Saturday, June 30, 2007

Ny brud i familjen

Det har aldrig varit meningen att detta skulle bli en landskronablogg.
Vad som har varit meningen med bloggen vet jag inte riktigt.
Jag skriver bara.
Men nån pappablogg har aldrig varit meningen.
Jag vet jättemånga sätt att få läsare till min blogg, men jag är inte intresserad av det. Jag skriver ju för er, ni som fått leta lite och stannat.

Och det blir ingen pappablogg nu heller. Men jag vill ändå berätta att 21.05, sista dagen i juni 2007 blev jag tvåbarnspappa. En flicka till. En flicka som en fjäder. 2950 gram och 47 centimeter. Lite blek och rödhårig som sin mamma, kanske.

Dom sover på BB nu och jag fick inte vara kvar. Taxichauffören erbjöd ett fast pris på hundra pickadollor till Limhamn. Han hade två barn själv. Jobbade egentligen som glasögonslipare, men körde taxi extra för att få det att gå ihop.
"Madame ville ha ett barn till", sa han, "men, jag ber om ursäkt, barn kostar tid och pengar, man måste uppfostra dom", sa han och jag höll med.
En trevlig taxitur medan jag försökte förstå, en unge till. Och imorgon ska jag kolla på ett radhus.
Huvudet i luften

Jag har inte läst lokaljournalistens blogg på länge. Den bitvisa självgodheten och slarvigheten gör mej inte alltid, men ganska ofta, irriterad. Jag har svårt för människor som säger att dom har högt i tak, men ständigt bevisar motsatsen.
Men nu läste jag när han skrev om lallare som inte kände igen sej i det våldsamma Landskrona, som hävdar att det våldsamma Landskrona inte finns. Jag vet inte vem dom lallarna är.
Själv känner jag igen mej på många sätt i Landskrona. Unga människor bråkar, söker bråk medan andra (oftast äldre) gnäller och gnäller, så har det alltid varit i Landskrona, OCH, för alla trånghuvuden, i andra städer också.

Sen skriver lokaljournalisten om dom lallare som han menar brister i respekt mot, rent utav hånar, brottsoffer, genom att berätta att dom aldrig har råkat ut för något i Landskrona, aldrig blivit misshandlade eller rånade, och därmed menar att inget händer.
Där menar kanske lokaljournalisten (om han läser min blogg, inte vet jag) mej. Och där är han fel på det. (Och, om han nu menar mej, förenkling förenkling förenkling. Viljan att inte vilja förstå vad han läser. Ointresset. Bara klappa sej själv på axeln och dräpa en kommentar som, som bäst, är tarvlig.)

Jag vill att dom "gamla" landskronaborna sansar sej när dom oftast främlingsfientligt ger sej på något som är ett ungdoms- och klassproblem, när dom tar till fegenkelheten och kallar det något annat.
Det händer skit i Landskrona. Något mer än riksgenomsnittet. Men så öppna ögonen då! Ni lever i Nordens största storstadsregion. Landskrona är inte en isolerad ö. Helsingborg och Malmö har lika hög eller högre brottslighet, välbeställda Lund något lägre.
Jag tycker att man ska ta krafttag (hur dom nu ska se ut) mot problemen i stan.
Jag är mycket medveten om problemen som finns.
Jag avskyr trångsynthet och viljan att göra något enkelt av något som är mycket komplext.

Hat föder hat. Och hönan föder ägget, eller tvärtom. Man vet inte vem som börjar. Jo, den som kom först. Ja, jag vet att ni tänker på indianerna. Men där har ni fel, det är en helt annan sak. Och när det diskuteras om aparta religioner (som vissa har mage att kalla Islam) så talas det förtvivlat tyst om kolonialismen som kramade trasan torr. Om oljan som sipprar in i era hus och bilar.

Men så är det ju. Latmaskar vill inte se större sammanhang.

Jag har fått på flabben i Landskrona flera gånger, blivit hotad ännu mer ofta. Som tonåring, tillhörande övre medelklassen, av arbetar- eller arbetslösaföräldrar-ungar med svenskt ursprung. Jag var halvkompis med turkar, greker och jugoslaver. Som vuxen har jag fått en flaska i huvudet av en väldresserad, väldressad, svensk kille i min ålder som tyckte att jag var ett svin för att jag gick åt vänster istället för höger.
I Malmö blev jag en gång knivrånad av en andra generationens invandrare.

