Friday, November 29, 2013

The work, the working, just the working life

Det skönaste är när jag inte längre reflekterar över musiken i hörlurarna, när jag inte ser regnet, inte ser människorna och bilarna utanför fönstret, bibblan i Limhamn, inte hör pensionärerna eller barnen som pladdrar, gubbarna (och tanten) med sina tidningar och örnögon när Kvällsposten blir ledig.
Jag skriver för hand, ibland skisser, skelett, då och då stycken som går in rakt av i manus. Men oftast skisser. Hur handlingen ska fortskrida. En miljö. En människa. Men mest dialoger, replikskiften, som jag sedan klär på in i datorn, redigerar, tar bort, lägger till.
Detta arbete gjorde jag mycket på krogen förr.
I många år åkte jag en gång i veckan till Köpenhamn (ibland Helsingör) och satt en hel dag och skrev på olika rökiga bodegor, det blev skisser till en veckas jobb vid datorn.
Nu åker jag inte till Köpenhamn lika mycket. Köpenhamn finns kvar men jag är en annan, friskare, tråkigare.
Nu sitter jag på huvudbiblioteket eller i Limhamn. 
Det är som barstolar med utsikt mot Linnégatan.
Det skönaste är när underbara Caseys last ride med Kris tar slut och jag kommer på att jag missat hela låten, och innan det var det Grisarna och flugorna med Pelle Ossler. Och Det ska bli slut på rumban med Röda bönor, den måste jag faktiskt höra en gång till.
Det skönaste är när jag upptäcker att jag missade låten igen. Att jag var helt uppslukad av det jag skrev. 
Det kan vara fint när skrivblockets uppslag är blankt. Att känna lusten att fylla sidorna. Att bara skriva och känna att det flyter och stämmer, och det är ju bara skisser, allt går att ändra och förbättra.
Det kan vara jobbigt ibland. När det börjar hopa sej i huvudet och det blir bara blaj, det saknas en röd tråd, det känns meningslöst.
Men då kan jag börja lyssna på musiken och tänka: Vad gör hon nu, vad gör han nu, hur tänker hon här, var sitter hon, vilken bok eller film eller låt kan ge mej en tanke som blir en ingång och tar mej tillbaka till den skrivna världen.
När någon klappar mej på axeln. Det är en kulturredaktör som tar in mina texter ibland, recensioner, betraktelser. Han ville bara säga hej, säga att den senaste texten var bra (den om den ganska dåliga boken om Björn Afzelius, jag ber att få återkomma om den) och: "Nä, jag ska inte störa, du knegar ju."
Och i den världen som är min, där jag måste försvara min existens, mitt yrke. Där jag ganska ofta får frågande oförstående tonfall när jag vill ha betalt för att hålla föredrag. I den världen, känns det skönt att någon kan se skillnad på en som bara fånglor ut genom ett fönster, och en som arbetar.
Och Kris sjunger Here comes that rainbow again, men det bara fortsätter regna grått.
Det skönaste är känslan av nöjd, när kläderna ännu inte har torkat och det regnar fortfarande och jag cyklar i fyrtiofem minuter till och jag dryper och jag måste hämta Anna nu och mitt emot skolan, åh, mina våta trasiga vantar, på Västanväg, ligger närbutiken och det är ändå sista fredagen i november, så jag går in, snirklar av mej vantarna, och köper varsin Cornetto till mina barn och hoppas att det var det de ville ha.  
   

Wednesday, November 27, 2013

Ove (bror till Asta Käck) och Inger (dotter till bokhandlare Nilsson) uppträder i Folkets hus 1950


