusiken från galningarna som njöt vår och försommar med ett glas till, och ett till.
Vi gratisprenumererade på Ystads Allehanda. Lars Yngve skrev om musik och nöje. Han såg ut som Magnus Ugglas lillebror. Han skrev annorlunda nöjesjournalistik. Mycket jag. Vindlande, ibland var det svårt att hänga med i svängarna. Humor.

Jag tycker inte alltid om allt som står i Nya Upplagan. Men jag gillar satsningen. Det respektlösa. Jag gillar det mesta.
Det är där (och inte i kvälls- eller dagspressen) som jag läst intervjuer med Lloyd Cole och Chrissie Hynde när dom gav ut nya skivor. Men dom är ju föredettingar? So what, dom har fortfarande mycket att säga, på ett bra sätt. Sånt fattar Lars Yngve.

Och mitt i detta, vad ska jag säga om denna Reinfeldt. Han som säger att det är dom sjuka och arbetslösa, socialbidragstagarna, som är vinnarna när nu regeringen återigen ska sänka skatterna för dom som redan har fått skatterna sänkta.
Men jag förstår Reinfeldt. Eftersom all service i samhället försämras och blir dyrare i valfriheten måste ju folket (dom som räknas, dom två tredjedelar som har det bra) har högre lön för att inte gnälla häcken av sej. Och gnäller gör dom, eftersom folket blir dummare och dummare, eftersom lärdom är töntigt och fult, djupgående analys är nördigt, kultur och bildning är snobbigt och elitistiskt.
Och Reinfeldt är slug.
Som kyrkan förr.
Till slut har han en lätthanterlig pöbel, sänd dom några smulor och vita lögner till, kom och ät ur min hand.

Sunday, April 10, 2011

Jajamensan, fattas bara

Då, i början, kommer jag inte ihåg så mycket.
Vi hängde över taket av plåt, där spelarna kom in på planen från omklädningsrummet.
Ibland möttes vi upp hos farmor och farfar på Suellsgatan. Det brukade vara farfar förstår, farbror Hans, farbror Olle, pappa, jag och min bror, kusin Niklas, ibland kusin Johan.
Jag kan minnas fel.
Men det var någon som kallades Prillan, han kan ha haft nummer sex. Farbror Hans skällde mycket, han skulle min själ aldrig gå på en BoIS-match igen. Han kom från Schweiz. Jag tyckte mycket om.
Kusin Niklas och jag träffas ibland på ståplats.
Pappa och dom andra hade fasta platser på sittplats, ett barn fick följa med en vuxen gratis.
Kanske var pappas farbror Kalle med någon gång.
Vi brukade springa över till ståplats.
Det året Bois åkte ut vann vi första matchen mot Sundsvall (4-0, tror jag). "BoIS dom vinner allsvenskan", sjöng klacken.
Vi åkte ur. Min bror, pappa och jag var på Örjans vall och såg nederlaget mot Halmia, Gessles lag.
Sen åkte vi ur tvåan (som det hette på den tiden).
Och till slut slog Ole Jensen straffen och hela åttiotalet och början av nittiotalet var hösttvåor och Hässleholm och sen kom kvalet mot Trelleholla som vi förlorade.
Och ett slag stod vi på det som aldrig kallades Östra läktaren och Maddi slängde en ölburk ut på planen och blev utlyft men, senare, hittade vi honom på Akropolis, som vanligt.
Och Jocke Nilssons briljanta passningar som få förstod.
Så blev det allsvenskan och en bra Greger när han inte var skadad och vi skulle ut i Europa men åkte ur och åkte ur igen.
Att hålla på topplag är för nervklena.
Hammarby-fansen brukar hävda att dom har haft det jobbigt. Hå hå ja ja.
Håll på BoIS på riktigt i (åtminstone) tio år. Då vet du vad hårda bud är.

Friday, April 08, 2011

Idioter

Människor det inte är synd om är olika ledare inom HIF och dess supporterförening. I Malmö var det snuten som var stygga när idioterna från Helsingborg var fulla och förstörde på stan. Visst, några oskyldiga blev hållna av polisen, so what, varför blandar ni er med packet då? Som att gå med i en mobbhop men inte våga slå, bara skrika, och sen kissa i byxorna och säga, men jag slog ju inte.
Som att sparka på någon som ligger och sen peka på någon annan och säga: Han sa att jag skulle göra det.

Och nä, vi pratar inte om indoktrinerade tyska nazisoldater. Vi pratar inte om indoktrinerade amerikanska frihetssoldater som spontantorterar krigsfångar nu, och nu.
Vi talar om vanliga svenska civila som inte är förledda, som mycket väl vet vad som gäller.
När man gjorde inbrott, förstörde och gav sej på polisen vid bortamatchen mot Mjällby, då var det (jodå) danskarna från FCK:s fel.
Så står nån ledare för HIF i radion och säger: Vi vågar ta debatten.
Jaså.

