Monday, September 28, 2015

Min minsta dotter

(söndagkväll): Nu sitter min dotter med sin ipad i soffan och ritar och jag vid datorn två meter därifrån (redigerar dikt) med hörlurar och det är några dagar sedan vi träffades och vi brukar sitta såhär, tillsammans, nära, men gör vår egna grejor.
Och bilarna kör, och människorna dör, som jag skrev i en annan dikt för oändligt många år sen.
Och jag säger: "Så skönt att sitta såhär igen."
Och hon säger (medan hon tittar på mej på sitt särskilda fina sätt): "Jag vet, pappa, men jag måste göra detta nu."
Som jag sagt till henne så många gånger.
Och jag lyssnar på Nick Cave och jag kan inte förstå den smärta han känner efter att hans son dött. Och jag kan inte förstå den smärta alla flyktingar känner, hur det är att inte ha den tryggheten och rikedomen vi har i Sverige.
"Imorgon kommer en ny flicka till vår klass", säger min dotter, "hon är flykting, hon ska sitta sidan om mej, hon kan inte svenska", säger hon och hon är öppen och nyfiken och jag märker hur nyfiken jag själv blir och jag skäms (för att jag känner att jag inte kan hjälpa). Det är människor som lider och jag vill bara veta hur de har det. Men jag är samtidigt glad att jag åtminstone är nyfiken och äger empati (och att min dotter är det, att jag kanske burit något vidare mot något bättre).

 

Saturday, September 19, 2015

Människor, kom igen nu!

Det är som Björn och Benny när Björn skaffade sej skägg.
Nu börjar Björn Afzelius sjunga om fåglar också, och det är en låt som har halkat in på min omoderna ipod (jag hade ändå freestyle till 2009 när jag fyllde fyrtio) och jag cyklar halvsnabbt i kvällen och Anna ska sova snart (och innan dess ska vi läsa om vampyrer) och jag behöver någon sorts lugnare power och fast jag är desperat, men jag bara trycker förbi Björn (förlåt, Björn, du gjorde mej mycket gott men jag var mycket yngre då, jag fattar mycket mer nu), People get ready, tack! 

Friday, September 18, 2015

Den dagen kommer (när vi alla kan förstå)

Hon får september att vara sommar
och innan jag somnar
rör hon mej genom telefon
och alla tankar om smärta (skynda dej älskade, innan allting försvinner, skynda dej älskade, jag tror att du hinner)
som dunkade i mitt unga hjärta

när jag var femton år
när mycket var ångest
och sånger och sår
som jag ännu inte förstår
en gråmulen blåsande öken
en mobbande skolfröken
tonår
jag vill härifrån!
och jag som ett flinande ashål

Men! åh! hennes röst i telefon
hur mjukt hon smeker mej då

Och: när jag bara tänkte på att dö
varför fångade du inte mej då
när varje ord om då
blev ett frö
om att dö
i gråmulna blåsande Landskrona
var var du då
jag saknade dej så
i de våta alltid håliga skorna
och jag var femton år
var var du då
du som vet att förstå
var är du nu
var är din hud
var är min gud

Hon får september att sluta regna
och vinden blir plötsligt varm
jag vet att hon rör vid min arm
jag vet: det är bara smärta
jag vet att hon rör vid mitt hjärta

Tuesday, September 15, 2015

Allt detta

Nu är det sent och det är antagligen sista gången som jag sitter i den här lägenheten, den jag bott längst i i mitt vuxna liv (så vuxet det nu varit, men det har det väl? Jonte! Kommer du ihåg solskensmorgnarna i Vollsjö, i kolonistugan i LA, på trappen till huset i Limhamn, att stå och tänka att: tänk att detta kunde hända mej, att få allt detta! och böckerna jag skrivit och ska skriva och mina underbara barn som gör mej klokare och ... Kommer du ihåg alla trötta tidiga morgnar med barn på dagis och skola, du har faktiskt gjort det också). När jag bara gräver ner mej och känner mej kass och nu är det sent men imorgon får jag vakna när jag vill och imorgon ska jag simma igen (och kommer du ihåg, Jonte, hur du simmar, fyra eller fem dagar i veckan och alla cykelturerna och alla jordgubbarna) men nu är det sent och det enda jag vill säga är att jag har en blå galonjacka på mej, för regnet kommer hela tiden, plötsligt och hårt och när vi cyklade hem till Johanna tidigare sa Anna det. "Åh, det regnar!" och jag sa: "Ja, det är så det är, det är inget vi kan göra något åt." "Jag vet, pappa, men det regnar ändå ..." Och jag tror att jag är så jävla klok men det är jag inte men jag har den här lätt för lilla galonjackan i blått och jag trivs i den (för att den påminner mej om en annan galonjacka med min bror och min syster utanför Halmstad, den påminner mej om min bror och min syster och mina föräldrar) och jag hörde regnet igår och jag vaknade sex i morse men jag känner mej hyfsat pigg nu och gardinerna! vad ska jag göra med dom? Det får bli två turer fram och tillbaka i natten mellan lägenheterna och jag hoppas att hon sover gott nu, hon som jag skickade den här sången till tidigare idag.

