Friday, November 28, 2008

Jag läser i dagens tidning, Malte Lindeman revisited 27/11-08

Hasse Alfredssons och hans frus son dog mycket ung av händer i ett eluttag (enligt en intervju med en av bröderna Alfredsson).
Kan man läsa in det i Den enfaldige mördaren? Jag vet inte. Men det ger mej en möjlighet att se om den, igen, med ännu en gång nya ögon.

Jag drömde om Tage Danielsson. Han såg mycket gammal ut, han pratade till mej allvarligt. Jag minns inte om vad, det retar mej, för det var säkert något mycket klokt.

Det är som Elvis mot Tommy, Beatles mot Stones, John mot Paul.
Varför måste man välja.
Hasse och Tage, tillsammans och självständigt, det finns så många stunder av briljans. Andra stunder känns för mej väl studentikosa, icke tidlösa. Dock ... stundens ingivelse, mycket var improviserat eller snabbt påkommet, inte konstigt att det kan kännas något mossigt idag.
Hasse och Tage tillhör nittonhundratalets stösta svenska konstnärer, Lindeman och filmerna, Mosebacke monarki och en hel del annat. Till exempel, att göra engelskspråkiga sånger till något helt annat, bättre, på svenska. Fylla dom med underhållande allvar.

Apropå Beppe Wolgers, den främste av textförfattare/tolkare/översättare i den generationen.

Apropå Lars Forsell. Briljans och ett vitt perspektiv på samhället, världen.

Jag läser i dagens tidning, Aftonbladet. Där berättar dom hur mycket kända personer ur olika samhällsklasser tjänar, fyra billiga tidningssidor alltså. Nä, det behöver inte redigeras. Där tar man upp Lars Forsells inkomst. HAN ÄR DÖD! Han var ännu en av nittonhundratalets största svenska konstnärer. Lämna honom och hans familj i ro.
Och han älskade livet. Och han hatade döden. Och han gick ändå spikrakt in i den, förbluffande sent ändå.
Eller ... om ni ska skriva om honom, berätta då vad han betytt, berätta om hans uppriktighet. Berätta om hur han (ofta tillsammans med Pär Rådström) vände upp och ner på begreppen om hur en KONSTNÄR skulle vara, fick vara, kunde vara.
Skriv om Stig Claesson, en av nittonhundratalets största konstnärer.
Skriv om Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, och hon som skrev Rapport från en skurhink (jag har pinsamt glömt bort namnet nu, Maja Ekelöf?)
Men skona mej från slarvigt, bara vinsttänkande och publikföraktande ”tidningsjournalistik”.

Jag läser i dagens tidning slaskjournalistik om dom stackars svenska turistmedborgarna i Thailand. Jag läser om människor som ryter ”Vad gör UD, ska detta bli ett nytt Tsunami!?”
För det första: Det är hemskt att hamna i väpnade konflikter.
För det andra: Svenskarna, ett av världens absolut mest bortskämda folk. Åk inte till en diktatur då!

Jag läste en roman av Carl Erland Andersson på nittiotalet. Jag tyckte om den. Han är, tror jag, framför allt kulturjournalist.
Jag läser i dagens tidning (Expressen/Kvp/GT) en mycket bra och kort berättelse som startar i Bob Dylans Ballad of a thin man och vecklar ut sej till en historia om människor som bor i husvagnar på en parkeringsplats, han vill ha bort dom. Det handlar om en liberal mans oförstående inför andra människors verklighet. Det handlar om Mr Jones, alltså, han som inte förstår. Eller i det här fallet: Herr Svensson-Adelstråhle, liberal och välutbildad.
”Vi vet inte ens vilka människor det är som bor i de här husvagnarna”, säger mannen som i verkligheten heter Tomas Franzén.
”Nej, naturligtvis inte”, avslutar Carl Erland Andersson sin magnifika, låt oss säga kortroman, i dagens tidning.
Eller ... låt oss kalla det en termometer rakt upp i dagens kyliga samhälle reaktionalis, där, ni vet, där solen inte skiner.
Skön socialrealism får mej ibland att gråta, av vördnad

Jag är nog förhäxad, insugen. Det måste vara det bästa sen ... jag vet inte. Ibland, nästan hela tiden. Stabbed. Daddy´s gone. Flowers and football tops, Geraldine. Go square go. Ja, hela plattan, mer eller mindre. Jag älskar genomtänkt kvalitet blandad med innerlighet, känsla.

Jag brukar inte göra det. Vi kan ta Paul Auster, jag har inte läst en bok av honom, några rader här och där bara.
Det handlar inte om stolthet.
Det handlar inte om att vara speciell i vissa kretsar.

Jag har aldrig sett en hel Star Wars-film. Eller ET, för er som minns den barnklassikern. Jag minns bara hysterin. Och att hon verkar rätt cool som äldre, Drew.
Jag brukar alltså inte göra det, köpa böcker eller se filmer som blivit hyperhypade i media och av medmänniskor. Jag brukar sällan köpa skivor som en massa människor (pseudo?)älskar. Då hade det slutat med samlingar av Tomas Ledin, platthet.

Musik, böcker och filmer är för mej blodigt allvar, precis som politik. Jag måste in i det. Det betyder inte att jag inte kan hänge mej åt mer ”vanlig” underhållning ibland, tvärtom. Man måste skilja på saker bara.
Jag tittar stundom på Så ska det låta med mina barn och min fru.
Jag lyssnar på Ring så spelar vi i boden på lördagmorgnarna medan jag redigerar text. Svensktoppen titt som tätt. Da Capo är ett av mina favoritprogram i radio. Jag fyller i rutorna i Melodikrysset (klarar det i princip alltid). Ja, ni har rätt, jag är en sann renässansmänniska.
Jag tycker om populärkultur för folket. Bröd och skådespel. Ja, ni har rätt, jag är en sann Romare.
Jag hoppas att man kan gräva, ett djupare intresse. Ni vet, ringarna på vattnet. Det ena ger det andra.

