Saturday, October 28, 2006

Sa enkelt i solen

Inga prickar nar jag skriver fran Aten, men ni som fattar fattar. Ni andra far ga en kurs.

Det var min snabbaste och enklaste bok. Den jag verkligen ville ha ut. Jag ville upp i sadeln igen. Tomas gjorde omslaget som var fint, aven om jag aldrig gillade solen med solglasogon.

Dom har sina kulor pa ett snore. Dom gor korstecken ofta, atenarna. Jag tycker om dom. Dom tar det coolt. Jag alskar att ta det coolt. Jag avskyr nar jag inte gor det, nar jag fangas av var vasterlandska tradpraktighet och stress.

Sa enkelt i solen var en oerhort viktig bok. Jag larde mej att beratta. Beratta om nan annan. Det var en lattsam bok att skriva. Men jag kanner annu hardheten under.

Igar tog jag en taxi till Glyfada. Sa sag jag havet och bad chaufforen stanna. Varfor aka langre an man behover. Simmade och flot i det salta havet. Jag lever har. Jag lever. Jag ar nastan grek.

TILL ALLA SOM INTE VILL FORSTA.
Varfor vara indignerad? Varfor med alla medel forsvara sej sjalv och attackera?
Varfor sager en, enligt flera, trevlig och klok manniska (ja, Jonas Bergh), upp bekantskapen? Varfor forbjuder han? Nar han vet att han inte kan forbjuda. Kan det vara sa att han vill att ni ska borja tanka sjalva. Att ni ska forsta att det inte handlar om hans bocker, hans person.
Forsok nu komma ihag att det borde vara prickar.
Kan det vara sa att ni ar ute pa en aker och aker?
Och man ska inte kora dar, nar det regnar och blaser och man sjunker. For man sjunker.

Aten. Vi firar en stor dag idag. NEJ-dagen. Vi firar, eller ... i alla fall min mamma (som var en del i Aten forr), har en nasa som en grekisk gudinna, hon sag ut sa i unga dar. Och jag ar fanimej mer nasmassigt grek an manga av dom fejkgreker jag ser overallt.
Men dom ar som dom svenska blattarna, dom slarvar med spraket. Det ar rena grekiskan for mej.
Men vi firar NEJ-dagen. Nej till italienska fascistmilitar-baser i Grekland. Nat sant kan vi inte fira i Sverige. JA-dagen, i sa fall. FEG-dagen, da vi blev innerliga med tyskarna, nazisterna, rasistmordarna.

Sa enkelt i solen var en viktig bok for mej att skriva. Att lara mej att komma in i andra manniskor. Att beratta deras historier. Jag tog mej vidare fran det. Jag var nynykter och satt pa bibblan i Malmo och skrev och kande mej duktig. Jag jar inte duktig. Jag ar bara en manniska som tror att man ska bry sej om andra.

Ett NEJ. Ett JAG FORBJUDER, ar kanske inte alltid det det verkar vara. Det kanske ar ett satt for dej att ta bort luddet fran din navel och titta lite langre in.

Tuesday, October 24, 2006

Alltid denna förbannade jakt

Det är för sent. Jag ska upp för tidigt. 4.42 i morgon. Bussen går 05.01. Jag är 37 år och kan inte sova på beställning halv elva. Jag kan inte vara pigg fem på morgonen. Men jag behöver mindre sömn, har jag förstått.

Det var annorlunda då, 1999. Jag var vaken med vem det nu var jag var vaken med. Jag var vaken på toaletten på Stortorget i Lund och vi sög i oss från sedlarna vi rullat, och var vakna ett slag till. Men fyllan tog alltid över förr eller senare. Tröttheten tog alltid över. Man kan inte göra allt. Jag koncentrerade mej på alkoholen.

Det är mörkt i Limhamn. Elsa sover. Jag tittar på henne ibland. Johanna sover, jag ska titta på henne sen. Men jag är vaken. Jag är äldst. Som han, ni vet, rektorn i den lilla staden i Nordirland, som vi bodde hos. Han var alltid uppe när vi kom hem. "Time´s a thief", sa han, och ville väl vara vaken för att stoppa tjuven. Jag kan förstå det.

Det var en gång en brorsa som var äldre än sin lillebror. Dom älskade varandra som bröder gör. Dom var varken tajtare eller otajtare än andra. Em lillebrorsa är ju en lillebrorsa. Och en storebrorsa har ju polare som är häftigare.
Men det fanns nåt. Det fanns tillräckligt för att jag skulle bli jävligt sne och sviken när något vi skulle ha gjort blev ogjort, när min brorsa kommit på något och sen blev det ändå något annat, som inte jag var med på.
Bland annat det handlar Alltid denna förbannade jakt om. Människor som älskar varandra och blir besvikna. Människor som till slut nästan förstår varandra och blir nära igen, på ett annat sätt, antagligen på ett bättre sätt.

Jag vill vara uppe tidigt. Jag vill somna sent. Den ekvationen går inte ihop. Inte idag. Jag hatar att ta eftermiddagslurar, kommer aldrig igen efteråt.

Jag hittade på en resa till Ven. Jag hittade på en resa till ett hus utanför Halmstad. Jag hittade på en lastbilschaufför. Men allt har hänt, fast annorlunda. Fast nästan likadant. Jag hittade på Hasse, en blandning av några polare och fantasi blev en person som jag tycker mycket om. Windys syster hörde ett samtal en gång, på venbåten, där några pratade om vem Hasse var i min bok. Hon vill säga: Det är min bror. Sorry, Agneta, men det är det inte. Men tillräckligt mycket för att ... nästan.

