Thursday, September 28, 2006

Desperation i många andra städer än Landskrona

Jag var i London, i Brixton i slutet av åttiotalet. Jag och Rickard i ett av många ockuperade hus. Vi bodde hos Rickards (och sen även mina) kompisar från Nordirland. En mus sov aldrig i ett akvarium i det lilla vardagsrummet med heltäckningsmattan som jag och Rickard sov i, dom noppiga sofforna.
En hård snubbe spottade en snorloska på väggen.
"What do you call that", försökte jag säga, engelskt.
"Decoration", svarade han barskt och brett.

Jag har varit i liknande bostäder i Landskrona långt innan massinvandringen förstörde människors minne till att bara ha rosaluddiga drömmar kvar om hur jävla bra det var förr. När underklassen i alla fall hade vett att bli sönderbrända i solen på sommaren.

Claes Hylinger pratade i Göteborg om att man inte lär sej särskilt mycket av sina erfarenheter. Som exempel tog han landstigningen i Frankrike under andra världskriget, när befriarna hälsades med blommor och vin.
Så hade Bush tänkt sej att det skulle bli i Irak också. Vi gör ju vad alla vill. Men att ersätta Saddam med Bush var kanske inte vad de komplexa irakierna ville. Det blev inte så mycket blommor och vin. Och USA hade alldeles för lite folk. Alldeles för lite kanonmat.
Du är inte densamma på eftermiddagen som du var på kvällen.
Ett pris till den som förstår den komplexe Claes Hylinger tolkad av den komplexe Jonas Bergh.

Beaver kom med kofoten en kväll i november i slutet av åttiotalet i Brixton. En skotte ville ha någonstans att bo. Vi följde med när Beaver bröt sej in i traditionella engelska radhus, tomma. I en stadsdel full av invandrare från Irland, Nordirland, Skottland, Indien, Pakistan. Människor som ville bo, jobba.
Till sist hittade vi ett hus där elen fanns kvar. Grannarna var vanliga engelsmän, som väl inte hade råd att flytta, kanske inte ville. Dom öppnade fönstret och skrek att dom skulle ringa snuten.
"Fuck you, fuck you", skrek skotten i Thatchers England, han ville bara hem, men där fanns inga jobb.
Synd att han inte bodde i Sverige idag, i Landskrona. Då hade han fått hjälp att flytta hem. Men hade det funnits jobb då?
Nä, givetvis inte, men det är väl inte sverigedemokraternas problem. Dom vill ju bara ha till sin egen A-kassa och sjukpension.
Fast, vänta lite, var killen skotte, sa du. Jamen, vadå, skottar gillar vi. Dom tycker ju om öl och fotboll.
Kom så går vi ut och knackar några.

SD-Thord vill ha mer företagande i Landskrona. Men invandrare ska hjälpas att starta företag i hemländerna. Men SD är inte främlingsfientliga, vem som helst får starta företag, fast i sina ursprungliga hemländer, förstås. Jag kom från Belgien på femtonhundratalet, var kommer du ifrån, Thord?
Varför svarade du inte på en enda fråga i teve?
Men hur ska ni göra konkret, frågade programledaren.
Varför svarade du inte, Thord? Konkret alltså. Man kan inte bli tagen på allvar när man inte har något att komma med. När ens arbetslöse mediatränare har sagt till dej: Det är bra, Thord, men snacka inte om invandrare, bara, så löser det sej.
Men då hade du ju inget att säga, eller hur, Thord?
Du får nog gå ner i källaren och slipa på partiprogrammet om du ska fortsätta kalla dej icke främlingsfientlig. Och vad tycker en stor del av dina väljare om det?

Jag pratar alltså om ett klassproblem.

Det krävs ofta av sverigedemokratin att dom andra ska kunna prata svenska och göra rätt för sej (helst ska dom ju åka hem, givetvis). Jag har fått kommentarer på min blogg och mejl till min privata mejladress, det är tydligen totalt oviktigt att kunna skriva svenska om man är sverigedemokrat. Det förklarar den stora arbetslösheten bland sverigedemokrater (enligt statistik som jag läste i en seriös dagstidning), vem fan vill anställa någon som inte kan författa en enkel jobbansökan.
Vi skattebetalare tycker att det är för jävligt, all skolgång vi har bekostat, till ingen nytta.
Nä, hellre invandrare då, dom har fått sin utbildning i hemlandet.