Okej. Jag brukar inte göra det, köpa det där som alla andra redan har köpt.
Men jag brukar lyssna på Tracks på lördagarna. Där har jag hört Glasvegas. Några har tipsat mej också. Det höll på att få mej att låta bli, även om jag visste att det var right up my alley.
Det handlar om att känna att det är bara jag som förstår, det är bara mej dom talar till. Alltså ... exklusivitet. Ett tilltal rakt in. Tror jag.

James Allen i Glasvegas blöder, och glöder. Han måste berätta. Han skriver texter som jag avundas honom, råa med finess. Han sjunger dom med en eld som jag själv tror mej ha, men aldrig varit i närheten att lyckats fixa som sångare. Dialekten, jag har varit i Skottland. Jag har träffat människor nertvingade till London under Thatcherfascismen. Den desperationen. Dom historierna.
Dom dramer James Allen skrivit och sjungit in är skakande, skitig rockpoprock som brorsorna Reid, Glasvegas som deras mer dramatiska småbröder/systrar. Och ändå något annat, lite episkhet från U2 och Springsteen. Och, som allt bra, absolut sej själva. Detta är historien om det samhälle vi lever i, titta in.
Alltså, storslaget, men ändå en liten skitig pub. Titta in, på riktigt.

Jag läste en krönika (jag tror att det var Markus Larsson i Aftonbladet), hur blir framtiden för Glasvegas?
Bruce Springsteen gav ut två plattor innan Born to run (som på något sätt har med Glasvegas att göra). Efter det kom Darkness-skivan, hans bästa eller nästbästa.
Men han hade gjort dom där två hyfsade plattorna innan genombrottet (For you, Sandy, Rosalita m fl.)
Vi kan ta Magnus Johansson, han lyckades aldrig komma tillbaka till storheten i debuten.
Vi kan ta Jakob Hellman, jag träffar honom då och då, han lär nog aldrig ge ut en platta igen. Jag vet inte varför. Kanske för att han har gjort det han behövde göra, han kan inte göra det bättre..
Så är det kanske för Glasvegas också.
Kan man inte ge allt så är det lika bra att sluta.
Ebba dundrade in sin debut, fortsatte att dundra på Kärlek och uppror. Thåström blöder, glöder fortfarande som få andra.
Kajsa Grytts fängelseplatta är fantastisk.
Så ... Glasvegas ska ge ut en julplatta, en alldeles lysande idé, tycker jag. Jag ska köpa den.

Glasvegas hamnar här och nu på första plats just före Pelle Ossler och Robert Forster på min årsbästalista. Hello Saferide är något under, fyra stjärnor, för melodierna och den halvkyliga innerligheten, texterna och Andreas Matsson. Eldkvarn ännu lite längre ner, flera bra låtar, men ... gick det inte lite för fort den här gången, Plura? Sen kommer jag inte ihåg fler nya plattor.
Förresten, Håkan Hellström, kom den i år? Den var i alla fall hans tredje bästa, fyra stjärnor, på samma plats som Hello Saferide.
Kommer du ihåg när du hörde Darkness on the edge of town första gången? Badlands? Blues from a gun? Darklands? Sexnolltvå? Barn av vår tid? Vad ska du bli? Brev från ett torg? Och We´re only in it for the drugs? Där någonstans, som sej själva 2008, har du Glasvegas.

Tuesday, November 25, 2008

Paul Simon

När jag cyklade idag, slalom mellan isfläckarna och snön, tänkte jag på Paul Simon, lyssnade jag på Paul Simon. Låtar från Graceland, den mycket fina plattan. I nästa andetag, efter Bob Dylan och Leonard Cohen (ja, jag ska fylla fyrtio nästa år), i samma andetag som Joni Mitchell, bör man nämna Paul Simon som en av dom stora sångskrivarna.

I dagens samhälle där man pratar så mycket om frihet. Rätt att välja skola, sjukvård och vidare vidare. Rätten att i princip inte betala någon skatt alls. Rätten att skita i alla som har det sämre än en själv. Plasmateve, nya bilar, nya kläder, allt man måste ha.
I det samhället är det förbluffande hur fast förankrade många är i normer, dogmer, vilka gränser som inte får passeras. Saker som inte får sägas. Saker som inte får förändras framåt, nä, det ska vara som det alltid har varit. Nä, jag har lärt mej detta, nu är det så (den nya tekniken undantagen).
”VA!? Tänka lite, förstå något annat, ah nä, min far gav mej stryk och det blev en bra karl av mej.”
Ger du din fru stryk? Ger du dina barn stryk? Är du bättre än dom andra, dom som inte fick stryk? Har världen inte förändrats? ALLTID pågår den, ständig förändring.

På åttiotalet. När apartheid rådde i Sydafrika bojkottade alla rättrogna landet. Förutom Queen och några till som spelade i Sun City. Little Steven och en artistelit spelade in en singel som handlade om att man inte, på några villkor skulle spela i det rassegregerade landet. En bra låt.
Paul Simon åkte till Sydafrika och gjorde plattan Graceland. För detta blev han fördömd av flera.
Paul Simon spelade in en skiva med svarta musiker, gav dom jobb, spred deras musik. För detta fick han mycket skit.
I det rasistiska USA (precis som många andra länder) belönades han dock med flera grammys. Intressant, tycker jag.

När jag cyklade i solen idag tänkte jag på vilken förbannad tur jag har. Jag och Johanna har en ekonomi som gör att vi kan bo i ett (förvisso litet) radhus. Våra två barn får dela rum. Men vi har råd att resa utomlands flera gånger om året, mycket för att vi försakar annat, såsom tekniska prylar, kläder.
Men vi äter gott, lagar vår egen mat, köper dyrt kött och fisk för halva priset dagen innan sista förbrukningsdag.
Vi har föräldrar och syskon som ställer upp för oss på flera olika sätt. En tacksam trygghet.
I dagens Sverige finns det väldigt många som har mer pengar än vi, jag skulle tippa att vi ligger strax under mitten. Ändå klagas det.
Jag tycker att man ska reagera, klaga, men jag tycker också att man ska vara tacksam för det man har, tänka på andra.

Paul Simon spelade på nittiotalet in en platta i Sydamerika, där det dräller av USA-stödda vapen och drogkungar. Då var det ingen som gnällde. Men så fick han inga grammys heller.
Som Bob sjöng: tiderna förändras.