Jag cyklar genom det gråa och det regnar inte men det är fukt en dimma och det blir som ett lager ett skimmer på jackan, får det blåsvarta att likna grått. Och det är vissa dagar när jag tycker om det gråa, när det inte blåser för mycket, när det är milt, när jag vet att där är de bruna gula röda löven, där är bäcken, rinner ner till havet, där är bron och flygplanen, men jag ser inte, jag bara vet och blir trygg av det, kan sväva iväg.
Och jag lyssnar på Frank Sinatra.
Och jag hamnar i en mjuk bädd av skön brun mjuk träpanel och cigarrer.
Och jag kör upp genom Sibbarp till Limhamn och in på Lidl där jag köper ciabattas och det fanns en tid när jag aldrig åt bröd, bara drack, åt tomater eller bananer ibland, en oliv. Och vissa dagar kan jag känna en så stark saknad. Vissa dagar lägger jag ifrån mej en bok för att det är för torrt, alldeles för torrt, väljer någon annan där man inte spottar i glaset.
Och jag stannar vid vårdcentralen och går in och tar en lapp och man kan köpa kaffe för en krona och på väggarna hänger bilder från showen (se ovan) och jag hamnar i en dröm om en tid när gatorna var av kullersten och trätollorna breda så att man inte skulle fastna och det var alltid motvind på vintern och en stank av rutten sill från havet och jag kan vända och cykla åt ett annat håll men då fanns inga val, bara fram och tillbaka och hoppas att veden inte surnar i regnet nu när vaktparaden kommer och alla har tagit på sej sina finaste kläder på väg till Folkets hus och den utsålda föreställningen.
Och det är min tur och jag går in och sätter mej och jag drar upp ena koftärmen och andra koftärmen och: "Där! Där tror jag att jag hittade en", säger hon och: "Nu sticker det till", säger hon och det sticker till och hon suger mitt blod och jag hoppas att det är friskt.
Och på hemvägen stannar jag vid närbutiken på Västanväg.
"Ja, det är bra, Hasse, du är sjyst du, halva priset, du är sjyst, Hasse", säger mannen i den slitna blåa lastbilschaffisjackan. "Jo, jo", säger den utländske mannen som alltid lämnar kvitto, en av ägarna, "jo", säger han och tittar på mannen i chaffisjackan, något överviktig, ser ensam ut, sextiotvå eller sextiotre, pratsjuk, sällskapssjuk, kanske sjukpensionär, lastbilarna körde kanske ifrån honom, "jo ..." Och den ensamme mannen stoppar ner mängder av smörgåspålägg, med utgånget datum med orangea lappar, i en medhavd plastkasse som det står Konsum på och jag tänker på det, det vittrande folkhemmet, skällsordet solidaritet, misstänkliggörandet, de goda som måste försvara sej och inte tvärtom och på åttiotalet tyckte jag att det var konstigt att det var jag som skulle förklara mej när jag inte ville göra lumpen, jag och inte de andra och nu måste den ensamme mannen som kört lastbilar med smörgåspålägg runt hela södra Sverige och delar av Svealand i fyrtio år, förklara sej, försvara sej: "Nä, Hassan", Hassan, just det, Hassan, inte Hasse, "du vet, min mor skiter i sånt, det har blitt för mycket med alla datum, hon luktar, hon märker om det inte är bra, det är för många datum, förr, förr ... men det är sjyst, det är mycket sjyst av dej", säger han och sträcker fram en stor hand som ser torr ut. "Du vet", säger Hassan skakar handen, "du är en bra kund, klart du får för halva priset", säger han. "Ja", säger mannen som måste rättfärdiga sej, "så slipper du slänga, ju", med en glimt i ögat ändå, "då hade du ju inte fått ett öre ...".

Thursday, November 21, 2013

På väg till Charlotta Anderson - Sanningen

Enkel och tydlig och fördomsfri recension, utan ängslig hänvisning till uttjatade referenser:
"Detta är en kärlekshistoria om Charlotta och Pange som föddes samma dag och nu ska fylla
fyrtio. Men Charlotta är försvunnen så Pange ger sig ut på jakt efter henne. Det blir en skakig roadtrip genom Sverige och Europa med tillbakablickar på åren som gått och det som har varit. Med brutal realism och ömhet skildrar författaren sina trasiga karaktärer med drogproblem, kamp för överlevnad och drömmar om kärlek. Det till synes skissartade språket är fyllt av innehåll och poetisk nerv. En sorglig, vacker och insiktsfull bok om kärlek och människor längst ner i samhället. Inte helt lättläst kanske, men verkligen väl värd att läsa. Slutet är en känslomässig knockout."
Petra Norman, Btj (Häftepos 14102277)


(Om du längtar: beställ boken billigast av mej och få en bonusbok, eller från Bokus eller Adlibris eller hos din lokala bokhandlare, eller säg till biblioteket där du bor att ta in den. Du kan också kontakta Förlag Waterglobe Productions via hemsidan, eller KOM HIT.)

