Thursday, August 31, 2006

Litteratur och kärlek i solnedgången medan brasan knastrar i Lerberget.

Hösten 1998 kom min första bok ut. Jag kollade lite i den idag, den är fortfarnde fin.
Hösten 1998 jobbade jag på Tidskriftsverstade´n i Malmö. Satt på Bullen och drack öl eller sorterade gamla tidskrifter i källaren, somnade ibland på det hårda golvet vid värmepannan.
Ett sorts liv.
Jag och Kristian Lundberg skulle till Helsingborg för att snacka vid en skrivarcirkel, men Kristian blev sjuk, eller nåt. Jag åkte ensam.
Där i fiendeland (Hbg) träffade jag Birgitta, en parant och livfylld kvinna, nykter alkoholist och poesiintresserad, litteratur- kulturintresserad. Entreprenör. Jag gillar entreprenörer, folk som gör saker.

Birgitta hade Bed and breakfast i Lerberget alldeles nära havet. Jag åkte dit sommaren 99 och framträdde som den estradör jag kaN vara. Sven Sundell var där, min gamla klassföreståndare. Sen blev det medelåldersjidder för att en kvinna som inte hade pengar inte skickade pengar när hon skulle, men det var min förvirrade hjärna som hade missuppfattat. Jag bad om ursäkt på ett vykort som var reklam för en skräckfilm på sjuttiotalet. Vad betyder det?

Och igår hoppade jag på tåget igen, hoppade in på den fantastiska Shakespeare-puben på Knutpunkten i Helsingborg. Helsingborg i ett nötskal, påklistrade fasader i ett skrytbygge som till stor del står tomt. (Så fick jag in det också).

I alla fall. Ett vackert hus. Ett vackert hav. Förra gången jag vaar där sjöng en kvinna en visa om en förlossning, jag snodde miljöerna i min roman Och fortsätta vidare bort, men placerade allt på Ven istället. Men samma brasa, samma gård, samma intresserade äldre damer, och några herrar. Samma kärlek och trivsamhet.

Jag läste om Jonte Sten och sprit, jag skojade, jag läste om Karola och lucia. Underhållande allvar. Sålde böcker och fick ett kuvert med stålar av Birgitta. Åsa Moberg var också där, hon bor granne i Lerberget. Hon kommer med en ny bok snart. Hon är en vacker kvinna, verkar klok också.

Jag har så många vackra ord och formuleringar på enkla sätt i mej, så att ni skulle kunna förstå. Men det gör ni nog ändå. Jag litar på er det var vackert.

Ändå: Molnen som mörkt skingras i skymmningen, utomhusbrasan som knastrar och glöder, brinner. Stenar, en trädgård, tysta människor som skrattar på rätt ställe, någon som torkar en tår. Och Klas som spelade nylonsträngade skönhet från Brasilien och Spanien.
Jag längtar hem.

Tuesday, August 29, 2006

Whatever i valtider i Landskrona och Göteborg och Skurup och ... wherever

Jag är allergiker. Jag är ett fyllo 1997, eller när det nu är. Sånt vet inte fyllon. Det är inte riksdagsval, och hade det varit det så hade jag inte brytt mej vid nån urna, mer vid ett krogbord medan tiden för att lägga rösten som jag blivit av med ran ut.

Traska uppför trapporna vid Masthugget. En gång hade Malin och jag trott att vi skulle leva tillsammans, blivit ledsna om någon sagt motsatsen. Men inte nu. Nu var det slut sen länge. Men hon hade ett studentrum vid Masthugget, vid kyrkan där man kunde se båtarna som dom drog iväg med förr.
Och nån gång var vi väl mer kärvänliga än vad kompisar brukar vara. Och nån gång satt vi med cigaretter och folköl som inte fanns i Malmö och såg båtarna dra iväg med folk som hade samma drömmar som dom som hade samma drömmar förr.

Jag satt i kolonistugan igår. Jag gick dit med larmknappen i handen efter BoIS segermatch mot Assyriska. Ett tråkigare målfyrverkeri har jag sällan sett. En drygare klack finns överallt, men det gör inte BoIS-klacken mindre dryg. På Söder, till exempel. Alla dessa apor som kallar andra för apor. Kom hit så ska jag köra upp en pall willysruttna i era rövhål! Fan, vad ni är trista. Ni svenska idioter som finns överallt, runt om i hela samhället. Jag är så jävla trött på er. Ta varsin stock och en klase bananer och driv iväg till en öde ö och gör upp där! Lämna oss i fred, vi människor som är olika, var och en, som skiter i er jävla fega kärringar som måste primalskrika i grupp vad den dummaste jäveln dikterar. Förstår ni inte att ni är så små så små så små.

Och huliganproblemet är ändå ett av världens absolut minsta problem.