Och ... jag bara måste: The Sweet, en del av min tidiga barndom (Simon och Garfunkel, Lasse Berghagen och Sweet). Lyssna in, kolla in The sixteens. Wig Wam Bam (den enda sång jag sjungit på karaoke, två gånger). Jag minns fortfarande vad dom heter, tror jag, Mick Tucker (han som låg naken i en leopardsoffa i Poster), Andy Scott, Brian Connolly och Steve Priest.
Fox on the run, och den som låg på singelbaksidan, Miss Denemaur, eller något liknande. Skitbra.

Monday, November 24, 2008

Jag tänker ofta på Björn Afzelius sånger Två ljus och Dockhemmet. "Nu måste jag ner i det mörka, nu måste jag ner i min brunn, där ingen kan höra hur jag skriker."

Jag läser ofta i Billie Hollidays (jag kanske stavade namnet fel här) självbiografi.

Jag tänker ofta att det är underbart att leva.

Jag tänker mycket på Barbro Hörberg, Gamla älskade barn.

Jag brukar fundera på min barndom och ungdom. Jag vet inte om något gick fel. Jag vet inte hur det ska se ut. Jag tror att jag hade det bra. Jag är säker på att människor i min omgivning gjorde sitt bästa.

Jag tänker ofta på skuld och skam. Att det är en styggelse. Jag tänker på det med mina egna barn, att förklara efter att jag skällt eller varit hård i tonen, att det beror på att jag är trött, stressad av alla tider att passa, alla plikter att genomföra. Alla pengar man måste tjäna. Alla beslut man måste vänta på. Det tar inte knäcken på mej, men det tär.
Du har inte gjort något fel, Elsa, jag är inte arg på dej.

Jag funderar mycket över att alla människor är olika. Att man måste utgå från det. Om man inte förstår en annan människas beteende så måste man fråga. Hur tänker du? Hur menar du? Det borde inte vara så förbannat svårt.

Jag tänker ofta på Olle Adolphson, Kajsa och Malena, Cornelis och Fred Åkerström.

Jag förbluffas ofta över hur många människor som har svårt att tåla sanningar, om sej själva och andra. Hur många ögon det finns med skygglappar. Hur många munnar med tystnad.
Jag förvånas av många människors påtagliga rädsla att våga handskas med det som inte är alldeles angenämt.
Men, det finns säkerligen anledningar till det. Gammal vana, uppväxt, feghet, viljan av att hålla bubblan hel. Kanske är man bara nöjd. Kanske är jag alldeles annorlunda, utanför normen. Kanske problematiserar jag för mycket. Jag vet inte. Men det är kul att åka pulka. Det är kul att titta på barnen, se hur dom utvecklas och bryr sej om varandra, skrattar och skriker. Det är kul att träffa trevliga människor på krogen, samtala om högt och lågt.
Det är underbart att drömma och blicka framåt. Att hoppas, även om det går lite knackigt ibland.
Det är bara det med swimmingpoolen, inomhus. Hur ska det gå?

Thursday, November 20, 2008

Jodå

För en snubbe med paus. För en snubbe som tänkte kanske sluta. Nu blir det fyra inlägg på raken, tja, fem med detta.
Så får vi se sen.
Vesterbro revisited-A day in the life

Pils bar på huvudbangården är stängd sedan i julas. Och det andra normala stället bygger om, där man kunde äta fina smörrebröd.
Så, först en risted hotdog med det hele, nä, utan remoulade. Rå lök istället för risted.
Sen går jag förbi en bedagad hora på Istedgade. Hon tittar inte ens på mej. Hon dricker bara sin extrastarka öl.
Sen en i min ålder, fast ännu mer sliten än jag. Hon tittar, ser snabbt att jag inte vill.
Sen, den sista av tre unga flickor, arton kanske, i alla fall inte mer än tjugo. Hon säger: Hej skat, och börjar snacka om vad hon kan.
Jag som inte ens skulle våga köpa en porrtidning.
Jag som aldrig vågat/varit intresserad av att ragga, bara blivit uppraggad, fast utan att behöva betala. Eller ... saker har bara hänt. Jag har bara sagt vad jag ville, (fan vad snygg du är, kan jag sova hos dej, sånt) som den rakt ärlige kille jag försöker vara. Som den skådespelare jag kan vara.
Jag sätter på freestylen istället.

Gasverksvej och Freddys bar. En målare missar tåget till Jylland och ringer i klockan nästan precis när jag ska gå. Så jag blir bjuden på en hof, därför måste jag köpa en super light också, för att jämna ut alkoholhalten till lättölsnivå.
Jag läser HD, min recension av Stig Hanséns roman är inne idag. Tusen spänn i byxfickan och en helt okej bok, som jag dock inte förstår varför den kallas spänningsroman. Fast det gör jag ju, trots allt.

Jag går på Vesterbro, upp på Istedgade igen. Jag går och fascineras av blandningen. Som Möllan fast större och annorlunda. Och alldeles utan skyddsnät för många. Här samlar man inte burkar och flaskor att panta, här plockar man shawarmabrödrester med en begagnad blindkäpp.
Varför kan inte danska shawarma/kebabställen ordna ordentliga såser?
Jag frågar efter en attachéskivspelare hos gubben som sitter och röker i sin affär. Men, nix pix. Däremot porrfilmer på video för tjugofem spänn, fem för en hundring. Jag struntar i det, ut på gatan, funderar på en stor brun dildo istället. Eller den där gungliknande hänggrejen i butiken, for men. Nä.

Vesterbro torv, Skammekroen, eller vad den nu heter. Dom har både BT och Ekstra Bladet. En halvtrappa upp. Krogar ska helst ligga en halvtrappa upp, möjligen en halvtrappa ner, något annat borde vara otänkbart.
Jag läser dessutom Helsingörs och Fredriksborgs lokaltidningar som jag hittat på tåget. Och jag läser PG Wodehouse, hans golfhistorier. Jag funderar över min framtid som golfare. Jag tycker verkligen om spelet. Men jag vill ha en egen bana. Jag vill vara ifred. Fast spela med goda vänner då och då.
Percy köpte ju en bana. Man kanske ...

