Monday, September 30, 2013

Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag.
En självsvåldig ordförande i ett innebandylag söker sponsorspengar bland kommunens politiska partier. Ett parti nappar, SD. Det väcker uppståndelse och protester, många (av de 94 procent av befolkningen som inte röstar på SD) vill inte att klubben de hejar på (tillhör, som deras barn spelar i etc) stöttas ekonomiskt av ett parti med främlingsfientliga åsikter.
Så ordföranden får krypa till korset och tacka nej till sponsringen, inga pengar har betalats ut.
En kvinna utbrister förargat: "Lever vi inte i en demokrati?!"
Jag svarar: "Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag."
Hon: "Sveriges tredje största parti mobbas på detta vis, det är skandal!"
Jag: "SD är Sveriges sjätte största parti."
Hon: "Det är gamla siffror!"
Jag: "Det är de färskaste siffrorna vi har. I den svenska demokratin bestäms partiers storlek vid val vart fjärde år, vid det senaste valet fick SD något mindre än sex procent av rösterna. Man kan inte i en demokrati spekulera i opinionsmätningar när man bestämmer partiers storlek."
Jag hade också kunnat svara: "Om du inte menar partiets storlek efter antalet medlemmar, då är SD Sveriges blott åttonde största parti."  
I vilket fall som helst, oavsett partifärg eller storlek, hur man än vänder och vrider: Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag.

Friday, September 27, 2013


Jag hade vantar när jag cyklade iväg idag. Och badbyxor under jeansen. En mössa i påsen med handduken. Jag lyssnade på Sade Smooth operator, Ossler Solen och ängeln, Toni Holgersson Blå moln över Stockholm. Och vidare och vidare och det är inte jag som väljer musiken, det är slumpen som känner hösten och dess stämningar.
Bort mot bron, grusvägen vid koloniträdgårdarna som finns kvar, som inte tidens krav på havsnära boende helt krossat.

Och en annan gång en annan höst, skrev jag En sång för Sonny och Karola vid en annan kolonistuga.
Jag saknar den ganska ofta.
Att få vara någon annanstans nära.
Jag hade börjat under våren och sommaren i Vollsjö. Men alla böcker väntar ut en, väntar på att poletten ska trilla ner. Och det gjorde den i den gula kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Som jag själv målat. Jag lämnade Elsa på dagiset i Borstahusen och cyklade till stugan för att sätta igång värmen, mattorna, kylan som kom upp från under golvet.
Jag cyklade, vantar på i hösten, längs havet, bort mot Säby till, Hilleshög. Industriområdet, varvsudden. Det går ganska snabbt att cykla nästan runt Landskrona, men tillräckligt långt för att en kolonistuga ska bli uppvärmd.
Sen satt jag i det halva rummet med fönster åt två håll, skrev, tittade på kaninerna och päronen som föll och murknade.
Sen blev det den kallaste vintern i mannaminne och jag hade ugnen som kamin och jag skrev och i februari skickade jag ett första manus till W&W och Camilla ringde och sa: "Ja, det blir bok." Och fortsatte ungefär: "Men gå igenom allt en gång till, huvudhistorien håller, stryk allt som inte är nödvändigt för huvudhistorien." Och jag sa: "Men Christian (redaktören), ska inte han ha synpunkter?" Jag kände mej ändå osäker. "Nej, du ska göra det själv, så tar du det med Christian sen."
Och jag fick några veckor och jag eldade i ugnen och extraelementet glödde och det var den kallaste vintern i mannaminne och jag hade dubbla raggsockor och det var en sådan fröjd, det ska bort, det ska bort, det ska ändras, förtydligas, fördjupas, förenklas. Bort utfyllnad jag slentrianskrivit, som gav uppslag men var för långa och invecklade. Bort bihistorier som var bra men som störde storyn, som blev två noveller senare.

Sonny och Karola. Vad jag tycker om dem. Tilltufsade. Hårda och mjuka. De kräver inte mycket. Bara någon jävla respekt någonstans från någon, från sej själva.
Sonny och Karola. Charlotta och Pange. Två tjejer och två killar som har varsin ryggsäck och en väg att vandra. Försöker komma underfund med vad som ska sparas och vad som ska slängas. Vad nytt som ska fylla tomrummen.