För att summera: Det blir aldrig som förr igen, mina vänner. Och förr var inte så jävla bra som många tror. Möjligen fanns det fler drömmar då, när man var yngre. Men drömmar har och kommer alltid att fortsätta krossas om man inte tar tag i det själv. Man kan inte skylla på andra. Du sjukpensionär, som kanske är på valbar plats, ta din säng och gå!

Landskronaproblemet är inte unikt. Glöm inte det. Möller som bloggar på HD skriver om att landskronaborna kör så dåligt så dåligt. Vad är det med er, är det färjan som saknas, att ni aldrig kommer utanför stadsgränsen längre. Titta först på Landskrona, en skön och märkvärdig stad. Ta er sen en titt på världen, den finns överallt. Kom med din kärra till Möllan en lördagförmiddag, Möller. Då ska du se på trafikkaos, eller vilken dag som helst.

Märk väl: jag skrev PROBLEMET. Det finns ett problem, jag är ingen struts.

Jag som läser fler tidningar än Landskronaposten, ni ska veta att samma provinsiella gnällande finns i andra städer.

Och sluta nu att skriva att det inte går att vara ute i Landskrona efter mörkrets inbrott. Vi vet ju alla att det är fel. Gå ut istället, glada, tillsammans.

Om det är något ni undrar så får ni ringa till Kent Hansson på Kvällsposten, han vet allt, efteråt.

Tuesday, September 26, 2006

Olika böcker i olika städer.

Jag fick en förfrågan om böcker, en utmaning, av Jakob (childejakob.blogg.se).
Jag svarar lite snabbt nu, om en timme hade jag nog skrivit annorlunda.

Bok som förändrat mitt liv: Tvillingdetektiverna (Ahlrud), Ett karibiskt mysterium (Christie), Dagarna före lunch (Claesson), På drift (Kerouac), Beatles (Christensen).

Bok som jag läst mer än en gång: Oj oj oj, alla böcker jag skriver om här har jag läst mer än en gång. Men, okej, Ankare (Östergren), Kaktusstigen (Dahlström), PS Anteckningar från ett sorgeår (Mia Berner), Cabaret (Wolgers)

Ta med till en öde ö: Boken om det hemliga sällskapet (Hylinger) Vådan av att vara Skrake (Westö), okej, Bibeln. Alla i pocket.

Som fått mej att skratta: Den store Blondino (Dahlström, tullbajsscenen framför allt) En stockholmsbok (Claesson, historien om den danska kommunistiske negern på jakt efter ett fackförbund i Stockholm, hans möte med en bondson till polis.) Bukowski.

Som fått mej att gråta: Han som älskade livet (Stone), Vänner (Lars Forsell, dikten till det döda barnbarnet) Två (Tikkanen) Dikten till fastern (Malmsten).

Just nu läser jag: Levande tillsammans (Werup, på toaletten) Män som hatar kvinnor (Larsson, i badet). Böcker om Athen.

Önskar att jag hade skrivit: Psmith ordnar saken (Wodehouse), Kärlek i Europa (Stenberg).

Det ska jag läsa härnäst: Claes Hylingers och Magnus Hedlunds nya.

Det gick ganska fort. Jag kunde inte skriva en bok bara, så jag valde att missuppfatta.
Välkomna, alla!

Sunday, September 24, 2006

Nya tider vid skrivbordet

Efter mer än tre månader utan internetuppkoppling är allt tillbaka på banan nu. När vi kom hem från Götet fanns en lapp om att vår dator fanns på Posten, nä, på Malmborgs, öppet på söndagar.
Johanna har installerat under dagen och nu kan jag vara hemma igen, slippa sticka till bibblan och medborgarkontoret varenda gång.
Vad betyder det?
Det vet vi inte.