Alla dessa människor. När jag kommer till Malmö har jag skrivit ungefär tre boksidor och delar till min artikel om Dan Turèll. En bra arbetsdag. Så jag unnar mej en dubbel lättöl på Siesta. Jan Sigurd går förbi och kommer in. Vi fortsätter vårt fragmentariskt pågående samtal om litteratur/litteraturvärlden. Det är trevligt.

Nu landar kvällen i boden. Elsa ritar en teckning med en pojke och en flicka som båda gråter. Elsa är glad men famnar ledsamheten. När hon och jag blir ovänner löser vi det alltid inom tio minuter, blir vänner som skojar med varandra igen. Vi har båda ganska heta temperament när det smäller, titt som tätt. Det har Anna också, Johanna mera sällan.
Lär dej lösa livets gåta, älska, glömma och förlåta ... eller hur den nu går.
En livslång process. Sanna mina ord.
Lasse Berghagen sjunger om livets sanna härlighet.
Tell me you ...
Anledningen

All, om vi kallar det konst, musik, litteratur, och sånt, handlar om att det ska brinna. Det ska ta sej in i dej. Det ska kännas i raderna att: Jag måste jag måste, DU MÅSTE ta del av detta. Det är vad man ska sträva efter. Eller ... sträva och sträva, man måste bara.
Sen kan man vara dansband och få folk att dansa och knulla och bilda familj.
Sen kan man skriva pissböcker för att tjäna pengar, för att man kan.
Sen kan man skriva musik, sitta i studion och fundera efter vad tonåringarna, eller dom medelålders nostalgirockarna vill ha.
Fair enough.
Men när det bränner på riktigt känner du det, kommer aldrig ur det. Det brända barnet stormar tillbaka till lågorna.
Det är en fara som gör ont skönt.

Jag har skrivit en deckare i tre delar. En roman. Jag tyckte att det var roligt. Jag behövde komma bort från en annan roman vars förarbete inte var riktigt färdigt.
Jag är inte riktigt klar, jag har lite kvar i den tredje delen av deckaren. Jag borde bara skriva klart. Jag vet hur det ska gå.
MEN. Jag längtar så efter min RIKTIGA roman. Jag längtar så efter blodet och det som bränner skiten ur dej. Jag känner mej ibland som en hora, och då har jag ännu inget klart med något förlag. Ingen har bett mej skriva deckare.
Och då är det ändå en bra deckare. Annorlunda. Det är jag. Den är inte skriven i spekulativt syfte. Men ändå, när jag lyssnar på Pelle Ossler som säljer nästan inga skivor, jag känner att jag sviker något. Jag måste, som Pelle sjunger, borra hål. Jag måste ner till det mörka.
Jag kan inte, hur enkelt det rent tekniskt hade varit, skriva det som någon annan vill ha. Jag kan bara skriva mitt eget, och sen hoppas att någon annan vill ha det.
Den blir inte så rolig som jag hade tänkt mej, deckaren, jag klarade inte av att undvika moll.
Så det blir bröd och vatten som vanligt, älskade barn, fast i ett varmt land.
Vem har rätt att döma

Jag är en ofta glad och charmig kille, som man säger ...: enligt andra.
Besvärlig ibland, förvisso.
Åtminstone inte intelligent under genomsnittet. Jag är ingen buse. Jag är ingen slagskämpe. Jag är ingen knarkare eller brottsling. Jag är en fungerande familjefar som får dagislämning och ekonomi att hyfsat gå ihop.
Jag sa till Elsa innan idag att man måste vara lite galen, lagom galen. Hon undrade varför man måste vara lagom. Jag sa: Inte lagom utan lagom galen, halvgalen.
”Men du är ju helgalen.”
”Om jag hade varit helgalen hade vi aldrig kommit till dagis.”
”Då är du halvgalen.”
”Jag vet inte.”
Jag skulle säga att jag inom mitt skrå (skriveriet) befinner mej, inte bland dom bästa, men över medelnivån (även om inte tillräckligt många har fattat det, och jag pratar alltså inte försäljningssiffror).

Dom flesta av följande ”erkännanden” hände innan jag fyllde tjugotvå (en del gjorde jag i grupp eller med någon kompis):
Jag har eldat upp en stuga som dåligt ekonomiskt bemedlade stadsbarn och utvecklingsstörda ungdomar använde på sommaren. Det var underbart att se den brinna, då.
Jag har använt narkotika många gånger.
Jag har köpt narkotika.
Jag har stulit pengar.
Jag har smugglat in sprit olagligt till Sverige, underårig.
Jag har smugglat in narkotika olagligt till Sverige.
Jag har köpt hembränd sprit.
Jag har förstört kolonistugor.
Jag har stulit cyklar.
Jag har uppträtt mycket hotfullt, möjligen psykiskt misshandlat, en ung kvinna som jag älskade.
Jag har kört bil berusad ungefär femtio gånger.
Jag har varit ”vakt” när äldre killar stulit kläder och annat för att sälja.
Jag har suttit i fyllecell i Sverige eller Danmark flera gånger.
Jag har suttit en månad i fängelse.
Jag har snott en pump på en bensinmack och blåst upp en ballong som liknar Landskronas vattentorn, klättrat upp med hjälp av snören och spikar och satt fast ballongen ovanpå tornet. Ballongen? Fyrtio meter, med lyktor i. Sen sprängdes allt, av gasen. Det är därför hissarna fortfarande inte fungerar. Det är därför landskronaborna inte kan komma tillräckligt högt upp för att se att det finns en värld utanför stadens gränser.
Jag har stulit flera gånger på krogen.
Jag har suttit och ljugit för socialassistenter som bara tittat på mitt leende: ”Nä, men det blir nog bra, Jonas, det var en engångsföreteelse.” Ja, för fjärde gången, bra jobbat.
Jag har blivit förhörd av polisen i syfte att tjalla på droglangare som jag inte kände till.
Jag har fegt slagit och hotat yngre pojkar, fast inte ensam, det är jag alldeles för rädd för. (Det var en som var värd en läxa, men att slå och skrämma någon som är elva år, när man själv är fjorton och har en äldre kille med sej. Vad är det? En mobiltelefon?)
Jag har stulit golfutrustning på flera ställen i södra Sverige.
Jag har brutit mej in i obebodda hus.
Jag har telefonterroriserat en psykiskt labil lärare.
Och, jag har cyklat utan ljus på cykeln.
Och, jag har skjutsat olagligt på cykeln.

