Wednesday, December 26, 2012

Måsarna är galna. Inte vilda inte crazy, avslappnat galna, betar dom. Och ollonborrar, ollonborrar på galej på annandagen. Och cykeln och fortfarande smaken av jordgubbarna, jordgubbarna, så dopade att dom aldrig blir gamla, bara hårda. Så längtade jag, så tog jag mej ut i den gråa mörka kvällen, musiken, vissa kvällar lyssnar jag bara på Pulp, Help the aged, A little soul och några till, och hela Different Class. Flärdfull socialrealism, melodiös, allvar med glimten i ögat. "Jag har svårt att ta det som inte är roligt på allvar", sa hon, och jag nickade, för att det gladde mej. Men nu cyklar jag ensam i mörkret och jag har svårt att ta det som inte är ljust för mörker. Och tvärtom. Och nu verkar det bara vara mannen med den lilla husvagnen och den gamla vita Volvon, som bor på campingen, nästan osynlig, men jag nickar till honom ändå, under teveantennen, det är han som teves julvärd finns för, kan jag tänka, det känns skönt, jag har svårt att ta det som inte är tillsammans för ensamt, och, och ... där faller min priviligerade värld samman, all ensam ensamhet som inte är självvald, all kall kyla som inte är varm.

Sunday, December 23, 2012

kärleksdikt: lyckan vrider runt och vänder / öppna himlen öppna händer / stängda länder trånga dagar / hoppar surt i trånga hagar / under himlen våta stränder / under drömmen ledsna länder / ledsna flickor stängd butik / under radarn under solen / in i magen under kjolen / spring min räddning spring min vän / inga pengar du är rik / livet är en våt butik / spring min lilla lilla vän / hinna orka hinna torka / allt är lögn för längesen / du tog du fick mitt i ett moln / dina ögon av ett troll / följde dina händer färden / genom länder genom världen / tack för handen sista natten / hör du hör du nya skratten / under glömskan lyser skatten / och jag hör ju sången ron / under kylan under bron / rädd att strypas utav tarmar / kastar mej i dina armar / fånga fånga fånga snälla / sista dunsen stannar kvar / jag är naken jag är bar / håll mej håll mej håll mej snälla / håll mej bara inga råd / bara sänk dej ge mej nåd

Saturday, December 22, 2012

sju år. inte berättat allt. ljugit ibland. låtit bli att berätta ofta. en topp ett isberg. kommentarer ibland. att fortsätta historierna. vända på andra stenar. hitta nytt. skratta tänka inspireras underhållas. frivilligt och gratis att besöka. öppenhet. trist när (anonyma anonyma ilskna) kommenterar. lika värde. solidaritet. rasism som finns i samhället. människor jag inte känner. förenklar mej och andra människor. sätter mej i en cementerad grupp. orkar inte vill inte. dissekera och förminska enkelspåriga floskler. behöver inte försvara ärlig tro. sår i öron ögon. pallar inte skitsnack. VI föraktar DOM vanligt folk bla bla bla. finns inget vi. finns inget dom. finns inget vanligt folk. finns inga pk-kulturmarxister-landsförrädare. finnes: sverige. ett påhittat inbördeskrig mellan påhittade människor med påhittade åsikter. gravt förenklade. finnes: sd-strategier. finnes: skapandet av ett hat. finnes: ett påhittat förminskade av det ickeexisterande vanliga folkets fortfarande fria rättigheter. blir såhär nu: visa leg om du vill komma in och snacka.

Friday, December 21, 2012

Det är inget fel på julen, i lagom doser. Jag lyssnar på George Jackson och skriver roman. Jag lyssnar på Love Antell. Ibland tar jag mej in på youtube, och efter Mörbyligan och Röda bönor hälsar jag nu på hos Stefan Rudén (det ska vara tyskt u, i dessa gammeltyska tider), Sofia dansar GoGo. Det är en vakendröm jag drömmer, det bruna teverummet med fönster mot havet. mamma och pappas skivspelare och skivor, Fred Åkerström, Lill Lindfors, The Platters, Simon and Garfunkel, någon singel med Beatles, Sven-Bertil Taube. Och så denna Stefan Rudén, han sjöng en svensk översättning av John Denvers Annie´s Song. Stefan Rudén, som hade suttit i fängelse. När jag satt i fängelse var jag yngst och sågs som en mes som pluggade filosofi och var kär i min flickvän. Tills alla, på ett AA-möte, skulle berätta hur hög promillehalt man hade åkt dit på, och jag vann, och jag fick vara med och spela poker, steg i graderna, och det var ett mjukt fängelse i början av 90-talet, och det kändes, ännu tidigare, som ett mjukt 70-tal. Det ärtkäcka finns kanske kvar idag, men för mej i töcken. Eller ... det är kanske bara min filtrerade barndom, när sådana polisonger, mustascher, uppknäppta skjortor, såg vänliga ut. Att ... jag ser en elakhet, en självupptagenhet, bakom fasaden, idag. Eller ... kanske för att jag inte är ett barn längre, att jag vet att alldeles många tänker alldeles egenkära tankar. Och jag, förklädd som vuxen. Och jag, i mina naiva strävanden, att jag inte kan smälta, att jag inte kan förstå, att det alldeles många som helhjärtat tror, att prat om ärligt känd önskan om solidaritet, bara är ... prat, på låtsas, för att framhäva sej själv. Och det är fredag, och det pysslas vid grytorna, julskinka, det är min melodi, grisen skållas och flås, och senap senap och en tredje sorts senap, och ägg, och visst var skolavslutningen i kyrkan, och barnen sjöng om julklappar och läste julevangeliet, blåste i blockflöjtar och det var nog fint, om man hade fått vila i kyrkans stillhet, jag tycker mycket om kyrkor och brottas med en viss tro, så det var nog fint, om man hade hört något, om inte föräldrarna, mormödrarna och farfäderna, hade trängts så mycket, inte hade visat sina nya kameror och pratat så högt i munnen på varandra hela tiden. Två gånger var det tyst, när barnen pausade i bänkarna och dom vuxna skulle sjunga, men inte sjöng, med i psalmerna. Men vi var i kyrkan, och det var som vilket köptempel som helst, och jag säger som i På spåret: Vart är vi på väg?

Wednesday, December 19, 2012

Det är tio år sen. Vi bodde på Södra förstadsgatan. Elsa föddes i januari. Jag åkte till Köpenhamn, december, var en annan, läste igenom det tjocka manuset. Nästa dag åkte jag tillbaka till Köpenhamn, läste vidare, var en annan, en fascinerad läsare: "Har jag skrivit detta, så mörkt, så ljust, så du öppnar dörrar, Jonte, inspirerar, säger sanningar." Mindre pretentiös än så vill jag inte vara i min ansats. // Sen var det klart. Sen skickade jag iväg Och fortsätta vidare bort i januari. Det skulle bli min fjärde bok. Det var en kursändring, en vändpunkt, ett nytt sorts liv, men samma, givetvis samma också. Ett rikare sätt att skriva, ett bättre, ett snyggare med innehåll. // December. Imorgon åker jag till Köpenhamn. I januari fyller Elsa tio år. I januari skickar jag manuset till På väg till Charlotta Anderson. Det är en vändpunkt. Ut i ljuset igen. Vilka ord och meningar jag får ur mej, att vakna till ständigt en ny dag, tråkigt ibland, men ett ljus som flyger i luften, en möjlighet. // Gräva mej bort från träsken igen. Medan jag gör det lyssnar jag på Röda bönor. // Gräva mej bort från infantiliteten igen, lita på att evolutionen gör jobbet. (omslag: Tomas Ekström)

Tuesday, December 18, 2012

När jag var barn i mitten av 70-talet hände det en gång att jag gick på toaletten med orden: "Jag ska strypa en neger." Det var längesen, okunnigt och aningslöst, barnsligt. Jag har blivit klokare med åren, jag säger inte, tänker inte så längre, och mitt liv har inte blivit mindre fritt. Alla människor som tycker att dom får sina traditioner förstörda för att man låter bli att förlöjliga och håna människor med ett traumatiskt och orättvist, plågsamt förflutet i släktled efter släktled, bör lägga sin kraft åt att analysera sej själva, och dom torftiga liv som kräver dylika torftiga traditioner. Och kom inte med snack om censur och politisk korrekthet. Det handlar inte om det, och det vet du, någonstans handlar det endast om din bitterhet, elakhet eller dumhet, eller alla dom sakerna.