Saturday, September 12, 2015

Jag ville ju ...

Jag skulle ju skriva om flanerandet i Stockholm förra veckan, Den gröne jägaren och lyckan på Mörbybadet, lyckan i lägenheten en tunnelbanestation därifrån, på så många sätt (om glädjen att snoppa och dela jordgubbar och fylla på med socker och citron, röra om försiktigt med händerna och bli klibbig, om lax och avokado och så goda tomater och mynta, serierna från 70-talet som är så intressanta).
Jag skulle ju skriva om det, hur dyrt det är i Söderhallarna och hur Den gröne jägaren är det som Kvarnen och Pelikan var i en annan tid (för den som intresserar sej för sån krogromantik och nostalgi), jag satt där med mitt alkoholfria medan männen - bara män - drack 40 cl Falcon för tjugonio spänn och tidningarna och min skrivbok och någon med långt tunt hår och skinnjacka sa: "Hallå Tore! Bra skrivet i Bajenboken", och han förväxlade mej med journalisten Tore S Börjesson. "Nä, det är inte jag, jag håller på Landskrona BoIS", sa jag och han log, "Ja ja, men du skriver ju och är lite rufsig i håret, som Tore."
Ja, jag skulle skriva om det, men så är det som vanligt: Jag lyssnar på Lou Reed (och det är så många andra saker, tråkiga saker, ålder, sjukdomar och de jävla pengarna ...) och snart är det årsdagen av hans död igen och när jag råkar ha tillgång till internet ser jag honom, om och om igen, vara arrogant och underbar och solidarisk.

Sunday, September 06, 2015

Tomt


Vilka böcker ska jag skriva i den här lägenheten, tänker jag och förbluffas över hur stor och hög himlen är, hur den snor uppmärksamheten från trafiken på den ganska stora gatan i Limhamn (och Ulla Sjöblom som sjunger och jag tänker att om det var 1963 nu så skulle vi sitta där och nära men utanför men innanför och där skulle Sickan eller Slas eller Lars Forssell, eller, varför inte? Gunnar Ekelöf berätta sanningar, och jag var helt slut och besviken i morse, satt på toaletten och läste Olof Lagercrantz så dedikerade Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, och det är tjugo år sen jag läste den senast och det har hänt så mycket och det är tidigt på morgonen och jag har nästan slutat gråta men jag ska flytta och jag känner mej dränerad och några som jag  räknat med har bangat ur och min ekonomi är i kras och jag läser den dikten och den strofen kommer: "jag bor i en annan värld men du bor ju i samma" och jag känner mej så träffad och ensam) och Ulla Sjöblom som sjunger och den gick bra ändå, flytten. Och jag är så tacksam för att jag ännu har vänner som ställer upp kvar, att jag inte tuggat båda sidorna av korven när jag brände båda ljusändarna på samma gång.
Vilka böcker ska jag skriva i den här lägenheten? Jag vet inte. Jag sitter kvar i en brassestol i den gamla och allt ekar långsamt här (medan Ulla Sjöblom sjunger och det är så nära att jag krackelerar men jag håller mej på rätt sida gränsen, tror jag, hoppas jag) och det är en ro. Det är att vinden mojnar imorgon och det blir bad igen. Det är att jag vet att hon ser mej, hör mej, bryr sej om mej. Det är att (även om jag skäller på er ibland) jag tror på er, människor, vi fixar detta, vi (trycker ner dem, dränker dem) motar Olle (rasisterna, de infantila, PK-hatarna) i en gyttjepöl nedanför grinden.


Saturday, September 05, 2015

Rädda alla som dör på en medelhavsstrand

Så! Helt plötsligt! Blev alla solidariska. Är ni så tunna? Fattade ni inte saken tidigare? Ja ja, bra att ni fattat det nu, jag tar inte det ifrån er, det är bra, vi måste alla hjälpa och förstå. Jag har simmat tre dagar i Mörbybadet, där fattar de garanterat ingenting. Jo, de fattar nog, men fucking Danderyd, de bryr sej inte. Jag är fyrtiosex. Jag skiter i vad du säger. Du kan inte ändra mej. Men, allvarligt, var var ni, tidigare, alla ni som går bananas när en pojke dör på en medelhavsstrand. Herregud! Det har dött så många pojkar (och flickor, och mammor och pappor) som han tidigare medan ni röstat på moderaterna. Varför bryr ni er om ännu en död pojke? Varför är det just han som får er att mjukna? eller ... ni skickar lite pengar och mår bra och är goda. Sen röstar ni på moderaterna igen. Det är inte så enkelt. Politik försigår hela tiden. Moderaternas politik går ut på att svaga ska bli svagare och inte få någon hjälp. Ni är onda. (vad de efterblivna SD-anhängarna tycker och tänker orkar jag inte ens säga något om, det är en sådan hemulistisk ondska som kommer att sprängas en dag, sprängda ut i den eviga kylan, så ska ni få känna hur det känns, idioter.)