Saturday, November 18, 2017

Jag tycker om att komma tillbaka

Jag har sett rådjuren förut. Jag har mött dem i tunneln under vägen. Det är naturen som försvinner.
Jag åt middag tidigare, på krogen. En man med en kidnappad son. En man med en förlorad son. Han skriker högt i telefon. "De vägrar att erkänna att de är albaner." Han blir utkörd därifrån.
Sen cyklar jag därifrån.
Sen springer ett försvunnet barn i gatan. Det är ett kid. Det är ett oroligt ungt rådjur. Springer slalom mellan lyktorna. Jag är rädd att cykla på.
Där är de dyra husen. Där är MFF-flaggan. Där är de stora kolonistugorna. Det är naturen som försvinner. Men jag älskar att cykla här ändå. Jag tycker om att komma tillbaka. Jag tycker om att cykla ifrån. Här, alldeles nära bron.
Jag ser en taxi stanna. Rådjuret i ljuset. Jag ser på mannen som skrek i telefon. Han stiger ur. Han kommer gående en bit ifrån. Han skriker än i telefon. Han dricker ur en flaska vodka. Och ett kid på flykt härifrån. "Alex, har du en luftmadrass, du har bara läst i tidningarna! Du vet ingenting!" Han ser så ledsen ut. Jag stannar. Sen tittar han på mej. Han ser så ledsen ut.
"Har du barn?" "Ja." "Då vet du ..." "Kanske ... det finns rådjur här, du vet hur det är, dom känner inte heller sej hemma här."
Sen ringer hans telefon. Jag cyklar ledsen därifrån. Jag cyklar genom tunneln under vägen. Jag blundar med ögonen.



Friday, November 17, 2017

att se in i dina ögon

att se in i dina ögon
det är så mörkt härute
jag vet inte var havet är
jag vet att du har det jobbigt med ögon
att se in i dina ögon
jag svimmar nu
den vackraste dagen i världen
den vackraste dagen i världen
att se in i dina ögon
det är som att havet är försvunnet
när du berättade för mej
jag bara cyklar på
om det hemska som hände
jag vill aldrig lämna dej
det är som att havet är försvunnet
att du hade en vän
som såg in i dina ögon
för längesen
att ni låg så och såg på varandra
att ni såg in i varandras ögon
jag försöker se in i dej
det är som att havet är försvunnet
när du berättade för mej


Tuesday, November 14, 2017

du är här men så långt borta

du är sjuk igen
duvorna vid lasarettet
jag har gått de här gatorna förut
ser du molnen genom sjukhusfönstret
hur snabbt de far förbi
du är här men så långt borta
du är sjuk igen
du är här men så långt borta
skatorna tuggar på en råtta
jag vill aldrig vara så dålig igen
jag vill aldrig svika igen
att jag inte kunde förstå
när du var där alldeles ensam
men nu kommer solen genom molnen
duvorna flyttar sej äntligen
du är här men så långt borta
jag ska aldrig göra så igen


Monday, November 13, 2017

flickorna

jag älskar lyftkranarna
jag älskar flygplanen i himlen
jag älskar det jag är rädd för
jag älskar dej
jag är en sån som sparkar på stenar
dina ögon som kan bli så mörka
dina mjuka ögon

som jag kan hata all hysteri
alla pengar som måste göras
alla jävla lyftkranar
alla som tror att de måste flyga
köra sina bilar

när hon kom i lördags
"pappa, titta i fickan på din badrock"
hon hade gjort ett kort med hjärtan
hon trodde att det var Fars dag
"pappa, du är bäst"
jag har sällan känt mej bra

jag älskar lyftkranarna
jag tror att man kan lyfta
jag älskar att titta uppåt
jag kommer på det just för sent
när dina ögon redan blivit mörka
jag är en sån som sparkar på stenar
oj, där förstörde jag en bil
jag kommer på det alldeles för sent
nu när det blåser
jag är så orolig för flygplanen
hon är så orolig för mörkret
det är svårt att bädda det hårda mjukt


