Saturday, June 15, 2019

till dej

jag skulle berätta om kärleken. kommer den igen. dessa blixtar. dessa bilar som sladdar i halkan. kärleken, slutar den. jag vet inte om du läst tidningen. svanfamiljen som skiter i allt. vi måste gå våra egna vägar. stoppar trafiken. vi måste gå våra egna vägar. det finns ett slott ute bland träden. jag har spytt i vallgraven där. det var människor som byggde det. de var trälar. det är som pyramiderna. kan du gå dina egna vägar. 




Wednesday, June 12, 2019

Bosse och Maria

Jag skulle vilja prata lite om Bosse och Maria, två av de allra viktigaste människorna i mitt författarliv. Deras glöd och intresse.
Först vill jag bara säga att Anne också var viktig, på Fridhems folkhögskola, men jag hade så mycket annat för mej då, så jag kunde inte riktigt ta till mej.
Leta speciell svamp med Anna och Micke, måla konstiga tavlor, röka konstiga cigaretter. Det är mer än tjugofem år sen, fixa pengar, brygga vin. Åka iväg.
Jag älskade folkhögskolan. Att komma hem. Och jag skrev en del bra grejor, men mest var det slarv och larv.
Så jag fortsatte till Skurup, till Maria och Bosse. Jag flyttade till Malmö. Jag umgicks med Niclas (idag poet och översättare) och Jesper. 
Maria och Bosse hade en sådan glöd för litteraturen. Och två helt olika sätt. Det mjuka mot den mer burdusa bluesen. Jag kände mej så hemma. Att bli tagen på allvar. Att själv bruka allvar.
Att närläsa Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda, innan Peters besök.
Och andra året när vi åkte till Prag, väl litterärt förberedda efter att ha läst Charta 77-häften med tjeckiska författare. Vi bodde på något studentställe, Bosse på hotell inne i stan, vi var sex elever och Bosse. Han kom och väckte oss bakfulla ynglingar. Stadsvandring. Vid tio sa han: "Nu börjar det nog bli dags för vår första öl." Så hängde vi på någon tjeckisk sylta och gick vidare. Lyssnade på jazz på kvällarna innan vi yngre gav oss ut i natten.
Och ständigt dessa samtal, om litteratur, kultur, musik. Aldrig platt. Alltid med humor. Alltid med blues.
Och jag minns ett textsamtal med Maria, jag var ganska nöjd, hade nästan skrivit en hel roman. Tyckte att den var skitbra. Men det var den inte. Den var för självupptagen, för dåligt gestaltad. Maria sa det utan att säga det. Hon sa de bra sakerna, sen fanns inte mycket kvar. Men jag fattade något, och av det som var kvar och lite mer och självinsikt, blev det min första roman.
Jag lärde mej så mycket där i Skurup. För att det var kul att lära där, stimulerande. Jag har alltid haft svårt för lärande av tråkiga saker under tvång, så var det inte där.
Det blir inget poetiskt eller fåglar eller mustiga anekdoter i det här blogginlägget. Bara en stor tacksamhet till Bosse och Maria.


Saturday, June 08, 2019

dans

alla dessa år av slit. av letande. de är inte över än. vi såg nån dansk jazzmusiker i natten. alla dessa år av tvekan. det var på Roskildefestivalen. hon hade rutiga kockbyxor. vi skulle komma att gå igenom mycket tillsammans i livet. alla dessa vanliga fåglar som jag fascineras av. som att svanen jag pratade med för trettio år sen är samma som jag pratade med idag. alla dessa år av slit. den eviga historien om att inte passa in. om att göra sej till. eller att inte göra sej till. idag har min yngsta dotter kramat mej fyra gånger. vi har ätit lax. vi har pratat om dans. att hon hellre vill dansa mer än att spela fotboll. hon har aldrig sett en fotbollsmatch (förutom de hon själv spelat, fast kanske inte dem heller). alla dessa år av slit. hon ska sluta med fotbollen. jag vet inte vad jag ska sluta med. kanske med samlandet. jag vet inte vad jag ska börja med. kanske med dans. som svanen som får syn på något och springer med sina stora fotpaddlar på vattnet, lyfter och iväg. jag kanske ska skaffa körkort. kanske skaffa en husbil. du såg solen som en dans, när de lugna vågorna rörde sej. du rörde på din kropp. som dans. jag kanske borde börja med dans.


Tuesday, June 04, 2019

kyrkorna, pappa

det finns ett träd bakom taken. det är inte det som väcker mej. det är himlen. det är hur vinden blåser. det är en skorsten utan rök. det är min mormors frisersalong i källaren. där fanns ett förråd där jag önskade att bo.

det finns en himmel över trädet bakom taken. det finns en diakon. i mej finns en svårbestämd tro. min kompis fick hjälp med hyran. att inte ha någonstans att bo. det finns en kyrka i varje sann själ. en kyrka med olika tro. en kyrka där alla kan bo.

jag ser honom ibland på gatan. han går bakom träden bakom taken. vi sätter oss ner på en bänk. vi gör sånt man inte får göra. i detta förlovade land. att driva bort från en strand. att inte vilja vara på land. att vara trött på "sunt förnuft". att allt bara rinner. som vatten som skövlar all sand. du springer, jag önskar du hinner.