Claes Hylinger var Claes Hylinger igår. Bra alltså.
Jag har väl berättat om vår bilfärd tillsammans, den var ganska viktig för mej.

Första klass var första klass.
Per Engström var Per Engström och många andra människor var väldigt roliga, däribland tevejournalister som skojade om dvärgar, och om sverigedemokrater. Hur går det ihop?

Varför hatar du mej? Frågade en man som jag känner och tycker om i ett långt meddelande på min telefonsvarare.
Varför är det bara dom som röstar på sverigedemokraterna som missförstod mitt gränsstängande?

Ett förtydligande: (om ni nu bryter mot mina lagar, men det är ju inte omöjligt)
Det är ni som stänger och vill förbjuda, inte jag. Ni får läsa mina böcker hur mycket ni vill.
Mensärskrivinte.

Friday, September 22, 2006

Trött men inte bakfull i gamla götet.

Jag är i Göteborg nu, solen skiner.
SD-debatten försvinner inte, men den kanske mer fortsätter i andra forum.
Så många böcker, så många människor.
Under en kort tur till toaletten igår stötte jag på två av Malmös giganter, Mikael och Björn, som hade spetsiga boots och uppdragan ärmar, solbrända armar.
Just när jag kom på att det var Carl-Fredrik Reuterswärd som jag Per pratade med, just som jag stack fram min väluppfostrade högerhand, kom jag på att pga stroke inte kan bruka sin dito. Ojsan.

Vi är trötta nu, Johanna och jag, hon kunde inte ens äta frukost, det kunde jag däremot, jag som annars brukar vara försiktig med den måltiden. Men bor man på fint hotell så gör man.

Jag är en lättsam man.

Tuesday, September 19, 2006

Jag stänger härmed mina gränser. (pressmeddelande)

Jag har alltid varit stolt över att komma från Landskrona och Skåne, men från och med nu förbjuder jag alla sverigedemokrater att läsa mina böcker, se mej framträda eller på något annat sätt ta del av det jag sysslar med. Jag förbjuder även er att tilltala mej på fotbollsmatcher eller på krogar där ni är berusade och sentimentala. Jag förstår att dettta kan kännas hårt, men det är något jag måste göra. Ni stänger, jag stänger.
Jonas Bergh

Monday, September 18, 2006

Ytliga lösningar bland latmaskar i Landskrona

Sverigedemokraterna fick över 20% av rösterna i Landskrona.
Jag vet inte om jag vill gå på fotboll idag.
Jag vet inte om jag vill hälsa på grannarna vid kolonistugan.
Valvaka på en pizzeria som ägs av en kurd, det är beviset på att dom inte är rasister, enligt ledaren.
Pizzerieägaren tycker att Sverigedemokraterna är främlingsfientliga.

Nästa gång jag ska framträda i Landskrona (om det blir någon mer gång), ska jag tillåta sverigedemokrater i publiken då. Varför ska dom få röra sej fritt?

Men, okej, det finns fortfarande 77% som inte röstar på sverigedemokraterna.

Det är lätt hänt, att säga att man inte vågar gå på krogen, att man inte vågar vara ute efter mörkrets inbrott. Det är lätt att slinka ner en lättrasistisk valsedel i kuvertet.

Sossarna borde ta ett stort ansvar för det som har hänt, rannsaka sej själva och förändra till det bättre.

Dom människor som inte är dumma i huvudet men ändå röstar brunt bör också ta ett stort ansvar och även dom rannsaka sej själva, förändra till det bättre.

Det är aldrig enkelt. Det finns inga enkla lösningar eftersom det inte finns några enkla problem.

Jag frågar mej ständigt, i alla samhällsskikt, var tog solidariteten vägen?

Tuesday, September 12, 2006

Underhållande allvar i Spanien och andra länder.

