Friday, June 29, 2012

Den har en alldeles enkel och självklar melodi, Kostervalsen, men med sin egen twist. Jag suger i mej luft. Jag suger upp krabbor från havets djup. Jag kommer alltid in från regnet. Så vill det sej att jag lyssnar på Anna o mej med Lalla Hansson. Att jag lyssnar på Lasse o Marie med Alf Robertson. Och det är samma dag som jag läser Åsa Linderborgs recension av boken om Lasse Stefanz. Och åskan mullrar och jag tänker på Elsa. Att känna smärtan av saknaden första gången på det sättet. Hon är nio år. Att gråta i en ensamhet bland alla andra, och jag kan inte säga förståndiga saker. Jag kan inte säga: Så enkelt är livet, så svårt. Du är ledsen för att du har haft det så roligt. Det här kommer att bli minnen för livet. "Du kommer att vara ledsen ett slag", säger jag, allt blir snusförnuftigt och inte stort nog, jag blåser plattityder som buckliga rökringar, men jag berättar inte, inte nu, om min kompis i Stockholm som jag nästan aldrig bott i samma stad som, som jag längtat efter och saknat, varit förbannad på, och så vidare, upplevt och lärt mej med, av, antagligen ska åka och besöka om några veckor. Jag berättar inte att det bubblar i mej av vilja att berätta allt som vi delar, Elsa och jag. Hon har en egen smärta, ett eget liv att upptäcka. Håll dej undan, Jonte, blås ut luften någon annanstans.
Ja, du fattar.

Wednesday, June 20, 2012

Undrar du varför ingen knullar eller knarkar, säljer sex säljer droger, i närheten av Tallriken i Pildammsparken i Malmö längre? Man har stängt den offentliga toaletten. Så var vi av med den skiten. Jag städar också så tills golvet blir ett tak och rasar ner hos grannen, sopar allt tungt under mattan. Då kan man tänka sej att Lukas Moodysson smyger i kulissen och pratar om tevekvällen: "Sedan ett program om pianisten Glenn Gould. Jag hör ingen värme i hans spel, jag hör bara precision." Och du behöver inte vara smart för att förstå, och du behöver inte vara onormal när du fnyser, tyvärr. "Men värmen kommer i hans andra inspelning av Goldbergvariationerna, ett år innan han dog." Och just där, förstod du inte, du som stänger och förbjuder, du som tror att du är odödlig eller åtminstone: Min död är långt långt bort i tiden fram och fjärran, när mina monument är färdigbyggda. "En vän berättar att vid begravningen började väggarna i kyrkan sjunga." Då kan du inte hålla dej, då gapskrattar du, då skriker du: "Dumheter, maken till naivitet! Att du bara vågar, ifrågasätta, vän av ordning ..." Då står jag bakom trädet och sniffar mot den ihåliga stammen: Vittring.

Tuesday, June 19, 2012

Mer och mer ofta och längre och längre stunder tänker jag: Jag orkar inte mer. Känner jag det riktigt djupt, jag pallar inte. Så kommer korta stunder av glädje, eller frid, eller kanske ro. Ofta ensam. Jag tycker mer och mer att det är jobbigt att träffa människor. Korta stunder av ljus, en sång, en bok, en teveserie, en cykeltur. Simma. Allt som kan ta mej bort en stund. Vad hette nu det jag använde förr. Alkohol. Just det, alkohol, min gamle döde vän.
Det är bara att titta utåt eller uppåt, inåt givetvis. För att förstå sej själv och omvärlden, men ändå. Jag märker det ofta. Dom man borde känna, dom som borde förstå dej, dom du trodde att du kunde säga självklarheter till, med bara en nick. Så fungerar det inte, missförstånd. Vi är gjorda för missförstånd. Och nu tänker jag mej en cykeltur, en tågtur, en busstur, och en promenad. Det blåser men blåser ljumt.Ett moln passerar, flera kommer att passera under dagen, samla sej och trycka på när det blir kväll och när mörkret fallit är du helt inlåst och det som kunde vara fluffigt är gråsvart sörja att krångla in dej i. Men nästan varje natt har du nystat upp det värsta och känner en kraft och att detta ska nog gå bra, men det är sent, för sent, imorgon är en dag till som du tvingas att vakna upp i.Så jag går när cykeln är punkad igen, och är det inte lite kvalmigt och, plötsligt är det inte alls så, att gå från jordgubbsstånd till jordgubbsstånd och, oh, vad spännande trevligt vad gott det ska bli. Svett bara, och hela tiden tanken, på ytan ja, men undertill, är alla jordgubbar skämda.