Alltid denna förbannade jakt kom ut exakt ett år efter Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Jag hade anteckningar, jag trodde på mej själv. Och kvinnan som hade förlaget ville också att vi skulle ta upp kampen med jättarna. Eller väderkvarnarna. Eller bara två människor i rosa moln. Ett mer påkostat omslag, men nästan ännu fulare.

Men jag orkade då, den våren och sommaren. När jag för första gången satt och skrev och visste att jag hade ett förlag som skulle ge ut boken. Jag satt med mina turk-folköl i nätterna och lyssnade på mina drömmande bröder ur stereon, och fönstret var alltid öppet, och jag rökte sällan då också, men ändå ibland bara för feelingen, som vi sa redan i San Fran på femtiotalet, beating around.

Ögonen hänger nu. Jakten är kvar, men ser annorlunda ut. Men vi ger aldrig upp, inte vi som stod på barrikaderna i Paris på sjuttonhundratalet och kämpade för allmän rösträtt i Aten under Antiken. Vad är allmän, sa dom, det ordet har vi inte uppfunnit än.
Jag ska dit om sex timmar, lära dom ett och annat.

Monday, October 23, 2006

Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar

Min första bok är min kortaste. Min första bok är den som tog längst tid att skriva.
Den började komma till i Skurup och Svinaryssland, som korta noveller. Som vackra noveller eller historier. Men karga. Om Drömmar. Om mej. Om en tjej som jag under lång tid var mycket beroende av. Men också om människor i min närhet, kompisar, om tjejer som jag var mindre beroende av. Snapshots som skulle fungera var för sej.

Men det gjorde dom inte! Det var ju samma människor, samma känslor.
Så såg det ut i början.

Jag åker till Aten på onsdag. Tar bussen från Limhamn fem på morgonen, ensam.
Hur såg det ut i Aten från början, det kommer jag aldrig att få veta. Det enda vi vet att det var en kvasidemokrati då och att det är en kvasidemokrati nu. Och många människor med olika värderingar är ändå jävligt kåta på att alltid ta upp demokratifrågan. Nu senast Sverigedemokraterna. Och Kent Hansson i Kvällsposten. Och alla andra som säger att kommunismen är en omöjlig ideologi, det har tiden visat. Och demokratin då? Vill jag fråga. Vad har tiden visat om den? Fröjd och ogiftiga äpplen i Paradiset?
Jag är för demokrati, i teorin. Jag är förtjust i tanken om kommunism, i teorin.
Allt jag ser är verklighet. Jag vet inte hur det hade varit om historien hade gått till på ett annat sätt. Om Hitler vunnit. Och så vidare.

Detta är en subtil koppling: "Hur funkar pillerna som ska minska suget efter alkohol?" "Jag vet inte, jag har inte provat utan. Men jag känner suget efter liv. Jag levde med alkohol, jag blev fri. Men jag blev fångad. Jag hade dött om jag inte slutat. Nu försöker jag leva igen, likadant fast samma. Pillerna är nog bra."
Jag slängde lådvis med dyra piller när vi flyttade från Vollsjö. Jag behövde dom inte. Mitt sug handlar om helt andra saker.

Jag flyttade till Upplandsgatan 1995. Jag slutade i Skurup efter två år. Fjärde våningen. Jag hade fönstret öppet och musiken hade just tystnat. Jag hörde ett ljud av metall som klipptes av. Det var min cykel. Jag sprang ner men kom för sent. Sprang efter men hann aldrig ifatt.

Pojken och flickan. Mannen och kvinnan. Huvudpersonerna i Jag kan lova ... hinner ifatt. Dom hinner ifatt verkligheten där drömmarna inte tar slut men ser annorlunda ut. Dom gör många saker för att ta sej in i drömmarna, för att slippa vara ensamma. Man kan vara ensam på många olika sätt.

På onsdag åker jag ensam till Aten. På måndagen kommer Johanna. På söndag efter nästan två veckor får jag träffa Elsa igen, min dotter. Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Det är konstigt. Att först vara själv, och se fram emot det. Att sen vara bara jag och Johanna, och se fram emot det. Men hela tiden vara utan min dotter. Det är något särskilt med det. Hur mycket vi än bråkar på morgnarna ibland. När hon ska gå och lägga sej ibland. Jag tänker på kvällarna i Aten, när jag ska prata med Elsa i telefon, hur ska jag förklara mina tårar för grekerna på tavernan? Det är något så särskilt med kärleken till sitt barn. Tänk om människor hade känt så inför flera. Hur hade det då sett ut?

När Bonniers till slut tackat nej till den tredje varianten av Jag kan lova lämnade jag Upplandsgatan för Svinaryssland igen. Jag och Janne bodde mitt emot Malmögrill och man några slängde soporna rakt ut genom fönstret. Men det var inte så farligt. Det var nog ett ganska vilt år och jag skulle skriva en annan bok, en ny bok, men det kom så mycket i vägen. Miljöarbete i Prag som bara vara två veckor av helt andra saker. Helt andra saker också i lägenheten där vi bodde. Smurffester. Och Janne blev kär och vi flyttade var och en till sitt. Han tillsammans till Möllevången och jag ensam i Svinaryssland.

Då hörde hon av sej. Kvinnan från det lilla förlaget. Och jag gjorde om Jag kan lova (som för övrigt hela tiden hade arbetsnamnet I det landet och var dubbelt så lång) till en tajt roman, skrev två helt nya kapitel, det sista vackra om uppgivenhet redan vid några och tjugo hos en kvinna som jag vet hoppas igen nu. Det går över, mina barn, det gör faktiskt det. Hela tiden. Och man slutar inte leva och hoppas.