Allt jag skriver som är något samhällspolitiskt om Landskrona handlar ofta om en enda stor gemensam sak, som kan sammanfattas:
Det är inte perfekt i LA.
Men det är inte perfekt någon annanstans heller.
Det är ofarligt för alla att gå ut tillsammans med andra på kvällen om man uppför sej väl. Om man gör det kommer man att märka det.
Störiga/bråkiga (några dessutom kriminella) ungdomar är ett problem, det ser möjligen annorlunda ut idag mot förr. Men det är inte hudfärgen som avgör.
Ja, det finns kulturkrockar, i Landskrona. OCH i Malmö, Helsingborg, Sverige, Världen.
Men kom ihåg det, även om man är ett träd eller ett dike, det är aldrig bara en som krockar.
Och kom ihåg det, att vad du än tycker, så förändras allt alltid.

I Perstorp och Bromölla har man stora problem, vad jag förstår, med både det ena och det andra.

Man kan alltid tända ännu ett värmeljus när det gamla brunnit ut, och vara glad för det nya.

Thursday, June 28, 2007

Underskatta aldrig lillebrorsan, respektera, vad det än gäller

Så fick Håkan Söderstjerna göra det igen. Avgöra på Olympia. Jag har skrivit om det förr, hur det gick till -94. Och det gäller er alla, i vilka frågor det än handlar om, historien upprepar sej alltid. Åtminstone tills den dagen när vi alla rannsakar oss själva och förstår att när vi slaktar, är det samma sak som när någon annan slaktade förr i tiden.
Man kan aldrig säga: Men det är skillnad, vi är inte såna. Givetvis är det skillnad, men det är ändå samma. Översittare.

Jag har genom fotbollen (häpp) och författandet haft förmånen att lära känna författaren Tony Samuelsson. Han är en stockholmskis som bor i Orsa. Han är åtta år äldre än jag och mycket visare.
Vi träffades i Bremen förra året när författarlandslaget spelade, och, framför allt, i Malmö för några veckor sen när vi ordnade EM i författarfotboll på Gamla IP i Malmö.
Tony kallar sej stolt för arbetarförfattare. Och han vet att det är samma sak. Och han vet att det låter mossigt. Och han vet att det är en helt annan sak att vara arbetarförfattare idag mot hur det var på Ivar Los tid. Han vet att det är samma men alldeles annorlunda. Men det är viktigt för honom att kalla sej arbetarförfattare, för i hans värld är det så enkelt. Det är ju det han är.
Arbetarklassens bästa partytricks, rekomenderas å det varmaste. Ulf Lundell är med. Jan Fridegård, Birgitta Trotzig, Stig Dagerman, Liza Marklund. Och många många fler, i Tonys personliga essäer.

Var var vi? Sent i natten i ett samtal som gör mej förälskad på ett helt annat sätt. Någon som lyssnar på vad jag säger, får det att låta klokt. Någon som berättar saker för mej som jag lyssnar på och lär mej av. Jag, som är så enstörig ibland, det är en fröjd att slå ihop ett huvud med nån annan, utan att det gör ont.

Klart att BoIS vinner. Det sitter inte i spelarna från början. Många kommer utifrån, det sitter i ränderna, dom går aldrig ur. Man lämnar inte sitt ursprung. Man vinner för att man har inget att förlora. Det känns överallt, man viker inte ner sej mot överheten. Man imponeras inte av titlar eller glänsande medaljer. Det är något helt annat.

Jag njuter av Margareta Strömstedt.
Jag blir inspirerad av Tony Samuelsson.
Och jag tänker på dagar i ro, promenader längs gator som jag känner igen men aldrig vandrat. Jag är ett mellanbarn, både lillebror och storebror. Jag hoppas att BoIS kan lära sej den linans balansgång.

