Friday, November 30, 2012

Om Mord

"Författaren Jonas Bergh har skrivit något så svårfunnet som en välskriven och stilistiskt elegant deckare. Att han är en god författare har han visat tidigare i romaner som Till Killor with love och En sång för Sonny och Karola. Här debuterar han som deckarförfattare i en riktigt jonas-berghsk anda – genren och titeln till trots, är inte huvudtemat mord och våld – det finns förvisso med, men här är det miljöerna, oftast är det havet som är i blickpunkten, Malmö, krogar och musik är ett annat tema. Det är nästan så man glömmer att det är en deckare och man fröjdas över prosan som låter läsningen bli till en ren njutning. Boken vänder sig till alla som tröttnat på klichétyngda gottköpsdeckare och som vill få en liten dos av mord samtidigt med läsupplevelsen." Katrine Hamori, Btj.
Och här är en annan recension.
Om Sju månader: "Författaren Jonas Bergh är född 1969 och bosatt i Malmö. Huvudkaraktären i denna kortroman är Jonte Sten som vi tidigare mött i två romaner, Och fortsätta vidare bort (2004) och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (2007). Nu är han en frånskild pappa i uselt skick. Gulsoten tar nästan knäcken på honom, han skriver från sjuksängen. Det är en ur alla aspekter smärtsam läsning som Jonas Bergh samlat här i en liten, vacker volym. I korta dagboksanteckningar följer vi Jontes tankar om det kroppsliga förfallet och själens obotliga ensamhet. Det är en stillsamt smärtsam och skön läsning befolkad av människor från förr, från Malmö och Köpenhamn. Från krogar till sjuksäng - texter som berör med sin vilja att blotta sig och som får mig att vilja ta Jonte i famnen och viska: 'Det blir nog bra, ska du se.'" Katrine Hamori, Btj. Beställ hos AdLibris, Bokia, litenupplaga.com, eller av mej här. Det finns inte många ex kvar.

Wednesday, November 28, 2012

Medan jag lyssnar på Kill your sons med Lou Reed ska jag skriva om böcker som du borde läsa. Allting måste på något litet litet sätt nästan höra ihop. Det försöker jag förklara för min kurator, som om hon inte vet det redan. Men i min värld är det min unika värld. Och det är därför Rolf Almström är så bra. Hans allmängiltiga alldeles egna värld. Jag läste hans tre 90-talsböcker Sånt man säger, Vanans makt och Mucka när det begav sej. Jag minns att han inspirerade mej, vidgade mina vyer med sina på något sätt öppna klaustrofobiska, underhållande, svarta, lysande (nu sjunger Lou Vicious, allt hänger ihop), trappuppgångarna, lukten av piss och rök och alkohol. Rolf Almström, du bara försvann från min värld. Nu är du tillbaka. Vilken fröjd! Att få besöka dej igen, dina gamla verk som nya, som att komma tillbaka till den där lilla fiskestaden vid Atlanten, känna samma sköna doft av grillad fisk och olivolja, men nya tonfiskar, men tonfiskar. // Och jag låg i badet och läste, tänkte, vad gör du nuförtiden, Rolf. Det visar sej att det kom en roman 2009, Svart arbete, på Bokförlaget Mormor. Crister Enander berömmer den i TidningenKulturen. Den boken ska jag ha tag i, Rolf, det lovar jag. (I´ll be yout mirror, Lou solo, skitbra, på riktigt, Lou Reed sjunger på riktigt, pratsjunger, men på riktigt, av nödvändighet, av ett tvång). Rolf Almström är på riktigt. Jag skulle säga andra saker, men inget lika viktigt. Och efter världens vackraste sång (Coney Island baby) kommer världens sorgligaste sång (The Kids).
Jag måste lyssna på The Kids en gång till. Det gör så ont när barnen gråter. Att bara känna, inte förstå, bara känna smärtan, innanför, utanpå, nålar eld kyla, bara smärta, fysisk psykisk, bara smärta och total hjälplöshet och ångest.
Perfect Day. Claes Andersson. Hans roman Ottos liv börjar: "Hur känns det att bli skjuten i huvudet?" Apropå allt det andra. Claes Andersson. Sjuttiofem vårar. Ottos liv kom förra året och blir den första bok jag läser av Claes Andersson, som jag bara har hört och läst gott om under flera år. Men aldrig tagit mej dit, och då är jag ändå mycket förtjust i finlandssvensk litteratur. Claes Andersson har varit politiker, finsk kulturminister, tillhör Vänsterförbundet. Det är en säregen lätt tyngd. "... som en säck med stenar kedjad kring hjärtat."