Jag flyger ensam till Aten och jag har inte flugit ensam sen nittiotalet. Jag flög till Rickard i Paris, då var jag full. Jag flög till en uppläsning i Stockholm, då var jag full. Det enda jag tänker på nu är att jag inte vill sitta innerst.

Sunday, October 22, 2006

Liv och litteratur i Svinaryssland – del ett

Jag kom efter ett år på Fridhems skrivarlinje till Skurups. Jag kom från ett år på internat till ännu ett, till ännu ett på vischan, samma år som Ny demokrati hade partytält i centrala Skurup. Det var 1994 och jag hade just fyllt 25 år. Jag hade varit småpublicerad här och där men väntade nu på min första stora nationella publicering, den i Gruppantologin, den årliga debutantpublikationen som recenserades i alla dom stora tidningarna, och flera av dom små. Uffe, Bodil och Bruno var bara några som börjat där. Och sen kom världen, litteraturvärlden ... som var så lik rocknroll i mina drömmar.
Jag skrev på en roman om en ung och ganska häftig kille, men sårbar och osäker ändå, jag kände mej bra och osäker. Skurups skrivarlinje var bra, men jag kunde inte bo i ännu en byhåla med alldeles för unga folkhögskolestudenter ...

Så jag hamnade i Svinaryssland, norra Sofielund. Jag var fortfarande ihop med Malin och vi gick på Retro (som låg där Metro ligger nu, bestod av två rum och gamla udda möbler och rödvit-rutiga dukar, och cykelsadlar vid bardisken vid det stora fönstret) för att prata och träffa blivande konstnärer och musiker, lyssna på oljefatsmusik. Och på tjugosjuan (där Nyhavn ligger idag, fast bara hälften så stort) eller Golden för att lira flipper (och kasta pil på Golden också). Ibland gick jag själv eller med Danne eller nån annan på Wienerwald (Thaikrogen på hörnan torget Ystadsgatan) eller Sun City (Där man grillar kyckling idag, mitt emot Zarathustra, dit vi också gick ibland.)
Jag berättar krogarna bara för att det finns människor som minns, som tänker tillbaka. Men glöm inte att man ofta blir en smula nostalgisk, det var nog inte så jävla mycket bättre förr, bara annorlunda.
Så blev jag då singel och jag minns den där första lägenheten med den slitna parketten på Brobygatan. Jag minns Ello och hennes tokiga danskfinska kusiner med zigenarblod, jag minns sängen och flaskorna och knivarna när vi skulle bli blodsbröder. Och allt det illegala.

Men det var vanliga dagar också, fattiga med folköl och en liten svartvit teve och Ulf Lundells Xavante och jag skrev för hand det som till slut blev min första bok, den lilla Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Den som kanske så småningom äntligen kommer i en ny utgåva som pocket med extramaterial, men det får vi se. Det blir inte redan imorgon.
Jag åkte med Niclas Nilsson till Skurup varje dag, han har gett ut en diktsamling på W&W nu, och översatt från engelskan på Modernista. Mirja Unge och Eva-Maria Liffner gick också i den klassen. Och den trevlige Jesper Eng som jag försökte träffa i Göteborg.

Det här ska alltså mynna ut i att i torsdags var jag tillbaka i Svinaryssland för att lyssna på Ida Börjel, Andrzej Tichý och Niklas Söderberg läsa recept av Perec som blev roliga på sättet dom var skrivna, på sättet dom blev lästa.
Det ska alltså mynna ut i att Per Engström läste Harry Mathews längre essä-recept, eller glimtar ur det.
Det ska mynna ut i att jag stod och rökte (som jag gör ungefär en dag varannan vecka) på rätt sida Nobelvägen, back in Svinaryssland, och allt var likadant men alldeles annorlunda. Det fanns inga krogar som På Besök på den tiden, inte ens på Möllevången (det var innan Tempo, absolut innan Volym). Det fanns bara Malmö Grill då, och dom fick givetvis sitt tillstånd indraget efter en alldeles för seriös litteraturkväll (only kidding, om litteraturkvällen alltså).
Det ska i alla fall mynna ut i att vi var och glodde på ett häftigt hus i gamla Svinaryssland idag. Det ska vi inte heller köpa.

Thursday, October 19, 2006

GOING TO THE COUNTRY

Järnvägen var nerlagd, rälsen var borta. På våren när allt började blomma, trädens blad,var det som en ljus tunnel. Och jag gick där Piraten tog tåget till Lund en gång tidigt nittonhundratal. Det var spännande.
Att gå på banvallen var något särskilt, över bron över ån, förbi det gamla pumphuset.
Och på vintern, snön som låg längre i Vollsjö än i Landskrona eller Malmö. Vägen på banvallen var alldeles vit. Jag lyssnade på Svenska Akademiens första platta i freestylen ofta den vintern, minns jag. Och vi hamnade i Landskrona sen till slut. När veden var slut, när grannen var dräpt, när allting krympte till vårt hus och trädgård. Men det var ett fint hus.

Och Landskrona funkade inte heller, fast att radhuset vi hyrde hade tre våningar och låg alldeles nära havet med fantastisk utsikt. Och dom trevliga människorna på gården, landskronafolk, och en afrikan och en dansk. Så snälla dom var mot Elsa. Men det gick inte.