Monday, June 18, 2012

Och jag är ju i den åldern. Det har jag varit länge. För fjorton år sen var jag i Göteborg, skrev i min skrivbok, dagbok: "Kellys bar. Vackert väder, dofter. Oro i huvudet. Traskat runt idag. Druckit lite öl. Jag är rädd." Det finns glädje i dom där gamla skrivböckerna också. Det finns drömmar. Det skrivs om böcker som skrivs eller ska skrivas och det skrivs om ett annat liv, samma människa, samma människor omkring mej, några nya, men ett annat liv. Att hitta den där fåtöljen som Claes Hylinger verkar ha rotat sej i. Att kunna vara trygg och nöjd, att komma fram. Och exakt så ser det bara ut när det är slut. Så har jag genom åren läst författare i min egen ålder och det kan vara svårt att vara ärlig i den läsningen, men Per Hagman och Lukas Moodysson, det finns ingen svartsjuka där, det finns bättre och sämre böcker, men det finns alltid ett lager av genialitet eller briljans eller båda. Och jag är ju i den åldern när jag tänker att det fortfarande är ett och annat som inte är gjort, som borde göras och jag är fast, jag har två barn, jag kan inte bara dra. Jag får vänta tills jag är några och femtio. Och det är omöjligt att känna orättvisa över det, jag lutar huvudet bakåt är trött. "Jag ska raka mej", säger jag till Anna som sitter på mej mittemot mej. "Vänta, sitt här", säger hon och springer iväg som hon gör, dunsar lätt och mjukt, kommer tillbaka med en träkloss, sätter sej tillrätta på mej igen och tittar på mej och börjar stryka klossen försiktigt mot min kind, och ibland kan jag känna att jag bara vill gråta, av lycka och sorg. "Glöm inte att det sitter en kvinna på dej, pappa", säger hon, fyller fem om några veckor. I december 2001 skriver jag i dagboken med vinröda pärmar: "Det dog fler människor av AIDS än av terrorism den elfte september, och dom dör varje dag. Eller? Terrorism, vad är det?" I den åldern, snart fyrtiotre. Kuratorn jag träffar en gång i veckan antyder att jag på många sätt är ett barn.

Wednesday, June 13, 2012

"Det är mycket vanligt." Jag har hört det många gånger, terapeuter, läkare, "sakkunniga", och en nykter alkoholist som för mer än elva år sen sa nej, du kan inte vara här, och hon ville prata med bara Johanna, ville få iväg mej till sjukhuset innan jag skulle få dille. Jag drack några öl till först. Johanna väntade. Hade jag druckit vad jag drack på en dag då idag hade jag dött. "DEt är mycket vanligt." Jag har hört det av Toni Holgersson. Hur första fyllan är underbar, tar en till dit man vill vara, till trygghet, till styrka, till inget dåligt samvete, till briljans. Men: till ro, här är jag fri. Och då vet man att man är körd, egentligen redan då, sådär tretton år, och man är redan körd, man kan aldrig leva normalt. Det finns där som ett rop eller viskning hela tiden: Alkohol. Jag läser ett skrämmande reportage på www.landskronadirekt.com. Erik Rantzow är femton år. Verkar vara en trevlig pojke, bor granne med LA:s starke man Torkild Strandberg. Erik ska bli politiker. Lite skola till och sen är det på dom politiska uppdragen, uppdragen som en späd morot, har aldrig sett något annat. Och karriären är spikad, så länge han inte bråkar för mycket med Torkild så är manegen krattad. Det är skrämmande. Det är sorgligt. Inte först och främst att Erik Rantzow har hittat sitt kall, inte att han antagligen är fast för livet. En ideologi och håll fast vid den håll fast vid den alltid, kan jag tänka mej att Torkild har sagt vid köksbordet. Och det är små pojker som inte förstår att en pusselbit måste hyvlas om och om igen för att passa i verklighetens pussel. Har man aldrig sett verkligheten i verkligheten kan man aldrig förstå. Alltid alkohol. Alltid politik. Jag vet inte. Jag är i alla fall nykter nu, har varit det mellan varven, sett något annat. Kan inte du göra det också, Erik.