Monday, November 26, 2012

Läste Hans Gunnarssons Försmådd. Bra, som vanligt. Inte jättebra, men bra, som vanligt. Februari, är den bok av Hans Gunnarsson som har gjort starkast intryck på mej. Tåget från Cádiz till Lissabon, sen Burgos. Hans Gunnarsson som påminde om Sverige. Fredrik Ekelunds Nina och sundet som påminde om Malmö, som vi just den månaden av tågresor och halvskitiga hotellbesök, inte var så förtjusta i. Jag tror att det var för att vi hade tyckt så mycket om Jag vill ha hela världen. Kanske för att det var påsk, katolsk påsk, och magsjuka, i Burgos, processioner, hattar, sakral musik och stängda barer och caféer. Bara tysta människor med allvarliga miner. Jag vet inte. Och Lloyd Cole och Iggy Pop. Varför då? Jo, för att Fredrik Ekelund och Hans Gunnarsson hade varit självskrivna om man startat ett svenskt författarlandslag i golf. Ja, och att Lloyd Cole och Iggy Pop är pop- och rockvärldens mest kända golfspelare, tillsammans med Alice Cooper, får man anta.

Sunday, November 25, 2012

Så. Under höstens konserter sticker ynglingen Toni Holgersson 47 ut som något oerfaren. Kris Kristofferson 75+ såg oförskämt fräsch ut och Dan Hylander 58(?) är ju ... Dan Hylander. Sen ser jag ju ganska dåligt på långt håll ... Min pappa, snart inne på den 73e våren riktade sitt skarpa ljus mot mej, fixade min skruttiga tand. Det är med stolthet jag ser honom jobba, respekt och stolthet ... Och jag är 43 och känner mej ibland tråkig, men jag känner mej inte gammal, nog knakar det i lederna ibland när jag suttit för länge i fel ställning. Idag har jag utan problem fått cykla hel och ren i mer än två timmar, ätit jordgubbar i november. Alltså ... kan man få banka i snapsglaset och be om tacksamhet i detta rika rike i denna oförskämda västvärld i denna tid när dom välbeställda aldrig varit så många och så ... välbestäldda, materiellt, pekuniärt, kan vi investera i det själsliga, humana, ett kopparmynt eller två, kan vi ta och skära av en bit överflödsfett då och då, någon gång, en gnutta eller två, en munsbit eller två. Kan vi bocka och titta neråt och tacka trälarna för vår välfärd, skrapa ner en brödsmula eller två, lite härsket ister, vår botten är skyhögt över dom flesta människors absoluta topp. Kan vi inte böja oss lite, bara lite lite, låta det knaka, och tacka för det goda, så att vi kan befrämja det goda. Tycker jag, mitt i natten, spiknykter.

Wednesday, November 21, 2012

Jag vaknar i tid. Jag äter jordgubbar. Jag älskar jordgubbar. Och jag tror att det är måndag, och det finns vackra måndagar, måndagar som säger: Nu börjar vi om. Måndagar i november när hösten känns som vår. Och det kan vara en sorg. En känsla av: Bara idag, sen kommer mörkret tillbaka. Eller: Några månader till, sen vänder allt igen. Allt vänder och det ska bli tisdag och onsdag, och på onsdagen ska det vara blåsigt som vanligt, och ro och stillhet, är något för fjärran drömmar, och den biten på tanden, längst upp mot tandköttet, där du trodde att det hamnat ett flarn bocadillo, var ett svart hål, ett ruttet tomrum, och det ska vara måndag och fortfarande sol och du ska besöka doktorn som har tittat på dina senaste prover, och det är inte skön konst, inga sydfranska akvareller, och doktorn ska visa på ett diagram att allt, nästan allt, är bra är normalt, det är bara något om brocken på matstrupen, som gått från tre till ett och det är bra, men det är ett kvar, det är ett kvar, och doktorn ska säga: "Nä, riktigt så går det inte till, inte att man bara har en halv minut innan man har förblött, riktigt så fort går det inte." Och du ska än en gång förvånas över att du inte är rädd, du är inte oövervinnlig, inte på något sätt beredd att ge upp eller vara färdig. Men du är inte fylld av ångest, du är inte rädd, inte rädd så, som när du var räddast. Du har inte varit nere i det djupaste hålet och vänt. Men du har varit i ett djupt hål, och börjat kravla uppåt, märkt hur det kan skvalpa ganska lagom ljummet och behagligt i det som skulle vara den slutgiltiga brunnen att drunkna i. Men du har ett hål, ett svart tomt hål som börjar i tanden och tar sej flera varv runt i kroppen och huvudet och du vet att det är medicinerna, du vet att det som håller vissa saker vid liv, tar död på andra.