När jag hade cyklat en halvtimme idag, tog jag av mej vantarna. När jag hade cyklat nästan en timme sjöng Ingenting och Sibille Attar: "Låt floden komma, låt den skölja över mej", och jag for förbi kolonistugorna för andra gången, då hade jag redan bestämt mej. Jag fortsatte förbi campingen, Barnviken, kallbadhuset och hoddorna, stannade vid sjöscouternas flotte, där var nästan lä. Klädde av mej, och jag hade ju bestämt mej, hoppade i, dök snabbt under vattnet och upp igen, satt en stund på träbryggan mellan flotten och land. En tant med stavar gick förbi. "Det är inte friskt", sa hon. "Jo", sa jag, "det är väldigt friskt", och när jag vänder och vrider, analyserar mej själv, kan jag bara konstatera: Jag har blivit en snusförnuftig helyllefriskus.


Recension från 2005

Tuesday, September 24, 2013

En vit hund drömmer vid mina fötter. Hon heter Billie.
Vi hade en svart hund under mina tonår och framåt. Han hette Sebbe och dog samma år som jag debuterade med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar
Vi låg många gånger på golvet, glodde sorgset ut mot havet med våra hundögon, kände oss sammansvetsade.
Han drömde om kaninerna, Sebbe. De som sprang zig-zag bland stenarna och enebuskarna vid det där huset på en kulle i Halland som jag berättar om ibland. 
Jag drömde om det där huset också.
Alltid denna förbannade jakt var min andra bok. Den första hade en lång titel och en lång tillkomst men var ganska kort till sidantalet (68 har jag för mej). 
Med Alltid denna förbannade jakt skulle jag och Maggan på GME-Förlag fortsätta baxa vår lilla snöboll stor innan den smälte. Större upplaga, flådigare omslag. 142 sidor!
Stora delar av boken utspelar sej i en påhittad variant av det där huset på kullen, trädgården, den stora hagen, den stora stenen, det stora havet.  
Jag har nästan glömt. Jag minns att Olle vaknar i en lastbilshytt. Jag minns att han får en puck i huvudet på isen utanför ett annat hus, i Borstahusen. Jag har för mej att de åker till Ven också. Att det är hittills enda gången jag skrivit om en bror.
Jag minns att jag skrev klart under sommaren när jag skulle fylla 30. Att jag för första gången kände mej som en riktig författare de sista veckorna. En lovande debutant som höll på att färdigställa den viktiga uppföljaren, infria förväntningarna.
Jag fick få men fina recensioner. Och ett stort pris från Sparbanskstiftelsen Skåne, 50 000:-.
Men boken var ganska ful och sålde sämre än den slutsålda debuten.

På väg till Charlotta Anderson befinner huvudpersonerna definitivt sej på Ven vid flera tillfällen. Den boken kan du få köpa för 215 kronor (då är frakten inräknad) och få någon av Alltid denna förbannade jakt, Och fortsätta vidare bort eller Så enkelt i solen på köpet (eller, om du inte har pengar: be ditt bibliotek, alla bibliotek, att köpa in På väg till Charlotta Anderson).  
Och du får en sång med Maria McKee, citerad i debutboken, som duger gott till alla bra böcker:


Monday, September 23, 2013

"Måndagmorgon", säger Matilda Alborn i Morgon i P4 och menar trafiken.
Söndagnatt blir till måndagmorgon och någon eller några dagar i veckan går jag upp 7.15. Det är för att mina barn ska till skolan. Vi försöker vara tysta och effektiva då. Två av oss har dåligt morgonhumör.
Söndagnatt blir till måndagmorgon och jag är inte nervös, har bara svårt att somna på beställning. Jag tycker om morgnarna, men jag tycker om nätterna mer.
Jag brukar läsa Kalle Linds krönikor i City i bastun på onsdagar efter simningen. Jag simmar två eller tre dagar i veckan. Nästan alla onsdagar. Kalle Lind är ofta rolig, men om man skrapar kan man hitta ett allvar. Nu är det måndagmorgon och jag ska prata om böcker, om min senaste bok. Jag är ofta allvarlig, men om man skrapar kan man hitta det roliga.
Jag är som Lloyd Cole. Jag skriver kärlekssånger med en vemodig bitterljuv ton. Lloyd är verserad, jag är lite mer oborstad. Men vi är ganska roliga, Lloyd och jag, vi trivs tillsammans. Precis som jag och Windy. På onsdag kommer Lloyd till Palladium, vi ses där.
"Måndagmorgon", säger Matilda Alborn, men först kramar hon mej. Jag tror att hon har skinnbyxor. Kalle Lind snusar. Jag har för mej att han kommer från Eslöv. Jag pratar om Landskrona. Ständigt detta Landskrona, men jag har brett mackan och får finna mej i att äta den.
"Måndagmorgon" säger Matilda Alborn och menar trafiken och jag har sovit fem timmar, varit uppe sen 6.50.
"Måndagmorgon", säger jag för mej själv på cykeln sen, vattengympa, hinner inte simma innan alla tanterna kommer. Så jag börjar cykla hemåt från Caroli och Stortorget, Centralen, tänker att det är ett hetsigare flöde i morgontrafiken här, en snabbare ton i Morgon i P4 än i, låt oss säga: Da Capo.


Jag i radion, försöker tänka medan jag pratar tidigt på morgonen.
Intervju i Helsingborgs Dagblad

Friday, September 20, 2013

Igår: Att efter doppet torka sej, ta på sej och få sitta den nittonde september på en bänk vid havet, att ta av pappas gamla dunlösa dunjacka i värmen i solen. Våt i håret. Nybadad. Sista badbryggan innan bron, brons stilla surr. Vilken ynnest. Glöm aldrig det.
Jag läser en bok på kvällarna för min äldsta dotter, Henning Mankells Eldens hemlighet. Den är vacker, lärorik, sorglig, hemsk, saklig, vardagspoetisk, en fantastisk bok för mej att läsa och för min tioåriga dotter att lyssna på, hon har aldrig tidigare lyssnat på samma sätt.
Eldens hemlighet handlar om Sofia, i en helt annan värld och verklighet än vår trygga. Hon och hennes syster springer utanför stigen, en mina exploderar. Sofias syster dör och Sofia blir av med båda sina ben, det ena vid knäet, det andra vid låret. Det är fattigdom, exploatering, kolonisering, girighet. Det är människor utan möjligheter att resa iväg när de vill få ombyte, vidga sina hosisonter. Det är människor som endast kan leva där de lever och så långt de kan vandra.
Och Sofia som inte kan vandra mer.
Och Sofia som bor i ett mörkt rum på en stålfjäderssäng utan madrass. En råtta brukar kila över henne på nätterna.
Det är inte gråtmilt eller sentimentalt.
Och Sofia som får benproteser och ska lära sej allt från början igen. Lära sej gå igen.
Och i mitt liv har det gått något mer än ett år och nio månader och jag sitter tryggt i soffan och det är en ynnest, och jag läser för min äldsta dotter, om någon som måste lära sej allt från början igen i en alldeles trasig del av världen, och jag känner en sådan tacksamhet att jag också fick chansen att göra det, men här i överflödet.