Sunday, June 10, 2012

Det är likadant varje gång. Men det är olika varje gång. Som idag när vi träffades redan i Malmö och det var söndag i juni. Vi skulle få märka det. Och ganska tidigt, 10.38 mot LA. Så vi möttes på tåget och Thomas satt där jag ville sitta och vi tog en annan, längre väg än jag hade tänkt mej. Men en bra väg en grå söndag och på Timmermansgatan träffade vi Bengt och Thomas började prata och sen jag och vi hade aldrig sett honom förr, 63 år, bilmekaniker. Han var lite tyst först, lite stängd, men det var okej att fråga lite och fota lite. Det var ju inte gårdar där på baksidan av husen på Timmermansgatan där man besökt så många lägenheter, det var som en park och mycket finare än jag hade tänkt mej. Han skulle cykla till ÖB, Bengt, köpa billigt rengöringsmedel i alla fall, kanske något annat. På några foton hade han ciggen i munnen fast han kanske inte var den typen, fast han kanske blev sej själv så, upp på en högre höjd med en cigg i mungipan. Och i vårt samhälle, Sverige, västvärlden, var han stolt över att han fick nytt jobb när han var över sextio, han skulle gärna jobba till sjuttiofem. Det året av arbetslös var det värsta han varit med om, deprimerad, piller. Så kan man lära sej något om hur gammeldags blockpolitiken är, det finns sketna arbetare som vill arbeta, för varför annars ska dom leva. Det finns ensamma tysta män som inte är lagda för alkoholism, som har sin ensamhet att bära och dålig kontakt med barn, allt det där är försent, det får yngre generationer göra bättre. Men det kommer alltid att finnas dom som kommer att fölora livet den dagen dom förlorar jobbet, oavsett ålder.

Saturday, June 09, 2012

Vi åkte inte tåg. Vi åkte inte till Köpenhamn. Bil över den skånska prärien istället och man vill höra på den perfekta radiokanalen, svår att hitta. Men så hör vi en osannolik dansbandsaktig popdänga från antagligen 70-talet, sången handlar om en maskot av något slag och musiken låter och tystnar taffligt och då är han där, Carl P Herslow, Skånepartiets starke man som är så farlig eftersom varje hyggligt normalfuntad människa tror att han är ett skämt. Han är inget skämt. Tanten som gaggar om en tavla är tillbaka från sjukhuset och i luren och Carl P tycker synd om henne och hon är så klart ensam och vill prata och Carl P använder förnamn och man kan ju gå till ett galleri, vilket som helst, så ramar dom in tavlan och det tycker tanten är fantastiskt och Carl P säger att tanten vet vad som gäller och hon verkar spröd och vilsen och Carl P börjar skrika klagosånger om Ilmar Reepalu: "Du har det klart för dej, Anna-Greta, att hela Malmö förstörs, du vet att det är den där Reepalu som krossar hela Malmö." Och just då, just nu, gör Danmark ett-noll mot Holland och Ralf Edström säger att det är bra för matchen. Jag tycker att det är bra för Danmark. Jag hejar på Danmark. Jag kan inte ha kriterierna att bara hålla på väl fungerande demokratier utan rasism. Då fanns det ingen. Carl P mös rasande och vi närmade oss Sjöbo och det blev störningar och sen försvann Carl P och det där myset är farligt. "Säger du det, Carl P, är dom så jävliga, muslimerna?" "Om dom är! Om dom är!!!, det är bara förnamnet, du skulle bara veta!!!" Och Holland har slutat sopa rent utanför dörren, Danskarna också. Sverige? Här är det skitigt värre, mycket under mattan i mysform.

