Monday, January 21, 2008

I did it my way

Michael Segerström
Gösta Ekman
Hasse Alfredsson
Lena Nyman
Claire Wikholm
Harry Dean Stanton
Och, givetvis, Paul Simon

Nu skiter jag i det här, åker till Gran Canaria. Så får alla mögla på sitt sätt.

Kom mina heliga vänner


I en annan tid skrev jag om en annan tid. Någon gång i slutet av 1999, eller möjligen början av 2000. Jag tror att texten först publicerades på Serums hemsida, men jag skickade även den till Kvällsposten där jag var med då och då, till Stephan Linnér.
En helt annan tid. Jag drack mycket och kände mej missförstådd. Hade gett ut två böcker. Av någon anledning skrev jag ett gratisvykort till Stephan Linnér, på Pickwick i Malmö. Ett något fräckt och otrevligt vykort, vill jag minnas.
Stephan blev i alla fall inte glad, ringde upp mej, och jag bad om ursäkt. Sen började han prata om den här texten som han hade fått några månader tidigare, som han gillade. Och det var så att det skulle bli Beatfestival i Malmö. Jag skulle vara med. Bob Hansson, Magnus Ödmark, Lena Måndotter, Carolyn Cassady, Per Planhammar, Gunnar Harding, Einar Heckscher och många fler ...
Så den här, Kom mina heliga vänner (inte min rubrik) publicerades samma dag som festivalen invigdes på Centralen. Någon gång i september 2000.
Som följer:

”Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata, tokiga efter att bli frälsta, som trår efter allt på en gång, dom som aldrig gäspar eller säjer något likgiltigt utan brinner, brinner , brinner som otroliga romerska ljus, som exploderar som stora spindlar mot stjärnorna och i mitten ser man en blå smäll och alla brister ut i ett ååååh!”
Ur På drift

Vi vill ha hela världen! Vi vill ha livet ... hela tiden. Vi är unga och vackra. Vi kan ta allt.
Men en sorg bränner i dom tysta sekunderna. Det är den kristallklara ensamheten som vi aldrig vågar möta. Det är den vi flyr från i alla äventyren längs vägen som dammar och bränns.
Det gör för jävla ont i dom tysta sekunderna. Det smärtar för mycket när vägen inte längre är en vit V-ringad T-shirt och en ask Marlboro tajt klistrad vid den muskulösa överarmen. Och hyran ska betalas. Och hon som du älskade igår är ful och på smällen.

Det var inte skönt eller vackert när Neal Cassady dog ensam på järnvägsspåret i Mexico 1968. Utpumpad av drogerna och drömmarna som vägrade slå in. Utpumpad av sej själv och allt han borde vara.

Det var inte stiligt när Jack Kerouac var uppsvälld och reaktionär hemma hos morsan i slutet av sextiotalet. Det var ingen omtyckt visionär som ringde och tråkade ut sina gamla kompisar på den ständiga fyllan. Det var inget festligt geni som dog 1969.
Men branden fortsätter att brinna. Det är boken som sprakar och gnistrar.

On the road!
On the road, Jack.
On the road, Neal.

On the road, Allen, när du torkade upp ännu en av dom för tidigt dödas stinkande spyor.
”Jack Kerouac satt bredvid mej på en nerrasad järnstolpe, kamrat, vi tänkte samma själatankar.”
Ja, Allen, du som kanske var den bäste. Du som kanske visste mest. Jag glömmer aldrig allt du sa, allt du skrev. Jag vägrar att glömma allt du stred för. Jag minns alltid hur vackert du brukar sjunga i mina drömmar.
”Se på solrosen, sa han.”
Holy, Allen, holy, holy, holy, det är du.