Men kolonistugan behöll vi när vi flyttade till Malmö igen, till Limhamn. Vi har nästan bott här i ett och ett halvt år nu, inte illa. Så det börjar skava.
Vi kommer aldrig att ha råd att köpa det hus vi vill ha i Limhamn. Ett hus med möjligheter, som det heter på mäklarspråk.
Och ändå trivs vi i vår lägenhet. Men den kan ju inte bli större. Och det är långt att ta sej till LA bara för att få en timmes kontemplation i kolonistugan. Man saknar en trädgård. Man saknar en möjlighet att kunna vara entreprenör, arrangera saker, litteratur och musik, tjäna pengar, som jag måste om jag ska kunna fortsätta att vara författare nästan på heltid.
Man saknar en trädgård. Som Hasse sjöng i Noice: "Har man vatt i en storstad och smakat på livet, vill man alltid tillbaka, oh oh oh Metropol." Nåt sånt. han smakade på livet i en spruta han, kom aldrig tillbaka. Om man vill gå åt melodramen.
Har man ägt ett hus och smakat på gräset, vill man alltid tillbaka, oh oh oh, ja, vafan då?
Gud, som jag kunde sakna staden i Vollsjö, Malmö mest. Men jag är annorlunda nu, går inte ut lika ofta. Och Skånetrafiken kör ju till Hammenhög.



Hold your horses. Vi har inte köpt det här huset. Vet inte ens om vi vill det. Men när jag nu lärt mej att lägga in bilder och inte pallar skriva något genomtänkt långt och råpoetiskt, så kör vi det här.
Jag ska dit och titta i morgon. Sen får vi se vad vi gör.
Man ska alltid försöka, så slipper man ångra sej sen. "Fan också, att vi inte åkte och glodde på det där huset." Surt att vara bitter för att man inte försökte.
Det är mycket som ska klaffa. Vi köper inga grisar i säckar i vår familj, i alla fall inte förrän vi är över ån, det har vi en regering och en stor del av den röstberättigade allmänheten som sköter åt oss.

Om allt går jävligt fort (vilket det antagligen inte gör, eftersom jag tydligen blir äldre och klokare och lyssnar mer på min fru) så kan jag åka till Aten nästa vecka och titulera mej pensionatsägare. Det, mina vänner, är en dröm. Och drömmar kan bli sanna. Men det finns en verklighet också.
Fattar ni? Vänta med att ringa och boka, alltså!

Monday, October 16, 2006

Förfest vid Citadellet i Landskrona medan mörkret faller



Kryss i taket. Nu lämnar jag anonymiteten. Mitt första inlagda foto. Det tackar jag Windy för. Detta är alltså i vår kolonistuga, med fräscha ljusa träväggar, som en bastu, som en alpstuga, eller på vakt och jakt efter älg. Och här skjuter vi inga kompisar. Det här är Vilda Västern, inte Sverige.

Sunday, October 15, 2006

Kort weekend i LA under kulturnatten. (eller ... Rapport från hela Sveriges anal, hela präktighetssveriges alibi, helylleanledning till att klappa sej själv på axeln: "Ah ja, såna är inte vi i alla fall, aggresiva blattar eller tokiga rasister.)

En (mar-)dröm blir verklighet.
Windy och jag gick in på Bok o Papper innan solen gått ner. Det var fullt av folk, men fler och fler försvann, vi förstod inte varför, till slut var det bara vi kvar. Det var obehagligt och vi hörde ljudet av pistolskott och krossat glas. När vi kom ut upptäckte vi att mörkret fallit, staden var alldeles tom. Vi förstod varför alla dom andra hade gått. Det var nästan vindstilla och kylan kom och man hörde allt, men det var osäkert tyst. Men vi hörde ångestskriken från dom skändade ibland, vi hörde flåset i nackarna, men vi såg inget. Dom är ju alldeles mörka ...

Så gick det alltså inte till.

Fredageftermiddag och vi käkade lunch på Babas, Johanna och jag, sen tog hon och Elsa tåget till Kalmar. Jag drog till LA.

Vi var en blandad skara människor som hoppade av på perrongen som kallas stationenn, det finns två perronger, en mot norr och en mot söder. Slätten blåser nästan alltid, men inte idag.
Jag tog bussen ut till Borstahusen där jag skulle få låna min pappas cykel. Vi snackade lite, han drack kaffe i solen. Han berättade att han skulle på Frälsningsarmén sen, dom har många bra artister där, sa han, och radade upp några av hans gamla tandläkarhögskolepolare som fortfarande spelade jazz. Pappa har lagt av.

Kolonistugan. En stillhet så ljuvlig. Det är som att det bara är jag och stugan och trädgården, dom hundratals år gamla träden runt om. Att lyssna på dansk eller finsk radio. Att slappna av. Att sätta igång värmen och komma ihåg att jag glömt nycklarna till dasset igen.
Läsa gårdagens HD/NST/LP och se att jag hade en liten text inne om att visst fan kan man gå ut, vill ni gå ut så gå ut.

Sen kom Windy och han drack vin och jag drack mer lättöl och vi pratade om sånt som män i yngre medelåldern gör, bloggar, musik, böcker, Waterboys, politik och relationer. Och GI-bantning, givetvis. Han börjar bli lite mager, min tävlingsinriktade bantarvän.

Min hungrige bantarvän. Och det var mörkt när vi gick bland vallgravarna och hörde tystnaden och förväntningarna. Mina utvecklingsstörda vänner skulle snart uppträda på Slottscaféet men vi sket i det. Gick till Bok o Papper istället där en illa uppklädd kör sjöng vackra bitar med viss sakral ton. Jag pratade med både Peter och Lena och lovade att ha en ny bok till nästa år, att prata om och signera. Det lovar jag.

Så förbi ungdomshuset där invandrarungdomarna håller till. Så in på Frälsis men uppträdandet var just slut. Så över torget där ingen slog oss i nacken med illegala batonger. Klockan var åtta och staden var blandat glatt fylld av folk, olika färger och åldrar.
In på Akropolis och varsin grekisk prisvärd maträtt, lagad av en dansk och en kurd.