Tuesday, November 19, 2013

Vikten av Willy Vlautins verklighet


Till exempel en ung smått lillgammal man som plaskar i Lunds akademiska ankdamm och redan bergsäkert vet hur allt är funtat, hade säkert tyckt att Willy Vlautins Motellivet är en alldeles onödig bok: sargade människor (mest män, men några välporträtterade kvinnor) som strular, som redan från början är hårt utkastade i livet, som måste kämpa för varje liten stund av icke olycka.
Hallå! det har liksom skrivits förut ju.
Den där självgode unge mannen som rusar mellan föreläsningar och den absoluta sanningen bland någorlunda på pricken likasinnade på kanske Smålands, Lundagård eller AF:s litterära utskott, kommer antagligen aldrig att förstå, vill inte förstå, hur livet ser ut någonstans där det inte finns ett exakt facit, på en riktig botten.
Han är för lat för det som inte är fyrkantigt enkelt och dokumenterat, utanför den trygga flocken.
Han förstår inte att erfarenheter som är verkliga måste göras och berättas om och om igen, varje gång med en liten ny twist, en liten ny erfarenhet, ett steg kvar och ett steg bort, ungefär.
Som om alla popsånger om kärlek redan var skrivna.
Som om Andra världskriget och judeutrotningen redan är berättade och därför kan glömmas.
Förutom det uppenbara stilmässiga olikheterna skiljer sej Willy Vlautins Motellivet från t ex Kerouacs På drift och Lundells Jack (som även de är sinsemellan olika) bland annat i det att den infogar en barndom, en uppväxt, den infogar ett 90-tal i Nevada (horstaten, spelstaten, skilsmässostaten, alkoholstaten) där allt inte är möjligt på samma sätt som i USA i skarven 40/50-talet eller i Sverige (Stockholm) i skarven 60/70-talet.
Willy Vlautins Motellivet infogar en verklighet där dra iväg inte är ett häftigt äventyr, utan en krass realitet för att alls ha någon chans att överleva.
Willy Vlautins Motellivet infogar goda människor med jargong, långt nere i misärens tröstlöshet, där du trodde att goda människor inte fanns.
Willy Vlautin passar också på att visa på den nästan parodiska elakhet som finns hos den som måste dränka andra för att inte själv drunkna.
I Willy Vlautins böcker vandrar klichéerna runt som hagel i backen fullständigt trovärdiga, för att de finns på jorden på riktigt.
För det borde du lära dej, unge kvasivärldsvane student, innan du bestämmer hur världen ser ut och vad världen behöver: att om du bara orkar skrapa lite och plockar bort skygglapparna, kan du få se något annat, livet kanske, som det ser ut utanför dina självgott snäva ramar.

Sunday, November 17, 2013

Inte sedan Lasse Berghagen på 70-talet

Jag har sett två filmer idag. På datorn. En helt ny modern värld har öppnat sej. Det är som att det spritter i den gamle gubben, att jag tar av mej min kavaj och sparkar av mej båda skorna.

Och apropå Lasse Berghagen så har han sagt att han och Cornelis var polare, att Lasse (efter skilsmässan från Lill-Babs) fick bo på den där husbåten som sjönk sen. Många Lasse Berghagen-dikter som försvann i djupet.
Men Cornelisfilmen, jag vet inte jag.
Den där norrmannen var kanske inte jättedålig som Cornelis, men något var inte rätt.
Och Johan Glans som Anders Burman. Och Fred Åkerström blev ju en buskisfigur.
Det är svårt att se en film om Cornelis som: vadå, det är ju bara en film om Cornelis, när det faktiskt är en film om Cornelis.
Och vad var det där med minnena från kriget, var det orsaken till allt trubbel, eller vadå?
Och han, Husby, var lite väl tjock i slutet och verkligen inte alls trovärdig som den för tidigt åldrade och dödssjuke Cornelis.
Men det var ju trots allt en film om Cornelis, och därför sevärd (även om jag mycket hellre ser om Tom Alandhs dokumentär igen). Men Lasse Berghagen såg man inte röken av.

Reni är min nya idol. Jag har tyckt mycket om Stone Roses från början.
När Windys och mitt band The QK:s vilade och jag började hänga bland elgitarrer och trummor i replokaler, lyssnade jag mycket på Stone Roses och har fortsatt sedan dess. Jag har kvar ett 90-minutersband med första skivan någonstans, Pixies Doolittle på andra sidan.
Men när jag ser Shane Meadows Made of stone är det så vackert. Medelålders män som skapar magi. Det härliga engelska tugget, en skojig scen med Mani i en ful T-shirt, den blyge allvarlige John Squire och grabben med choklad i: Ian Brown.
Och en intervju från innan debuten: "Är det inte osäkert att spela i The Stone Roses, ni vet inte om ni ska sälja skivor, om ni ska tjäna pengar?" Och Ian oförstående, besvärad: "Men det är ju inte därför du gör det, då kommer man ju ingenstans."
Men Reni som är en rolig trummis på riktigt (vi pratar inte rolig som Micke Syd i Gyllene Tider nu), och när de är på den där gården och han spelar så coolt och sjunger i Waterfall, då blir han min förste idol sedan Lasse Berghagen på 70-talet.


