Friday, August 30, 2013


Nästsista dagen i augusti och simsäsongen inomhus är igång på allvar, och dagarna på biblioteken, havet är kvar och inte för kallt, inte än. Jag har börjat på allvar med nästa bok. Den handlar om hål. Överallt hål, i samhället, i magar och hjärtan, hål av saknad, hål av längtan, hål av död. Och, så klart, hål som fylls, och det är inte porr, det är stunder av glädje och lycka, stunder som gör att de stannar kvar ändå, hjältarna, antihjältarna.
Men På väg till Charlotta Anderson är ju inte ur startblocken än, tänker du.
Det stämmer.
Men snart, och då ska vi fira i dagarna två, en minifestival.
Onsdagen den artonde september ses vi klockan 19 på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona.
Torsdagen den nittonde september blir det Biograf Spegeln i Malmö, 19.30.
Det blir mingel, samtal och uppläsning. 
Alla är välkomna. Fritt inträde. Förfriskningar. Bokförsäljning!


Saturday, August 24, 2013

Jag parkerar cykeln på ett annat ställe, vid Café Opera, höll jag på att säga, Börshuset vid Centralen i Malmö. Ragglande plastglas faller och blir trampade på och spricker och modern dansbanemusik, tivolit snurrar och skriker.
Jag minns en annan dag i Malmö stad, vingligare jag, yngre, och hon var ännu yngre och det var 80-tal och Börshuset var fortfarande Café Opera och jag trodde att jag blivit kär, och hon skulle tvunget in i det där glittret i en tid när tjugoåringar såg ut som gubbar i slipsar och stolt kallade sej yuppies och hon var så ung och bländad, trodde jag, och jag var så tafatt, kände mej slagen och förstörd på förhand och en vinglig hemfärd, och tequila, minns jag, alldeles för mycket tequila.
Desperationen.
Och Grisarna och flugorna. Tiden som går och ett misstag ett felval, består. Lev med det.
Jag minns Hultsfred 1997 och jag hade stått på en ganska stor scen och läst den där historien om: kom, kom så gör vi det och det och det, allt, den drömmen, du och jag, men jag gick till Teaterladan och där spelade Pelle Ossler, lite poppig rock, mest rockig rock, men annorlunda. Och Wilmer X låg så nära och långt borta och en kille (från Landskrona) stod hela spelningen och skrek om Wilmer och blues. Men Pelle Ossler gjorde som Pelle Ossler ville.
Och det är Malmöfestival och Pelle Ossler gör som Pelle Ossler vill och oftast är det så dovt och bra, och melodier. Och desperationen. Och några fulla tjugoåringar står och gapar och bankar sina bröst, tonårsflickor babblar, en annan sorts desperation. Och Pelle Ossler slår an ett ackord och sen gör rundgången sitt. Och stråken. Och pukorna svänger dovt. Och basen, dovt. Och fina keyboards på det. Och andra låten är Skönhet i förfall. Den kanske handlar om Malmö. Den skulle kunna handla om Malmö. Tiden lider. Ett slutet rum.
Men Grisarna och flugorna, sista låten. Kraften. Desperationen. Sorgen. Desperationen. Någon börjar gråta. Jag blir helt stel, fastfrusen.
Detta kan jag lova: Grisarna och flugorna är det bästa denna festival bjöd på. Grisarna och flugorna är antagligen det bästa som år 2013 kommer att bjuda på.


Tuesday, August 20, 2013


Ny bok ju. Och jag ska ju också vara med på bild.
Jag tog en bild på bron igår. Min första. Jag cyklar ju därute varje dag (när jag befinner mej i Malmö, de flesta dagarna alltså) och förr fanns det vägskyltar, Berlin, Paris, New York. Sesimbra. Det var längesen jag var i Sesimbra. Portugal, det klippigt karga, strävare sand på stränderna.
Men jag ska ju också vara med på bild. Jag tog en bild på bron igår. Efter alla år med cykeln och utsikten, och kameran har man ju enkelt i telefonen, de nya tiderna ju. Och alla fotograferar ju nu. Och männen som ju måste ha rejäla grejor, kan ju inte dutta med en telefonkamera ju. De måste ju ha fetaste grejorna ju.
De seriösa hobbyfotograferna är ofta tyska män vid Sibbarps camping, såhär i augusti, kvinnorna och barnen rör sej försiktigt (ruhe, bitte!) i periferin.
Så står de med sina objektiv och ställningar och kameror som fågelholkar, står de som fågelholkar, och fotograferar Öresundsbron. Spännande.
När ett vykort går på en femma.
Och det var en vacker solnedgång i det svala havet igår. Så jag pallade inte trycket och knäppte av snabbt och diskret med min telefon.
Ny bok ju. Och jag ska ju också vara med på bild. Och ena ögat är större än det andra. "Det är sexigt med asymmetri", säger någon. "Det är ljuset", säger någon annan. "Jag är närsynt", säger jag, "och jag har suttit sönder mina glasögon, jag kisar."
Eller ... jag ser ut såhär, bara, just nu. Just då. Fint.
Och det är verkligen vackert, som ett vykort på riktigt. Det är klart jag förstår tyskarna.
Men när solen går ner bakom Hötorget i Öresund, när vattnet är stilla och bilarna har slutat dåna, alla håller andan, klyver en minkunge ytan, och tyskarnas fruar börjar skrika och hoppa och de kraftiga tyska männen blir ursinniga "aber mensch!!!", ett unikt tillfälle bortkastat, skruvar och sliter i stativ och objektiv, sliter sina hår, röda ansikten, ilska, och minken glider i vattnet, och det är verkligheten nära. Men alla skriker, ett unikt tillfälle bortkastat.