Tuesday, June 05, 2012

Under en kort period i mitt liv, sista tiden i radhuset i Limhamn, betalade vi teveavgift. Jag är ingen skolkare. Jag är bara någon som prioriterar. Så låg telefonen vid teven en dag och Elsa och Anna såg på barnprogram och det ringde, Elsa svarade och jag kom och tog över. Stod just vid teven och kunde inte ljuga. Så sen ett halvår eller så betalar jag teveavgift. Nä, jag säger som Aspen: "Vem fan vill betala tv-licens med mögel som loreen i rutan, gapande i nån sångtävligen. Ush nej tack... börja sända svenskt program om sverige förr i tiden eller nåt intressant. Trädgårdsprogram är intressant egentligen mig själv. Men inte nå lilla-sportspegeln där det är bara en massa Araber och turkar nuförtiden, såg lite av ett program hela studio inkl programledare var blattar... va hände med det programmet egentligen?!. ush! betalr inte för sånt mögel!" Skämten i min del av världen blir allt mer skämda, skrämmande och bortskämda. Det värsta är att skämten inte är skämt längre, det är djupaste puckade allvar.
"Istället för att klaga på vad de inavlade mongokulturella fårskockarna leker på nationaldagen så kan vi nationella istället skapa vårt eget nationaldagsfirande i alla kommuner runt om i Sverige. Ett firande utan blattar, negrer och självhatande vänsternötter." Erik, skrev detta, Erik, för övrigt ett stolt kunganamn. Det framgår nu att det var väl samma sak. Gentlemannen i Malmö som antagligen karvade in ett hakkors i sej själv, Arnold heter han, tror jag. Och donnan i Gnesta, som antagligen fjuttade på sin egen lägenhet. Jag vill också vara martyr! Det är det nya på sd:s utbildning, martyrskapet. Det finns ju en del andra politiker i Sverige i Världen som råkat illa ut, men dom hade väl sej själva att fylla. Eller ... så dåligt som sd kan sin historia så har inget annat i historien hänt, mer än massinvandring och slut på plåster i sd-godkända plåsteraffärer. Där jobbar ju en blatte, men han är sjyst, han är jävligt sjyst. Och på en sd-sida vill en dum jävel från Iran smöra in sej och skriver att hon/han flaggat svenskt från balkongen i mer än tjugo år. Fatta en sak! Vi ska inte ha några nya svenskar på nationaldagen! Det ska bara vara vi med samma pappa från Listerlandet till och upp mot Ronneby och där och några har samma mamma också och kommer man långt borta ifrån, kanske man bara är kusiner. Det är alltså såhär: Det räcker inte med flaggan, folkdräkter (svenska) och nationalsången och kaffe med dopp och att man reser sej upp i bussen för ariskt svenska sittande åldringar som har byggt upp landet. Det finns givetvis en rätt att hata. Och nu får vi inte kladda ner flaggan med negerbollar längre. Vart är vi på väg! Jag bär ner mej till sjön. Jag säger som Svensk: "Tragiskt att vi inte ens ska kunna ha en dag på året då vi firar Sverige. Nä, även det ska de förstöra och göra om till ett hopkok av alla andra länders firande." Tragiskt var ordet, sa Bull. Och ni vet vilka som kryper i vassen med sina sugande koftor. JA! Kulturmarxisterna. Och vem var nu svensk? Den med svenskt medborgarskap? Svara, bara en gång, vem är svensk? Albansk dans har jag sett några gånger, den är mycket välkomnande, man blir indragen ... ja, och stampad på och naken utan tillhörigheter är du när du stiger ut i världen igen, den nya världen.