Monday, November 19, 2012

Jag skiljer på husbilar och husvagnar. Jag skiljer på campingplatser och ställen att campa på. Jag vill göra det klart och tydligt. Jag ser en färja och jag kan inte välja mellan räkmackan och den med rostbiff, tar båda. I mina drömmar. I min verklighet. När jag säger att jag skulle vilja ha ett körkort och en husbil, pratar jag om möjligheter att vara fri, flexibel, inga tågtider, flygtider, inga hotellrum att stanna i om jag inte vill. Nästa stad, nästa hav, nästa bad, bara dra. Och en dator, och kanske en kassettbandspelare för mina blandband. // Jag kan ha vissa betänkligheter när jag träffar människor som har, inte en, utan två, friserade kungspudlar. Men jag stötte på ett sådant par för några år sen, göteborgare, en man och en kvinna. Vi var på samma fest, kvinnan berättade entusiastiskt om pudlarna, och husbilen som stod parkerad på en garageuppfart, att jag måste komma på besök innan dom skulle vidare neråt kontinenten. Dagen därpå cyklade jag och Elsa dit, träffade pudlarna, som var riktigt trevliga hundar, verkade kloka som ... pudlar. Och satt i husbilen en bra stund, läste tjocka tyska husbilskataloger med kartor och tips. Det var en skön förmiddag.

Saturday, November 17, 2012

Malaga. Det är alltid jobbigare att gå vilse i sexkvarteren. När man passerar dom tre prostituerade i gathörnet för tredje gången, märker att dom börjar titta lite mer noga. Vad trodde jag? Bahia Hotel i hamnkvarteren, det är ju som gjort för Deidre eller flickan i Havanna. // Tidigare pratade jag med mej själv: "Ska du verkligen svänga här? Det blir ju fel, det vet du ju, det blir det ju alltid, du hamnar vilse." Och det var en fin väg längs havet och lyftkranarna, men ... "Kanske det, det ordnar sej nog, jag vill i alla fall inte gå samma väg tillbaka." // 45 minuter bort blev två timmar hem. Två spontana svängar och jag är lost. Ser inte floden längre, ser inte havet. Andra hamnkvarter, men hamnkvarter, ruckel, rivna hus, tomma tomter med rå växtlighet, en soffa och ett trebent bord, stank av gammal fisk och urin, en hålig båt. En kåkstad, korrugerad plåt, tomma industritomter. Svarta blickar. En enarmad fiskare fjällar fiskar. // Men jag hittar järnvägsstationen och dricker rustik café con leche, hittar saluhallen, tre fiskarkvinnor står bakom disken och dricker små öl, Cruzcampo. Jag hittar en musikaffär och håller i en nylonsträngad mjuk gitarr, en kort kort stund. Bestämmer mej där och då: Jag gör som Sven-Bertil Taube, lär mej grunderna här, som Picasso. // Och till slut hittar jag ju floden, går över bron med alla hänglåsen, och sen är vi tillbaka där det började, sexkvarteren och mitt trevliga hotell. Malaga.
"Se upp, pappa, nu kommer ugglan och tar dej!" Vinden i öronen i nerförsbacken. "Va!" "Ho ho! Ho ho!" Så känner jag hennes händer som klor i ryggen, i tunneln, när vi svischar på cykeln. "Ho ho!", i kör. Anna, min lilla dotter. Vi fortsätter ner genom Hammars park, som är gammal, som Karslund i Landskrona, fria vilda parker som skogar. Förbi campingen, några ljus i några husbilar. "Tänk om det hade varit sommar,då hade vi kunnat bada." "Du sa ju att havet var borta." "Jag sa att vi skulle kolla så att havet inte var borta." "Där är det!" "Det var ju tur." Och måsarna, vad är det dom betar nu i november, i gräset, mask till fisket?

Thursday, November 15, 2012

Sju år idag. Jag borde kanske ta mitt kors och gå. Eller som Leonard Cohen nästan sa: "I was 36, just a kid with a crazy dream."