Sunday, August 18, 2013

det är bara floskler om du inte förstår, jag nickar, i en annan yngre tid hade jag fnyst, "man måste vara liten för att vara stor", jo, jag är fyrtiofyra, jo, det stämmer, och det är detta med den allvarlige unge mannen som var jag, som var mycket roligare också, som sa tänkte gjorde: skit i det, "man måste vara fattig för att vara rik", det var för svårt att förstå, det kändes så enkelt, och jag var för dum, nu går jag distanserad genom livet och tar minsta lilla grussmula på allvar, och jag ska välja i affären och barnen får gratis bananer och det är det som gör barnen tjocka, alla gratis bananer, som att de inte kan vara chipsen eller läsken, nä, för de är ju inräknade, inplanerade i kaloriintaget, det är det vi inte kan hantera, gratis bananer till barnen, det är klart att vi måste proppa barnen fulla med bananer då, det är klart att barnen blir tjocka, och jag är vuxen och får inga gratis bananer, jag måste äta något annat, det är inte mitt fel, skyll på Malmborgs, det är ju dessutom de som säljer chipset och godiset och läsken, "but anyone who´s ever had a heart, wouldn´t turn around and break it", men jag ska vara förnuftig och det är inte världen som faller ner, det är ett regn som faller ner, men det faller ner, men jag ska välja mellan pålägg och jag lägger på all världens tyngd och egentligen har ingenting hänt, allting, men jag cyklade i regnet och det är olika varje gång, det är en av tre variationer, olika i varje sekvens, men lika, kyla, stress eller lugn, att bara regna med ner, falla mjukt ner och plaska stilla, fyllas av vatten och allt blir stilla, i huvudet, det blir för en stund stilla och lugnt i huvudet, "och när jag slutar tänka, börjar jag förstå, att gud inte bryr sej om hur rakt vi kan gå", jag längtar varje dag efter att bada i havet med min dotter, när badandet inte är så jävla allvarligt eller religiöst, när badandet bara är skönt roligt och renande. Okonstlat.

Wednesday, August 14, 2013

Litteraturen finns i mej, som musiken. Sedan innan vi tittade åt båda hållen vid gatan, Televinken, Televinken i öron och huvud, och en klocka pinglade på konditoriet och vi köpte tuggummi med Robin Hood-klistermärken. Innan det.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Jag vill naturligtvis sälja så många ex som möjligt.
Jag har något att säga.
Och jag säger det bra, tycker jag.
Litteraturen finns i mej, som musiken. Det är inget jag vill förklara. Det är så, bara. Har varit så sedan länge länge, sedan jag klättrade nerför träden, sedan innan jag skrev ner bilnummer och spionerade på män i rock och hatt.
Jag vill givetvis att så många som möjligt köper min nya bok (och mina gamla som jag säljer till bra pris).
Jag skriver i en sorts (konstigt nog) smal litterär genre som ändå är klassisk. Traditionellt berättande med ett visst socialt patos och en viss egensinnighet, en tämligen personlig stil, men ändå tillhörande en grupp av goda författare, vill jag tro.
Sedan innan lerpölarna som havet fyllde på sjuttiotalet när vi just flyttat in, när Köpenhamn nyss hade börjat lysa och locka.
Alltså: Att stanna kvar efter läsningen.
Alltså: Att du när du lämnar mitt land, mitt ganska jobbiga land ibland, tar du med dej en del av det och behåller det, plockar fram det ibland.
Jag har sällan tillhört grupper.
Alltså: Varje såld bok är viktig.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
(Jag är givetvis författare, ändå är det ett stort ord att ta i min mun, det är inte allt jag någonsin velat, men nästan.)
Kanske sedan den där mörkgröna boken med Dan Anderssons samlade dikter, pappa läste, jag läste, Omkring tiggaren från Luossa.
Jag har ofta varit själv.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
Där pratar bland annat man om hur man ska inreda sin "skrivarstuga".
Och huruvida man får börja meningar med Och.
Någon tipsar att hon ska sitta och skriva på ett café i tre timmar idag, att det hade varit kul om några andra kom förbi.
Och det hade det säkert, men det är inte min kopp te. Tills någon säger: "Skriva klart boken först, allt det andra sen."