Monday, December 17, 2012

årets ... svenska: ulla sjöblom / utländska: lou reed / konsert: toni holgersson (victoria) / otippade: dire straits / saknade: the fine arts showcase / stad: sitges (spanien) / viktigaste: oktober i fattigsverige (susanna alakoski) / skånska deckare (enligt bengt eriksson i kvällsposten): mord
proffsdikt: tiger tiger var är du / halkar du i brunnen nu / faller du i kylan nu / solen skuggas sur och gul / gråa dagar fram till jul / du är trött och trist och ful / tiger tiger tiger du

Sunday, December 16, 2012

Musik. Så stor del av mitt liv. Det är några låtar som dundrat in i mej. Sexnolltvå är en. Barn av vår tid en annan. Men jag var vuxen nu, jag förstod att detta var något helt annat, helt utanför allt, och så klassiskt enkelt, så genialt. Jag pratar givetvis om sommaren -96 och vi var inte ihop längre, var nog kära på varsitt håll. Men vi målade det där huset i nordvästra Skåne, det var sommar och ett nytt band, The Soundtrack of Our Lives, det var P3 hela dagarna och jag minns det på en stege, som om och om igen, ljusbrunt skinn, att jag längtade, en gång till, igen igen igen. Nermålade i gamla kläder, och musik som en väg någon helt annanstans. Och havet var saltare och sved härligt i skinnet. Och någon kväll blandade vi groggar, och glömde kanske verkligheten. Instant Repeater 99, åh, tar mej alltid tillbaka och framåt.

Thursday, December 13, 2012

Jag vet inte vilket virke jag är gjord av. Jag vet inte hur jag hade klarat mej utan ... Jag läser Oktober i Fattigsverige. Jag är av mjukt virke. Jag stannar i läsningen på nästan varje sida. Det är fysiskt. Psykosomatiskt. Jag får tårar i ögonen. Ledsen, arg. Det är fysiskt, jag får svårt att andas. Susanna Alakoski är gjord av hårdaste virke. Jag är förbannad. Sverige är det falskaste landet. Vi som var något på spåren, vi som var på väg, vi som försökte lära ett folk stava till solidaritet ... spolade ner allt i toaletten, lovade, lite, bara lite, mjukare papper ... "Okej, det tar vi, då skiter vi i alla andra." ... "Och snart kommer en tjänare att torka dej i häcken, du slipper." ... "Okej okej, men kom inte för nära, ingen får komma för nära, jag kan inte se sorg och hjälplöshet och svaga som faller okontrollerat, jag har fortfarande känslor, rester av solidaritet och rättrådighet." ... "Dom skiter du snart bort, det torkar vi bort, det spolar vi ner". Det enda jag vet: Det är högst tveksamt om jag, svag, hade levt idag, fel virke, om jag inte hade haft turen att födas in i välfärd. Och det gäller antagligen även dej och dej och dej och dej.

Wednesday, December 12, 2012

Jag segar ihop. Jag vet precis vad jag ska göra, men jag låter bli, segar ihop. Det stör mej. Och jag skyller allt på snö och minusgrader. Det är likadant varje år. Jag blir förlamad. Några dagars barnsligt hoppande och skuttande. Sen saknar jag mina cykelvägar snöfria, jag saknar det gråa som har fått mej att stanna i Skåne alla dessa år. Hade jag velat ha snö, hade jag flyttat till Norrland, eller en alptopp. Det enda snö gör i slutändan: Ofria människor innanför trängre gränser.
UTAN TITEL - Elskåp på malmöitiska (EklundhPaglert). Det är Jesper Blomqvists bok, hans foton. Men om du tittar noga ser du mitt namn längst ner. Jag har skrivit tre texter, fritt efter Jespers bilder. Boken finns ute nu, att beställa via dom vanliga kanalerna.

Monday, December 10, 2012

I förra veckan, när snön kom och jag tycker om gummistövlar, dubbla strumpor, fryser inte så mycket, musik, promenader, det är en värld att flyga fram och tillbaka i. Jag tycker om att se ut som en ruinerad godsägare som ännu stolt spankulerar omkring på ägorna som, någonstans, havet, fiskebåtarna, silosarna, minnena från färjorna, är mina. // Den femte december var det ett år sen jag hamnade på sjukhuset för att stanna en månad. Det hade kunnat bli min sista resa. // Det var en inbäddad tid, i bomull av mediciner, dom första kanske tio dagarna. Inga ben kunde bära mej. Magen, överkroppen svullnade, benen bar mej inte, det var märkliga drömmars tid, det var paranoida nätter och besök. // Jag kunde inte läsa. Men hjärnan återhämtade sej, nåja. Levern återhämtade sej, men är bräcklig. Benen återhämtade sej, stabbiga, jag och rollatorn stapplade med svullna steg på avdelningen, hämtade ett glas saft till, inte dricka för mycket, en liter om dagen. // Nu har jag inte druckit alkohol på något mer än ett år. Nu tänker jag annorlunda. Det är så: Man får lära sej från början igen. Livet. // Det är konstigt med livet. Så stort. Så litet. Som han sa: "Den är inte lång, men den är smal." // Nu kanske pengarna tar slut igen. Nu kanske inte planerna jag hade går i lås. Inte plan A och inte plan B, knappast heller plan C. Det finns en dröm om tur, skicklighet och plan D. // Det har varit ett mycket konstigt år. Så kort. Så långt. // Nu kommer Mord i en ny upplaga. Kul. Men lite trist också, jag ville ha den boken bakom mej. Om ni beställer på litenupplaga.se, ska den levereras innan jul. Do it for me, baby. // Ibland tänker jag: Den lille pojken, visste han redan, var det därför han antingen skojade eller var ensam, skapade dom världarna han skulle komma att behöva sen.

Sunday, December 09, 2012

Mitten av 90-talet. Jag bodde på Brobygatan i Svinaryssland. Jag skrev noveller som hörde ihop, som till slut blev min första bok, kortromanen Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Någon gång, i den lilla lägenheten, var jag lycklig, ibland kär, ofta vemodig, ledsen. Någon gång, vid det lilla skrivbordet, lyssnade jag på Mikael Wiehes fina sång Förändringen. Och på ett band med Supremes samlade singlar, vemodig, ledsen. // Niclas och jag brukade sitta på gamla Retro. Barstolarna mot fönstret ut mot Legolas på andra sidan, var cykelsadlar. Men vi satt vid något av borden med rödvitrutiga dukar. Vi läste inte alltid samma sorts böcker, lyssnade inte alltid på samma sorts musik. Vi var inte särskilt lika som människor. Men vi var klasskamrater på skrivarlinjen i Skurup, i två år, och vi var båda målmedvetna, vill jag tro. Niclas har gett ut några diktsamlingar, och han har översatt en massa böcker från engelska, amerikanska. // Niclas Nilsson har översatt En sista riktig kyss av James Crumley, den kom för sådär fem sex år sedan i Modernistas serie Pulp. Det är en mycket bra bok. Niclas Nilsson har också översatt Jesus Son av Denis Johnson, det är noveller som hör ihop, kanske man kan säga. Berättaren heter Fuckhead (har jag för mej). Boken har blivit film som jag inte sett. // Ibland önskar jag att någon skulle göra en fin, hård film av Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, romannovellerna.