Monday, June 03, 2019

Margareta

På onsdag tar min brors dotter studenten. Om jag minns rätt är jag hennes fadder, eller gudfar. Av någon anledning är jag det till flera flickor, vilket jag kan tycka är märkligt, men en ära. Att sprida Guds evangelium har kanske inte varit min främsta sida i livet.
När jag tog studenten gjorde jag det med tämligen usla betyg. Jag gick av ytterligare en konstig anledning ekonomisk linje, i de ämnena hade jag ettor och tvåor. Ganska mycket frånvaro. Jag hängde i skolbiblioteket hellre. Jag intresserade mej för svenska, engelska, samhällskunskap, och i viss mån historia (när jag inte hade dödsångest och blev helt stel av all dåtid, alla döda människor). Spanska var kul tills det blev svårt. Man kan inte kalla mej plugghäst. Jag hängde mycket i biblioteket nr mina klasskamrater gick på lektioner. Där läste jag musiktidningar och böcker, skrev. Snodde böcker. Bibliotekarien hette Margareta. Vi hade en ganska trevlig jargong, även om jag var en dryg snorvalp. Jag har en del böcker från det skolbiblioteket. Böcker som jag läste och kände att den här måste jag läsa om. Jag hade sällan pengar, och de pengar jag hade gick sällan till böcker. Så jag snodde. Klas Östergrens Ankare, t ex. Det fanns kort i en ficka på baksidans innerpärm. Radiojournalisten Roger Wilson (som jag spelat teater med) hade lånat den innan jag snodde den. Idag har jag suttit i värmen och läst Stig Claessons mästerverk Om vänskap funnes, också snodd från nämnda skolbibliotek.
Nä, man ska inte stjäla. Men man ska göra det man älskar.
Jag älskar böcker. Det var längesen jag stal något.
Men jag har fått ihop ett skapligt bibliotek. Mest pocketböcker från antikvariat, eller inbundna som jag fått från förlag eller vid jul eller födelsedagar.
Jag säger inte att du ska gå till biblioteket och stjäla böcker, och sen gå tillbaka och be dem beställa ett nytt ex. Men det är en intressant tanke.
Jag hade ett skrivprojekt med ungdomar i Landskrona för några år sen. Hade ett informationsmöte i Gullstrandsskolans bibliotek. Margareta jobbade kvar. Biblioteket var flyttat. Nu är hela skolan riven. Hon kom ihåg mej. Jag kom ihåg henne. Jag skämdes och var nära att be om ursäkt för mina stölder, men jag vågade inte.
Det var inte några ungdomar som gjorde sej omaket att skolka från tråkiga lektioner för att läsa böcker på bibblan längre. Tiderna förändras. Och skolbiblioteken försvinner eller fuskas bort. Ingen människa blir smartare av att inte läsa.


Saturday, June 01, 2019

kalla inte skit för konst

jag tror att vi borde diskutera detta med konst (och då menar jag konst i ett brett perspektiv, foto, tavlor, installationer, musik, litteratur). det finns rätt många människor idag som hävdar att de sysslar med konst, skriver en skitbok utgiven på eget förlag, kallar sej författare. målar lite kitsch med akvarell- eller akrylfärger, kallar sej konstnärer. tar några foton med sin mobil, en solnedgång här, ett utslaget träd där, ett bröllopspar vid havet, kallar sej fotografer. det får gärna finnas dansband, de gör människor glada och berörda. allt får finnas. men det är inte konst. tavlor och fotografier utan gediget handlag, tydlig avsändare och utan tydliga skrik: jag måste säga något! är inte konst. platt skrivna böcker med påklistrad "samhällskritik", skrivna för att sälja, är inte konst. att många tycker om det är inte bevis för att det är konst, det är bara bevis för att människor är ytliga och inte orkar gräva, se om, läsa om, lyssna om. man vill bli underhållen. det är okej, men det är inte konst. jag är ingen snobb. jag är bara förbannad. på den skit som finns överallt. på det allmänna förflackandet, av kunskap. vem fan vill ha en snickare som inte kan snickra, en målare som inte kan måla, en elektriker som dör av högspänning. det tar åratal av utbildning, träning och övertygelse och talang att bli en bra yrkesman/kvinna, hantverkare, konstnär. jag önskar egentligen bara att människor överlag skulle skaffa sej tålamod, betrakta, läsa, lära sej, istället för att kalla banal underhållning, eller skit, för konst. (och ja man kan, objektivt, ganska lätt skilja agnarna från vetet.)

Friday, May 31, 2019

som jag har lovat dej

nu är det första juni
här är den sköna sommaren
jag kollar på Evert Taube
min brorsa fyllde femtioett
jag cyklar på en damcykel
min före detta svåger fyllde femtio
och Windy och Janne och Myran
här är den sköna sommaren
och ibland på en motionscykel
inomhus
här är den sköna sommaren
och jag slänger bort allt ljus
eller sitter jag på bänkar
jag har knappt några pengar
jag pratar med kråkfåglar
jag kan deras släkte
men inte deras namn
jag väntar på besked
pengar som kanske inte kommer
här är den sköna sommaren
då är jag rökt
då är jag pank
då faller alla murar
då ska jag råna en bank
när klockorna ringer
när man lever i en låtsasvärld
jag köpte en hamburgare nära havet
annars äter jag knappt kött
"femton år", sa hon
"jag förstår inte hur jag stod ut, aldrig vila."
hon hade stängt ett slag
jag trodde att hon hade dött
hennes man har lagat mina skor
här är den sköna sommaren
hon ska jobba i oset och mjukglassen
tills gässen börjar bita
jag bär väl på en sjukdom
den är inte dödlig än
jag läser Stig Claesson
igen och igen
Vem älskar Yngve Frej
här är den sköna sommaren
som jag har lovat dej


Sunday, May 26, 2019

efter Armageddon

röken ligger tät
jag träffar några sverigedemokrater
först gnäller de på att blattarna tar deras jobb
vi måste ta hand om våra egna
sen gnäller de på att blattarna inte jobbar
jag säger: du slutade ju frivilligt ditt jobb, för du pallade inte
sen säger de för åttonde gången att de inte är rasister
dimman lättar inte
sen säger de att det är ju kvinnan som sagt det
att han tafsade
sen säger jag att han har erkänt
att problemet är att han inte fattar att det är ett problem
sen säger de att vi kan inte hjälpa alla
vi hjälper inte alla, långtifrån
svanarna försvinner i diset, jag hör bara deras plaskande fötter
när de lyfter, eller flyr
sen säger de att vi måste ta hand om våra egna
det är då mina ögon blir svarta
det är då jag blir apatisk
kanske som en kvinna som blir utsatt för sexuella övergrepp
det är då jag tappar hoppet
våra egna
när blev svenskar ett överpriviligerat folk
när blev vi skapelsens krona
branden som skingrar det dunkla
när blev andras liv mindre värda
vem satte dej på den höga hästen
sen säger de att Jimmie är den ende som säger sanningen
propagandan har alltså ätit sej in i de opålästas huvuden
vad jag tycker
lämna över landet till de idiotiska snillena
låt deras inkompetens få blomma fullt
ge de sjuka sjukdom
krossa de ruttet värpta äggen
så kan detta så småningom gå över
efter Armageddon