Sen vidare på stan, till Maddes krog och andra bokhandeln, några speedade gamla kompisar, några fulla halvt bekanta, en av dom antagligen sverigedemokrat, eller inte.

Vi hamnade på Speakers Corner till slut. Träffade Maddi och Pekka. Två svarta män som var polare med Rosa var också där, en höll up dörren till toaletten åt en snubbe som jag vet har vissa rasistiska tankar, dom log mot varandra.

Nä, det är ingen kärlekshistoria. Nä, det är inget sätt att förvränga verkligheten. Det var vad jag såg bara. Jag såg rakt upp i analen och upptäckte ingen skit.

Soffan kom sen, hon hade varit i Malmö.
Jag väntade på bussen med Windy, klockan var kvart i två och jag borde se full ut när jag cyklade genom farliga områden i Landskrona, men jag kom helskinnad till kolonin som var varm och skön, jag somnade tryggt.

Var på torget på förmiddagen och köpte dansbandsskivor och några böcker till Elsa. Träffade den pensionerade fotografen Anders Hilding, över sjuttio och stilig som vanligt, fångade mej med käppen. Han bor i England nu men ska ställa ut på museet i februari. Sen tog jag en dubbel lättöl hos Poul på Seglaren och läste tidningar, inga rapporter om rån eller misshandel.

Jag cyklade längs havet i Landskrona. Många människor ute. Alla verkade glad för den extra dagen av sol och stillhet. Så kan det också se ut i Landskrona.

Sen lämnade jag tillbaka pappas cykel och tog bussen till stationen, två rågblonda killar kom in med jordiga skor och la direkt upp fötterna på sätena mittemot, såna är dom, svennarna, allihopa. Det är härmed bevisat. När jag sa till dom var dom lite slentriandryga, men inte hotfulla. Såna är dom, svennarna, mesiga.

Tillbaka i Malmö. Tog en sväng om Bullen innan jag skulle hem. Två kvinnor i sextioårsåldern var lite halvkulturella och drack vin vid stammisbordet där det var en plats ledig.
"Jaså, har du vatt i Landskrona?"
"Och du blev inte rånad?"
"Det där snacket är nog lite överdrivet", sa jag och hörde sen hur den ena kvinnan kvasianalytsikt förklarade varför det gick som det gick i La, om hur det var i LA. Inte för att hon brukade vara där, inte för att hon hade någon relation till stan. Hon bara skulle snacka.
Jag bytte bord och lyckades hålla min käft.

Thursday, October 12, 2006

Literaturelovers in LA

Jag vet att jag inte är Sveriges mest älskade, lästa, lånade författare. Men jag lyssnar på en bortglömd sång av Mikael Wiehe nu, som dök upp på ett gammalt blandband. Från Hemingwayland, tror jag. Åttiotalssyntar. Oh Mama Mama, sjunger Mikael.

Jag vet att jag inte är Sveriges osv ... Men en gång sa min gode vän från LA, Janne, att jag lät som Wiehe efter en upläsning. Jag har ännu inte fattat om det var en komplimang. Antagligen var det bara roligt.

Jag vet att ja... Men häromdagen fick jag ett brev från Författarfonden, förra året lånades mina böcker 5489 gånger. Det tycker jag är bra. Kanske två tredjedelar läste böckerna också, det är roligt.

Nu kommer jag till början på poängen.
Kära barn, när jag var en liten ännu mer okänd skit, när jag gav ut mina första två böcker på ett litet landskronaförlag, så köpte i alla fall Peter och Lena in böckerna. När jag gav ut min tredje bok (den lilla Så enkelt i solen) på det lilla malmöförlaget Fakir gjorde jag min första boksignering hos Peter och Lena som då höll till på Järnvägsgatan (där Killbergs ligger nu, men gå till Peter och Lena, dom är obundna). Peter köpte en massa böcker som han skrev ett mysko kvitto på. Sen gick dom i konken. Men Fakir och jag gick med vinst.
Nu håller dom till på Eriksgatan, i Sture Anderssons gamla sportaffär (Sture och hans son Sten är gamla cykellegender i Sverige) bredvid min pappas gamla tandläkarpraktik. Bok o Papper heter affären, dom har även antikvariska böcker. Dom tycker verkligen om böcker.
Dom två senaste av Landskronas kulturnätter har jag blabbat och signerat böcker där, vi kommer alltid överens. Det är trevliga människor, Peter och Lena, men utrotningshotade i en bransch som mer och mer skiter i litteratur, som bara vill sälja, profit profit profit, som vi sjöng, med order uppifrån från någon centralt belägen chef. Ingen kärlek till litteraturen där.
Och ändå är det varje år Bok o Papper som har det bästa programmet av Landskronas två centralt belägna bokhandlare. Jag känner föreståndaren på Killbergs också, det är inte hennes fel. Hon är ju toppstyrd.
Men Peter och Lena styr sej själva, frågan är bara hur länge.

Om det är någon som ska till LA på fredag under Kulturnatten, sväng inom Bok o Papper och köp nåt, så har jag betalat tillbaka. Jan Sigurd och andra ska dit. Så håller vi liv i bokhandeln som får sin bana ständigt grusad, ett slag till i alla fall.

Tuesday, October 10, 2006

God is in the house överallt, eller maybe not.

Jag har alltid tyckt om kyrkor. Min pappa tycker om kyrkor. Jag minns besök i andra städer i Sverige och andra länder, när han gick sina egna vägar för att titta på kyrkor, kanske höra en orgelkonsert.
Jag eller mina syskon följde inte med. Vi drev inte med honom, men visst var det mossigt. Vi drev med pappa ibland, men han kunde bli mycket irriterad. Jag känner igen det nu. Att jag blir irriterad när någon skojar om vissa av mina sidor som jag vet är särskilda, som jag själv skojar om. MEN INGEN ANNAN.