Wednesday, December 05, 2012

Jag börjar simma, en skolklass gör inget fel, men skränar ändå. // Jag börjar simma, hur ska jag palla åtminstone 1000 meter. // Lite ont i hårda fötter. Men jag går, och jag går och går, under den svarta solen, vandrar jag. // SH, var ett allvarligt band under mina tonår. Dom skulle spela på KB och jag var långt från 18 år. Men kom in. Men så var det Dr. Feelgood för hela slanten, spelade oerhört högt. KB vid Erikslust, Malmborgs nu, där jag köper jordgubbar ibland. // Och ibland stannar man, tänker, vem var du, Erik? Vad gjorde du med all din lust? Vilka kanaler fick den flyta eller drunkna i? // Men, det är detta med kanske endorfiner, möjligheter, välbehag, lugn, som kommer när jag simmat tio minuter, när jag cyklat eller promenerat en viss sträcka/tid. // Det är att komma in i andra andningen. // Det är att känna regnet som faller, snön som spikar, vinden som knivar. Som ett instrument bland flera, som skaver först, men lägger till sin egen speciella ton, bildar en helhet, som gör en strålande sång till slut, lätt att gå i takt till, cykla lite fortare.
Och jag läser Madicken för Elsa och någonstans vill jag bara skrika, eller slå ihop boken, det är en fasansfullt fin bok, och fasansfullt otidsenlig, och fasansfullt äcklig när man överseende klappar tjänsteflickan och samhällets sämre bemedlade småsött på axeln, i tron att man är god i sitt överflöd. Madickens pappa är ju rättrådig liberal, gubevars. // Då vill jag spela Ulla Sjöblom för Elsa, Förr i tiden, Sonja Åkessons dräpande drapa, så stilfullt mördande vass. // Jag skulle vilja berätta om min kärlek till Ulla Sjöblom. Hon har varit död i mer än tjugo år. i slutet av 80-talet spelade hon in tonsatta dikter av Sonja Åkesson. Så spotskt kaxigt och sårbart. Så oändligt mycket större, än i princip allt. Och på femtiotalet sjöng hon in Lars Forssells texter till franska visor. Och däremellan, gjorde hon massor, teater, film, läste Lennart Hellsing högt, till exempel, med Lena Nyman. Ulla Sjöblom och Lena Nyman, slipstenar dras inte så längre.

Monday, December 03, 2012

När jag tittar på Elsa i pulkabacken. När hon är inne på sitt tredje set kläder, och klockan är bara tolv. Och hon ska vara ute i tre timmar till. Och hon är ändå ett ganska gammalt barn, snart tio, förpubertal, går hem från skolan själv, vill göra saker utan vuxna, skapa sina egna hemlighetr. Men snö men snö men snö. Men: "Pappa, kommer du inte ut snart!"// Jag vill att vintern ska försvinna. Men jag blir en liten pojke, i vuxen kropp, i termobyxor från dom göteborgska hamnarbetarna, som trycker uppåt i skrevet, en ständigt hotande kastration, men backen, men den runda pulkan, tefatet, som går mycket snabbare. Att vara ett av barnen i den lilla proppfulla backen med skavd brun snö. // Som snövintrarna när jag var åtta nio tio. Som att vakna i rummet med fönster mot havet, smälla upp gardinen med elefanter på, och utanför, vitt, havet vitt, och vi frös inte då, i minnet var barndomen varm, vi skottade en rink, och längre ut var isen blank och tunnare och en puck kunde glida glida glida och det var långgrunt, men det glömde vi, det var mörka kalla djup, men inte farligt, spännande. Och vi skulle skjuta lågt och jag var yngst och fick en puck i ansiktet, det gjorde ont i barndomens vintar också, men jag minns dom som goda. Korta plötsliga lyckliga snapshots från en annars glömd grådaskig vinter. Fri hockey, fria barn, fria föräldrar med tillit. // I hockeylaget var allt annorlunda, tråkigare, föräldrar som skulle lägga sej i och bestämma.

Sunday, December 02, 2012

Varje gång det blir vinter. Snökaos. Varje gång en bil får sladd, tänker jag på min farmor, när vi stilla stilla gled in i komunalarnas buss. Min bror och jag skulle åka skidor i det som vår kusin kallade Asmundtorpsalperna, Rönneberga backar. En traktor var lift, drog runt en lina som skavde våra vantar. Vår kusin är ändå halvschweizare, han visste saker om Alperna, som vi bara kunde ana. Farmor var från Säby, vill jag minnas.
Ljusen rena i mörkret, himlen, gnistrar. Tomtarna, slädbjällrorna som blänker, snurrar i huvudet, lyktorna i livet, bussarna sladdar. Inte skånsk vinter, den är så mycket gråare. Nu. Nu, vinter i ljus, så mycket kortare än sommaren, två sådana nätter, tre eller fyra, kanske sju, i livet. Hela vanliga livet snurrar runt därnere eller mittemellan, virvlar upp och bussarna blir varma varelser och den kalla luften blir renheten, som lyckan också kan vara, längre och kortare, skör, alltid skör. "Det är därför du berusar dej, för att förhöja stämningen." Det är kanske så jag berusar mej, rent, bygger det stort och vackert, för att det är så, för att stämningen stämningen ... ren, hög och klar. Det är kanske alla tårarna, då, innan, du sått och vattnat med rena ärliga tårar, som får dina ögon att ... tåras, på ett gladare sätt ... bara korta stunder ... bara få gyllene ögonblick ... få lyckan skjuten in i dej renaste klar.

Friday, November 30, 2012

Om Mord

"Författaren Jonas Bergh har skrivit något så svårfunnet som en välskriven och stilistiskt elegant deckare. Att han är en god författare har han visat tidigare i romaner som Till Killor with love och En sång för Sonny och Karola. Här debuterar han som deckarförfattare i en riktigt jonas-berghsk anda – genren och titeln till trots, är inte huvudtemat mord och våld – det finns förvisso med, men här är det miljöerna, oftast är det havet som är i blickpunkten, Malmö, krogar och musik är ett annat tema. Det är nästan så man glömmer att det är en deckare och man fröjdas över prosan som låter läsningen bli till en ren njutning. Boken vänder sig till alla som tröttnat på klichétyngda gottköpsdeckare och som vill få en liten dos av mord samtidigt med läsupplevelsen." Katrine Hamori, Btj.
Och här är en annan recension.
Om Sju månader: "Författaren Jonas Bergh är född 1969 och bosatt i Malmö. Huvudkaraktären i denna kortroman är Jonte Sten som vi tidigare mött i två romaner, Och fortsätta vidare bort (2004) och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (2007). Nu är han en frånskild pappa i uselt skick. Gulsoten tar nästan knäcken på honom, han skriver från sjuksängen. Det är en ur alla aspekter smärtsam läsning som Jonas Bergh samlat här i en liten, vacker volym. I korta dagboksanteckningar följer vi Jontes tankar om det kroppsliga förfallet och själens obotliga ensamhet. Det är en stillsamt smärtsam och skön läsning befolkad av människor från förr, från Malmö och Köpenhamn. Från krogar till sjuksäng - texter som berör med sin vilja att blotta sig och som får mig att vilja ta Jonte i famnen och viska: 'Det blir nog bra, ska du se.'" Katrine Hamori, Btj. Beställ hos AdLibris, Bokia, litenupplaga.com, eller av mej här. Det finns inte många ex kvar.

Wednesday, November 28, 2012

Medan jag lyssnar på Kill your sons med Lou Reed ska jag skriva om böcker som du borde läsa. Allting måste på något litet litet sätt nästan höra ihop. Det försöker jag förklara för min kurator, som om hon inte vet det redan. Men i min värld är det min unika värld. Och det är därför Rolf Almström är så bra. Hans allmängiltiga alldeles egna värld. Jag läste hans tre 90-talsböcker Sånt man säger, Vanans makt och Mucka när det begav sej. Jag minns att han inspirerade mej, vidgade mina vyer med sina på något sätt öppna klaustrofobiska, underhållande, svarta, lysande (nu sjunger Lou Vicious, allt hänger ihop), trappuppgångarna, lukten av piss och rök och alkohol. Rolf Almström, du bara försvann från min värld. Nu är du tillbaka. Vilken fröjd! Att få besöka dej igen, dina gamla verk som nya, som att komma tillbaka till den där lilla fiskestaden vid Atlanten, känna samma sköna doft av grillad fisk och olivolja, men nya tonfiskar, men tonfiskar. // Och jag låg i badet och läste, tänkte, vad gör du nuförtiden, Rolf. Det visar sej att det kom en roman 2009, Svart arbete, på Bokförlaget Mormor. Crister Enander berömmer den i TidningenKulturen. Den boken ska jag ha tag i, Rolf, det lovar jag. (I´ll be yout mirror, Lou solo, skitbra, på riktigt, Lou Reed sjunger på riktigt, pratsjunger, men på riktigt, av nödvändighet, av ett tvång). Rolf Almström är på riktigt. Jag skulle säga andra saker, men inget lika viktigt. Och efter världens vackraste sång (Coney Island baby) kommer världens sorgligaste sång (The Kids).
Jag måste lyssna på The Kids en gång till. Det gör så ont när barnen gråter. Att bara känna, inte förstå, bara känna smärtan, innanför, utanpå, nålar eld kyla, bara smärta, fysisk psykisk, bara smärta och total hjälplöshet och ångest.
Perfect Day. Claes Andersson. Hans roman Ottos liv börjar: "Hur känns det att bli skjuten i huvudet?" Apropå allt det andra. Claes Andersson. Sjuttiofem vårar. Ottos liv kom förra året och blir den första bok jag läser av Claes Andersson, som jag bara har hört och läst gott om under flera år. Men aldrig tagit mej dit, och då är jag ändå mycket förtjust i finlandssvensk litteratur. Claes Andersson har varit politiker, finsk kulturminister, tillhör Vänsterförbundet. Det är en säregen lätt tyngd. "... som en säck med stenar kedjad kring hjärtat."