Jag fastnar i L.T. Fisk

Vem ska bära dej. Det är en duva som stryps av plast. Trottoaren är alldeles våt. Vinden blåser svår. Allting rinner.
Det är en duva som stryps av plast. Det är en svan som flyger förbi. När kyparen på Babas i Limhamn, skär det äldre parets lammfiléer.
Det går en snubbe med lockigt hår. Han letar efter cigaretter. Nä. Han letar efter cigarettfimpar. Han går här varje dag. Bland restaurangernas askfat, utanför. Han går här varje kväll. Han måste röka. Jag lyssnar på L.T. Fisk. När en duva stryps av plast. Jag är en del av allt det här. Jag är en del av allt det här. Du är en del av allt det här.
Jag blir rörd av det äldre paret. Jag blir rörd av att kyparen skär deras lammfiléer. De är miljonärer. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Jag tycker att alla borde äta mindre kött. Jag blir så jävla förbannad. Deras jävla lammfiléer. Och kärleken som är så tydlig.
Jag tänker på mina älskade föräldrar. Jag är en del av allt det här. Jag är Frank Sinatra. Jag vill sitta på en bar.
Trottoaren är alldeles genomvåt. Vattenpölar överallt. Jag tänker på min kompis L.T. Fisk. jag minns när vi gick i skolan.
Jag är en del av allt det här. Jag har hål i alla mina skor. Jag har inte råd att gå på krogen. Men ibland gör jag det ändå.
Vem ska bära dej. Vem ska vara ditt ljus. Jag lyssnar på L.T. Fisk.
Jag är en del av allt det här. Det är  en duva som stryps av plast. Mannen som hittar en våt fimp.


Wednesday, November 08, 2017

jag ger dej hela mitt liv

jag ger dej hela mitt liv
jag ger dej allt jag har i tanken
du vet att båtarna passerar
du vet flygplanen i himlen
och alla människorna i bilarna
och hur viktiga krockarna är
när de har bråttom till jobbet
att en annans liv inte är ett riktigt liv
jag ger dej hela mitt liv
du kan få skulderna i banken
jag ger dej allt jag har i tanken
all ensam klaustrofobi
alla synderna från förr
du vet flygplanen i himlen
jag nådde aldrig dit


Tuesday, November 07, 2017

Den sköna bluesen i Malmö

Det är det jag älskar med november. När det äntligen blir stilla. Hur flaggorna hänger slakt. Havet och den höga luften.
Hela mitt liv har blåst.
Det är det jag älskar med november. När löven ligger stilla. Så öppet och så låst. När mörkret ändå måste rulla in. När vinden ändå måste tillta.
Hela mitt liv har blåst.
Men du skulle se den himlen. Du skulle älska den.
Att få en dag, älskling, att få känna det korta ljuset. Hur det träffar hårdare då, skönare.


Wednesday, November 01, 2017

Lennart

Du bland vattenråttorna vid kanalen i Malmö. Det var på fyrtiotalet. Det fanns en bastu och ett hopptorn där. När du slog din första volt.
Vem smekte din kind. Vem slog dej blodig. Det där ärret på kinden. Han som hängde sej på vinden.
Sen gick du på sjön. Det var på femtiotalet. Du minns Waikiki Beach. Dagarna med pineapplekingens dotter. När ni hade stopp i maskin.
Vem smekte din kind. Vem trasade sönder din höft. Det som drev dej vidare. Alla svaga löften. Och de bruna tavlorna du målar.
Ni liftade till Mallorca. Det var på sextiotalet. Ni bodde hos en fattig familj. Du var tvungen att hoppa. Ni gick till ett tjusigt hotell. De hade en ovalformad pool. Du hoppade inför Errol Flynn.
Jag var ihop med hans barnbarn. Hon ljög på ett roligt sätt. "Just det", säger du, du har fina mustascher. En kort men fit kropp. "Jag fick cancer överallt, nu kan jag knappt gå."
Det var på sjuttiotalet i Jugoslavien. Din fru fick världens spel. Du hoppade från tjugosex meter. Rakt ner i floden Sava. "Jag fick gruppera länge. Det känns så länge. Det är bara några sekunder. Hundratjugo kilometer i timmen. Jag glömmer aldrig Errol Flynn. eller när jag träffade Johnny Weissmuller. Jag har alltid älskat Tarzan. Har jag berättat om det. Och Mickey Rooney. Har jag berättat om det."
Vi ser båtarna vid småbåtshamnen. Vi ser en råtta springa förbi. Jag berättar om taxarna i mitt liv. Jag berättar om Lotta Flynn.
"Jag såg en tax döda en vattenråtta."
Du ljuger som Lotta Flynn. Du ljuger bra.
Du ljuger som jag.