Wednesday, June 27, 2007

Att orka vända också tunga stenar

På första sidan av Landskrona Posten (lokaldelen) idag vänder en kvinna ryggen. En stor bild ca 75% av förstasidan. På förstasidan av den gemensamma (HD/NST(LP) delen finns ingen bild, men en huvudrubrik som ropar: Här är platserna många fruktar.
Det luktar Aftonbladet eller Kvällsposten i förrgår, mina vänner.

Jag bodde i Göteborg i slutet av nittiotalet. Gick på Poppius journalistskola, en termin bara. Journalistik har alltid intresserat mej, men har aldrig varit mitt yrke.
Jag gick Andra långgatan till Masthuggstorget där jag brukade gå in på en ofta halvtom bar där en gammal hamnarbetare jobbade, hans sambo ägde stället. Han berättade för mej om uppväxten i Göteborgs arbetarkvarter. Han rökte och tog en öl, bjöd mej på en ibland. Berättade om hur han spelade jazz. Berättade om hur han nu hade skrivit tre böcker om sin uppväxt.
"Det man läser i tidningarna är aldrig sanningen", sa han, och menade hur det var i dom ruffiga kvarteren förr, i Göteborg.
På den krogen lyssnade man på jazz i källaren och läste Arbetet.

En termin journaliststudier. Och ett intensivt läsande av tidningar i tjugo år.
Och Landskrona Posten i brevlådan idag. Frågan som har ställts till 376 personer är: Känner du dig ibland orolig för att vistas på platser i din stadsdel? IBLAND!
Snabbt försvinner detta IBLAND för journalister och rubrikmakare hos HD och Landskrona Posten. Varför, undrar jag. Är det slarv? Är det okunnighet? Är det en medveten och genomtänkt strategi?
Det hade varit okej för en kvällstidning som medger att man vill sälja lösnummer. Men för en seriös morgontidning ter sej detta märkligt, anser jag.
Man intervjuar två personer som bor i det område där flest människor känner sej otrygga IBLAND. Närmare bestämt 36%. Två otrygga (ibland) personer får komma till tals. Journalisten är bevisligen helt ointresserad av de 64% som aldrig känner sej otrygga.

Jag såg filmen Den sista färden igår. En bra och obehaglig film om hur trånga värderingar och von oben-seendet gör storstadsmänniskor lika knäppa som inavlade människor som aldrig vill släppa in något främmande över tröskeln.

Är människors otrygghet välgrundad i Landskrona?
Hur ser brottsligheten ut i verkligheten, t ex på Rådhustorget eller Kasernplan?
Varför tar inte Landskrona Posten reda på det?
Den kriminalitet som finns på Rådhustorget, finns den? Är den abnorm? Består den inte, som den alltid har gjort, av fulla människor som bråkar? Någon som slår ett slag för mycket, någon som snor en klocka, en telefon, en plånbok.

Skräniga ungdomar utanför en ungdomsgård. Är det en berättigad oro? Är det kriminalitet? Kaxiga ungdomar som kanske skriker eller småmuckar utanför Oliver. Är det något nytt? Inte för mej, i alla fall.
Och skadegörelse? Jag var en tonåring från den övre medelklassen och jag stod för en hel del skadegörelse tillsammans med mina vänner under en period.

Jag skulle vilja svara på några frågor.
Jag känner mej sällan otrygg i Landskrona eller någon annan stad. Ibland är jag rädd, mörkrädd. Ibland ställer jag mej frågan: Varför är jag rädd? Och kommer fram till att jag är rädd på grund av den verklighet som skildras i tidningar och annan media. Inte på grund av den verklighet som jag faktiskt lever i.
Och jag är en försiktig man.
Och jag är en medveten man.
Och jag är medveten om problemen i Landskrona och andra städer. Jag är också medveten om dom människor jag träffar som säger att dom känner att det är på gång nu i stan, det går uppåt, det är en sån känsla. Och, säger dom, att det finns så många i Landskrona som bara gnäller för gnällandets skull, som rättfärdigar sina egna misslyckanden.
Såna saker säger människor som jag inte känner till mej.

Människor i Landskrona har EN tidning. Man säger: Har du läst TIDNINGEN? Det är inte klokt, nu kan man inte gå ut nånstans.
Så läser många tidningen.
Det blir en sanning. Nu kan man inte gå ut nånstans. Snart har vi en moskè på Rådhustorget.