Saturday, May 25, 2019

Prärien igen

Idag ska vi fira min mammas födelsedag. Man griper efter strån. Åren som går. Barnen och deras mamma och jag tar tåget till Landskrona, vidare till Borstahusen. Det är en plats jag älskar av hela mitt hjärta. Man griper efter strån. Man tar vad man får. Min yngsta dotter ska spela teater idag. Breakfast Club, Kvarsittningen, på MAF, det ska bli kul att se. Hennes syster med pojkvän följer med. Sen vidare till Bortsahusen. Jag skulle kunna dö för dej, Borstahusen. Inte för de några uppnästa snobbarna. Men för din natur, havet har alltid varit min natur och längtan. Och för de många trevliga människor jag träffat genom åren. Min dotter ska spela Breakfast Club, den coolaste filmen under några veckor av mitt liv. Man tar vad man får. Man når det man når. Jag nådde norrut. Jag cyklade på våren, bort till Sandbergen, min freestyle och någon folköl. Jag var sexton år. Man tar vad man får. Jag har alltid skrivit. Där blev det, på en stock vid branten som kunde rasa, som skulle rasa, naturlyrik med punkinslag. Jag hade ett kassettband i freestylen med nästan bara Prärien igen. Prärien igen.
 

Wednesday, May 22, 2019

Svindemokraterna

Lars Adaktusson vill inte att en våldtagen tioårig flicka i Paraguay ska få göra abort, han röstar mot ett fördömande i EU, precis som han gjort i 31 andra fall kring abort. Där står han i sin självgoda Trumpfrisyr medan människor, barn, fortsätter lida, machostuket fortsätter överallt, en man ska väl få knulla om han vill knulla.
Och en annan man var full och knullade ett får som dog.
Och en annan fårskalle, Peter Lundgren, var lite packad, och hö hö hö, tog sej innanför behån, låste kvinnans ben och höll fast, "nä, det har väl hänt alla, hö hö", säger han ungefär och hans fascistkamrater håller med. "Typiskt kärringar att ställa till det."
Men en förvirrad posttraumatisk stressad full tonåring som rör häcken på en svensk flicka på en festival, ska utvisas till kriget och den antagliga döden.
Jag försvarar inget av ovanstående exempel  av övergrepp.
Men Peter Lundgren är forftfarande nummer ett i EU-valet. Han som gjorde narr av Fredrik Virtanen (som betedde sej illa), är nu ledsen och gråter över att vara utsatt för ett drev, "de som inte varit med om det, vet inte hur det är", snyftar han, puckot.
Jag undrar hur mycket han vet om hur de kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier eller värre, känner det. Men han bryr väl sej inte. Han hö hö höar väl bara med sina puckade manssvin på nästa fest där någon annan kvinna utan makt blir utsatt.
Och Jimmie är glad, ännu en skandal som ger dem fler manliga puckade väljare i Grisaknullalandet där Svindemokraterna vill klä sej i folkdräkt, kvinnorna bära hucklen, men ve den muslimska kvinna som väljer att bära slöja.





Tuesday, May 14, 2019

rapport från en lång dag

igår vaknade jag fyra på morgonen. ungefär samtidigt som solen som aldrig sover. jag skrev på min roman i några timmar. klockan sju hade jag tvättid. snart åker jag till Stockholm. måste ha rena kläder. jag duschade och rakade mej. jag gjorde klart en ansökan om ett stipendie som jag inte skulle banga för att ta emot. det börjar tryta i kassan. köp gärna en bok av mej om du är sugen. medan tvätten torkade cyklade jag till Malmborgs och köpte en tidning. cyklade lite till. satte mej på en bänk med min skrivbok och skrev i solen som aldrig sover. det blir en bra roman. sen läste jag tidningen och pratade med en hund och en kråkfågel som jag inte kan namnet på. ringde min mamma. sen cyklade jag hem och somnade som en stock i två timmar. sen kostade jag på mej en utelunch i Limhamn. pekingsoppa och fisk med remoulade. och flera tidningar. jag tycker om tidningar. många klankar ner på kvällstidningar, men det är ju bara att hoppa över skiten och läsa det andra. jag tycker om Aftonbladets ledarsida. jag tycker om Expressens kultursida. jag gillar att läsa utrikesreportage och om sport. och sen var det dagens stora begivenhet: Geijerskolans cabarét där min yngsta dotter deltog. hur jag än gör kommer jag nästan alltid försent. det är inte för att vara häftig. det är för att jag hatar att vänta. men jag vill vara på plats sådär två minuter innan saker börjar. jag har blivit bättre, men inte perfekt. det var en härlig cabarét, framför allt sångerna. då tänker jag på Lars Forsell och Pär Rådström och Beppe, Lulu Ziegler, Ulla Sjöblom. jag skulle vilja vara med på den tiden. jag skulle vilja vara en cabarétförfattare, och kanske även stå lite på scen. till helgen är det dansuppvisning men då är jag i Stockholm, då det var slutsålt och jag inte fick plats. nästa helg ska hon (min yngsta dotter, alltså) spela Breakfast Club på MAF. jag gläds åt hennes konstnärliga ådra som hon har från sej själv men kanske också från sin mamma och pappa, och längre bak i släkten. min äldsta dotter läser böcker. föreställningen igår avslutades med en fin sång som jag aldrig hört förut.

Thursday, May 09, 2019

solen dödar er

det var dagarna av sol och värme. sen kom dagarna med den kalla blåsten. jag glömmer aldrig linorna som tjuter mot båtarnas master. nu är dagarna av puckade politiker, de flesta från höger eller den brunsmörja som fler och fler kletar in sej i. denna totala kortsiktighet. att bara fiska röster NU. aldrig långsiktigt. att inte intressera sej egentligen, mer än det att kunna norpa åt sej tio- hundratals tusen kronor med fusk eller omoral. att förvränga siffror. och alla av dessa "vanligt folk", ja, det är tydligen vanligt och fint att vara totalt oreflekterande och puckad, obildad, tro på skrönor skapade av strategiska rasister eller svaghetsförnekare. och varför diskuterar man kärnkraft i en EU-valdebatt? EU har inget med svensk kärnkraft att göra. det var de dagarna av sol det. varför kallas de rikas bidrag för avdrag? varför kallas en mycket låg arbetslöshetsersättning (försäkring som man betalar för) för bidrag. det är de mäktiga högermännens (och kvinnornas) retorik, för att blidka medelklassen och den alltmer välgödda övre arbetarklassen. det är att skapa hat, att sparka neråt, och sen spotta eller bomba. det var dagarna av sol och värme som svett utnyttjade afrikaner i alla år. du som inte läser böcker, du kan ju läsa Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist, åtminstone, men det pallar du inte, du pallar inte bry dej om klimatet, du köper ogrundade brunhögerlögner om att det bara är snack. jag är så förbannat trött på er. solen dödar er i egoismens och okunskapens mest framgångsrika tidevarv.