Wednesday, August 07, 2013


"När det har blivit såhär varmt, brukar det stanna länge", sa en man till en kvinna, i mörkret igår. I vinden. Den lilla bron till den hala flotten gungade.
Mitt livs gunga, tänker du, hur gungar den? Nja, inte lika högt, inte lika lågt, längre.
Jag är fortfarande tråkig. Men inte nästan manisk. Inte helt fast i samma rutiner dag efter dag. Vakna, cykla, skriva, cykla, simma, ändra, läsa, skriva nytt för hand. Dag efter dag.
Inte oron i magen när det inte blev exakt så.
Men nästan så.
Jag lyssnar fortfarande på Olle Adolphson och Kris Kristofferson. Andra låtar, andra versioner.
När jag skrev Och fortsätta vidare bort: Jonte Sten i nutid var Sunday morning coming down. Önskade så innerligt och desperat att få landa mjukt. Att tampas med verkligheten är svårt. Pelle Sten (Jontes pappa) drömde om ett dragspel och Mitt eget land. Det mjuka där.
Svårigheten att leva i verkligheten.
Jag är fortfarande tråkig. Jag kan fortfarande få ont i magen när någon knackar utanför, bankar på min mjuka bubblas mjuka väggar, min mjuka hjärna skakar.
"Jag går hem så länge", sa kvinnan till mannen, "stanna du", sa hon och jag kom från stan, till flotten nära Limhamns småbåtshamn, tog av mej i blåsten, den varma.
Vi hade gått igenom det sista korret, Marko och jag. Det tog sina timmar.
Att skriva en bok är tvivel.
Att leva är tvivel.
Och tro. Manuset var klart tidigt i våras. Inte grovmanus. Ett riktigt manus från början till slut. Men inte helt färdigt. Jag har spenderat våren och sommaren med att förändra, förkorta, förbättra På väg till Charlotta Anderson.
Och man kan sitta och se ut över taken och någon flaggar spanskt och man dricker espresso och till slut är man klar. Man är färdig. Då kan man dröja kvar en stund, sen gå ner och ut och man röker alltså inte, men sätter sej på en bänk och röker en cigarett och man dricker inte men längtar så efter att få landa mjukt, med en färdig bok på en krog. Men det blir en cigarett, en. Och man cyklar hem och mörkret kommer blodrött och apelsinrött och man cyklar förbi sitt hem och drömmer om ett annat hem, en annan fåtölj, en ro och det blåser och man kommer ner till hamnen, cyklar förbi och där guppar den lilla bron ut till flotten under den orangea gatlyktan som gungar och du har orosont i magen och du tänker att livets gunga går ändå inte lägre än såhär, inte högre, och en kvinna går hemåt över bron och hennes man torkar sej och du är ensam och vinglar ut och dyker i och sjögräs och tång kittlar dej, griper efter dej men du flyter ovanpå och när du kommer upp i gatlykteljuset från mörkret står en äldre kvinna där i en äldre baddräkt.
"Är det skönare nu", säger hon.
"Ja, nu är det skönare ..."


Förhandsbeställ signerat ex

Sunday, August 04, 2013

Alltså. Klipper gräs och ser det växa, klipper igen medan trädens blad får färg och annan färg och äpplen föds och dör, päron. Och havet ändrar färg och barnen föds och blir större och havet ändrar färg och havet tar ännu några lussteg från fastlandet, från öarna som sakta sjunker, går mot slutet, och vi går mot slutet och gräset torkar och regnet faller och allt växer igen, vi går mot början, som vi lärt oss.
Alltså. Formad av en oro i ett mörkbrunt teverum, Mumintrollets vinterensamhet, Dan Andersson, Lasse Berghagens sorg när ännu en sommar är över, när Hasse Kvinnaböske ledsamt konstaterar att kvar finns bara saknad och höstens sista slitna blomma, ett vemod, en melankoli, sentimentalitet och nostalgi.
Och en krasshet.
Och humor, väl, hoppfullhet.
Alltså. Alla kläder som var nya blir skönt slitna, går sönder, håret växer, skägget växer, du rakar dej du köper nya kläder du förändras. Men du är du. Landet ligger annorlunda kvar. Du måste skildra skillnaderna, år efter år, likheterna. På väg till Charlotta Anderson får vackert sälla sej till de andra i september.
Alltså. Jag skriver vidare på det lapptäcke av böcker som till slut blir några tusen sidor solkig rikedom: Den stora skånska romanen.