Vollsjö är det mest våldsamma samhälle jag bott i, inte så olikt Den sista färden i sina värsta stunder, IBLAND.

Jag är inte så korkad att jag går genom mörka parker ensam. Inte i Landskrona, inte i Malmö, inte i Bromölla eller Sjöbo (där jag en gång blev hotad och fick min cykel förstörd av svenska ungdomar i hiphopkläder, i kommunen där inga blattar finns). Inte i Aten eller London, inte i den lilla stan Sesimbra i Portugal. Så jävla dum är jag inte.
Detta lär sej både flickor och pojkar tidigt, gå inte i mörka parker eller gränder ensam. Det har dom lärt sej sen långt tillbaka.
Och återigen. På Landskronas mest otrygga (ibland) ställe, känner sej 64% aldrig otrygga.

När jag går hem sent i natten till min kolonistuga går jag genom tre av Landskronas fyra mest otrygga (ibland) ställen. Jag går där (eller cyklar) när det är mörkt ungefär femtio gånger om året. Jag tillhör målgruppen, män som kommer ensamma från krogen. Och (peppar peppar ta i trä) än så länge har inget varit i närheten av att hända mej.

Jazzen kom till mej i Göteborg. Jag har läst många böcker om den pre punktid som jazzen var. Jag har läst om den sanslösa rasism som jazzmusikerna råkade ut för, igen och igen och igen.
Och nu sitter blekansiktena och diggar jazz och slutar rösta på sossarna och tar sina två bilar till biltvätten och barnbarnen får äta på MacDonalds och man förstår inte. Man förstår inte varför dom pratar annorlunda, DOM, utlänningarna.
Och det finns ju inga melodier i hiphopen.
Och i Sjöbo stoppades en hiphop-grupp från att uppträda på skolavslutningen. Eleverna ville, men föräldrarna startade en namninsamling och vann.
Inga blattar på våra gator!

"Man kan ju inte gå ut längre", är ofta bara en bortförklaring för ens egen försoffning och förstockning.

Och jo, jag såg Count Basie-dokumentären ikväll.
Och jo, någon borde skämmas.

Monday, June 25, 2007

Allt jag vill ha är frid

Waterboys. Mike Scott.
Bob Clearmountain.
Tankar som kommer till mej.
Birgitta Stenberg skrev om svensk alkoholkultur, om Systembolaget. Om att man i andra länder kan lämna en halvfull vinflaska, för att man fått vad man ville.

För första gången på flera år skulle jag fira midsommar i Sverige. Jag gillar inte svenska dryckesvanor, men jag tror att det håller på att förändras, i alla fall i Skåne. Vi som är närmre kontineneten.
Jag har avskytt nyår och midsommar länge. Först för att jag var tvungen att hålla mej i skinnet, men sällan klarade det. Alkoholism.
Nu för att jag tycker så illa om dom som: Nu jävlar, nu ska vi supa. Dom som inte klarar av det. Amatörerna.
Jag har alltid försökt ta det lugnt. Men jag har varit sjuk. Jag förstår varför dom friska gör som dom gör under specialhelgerna. Men jag tycker inte att dom gör rätt.

Och Ulf Lundell pratade om något som jag brukar prata om, att inte känna sej hemma i Sverige.
Men vi glömmer det som gör att vi ändå stannar, den del av solidaritet och trygghet som fortfarande finns kvar.
När Sverigedemokrater propagerar i Sydsvenskan för att det inte är konstigt att Sverige vill ha en liknande flyktingpolitik som många andra europeiska länder, så glömmer dom något (dom som ska vara så historiekunniga), att det är vi som gått i bräschen. Det är dom andra som borde lära sej av oss.
Men dom länderna har varit i krig i modern tid. Det har inte Sverige.

Och män i knickers dansade med kvinnor i andra folkdräkter, och dom verkade glada. Och dom var nyktra. Och jag tyckte om att se Elsa och Johanna dansa runt midsommarstången.