I Göteborg finns en hemlig bakdörr till biblioteket. Jag smet ut därifrån en gång när det fortfarande var tillåtet att röka på krogarna i Sverige. Jag smet undan från en speedad amatördramatiker som ville prata om sex i dramatiken och hur man skulle kunna överföra det till en roman som han skulle skriva, som han ville att jag skulle lova att läsa.
Jag smet.
Ut på baksidan av avenyn nära teatern där vi såg på Galenskaparna och After shave, något om en stins, när min mamma fyllde femtio. Det var samma år som jag skulle ta studenten, och i förskott fick jag välja en oxröd akustisk stålsträngad gitarr som var mickad.
Den gitarren sålde jag sedan till Spidde för femtonhundra, men vi spelade i samma band, och jag använde den ändå. Ett år senare köpte jag tillbaka gitarren för tusen spänn, en bra affär.

I Göteborg på Park Aveny bodde vi när jag för första och enda gången i mitt liv köpte en porrtidning. Jag var tolv eller tretton och gick till Pressbyrån vid korsningen Vasagatan och sa att jag skulle köpa en rolig present till en kompis, Aktuellt Rapport, läsarnas egna berättelser. Försvunnen nu.

I Göteborg vid Masthugget bodde jag tre eller fyra nätter i veckan hos Malin, betalade femhundra spänn i månaden. Jag skötte journaliststudierna sådär, drack öl på Cheers (är fortfarande skyldig 175 spänn) ocj Flygarens Haga, och lite andra småskumma ställen, Sjuans om det var tidigt på dagen, och Murveln.
Jag snarkade alltså på den tiden. Och Malin hade problem med sömnen, så jag fick flytta in madrassen på toaletten, halvbra.
Vissa nätter filmade vi Malin som packat luder när hon snubblade uppför vägen. Alltid uppförsbacke, nästan.
Många av dom jag lärde känna då är nu mer eller mindre etablerade konstnärer, kul typer.

Och i Spanien gick Emilio omkring och sörjde det aldrig riktigt uppbyggda semesterparadiset i Puerto de Santa Maria, rullade sina söta cigaretter och levererade lite tobak ibland till andra. Berättade om knarkhandeln från Marocko. Han var fin Emilio, och vi bodde i hans lägenhet. Och han passade Elsa. Och han gillade fotboll. Och han var så lagom halvskum som människor jag tycker om är.

I Göteborg på ett hotell nära centralen gjorde vi kanske Elsa. Eller i Borås. Vi pratade om det, att döpa henne till Borås Bergh. Men det blev inget av det, man är mer traditionell än man hoppas.

Men vi ska köpa en dator. Jag har använt många datorer i mina dagar, men bara köpt en. En ABC 800 för femtio spänn i början av nittiotalet. Windy fixade ett skrivprogram för femhundra. Det har inte skrivits några romaner på den datorn, kan jag säga, inte av mej i alla fall. Och nu äter myrorna upp den.

Nästa vecka ska jag och Johanna åka till Bokmässan. Jag ska åka första klass.

Thursday, September 07, 2006

Ingenting när det regnar mjuka småspik i Limhamn

Jag skulle skriva om Pogues.
Jag skulle skriva om bröderna Farnerud.
Jag skulle skriva om ett hus med en sjyst trädgård och kanske ett skjul att renovera till arbetsplats. Eller en friggebod. Eller ett pingisbord och en hårdrocksgitarr i källaren.
Eller, why the hell not, en swimmingpool.

7-0, vad skriver man om det. Vi måste ändå nog vinna alla matcherna, eller sex i alla fall. Och andra lag måste förlora. Och det kommer dom att göra. Vi får se.

Fotboll. Nu blir det inte Florens för mej. Ganska skönt och ganska synd.

Men det blir en roman. Lättölsalkis har börjat ta sej in i sitt andra liv, och det vet vi ju, att då har man en helt annan erfarenhet att ösa ur, men kanske ändå barnasinnet kvar, som katten sa.

Imorgon ska jag börja skriva dagbok för HD, en vecka.
Idag stod det om både mej och LT Fisk i Sydsvenskans skånska kulturstäderserie.
På onsdag ska jag vara jury i berättarslam på Barbros.
Tre grejor. Tror ni att det gör mej rikare?
Nej, varken i själen eller i högerfickan där jag har mina pengar.
Men lite dryg, kanske.

En kompis sa en gång att jag hade gett ödmjukheten ett ansikte. Det var inte ironi. Det var roligt sagt bara.