Friday, May 03, 2019

Recension

Stig Hansén, som jag har uppskattat i flera år, både journalistiskt och författarmässigt (i böckerna om hans far och om Bob Dylan, och även i flera handböcker om att skriva, jag träffade honom en gång på bokmässan, men jag presenterade inte mej) recenserar min senaste bok i HD och Sydsvenskan. Då det är en låst artikel (vilket jag kan irriteras över ibland men tycker att så måste det vara ibland, journalister måste få betalt, allt kan inte vara gratis) får ni den här istället:

"Kvinnan som är 23 år, utlovar att nu ska allt berättas. Om Onkel Sven på Möllevångstorget som spelar gitarr och sjunger sånger av Leonard Cohen och Joni Mitchell. Om Bill som hon tycker om att bada med. Om barnen som hon jobbar med, de som har lite svårt att förstå verkligheten.
Så lyder den ena historien.
Den andra handlar om den 47-årige mannen i Röstånga som snart ska få besök av sin bror, inför vilket alla undrar om det är något allvarligt som skett. Dagen han kommer är allt dunkelt, han medger det dumma han gjort, men innan den största av sanningar ska fram, så hinner de med en öl till.
Dessa två kortromaner är grannar i Jonas Berghs Uppför backen baklänges och ger oss ett Möllevången för 25 år sedan och ett Röstånga och Helsingborg från idag.
Men allt är skimrande tidlöst, för Bergh behärskar verkligen konsten att rikta blicken mot små så kallade vardagshändelser. Samtidigt ser vi hela världen, eller rättare sagt hela världar. Några möts, de försöker nå fram till varandra, hjälper till - allt medan deras bakgrunder smygs in, beundransvärt sömlöst. Här förekommer visserligen en del brottslighet, men i förbifarten, som om det inte är det viktiga. I stället för det onda och bråda, ser man personerna som mitt i livet på något sätt dör långsamt.
Det finns något som kanske aldrig borde ha hänt, men imorgon är förhoppningsvis en ny dag. Bergh ger oss flyktiga bilder och snabba nedslag, ändå förstår man alla i deras ensamhet.
Ja, Jonas Bergh förför: han har språket i famnen, han ger oss miljöer vi tror oss ha varit i, han får oss att dröja i det som först låter som en schlager eller folkvisa. Tills vi hör att Jonas Bergh ljuvligt finstämt gestaltar Leonard Cohens Sisters of mercy: Oh the sisters of mercy, they are not departed or gone. They were waiting for me when I thought that I just can`t go on"

Ja, så bra är jag. Köp boken nu!


Thursday, May 02, 2019

BoIS

Jag somnade för sent och vaknade för tidigt. Men framåt eftermiddagen cyklade jag från Limhamn till Centralen, tog tåget till LA, som blev sent, missade bussen till IP. Men trevligt ändå att träffa Ivan (General Knas) som missade sin färja till Ven. Men jag fick komma in på matchen gratis (Windy hade biljett) men jag borde ha fått betalt. Gud, vilken seg och tråkig fotbollsmatch, BoIS mot Tvååker. Så mycket fummel och felpass, och när "Matchens lirare" just blivit utsedd i högtalarna slog han ännu ett felpass. Jag håller alltid på BoIS, men den lojhet och ickevilja, ickekvalitet som de flesta visade upp, herregud. Det tar nog ett slag innan jag utsätter mej för det igen. Jag menar, tre timmars resa för att plågas i 90 minuter plus tillägg.



Saturday, April 20, 2019

Om att skriva

När jag gav ut min första bok sålde jag den för sextio spänn på krogen, det var två öl på de krogarna jag gick på då (slutet av nittiotalet). Min tanke har alltid varit att om människor som inte så ofta läser böcker, eller läser mainstream, kan tycka om lite mer avancerad litteratur. Där berättelserna inte bara flyter genom. Och varför ska berättelserna inte bara flyta som stekta sparvar in i munnen? Jo, för att med hjälp av stilen, kommateringar, punkter som inte alltid är vanliga, men behövliga, måste läsaren stanna upp. Genom meningar som inte är journalistiskt uppbyggda måste läsaren stanna upp. Och tänka. Och då sätter sej det budskap man förhoppningsvis har i huvudet på läsaren, och berikar. Detta får inte ske konstlat. Då blir det bara ... konstlat. Och rytmen, musiken, melodin, viktiga saker som saknas i många storsäljande glömböcker. Min senaste bok säljer jag för hundrafemtio spänn, på lunchkrogen, via nätet eller var som helst. Kom och köp!

Saturday, April 13, 2019

hatet

ner ner
alla bruna fanor
låt ungarna brinna eller drunkna
det är en vanlig människas ord
fler och fler och fler
låt ugnarna göra sitt jobb
samma gamla puckade monster
som sparkar ner ner ner
om vi kunde förutse dessa förluster
samma gamla puckade monster
om vi kunde abortera dessa svulster
töntarna med slipsar innanför skjortan
de blir fler och fler och fler
så sprider sej ringarna i det skitiga vattnet
så slocknar det hånfulla skrattet
och du, tyst, ser ser ser


QK-Band

Vi var väl tio när vi bildade Tredje världskriget. Ganska snabbt ändrade vi namnet till QK (med bakvänt K) som sen blev The QK´s. Det var jag och Windy. Vi började med att spela "tolkningar" av Noice första platta. Jag hade hörlurar och sjöng texterna medan Windy improviserade på gitarr. Under åren jag spelade i olika band tyckte jag att det var kul att spela live inför andra, men det roligaste var alltid att repa.
Vi började snabbt skriva egna låtar. Vi spelade ofta in på kassettbandspelare. Vi hade en liten casiosynth och jag köpte en begagnad elorgel. Vi repade i varandras pojkrum. Många låtar var skojiga med sexanspeglingar, inte särskilt subtila. Andra var mer socialrealistiska, även om vi hittade på, historier om alkisar, guerillarörelser. Vi lyssnade på progg och Dan Hylander. Ebba Grön.
Vi gjorde inte särskilt många spelningar (förutom på hemmafester) men några. På vår högstadieskola, på en fritidsgård. På ett diskotek där DJ´n helt sonika stängde av ljudet med orden: "Såhär ska riktig rocknroll spelas", och satte på nån 80-talsskitlåt. Och på Amatörteaterföreningen Harlekin några gånger.
Och, den famösa spelningen på vår gymnasieskola, julavslutningen 1987. Där vi verkar ha koncentrerat oss på under bältet och pacifism. Då var vi partykonstellationen QK-Band med våra vänner, Jonnie, Myran, Ivan och Jerry som dansare respektive kör.
Titta och njut av den ruffiga inspelningen med den tidens mest moderna videokamera.