Jag läser Margareta Strömstedt och tycker att hon är bra, men ändå talar hon inte riktigt till mej.
Och jag läser Roddy Doyle och känner en annan tillhörighet.
Och jag brukar vara utomlands vid den här tiden, och jag saknar och längtar.
Att åka bort för att kunna komma hem.

Och vi hade en gång ett hus, men vi glömmer nog det. Vi har viktigare saker att lägga pengar och energi på.

Sunday, June 24, 2007

Saker som vi inte pratade om i P1-programmet från vår kolonistuga

På väg till Akropolis nån timme innan programmet träffade jag journalisten Kalle Bergren på cykelbanan. Lång och ståtlig och skäggig. Och alltid stridbar. Han berättade att båda (inte bara Torkild) de två andra som skulle vara med i programmet var Folkpartister. Märkligt.

På Akropolis drack jag lättöl och pratade med ägaren Apu. Han är turkisk kurd, muslim. Han dricker alkohol. Det gör många muslimer. Det är inget konstigt. Apu har flyttat till fint område i norra Landskrona. Han är mycket omtyckt. Och varför skulle han inte vara det. Han är en trevlig människa.
Jag vet mycket mer om Apu, men det tänker jag inte skriva här.

Så kom Soffan med en barncykel från affären där hon jobbar, den var till Apus barnbarn. Soffan delar ut tidningar också. Från två på natten fem gånger i veckan. Det har hon gjort i fyra år ungefär. Hon har aldrig råkat ut för trubbel.

Landskrona Posten är i princip den enda tidningen i Landskrona (Skånskan har en del läsare också), och jag saknar arbetet. Det hade sett annorlunda ut i Landskrona om det fanns två tidningar. Om det inte fanns en tidning med ensamrätt.

Tillbaka till Kalle Bergren. Han berättade om en undersökning kring hur ofta man valde att skriva om våld och kriminalitet i HD och Landskrona Posten (samma tidning, olika editioner) på lokalsidorna. Landskrona Posten segrade överlägset. Och då är ändå Helsingborg nästan tre gånger så stort som LA, och inte på något sätt utan brottslighet.
Man väljer.
Landskrona var rött under tiden.
Helsingborg blått.
HD och Landskrona Posten är blåa tidningar.
Numera är Landskrona en politisk sörja där Folkpartiet och Sverigedemokraterna regerar hand i hand.
Det kan man fundera på.
Var det det ni ville, Landskrona Posten?

Visst, kortsiktigt är det nog bra. Det händer saker. Precis som i Alliansens Sverige. Men vad händer sen? När underklassen växer sej större och fattigare. Är det verkligen rätt väg att gå?

Jag stoppar där. Ska berätta om midsommar och goda människor senare.

Wednesday, June 20, 2007

Same same but different

Jag jagar i dammiga skrymslen och vrår efter gamla texter, gamla noveller. Jag tror mej behöva någon till ett projekt. Jag vill i alla fall hitta dom och läsa och se om det funkar med några streckdragningar över och under, och några nya ord och meningar.
Det är ju samma drömmar, menar jag.
Jag har redan rotat under sängen i omoderna och trasiga väskor och kartonger i kolonistugan. Oj, har jag tänkt, så mycket jag har skrivit.
Oj, har jag tänkt, så mycket som fanns i alla dom datorer som på olika sätt halkat ur mina händer och krossats. Inte just mot den stenen där minken sprang. Inte just under den stenen där jag en gång var dum och gömde den tomma ölburken istället för att kasta den rätt och miljöriktigt, Och till andra människors fromma att panta ihop en femtioöring eller två.

Oj, har jag tänkt. Det är ju samma drömmar, menar jag. Allt det jag har skrivit som kanske inte har perfekt struktur, som kanske är sentimentalt. Som kanske borde ha mer gestaltning och mindre snygga formuleringar av enkla ord.
Oj, har jag tänkt, alla snygga formuleringar av enkla ord.
Jag borde skriva en bok av dom.
Det är ju ändå samma drömmar, menar jag.

Badade några gånger igår. Ska bada sen ikväll också. Ett barn är på väg, en bebis. Alldeles snart, nästan.
Och i källaren har jag tvättat bebiskläder.
Och i källaren har jag letat i dammiga väskor med klistermärken från omoderna turistorter.