Vägen är en tuff väg att vandra. Och roliga minnen är inte svåra att minnas. Det är allt det andra ...
Men, Sal Paradise, jag tänker på gamle Dean Moriarty. Jag tänker på den unge Neal Cassady i Denvers vinfyllonätter när man sov med röven hårt tryckt mot det hårda. Jag tänker på en nioårig Neal som aldrig fick lära sej allt han ville vara. Allt han kunde bli.
Jag tänker på Dylan Thomas, som aldrig kunde hjälpa er på andra sidan Atlanten. Dylan Thomas av samma skrot och korn. Dylan Thomas med samma katapult i bakfickan som han aldrig fick att fungera. Dylan Thomas som reste till Amerika bara för att dö.

Jag drömmer om en stilla flodkrök i Waless där Jack hade kunnat sitta lugn, kunde dricka en öl, fånga en fisk, leva ett liv. Jag drömmer om den ruttna soppa som ständigt puttrade på vedspisen, som ett sista halmstrå familjelycka, medan Dylan Thomas söp och skrev Do not go gently into that good night. Jag drömmer hela tiden om den sol som alltid sken för hårt på mina sargade hjältar.

Hej Jack! Jag tänker på alla unga flickor som bara var bröst och fittor och pelare att klistra affischer på. Jack ... alla dom du inte vågade gråta inför. Alla dom som bara blev skåror i Neals pickadolla.

Jag tänker på Burroughs döda fru.
Döda Burroughs.
Döda Allen.
Döda Neal och Jack.
Döda hela världen som älskade livet.
Det finns inte så mycket kvar. Jo två trippade buddister knullar baklänges i San Francisco. Oj, tre marijuanastukade collegekillar från Oklahoma bestiger ett berg norr om Big Sur.
”Kerouac, fan, Kerouac ... han är fucking Gud.”
Hallå grabbar. Det är inte roligt längre.
Men branden slutar inte brinna. Livet slutar aldrig ...
Vi vill ha hela världen!
Och vi ska ta den!
Holy, holy, holy! Där ligger vägen igen, nykrattad och vacker. Och kolla som asfalten blänker när sommaren dundrar in!
Så kom mina heliga vännar som jag aldrig har träffat. Som jag känner mer än någon annnan. Mina bästa vänner som har gett mej mina bästa världar. Kom så ger vi oss av. Alla väntar på oss!

”Så när solen går ner i Amerika och jag sitter på den gamla förfallna piren och ser på de långa, långa skyarna över New Jersey och känner hela det nakna landet som rullar i en enda otrolig våg över till västkusten, och åkandet på vägen, och i Iowa vet jag att barnen gråter nu på dom ställen där dom låter barnen gråta, och i natt är stjärnorna släckta och vet du inte att gud är Nalle Puh? Aftonstjärnan håller just på att sänka sig och sprida ljus över prärien, och det är just innan natten kommer riktigt, som välsignar jorden, förmörkar alla floder, höljer topparna och viker in den sista stranden, och ingen, ingen vet vad som skall hända någon utom den trista traden att bli gammal, jag tänker på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Gamla Dean Moriarty, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty.”
Ur På drift

Saturday, January 19, 2008

Det är mycket mer enkelt och komplicerat än så

Det är morgon, söndag. Det ljusnar. Det gör det alltid.
Jag ska inte gå i kyrkan idag heller.
Min pappa går ibland i kyrkan för musiken.
Jag går in i tomma kyrkor, för lugnet och lukten av gammal sten.

Det handlar inte bara om alkoholism. Kanske handlar det om att ha varit/vara utsatt för en kraft så stark att allt blir självklart: Jag kan vara stolt och tuff, kanske ung. Jag kan också vara fast i en föreställning om hur det ska vara. Men jag kan inte gå ensam denna mörka slingriga stig.
Det gör mej trött.
"Om du tror att du kan klara allting själv, då har du ett hjärta av sten", sjunger Ulf Lundell på skivan Evangeline. Sökandet. Viljan att söka dom svåra och invecklade svaren, även om man aldrig får veta allt.