Och nu har en HIF:are mordhotat en Mjällbyspelare.

Det gäller inte bara HIF.

På måndag är det premiär i superettan för BoIS. Jag får väl se hur många matcher jag orkar stå nedanför klacken där jag stått i åratal, och höra på hjärndöda mesar som skriker om bögar och blattar och är så töntiga som bara människor med låg hjärnkapacitet kan vara.
"Öh, vadå, vi älskar vårt lag."

Som puckot från Malmö som skulle fortsätta smuggla in bengaler för att han gjorde vad som helst för sitt lag. Då kan han ju betala böterna han orsakar. Fjåne.
Hjältar

Imorgon hålls Kittygalan i Folkets hus i Landskrona, den börjar 17.00. Anna-Lena Brundin och Özz Nujen kommer att uppträda tillsammans med lokala underhållare.
Sanne Rosqvist är arton och år och arrangerar galan, allt överskott går till Barncancerfonden.
Kitty Hansen var Sannes lillasyster, hon dog sommaren 2010. Hon blev fjorton år. Cancer.

Tuesday, April 05, 2011

Folkets röst

"Återigen har sossarna röstat utan att fråga svenska folket. Stalin gjorde samma sak." Kalinka, inändare i Kvällsposten.
Dom flesta partier och länder i världen röstar utan att fråga svenska folket. Det må vara jobbigt för världens näst mest självgoda och hycklande folk, men ändå sant.
Jag tycker personligen att det är rätt att medlemmarna i SAP själva bestämmer vem som ska styra partiet.

"Köpa sex utomlands är ingen mänsklig rättighet", säger några sossar med Morgan Johansson i spetsen. Därför ska svenskar som köper sex utomlands straffas i Sverige.
Jag opponerar mej.
Den svenska självgodheten får väl någonstans ha ett stopp. Nädå, vårt niomiljoners-land ska diktera villkoren för hela världen med vår rättrådighet.
Men, ska nu andra länder kunna straffa sina medborgare för brott dom begår i Sverige, såsom homosexualitet, abort?
Det där är cynism, enligt Morgan och hans desperata sossepolare. "Abort är en mänsklig rättighet." Det kan dom tycka. Det tycker jag också. Men, snälla nån, torka bort det självgoda flinet, respektera andra människors olika syn på rätt och fel.
Sverige, den moraliska världspolisen som berättar vad som är rätt och fel.
Som när debatten om fotbolls-VM i Tyskland handlade om alla som skulle knulla lagligt på bordellerna.
Dom flesta ville nog bara se på fotboll och dricka några öl, äta lite wurst.

I Sverige super vi och spöar frugan och barnen bakom lyckta dörrar. Då finns inte alkoholismen och misshandeln.
Vi knullar horor olagligt i lönndom. Då finns inte hororna.
Skjuter heroin med smutsiga sprutor. Då finns inte narkomanerna.
Och allt är frid och fröjd.

Jag minns när man smög runt i Landskrona som artonåring, nittonåring, man hörde pratet/skvallret/domen.
Ibland när jag har haft barnen med på krogen ser man snörpandet med munnarna. Ibland hör man någon halvslirig man "skoja", "ja, det ska börjas i tid."
I dom hemska länderna söder om oss går både tre och fyra generationer från samma familj ut tillsammans och äter och dricker. Har trevligt.
Skamligt, är ordet.
Skam, är vad du ska känna i ett riktigt Sverige, och skuld.
Jag ska räkna mina pengar en gång till, kanske måste jag ändå ha råd att åka till Köpenhamn för att få andas rök.

Monday, April 04, 2011

A day in the life

På den trettonde dagen var förkylningen äntligen hanterbar.
Motvilligt har jag fått skjuta upp och skjuta upp.
Så idag, på den trettonde dagen sprang en svart katt över vägen borta vid Zlatans kåk till. Men med vita tassar. Jag cyklade vidare, barnen på skola och dagis.
Och först i kön bland pensionärerna som också väntade på insläpp till Kockum Fritids simhall. Tio i nio, det magiska klockslaget.
Och vi är alla lite stressade.
Och jag hade snitsen kvar, först av alla i en alldeles stilla bassäng. Sen kom skolungdomarna, och dom slöa pensionärerna, och en som crawlade. Resten simmade jag förbi. Kände mej ganska rask ändå.
1200 fick räcka.
Och nu började vattengympagalningarna också dyka upp.
Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, och in och torka mej i bastun.
Och det är då jag vill hoppa i plurret igen, men nu har ju gympatokstollarna invaderat totalt.
Cyklade till bibblan och redigerade lite roman.
Så kom solen, och jag köpte bröd och korv och två lättöl, satte mej vid groddammen nedanför bibblan, där var det sommar.
Och nu sitter jag vid datorn och gör ändringar innan jag ska hämta dom små liven.
Kanske gör vi potatisgratäng.