Saturday, August 29, 2015

Sug i dej det sista

Det är augustis sista skälvande dagar och jag tänker på våren 1994 när jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Jag hade gått ett år på Fridhem och skulle bli publicerad i Gedins gruppantologi -94. Jag hade kommit en bit på vägen men märkte att jag hade långt kvar att gå, så mycket mer att lära.
Det är augustis sista skälvande dagar och jag lyssnar på Da Capo  (som spelar låtar från förr, verkligen förr, 20- 30- 40- 50-talet och ibland men sällan något modernt från 60-talet) så att tänka på 1994 är inte nostalgi för mej, det är modernt och fräscht tänkande på dagar som var igår, och förutom ett personligt brev skulle man skriva en prosaberättelse med titeln En berättelse om mörker. Det var inte svårt. Jag är en ljus människa som alltid haft mörkret nära, jag är inte alltid tillfreds med mörkret, men jag känner mörkret, jag har inga problem (och hade det inte 1994) att skriva om det. Jag har till och med väldigt svårt att skriva om ljuset även när jag bestämt mej för att verkligen göra det.
Men jag är en ljus människa.
Jag är en positiv människa.
Men det var vår 1994 och jag skulle skriva en dikt också, med titeln Augusti. Och jag har inte kvar den. Men jag minns att den upprepade raden: "men vi sög i oss det sista" vid två tillfällen. Att den handlade om en kärlek som eventuellt höll på att ta slut, definitivt en sommar som tog slut, slitna solblekta handdukar.
Och det är augustis sista skälvande dagar och visst blåser det men det är mest sol och ganska varmt och jag cyklar och på vardagarna simmar jag på Kockum fritid, packar och slänger saker inför min flytt, och jag badar i Öresund som alltid blir saltare på slutet. Jag suger i mej det sista. Tre gånger idag. Amatörerna är försvunna, trängseln borta, bara vi som älskar varandra kvar. Vi känner inte varandra. Men vi förstår varandra. Vi förstår att man aldrig ångrar ett bad, att man alltid stiger upp frisk och inombords stolt.
Och det är augustis sista skälvande dagar och det är också vemodet (och kanske starten), det är en mild desperation, varje dag, varje bad kan vara det sista på länge.
Jag brukar bada några gånger i oktober. Men det känns tveksamt i år. Det är en kyla som sprider sej över världen, Europa, och Sverige (jag såg den obehaglige människohataren Richard Jomshof på teve idag, det är så vidrigt att se hur smidigt han krumbuktar sej och hur självsäkert han vet att så många svenska idioter köper hans skitsnack där han vänder allt mot människor från andra länder som många gånger är mycket mer bidragande till samhället än hans puckade sd-väljare, om det nu är det man ska diskutera och inte bara anständig jävla självklar solidaritet).
På måndag åker jag till Stockholm och där jag brukar bo finns det natur just runt knuten, skog och sjö, så jag ska väl suga i mej det sista sötvattnet också, innan hösten kommer och ställer krav.

Friday, August 28, 2015

Så skriver du en bok

Vad det lider ska jag slutföra den långa novellen (eller korta romanen) som utgår från krogen Square side nära Möllevångstorget i Malmö. Det är en ensam människa i fokus. Men det är ett myller av röster. Från rännstenen eller nästan rännstenen (eller från en sunkig krog som äger en förbluffande medmänsklighet), skulle kanske någon säga. Kanske det.
Jag gav ut en novellsamling 2010 (Till Killor with love) och den långa novellen (som går under arbetsnamnet Skrik) skulle kanske varit med där men hann aldrig bli klar.
Och den är inte klar än.
Den har bara vandrat vidare, vilat och kommit tillbaka. Alla rösterna. Alla människorna som vill prata, som pratar efter någon några öl, piller, vad det nu är, den psykiska ohälsan som strålar som galen från vissa.
Jag har spenderat mycket tid på krogen, full, halvfull, halvnykter, spiknykter. I sällskap, som en kung ibland. Ofta ensam.
Jag har gett ut tretton böcker, många av dem skrivna på krogen (inte helt och hållet, när jag ska skriva klart en bok behövs ett skrivbord, en dator och timmar timmar timmar, men de första idéerna, de första utkasten, alla människorna, alla delar av dialoger, monologer, mässor) och det handlar alltså inte om journalistiskt arbete. Det handlar om att jag har druckit, starköl, mellanöl, lättöl, alkoholfri öl, ginger ale, kaffe, vatten, ätit lunch (helst lax, jag älskar lax) och tagit fram min tidning, min bok, mina skrivböcker (dagboken och bokskrivboken), lyssnat på musik i min hörlurar och stängt av ibland, lyssnat på samtal, glott på människor, läst klotter på toaletten, bara suttit där och ibland får jag feeling och skriver i en sorts trans. trams och viktiga saker, mycket jag skrivit har oredigerat hamnat i böcker. Man ser sej omkring, lyssnar och tolkar och låter fantasin flöda och! man har en idé om vad man vill åstadkomma, och man sätter in attacker och skriver och man skriver med glöd och kunskap och passion.
Och man har en öppen tanke om att betrakta andra människor, se dem med öppet sinne, inte göra dem fulare eller dummare eller vackrare eller klokare. Bara höra historierna och bygga ut dem, göra dem större (kanske, eller inte, men till dina egna) och till litteratur.
Ja, ni som vill skriva en bok. Där sparade ni några tusen som skulle gått till nån sorts skrivcoach (fast det kan ju kosta att gå på krogen också men jag tänker på vad Mulle sa på nittiotalet när han brukade bjuda mej på några öl på Bullen: "Vadå, Jonas, nu fick jag snacka med dej för nån hundring istället för att betala en psykolog tusen spänn." Sen tog jag flera av hans historier till min bok Och fortsätta vidare bort).