Jag lyssnar på Lloyd Cole, som om han var tillbaka. Som om han varit borta. Jag har lyssnat på hans senaste plattor, dom har hållit god klass. Det är väl vi, hans lyssnare, som tappat lite av behovet.
Don´t get weird on me, babe, var väl den senaste viktiga för mej. Men den nya är väldigt bra.
Och Alf, jag minns honom i Malmö när han hette Håkan och sjöng på engelska. Han var kaxig och dryg, som hans musik. Det är bra.

När jag var en mycket ung tjugoåring i Jönköping, lärarstudent, sa min handledare till mej att jag borde skaffa en tro. Jag har i perioder försökt sen dess. Jag har alltid haft en tro, men ingen religös. Jag vill ha den, jag vill ha den tron som är visshet. Jag vill ha den tryggheten och ron. Att allt är i någon annans händer? Är det det jag menar? Nä, men att man har någon som fångar en när ens fria vilja fått en att snubbla från den slaka linan.

Jag tänker mycket på att vara god. Jag lyckas inte alltid. Men jag ser mej som en djupt moralisk människa. Jag har principer. Dom som känner mej kanske skrattar och tycker att dom aldrig hört sån bullshit. Men då kanske ni inte känner mej hela vägen, ändå. Jag strävar efter att vara god. Att stå på rätt sida.

"Nä, men att man har någon som fångar en när ens fria vilja fått en att snubbla från den slaka linan", skrev någon en gång. När jag tänker efter, det har jag nog alltid haft. Annars borde jag nog varit död. Sånt verkar häftigt att säga, jag vet inte, det är inte därför. Men jag tror det, att det är konstigt att jag lever. Och jag är mycket tacksam. Jag hade inte klarat det ensam.

Saturday, October 07, 2006

Vem är en vanlig människa i Landskrona och Paris, i Bagdad

Idag sprutar det vin ur fontänen, Västanvinden på Rådhustorget i Landskrona. Det var längesen sist. Det var dagarna efter den vintern i det tidiga nittiotalet när vi spelade fotboll på snön och sprang tillbaka in på Akropolis emellanåt, smugglade ut några öl eller en vinare.
Ja, jag vet, på den tiden man kunde gå ut nattetid i Landskrona. Visst fick man på flabben av nån knutte eller nån vanlig full arbetslös knuda som stod och skrek åt en kille med gitarr att spela Wilmer eller dö. Men dom var ju i alla fall svenskar.
Men det var halt som fan på torget och man började senare spruta sprit ur fontänen, för att det inte skulle frysa, elle för att det skulle tina. Men muslimerna dricker ju inte sprit, dom är ju inte kloka. Så idag hjälper det inte, inte nu när vi är invaderade.

Idag sprutar det franskt rödtjut ur fontänen på Rådhustorget, Västanvinden blåser från söder och Landskronas litteraturälskande befolkning har fått sin egen ledamot i Svenska Akademien. Må han nu för helvete på allvar se till att inga jävla blattar får Nobelpriset. Stå upp för din stad, Jesper!

Jag har träffat Jesper Svenbro två gånger, pratat i telefon med honom någon gång, en gång med hans fru. Hon kommer inte härifrån, men kan svenska ganska bra, vad jag förstår. Om två och ett halvt år går Jesper i pension, då ska han flytta tillbaka till Sverige, till Stockholm. Det är säkrare där, inte lika hårda språktest, kan Silvia så kan väl Jespers fru.
Jag känner inte Jesper Svenbro.

Jag kan alltså vara sarkastisk. Jag kan vara ironisk.

Jag tycker alltså mycket om Jesper Svenbro.

Jag träffade honom på teatern i Landskrona. Vi blev intervjuade, samtalade från scenen, läste ur våra böcker. En enormt bildad forskare och poet med rötterna kvar i den skånska myllan, i Landskrona. Han är högt upp på den intellektuella stegen, den så många människor är så rädda för. Att man inte ska förstå. Att dom där uppe är stroppar, snobbar, von oben, tror att dom vet allt.
Annat än vanligt folk det.
Så kom Svadde. Pappas kusin som alltid halkat till lite, när dom andra såpat stegen. Och Svaddes fru som har en hög röst. Två människor som jag tycker om, som jag snackar med ibland, på stora släktträffar eller på fotbollsmatcher. Och när Svadde och hans fru kommer på mina framträdanden. Va, kan dom? Dom som är så konstiga, så låga.
Ja! Det kan dom. Många andra som är mej mer närstående kommer aldrig eller sällan. Men Svadde och hans fru kommer.

Men den kvällen. Jesper satt vid det fina bordet, jag satt också där. Och folk från kommunen och sånt, nån journalist. Och Marie Hermansson.
Jesper pratade om Grekland under Antiken.
Så kom Svadde, och jag tänkte att han ska väl snacka med mej, stå och tuggmala lite. Men nej! Han skulle snacka med Jesper. Och Jesper snackade. Dom var gamla klasskamrater.
Jesper gräver i myllan, i Grekland eller Paris eller Landskrona. Dom höga är aldrig så höga, dom låga är aldrig så låga.

När jag gjorde Landskronaboken (redaktör och skribent) hörde jag av mej till Jesper, undrade om jag kunde få planka en text som han publicerat i Glänta, vad det skulle kosta.
"Är det inte bättre med en nyskriven text", undrade han. Jo, givetvis, men det hade jag inte ens tänkt på att våga fråga.
Han skrev i alla fall en bra text och mej veterligen har han ännu inte krävt att få honoraret på några tusen efter skatt.

Grattis Jesper!