Monday, November 26, 2012

Läste Hans Gunnarssons Försmådd. Bra, som vanligt. Inte jättebra, men bra, som vanligt. Februari, är den bok av Hans Gunnarsson som har gjort starkast intryck på mej. Tåget från Cádiz till Lissabon, sen Burgos. Hans Gunnarsson som påminde om Sverige. Fredrik Ekelunds Nina och sundet som påminde om Malmö, som vi just den månaden av tågresor och halvskitiga hotellbesök, inte var så förtjusta i. Jag tror att det var för att vi hade tyckt så mycket om Jag vill ha hela världen. Kanske för att det var påsk, katolsk påsk, och magsjuka, i Burgos, processioner, hattar, sakral musik och stängda barer och caféer. Bara tysta människor med allvarliga miner. Jag vet inte. Och Lloyd Cole och Iggy Pop. Varför då? Jo, för att Fredrik Ekelund och Hans Gunnarsson hade varit självskrivna om man startat ett svenskt författarlandslag i golf. Ja, och att Lloyd Cole och Iggy Pop är pop- och rockvärldens mest kända golfspelare, tillsammans med Alice Cooper, får man anta.

Sunday, November 25, 2012

Så. Under höstens konserter sticker ynglingen Toni Holgersson 47 ut som något oerfaren. Kris Kristofferson 75+ såg oförskämt fräsch ut och Dan Hylander 58(?) är ju ... Dan Hylander. Sen ser jag ju ganska dåligt på långt håll ... Min pappa, snart inne på den 73e våren riktade sitt skarpa ljus mot mej, fixade min skruttiga tand. Det är med stolthet jag ser honom jobba, respekt och stolthet ... Och jag är 43 och känner mej ibland tråkig, men jag känner mej inte gammal, nog knakar det i lederna ibland när jag suttit för länge i fel ställning. Idag har jag utan problem fått cykla hel och ren i mer än två timmar, ätit jordgubbar i november. Alltså ... kan man få banka i snapsglaset och be om tacksamhet i detta rika rike i denna oförskämda västvärld i denna tid när dom välbeställda aldrig varit så många och så ... välbestäldda, materiellt, pekuniärt, kan vi investera i det själsliga, humana, ett kopparmynt eller två, kan vi ta och skära av en bit överflödsfett då och då, någon gång, en gnutta eller två, en munsbit eller två. Kan vi bocka och titta neråt och tacka trälarna för vår välfärd, skrapa ner en brödsmula eller två, lite härsket ister, vår botten är skyhögt över dom flesta människors absoluta topp. Kan vi inte böja oss lite, bara lite lite, låta det knaka, och tacka för det goda, så att vi kan befrämja det goda. Tycker jag, mitt i natten, spiknykter.

Wednesday, November 21, 2012

Jag vaknar i tid. Jag äter jordgubbar. Jag älskar jordgubbar. Och jag tror att det är måndag, och det finns vackra måndagar, måndagar som säger: Nu börjar vi om. Måndagar i november när hösten känns som vår. Och det kan vara en sorg. En känsla av: Bara idag, sen kommer mörkret tillbaka. Eller: Några månader till, sen vänder allt igen. Allt vänder och det ska bli tisdag och onsdag, och på onsdagen ska det vara blåsigt som vanligt, och ro och stillhet, är något för fjärran drömmar, och den biten på tanden, längst upp mot tandköttet, där du trodde att det hamnat ett flarn bocadillo, var ett svart hål, ett ruttet tomrum, och det ska vara måndag och fortfarande sol och du ska besöka doktorn som har tittat på dina senaste prover, och det är inte skön konst, inga sydfranska akvareller, och doktorn ska visa på ett diagram att allt, nästan allt, är bra är normalt, det är bara något om brocken på matstrupen, som gått från tre till ett och det är bra, men det är ett kvar, det är ett kvar, och doktorn ska säga: "Nä, riktigt så går det inte till, inte att man bara har en halv minut innan man har förblött, riktigt så fort går det inte." Och du ska än en gång förvånas över att du inte är rädd, du är inte oövervinnlig, inte på något sätt beredd att ge upp eller vara färdig. Men du är inte fylld av ångest, du är inte rädd, inte rädd så, som när du var räddast. Du har inte varit nere i det djupaste hålet och vänt. Men du har varit i ett djupt hål, och börjat kravla uppåt, märkt hur det kan skvalpa ganska lagom ljummet och behagligt i det som skulle vara den slutgiltiga brunnen att drunkna i. Men du har ett hål, ett svart tomt hål som börjar i tanden och tar sej flera varv runt i kroppen och huvudet och du vet att det är medicinerna, du vet att det som håller vissa saker vid liv, tar död på andra.

Monday, November 19, 2012

Jag skiljer på husbilar och husvagnar. Jag skiljer på campingplatser och ställen att campa på. Jag vill göra det klart och tydligt. Jag ser en färja och jag kan inte välja mellan räkmackan och den med rostbiff, tar båda. I mina drömmar. I min verklighet. När jag säger att jag skulle vilja ha ett körkort och en husbil, pratar jag om möjligheter att vara fri, flexibel, inga tågtider, flygtider, inga hotellrum att stanna i om jag inte vill. Nästa stad, nästa hav, nästa bad, bara dra. Och en dator, och kanske en kassettbandspelare för mina blandband. // Jag kan ha vissa betänkligheter när jag träffar människor som har, inte en, utan två, friserade kungspudlar. Men jag stötte på ett sådant par för några år sen, göteborgare, en man och en kvinna. Vi var på samma fest, kvinnan berättade entusiastiskt om pudlarna, och husbilen som stod parkerad på en garageuppfart, att jag måste komma på besök innan dom skulle vidare neråt kontinenten. Dagen därpå cyklade jag och Elsa dit, träffade pudlarna, som var riktigt trevliga hundar, verkade kloka som ... pudlar. Och satt i husbilen en bra stund, läste tjocka tyska husbilskataloger med kartor och tips. Det var en skön förmiddag.

Saturday, November 17, 2012

Malaga. Det är alltid jobbigare att gå vilse i sexkvarteren. När man passerar dom tre prostituerade i gathörnet för tredje gången, märker att dom börjar titta lite mer noga. Vad trodde jag? Bahia Hotel i hamnkvarteren, det är ju som gjort för Deidre eller flickan i Havanna. // Tidigare pratade jag med mej själv: "Ska du verkligen svänga här? Det blir ju fel, det vet du ju, det blir det ju alltid, du hamnar vilse." Och det var en fin väg längs havet och lyftkranarna, men ... "Kanske det, det ordnar sej nog, jag vill i alla fall inte gå samma väg tillbaka." // 45 minuter bort blev två timmar hem. Två spontana svängar och jag är lost. Ser inte floden längre, ser inte havet. Andra hamnkvarter, men hamnkvarter, ruckel, rivna hus, tomma tomter med rå växtlighet, en soffa och ett trebent bord, stank av gammal fisk och urin, en hålig båt. En kåkstad, korrugerad plåt, tomma industritomter. Svarta blickar. En enarmad fiskare fjällar fiskar. // Men jag hittar järnvägsstationen och dricker rustik café con leche, hittar saluhallen, tre fiskarkvinnor står bakom disken och dricker små öl, Cruzcampo. Jag hittar en musikaffär och håller i en nylonsträngad mjuk gitarr, en kort kort stund. Bestämmer mej där och då: Jag gör som Sven-Bertil Taube, lär mej grunderna här, som Picasso. // Och till slut hittar jag ju floden, går över bron med alla hänglåsen, och sen är vi tillbaka där det började, sexkvarteren och mitt trevliga hotell. Malaga.
"Se upp, pappa, nu kommer ugglan och tar dej!" Vinden i öronen i nerförsbacken. "Va!" "Ho ho! Ho ho!" Så känner jag hennes händer som klor i ryggen, i tunneln, när vi svischar på cykeln. "Ho ho!", i kör. Anna, min lilla dotter. Vi fortsätter ner genom Hammars park, som är gammal, som Karslund i Landskrona, fria vilda parker som skogar. Förbi campingen, några ljus i några husbilar. "Tänk om det hade varit sommar,då hade vi kunnat bada." "Du sa ju att havet var borta." "Jag sa att vi skulle kolla så att havet inte var borta." "Där är det!" "Det var ju tur." Och måsarna, vad är det dom betar nu i november, i gräset, mask till fisket?