 

Friday, April 05, 2019

Bänkliv och annat liv

Igår var den varmaste dagen hittills i år. Men blåsig. Men jag vet mina ställen. Jag vet var det är lä och sol. Sitter i T-shirt på en bänk och läser Beppe Wolgers Cabaret. Det var en annan tid. Sen kommer jag hem och skriver bok, börjar lyssna på Noice, första plattan bäst, andra okej, tredje har Vi rymmer bara du och jag, resten orkar jag inte bry mej om. Allt bra skrivande handlar om desperation, återhållsam eller skrikande högre. Har den här retliga allergihostan. Eller vad det är. På den där bänken, det är en trevlig svart fågel där, någon sorts kråkfågel, spatserar rätt snyggt. Annars är det stilla bakom blåsten. Äter lunch och spelar lite gitarr med min äldsta dotter sen. Idag ska jag släppa boken en gång till, på bibblan i Limhamn.


Wednesday, April 03, 2019

De här dagarna

De här dagarna, cykeldagarna, terapidagarna, skrivdagarna. Jag har tröttnat på politik, det känns mer hopplöst än någonsin. Jag saknar ideal som jag kan ta till mej. Jag ser och hör för mycket som jag avskyr. Det är förskjutningen, tillbakagången, i samhället, till att de som har det bra ska ha det bättre och de som har det dåligt ska ha det sämre. Nog nu. Men det kan jag ju drömma om. Men som vanligt, när makten bygger torn, rasar de förr eller senare, och det byggs underifrån också, en bredare motattack. Men den verkar inte finnas inom partipolitiken. Det kanske börjar bli dags nu, för en smygande stillsam revolution. Så tänker jag på min cykel de här dagarna, när mitt hav ligger kvar, när mina skrivböcker fylls, när jag har hopp ändå, terapidagarna.

Btj-recension

Nu har Btj recenserat min nya bok, Uppför backen baklänges, recensionen ligger till grund för bibliotekens beställningar, så nu är det bara att hoppas att många nappar. Om du nappar så går det bra att beställa boken av mej, eller från någon nätbokhandel. Tipsa gärna ditt bibliotek om inköp, om du har lust.

"Hans nya bok innehåller två berättelser eller kanske snarare kortromaner. Den första Jag höll hans hand när han dog utspelar sig runt Limhamn i Malmö och huvudkaraktären är Haley, en 23-årig kvinna vars föräldrar är döda. Historien handlar om Haleys döda släkting Onkel Sven och hennes nyfunna kärlek Bill. Författaren skildrar människor i utkanten av samhället med teman som sorg, livsglädje och kärlek på ett mycket berörande sätt. Balladen till min bror handlar om 47-årige Plura som bor i Röstånga och väntar på att få återse sin lillebror Carla som behöver hjälp. Det är en syskonskildring med nerv, autenticitet och kärlek. Bergh har en förmåga att skriva både brutalt och finkänsligt, hans karaktärer rymmer både styrka och skörhet. Språket har en poetisk täthet som man vill stanna upp i och låta meningarna sjunka in. Mycket läsvärt."
Petra Norrman, Btj-häftet 10 - 2019


Saturday, March 30, 2019

vissa frågor ger inte perfekta svar

att få röra dej igen. det är lördag. solen skiner. jag ska till Landskrona igen. jag ska berätta om en bok. den handlar inte om dej och mej. den handlar om dej och mej. man kan hitta på när man skriver. man kan få världen som man vill ha den. jag har staplat böcker som jag skrivit. jag lyssnar på The Fine Arts Showcase. kommer du ihåg den kvällen. solen skiner. jag ska åka till Landskrona igen, med min äldsta dotter. hon är uppvuxen med boksläpp. jag har gett ut rätt många böcker. alla handlar inte om dej. eller. att få röra dej igen. ibland tänker jag på lycka. att den är farlig. att klättra för högt. det gör ont när man faller. det är en gammal historia. men missförstå mej inte. jag mår ganska bra. det var trevligt på det där hotellet med alla Marshallstackarna. jag pratade med en snubbe i receptionen. "varför har ni en massa stärkare överallt i lobbyn och restaurangen, tavlan på väggen i vårt rum, ett fotografi av en gammaldags mick?" han verkade lite osäker, men sa: "jag tror att det var ett stort rockband som spelade i Malmö och glömde sin utrustning." jaha du. det var nog inte The Fine Arts Showcase. men att få röra dej igen. vissa frågor ger inte perfekta svar.


Sunday, March 24, 2019

Söndag

Idag är det söndag. Idag ska jag åka till Landskrona. Idag vaknade jag klockan sju. Skrev på det som blir min första traditionella (eller, vadå?) roman på några år. Den heter Åh, hjärta och bör bli klar under sensommaren eller hösten. Idag är det söndag och det fina med det jag sysslar med, jag kan jobba alltid, jag kan vara ledig alltid. Det dåliga, jag kan vara fattig alltid. Men det ska bli kul att åka till LA, The Big Apple (som Maddi sa), det var några månader sen. Vi ska fira min pappas födelsedag. Sen ska jag gå ner till vattentornet och suga in. Det är söndag och igår var en varm dag. Jag skulle vilja se ett politiskt väderomslag. Dessa höger- och rasistpolitiker som tycker att det är självklart att sko sej på andra (ja, det slinker ner en och annan från vänster också, är sossarna vänster?) och håna miljöfrågor och och och, jag orkar inte vara specifik, jag är inte mindre politiskt, det är bara människorna som blir dummare och latare. Men idag är det söndag och jag är rätt förtjust i söndagar. Jag är rätt förtjust i min motionscykel. Men jag behöver cykla mer. Imorgon är det måndag. Då ska jag simma. Men idag. Söndag alltså och klockan är nio och jag ska koka ägg och äta hallon och blåbär. Sen ska jag till Staden i vinden. Det har mojnat något under natten.