Jag har nog glömt en del, dessutom.
Sen har vi alla lagliga men smärtsamma svek, den listan kan du klättra till månen på, eller åtminstone upp till vattentornets tak och hämta ner den där ballongen, om du nu tror på den historien.

Jag är vit från en familj som tillhör den svenska kyrkan. Jag kommer från medelklassen, möjligen den övre medelklassen. Trygga familjeförhållanden.
Jag är inte ensam, det finns flera av dom människor som rörde sej kring mitt tonårsliv, som gjorde liknande saker. Dom flesta också från bra ekonomiska hemförhållanden.

Är jag arab?
Är jag muslim?
Ska jag utvisas?
Får jag komma in ... älskling?

”Jonas, det här låter ju förskräckligt. Är du en lycklig man?”
”Jag räknar i procent, sextio lycklig, då får man vara nöjd.”
”Var är du nu?”
”Jag börjar möjligen närma mej sjuttio procent nu, men man vet aldrig. Det är vågor på havet, det finns raviner och kvicksand och stigar som går fel i skogen som bara är kall fukt. Det finns ingen vila. Men ...”
”Men, Jonas?”
”Oron.”
”Oron, Jonas?”
”Ja, oron.”

Vem är du?
Rannsakar du dej själv innan du ger andra hopplöshetens långfinger?
Går du igenom din egen historia, dina egna tankegångar ínnan du hatar och vägrar förstå andra människor?

”Men, Jonas?”
”Jag ska aldrig igen ta mej under femtio procent lycka.”
”Hur högt har du varit?”
”Hundra, flera korta stunder, korta stunder korta korta stunder. Alkohol, lite annat skit. På väg iväg. Musik. Böcker. Ett golfslag. Kärlek från andra, till andra, en dotter som tittar just så.”
”Berätta.”
”Hela tiden.”

Får jag komma in ... Gud?
Jag undrar

Hur ska vi göra med stockholmarna i Skåne? Ska vi släppa in dom? Dom kan ju förstöra vår skånska dialekt. Den som inte får befläckas, enligt giganterna Erik Almqvist och Björn Söder i Sverigedemokraterna, av arabiska eller serbokroatiska brytningar, dom brytningarna ska ju motverkas aktivt, tycker demokraterna från gamla Svedala i helylle.
Får man bryta sin skånska på danska och engelska, amerikanska, jiddisch eller trettiotalstyska, sd? Okej, vad det gäller tyskan behöver ni inte svara, det har ni redan gjort.
Personligen har jag svårt för värmländska. Och norska. Men jag motverkar inte dom språkdräkterna aktivt.
Jag har däremot lyssnat på stillsam arabisk poesi, mycket vackert.
Och hetsig arabiska har märg och kraft, kan jag tycka, när jag vant mej.

Får man tid att vänja sej?
Tid till framtiden, för framtiden?
Eller finns det bara tid till drömmar om den kuschade femtiotalskvinnan som ändå, trots allt, log på fotografierna några gånger om året?
Finns det bara tid till regression? (Detta menat som något negativt, en allmän regression, en önskan tillbaka till ... ja, hur var det egentligen ... Vet ni inte vad ordet betyder får ni köpa en ordbok, eller gå till biblioteket. Om ni inte vet var biblioteket finns så kan ni kanske lämna er grotta, gå ut och fråga någon, det finns många araber, serber och kroater som brukar gå dit för att lära sej saker.)

I skåne har jag bott i Asmundtorp, Borstahusen, Landskrona, Lund, Malmö, Vollsjö och Limhamn. Jag har spenderat mycket tid i Helsingborg, på Bjäre och Österlen. Jag har/har haft släkt i Ljungbyhed och Hässleholm, spenderat tid där. Min mamma kommer från Bjärnum. Det pratas olika sorters skånska på alla dom ställena.

Det så omåttligt språkintresserade skånska sverigedemokraterna och deras uppsvenska vänner, återigen, vad vill ni? Varför? Förklara? PÅ DJUPET. Hur ska det gå till? Hur ska den svenska ekonomin fungera utan invandrarna? Vad vet ni om skånskan, om dess orter och ord, uttryck?
När man läser flera av era insändare, blogginlägg och kommentarer, verkar ni ju ofta gå i samma språkklass som ... låt oss säga, ganska nyanlända SFI-studenter.
Ja, jag har jobbat som SFI-lärare, jag har träffat många invandrare.
Jag har träffat många flyktingar, jag har lyssnat på deras historier. Jag har flera bekanta som är muslimer. Dom är olika allihop.
Dom flesta av er, tror jag, vet inte ett skit. För ni är inte intresserade. Ni bara sitter i er bruna dyngpöl och söker enkla lösningar på problem som ni inte ens har lyckats definiera. Mer än ... någon snodde min systers kompis sons mobiltelefon, dom var blattar, araber, tror jag. Ut med hela packet!
Det är ni som har stampade jordgolv med hällristningar på väggarna nu, igen. Tillbaka till dåtiden alltså, då är ni väl nöjda.
Det är ni som måste höja er egen självkänsla genom att ha någon annan att spotta på.
Det är ni som saknar empati.
Det är ni som sitter på inga lösningar alls.
Det finns en mycket större värld.

Tuesday, November 18, 2008

Väx upp!

Det sändes ett program om barn och alkohol på teve häromdagen. Eftersom jag använder teven som sömnmedel såg jag det inte.

Typiskt Sverige, brukar insändarpuckon skriva ibland, tro att dom är smarta eller sarkastiska. Eller: Sverige är fantastiskt. Då brukar det handla om insändarskribenternas egen okunnighet, oförståelse för hur världen ser ut. Det brukar handla om att trafikpoliser agerar som ... trafikpoliser. Trafiken, i den dör hundratals människor varje år, fatta det! Därför ska ni skärpa er istället för att gnälla över en bot.

Poliser på gatorna. Det har jag förespråkat flera gånger. Så kom inte med den.