Thursday, November 15, 2012

Sju år idag. Jag borde kanske ta mitt kors och gå. Eller som Leonard Cohen nästan sa: "I was 36, just a kid with a crazy dream."

Wednesday, November 14, 2012

Såhär: Egentligen orkar jag inte bry mej längre om det fruktansvärda partiet SD och deras korkade eller elaka sympatisörer. Jag gjorde det för sex år sen men då var det många som fluffade runt på rosa moln och blev uppriktigt förvånade när SD vann mer och mer mark och så småningom kom in i riksdagen. Herregud vad lite man vet om människor då. Såhär: Grisar dödar sina kultingar, sina syskon. Erik Almqvist har kaxat och klantat sej för länge nu. Därför vill Jimmie bli av med honom. Det är givetvis SD:s ledning som läckt ut filmen, som inte visar något vi inte redan visste. Jag högaktar Almqvists öppna dumhet, han kan verkligen inte fejka, han är ond rakt igenom, och helt oslug. Jimmie och Kent, däremot, dom är onda och farliga. Som Hitler. I det politiska spelet får Jimmie nu visa att han inte tolererar rasism och kickar Almqvist, Win-Win. För tro inte att detta lilla debacle minskar sympatierna för SD, tvärtom. 50% fördömer SD än mer, sådär 35% fortsätter vackla och skämmas och tänka i smyg: jo, men det har blivit många, och dom ... och dom borde ju ... (Fatta en sak, för det är vad det handlar om, det enda det handlar om: Ska du ta hand om din broder och syster, dina föräldrar, dina barn, dina barnbarn, din nästa, eller tycker du att det inte ankommer på dej?) några få hoppar av, men ganska många tycker att media har smutskastat SD, som är dom enda som vågar säga vad alla egentligen tycker. Glöm inte att Sverige svämmar över av lata klantskallar. Det blir ökning i röststatistiken för SD. Att SD är svin vet vi redan. Och Sverige är loppfyllt av andra svin som gillar att rulla i samma skit. Så var det med den saken. Det finns bara tre partier att rösta på om man vill ha raka rör: V, M och SD, dom andra är fegisar. Hur det ska gå med Ekeroth vet jag inte, honom vill nog Jimmie ha kvar, kanske tror han att det räcker att bli av med den strulige tonåringen Almqvist. Och vi vet ju: Grisar dödar sina kultingar, sina syskon. För att själva bli starkare. Såhär: Vi skördar det vi har sått. Skyll er själva, den här rutschbanan har inte stannat längst ner på länge än. Alla som inte öppet tar ställning mot rasism, håller lågan som brinner av skit levande.

Tuesday, November 13, 2012

Tågresorna i livet får livet att röra sej, förändras. Bergen, havet, branterna, dom tysta spanjorerna tittar nyfiket under lugg ändå, dom fulsnygga husen lutar neråt. Trädbråte, jordbråte, taggtrådsstängsel, torra frodiga kullar upp och ner, kratrar, väntar på bättre tider, väntar på att bebyggas och bli viktiga i någons längtande hjärta. På väg till Malaga. På väg till chokladinbakade croissanter och kiwifrukter.
Malaga. En härlig stad. Frodigheten. Dofterna. Mellan kajplatserna för kryssningsfartygen och den gamla borgen, har dom hemlösa bäddat med sina kartonger under den futuristiska utescenens tak. Dom hemlösa, är dåtiden, nutiden, och, framför allt: framtiden. Det är en viktig utbildning att gå i dessa tider: hemlöshetslinjen kompletterad med ett år på fattigdomslinjen, sen är du rustad för den verklighet ni röstat för. Det luktar hasch. Men ... jag andas lättare i Malaga. Det luktar inte lika mycket fish and chips. Det är att jag tycker om spanjorerna, det är att det kan bli lite för mycket av det engelska i Fuengirola, när det bara rör sej om fylla och fotboll. Så mycket ger jag dej, rätt, Daniel P.
Åt en sådär spanskt rosa hamburgare med mjukstekt lök och en helt annan sorts bröd. och riktiga grönröda skrovliga underbara tomater. Och nu en taberna, boken om Gösta Ekman och alla är så glada, alla är ute, dom gamla med käpparna, den milda herrparfymen och doften av rostade kastanjer rör sej överallt, alla är så glada att regnet försvann, och paren med barn, 43-åringarna med utflugna ungar, dom unga älskande, dom ännu yngre, pojkar som vill vara tuffa och flickor som vill vara stora, allt blir charmig störig sprallighet. Livet som ska röra sej som tåget, stanna ibland, backa ibland, inställt ibland. Äh, jag äter skinka och heta korvar i tomatsås. Äh, visst hade det varit skönt att bli lite lullig, men så ser inte mitt liv ut. Äh, en halvstolt solitär, strosar på andra sidan floden, kring stationen, kring nedgången till lokaltågen sitter ett gäng ungdomar, det luktar cannabis. Jag går till hotellet och tar ett bad, läser klart boken om den fascinerande Gösta Ekman, innan jag ska redigera roman.

Thursday, November 08, 2012

Stannar och tittar på konst. Sandkonst är sann konst. Stannar och tittar på vågor. På kvällarna vaggar engelsmännen in på pubarna för att titta på fotboll. Spanjorerna står utanför i vinden, och tittar på fotboll. Så kan också en ekonomisk kris yttra sej. // Som svarta svanar som guppar i vågorna, väntar brädsurfarna på vågor. Så att säga kraftiga engelska pensionärer och yngre kraftiga engelsmän står och tittar, som att dom väntar på tåget vid en nerlagd station, som att: vadå, vi har ändå inget bättre för oss, och det är nog sant. Och vem är jag att klandra, som går fram och tillbaka som en gång självaste Tore Andersson i En vandring i solen, fast bland molnen och skurarna. // Rastlösheten har inte blivit mindre med åren. Jag kan göra vad jag vill. Kan jag göra vad jag vill? Nej. Men jag har lärt mej att november kan vara en vädermässig skitmånad vid Medelhavet. Men jag har lärt mej att poolen ska vara tempererad. Men jag har lärt mej att rastlösheten, regnet, molnen, blåsten, det mörka, dom skitiga köksalkoverna, det mörka, det kalla, lukten från fritöser, det mörka, kräver annat, rastlösheten. // Så jag bokade bara två nätter. Inatt blir den andra på ett nytt hotell, marginelt dyrare, men med spa, gratis första gången. Nu kom jag upp till rummet med fungerande internet, efter två timmar och 1400 meter i den trettiogradiga bassängen, ångbastun med fräsch mintluft, andas in, sug i dej fräschören. Och vanlig bastu. Och prima badmössa och badtofflor. Jag var ensam minst halva tiden. En mycket gammal tant simmade två längder, det tog sin tid. Ett något yngre äldre spanskt par delade bastubad med mej. Och ett kraftigt engelskt par kring 50 crawlade ett slag. Och massagestrålar, och ett litet vattenfall som jag simmade genom när jag vände. // Badmöjligheter. Det är en viktig beståndsdel för en lyckad arbetssemester. // Arbetssemester. Också en bild av en finanskris. Jag fick ett resestipendium tidigare i år, för det har jag kunnat göra två resor till Spanien under hösten. Vem skulle jag vara att klaga på vädret. // Ökenkängorna går loss på 16-18 euro. // Imorgon avslutar jag resan med två dagar i Malaga. Vädret ska fortsätta vara skit. Det är värdelöst men inget jag kan göra något åt, det är svårare för sandkonstnärerna som sover under bron där det brukar vara torrt. Men vattnet forsar ner från bergen och fyller flodbädden nu.
Just det, boktips: Stig Claessons En vandring i solen och Dagarna före lunch. Sture Dahlströms Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen. Och, givetvis, Peter Kihlgårds mästerverk Strandmannen.