Det handlar inte om en kyrka och en tråkig präst och styltiga ord.
Jag vet inte vad jag tror på. Men jag är såpass ödmjuk att jag är tacksam för allt jag fått, allt som jag inte vet om jag är värd.
"Lyckan är en följd av dina handlingar, och inte nåt du får." Kanske är det så.

Den som inte talar är död. Kristian Lundbergs bok som jag ofta söker mej till.
Att börja varje dag med att gå ner på knä.
Att åtminstone låtsas tro.
Att erkänna att man inte klarar allting själv.
Även den envisaste tallen fälls i skogen med ett brak, blir en sur stubbe.

Jag svettas i kyrkan när mina eller andra barn döps i Guds namn. Jag känner en svag doft av förljugenhet när för tidigt döda begravs och en präst du aldrig kände vill ge mej tröst med ord som blivit karikatyrer. Jag smakar artificiell lycka vid krämiga bröllop.

Och ändå, går jag ner på knä på något sätt varje morgon.

Så. Det var dagens predikan. Solen är på väg att gå upp och ta över.

Wednesday, January 16, 2008

En druva kom i kläm

Jan Karlsson, kulturjournalisten som alltid verkar besitta en lite högre kunskap än oss andra, blev lurad på några tior när han köpte en ett år gammal Aluma-kalender. Vilken tur att han kunde skriva en kort samhällsfilosofisk kulturtext om detta till åtminstone en tidning. Då gick han ju minst femhundra spänn plus mitt i det gnälliga nederlaget.

”Har du hört den om kaffet?”
”Nej.”
”Det var svagt.”

Kent Hansson i Kvällsposten bullrar som vanligt på och kan inte på något sätt se att det skulle finnas något fel hos hederliga välbetalda gamla uvar inom idrottsrörelsen. Han skövlar unga sportkrönikören Anja Gatu med största motorsågen och får meningen om att Lars-Åke Lagrell visar prov på ”okunskap och på sätt och vis rasistiska tankegångar”, betyda att Gatu kallar Lagrell för rasist, och att hon dessutom är enkelspårig och en slugger.
Man häpnar.
Kent Hansson sluggar minst en gång i veckan. Om han får skit är det bara för att han är en vit medelålders man. Han har aldrig fel. Han har samma inställning som Bush. Köper man inte vad jag säger rakt av så är man mot mej.
Man hatar inte USA för att man tycker att det är konstigt att Behrang Safari får vänta i över tre timmar i Houston bara för att han är född i Teheran.
Själv är jag väldigt nyfiken på USA. På hela landet. På alla länder som finns inom landet.

Ut och in genom blåsten. Elsa fyllde fem år igår. I söndags hade vi kalas. Johanna och jag gjorde smörrebröd, Räkor, leverpastej med bacon, champinjoner och smågurkor från Spanien. Rostbiff med riven pepparrot och smågurkor från Spanien.

Något mer än tretusen dog elfte september (även om man inledde med dödssiffran 7 600 för att snabbt kunna rättfärdiga snabba bombningar i Afghanistan). 151 000 civila har dött i det senaste krig som USA startade mot Irak. Frihetskriget.

Vi ska snart åka till Spanien, Gran Canaria på afrikanska breddgrader, gurksäsongen är igång.

Jag är så oerhört trött på svart- och vittänkandet i medier och i människors huvuden.
Var är nyfikenheten?
Var är den spontana reaktionen, åh, en människa som har andra erfarenheter än jag. Så intressant, honom/henne vill jag prata med, lyssna på.

”Har du hört den om kaffet?”
”Ja.”
”Det var starkt.”

Nä. Jag vet redan allt. Jag vet hur allting är. Säger antagligen Kent Hansson.
Min värld kan gå sönder. Jag kanske måste omvärdera. Jag kanske måste lära mej att bli en människa. Jag måste kanske säga förlåt, jag hade fel.
Nä, på med sluggermentaliteten och krossa ensidigt och blint istället.