Sverige är fantastiskt brukar man skriva/säga med dålig ironi eller sarkasm. Flumskola och flumkriminalvård. För låga straff.
Det finns inga bevis för att dödsstraff, three strikes and your out, och liknande företeelser hjälper. Snarare tvärtom. Det förstärker desperationen hos den som någon gång gjort småbrott och plötsligt sitter i det riktiga klistret, tredje skitet, jagad. Man blir den där råttan mot väggen, och pistolen har man ju, man skjuter. Vadå, man är ju ändå förlorad.
Och möjligen ryker några oskyldiga också, i desperationen, i aggressionen som alltid är ett växelspel. Polisen och brottslingen.
Det är inget försvar. Det är psykologi och realitet, fakta.

Frihet innanför ramarna. Det har jag förespråkat flera gånger. Det är bara att sätta ramarna, och förstå att dom ska vara mjuka och inte permanenta. Saker och ting förändras, nämligen.

Ska föräldrar dricka alkohol inför barnen? Tveklöst ett rungande JA!
Ska föräldrar supa sej fulla och uppföra sej fylleilla? Nej, tveklöst.
Man ska inte gömma verkligheten.
Man ska inte späka sej själv.
Men man ska prata klart och tydligt om vad saker handlar om.

Maria Näslund, den präktiga teverecensenten (bland annat) i Expressen och dess editioner, tycker inte som jag. Hon pratar om dubbelmoral. Om att man inte får vara mot ungdomsfylla om man samtidigt dricker inför sina barn. Skitsnack.
Barn är barn. Ungdomar är ungdomar. Vuxna är vuxna. Alkohol är mer skadligt när man är ung. Har man alkoholistgenen är det lättare att utveckla den som ung. Storkonsumenter, inte alkoholister (ja, det är två skilda saker) formas ofta i ungdomen. Därför ska ungdomar inte dricka.
Att dricka alkohol är en gammal tradition. Det får man göra, men inte för att det är en gammal tradition. Alkohol är till och med bra på flera plan. MEN, inte dricka för mycket. Det är det som det svenska folket ska lära sej, supa och dricka är inte samma sak.
Och öppenhet. Kan det vara så svårt att prata öppet med sina barn, berätta varför mamma och pappa får dricka, men inte femtonåringen.

I Spanien, till exempel, umgås man över generationsgränserna på ett helt annat sätt än i Sverige. Det enda generationsöverskridandet som finns i vårt kära fosterland är att mammorna och papporna i fyrtioårsåldern har likadana kläder som barnen, för att se yngre och äldre ut. Sinnessjukdomen sprider sej.

Barn pratade i teveprogrammet. Hur utvalet gick till vet jag inte. Hur mycket deras föräldrar drack vet jag inte heller.
Barn berättade att dom inte tyckte om när föräldrarna blev konstiga, uppförde sej på ett annorlunda sätt.
Då rycker präktighetsmaffian ut.
Såhär är det för mej: När jag är stressad av för mycket jobb uppför jag mej konstigt, annorlunda.
När jag har sömnproblem, är trött, uppför jag mej på ett annat sätt, konstigt sätt, annorlunda sätt.
Ganska ofta är jag busig, retsticka, rolig, skojig. Då är jag alldeles konstig, annorlunda.
Etc ... Etc ...
Så ser en människa ut, komplex.

Nä, lär er dricka måttligt och ansvarsfullt.
Lär er att prata med era barn.
Lär er att analysera er själva.
Lär er att snabbt säga förlåt när ni innerst inne vet att ni gjort fel, överreagerat.
Ta med era barn ut på krogen. Lär dom att träffa människor. Lär dom att säga ja och nej till främlingar. Lär dom att leka själva. Lär dej att leka med dom. Lär dej när du ska säga ja, när du ska säga nej. Ge dom tydliga ramar, berätta när du bygger dom vidare eller snedare. Diskutera med barn på barns nivå. Ge dom ansvar. Ta med dom till olika stadsdelar. Ta inte den enklaste vägen. Lyssna på Hasse Kvinnaböske, och Pelle Ossler.
Väx upp, vuxna barnrumpor! Så ska ni se att ungarna också klarar biffen.

”Varför gråter du, pappa, är du ledsen?”
”Nä, jag tycker bara så mycket om den här sången.”
Var alltså ärlig.
Och den här och den här och den här.
Waterboys-Where are you now when I need you.
Waterboys-The thrill is gone.
Van Morrison-When the healing has begun.
Return of the nothingsayer

Nä. Jag kan inte hålla käften.

”Mångkulturalism och mångkulturella tendenser är att betrakta som en kostnad, en belastning och ett hot mot Skåne och skånska intressen.”

Vad är skånska intressen?
Den förträfflige journalisten Niklas Orrenius har länge skrivit återhållet passionerat om politik, om sverigedemokrater och andra. Han analyserar och tycker på ett sakligt och kunnigt sätt. Det är inte honom jag citerar i den här texten, men det är han som bland annat öppnar mina ögon ännu vidare.

”Genusperspektiv är att betrakta som pseudovetenskap och ska varken tillämpas, erkännas eller uppmärksammas.”

Niklas Orrenius skriver om det faktum att när (oftast unga) vänstersympatisörer stör sd:s möten, missar man att på allvar diskutera vad sd står för. Sd blir martyrer och får vacklare att vackla över, snubbla ner i den bruna gödselgraven.
Att stå tysta med ryggen bortvänd under mötena är dock en bra metod. Med liknande metoder lyckades man i såväl Tjeckien som i Portugal.

”Dagens skånska är att betrakta som en dialekt av svenskan. Ovälkomna avarter av skånskan i form av brytning på arabiska och serbokroatiska bör aktivt motverkas.”

Sd har ofta väldigt svårt att på ett djupare plan förklara sina åsikter.
Jag hörde ett tal av en ung kvinna, Ung Vänster. Hon förklarade varför det var rätt att störa sd:s möten. Jag håller inte med, men har en viss förståelse.
Ett parti som vill aktivt motverka arabisk och serbokroatisk brytning av skånskan, får kanske ibland finna sej i att andra aktivt motverkar dom.
Det dumma är att sd får fler sympatisörer nu. Inte tack vare sin politik. Utan på grund av många människors avsky och lata oförståelse för vänsteraktivister.
Varför tror ni att sd håller så många möten?
Det kallas taktik. Har man inget att komma med så får man plocka dom enklaste poängerna. Alltså, martyrskapet. Snälla unga, rebell utan mening är dumt. Ge dom inte den lätte.