Jag fick en ros utanför Citygross i LA idag. Av en skäggig gammal sosse. Jag vill så gärna känna att det är rätt att vara sosse. Men när jag ser packet som solidariteten fött och gött så blir jag tveksam.
Men jag svänger till vänster och det är bara dimma. Bara dimma åt andra hållet också. Är det mej det är fel på?

Wednesday, August 23, 2006

Dubbelmoralpräktigheten revisited vid en mölla där samma skit mals i Malmö.

När vi spelade in Men bara om min älskade väntar i Studio Maskinen på Pilängen i Landskrona hade vi nyss slutat nian. Men vi hade haft låten på repertoaren i några år. Det är en vacker sång, tolkad till svenska av Ulf Dageby, Bob Dylans sång. Och enkel att spela. D-sus, jävla bra ackord, jag gjorde några omändringar när jag skrev mitt alkoholnerromantiserade popalster Barstolen är hög i slutet av åttiotalet.

Nerromantiserande. Det är vad Nationalteatern sysslar med. Det fattar inte alla. Inte alla som trängdes vid möllan vid Malmöhus i måndags i alla fall.
Dom började med Barn av vår tid. Den grät jag till första gången långt innan jag ens visste vad kärlek var. Fast det visste jag nog, ändå, annars hade jag väl inte gråtit. Fly, segla på molnen tillsammans, med nån som var likadan, lika ensam, fast inte längre.

Dom var bra, Nationalteatern. Låtar som har 30-25 år på nacken, så aktuella i texterna, så mycket äkta rockigare än ... säg, Backyard Babies poserande.

Mattias Hellberg var givetvis inte Totta, han var sej själv, och en del Thåström, och ett tiotal andra med tajta svarta jeans och Iggy Pop och knäppa upp skjortan och slänga av sej kavajen och den svarta västen. Men han var bra, det menar jag verkligen. En trovärdig showman som älskade det han gjorde. Och jag vet hur innerlig han kan vara, med Hederos, ni vet. Jag litar på Mattias.

Jack the ripper, den spelade vi ofta i början av nittiotalet.
Det fanns andra låtar jag hade velat höra, Plasts sång, John Carlos, och den som tjejen sjunger, hon som bara vill ha ett liv, så litet som det kan vara, men ett liv. Och hon som sitter med sonen och kukjobbet i en förort.
Men Ut i kylan spelade dom. Och den unge gitarristen som hette Håkan var jävligt bra.
Jag märkte att jag ville höra Holberg Hotel med Eldkvarn, men det hade ju blivit konstigt.

Nu sjunger Dexys midnight runners: It all sounded the same.
Ja, sannerligen. Indignationen över att Mona Sahlins dotter har fått praktisera för en kuklön i Washington. Ja ja, man ska inte missbruka makt. Men man ska väl använda kontakter. För helvete. Jag kommer att göra allt för att hjälpa min dotter när hon blir äldre, utnyttja kontakter, varför är det så jävla hemskt.
Har du aldrig fått gratis skrivblock och pennor av din mamma, lärarinnan? Har du aldrig jobbat extra hos din granne, han med rörläggarfirman? Denna präktighet, jag blir så trött.
Samhället ser ut så här nu, det kan vi tycka vad vi vill om, men det ser ut såhär.
Hellre någon överambitiös dotter som jobbar hårt men inte skäms för sin mamma, än ännu en som ligger på soffan och inte har någon lokal, det finns inga jobb, man kan inte göra något.
Ta lite ansvar, unga som gamla, skapa ert eget liv, utnyttja på ett moraliskt sätt det som går!

Jag läser Jacques Werups "memoar"-bok nu. Jag tycker om den, jag gillar hans stolthet och självdistans mot den han var och är. Jag känner igen mej. Man kan vara både ödmjuk och dryg.
Jag pratade med honom igår, vi var överens. Jag känner inte honom, men jag tror att han hade skrattat åt Åsa och Gertrud som körde sitt patentskämt om Jacques och Hans Pålsson. Dom är oftast roliga, Åsa och Gertrud, oroande ibland.
Fredrik Ekelund var också där. Det är möjligt att jag åker till Florens ändå, men hösten känns jävligt tajt om min roman ska bli klar. Men Florens är ju alltid Florens, antar jag.
Och en glad avbytare är ju jävligt viktig när sfaten ska blandas.

Thursday, August 17, 2006

Min tid som journaliststudent i Göteborg

Det var en vacker brittsommardag, indiansommar, som det står så fint om i boken Beatles som är skriven an Saabye-Christiansen (?). Den utspelar sej i Oslo och är mycket bra. Mycket mycket bra för unga män, så, Jocke Sima, som lånade mitt biblioteksstulna ex för femton år sen, hit med boken igen!

Oslo. Jag tog tåget därifrån. Färjan dit med Tove som flyttade till ett kollektiv i en källare. Sen tog pengarna slut. Och min brorsa satte in tågpengar på mitt konto (tack). Jag kom till Göteborg med ett leende på läpparna, och fick tag på Malin på Valand och lånade mer pengar och bodde hos henne en dag eller två.
Detta var innan jag blev journaliststudent. Men det började där nånsatans.