Och jag är visst en man i medelåldern, vit som ett spöke av äckel och rädsla för vad den här världen kan åstadkomma. Från alla möjliga håll.

Monday, January 14, 2008

Kvällarna där

Vi bodde på Regeringsgatan i Landskrona, Malin och jag. Jag var med i ett band som hette Maddys. Vi repade några gånger i veckan. Jag hade en portastudio. Kvällarna utan repor cyklade jag till Alléskolan där replokalen fanns, med några folköl och spelade själv, spelade in.
Det var 1991. Jag gjorde vapenfritjänst i Malmö. Jag spelade in låtar, skrev låtar. Ibland hamnade jag på Akropolis efteråt, kastade pil med Soffan, ibland Mattias.
Malin var praktikant på ett arkitektkontor. Vi åt plankstek på restaurang Chaplin emellanåt. Tog färjan till Köpenhamn då och då.

Då som nu. Det är inget nytt. Ny Demokrati var på frammarsch. Idioterna har alltid funnits överallt, kommer alltid att göra det. Vi måste bara låta deras röster vara tystare. Vi andra kommer alltid att vara fler. Man ska aldrig acceptera. Man ska aldrig säga: Men så är det ju, det finns inget att göra.

Jag är en moralist. Then he kissed me, den gamla Phil Spector-producerade låten blev såhär i min tolkning. Arg. Ung. Allvarlig. Begåvad. Präktig. Rolig. Rastlös. Törstig. Denna ständiga längtan vidare bort.

Idioter

När solen hälsar månen i staden där jag bor
Marscherar dom på gatan i stora svarta skor
Galna män i rockar grå
Sjuka män med hjärnor små
Och vi bara står och titar på
Idioter

Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Männen i kostymer ler så falskt och slugt

Dom skrattar lite rått dom som överlever är bra
Och dom andra kräken vill vi ändå inte ha
Sen så drar dom ut på stan
Dödar bögar och negerbarn
Medan vi sitter i träden och äter banan
idioter

Flickan mitt i ringen får ett tuggummi i sitt hår
Alla står och skrattar häller salt i öppna sår
Hon är liten hon är feg
Hon står och gråter står och ber
Medan alla andra bara skrattar och ler
Idioter

Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Lärarna med piskor ler så falskt och slugt

Dom skrattar lite grann den flickan är ett spån
Flickans tårar rinner hon springer därifrån
Och ingen tittar snett dom tror att allt är rätt
Tror ni att den flickan har det lätt
idioter

Friday, January 11, 2008

En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner

”Var är Pange då”, säger rocksångaren med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar i stugbyn någonstans norr om den skånska gränsen. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
"Vi som skaffat synt och allt”, säger rocksångaren som inte tycker om Småland, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under präonträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig. ”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru Caroline på svenska med en klang av Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir en stor mörk bottenlös sjö, och berget och skidliftarna längre bort där dimman smyger fram i augusti. ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline och tänder en cigarett, men inte alls så elegant och svalt. När hon böjer sej ner, lyfter upp flickan som har slutat leka. "It´s okey, darling. I don´t know", säger hon till flickan som viskar något.

Friday, January 04, 2008

Vila i frid, min vän

En av dom människor som har betytt absolut mest för mej i mitt liv, i mitt skrivande, i hela mitt sätt att tänka och uppföra mej som människa, har avlidit.
Stig Claesson är död.
Allvarlig.
Rolig.
Solidarisk.
Envis.
Integritet.
Medmänsklighet.
Kaxighet.
Stå för sin sak.

Det kommer att krylla av dom, det är så många som älskat Slas. Jag är bara en.
Men jag gråter den här kvällen. Jag visste att han var sjuk. Jag har aldrig träffat honom. Jag har träffat och träffat och träffat honom.
Han kunde vara en tvär skitstövel.
Räck upp en hand du som inte varit en tvär skitstövel ibland.