Och i källaren hittade jag äntligen novellerna två: En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner, samt den korta versionen av Han tar geväret och går ut.
Kanske kan jag använda något, kanske.
Och i källaren hittade jag ett nummer av tidskriften Ariel, ett nummer med Ulf Lundell som tema. Hans konst, hans musik, hans litteratur och hans liv. Hans ... tema.

Och jag frågar mej också. Kan en soldat komma hem? Om man ständigt längtar ut?
Jag tror det.

Sunday, June 17, 2007

Då var vägen hal neråt

Roky Erickson spelade på Hultsfred. Jag var inte där. Jag har varit där en gång, 1997, då som uppläsare, faktiskt den som öppnade hela festivalen. Men det var det inte så många som fattade. Jag och Anna liftade dit, halvvägs. Sen fick vi skjuts av en Hultsfredsbuss för sjuttio spänn. Jag fick tvåtusen spänn i näven. Det var maffigt.

Annars är det ju Roskilde som gäller för en kille från Landskrona. Men det var många år sen nu.

Roky Erickson. Jag lyssnade mycket på honom i slutet av nittiotalet och början av 00-talet, när jag var ganska risig. Jag lyssnade till hans historia. Jag lyssnade till låten som gick: Please judge, don´t take that boy away.
Och det var alltid jag som var den pojken.
Snälla, låt mej få stanna.

Annars tänker jag på en krossad flaska parfym över en bok av Claes Hylinger, som jag läste för tredje eller fjärde gången i Prag i den fula rocken och med det svaga sinnet.
Och färjan till Oslo och sen till Göteborg där jag verkligen hade en vän som förstod tillräckligt mycket, att både vara förstående, förlåtande, och krävande.

Sen tänker jag på Magnus Hedlund och hur arg och besviken jag förstår att han blev när hans föräldrar tynade bort på olika sjukhus, när allt dom ville var att få dö tilssammans.
Och hur rolig han ändå kan vara.
Jag läser hans Ärligt talat nu. Tänker på Mylingen i Kov.

Och Erik Andersson. Han berättade för mej en sen kväll i Göteborg att han höll på Landskrona BoIS. Det var första (och hittills enda) gången vi träffades. Han ville ha ett favoritlag som liten, och han upptäckte Sven Skinka Malmborg (tror jag) i BoIS och tyckte att det var ju ett häftigt smeknamn. Och sen den dagen ...

Det är Erik Andersson som nyöversatt Tolkienböckerna, för dom som intresserar sej för det. Jag gör det inte. Jag flyr till realismen.

Jag har mer att berätta, men det känns som stiltje på blogghavet. Men jag hänger väl i. Det finns en poäng i det, att fortsätta.
Syndafallet kom och rensade inte världen

Vi visste om vädret redan från början. Och regnet kom till Limhamn och förföljde oss när vi bar ut packning till bilen som inte läcker längre, tror jag.
Men det regnade mindre och mindre och jag hoppade av vid stationen i Landskrona för att cykla min cykel till kolonistugan. Och träffade Sol(!)-Britt, Elsas förra dagisfröken. Det hade inte regnat i LA på hela dagen, sa hon, och just då kom dropparna stora och hårda.
Regnet förföljer mej.
Är det jag som ska rensas bort?

Och visst hittar jag småfel och smådåligheter i Jo Nesbös böcker, men jag längtar dit. Han borde vara en av nordens tre bästa kriminalförfattare just nu. Och han skriver trovärdigt om missbruk. Och hjälten Harry Hole brottas med sin alkoholism, och ibland vill jag säga till honom, ta ett järn nu, Harry. Jag fungerar så. Jag är också alkoholist. Också lite för mycket klarabiffensjälv ibland, kanske. Jag tänker i alla fall på det ibland. Men jag faller inte som Harry Hole. Men vi faller alla ibland, som regnet, alkoholister eller ej. Det är något man måste jobba på för att lära sej hantera. Jag är inte bäst, inte än.