Friday, August 21, 2015

Hela mitt liv

Någon gång cyklade jag men oftast tog jag bussen till Borgeby där jag städade en skola på kvällarna (och någon gång tidiga morgnar när jag slarvat dagen innan). Det var på hösten och det var ingen bra höst den sista på 1900-talet. Jag var inte i bra form. Jag städade så fort som möjligt för att hinna med bussen tillbaka till Malmö så fort som möjligt. Det var gamla krokiga lokaler och jag drack folköl så fort som möjligt och lyssnade på radion (jag var ganska ung då, så det var P3) och Thåström gjorde comeback på svenska och det var som mitt huvud var fullt av En vacker död stad, intensiteten, desperationen, mitt liv i ett skakande nötskal. Städer när jag blöder och ibland hade jag åkt till Göteborg eller Stockholm och jag hade så klart vänner men det var ändå som ensam människa jag såg mej, alla tankarna och samtalen med mej själv i mitt huvud.
Det finns andra artister och författare som alltid funnits med mej, som berättat saker för mej. Som varit min klokare äldre vän. Men Thåström är nog den ende som jag följt från allra första början (nästan, första låten var Ung och kåt och jag halkade väl egentligen in på riktigt först med Kärlek & Uppror), från när han startade, varje period i mitt liv har han funnits där, ibland irriterande men alltid ärlig mot sina egna intentioner. Men trevlig (som när jag på 80-talet var dryg och frågade om jag fick spela på hans gitarr, tjatade och menade att jag hade en jävligt bra låt som han borde höra och han bara log sådär snett och sa att det hade jag gärna fått men gitarren var tyvärr nerpackad).
Jag slutade i alla fall (ganska dramatiskt som så ofta på den tiden) som städare på den där skolan och hösten blev till december och jag träffade henne som jag skulle gifta mej med och vi fick nästan elva fina år och två barn och när jag satt och skrev i den där boden för några år sedan spelade jag in ett band med låtar från olika Thåströmperioder som jag tänkte ge min dotter när hon fyllde tretton och det gör hon i januari och jag får se hur jag gör (hon kanske måste hitta sina egna vägar), men, igår stod jag där i trängseln på Stortorget och såg honom sjunga igen, och det var dovt och magiskt och mycket känslosamt och kanske är Kort biografi (med litet testamente) det finaste jag någonsin hört.

Thursday, August 20, 2015

Skaderapport

Det är tisdag och klockan är sju och jag har varit upp en halvtimme. De andra sover (fast kanske inte hunden som jag hör trippa på parketten ibland). Vinden blåser. Solen skiner. Det är tredje veckan sen jag började simma igen efter renoveringen på Kockum fritid, renoveringen av mitt nyckelben.
Det var ju i slutet av maj. Jag kom ju hem så sent med tåget från Stockholm och jag hade ju så bråttom för att hinna med bussen ut till Limhamn. Och jag hann. Men jag hade ju för lite pengar på åkkortet. "Jag kör om tre minuter", sa busschauffören, "du hinner kanske in och fylla på det." (Såhär i efterhand, tänker jag på busschaufförerna i Landskrona, de snälla som inte tutar om man inte börjar cykla på gult vid trafikljusen, som vinkar när man går av, som inte grymtar och - jepp, jag drar alla över en kam, hela Malmös busschaufförsstyrka är elaka och alla i LA är goda, det är tidens trend, att enbart fria eller enbart fälla, och jag är en man av min tid - kör ryckigt och upp på trottoarkanter och tränger cyklister av vägen.) Så jag sprang ju i det fläckvisa mörkret med min ryggsäck, lilla väska och dator och sneddade vid trapporna vid ingången till Centralen och där är en ramp för barnvagnar och rullstolar och just där snubblade jag ju, och bröt nyckelbenet.
Och det har blivit torsdag nu och jag vaknar ensam igen tidigt på morgonen men solen skiner och måsarna har lugnat sej och jag badar i frånlandsvindens svala hav och jag ska skriva vidare på boken som ska komma i december, packa vidare inför flytten och det ska bli lunchtid och det skulle inte förvåna mej om jag hamnar i hamnen i Klagshamn och äter lax efter cykelturen.