Jag återkommer. Måste hinna boka flygbiljetter till Aten innan datorn tas ifrån mej. Nån av brottargubbarna här i Limhamn, på bibblan, vill alltid bråka.

Senare, tänker jag skriva om min tid som författarstipendiat i Aten.

Tuesday, August 15, 2006

JONTE STEN goes Patrik Sjöberg i moralpanikens präktavlånga land.

Först (innan bekännelsen): Jag har numera igen en dator att skriva på. Det är samma dator som jag skrev min fantastiska genombrottsroman Och fortsätta vidare bort på. När jag satt nynykter med solen i ögonen på Södra Förstadsgatan och drömde och skrev och ni anar inte hur mycket mer jag skrev än vad som hamnade i boken.
Same same but different, alltså, story of my life.

Windy lyckades rädda min halvfärdiga roman med någon teknisk manick. Tack för det. Samtidigt var det lite synd, det hade varit en UTMANING att börja om från början, bara skriva det viktiga som jag kom ihåg. Men ändå... Börja om från början ... som vi dansbandsintresserade idrottsmän brukar säga.

Jag vet inte var ni har hört det, men det är sant. Jag har skämt ut mej, och inte bara mej själv, det är inget ovanligt. Nä, jag har skämt ut hela Sveriges Författarförbund. Jag snubblade förbi bara. Jag sköt heroin inte mycket mer än hundra meter ifrån stadsbiblioteket, under bron ni vet, i Malmö. Där han bor, han som sjunger så galet vackert.
Och vad ska alla små barn som samtidigt lånade böcker i god tro på bibblan tycka? Och vad ska alla skrivarskoleelever som drömmer om att bli lika fantastiska som jag tycka? Och mina kollegor? Vad ska dom säga när jag böjer ner min krökta nacke och gömmmer mitt rodnande ansikte?
Jag ringde Patrik. "Skit i dom, sa han, skriv nåt smörigt mög och skicka till tidningarna, vi klarar oss alltid, vi två ...", sa Patrik och han var där då, höll mina skamsna axlar.
"Men Sven då", frågade jag.
"Sven kommer alltid fyra ..."

Friday, August 11, 2006

Ont i magen i Paris och Göteborg

Det är som på Tivoli. Det går upp och ner. Du vet ...
Jag har åkt en bergochdalbana i mitt liv, på tivoli, i Köpenhamn 1981, det var vi skolpoliser som blevbelönade med en resa dit. Jag vet att jag och Windy och Ramberg rökte, minns inte om vi drack öl eller bara snackade om det innan.

Upp och ner. Så tror man att man är längst nere i skiten. Men så har man fel. Men så ser man den där bottnen, och tror ju det, men så går det att ta loss den, att det bara är ett galler. Och nånstans tror du verkligen att om du bara lyckas trycka in din kropp där, neråt, så behöver du inte kräla långt för att märka att det finns en krök och det ska inte alls vara halt uppåt i röret som ständigt blir behagligare och ljuset, ljuset kommer från det daggvåta gräset där du kan vara en kalv igen, hoppa och spritta så.
Det tror jag i alla fall. dt vägrar jag sluta med.

Vadå+ Jag älskar min dotter. jag älskar min fru. Vår lägenhet kostar mer än en miljon och i Limhamn är det aldrig långt till nyfångade räkor att lägga som lök på majonäsen, under glada tillrop.

Det var i början av nittiotalet och Rickard pluggade en sommar vid Sorbonne (tror jag), det var i alla fall där jag fotograferade honom med en fransk version av Främlingen i handen.
Det var där ju, i, åh Paris, i latinkvarteren som kebaben var så god första gången, så att senare i natten, när vi stövlade hemåt i rad, Slas Östergren, Slas Hylinger, Rickard och jag, vandrade bakom Stig som hade kepsen exakt perfekt. Det var då som jag köpte en kebab till.

Upp och ner och ont i magen och det fanns ett galler bland avföringen som stänkte på mina ben flera gånger om dan på Rickards toalett ute i korridoren, och ingen dusch. Och Whisky med avslagen cola som skulle hjälpa mot magen som högg. Och jag som en fällkniv stående på toaletten, en fällkniv som stack sej själv i magen.

Och Trainspotting fast annorlunda och jag försökte verkligen rycka bort det där gallret för att komma ända längst ner, för att kunna vända och ta mej uppåt nån annanstans sen.
Men det sket sej, så att säga.

Jag kommer aldrig fram. Jag skulle berätta om journaliststudierna i Göteborg. Om hur jag sov med näsan mot ett galler inne på Malins toalett för att jag snarkade. Jag lovar, det är ingen särskilt bra historia, men jag ska berätta den nästa gång.