Tuesday, September 17, 2013

Så blev det höst. Så blev det en mer desperat ton i kråkfåglarnas sång. Jag minns dem utanför sjukhusfönstret. Du minns dem också, Pange. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Pange.
Så blev det höst. Bokhöst.
Vi var på Moriskans bistro, vi var ett litet gäng som bläddrade, vände och vred på de nytryckta exemplaren av På väg till Charlotta Anderson.
Anna ritade en egen bok på pappret på soffbordet. På Moriskans bistro med den lilla scenen och jag minns ett bluesjazzband för ett år sen eller så och jag minns en sen natt tidig morgon på Roskildefestivalen i slutet av 80-talet, bluesjazz och du hade rutiga kockbyxor, Charlotta. Du minns det, va, Charlotta, hur regnet försvann och torkade i solen utanför tältet. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Charlotta.
Ibland säger jag att jag skriver som jazz, bluesjazz. Jag har ackorden och takterna, instrumenten. Jag har kunskapen och ryggmärgen. Och lite soul. Och grundstoryn, olycklig kärlek som fortsätter hoppas.
Sen improviserar jag, som tjejen på caféet i Lissabon, brasiliansk blues med jazzfeeling. Hennes röst hes och sprucken, sjöng hon om livet, det andra livet och det var kanske då, jag skrev den där dikten, walkin´ talkin´ blues, kanske, när jag gick upp och ner i gränderna, skornas mjuka rytmslag mot stenläggningen och fortsatte i några år och förra hösten i november regnade det i fyra dagar i Malaga och på den femte dagen kom solen och den gamla gamla kavajen orkade inte mer och vi skiljdes vid en papperskorg och när jag suttit länge vid dammen där de radiostyrda båtarna tävlade, gick jag vilse i gränderna bakom hamnen och det var där jag hittade Pange, helt jävla nergången.
Och nu satt vi på Moriskans bistro och scenen var tom men vi bläddrade i en bok som kanske är soulig bluesjazz, fast Dire Straits är med, och Velvet Underground är med och det är ett skönt gung men någon ylar i bakgrunden och imorgon (onsdag) är vi på Pumphuset klockan sju och på torsdag på Spegeln halvåtta och hösten ska fortsätta komma och på cykeln på väg hem igen, när vi pratar om löven som faller, att här cyklar vi, jag och mina två barn, ser vi träden knoppas och hoppas i mars, löven kläckas på våren, kråkfåglarna som sjunger, en raspig blues i kör nu när hösten kommit och vi måste vänta till maj igen, kanske april, säg att vi inte måste vänta till maj.

Sunday, September 15, 2013

September som skälver

Ditt huvud snurrar, inuti ditt huvud och det är först nu den trettonde september som du sitter på bryggan och det är alldeles stilla och du har nyss badat och bron är nära, bron sträcker ut för att nå och där far ju bilarna, tågen, människorna i rörelse, flygplanen i luften, men det är alldeles stilla och lugnt och det är den trettonde september och det är först nu som sommaren är som du vill ha den, alldeles stilla och lugn och känslan av att just idag är just dagen som du fick så tacksamt.
Ditt huvud snurrar och ibland när du låter tankarna löpa kan du inte stoppa ondskan ilskan, alla som smyger in den bankar in den här och där som tror att friheten att få uttrycka sina åsikter är friheten att stå oemotsagd och det ska ni veta, rasistiskt pack, det finns inget försvar för snålhet när man har möjlighet att ge. Ni måste sluta nu. Ni får inte skylla era tillkortakommanden på andras smärta och ni måste veta att det är smärta ni försöker piska bort med mer smärta.
Någon du inte känner vill bli din vän på facebook och du vet inte vem du vill ha som vän men ni har kanske något gemensamt och du vill vara öppen och du friar hellre än fäller men sen skriver hen dynga och hen får skriva vad hen vill och du brukar lyssna, för att lära, för att försöka förstå men det blir så sårigt och smutsigt i dina ögon och hen verkar så fylld av (ett stilla men ändå) hat, att inte få ha rasistiska åsikter oemotsagda menar hen är ett angrepp på demokratin och du börjar undra vad en vän är om du vill vara vän med människor som vill stänga och stänga och blunda och hata och är det så du vill att dina vänner ska vara och om du stänger och slänger, bort, vem är du då.
Och det snurrar i ditt huvud men du vet att det inte är demokrati att ett parti som 94% av befolkningen inte röstar på skulle ha ensamrätt på åsikter men tyck vad ni vill, gapa ut det, men ni är ändå idioter och du hör hur de ljuger eller köper andras lögner och det dansas en dans efter någon annans pipa och ni är okunniga marionetter och det rycks i trådar men trådar slits sönder till slut eller brinner upp och ni är alltid fel och ni vill tillbaka och det var lerigare då, kallare brunare och du vet inte vem du vill ha som vän vilka röster du orkar höra, vilket hat, vilket hat du måste lyssna på känna hur det smetar ner dej och att samhället, det som skulle vara mjukt, smutsas ner och till slut är alla skitiga och ingen bryr sej längre, inte en jävel bryr sej längre, när piskan viner på bara infekterade ryggar.
Och ditt huvud snurrar och det är så stilla på bryggan och havet är så lugnt men ditt huvud snurrar och tankarna löper och du är så jävla trött på hatet och okunnigheten och oviljan att förstå och oviljan att sträcka ut en hand och du skulle vilja ha den här bryggan för alltid, ditt fort, bygga en mur, stoppa vinden, stoppa tiden, stoppa allt du inte vill höra eller se, stoppa bajsbruna valsedlar i kyrkovalets urna, stoppa skriken tårarna ilskan. Men du måste ha luft och dina vingar måste bära och du måste börja om igen och igen och du måste ha luft och du får den från allt som händer allt som finns och snurrar överallt och ditt huvud snurrar och drömmer och det är en rolig dröm med ett nödvändigt hot och du vaknar och du är glad att det goda finns och du är redo att gräva och alla får tycka vad de vill men du önskar att de ville försöka förstå innan de vässar sin dolkar och du håller sommaren kvar men du vet att det blir höst igen att det blir vinter att det blir vår igen, sommar, och höst igen och du skriver en bok igen, Hål i hösten, och du vill fylla hålen och det kommer nya hål och du vill fylla hålen och du tänker: så tomt det skulle bli, om jag inte hade hål att fylla, så tomt det skulle bli, men det är så jobbigt det är så ledsamt jag blir så trött, hål hål hål som vidgar sej och spricker men jag måste fortsätta men det spricker men jag måste fortsätta.