I den av mej (!) initierade kulturdebatten i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas framfart (där Frdrik Ekelund skrev första inlägget) vinner Niklas Söderberg ganska säkert guldet. Jens Nordenhök får silvret och dom andra debattörerna får dela på bronsmedaljongen, förtjänstfullt arbete med flera kloka åsikter, men ingen nådde Niklas höjder. Gratis Niklas! (Läs på sydsvenskan.se, kultur, antar jag.)

Jag undrar fortfarande var dom demokratitörstande sverigedemokraterna befinner sej. Dom som vill vara med i matchen. Blir dom ständigt refuserade? Är dom icke förmögna att uttrycka sej i skrift? Eller är dom bara intresserade av att föra debatt i sina egna forum där alla nickar i samförstånd, där man slipper förklara sej på djupet?

Ni ska veta att i Sydsvenskan har olika debattörer som alla mer eller mindre tillhör vänsterfalangen uttryckt flera olika åsikter, kollegor har bråkat med varandra i en öppen debatt. Det är alltså dom som ni kallar för kommunister som vill förbjuda demokratin. Dom har uppfört sej som i demokratins vagga, i Aten. Och ni är bara tysta, varför det?

Thursday, October 05, 2006

Man måste ju leva och försöka vara fri, i Malmö, överallt

När jag blev lämnad av en av mina få riktiga kärlekar, 1992 i Landskrona, rasade världen samman. Jag hade provat Jönköping och Lund med ganska dåliga resultat. Jag var tillbaka i Landskrona, hade drömmarna kvar. Musiken, skrivandet. Att ta sej bort.
Jag blev lämnad och hade redan en fängelsevistelse för grovt rattfylleri bakom mej. Jag var ingen gröngöling, jag drack mycket. Men när den värsta saknaden och sorgen hade tryckts bort, så började jag skriva på allvar. Jag pluggade litteraturvetenskap också, med mediokert resuktat. Utan studiemedel, bara soc.pengar att leva på (och en hjälpsam mamma och lite försäljningar av olika saker). Men jag började skriva ärligt, på riktigt, från hjärtat.

När min största kärlek funderade på att möjligen lämna mej var det vinter 2006. Det var hårda bud. Vi var föräldrar. Vi var tvungna att tjäna pengar, tänka på andra än oss själva.
Att vara fri, vafan är det?
När man är 23?
När man är 36?
När man är 33, som min fru?
Det är samma känsla, men inte inför samma saker. Kanske.

Samma saker. Hösten 92 och våvintern 06 åkte jag till Köpenhamn (ibland Helsingör).
92 med färjan från Landskrona och ibland hem med Pilen från Malmö. Numera åker jag tåg, sämre, men visst. Till Helsingör åker man ju färja men jag har så svårt att förstå smålänningarna med resväskor som rullar. Dricker dom verkligen så mycket, dom småländska (och halländska) pensionärerna. På krogarna tar dom ju bara en liten fatöl.
Och färjan tar för kort tid.

Den kalla hårda karga vintern 06 började vi gå i familjeterapi. För att kunna gå vidare, förhoppningsvis tillsammans. Vi gjorde andra saker, bråkade, undrade, tvivlade, hade roligt. Mer och mer roligt ju mer våren kom, sommaren kom. Fler bra stunder, färre dåliga. Terapin var en neutral plan att prata på, för att sedan fortsätta utvecklas, var och en för sej, och vårt förhållande. Vi förändrades, försökte, slipa bort dåliga sidor och förstärka bra. Behålla oss själva ändå, små vridningar.

Det var jobbiga dagar hemma i när det fortfarande var vinter och våren aldrig kom. I Köpenhamn köpte jag böcker av Dan Turéll på danska och flydde. Jag åkte tåg till Landskrona, ibland hoppade jag av och stannade, ibland åkte jag tillbaka direkt igen. Åka tåg. Vara på väg. Gå runt på gamla och nya gator i Köpenhamn, vara en annan människa, en som inte behöver ta ansvar. Det är kanske att vara fri.
Men så ser inte verkligheten ut. Så kan man inte göra varje dag. Inte om man är 36 eller 37 och vill vara en bra pappa och man.
Men man kan göra det en dag i veckan, jag kan, och jag kan jobba under tiden. Nu börjar vi lukta på friheten.

Att vara fri. Att tjäna pengar.
Nu börjar Malmöboken bli klar. Sjutton författare och journalister födda från tjugotalet till åttiotalet har skrivit personliga berättelser om Malmö.
Som flera har gjort om Stockholm.
Som Hylinger har gjort om Göteborg.
Turéll om Köpenhamn.

Det är kul att gå omkring i författares städer, göra sina egna fotspår men tillhöra något större.
Det är att vara fri för mej, och ändå göra det nödvändiga, att vara redaktör i ett halvår och få en hyfsad månadslön. Men jobba hemifrån, eller från Köpenhamn. Att sköta det mesta själv men ha bra människor runt mej som kan ge råd och göra sånt som jag inte klarar.
Det är ett jobb som jag måste ha. Men det är ett bra jobb. Jag kan leva mitt liv så, i väntan på den stora kioskvältaren. Eller pensionatet där jag ska vara Basil. Eller golfbanan jag ska bygga. Vi får se. Men jag vill ingå i en helhet som innehåller fler människor. Men jag vill vara min egen ö ändå.

Hylinger och Hedlund och LT Fisk ikväll på Inkonst.
Sista gången hos familjeterapeuten igår. Hon sa att vi klarade oss för att vi hade en så bra grund att stå på från början, att bygga vidare på. Det trodde jag hela tiden, men vågade inte hoppas för mycket. Nu vågar jag, och vi ska fortsätta jobba, för vi vill leva tillsammans.