”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet.”

Dom tre första citaten kommer från ett pressmeddelande från Sdu:s Erik Almqvist och hans partipolare Björn Söder.
Det fjärde citatet är ett sd-citat som vi är många som har läst och hört sägas, men ingen har ännu lyckats förklara vad det betyder. Allra minst sd själva.
Någon kommenterade på min blogg en gång om att Zlatan inte hade gått ut och erkänt sej svensk, eller något i den stilen. Det har jag heller aldrig gjort. Jag har ett svenskt pass, precis som Zlatan.
Men, för den bittert orolige, i en fransk tidning (Frankrike är ett land i Europa med många araber, mycket på grund av deras ockupation av Algeriet) berättar Zlatan att han är svensk, känner sej svensk.
Han pratar dock föräldrarnas språk med dom. Precis som sverigeboende danskar gör med varandra.
Desto fler språk man talar, ju bättre språk får man. Det är vetenskapligt bevisat. Men inte genom att mäta huvudform och storlek, sd-anhängare. Om någon av er nu skulle intressera sej för vetenskap, lobotomera er själva kanske.

Nä, jag kan inte hålla käften. Inte när självgodheten, drygheten och dumheten alltmer breder ut sej bland latmaskarna.

Wednesday, November 12, 2008

Allting dör, Jesus återuppstod innan han flög iväg

Jag började skriva den här bloggen för tre år sen. Mest för att ... jag vet inte.
För tre år sen. Jag berättade inte för någon. En av anledningarna var att se hur många som skulle hitta hit. Det blev ganska många.
Jag har aldrig gjort reklam för min blogg.
Jag har aldrig hittat på saker för att få fler läsare.
Jag publicerar böcker och tidningstexter, får se mitt namn i skrift.
Emellanåt har jag använt bloggen som ett sätt att få ut samhällspolitiska åsikter.
Jag har skrivit om mej själv, om litteratur och musik.
Jag har försökt hålla en ganska hög nivå på texterna.
När jag (på ett, som jag tyckte roligt sätt) tog avstånd från det skandalösa partiet Sverigedemokraterna kom en del av dom anonyma, för dom är ju nästan alltid anonyma. Dom som innerst inne vet att dom inget har att säga. Dom som innerst inne vet att det handlar om deras förakt för sej själva.

En av mina vänner har, nä, hade en hund. Dom var nästan alltid tillsammans. Jag tyckte mycket om den hunden, han var en cool och fri själ. Femton eller sexton år fick han. Respekt, Billy. Jag beklagar, Thomas.

Jag tror att detta är det sista inlägget på länge. Kanske det allra sista. Kanske inte.
Jag har tröttnat.
Jag är en gammal elefant som börjar sin långa vandring till kyrkogården.
Vi får se vad jag hittar. Kanske hit igen. Kanske inte.

Tuesday, November 11, 2008

Landskronaskiva-release

29/11 är det releaseparty för skivan om Landskrona. Joachim kom till min bod en dag för någon månad sen, spelade in min småpolitiska dansbandsdikt: Dom sista ljuva åren-remixed. Sen la han på gitarr och lite atmosfärrika ljud. En hit, tro mej.

29/11. Jag ska läsa dikten och nog också spela en bit på gitarren. Sen blir det country, ska, punk, hip hop och en massa annat. Det blir säkert en trevlig kväll.

För alla landskronabor i exil. För alla andra. Jag kan ordna biljetter för 150:- Då ingår skivan (där bland annat Siwan tolkar sin gamla Ingenting går upp mot gamla Skåne i reaggetakt) samt en öl eller vin och buffé.
Det börjar 20.00. Det går tåg till Helsingborg, Lund och Malmö som man hinner med. Annars går det väl bra för vänner att kinesa i kolonistugan.

Fotbollsspelaren Jörgen Petterson och hans band kommer att spela. Mobster, Bristles, Emilush. Lill-Hasse Kvinnaböske Martin Nilsson, och flera andra som jag inte riktigt känner till.

Hör av er till mej om ni är intresserade. Det går även bra att köpa biljetter (tio spänn dyrare) på Bok o Papper i Landskrona.

Friday, November 07, 2008

Utanför lagen

Det förekommer ganska lite diskussion på den här bloggen. Så därför behöver vi inte diskutera detta heller. Årets två bästa plattor är Pelle Osslers Ett brus och Robert Forsters The Evangelist.
Jag har lyssnat en del, men för lite, på Hello Saferide. Den verkar mycket bra. Glasvegas, som så många pratar om, är ståtliga.
Jag har även lyssnat på gamla demoband som jag själv gjorde i början av nittiotalet. Där finns mycket bra som folk antagligen aldrig får höra.

Jag letade efter Dan Turèll igår, på Vesterbro. Jag gick hans gator. Eller ... journalisten/hjälten/huvudpersonen i hans Mord-böckers gator. Polishuset på Halmtorvet.
Jag har alltid tänkt att Spunk är Stjernecaféet. Och alltid vetat att det är fel. Men i min visuella värld är det så.
Så ser litteraturen ut, det är därför man inte ska strö omständiga miljöbeskrivningar, personbeskrivningar omkring sej. Man ska ge några klara ledtrådar till ungefär hur det ser ut. Man ska berätta tydligt vad det ungefär är för typ man beskriver. Sen är det läsarens trevliga jobb. Det är läsaren som gör filmen.
Jag var på Freddys bar. Jag var på Lones bar. Eller bodega. Eller värdshus. Jag minns inte exakt. Men röken stank från mina kläder. Då minns man förr. När man hängde ut kläder på balkongen på natten.
Det är en annan värld som är vår nu. Vår och vår. Det är höst och den nya världen är inte min. Men jag försöker. Vadå? Att inte inte förstå det som andra gör.