Friday, November 02, 2012

Lobbyn kallas kanske vintage nu när jag är 43 år. Äldre än vad mina föräldrar var då, när den lobbyn bara var funktionell och brun, classy utan att vara lyx. I april 1978 var jag åtta. Då bodde jag med mina föräldrar och syskon på hotellet Pyr i Fuengirola. Flera kollegor till min pappa bodde också på Pyr där kurserna hölls, med och utan familjer. Jag vill minnas att Rickard var med. Att det fanns en spelhall. Jag minns att vi var vid poolen och mina läppar var kanske blåa. Jag minns att mamma tog tiden, att jag var tvungen att vara uppe från vattnet ett visst antal minuter. Jag minns inte havet, men havet fanns ju där. Min syster måste ha varit med, hon måste ha varit för liten för havet. Jag vet inte. Dessutom, allt blir så mycket mindre sandigt, så mycket enklare vid en pool. Det kan ha varit vid detta spanienbesök som jag fick mycket ont i öronen, jag minns Alvedon och Rinomar och att jag var orolig men inte hade ont under flygresan hem. Men ledsen, saknaden kom redan i luften.
För övrigt: Två gånger har jag åkt fast i spanska tullen med pistol i bagaget. Hur många gånger jag klarat mej och kunnat bygga min förmögenhet med hjälp av vapenaffärer, kan jag inte avslöja här.

Wednesday, October 31, 2012

I åttan eller nian läste jag Ulf Lundells Jack. Jag tyckte framför allt att livet, att tiden, att hungern han skrev om var skön. Någon som satte ord på min längtan, placerade den på mytiska platser, Stockholm, Gotland, gamla fria stugor från en annan tid. // Mina föräldrar har alltid läst böcker. Jag minns att mamma hade snygga Delfinpockets: Hemingway, Steinbeck och Wodehouse. Pappa hade en tjock grön inbunden bok med samlade Dan Andersson, det var där jag läste Omkring tiggarn från Luossa. Detta Luossa, denna längtan bortom bergen. // Men jag hittade nog ändå inte min egen litterära väg hemma, obstinata tonåringar gör sällan det, men jag sporrades, förstod rikedomen i att läsa. Det fick jag hemifrån. // Jag vill minnas Jesper och Rickard som inkörsportar. Och biblioteket på Gullstrandsskolan i Landskrona, biblioteket i Folkets hus. // På drift. Denna verklighetens drömda värld, iväg iväg, alltid bort, alltid på flykt. Mitt drömda Denver, mitt drömda San Francisco. Det vilda, Mexiko, plocka apelsiner, äta apelsiner, dricka apelsiner, bada i apelsiner, ligga naken med någon bland fruktkött och skal, trampa druvor, bada i druvsaft, dricka sött vin, surt vin, och sen vidare vidare. // Mitt ex av På drift är från nämnda skolbibliotek, Margareta var bibliotikarie och jag tror att hon var en sån, om bara en, om bara en bångstyrig pojke fastnar i litteraturen, en varje år, så har jag lyckats. Så romantiserar jag. // På drift. Den har jag läst den har jag läst och läst. // Och fråga L.T. Fisk var han mötte Lars Ahlin och alla andra, fråga Jonte i Quit your dayjob var han mötte Burroughs. Jo, i det murriga stadsbiblioteket i Folkets hus. // Att läsa Junkie, eller Tjacket som den hette på svenska, eller Nere för räkning i Paris och London, är stora stunder i mitt unga liv, och fortsätter vara nu när jag är äldre. // Så, ungdomar, allt jag varit nära: romantik i alla former, längtan bort, alkohol och destruktivitet, allt kreativt, ödmjukheten, drygheten, skrävlandet, avbönerna, är sidor av samma mynt, den, i dagens robotsamhälle, så förhatliga litteraturen, den och rocknrollen.

Tuesday, October 30, 2012

Jag dricker inte alkohol. Går mycket mera sällan på krogen. Jag är präktig. Jag sparar pengar, som jag använder till flygbiljetter och hotellrum. // På måndag åker jag till Spanien, Fuengirola. Där möter man inga kulturella backpackers, skönt. // Jag har varit i Fuengirola många gånger, jag kommer dit för att få vad jag vill ha, en blandning av Spanien och övriga Europa. // Att vara ensam. Att veta att man kan gå in på en engelsk pub, snacka om man vill. Att välja bort det. Jag vill vara ifred, ensam i ett vimmel. // Att sätta sej på det stora spanska caféet och se på fotboll, höra slamret känna röken, kolla bakelser och glassar. // Att veta att det ganska billiga hotellet har en uppvärmd swimmingpool. // Att veta att vattnet i havet inte är varmt, men salt och badbart. // Och parken längre upp, bort från havet, där papporna dricker kaffe eller öl, mammorna dricker kaffe eller sherry, barnen leker, klättrar, balanserar på det där taket, ramlar ner på gummit som liknar målad asfalt, EU-lekplats. // Jag kommer att sakna mina barn. // Någon natt kommer jag kanske att sakna tider som inte längre finns. // Saknaden är skön i rätt dosering. // Att veta att jag har mina manussidor. Att veta att jag bara ska vässa dom, ta bort och lägga till. // Att veta att jag har min roman. // Att gå bland alla bilarna och stanken av avgaserna, in i huset där marknaden och saluhallen ligger, att höra skränet sorlet livet, jag tvekar inte att kalla det livet, kaffe och en tidning på stationsbaren som är en riktig stationsbar, fettet som kryper på väggarna, salt svett, bocadillos med jamon och svettig ost. // Att veta att stranden finns och är lång, fram och tillbaka, och jag tänker att jag ska lyssna i hörlurarna på det där bandet som sjunger Round here, sången, den sången, går rakt in i hjärnan, reflexer till magen och hjärtat, oh den sången, som sveper sin egen väg över landskapet och berättar för mej alla historier jag kan översätta. // Jag har promenerat igenom både bättre och sämre dagar. // Det är en ständig jakt, en ständig flykt. Är det fel? Jag vet inte. // Det finns en övertro på att alltid trivas i ljummet vatten. Många gånger är det riktigt kalla eller riktigt varma, mycket skönare. // Jag menar: vadå, en glad lax, dömd till fångenskap och död,men har lattjo på vägen, hoppar högst, dyker djupast. // Jag menar: Varför inte. // Men för att travestera Hasse Alfredson: Vi är väl smartare än laxarna. // Jag vet inte, jag vill bara simma och skriva, läsa i solen, medan havet kluckar in.