Vi blev ihop igen, jag och tjejen från 92, det varade i ytterligare några år. Sen var vår långa ungdom slut. Nu är vi vänner och bor nära varandra. Våra barn är bästa kompisar. Min fru och hon är kompisar. Hon gör omslaget till Malmöboken. Så kan det gå. Det finns många varianter på lyckliga slut om man verkligen försöker.

Tuesday, October 03, 2006

Hundrade inlägget, international Denmark

Nu drar jag till Köpenhamn. Det kan bli en lång historia när jag kommer hem. Om inte araberna spränger mej i bitar, givetvis.
Det där skulle jag aldrig ha skrivit, det kan straffa sej. Jag ångrar mej.

Sunday, October 01, 2006

Människor att älska, oavsett vilket, i Landskrona och andra städer

Ett snabbt stopp. Så vågade vi ändå släppa av vår i januari fyraåriga dotter i Landskrona. Vi vågade överlämna henne till dom våldsamma blattarna och dom farliga sverigedemokraterna. Vi vågade låta henne hoppa ner på perrongen där hennes farfar stod och väntade. Hon hade en rosa kofta med ett hjärta på.

Jag inser det nu, att jag är i den ålder då mina och och mina vänners föräldrar blir äldre och sjukare, några är döda. Jag är i den åldern när man har slutat att prata om sin egen farmor och farfar mer än när man ska förklara det för sin dotter. Bla bla ... att pappa hade också en mormor. Hon hette Elsa, precis som du, min dotter som jag älskar så när du sover.

Jag inser det nu, att det går inte att leva på gamla minnen, livet pågår och går framåt. Jag kan inte fortsätta att baxa ut min femtonkilos mobiltelefon till cykelkorgen varje morgon när jag ska ta min cykeltur, som innehåller stopp nu, när sommaren vägrar ge med sej. När jag måste sitta på bänken i förmiddagssolen och tänka och skriva, men kanske nån ringer, kanske nån ringer när jag än en gång glömmer att berätta om en av världens bästa böcker, Påstår Pereira av Antonio Tabucchi, italiensk portugis.

Och jag gör det för er skull, jag skiter i blixtarna och åskan nu, ignorerar den faran som du kan se när du just väntat en sekund längre innan du passerar hörnet, ser i ögonvrån pistolen och kommer undan, undviker den.

Kultursidor har beställt artiklar veckorna efter valet. Alla ska skriva om sverigedemokraterna, förklara. Alla pratar om dialog. Mitt gränsstängande som till viss del var ironiskt tolkades slött av GP som en ickedemokratisk handling. Konstigt, jag har ännu inte läst en endaste sd-text på någon av Sveriges största kultursidor. Vad betyder det? Att allt bara är skitsnack. Att man inte tror att sd kan skriva (befogat, förvisso). Men sluta snacka det där gamla demokratisnacket, särskilt på GP`s kultursida som var tvungna att raljera lite över mitt gränsstängande, men inte kunde publicera det i sin helhet, jag tror nog att många hade fattat då. Att Jonas Bergh hade varit än förträffligt korkad människa om han trodde att han kunde förbjuda på riktigt. GP kunde inte heller ens kommentera privat det mejl jag skickade till dom, ännu mindre publicera i tidningen. Demokrati? Vad fan är det?

JAG VILL TVÄRTOM, JAG VILL KLOKT TILLÅTA. Diskutera utan könsord. Jag vill av folkvalda som kräver respekt se kunskap och intilligens. Jag känner sverigedemokrater som jag tycker om.
Jag har fått mejl som jag svarat på. Jag har fått meddelanden på min telefonsvarare, jag har ringt upp. Jag har svarat på kommentarer på min blogg. Jag har googlat och läst en blogg där någon skrivit om mej, där har jag kommenterat så gott som en ickepolitiker kan, en människa som endast ber om solidaritet och förståelse.

Enligt en ledande sverigedemokrat i Ystad eller Simrishamn finns det en miljon riktigt aktivt troende muslimer som lever på bidrag i Sverige. Enligt riktig statistik finns det en halv miljon muslimer i Sverige. Ca 125 000 riktigt aktivt troende. Hur många av dom som lever på bidrag är oklart.

I Frankrike gick man ut och pratade med FOLKET, tillhörde FOLKET. FOLKET är oftast dålig pålästa och stressade, tro fan att man tar emot en utsträckt hand. FOLKET har ofta barn och sjukdomar och arbetslöshet att tänka på, alla behöver vi att kicka neråt.

Jag vaknade i Landskrona i morse. Det var fuktigt men det blåste ingen kall vind.
Kolonistugan var stilla och vacker och dimman lättade och jag cyklade på min pappas cykel genom stan. Jag såg inget hat. Jag såg bara en av Sveriges objektivt vackraste städer. Och ett stilla hav. Och känslan av att kanske var det bästa som hände. Nu måste vi börja bruka allvar. Vi 77% som inte är sverigedemokrater, och de ytterligare 20% av invånarna som egentligen inte heller är sverigedemokrater, bara trötta? dumma? nostalgiska? besvikna? lata? förbannade, givetvis. Vanliga männsikor som inte kunde hitta ett bättre sätt att kanalisera frustrationen.

Men sluta skyll allting på DOM. Vem fan är DOM?
Sverige är ett så litet så litet land. Glöm aldrig det. Vår storhet berodde på att vi fegt fegade oss ur ett krig. Så kom inte och snacka om svensk stolthet.

Jag är stolt skåning och halvdansk, men jag har inte ett skit med främlingfientlighet och småsinthet att göra.
Jag läsar Tabucchi. Det klarar man sej bra på, en gång varannat år, påstår Pereira.