Monday, November 11, 2013

Med anledning av

Hörrödu, Victor Malm, (detta är vad jag pratar om) skärpning!
Vadå en tradition som började med beatlitteraturen, sov du dej igenom de inledande veckorna på litteraturvetenskapen? För mycket punsch i början, va?
Nä, överlåt punschdrickandet åt de som kan, många gör och har gjort den grejen mycket bättre än du (och förresten: Piraten var ju ute på en jävla resa i Tre terminer).
Vadå en tradition som började med beatlitteraturen, orkade du inte ens sträcka dej efter Hemingway (börja med Och solen har sin gång och Edens lustgård, där finns också kvinnor i viktiga roller, precis som i min bok) eller John Fante. Det känns ganska förutsägbart med de gamla vanliga Kerouac, Bukowski och Lundell (när du recenserar kvinnor som skriver om svår kärlek, jämför du alla med Duras och Södergran då?)
Men, allvar, Victor, har du verkligen aldrig hört talas om Odysséen? Den skrevs (berättades, sjöngs) redan 700 före Kristus och handlar om några grabbar som ger sej ut på äventyr.
Nä du, Victor, även om du ska fortsätta såga med latheten som fogsvans, så får du anstränga dej, för som det är nu finns det många som gör det (och har gjort det) mycket bättre än du.

Wednesday, November 06, 2013

Insekterna svärmar vid strålkastarna i Fuengirola


Tågresan från Malaga. Många stopp, hopträngda hus i gulbeige. Ibland skymtar jag havet på vänster sida, blått.
Den ganska smala remsan land mellan bergen och Medelhavet. Den hyperexploaterade remsan.
Jag kommer till Fuengirola vid lunchtid. Två spanska fyllon skriker på varandra utanför stationen.
Jag går ner mot havet, här gormar engelska semesterfyllon.
Jag kan köpa dagens Expressen i alltmöjligtaffärerna, eller Aftonbladet där Peter Kadhammar brukar skriva på onsdagar.
Fuengirola. Vi kom hit på 70-talet. Mina mamma, mina syskon och jag, min tandläkarpappa. Och andra tandläkare, vissa med familj. Det brukade vara i slutet av april, en lång längan och sen efteråt ... saknad.
Fuengirola. En trygghet. Byggnadsskelett då, byggnadsskelett nu. En trygghet. Och skyltar och de nya husen då är gamla hus nu, hotell med kalla klinkers eller nötta heltäckningsmattor.
Det ligger något deprimerande över Fuengirola.
Det är inte den bedagade stilortens charm.
Det är sliten masskonsumtion utprånglad utan nyanser bara.
Och den 57-årige engelsmannen i hockeyfrilla och linne, kraftig, stabbig, med röda kyssläppar tatuerade på halsen.
Det är den bristen på charm.
De svarta unga männen som inte ens låtsas sälja filmer och väskor, knark, hororna som pratar med mej, pensionärerna som passerar långsamt.
De stora insekterna svärmar högt uppe vid strålkastarna som lyser upp fiske- och lustbåtshamnen.
Och ändå var det en sådan ljuvlig eftermiddag, promenerade på stranden, fram och tillbaka. De små fiskebåtarna uppdragna på land. Sandskulptörerna, männen med enorma fiskespön nertryckta i sanden, rädslan att gå under linorna, eller, att gå rakt in i linorna (och jag skriver en bok med kanske mord, kan det vara ett mord att foga in, fisklinemord?).
Och jag känner mej hemma i Fuengirola ändå, trivs bland långliggarturisterna, och några tvärgator bort från stranden ligger Spanien, apelsiner, skor och fantastiska enkla bakverk, rökiga fotbollsmatcher på små teveapparater.
Och om jag lämnar mitt lilla hotellrum och går en trappa upp finns den lilla lilla poolen på taket, där äter jag dessa ljuvliga clementiner och har tröttnat på deckare, läser Peter Kadhammars Route 66. "En av Sveriges bästa journalister berättar viktiga och läsvärda historier", står det på framsidan, utdrag från en recension. Och det är nog sant.