Monday, September 09, 2013

2001, och vissa dagar låg jag i timmar på rygg i sängen, tom, tänkte tom, pratade slött tyst med mej själv, försökte: "Men något måste du vilja?" "Nä, inte ens vända mej om." "Men något måste du väl känna?" "Nä, inte ens smärta." "Men ..." "... inte ens glass i strutar ..." Men våren blev sommar och ett ljus och vi åt glass i strutar, åkte runt i en lånad bil och badade och åt glass i strutar och någon gång var vi mitt i Halland mitt i naturen i vildmarken och jag hade glömt medicinen, ångesten som knöt magen igen, paniken uppblandad med ledan och vi gick vilse i den där skogen men hittade bilen och hon körde fort tillbaka till huset vid havet och när det första pillret låg på tungan, kände jag redan ett lugn igen, som förr med alkoholen, första glaset ro. Och i Malmö badade jag varje morgon från T-bryggan, simmade på Kockum fritid, cyklade, och det var något som fortfarande drog i mej, drog upp mej, berätta historier och jag skrev på bibblan för hand och det var 2001 och jag skrev Så enkelt i solen, den lilla tunna boken som inte försökte vara annat än hopp, resa, älska, stå lättare ut. Och 2001 blev höst och vinter och 2002 och vissa dagar gick jag upp halvsex. Somnade vid ett, i soffan i rummet med fönster ut mot Södra förstadsgatan, det lutande golvet lutade in mot sovrummet med fönster mot gården, och jag cyklade hem till honom i det höga huset vid Folkets park, gav honom frukost, tvättade, klädde och väntade på färdtjänsten i en doft av fukt, svett och urin gömd bakom Konsums oparfymerade tvål. Gick på rullstolsboccia och rullstolssquaredans och blev förolämpad och hela tiden ville jag berätta den krokiga historien om en stad och människorna och drömmarna, men det var den gråa hösten och vintern, de långa extralånga arbetsdagarna varannan lördag och söndag och livet krympte och jag ville skriva det större och jag sa upp mej för sista gången och tog ströjobb när det var tvunget och fortsatte där Så enkelt i solen tog slut, la till flera färger, mörkare färger, och skrev och skrev, drömde om boken och skrev i datorn, skrev för hand, redigerade, drack lättöl, satt på bänkarna, längtade, och jag skulle visa att jag inte var förbrukad, skrev Och fortsätta vidare bort så lång så lång så vinglig och jag tänkte att jag målade en stor kalejdoskopisk tavla av små snapshots hängandes på en slak lina som krängde i vinden och när 2002 blev 2003 skickades manuset in och Elsa skickades ut och det finns ingenting som någonsin blir exakt likadant igen.