Och regnet föll och Elsa och Johanna åkte för att hälsa på Elsas kusiner.
Och i lugnet öppnade jag en lättöl och läste och det smatrrade inte ilkset, det dunkade tungt på kolonistugans tak. Regnet som ville ta sej in.
Och danska lugna favoriter på radion. Tre bandspelare och ingen fungerar. Och jag har klippt häcken, klippt bort upp till en meter på vissa ställen. Men fortfarande för högt.
Och, nä, jag går inte på matchen idag. Jag har gått på alla hemmamatcher i år (i serien) och en bortamatch. Jag har svettats mer än några av er, BoIS.
Så jag cyklade i regnstället till Akropolis, matchen gick på TV4.
Och Jörgen P och Jocke P var tillbaka. Och Håkan S var ung igen. Och Mirza kämpade. Och Dahlgren kämpar alltid. Och alla dom andra. Jag kände mej dålig, en svikare. Måtte syndafloden ta mej, tänkte jag.
Leder dom i paus så sticker jag dit, tänkte jag.

2-0 och jag håller alltid vad jag lovar. Cyklade ut till IP och fick komma gratis in. Stod i regnet, och det är så när man älskar, man får tårar i ögonen när man ser en sån insats.
Tack ska ni ha, grabbar!

Och till snorungarna från Göteborg som ville slåss efteråt, väx upp, fjånar!
Och till puckot av den gamla landskronastammen kvasipunkare (jag tror att det var du, annars var det nån annan av dina puckade polare) som skrek till den svarte spelaren i ÖIS när han låg ner: "Du skitar ner planen!" Dra åt helvete! Må syndafallet skölja dej och dina likar långt över kanten, långt ner i hålet.
Och till supporterpolisen, ställ inte supporterbussen där alla BoIS:arna går ut. Ganska korkat, va?

Nu ska jag lyssna på Libertines i min freestyle, cykla in till Pildammarna och se på blomfestival, med kärlek som tema.

Tuesday, June 12, 2007

Ständigt detta Landskrona

Jag stod i fönstret på andra våningen i huset där jag växte upp, från sex års ålder till nästan vuxen.
Jag stod i fönstret och det var alltid fräckare fyrverkerier i Danmark, i Köpenhamn. Inte vet jag, kanske för att smällare var förbjudna, för att kontrollen var hårdare i landet där den enda friheten bestod av mer öl, gräs och hasch, mer kvinnor som säljer "massage. Annars är dom nog så trånga, danskarna, som skåningarna, som landskroniterna.
Jag stod i fönstret och 1979 blev 1980 och jag tänkte på år 2000, att jag skulle vara 31 år då. Att jag inte kunde se så långt fram.

Landskrona är Sverige danskaste stad.

Nyåret 1999/2000 firade jag i kostym hemma hos Jonnie. Jag hade precis träffat Johanna och hon var på en annan fest, men kom till min strax efter tolvslaget, om jag minns rätt, jag minns dåligt från den tiden. Jag var full, men vi gick hem tillsammans. Och vi går fortfarande hem tillsammans.

Wonderstuff. Kommer ni ihåg?

Landskrona är Sveriges danskaste stad. Det är bra och dåligt. Det finns en inkrökthet som kan få mej att vilja vomera. Det finns inkrökthet överallt, men Landskronas är Landskronas, och den bör slipas ner en smula. Världen, mina damer och herrar, världen finns.

"Take a jump and steale (stavas det så?) your piece of sky", sjöng Wonderstuff. Just det.

På torsdag ska det sändas liveradio från vår kolonistuga, Torkild Strandberg (Folkpartiets starke man och min före detta teaterkompis), jag och Gunlög Stenfeldt ska prata framtid och idag om Landskrona. Det kan kanske bli intressant. P1, 16.00.

Men jag minns den där sista kvällen på sjuttiotalet. Stå och glo ut mot Köpenhamn och vänta på något som skulle smälla. Inte som att allt kunde hända, mer att jag inte visste. Vafan ska hända, tänkte jag nog. Sen blev jag tretton och fjorton och musiken och böckerna kom och berättade för mej om en värld som fanns, som man kunde ta själv. Jag visste aldrig vad som skulle hända.
Men det smällde, hit och dit. Överallt.
Jag har aldrig blivit besviken. Jo. Jag har gjort vissa separata dåliga saker som inte varit så lyckade, på fyllan och ibland med andra droger i kroppen. Men jag ångrar inget. Jag tror inte på ånger. Däremot på att analysera och lära av misstagen.