 Peter Kadhammar

Monday, November 04, 2013

Dagar och nätter i Malaga

Flygplanet flyger liksom förbi. Rakt ut över Medelhavet och ett slag var det Atlanten jag älskade mer, större, liksom. Som att Medelhavet var ett litet hav, instängt. Som att det inte skulle gå att älska båda (plus Öresund).
Instängt. Och jag läser nästan bara deckare när jag är på resa, en om Island (författaren heter Arnaldur i förnamn och skriver bra, jag har läst någon av honom innan och det är bra, men det stannar inte kvar särskilt), om båtresan till Danmark på 30- eller 40-talet. Om vågorna, om att vara instängd i en hytt under vattenlinjen.
Men flygplanet, rakt ut över och det är så blått och bakom oss bergen och flygplanet vänder tillbaka igen, tillbaka till Malaga. Och vi flyger lägre och lägre och havet är så blått och jag ser planets skugga på ytan och jag får en sådan stark lust att hoppa, dyka, spräcka ytan.
Jag tar bussen. En spansk stadsbuss i spansk stadstrafik och en småsur busschaufför som kan säga tre euros på engelska, annars inget. Det är omöjligt för mej att berätta vart jag ska, jag kan inga gatunamn. Men jag har ett optimistiskt (men mycket dåligt) lokalsinne och har varit i Malaga en del gånger men oftast i centrum och nu ska jag lite utanför och det bor 600 000 människor i Malaga och det myllrar ju en del (spansk trafik, spanska biltutor, busstutor) men jag har havet till höger och min brorsas gamla glasögon med bara en skalm, havet till höger och jag ser det långt borta genom husraderna ibland, närmre ibland och jag känner ju igen järnvägsstationen och bron över den torra floden (alla torra floderna) och när bussen vänder och stannar för sista gången (för att sedan åka tillbaka till flygplatsen) känner jag igen mej, jag ska ju skriva om de här platserna i första delen i romanen jag hoppas ska lyfta snart. Jag har min ryggsäck, det är inte så långt att gå till Hotel Las Vegas.
Fönster och balkong ut mot Medelhavet. Malaga har en stor kryssningshamn. Jag räknar till tre gigantiska sådana fartyg. Och fyra lastfartyg ute på redden.
Det finns andra båtar på Medelhavet också, som färdas i mörkret med flyktingar och jag har läst ut den isländska deckaren och läser en engelsk (Robinson), om rasism. Den instängdheten, på en knappt sjöduglig överfylld flyktingbåt över Medelhavet. Vem gör den resan om det inte är alldeles nödvändigt.
Och jag i den relativa lyxen (med min dåliga ekonomi, men det är också relativt) går strandpromenaden fram och stranden alldeles vid vattenbrynet tillbaka, tar ett snabbt dopp och sen fram och tillbaka igen. Tänker på de torra flodbäddarna och broarna, de som bor under de låga broarna. 
Jag äter en enkel ljummen bocadillo med jamon och café con leche. Fyra euro.
Jag ska komma igång på allvar med att skriva en roman, tänka och skissa.
Jag ska även (när jag blivit klar med deckarna) läsa en bok och recensera den, och promenera.
Jag ska hålla ögonen öppna, registrera. 
Jag köper spanska clementiner och det är en mer koncentrerad smak, de har fått mogna på träd och inte instängda i ett lastrum på väg till Sverige.
När jag går in till city, hus som små palats i mjukt grönt och gult, några välskötta, andra övergivna med slarvig graffiti, över en liten bro över en liten torr flod med ganska mycket växtlighet, ser jag något, stänger av musiken, en ung kvinna och en ung man sitter på något underlag, bara sitter (och jag tar på mej glasögonen, låtsas att jag tittar upp mot den gamla Gibralfaro, den moriska borgen som skyddade mot pirater) och jag tittar på dem, pojken och flickan, inbillar mej inte smutsen och det slitna.
Jag är i början, alldeles i början av ett bokprojekt. Jag ska försöka omfamna något som jag tycker är viktigt. Jag ska försöka skriva en rakt och enkelt berättad bok om hål i världen, hålen som finns överallt. Jag ska försöka skriva underhållande och hyfsat lättläst. Jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag vet att jag inte kan fånga ens en bråkdel av det jag vill fånga, och det gör mej nedstämd. Jag som bara kan skriva, tycker inte att jag når fram. Jag vill skriva sånt som stannar kvar.
När jag går i mörkret, fast gatlyktorna, och billyktorna, förbi parken med de tunga buskarna och träden, deras tunga dofter, hör jag musik, som desperata skrik. Jag går in i det riktiga mörkret och i en ring står ett tjugotal människor med trumpeter (och några andra instrument), de spelar som i falsett, som i skräck. Det är inte en konsert. Det finns ingen publik. Jag har glasögonen på mej och när de ser mej, tycker jag att det ser ut som att de blänger åt mej: Stick iväg, pirat!