Sunday, September 08, 2013

Billiga böcker

I väntan på På väg till Charlotta Anderson (18/9) har jag några gamla böcker att sälja (vissa har jag ganska många av, andra bara en eller två). 100:- för en, 50:- styck för efterföljande, plus frakt. Mejla jb23@spray.se. När jag har lust kommer jag att skriva mer ingående om skapandet av böckerna, var jag bodde, vad jag åt, sånt.


Alltid denna förbannade jakt (-99, 142 s) handlar om Olle som vaknar upp i en lastbilshytt, 70-talets barndom och 80-talets ungdom fram till 1994 när allt är förvirrat. 
Så enkelt i solen (-01, 57 s) är en kille skolstädare och lantbrevbärare på moped, träffar på mer och mindre visa människor som berättar historier, on the road, liksom. En prolog till nästa bok, kan man säga.
Och fortsätta vidare bort (-04, 316 s) är den första boken i Landskronatrilogin (även den första boken om Jonte Sten), den är ganska indränkt i alkohol och äventyr från 40-talet och framåt.
En sång för Sonny och Karola (-05, 214 s) är Karolas bok, tidningsutdelaren, antik- och kuriosatjejen, konstnärinnan. Och den ohängde Sonny. Andra boken i trilogin om människor från Landskrona.
I Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (-07, 206 s) snubblar Jonte Sten vidare, lite rakare och nyktrare den här gången, men ganska dråplig.
Till Killor with love (-10, 171 s) är sex noveller om Candy och Killor och några till av utkantens människor, de rör sej i Malmö, Lund, Österlen och Spanien. Boken innehåller även bonusdeckaren Mord på Möllevången.
Mord (-12, 193 s) är knark, mord, maktintriger, en dansk snut och ett och annat besök på krogen, svärta, spänning, berättarglädje och ett gott humör.
Sju månader (-12, 83 s) är Jonte Sten tillbaka i tveksamt skick. En tunn och tung roman om att försöka vara en bra människa, pappa.  
(Jag har även ex av Mer blues från Landskrona och Söndagar, där har jag skrivit och Thomas H Johnsson fotograferat.) 

Wednesday, September 04, 2013

Medan jag inte skriver det andra, skriver jag: Jag lyssnar på George Jackson. Han gillar the funky music, och the disco music och the rock and the roll. Och han kan köra gång på gång på gång, all night long. Han kan tråna, gråta, sörja.
Men George Jackson dog i våras.
Jag är alltså på bibblan efter simningen (1400) och medan jag inte skriver det andra skriver jag detta: Jag tänkte på honom idag, när jag var försenad till simhallen, att nu missar jag honom. Han som är ganska överviktig och kort och karg i språket i bastun, men pratsam ändå, på sitt sätt. Han hoppar ju alltid i bassängen prick 14.00, plus minus två minuter, stänker. Han simmar ryggsim som att han håller på att drunkna, men avslappnat, men långsamt, som att: jag har gjort allt jag skulle göra ändå. Han har verkar ha det lugn jag saknar, åtrår, avundas.
Så på cykeln till Kockum tänkte jag att: Jaha, då ses vi inte idag. Och nu har ju cirkusen kommit igång, så vi sågs inte igår eller i förrgår heller.
Och jag simmade och prick 14.44 kom han in i simhallen. Nyrakad skalle. Det kändes skönt.
Jag känner ju inte honom. Men nu, sen så många av dom gamla kockumarna, har försvunnit, är han min trygghet, min livboj i jakten på lugnet.
Ja, det har gått tjugo år.
Ja, det är många som är borta.
Han, den irriterande gubben som alltid var i vägen, är borta. Och tanten med gåstolen, borta. Och de två äldre kompisarna, fd jobbarkompisarna med medhavda mackor, satt i bastun efteråt med sina stora pungar. "Nä, det är inte många kvar av dom gamla kockumarna", sa den ene, och sen försvann han. "Hjärtat", hörde jag hans kompis säga en tid senare, till en annan gammal kockumare, "som en blixt från klar himmel." Sen försvann kompisen också, och ingen kvar som kunde berätta hur och varför. Varför.
Och George Jackson på det, och det måste vara dunket emot rälsen, som jag hör, en lycka ändå.