Monday, October 29, 2012

Det är trevligt att vara på biblioteket. Jag tänker i regnet i blåsten, innan jag ska hem och skriva vidare: Hur ska jag kunna slå ihjäl en timme här, ens en halvtimme. // Sen har det gått två timmar och jag känner mej ändå inte färdig, idag fastnade jag först i Niklas Rådström, en giganternas återhållna känslostormande gigant. Och sen, helt hooked på Btj:s sambindningslistor, informativa, nästan objektiva, cirka 1000 tecken långa recensioner, eller innehållsdeklarationer. Så kan man fylla i själv. Så kan man se en subtil sågning i det alltför neutrala, en hyllning i ... det alltför neutrala. Det är bra träning. Det torra enkla är det svåra att få glöd i. Men det går.
Reklam reklam reklam, riggade spexiga prator där dom "gör" något "roligt, "tokigt", "intressant", och och och "tårdrypande självutlämnande" reklam, halvadssig coverlåt, halvdassig coverlåt, reklam reklam, oj, bra coverlåt, tårar, fejkade eller förstärkta ansiktsuttryck som upprepas upprepas upprepas reklam upprepas, om och om igen, och igen reklam och igen, reklam, mer reklam, Och! Efter pausen: Reklam, mer av samma, reklam, kvällstidningslöp innan efter och mitt i, spotify, kommentarer på facebook, reklam, har du aldrig känt ångest själv? Reklam. Miss Li uttrycker ångest, hela huset rasar (oj, det var inte meningen att vara på riktigt) visst, bra, måste man hamra in, det här är ångest det här är ångest det här är bra, bättre jättebäst!!! Och, tjoho, ser ni vad tagna alla är!? SER NI!!!??? // Dagen efter, kvällstidningar, facebok, reklam reklam, en värld av riktiga känslor på låtsas, inkapslade, inlåsta, inget ont in inget ont ut. // Ångest som övertydlig teater sockerfri minimjölk. // Är livet på riktigt? // Är TV4, reklamfinasierad underhållning, riktiga känslor? Är då allting hyvens? // Av en slump satt jag i två och en halv timme på Victoria och lyssnade på Toni Holgersson, när han kramade det sista ur livet av nödvändighet.

Wednesday, October 24, 2012

153 sidor just nu, och när dom går i diset, bestiger ett berg medan krutröken lägger sej och dimman lättar, tänker jag på Pink Floyd, på det svartvita London och Shine on you, crazy diamond, shine on! Om två veckor ska jag göra en första riktig redigering. Jag är i den fasen nu, att jag tvekar och tvivlar ibland. Att jag ibland är uppblåst, att jag känner: Ja, jävlar i min lilla låda. Men mest är det ett halvtvivel. Men någonstans längst bak känner jag ändå såhär, och det är erfarenheten som talar: Du har en roman här, annars skulle du inte ha skrivit 153 sidor. Den är inte perfekt, den är inte klar. Den är en bebis som kanske skulle klarat sej i en kuvös, kanske inte. Det har gått nästan halva tiden, allt kommer att synas vad det lider, armar ben ögon näsa mun, kön, vi är lite osäkra på könet fortfarande, eller hur? Why worry, som Dire Straits sjunger: "I wipe away those bitter tears." Det kommer att bli ett vackert barn, inte perfekt. Perfekt är fult.

Monday, October 22, 2012

Jag var i drömmen i den där staden igen. Den bitterljuva, ett trolsk skimmer. Barer och krogar överallt. Ett skönt vemod. Allt i brun trä i ett brungult dunkelt ljus. Och ett fuktigt halt stentorg, inte regn, mild fukt bara, och en svag vind. Och någonstans tutar ett tåg, stånkar långsamt uppåt. Och där blev jag sjuk, fick svårt att andas, svullnade upp i halsen och munnen. och någonstans ett hotell, inte ljust i den här drömmen, men inte kallt. Sånger som: A rainy night in Soho, Never say goodbye, Stolen property, Hey little rich girl. Bella Ciao, långsamt. Ghost town. Och jag var i sällskap med människor jag kände bättre och sämre. Några gamla vänner (inga ansikten, bara epitetet gamla vänner, som en regissör som berättade: "det här är dina gamla vänner" och jag kände inte exakt igen dom) blev besvärade, tyckte att jag förstörde den trevliga kvällen. Allt ska vara trevligt, det håller jag inte med om. Så såg jag sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Lite sämre idag. Slutbetyget får bli 4,0. Andra avsnittet var bäst. Den starka grundhistorien och skådespeleriet får vars fem, dramaturgin och det ibland övertydliga och sentimentala berättandet vars tre. Den dräpande humorn borde få lite mer utrymme. Det svarta stör inte. Men något stör. Något hindrar ett mästerverk. Men det går ett tåg genom mörkret, ett hotellrum någonstans är bokat.

Saturday, October 20, 2012

Jag står här på ett torg. Den vackraste viktigaste sången. Och Ulla Sjöblom sjunger den vassast, mjukast, tuffast. // Det är en lukt eller en bild, en känsla. Namn som nämnda Ulla Sjöblom, och Pär Rådström, och vidare mot Hasse o Tage, och Lars Forssell, vidare mot Ewa Fröling. Och Slas. och Monica Zetterlund. Många av dessa var/är en sorts trasiga människor, inbillar jag mej. Som skapade sej ur det omöjliga att leva. Tror jag. // De fattigas piano. // Jag pratar om min dragning till en trygghet som inte finns, som väl aldrig fanns. // Eller. Det är en mjuk rutschbana ner till en varm barndom som kanske fanns. Utan onödig valfrihet som mest förvirrar och försämrar. // Jag var på Tivoli med mina två flickor och Amelie, Elsas kompis. Min kompis Malins dotter. // Men Lill-Babs krogshow sent 70-tal. Som Lars Forssell skrev. // Och det är snart lördagnatt och jag lyssnar på visor med Ulla Sjöblom, den Ulla Sjöblom som Lars Forssell vill ha tillbaka i boken Vänner som jag läser igen, som han vill med Erik Lindegren, Bengt Ekerot, Pär Rådström, så länge fågeln sjunger. // Och jag vill ha tillbaka Slas och Lars Forssell, jag vill ha Olle Adolphson vid min sida och en gång, bara en gång till få säga gutår en sommarkväll vid fjärden. // Och jag hoppas att mina barn ska glömma att jag blev irriterad i trängseln vid galoppen på Tivoli idag. Jag hoppas att det är det fina vädret, matsäcken, så roligt vi hade bland pumporna och den stämningen, just den stämningen i dom flygande koffertarna i H.C. Andersens sorglustiga värld, som dom ska komma ihåg, radiobilarna. // Och Lars Forssell skriver: "En morgon har barnet upphört att andas. Theo var tre månader gammal, Cecilia hade ammat honom och Malte bytt blöjor. Det är en sorg som inte låter sig beskrivas och en saknad som aldrig kan glömmas." Skriver Lars Forssell, nu också avliden: "Må leende änglar bära dig / till grönan äng. / Och Lasarus, tiggaren, lära dig / att bädda blomstersäng. / De som tror och vi andra som inte tror / är lika nära dig / in paradisum / in paradisum / där du bor?" Skriver Lars Forssell 1990, till sitt döda barnbarn.

Friday, October 19, 2012

Jag var mycket förtjust i Rasmus Klump som liten. Han och Pingo, och, inte minst, sälen (?) Sälle, hittade på så mycket skoj, var så kreativa. Hur lätt som helst svängde dom ihop en husbåt och gav sej av. Dom inspirerade min bror och Hans och mej, vill jag tro, när vi tillverkade våra flottar (någon med hus) på 70-talet. Och den där pelikanen som hade allt möjligt i gapet. // Jag är helt yr i päran. Gör ägg och bacon med tomatsallad till mej själv och barnen till middag. En vanlig tacofredag. Dåligt föräldraskap. Men i morgon blir det nog Rasmus Klump i Köpenhamn. // Och Doobidoo blev förstavalet för att slippa Idol på fyran, för att slippa reklam. Och jag är ett barn av min tid. Jag blir stressad av program som inte har reklam, jag är en produkt av vårt sjuka produktsamhälle. // Rasmus Klump. // Man blir vad man äter, produkter. // En bra produkt är Nina Lekanders nya bok Hästar, män och andra djur, den dåliga titeln till trots. // Och den Claes som hon skriver om, är samme Claes Carlsson som spelade i Eldkvarn under kokaindagarna, han har även tutat i luren i Ebba Grön, och det är inte så många som vet: Ur det bibliotek som finns i Henning Mankells hus utanför Sveg, var det romanen Lång fin blond av denne Carlsson, som jag först plockade fram och läste i bastun, i våras. Och en gång fick jag den romanen för recension, men hade inte råd att läsa, sålde den för en öl eller två istället, tidigt 2000. En bra bok. Rolig och allvarlig. Men det verkar gå i familjen, Claes Carlssons och Nina Lekanders nu upplösta familj, att ha dåliga namn på böcker. // Man kan kanske säga att titeln På väg till Charlotta Anderson inte är särskilt spännande. Men det är en bra titel, åtminstone tre av fem, ja, fyra, tycker jag. Jag har någon titel som är snyggare, men inte bättre. och om du har missat det, så stavas alltså Anderson utländskt, med endast ett s. Så jävla bra. // Jag skojar denna fredagkväll. Roligare än så är jag inte. // Vill ni ha kul får ni söka efter Peter Apelgren på Youtube. Men inte ens han, inte ens han, fick mej att skratta under Doobidoo.