Wednesday, March 20, 2019

Waterboys

Jag har lyssnat på Waterboys sedan jag köpte A Pagan Place, -84 eller -85.
När Rickard och jag reste runt i Nordirland och Irland tidigt 90-tal kom vi till Spiddal, där Atlanten är mäktig, tog några pints på puben där Waterboys brukade jamma på kvällarna efter dagens evighetsinspelningar av det som skulle bli Fishermans Blues (och några skivor till och en box). Där fanns en bild på väggen av ett sådant jam och jag önskade att vi varit där några år tidigare.
I Galway köpte jag en tin whistle. Pogues var ett annat favoritband. Är ett annat favoritband, precis som Waterboys är. Det märker jag när jag lyssnar på Out of All This Blue från 2017. Många bra låtar bland de 23 (34 på deluxe-utgåvan) som finns på plattan.

Monday, March 18, 2019

Boksläpp på Limhamnsbiblioteket (6/4, 12.00)

Vi var en liten familj som flyttade till Limhamn på våren 2005. Först bodde vi på Järnvägsgatan, nära gamla färjeläget, i ett hus som kallades Gula faran. Det var tydligen där man hade för- och efterfester, före och efter Dragörturandet.
Nu bor jag på min fjärde adress i Limhamn.
Jag trivs här. Havet, fiskehoddorna, alla badplatserna, kallbadhuset, bänkarna, den lilla staden i den stora staden (Malmö), och det tar bara tjugo tjugofem minuter att cykla in till Möllan.
Det finns så klart människor jag tröttnar på, att höra deras litanior om tiggare och invandrare.
Det finns också en irritation över alla som kör sina stora bilar överallt och liksom skiter i trafikregler när det gäller en cyklist.
Men det är en sjyst blandning i Limhamn. Som Landskrona och Borstahusen i ett.
Och jag trivs i Limhamn. Jag tycker om att ha mina stamställen, allt från krogar till min cykelkille, Robban, och bokhandeln. Ostaffären. Och bibblan.
Just det! På lördagen den sjätte april kommer jag att släppa min nya bok på Limhamnsbiblioteket, klockan tolv. Det blir kaffe och kakor, uppläsning och snack om boken. Signering och försäljning. Du är hjärtligt välkommen!




Wednesday, March 13, 2019

komma här och komma

när vi flyttade till Vollsjö, till huset med tio rum, krävde jag två saker, en moped och en motionscykel, det fick jag köpa, vi hade även en bil, men jag har ju inget körkort, och en dotter på fyra månader, jag hade min egen lättölspub, den påminde om en vitkalkad grekisk taverna, elda i kaminen, ta på sej en cowboyhatt, jag har sökt stipendium till Aten igen, har varit där två gånger, jag har också fått en ny motionscykel i för tidig 50-årspresent, den var svår att montera, och lite sämre än den gamla som rostade sönder på en balkong, men den nya funkar, jag tittar på youtube-konserter och cyklar, men mest gillar jag att cykla ute, men det är en annan ansträngning på motionscykeln, ett komplement, i Vollsjö var det underbart att cykla, upp till bibblan med mängder av böcker om och av Sture Dahlström och Piraten, ibland cyklade jag förbi Dahlströms Heingeborgen bara för att få känslan, och vi tog bilen till Kivik och gick förbi Piratens gamla hus, ner mot hamnen, eller upp till Pomona Inn, men jag cyklade bland gårdarna, grusvägarna, men alla hundar som skällde, jag blev biten av en, och då kom rädslan, då kom motionscykeln, jag hade ett rum med bara en bandspelare och cykeln, spelade in speciella band med fartiga låtar, jag kallade dem manickband, jag kallade cykeln för manicken, och att titta ut genom fönster och känna att man ändå färdas. 


Thursday, March 07, 2019

Himmel över Berlin

Kollar på Himmel över Berlin. Igen. Ska bli kul att se hur jag reagerar idag. Så tycker jag, att man läser om böcker, ser om filmer, när man blir äldre och förändras, ser vad de ger en den här gången.
På den tiden. Då hängde vi i replokaler i Alléskolan i LA, hade en teve i vår lokal, drack glögg från kaffebryggaren och höll paus för att se på Fem i familjen och Smash, en väldigt liten teve. Hängde på billiga krogar där vi fick spela ibland, krita ibland, såg på filmer i små lägenheter.
Då var det musik. Nu är det musik. Då var det skriva. Nu är det skriva.
Så jag åker tillbaka till LA igen, 30/3, en lördag klockan två, för att berätta om min nya bok, läsa ur den, och prata om några andra av mina böcker. Museets Café Nell Walden. Du är välkommen.
Nu ska jag kolla vidare på Himmel över Berlin.

Sunday, March 03, 2019

till tack

du stod alltid bakom mej
även när jag inte föll
du stod alltid bakom mej
som vi kunde skratta
som vi kunde prata
som vi kunde lyssna på lokalradion
skånska orter och ord
de där dagarna med sovmorgon och te
som vi kunde äta kebab i Helsingborg
på väg till sjukhuset på åttiotalet
i bilen med Eldkvarn, sprutor mot allergin
när kebab var alldeles modernt
du stod alltid bakom mej
du kom till fängelset
jag var tjugo år
du hade hyrt en teve
du stod alltid bakom mej
vi hade våra duster
vad är ett liv utan duster
du stod alltid bakom mej
jag önskar att jag kunde lindra dej
suga bort din ångest
som du sög bort min
du stod alltid bakom mej
jag kommer alltid att vara skyldig dej


Rapporterar

Jag cyklar mina rundor. Lyssnar på låtar i min freestyle. Tackar för det milda vädret.
Jag lyssnar på Magnus Lindberg. Tycker verkligen om den nyss avlidna sångaren, närheten.
Jag tänker mycket på dej.
Jag tänker rätt lite på hur man skriver, det är en av få saker som jag kan, det är begåvning och en jävla massa träning, det går på känsla och en kunskap i ryggmärgen.
Du måste lära dej hantverket, annars kan du skita i det.
Om du kan hantverket räcker det med tre ackord, fråga Lou, fråga Magnus, om du är i himlen.
Jag tycker mycket om att bo över vägen och lyktorna. Jag ska köpa en motionscykel och titta ut och lyssna på Avantgardet och Blondie när jag svettas.
Jag tänker mycket på dej, och dej och dej. Jag önskar att du får fortsätta dansa.
Jag ska fylla femtio år. Det är någonting utanför mitt förstånd.