Sunday, August 09, 2015

Gå och dränk er!

Det skriker ett skrik i mitt bröst
en alldeles främmande röst
som inte är jag
men som är bra
för nu måste vi döda
för nu måste vi hata
för nu måste det sluta att blöda
jag kan inte prata
min tunga blir alldeles skev
hur blev det som det blev
vem snodde gåsamors slev
vem röt
vem slutade äta gröt
hur blev det annan sorts brunare gröt
bortskämda fascister
snorungar utklädda till nazister
slipsprydda sverigedemokrater
folkhemmets ashålsavarter
idioter idioter idioter

Det finns en botenlös lera
det finns de som knappt kan existera
det finns de som gräver för att leva
det finns så smärtfyllda djup
ni borde aldrig få existera
Och all denna röra
Och all denna sörja
Gå!
Gå ut genom dörren och börja ... att ta ert eget liv
så som det ser ut nu
titta ut
ta ett första kliv
jag vågar, vågar du?

Monday, August 03, 2015

Till Kockum Fritids simhall och bastu

tillbaka i kakelfabriken
där inget nånsin är grått
och alla tysta skriken
som arbetarna kvad en gång
är sen länge en bortglömd sång
(de gamla bastumännen, tunga pungarna
är utbytta mot västra hamnen-ungarna)
är delfiner som hoppar i ljusblått
glömda är de som aldrig fått nåt
och jag gräver ner paniken
jag känner den inte här
jag flyter i klorfyllt vatten
som jag älskar doften av
som friheten i ett hav
jag är kär
i solen som slår genom fönstren
i boken jag skriver på
i henne jag tänker på
jag är här
min hjärna som snurrar i natten
älskar sitt lugn under vatten

Sunday, August 02, 2015

Fuck it!

Jag hade kunnat skriva enkelt och lättläst (inte alls säkert lättsålt, sånt vet man aldrig, det är inte det jag pratar om) men jag skiter i det. Varenda gång jag försöker skiner solen och jag kan inte se datorskärmen, eller så bajsar en fågel på pappret i skrivboken när jag sitter utomhus och gör havet alldeles för vackert. Så jag säger: Fuck it! Jag skriver inte för att ni ska slippa ha sex för att ni bara måste läsa vidare. Jag skriver för att jag en gång såg en man i nyinköpt skjorta i brunt och orange och vitt med alldeles för stora kragar, bryta ihop för att han inte visste att ... att ... jag vet inte, men att slippa bryta ihop, att få människor att inse att den fågeln som flög in i din fönsterruta och bröt nacken, behövde inte göra det. Om bara någon hade berättat att genomskinligt glas också är hårt.

Härligt!

Det är kväll i början av augusti och jag har badat tre gånger och min yngsta dotter är åtta år och borstar sina tänder och, mina vänner, det händer så mycket i livet (till exempel smörrebröden vi åt igår men ännu hellre torsken och kapris och rödbetor och getost och när vinden blåste och vi hörde Fredrik Ekelund prata med Pontus Lindh och jag rörde hennes arm och axel så att hon inte skulle frysa, att få göra det ... att få titta på Soldater i månsken och känna glädje över briljansen i de två första avsnitten, Klas Östergren). Det händer så många bra saker i livet. Ibland gör det ont. Och min yngsta dotter har ridit häst idag. Och min äldsta dotter och jag och hennes kompis har badat (och i morse var mamman kring sextio och hennes dotter kring trettio där och vi pratade igen, om vattnets temperatur och klarhet och: härligt! det är härligt!) och varit på Limhamns hamnfestival. Ja ja, jag tänker återkomma. Men mest av allt tänker jag på en annan tjej (eller kvinna, absolut kvinna, hon är ju över fyrtio) som jag har så mycket härligt med.