Thursday, October 18, 2012

Det fanns en tid när pasteleria var det vackraste ord jag visste, ofta i Portugal. Det lät roligt, det luktade gott, kaffemaskinerna som stånkade och slog. Och små öl i höga glas. En jukebox med plastig musik som svängde. // Det fanns varken lust eller plats för kaffe i mitt liv. // Den älskvärda tidskriften Pequod gjorde ett specialnummer om kaffe och caféer. Det förblev oläst. // Nä, jag vet. Det är med mej och kaffe som med mej och rökning. Det händer att jag gör det, mer i vissa perioder, inte alls i andra. // Det fanns en tid när jag fick lätt ångest när någon föreslog att träffas över en kopp kaffe. Ville jag träffa någon gick jag på krogen och drack öl eller vin, någon gång en drink. // Dessa snåla kaffedrickare. Som kunde sitta och ta bra platser på en slät kopp och flera påfyllningar. Detta var en tid när det inte fanns, och detta är sant, ett enda kafé i trakterna kring Möllevångstorget. Det var innan studenterna. // På sätt och vis är det bra att det finns caféer idag, vissa saker ska inte integreras. // Caféer utomlands, är ofta en annan sak. Caféer utomlands är blandade, alkoholdrinkare och kaffedrickare, sötsaksdamer och sherryherrar. // Den ganska korta tid jag bodde i Göteborg förbluffade mej, alla caféer. Alla gyymnasister. // När först Lindells konditori vid Rådhustorget (det som blev Akropolis) och sen Café Eko vid Teaterparken, i Landskrona, la ner. När bandet vi hade, som alltid möttes upp där innan reporna, la ner. Var det slut på cafédagarna för mej. // Kaffe var begravning. Kaffe var finporslin och orolig mage. // När jag hade vanliga jobb och gick upp vid vanliga tidiga tider, drack jag kaffe för att orka, inte för att det var gott. // Idag dricker jag gärna kaffe utomlands, beställer in en kopp då och då även i Sverige. // Jag har blivit en ung vuxen, nästan en kaffedrickare.

Wednesday, October 17, 2012

Igår åt jag avokado, tomat, lök, fetaost, champinjoner. Jag åt bananer, hallon och kiwi, ägg, drack juice och kaffe med mjölk. Jag åt bröd med ost. Och jag åt en fläskkotlett. Annars äter jag mindre och mindre gris- och kokött. Lika mycket fisk och kyckling som innan. Jag är matomoralisk, det är en brist. Jag erkänner. Idag har jag mest ätit bananer, och hallon. Sen ska jag äta ägg och stenbitsrom, och avokado. Kanske lite lax, varför inte spenat? Och choklad. Jag har ätit mycket vegetariskt vid några få tillfällen i mitt liv, men det var inte under detta seklet. Då har det handlat om kärlek, och att tillhöra. Jag bryr mej inte särskilt om att tillhöra nu, tycker inte att det är så kul att laga mat längre. Om jag skulle välja en råvara, om jag var tvungen, skulle jag välja kallrökt lax. Om jag fick välja tre till skulle jag säga avokado, ägg, lök. Och jordgubbar, svenska prima jordgubbar vid ett soligt hav. Läsa tycker jag fortfarande om, men tjocka böcker när man äter, det har alltid varit ett problem. Till maten läser jag gärna en dagstidning.
Foto: Kristoffer Granath / Idag recenserar jag Kristian Johannessons debutroman Vi måste börja med orden, i Kvällsposten: På första sidan citeras Peps sång Främmande. Senare ska också Landskronagruppen Svenska Akademien kilas in i Vi måste börja med orden, i de delar som är tragikomiska dialoger eller andra lekfullheter, om hur människor talar förbi varandra, inte förstår varandra. / Han är rolig i allvaret, Kristian Johannesson, 32, från Landskrona. / Det är ofta en fröjd att läsa denna debutroman. Det finns en frihet i Johannessons sätt att skriva, som att inga andra val ges än att den här historien måste berättas exakt så här. / Jag kommer också från Landskrona. Jag har aldrig läst en roman som utspelar sig i staden tidigare. Jag tror att jag ska få vandra välbekanta gator, se med nya ögon. Men riktigt så blir det inte, Landskrona får nöja sig med andra- eller tredjefiol. / Såhär: Johannes K jobbar som obehörig SFI-lärare, extraknäcker inom vården. Han är 25, någonstans finns en längtan efter att vara poet, resenär, vara en typisk representant för generationen han sägs tillhöra, den flexibla Y. Någonstans finns en längtan efter kärlek. Det bultar, men det bultar tyst. / Vad Johannes K egentligen söker är nog stabilitet, en grund att stå på, förståelse, trygghet. Han sörjer en för tidigt avliden far, kanske är det honom han ser cyklande i skrynklig skjorta och med ölflaskor i cykelkorgen, därnere på Linjen i Landskrona där drömmar kan födas, flyga i väg eller stanna kvar i den våta sanden. / Kristian Johannesson skriver en ofta sorglig historia lätt och luftigt, lustigt nästan. Ibland blir det obalans, för lite mörker. Möjligen är det ett sätt att hålla den riktigt avgrundsdjupa smärtan stången. Jag tycker att det som gör ont ska göra ont. På sidan 116 (av 190) händer det jag tidigare saknat: det hugger och sliter och dras sönder. Det bränner till något så in i helvete: "Att hon var en av dem som tvingades ut på gatorna efter explosionerna. Hon samlade kött i en påse". Och så vidare. / Där och då, lite innan och lite efter, når Vi måste börja med orden hisnande höjder, eller djup. Annars är det bara en riktigt bra debutroman.

Tuesday, October 16, 2012

Den sommaren?
Det gick några månader innan jag klippte av byxbenen på dom där armybrallorna som vi alla ägde någon gång i våra liv. Då hade jag redan tröttnat. Men under den sommaren, -93 tror jag, togs det ett foto på mej i svartvitt utanför en bensinmack i något som skulle kunna vara Gärsnäs, när jag bar dom byxorna och en röd skjorta. Det var kanske inte Gärsnäs, men i alla fall ganska nära Simrishamn. Det var Rickard, Malin och jag, på landsvägstur i den lilla blåa bilen som var gammal. Den hade ett namn, men jag har glömt det nu. Möjligen var det Lilla Blå. Det verkar inte otroligt. Möjligen var det min lyckligaste sommar, antagligen inte. För jag minns bilresan hem från Västervik, vi hade blivit bortkörda, förbjudna att sälja dom lersmycken som Mia och Malin tillverkade. Malin och jag i bilen genom Småland, dimmig natt och morgon. Då kom älgen och jag ropade: "Sakta in!" och hon saktade in och efter honan kom en kalv. Har du sett en älgkalv? Dom är ganska stora, i dimman i den trötta morgonen på småländska höglandet. Det var bara noja sen och jag hade några folköl och ville dricka fortare men visste att Malin skulle bli arg då. Förresten, det var nog sommaren -94, vår sista sommar tillsammans, den var inte lika rolig. Sommaren -93 däremot. Det var ju då när Rickard och jag åkte Renault, sov på hamnplanen i bilen och kom åt handbromsen i sömnen och hade inte någon av oss vaknat när vi rullade, hade vi legat på havets botten än i denna dag. Det var då när jag lånade 200 spänn av Lars Demian och han och Johan Johansson och Stefan Sundström var unga nya och fräscha (nåja) och underhöll i den där slottsruinen. Fast det måste ha varit -94, för det var VM i fotboll. Det var väl båda åren, för vi besökte Västervik varje år, då, första halvan av 90-talet. Rickard var juridikstudent, jag var författare in spe och Malin konstnär. Och när vi körde hem var det söndag och vi stannade för att bada, kanske på österlen, det var Kånken-somrarna utan lägenheter, när vi övernattade lite här och där. Och Henrik Schyffert var programledare för Hassan, hela dagarna, hela somrarna.
Eller den sommaren?