Wednesday, November 14, 2012

Såhär: Egentligen orkar jag inte bry mej längre om det fruktansvärda partiet SD och deras korkade eller elaka sympatisörer. Jag gjorde det för sex år sen men då var det många som fluffade runt på rosa moln och blev uppriktigt förvånade när SD vann mer och mer mark och så småningom kom in i riksdagen. Herregud vad lite man vet om människor då. Såhär: Grisar dödar sina kultingar, sina syskon. Erik Almqvist har kaxat och klantat sej för länge nu. Därför vill Jimmie bli av med honom. Det är givetvis SD:s ledning som läckt ut filmen, som inte visar något vi inte redan visste. Jag högaktar Almqvists öppna dumhet, han kan verkligen inte fejka, han är ond rakt igenom, och helt oslug. Jimmie och Kent, däremot, dom är onda och farliga. Som Hitler. I det politiska spelet får Jimmie nu visa att han inte tolererar rasism och kickar Almqvist, Win-Win. För tro inte att detta lilla debacle minskar sympatierna för SD, tvärtom. 50% fördömer SD än mer, sådär 35% fortsätter vackla och skämmas och tänka i smyg: jo, men det har blivit många, och dom ... och dom borde ju ... (Fatta en sak, för det är vad det handlar om, det enda det handlar om: Ska du ta hand om din broder och syster, dina föräldrar, dina barn, dina barnbarn, din nästa, eller tycker du att det inte ankommer på dej?) några få hoppar av, men ganska många tycker att media har smutskastat SD, som är dom enda som vågar säga vad alla egentligen tycker. Glöm inte att Sverige svämmar över av lata klantskallar. Det blir ökning i röststatistiken för SD. Att SD är svin vet vi redan. Och Sverige är loppfyllt av andra svin som gillar att rulla i samma skit. Så var det med den saken. Det finns bara tre partier att rösta på om man vill ha raka rör: V, M och SD, dom andra är fegisar. Hur det ska gå med Ekeroth vet jag inte, honom vill nog Jimmie ha kvar, kanske tror han att det räcker att bli av med den strulige tonåringen Almqvist. Och vi vet ju: Grisar dödar sina kultingar, sina syskon. För att själva bli starkare. Såhär: Vi skördar det vi har sått. Skyll er själva, den här rutschbanan har inte stannat längst ner på länge än. Alla som inte öppet tar ställning mot rasism, håller lågan som brinner av skit levande.

Tuesday, November 13, 2012

Tågresorna i livet får livet att röra sej, förändras. Bergen, havet, branterna, dom tysta spanjorerna tittar nyfiket under lugg ändå, dom fulsnygga husen lutar neråt. Trädbråte, jordbråte, taggtrådsstängsel, torra frodiga kullar upp och ner, kratrar, väntar på bättre tider, väntar på att bebyggas och bli viktiga i någons längtande hjärta. På väg till Malaga. På väg till chokladinbakade croissanter och kiwifrukter.
Malaga. En härlig stad. Frodigheten. Dofterna. Mellan kajplatserna för kryssningsfartygen och den gamla borgen, har dom hemlösa bäddat med sina kartonger under den futuristiska utescenens tak. Dom hemlösa, är dåtiden, nutiden, och, framför allt: framtiden. Det är en viktig utbildning att gå i dessa tider: hemlöshetslinjen kompletterad med ett år på fattigdomslinjen, sen är du rustad för den verklighet ni röstat för. Det luktar hasch. Men ... jag andas lättare i Malaga. Det luktar inte lika mycket fish and chips. Det är att jag tycker om spanjorerna, det är att det kan bli lite för mycket av det engelska i Fuengirola, när det bara rör sej om fylla och fotboll. Så mycket ger jag dej, rätt, Daniel P.
Åt en sådär spanskt rosa hamburgare med mjukstekt lök och en helt annan sorts bröd. och riktiga grönröda skrovliga underbara tomater. Och nu en taberna, boken om Gösta Ekman och alla är så glada, alla är ute, dom gamla med käpparna, den milda herrparfymen och doften av rostade kastanjer rör sej överallt, alla är så glada att regnet försvann, och paren med barn, 43-åringarna med utflugna ungar, dom unga älskande, dom ännu yngre, pojkar som vill vara tuffa och flickor som vill vara stora, allt blir charmig störig sprallighet. Livet som ska röra sej som tåget, stanna ibland, backa ibland, inställt ibland. Äh, jag äter skinka och heta korvar i tomatsås. Äh, visst hade det varit skönt att bli lite lullig, men så ser inte mitt liv ut. Äh, en halvstolt solitär, strosar på andra sidan floden, kring stationen, kring nedgången till lokaltågen sitter ett gäng ungdomar, det luktar cannabis. Jag går till hotellet och tar ett bad, läser klart boken om den fascinerande Gösta Ekman, innan jag ska redigera roman.