Kristallnatten minns jag inte. Men på söndag ska jag läsa en alldeles nyskriven dikt och något annat på Rådhustorget i Landskrona. Det börjar 17.00. Ung vänster, sossarna och Metall är också med.

Wednesday, November 05, 2008

Bob Dylan

Jag satt uppe mellan ett och sex natten till onsdag. Och det var bra att Obama vann, tror jag. McCain kanske hade varit okej, men den där Palin.
Yes, we can. Var Obamas I have a dream-mantra. Visst.

Så hände det som skulle hända här och inte i USA. När den amerikanska uppståndelsen var som störst gick Reinfeldt taktiskt ut och berättade att dom sket i homovigslarna, la det på andra.
Samme Reinfeldt som två år innan valet kritiserade Sahlin för att inte vara helt överens med sina eventuella stödpartier. Gång på gång malde han om sin allians som var så fromma vänner. Men att bögar och flator ska få gifta sej, det ville väl ingen, egentligen.
Taktik och feghet. Opportunism. Dagens svenska politik.

Det blåser östliga vindar hårt. Vi kanske borde bygga en mur. Dom blåser ju från Ryssland.

I år har jag spelat fler rundor golf än jag gjort på länge. Det ger mej något. Nu ska jag bara komma igång med simningen också. Jag längtar till ett lugnt Kockum Fritid.

Jag läste om Bob Dylans första memoardel. Inspelningen av Oh Mercy med Daniel Lanois är fortfarande mycket intressant och udda läsning om en skapandeprocess.

Jag funderar på om det var Björn Afzelius som Dan Hylander sjöng om i en låt från nittiotalet. En låt där Mats Ronander ylar lika vackert och samma som i Höst från sjuttiotalet. Jag kommer inte ihåg vad nittiotalslåten heter, men jag gillar den. Jag gillar allt som berör döda människor. Det är då jag gråter mest numera.

Sämre med pengar än på länge. Men, herregud, jag klarar mej. Idag ska jag köpa Pelle Osslers nya skiva.

Jag ska ut i vinden nu. Medvind till dagis. Sen åker jag till Köpenhamn. Jobbresa. Så klart, som Petter sjöng bra. Jag ska skriva en artikel om Dan Turèll. Man måste vara på brottsplatsen då.

Sunday, November 02, 2008

Vem ska styra

I Prag -95 eller -96 träffade jag författarinnan Eva Kanturkova i en bunkerliknande bar som låg just, ja, nästan ute i floden (kommer inte på vad den heter nu). Det var med Skurups skrivarlinje, andra året. Det var Jack, Niclas (som är översättare och poet), Moa, Jesper, jag. Och läraren Bosse. Och Karel, som började närma sej femtio och kom från Brno. Han hade jobbat vid järnvägen. Han skrev en egen men typisk tjeckisk prosa, spretigare, kanske. Han och Bosse (som varit i Prag hur många gånger som helst) var våra guider, tolkar.
Vi bodde i Straahof, vid den gigantiska arenan. Vi såg Tjeckien möta Irland i fotboll på den mindre arenan, den tog ändå in trettio tusen.

Inte så många av Eva Kanturkovas böcker är översatta till svenska. Jag har bara läst en, minns inte namnet. Jag har även läst utdrag och essäer från dom häften som den svenska Charta-77-rörelsen gav ut. På den tiden när Sverige tog ett mänskligt, moraliskt, solidariskt ansvar.

Bosse bodde på hotell inne i centrum. Jag har för mej att det hette Europa. Vi fick komma dit och vila och låna hans badrum. Bosse och hans fru Maria är några av dom absolut viktigaste människorna i mitt litterära liv. Dom har lärt mej mycket. Dom har låtit oss bada i deras pool. Jag måste komma ihåg det, att höra av mej snart. Nu börjar Da capo i söndagskvällen. Bland legender och refränger. Nostalgi. Det passar ju utmärkt, om igen.

Vi skulle träffa Eva Kanturkova strax innan lunchtid. Bosse kom som vanligt och väckte oss vid åttatiden. Vi hade varit ute med studenterna. Men det var bara att marschera iväg på Bosses guidade tur. Vid tio sa Bosse på sin sundsvallsdialekt: ”Nä, nu börjar det väl bli dags för vår första öl.”
Så gick vi in på någon genuin ölhall. Det skulle vara genuint. Karel beställde så att allt blev rätt. Så tog vi en öl till innan vi gick ner till bunkerrestaurangen vid floden. Karel började bli en skolpojke.
Vi andra hade läst en del Kanturkova, men vadå. Vaclav Havel var en stor man i Tjeckien. Men vadå. Det var ju inte vår kontext. Jag tyckte om Hasek. Och Kundera.

Det är dags för presidentval i USA och man häpnas. Men vad spelar det för roll. Allt är strategi och taktik. Det är teater. Puckot från Alaska. Den svarte gode. Den ärrade krigsveteranen. Den demokratiske vice-snubben med familjetragedier i bagaget.
Och alla dom som drar i trådarna bakom. Dom som verkligen bestämmer. Eller?

Vi tog varsin öl i den på gäster tomma bunkern. Men Karel tog två snabba liköraktiga glas också. Han var nervös. Han skulle tolka det vi inte kunde få fram på engelska, det Eva Kanturkova inte kunde få fram. Vi skulle förstå varandra.
Vi hade skrivit frågor och förberett diskussioner.

Hon var en liten kvinna. Hon var barsk. Hon satt i den tjeckiska riksdagen. Hon hade skrivit flertalet böcker. Hon var som många, i det vi kallar östeuropa, mycket politiskt intresserad.

Drömmare ska kanske inte styra ett land.
Optimister ska kanske inte styra företag, om dom drömmer.
Romantiker ska kanske inte ta och utföra krassa och nödvändiga beslut.
Men ... det måste vara en ynnest att ha en del av dom i en demokratiskt vald styrelseform. För balansen.

Eva Kanturkova var en kvinna som drack sherry och hade ett pragmatiskt sätt. Hon verkade besitta en stor kunskap om politik, utrikes och inrikes. Hon var mycket litterärt och kulturellt kunnig.
Och Vaclav Havel har uträttat mycket inom (förutom politiken) dramatiken.
Vad säger du Reinfeldt? Da Buzz?