Wednesday, June 06, 2007

Dagar i ro ...

... är en sång av Pelle Ossler, den evigt mer bortglömde än han borde. Som Ulf Sturesson. Som undertecknad.
Det är inte dagar i ro. Men ändå. European Word Cup börjar idag och det är egentligen perfekt, jag slipper spela men är med ändå. Jag är allmän samordnare och speaker.

Det har varit stressiga dagar, allt annat tar ju inte slut för att några författare ska spela fotboll i Malmö. Livet pågår ändå, även för mej.
Och jag måste ha rod, varje dag måste jag ha ro, vara för mej själv och landa. Det är själva förutsättningen för att jag ska orka vara man, pappa och trevlig kamrat.
Stunder i ro.

Povel är död. Han har betytt väldigt lite för mej, men jag är klok nog att förstå att han var en med rätta mycket uppskattad artist. En briljant låtskrivare, även om vi inte drack samma sorts te. Vad jag hört och läst, verkar han dessutom varit en sällsynt klok kille, och crazy på det.
Jag är för ung för crazy-humorn. Den känns dammig idag, men på sin tid var den betydligt mera punk än Good Charlotte.

Idag börjar alltså EM i fotboll för författare. Idag möter alltså Sverige Danmark på Gamla IP, fritt inträde.
Imorgon träder även Italien, Tyskland, Ungern och England in i turneringen. Matcher hela dagen. Och intressanta författarsamtal i ett tält bakom läktaren. Författare som pratar med författare. Inträde tjugo spänn.
På lördag är det matcher om femte pris, tredje samt FINALEN.

På kvällarna är det uppläsningar och seminarium. Ikväll på Bibblan, fritt inträde. Imorgon på Victoria. Och på fredag på Hipp med bl a L.T. Fisk. 120 kronor.
Jag måste iväg nu, till dagis först, sen ska jag hämta fotbollsspelare som är författare på Centralen.
Det är inte tid att hänga vid en dator nu.

Sunday, June 03, 2007

Uppdrag: Helsingör

Det stormar inte, men gungar tillräckligt för att dom småländska damerna i cafeteriakön på färjan Tycho Brahe ska fnittra hysteriskt. Och en som gapskrattar. Och en som teaterviskar så att hela publiken, hela kön hör: Ska vi verkligen våga ... köpa varsin Jägermeister til kaffet. Som skolflickor på utflykt.
Men dom riktiga skolflickorna på utflykt står bakom mej i kön, fnissar inte, pratar bara allvarligt tyst nära varandra.
Iland iland, och jag vet alltid i god tid på vilken sida vi ska lägga till. Jag står först i kön till höger och låter dom som har bråttom, med kärror eller med tågtider i huvudet, gå eller springa före. Men dom flesta dräller i bredd med vagnar och tomma resväskor på hjul.
Helsingör alltså. Och det verkar så jobbigt, att gå runt och titta på alla prislappar i alla affärer, sprit och vin och öl. Dricker dom verkligen så mycket, dom pensionerade hallänningarna och andra.
Jag går in på Borgerkroen och sätter mej vid fönsterbordet där jag brukar sitta. Här har jag avslutat skrivandet av en roman för inte så längesen, nu börjar jag en ny. Skriver med min penna i min bok. Gubbarna dricker Wibroe och spelar tärning, röker. Och en äldre man och kvinna, dricker varsin snaps till smörrebröden, läser tidningar och växlar språk mellan danska och engelska, kvinnan fyller i vad mannen ska säga. Dom ler mot varandra på ett kärleksfullt sätt. Jag får låna en tidning, läser sporten och sidorna intill, undrar över olika former av massage, fransk, grekisk, med mera. Och jag är trettiosju år och tittar på det äldre paret. Och jag ser mej själv med min fru om trettio år, att så lugnt och fritt få trivas med livet långt från klirrande, stressande shoppingvagnar eller resväskor.