Thursday, November 08, 2012

Stannar och tittar på konst. Sandkonst är sann konst. Stannar och tittar på vågor. På kvällarna vaggar engelsmännen in på pubarna för att titta på fotboll. Spanjorerna står utanför i vinden, och tittar på fotboll. Så kan också en ekonomisk kris yttra sej. // Som svarta svanar som guppar i vågorna, väntar brädsurfarna på vågor. Så att säga kraftiga engelska pensionärer och yngre kraftiga engelsmän står och tittar, som att dom väntar på tåget vid en nerlagd station, som att: vadå, vi har ändå inget bättre för oss, och det är nog sant. Och vem är jag att klandra, som går fram och tillbaka som en gång självaste Tore Andersson i En vandring i solen, fast bland molnen och skurarna. // Rastlösheten har inte blivit mindre med åren. Jag kan göra vad jag vill. Kan jag göra vad jag vill? Nej. Men jag har lärt mej att november kan vara en vädermässig skitmånad vid Medelhavet. Men jag har lärt mej att poolen ska vara tempererad. Men jag har lärt mej att rastlösheten, regnet, molnen, blåsten, det mörka, dom skitiga köksalkoverna, det mörka, det kalla, lukten från fritöser, det mörka, kräver annat, rastlösheten. // Så jag bokade bara två nätter. Inatt blir den andra på ett nytt hotell, marginelt dyrare, men med spa, gratis första gången. Nu kom jag upp till rummet med fungerande internet, efter två timmar och 1400 meter i den trettiogradiga bassängen, ångbastun med fräsch mintluft, andas in, sug i dej fräschören. Och vanlig bastu. Och prima badmössa och badtofflor. Jag var ensam minst halva tiden. En mycket gammal tant simmade två längder, det tog sin tid. Ett något yngre äldre spanskt par delade bastubad med mej. Och ett kraftigt engelskt par kring 50 crawlade ett slag. Och massagestrålar, och ett litet vattenfall som jag simmade genom när jag vände. // Badmöjligheter. Det är en viktig beståndsdel för en lyckad arbetssemester. // Arbetssemester. Också en bild av en finanskris. Jag fick ett resestipendium tidigare i år, för det har jag kunnat göra två resor till Spanien under hösten. Vem skulle jag vara att klaga på vädret. // Ökenkängorna går loss på 16-18 euro. // Imorgon avslutar jag resan med två dagar i Malaga. Vädret ska fortsätta vara skit. Det är värdelöst men inget jag kan göra något åt, det är svårare för sandkonstnärerna som sover under bron där det brukar vara torrt. Men vattnet forsar ner från bergen och fyller flodbädden nu.
Just det, boktips: Stig Claessons En vandring i solen och Dagarna före lunch. Sture Dahlströms Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen. Och, givetvis, Peter Kihlgårds mästerverk Strandmannen.

Friday, November 02, 2012

Lobbyn kallas kanske vintage nu när jag är 43 år. Äldre än vad mina föräldrar var då, när den lobbyn bara var funktionell och brun, classy utan att vara lyx. I april 1978 var jag åtta. Då bodde jag med mina föräldrar och syskon på hotellet Pyr i Fuengirola. Flera kollegor till min pappa bodde också på Pyr där kurserna hölls, med och utan familjer. Jag vill minnas att Rickard var med. Att det fanns en spelhall. Jag minns att vi var vid poolen och mina läppar var kanske blåa. Jag minns att mamma tog tiden, att jag var tvungen att vara uppe från vattnet ett visst antal minuter. Jag minns inte havet, men havet fanns ju där. Min syster måste ha varit med, hon måste ha varit för liten för havet. Jag vet inte. Dessutom, allt blir så mycket mindre sandigt, så mycket enklare vid en pool. Det kan ha varit vid detta spanienbesök som jag fick mycket ont i öronen, jag minns Alvedon och Rinomar och att jag var orolig men inte hade ont under flygresan hem. Men ledsen, saknaden kom redan i luften.
För övrigt: Två gånger har jag åkt fast i spanska tullen med pistol i bagaget. Hur många gånger jag klarat mej och kunnat bygga min förmögenhet med hjälp av vapenaffärer, kan jag inte avslöja här.