Tack och farväl.

Såhär skrev jag på den här bloggen för ett år och några dagar sen:

Stig Claesson kommer också att dö.

I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.

Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.

Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.

Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början.
Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.

Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?

Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.

Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.

God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."

Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respekt!

Thursday, January 03, 2008

Hujedamej

Med nyordningen kan inte Spaniensvenskarna se Bingolotto. Dom ska göra revolution.

Idol-Daniel sket i sin tjej när han var med i talangjakten. Nu står han utan talang, bostad och skivkontrakt. I protest har han låtit bli att raka sej.

Prinsessan Madeleine går solbränd och snofsig och tycker synd om barn som inte flugit ut i livet på en räkmacka, hon tar ställning och hjälper till.

2008 har börjat bra. Folk vågar säga NEJ.

Jag har efter den värsta vinterturistsäsongen vågat mej till Köpenhamn igen, hittade en riktig bodega som jag hade glömt, eller tagit för givet att den var försvunnen och död och espressohousefierad.
Men än kan gamla greker och romare sippa på sina divaner.
Där satt jag och skrev saker som jag inte vet vem som ska få publicera så småningom. Det snurrar i min skalle emellanåt. Ibland är jag stolt. Ibland tänker jag bara på hur man ska kunna samarbeta med olika människor.

Friedrich Christian Delius, Söndagen då jag blev världsmästare
Den nittiosexårige debutanten Harry Bernstein, Den osynliga väggen. Alla onödiga upprepningar till trots. Fanns det ingen redaktör som vågade styra upp manuset av den gamle mannen med berättarförmågan.
Jag längtar efter Frank MacCourts Magistern och, som alltid, den underhållande Hans Gunnarsson. Och, som alltid, Peter Kihlgårds senaste som jag trodde att någon skulle skänka mej som julegave.

En människa jag har samarbetat en hel del med är sjuk, hur sjuk vet han inte än.
"Världen svämmar över av tappade sugar", sa han när vi pratades vid idag. Så han tänker inte tappa sugen. Jag undrar hur han känner sej längst in. Det är sällan man får veta det av en annan människa. Alldeles längst in.

Tuesday, January 01, 2008

Men hon tyckte att tjurfäktningar skulle förbjudas

Jag läser gatunamnen, stadsnamnen. Jag ser haleluja och jag längtar dit. San Fran, Los Angeles, New York. Yorkshire, Leeds och till floden i Bristol där grisarna flöt med ett gnägg. Tidvattnet i Wales och Dylan Thomas, och på andra sidan mjölkhagen kan man finna ett livligare lugn.

Jag ser en gnutta Tati, och jag längtar dit. Och fåret Shaun, köp en DVD för en hundring.
Andra tider, andra platser.

Anna leker i vårt radhus, med en kudde i klara färger och mönster. Hon skrattar och ler.
Elsa kommer upp med en hatt med två hopknycklade papper i. Jag ska välja ett, vilket spel hon och Johanna ska spela.
Jag längtar hem och bort.
Det blir Diamantspelet.

Jag slipar mina diamanter i min bod, lyssnar på P4 eller blandband eller vinylskivor från förr. SH. Imperiet live. Vatten och sand.
Jag slipar men låter några kantigheter vara kvar, lagom mjukt och hårt.

Jag tror det om Che Guevara när jag längtar till Argentina, när jag hänförs av det spanska språket. Att han förblev ung och lättpåverkad, lite dum bakom den strålande intelligensen, livet igenom till den tidiga döden. Som James Dean med drömmen om en snabb Porsche, och jorden som aldrig höll sej kvar vid hans fötter.

Piedestaler ska vi hålla dom döda borta ifrån. Ikonbilder ska vi sparsamt måla.
Det fräter bort dej, när du lever ditt liv genom andra.
Jag är Fader Teresia, en mycket gammal och vis man med sår av fel och brister. Halt och lytt och felen, både här och där.