Tuesday, February 26, 2019

Magnus Lindberg, den vackert sargade

Konstigt. Sorgligt. Jag visste inte att Magnus Lindberg släppte en platta förra året. Fick veta det idag. Lyssnade på den medan jag satt och skrev. Jag har alltid gillat hans hesa närhet, äkthet, värme, ilska ibland. Ett engagemang utan plakat, en medmänsklighet. Så pausar jag i skrivandet. Läser Expressen på nätet. Magnus Lindberg är död. 66 år blev han. Jag får en känsla jag fått några gånger de senaste trettio åren eller så: Jag skulle vilja träffa Magnus, prata med honom, han verkar vara en fin och komplicerad människa. Nu blev det inte så.

Sunday, February 24, 2019

Erbjudande!

Här är några recensionsutdrag som behandlar min senaste bok Jag fastnar i Love will tear us apart. Den kom i april -18. Jag har sju ex kvar. Den är ett ypperligt substitut i väntan på min nästa bok som kommer i mitten av mars.
Hundrasjuttio spänn, då ingår frakt och signering.

"Oavsett vad som hänt på riktigt och inte så sugs jag helt med i den balanserade rörelsen orden beskriver. Texterna skapar sin egen autonoma värld som förtjänas att upptäckas av flera läsare." Sydsvenskan

"Bergh har en stil som är helt hans egen. Jag vet inte hur han gör med språket, men det bultar och kränger av den medkänsla som kommer av att han vet hur det känns att krascha med sår och sprickor inuti. Han omfamnar sina karaktärer med ord som skildrar dem både från utsidan och insidan, fast samtidigt. Det är solidaritet, att se en människas äkthet, att ge röst åt dem vars röster sällan hörs.” Livsmedelsarbetarförbundets tidning

"Det formmässiga navet i omkvädet jag fastnar i, följt av namnet på en låt eller artist, skänker hopp: i konsten kan kraft och skönhet vackert utvinnas ur oförlöst sorg." Btj

(Det går givetvis utmärkt att förbeställa den nya boken också, Uppför backen baklänges. Eller någon äldre bok, som jag kanske har ett ex kvar av.)


Thursday, February 21, 2019

Gruppterapi

Idag var jag för första gången på gruppterapi. Jag har gått i terapi rätt många gånger under årens lopp. Herregud, jag är snart femtio och ingen perfekt människa. Man kan behöva lite hjälp ibland. Jag har förvisso varit på några AA-möten, men inte i gruppterapi. Jag vill egentligen inte gå i gruppterapi. Jag vill att det bara ska vara terapeuten och jag. Men man måste ju våga prova något nytt. Och det kändes bra, inspirerande och givande. Var inte rädd för terapin, hur frisk du än tror dej vara.


Stolpar

Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Du går i gruppterapi.
Du tycker om att cykla nu, när det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När du ibland inte kan se himlen i dimman, men känna den.
När du önskar att du någon gång hade kunnat spela fotboll.
Att du inte snubblade den gången när TV4 spelade in.
Det var i Tyskland.
Du längtar till Hamburg.
Till det inställda nattåget till Paris.
Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Men du går lite långsamt.
Men du går. Du cyklar. Du suger i dej luft.



Thursday, February 14, 2019

Uppför backen baklänges - Förhandsbeställ!

Kontrakt påskrivet. Rättat korr skickat till förlaget. Och bild till omslag. Baksidetext också. Snart till tryck. Boken kommer i mitten av mars. Det blir en rätt liten förstaupplaga. Om du vill vara säker på att få ett ex: Förhandsbeställ av mej. Det är det billigaste alternativet. Dessutom signerat. Boken är på ca 150 sidor och bär titeln Uppför backen baklänges. Den består av två kortromaner. Båda historierna utspelar sej i Skåne, den första mestadels i Malmö. Den andra utgår från Röstånga. Du kan också få ett paketpris, jag har ex av deckaren Mord. Och min senaste bok, hybridromanen Jag fastnar i Love will tear us apart. Ströex av Mer blues från Landskrona och En sista blues från Landskrona som jag gjort tillsammans med fotografen Thomas H Johnsson. Så enkelt i solen, En sång för Sonny och Karola och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in.


Saturday, February 09, 2019

Ett ganska könlöst hotell

Ett ganska könlöst hotell mellan city och flygplatsen.
Bökigt att komma hit.
Goda oliver och små gurkor.
Längtade efter en drink.
Drack en alkoholfri Mojito.
Det är myntan jag vill åt.
Åt och åt och åt, fiskben från ett könlöst kök.
Allt gott var importerat.
Nu ska jag flyga hem igen.
Träffa någon bortom bergen.
Träffa mina döttrar igen.

Thursday, February 07, 2019

Kalla morgnar och kvällar

Det är rätt kalla morgnar här i Sitges. Jag vaknar tidigt. Skriver, jobbar. Vid tio äter jag sen frukost, bacon och frukt. Sen går jag på toaletten. Sen går jag längs strandpromenaden. Minst 45 minuter. Lyssnar på musik, blir varm. Sen sätter jag mej på en bänk och äter clementiner.
Det är rätt kala nätter här i Sitges. Då passar jag på att gå vilse igen. Mitt värdelösa lokalsinne. Men till slut hittar jag korvbaren nära hotellet. Dricker en apelsinläsk och ser slutet på matchen mellan Barcelona och Madrid. Jag hejar svagt på Madrid. Det blir oavgjort.
Sen går jag till mitt rum på andra våningen. Ser den roliga teveserien Dips. Sen somnar jag vid tolv och vaknar vid sju. Då börjar nästa dag. Idag.

Wednesday, February 06, 2019

Nya boken

Såhär börjar min nya bok. Den första av två kortromaner heter: Jag höll hans hand när han dog.


Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy först. Det är efter våren och sommaren. Det är efter. Och jag är en tjugotreårig kvinna och det är den tjugotredje augusti, och det är en annan värme, men den är kvar.
   Det står en man i skinnkavaj utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn, gröna häckar, och andra växter i andra färger, den smala gatan. Grannarna två hus bort, deras kakadua har rymt igen. De är gamla nu, jag brukar hjälpa dem att fånga in fågeln, men inte idag. Gälla fågelläten bland det som bultar, hungriga katter smyger omkring på jakt. Några sparvar tuggar på ingenting vid fågelbordet, trots den höga volymen från uterummet, Onkel Svens bärbara radiobandspelare, som jag inte hann stänga när jag såg den blänkande bilen, you ain´t nothing but a hound dog.
   Han bankar och bankar. Det är gult tegel och en tjock brun dörr. Jag är livrädd. Jag vet vem han är, det är Paolo. Jag måste hitta telefonen. Jag måste ringa Spirou. Jag vill bada. Jag vill dyka i havet som jag gjorde när jag var liten med Onkel Sven. Som jag gjorde med Bill, det är bara några veckor sen. Allt gick så fort.
   Jag ska berätta allt.
 

Tuesday, February 05, 2019

Tillbaka på banan

Jag har jobbat rätt intensivt de senaste månaderna. För att göra klart en bok. Och nu är den skickad till förlaget för sättning, en korrläsning återstår. Men det största jobbet är klart. Två kortromaner. Titeln är Uppför backen baklänges. Så vad gör man då. När man är så trött på den skånska gråa vinden. Jag åkte till Spanien. Även om jag egentligen inte har råd. Men har man skrivit en blockbuster så har man. Beställde resa och hotell på natten. Åkte på morgonen. Packade lätt. Kassettband och böcker. Några kalsonger och strumpor. Till Sitges. Här känner jag mej alltid hemma. Promenera promenera. Havet havet. Bänkar bänkar.


Friday, January 25, 2019

Lukten av bensin

Djuren rymmer från cirkusen. Är det elden som vi tänt. Du ligger under stolen. Försöker gömma dej där. ”Jag är inte feg.” En jättegammal fågel suger åt sej orden. Den märker hur rädd du är. Det fräter i jorden från solen. Jag minns lukten av bensin. Jag smeker din heta panna. ”Jag är här. Jag är alltid här.”

Måsarna attackerar borden. Några småbarn äter glass. Vi är de osynliga drömmarna. Alla korvbröd som lämnats här. Du ligger som ett foster under stolen. Du kommer inte ihåg hur det kändes. När vi hoppade på cirkusen. ”Jag vet inte vad som hände.” En jättegammal fågel säger: "Kommer du inte ihåg, minns du verkligen inte." Du skakar på huvudet men börjar nicka. Då minns du allt vi brände

Wednesday, January 23, 2019

Skivaffärer och sånt i Lund

Snacka om att världen öppnar sej bakåt, när man skriver en bok. Som att fundera på: vad fan hette nu den skivaffären i Lund, åren då vi hängde där, hur många ställen har Folk & Rock funnits på. Så jag kontaktar två gamla kompisar, och sen börjar vi komma in på krogen Grifo, där vi hängde, och jag går vidare själv: Spisen där jag såg Sture Dahlström äta en plankstek när jag hade hans Kaktusstigen från Bakhåll i väskan och var väldigt nära att gå fram, men vågade inte. Sen kanske kompisarna från Bramleys spelade irländsk punk, eller spelade kompisarna i Rattlesnakes på Carlssons. Ja ja, en nostalgisk författare ska fylla femtio. (Det var Julius platthandel jag glömt namnet på).

 

Wednesday, January 16, 2019

Så går det med boken - rapport

Nu har jag gjort dagens jobb. Jag gör kanske lite till om jag inte blir för trött efter sista cykelturen. Om femton dagar ska jag göra sista redigeringen och första riktiga korrläsningen. Femtonde februari går det till tryck. Det blir två kortromaner. Sådär 150 sidor. Det är rätt många som är döda i boken. Men den handlar om livet. Den ena historien utspelar sej i Limhamn (nutid) och Malmö (kring åttio- nittiotalet, det stuket kring Möllan, för de som hängde på förmiddagskrogarna då, lite snea typer, en del). Den andra storyn har sin bas i Röstånga, och den tryggheten, och den hemkärheten, och den längtan, två bröder. Det hade varit sjyst om ni, mina läsare, köper en bok eller två. Jag balanserar på en rätt tunn lina ibland. Eller, gå till bibblan och be din bibliotekarie beställa in min senaste bok Jag fastnar i Love will tear us apart. Well, ut i regnet och blåsten, bättra på hostan.

Pratar du med mej


Du är inte här. Ser du fåglarna där. De är inte här. ”Känner du vinden smeka. Känner du det salta vattnet.” Flotten nere vid havet. ”Ser du hundarna som vill leka.” Jag är fortfarande kär.

”Pratar du med mej?” Dina ögon ser annorlunda ut. Blekt gula och blodiga. Du är inte här. Är det så vi blinkar. När det är slut. Är det så vi vinkar. Jag är fortfarande kär. Jag hittar inte ut.




Tuesday, January 15, 2019

Min äldsta dotter

Det första riktiga ordet du lärde dej var: grävskopa, när du satt i barnsadeln i Landskrona, när vi cyklade till dagiset i Borstahusen. Du tyckte om att peka och säga nya ord. Jag pekade på havet. Som vi har badat, du och jag.
Vi har gått igenom saker, du och jag. Jag har försökt vara ärlig.
Äh, jag kan inte skriva resten offentligt, hur skriver man en blick, hur skriver man hur en liten flicka utan ansvar, tvingas ta ansvar, hur skriver man ett hemligt leende, hur skriver man saker som bara du och jag vet. Hur skriver man en kväll med räkfrossa i Bohuslän. När trubadurerna inte kan texten till en Hasse-låt, och du rycker in som sångerska. Hur skriver man våra kvällar när jag skriver och du ritar, lyssnar på lp-skivor. Och det är självklart. Jag vet. Jag kan, men jag skiter i det. Du fyller sexton, Elsa. Du och din syster är mina stora kärlekar.




Wednesday, January 02, 2019

I den kalla vinden

Jag vaknar när det fortfarande är mörkt. Vissa dagar somnar jag om. Nyårsafton var inte en sån dag. Upp sex och det var manfall från ett redan litet party. I den kalla vinden. Tjugo över elva orkade jag inte mer, trots trevligt sällskap, sa tack och farväl. Tio minuters cykelväg hem. I den kalla vinden. Längtade efter min soffa. En kopp te och nyårsfirande från Skansen, kanske första gången jag ser det. Men inte ens det. Somnade innan tolv. Vaknade vid två. Då hade jag fått sms från mina döttrar och några andra. Gott nytt år! I den kalla vinden. Ja, varför inte.