Monday, July 27, 2009

Mot framtiden, vare sej jag vill eller inte

Några dagar som fyrtioåring nu. Lyssnar på Alf Robertsson, Hundar och ungar och hembryggt äppelvin, och den där pratsången med Du gamla, du fria i bakgrunden. Av en händelse hörde jag också Kents Sverige.
Det finns människor som reflexmässigt tror att dessa sånger betyder: UT MED UTLÄNNINGARNA.

Min pappa brukar emellanåt säga att man kan spotta på en sten tills den blir våt. Men ni som inte förstår ovannämnda sånger, har antagligen lika stor chans att förstå stenvisdomen som kamelens chans att ta sej genom nålsögat.

Jag läser Fredrik Ekelunds Sambafotboll. Historien om Garrincha. Jo, ta mej tusan, det var bättre förr.
Det är kanske så, när jag fyller femtio, att jag kanske kan bli avslappnad igen. Jag har så mycket att bevisa nu. Nu vill jag så mycket. Från att ha varit en gammal ungdom är jag nu en ung gamling. Jag måste passa in.
"Du, snorvalp, du var ju inte ens född när Garrincha stod på topp. Kamma dej!"
Så jag måste läsa på.
Så jag måste prata med dom som är yngre, "nä, möllevången är inte som förr. Ja ja, ni var ju inte med då. Och när det gick färjor över sundet. ÅH, det var tider det."
Jag fick två i-pods när jag hade fest i lördags. Två i-pods med tusen gånger två låtar.
Ni skulle varit med. Åttiotalet. Det fanns två personer som jag brevväxlade med. Vi skickade blandband till varandra.
Vem jag fick i-podsen av? Just dessa två personer.
Är dom tokiga? Är jag tokig? Och vad ska jag göra med alla mina blandband.
Svaret blir, jag får blanda modernt och förlegat. Det brukar bli bäst så.

Friday, July 24, 2009

Würzburg

En lyftkran vid floden Main. En lyftkran från 1700-talet. Jag berättar för mina barn om pråmar med kol från gruvorna i Polen och Belgien. Jag tar seden dit jag kommer. Hur skulle det annars se ut. Jag berättar på innovativt knagglig högstadietyska, med några ålderdomliga bibelord inflikade ibland. Elsa undrar om vi är på Island. Anna ser ut som en apa eller en kines med stora förbluffade ögon. Jag blandar in lite sydtysk åttiotalsslang.

Nena. Åttiotal i Landskrona. Du minns väl Nightlife. Diskoteket på baksidan av Hotell Öresund. Där drömmar alltid dog. Drömmar som byggdes upp i dagar, veckor. Drömmar som dog. Jag var för ung och klen. Blandningarna i flaskorna och burkarna smakade skit i ljuset i olika färger.
Och jag minns den söta tjejen som var ännu yngre. Tolv eller tretton. När hon skar sina handleder när en dröm om kärlek dog.
Men hon överlevde.
Och min storebror. Han var väl femton. Nena. Nittionio luftballonger. Det var min brorsas paradnummer. En vildsint enmansdans och jag satt ensam med en döende dröm och någon sorts stolthet.
Men det var jag som borde vara i det vandrande ljuset.
Men jag spydde i trappan och trodde att jag var vilsen på museet. Kunde bara se det där flygplanet. Kunde bara se att jag störtade, ner i källarhålan på Citadellet. Kylan och fukten och jag minns mej och den söta tjejen, blodet som hade levrats när vi satt vid kajen på varvsområdet.
”Dom där lyftkranarna har nog sett en del”, sa jag, med hemliga dikter i huvudet.
”Dom har inga ögon”, sa hon, med blicken fäst någon annanstans.
Någon annan.
Alltid någon annan i dom andras ögon.
När månen var full och speglade sej vingligt i hamnens vatten.

Thursday, July 23, 2009

Halvvägs till havet

Såhär är det. Jag lever inte i en sjukstuga. Jag lever inte i en alkiskvart.
Jag går med mina ben. Cyklar och simmar. Spelar hygglig golf och slår mina döttrar och fru i fotboll.
Jag har inte ställt till med några fylleskandaler på många många år.
Vad jag har gjort är att jag beslutat mej för att bara dricka alkoholfri öl. Jag är alkoholist. Jag fyller fyrtio år idag. Man får börja passa sej. Jag har bara en lever. Jag har bara två döttrar och en fru.

Idag har jag skrivit klart Marcus och min bok, så får vi se när den kommer ut. Nästa höst. i alla fall.
Lagom till julrushen kommer uppföljaren till Thomas och min En blues från Landskrona.
Om två veckor är min deckare klar. Hoppas hoppas att den kommer ut till nästa höst.
I början på nästa år bör det komma en liten novellsamling för dom som vill ha vacker och rå verklighet skriven med en utsökt stil.

Nä, nu ska jag läsa Kvällan och Aftonbladet på en bänk vid havet. En Jever Fun till varje tidning.
Det är små ändringar man gör i livet. Uppåt till det bättre. Jag tror att jag ska lyssna på ett blandband med tre eller fyra tidiga Magnus Uggla-bitar. Sen ska vi äta födelsedagsmiddag på stan. På lördag blir det party.
Som Tomas Ledin brukar rocka: Håll ut!

Tuesday, July 21, 2009

Nykter i Malmö ikväll

Tiden går, klockan slår, det kan ingen ändra på. Sländans sång heter biten av Lasse Berghagen från mitten av sjuttiotalet då jag var sex.

Gamla älskade barn, en annan sång av Lasse, tillsammans med Barbro Hörberg som dog alltför tidigt.

Jag tror att jag har varit på nio läkarbesök sen slutet av maj. Och prover och prover. Och rädsla. Och ångest. Och vänta och vänta och svettas.
Och en sväng till Kroatien som var min vandring (förvisso ofta trevlig) ner till den botten som alltid finns. En tämligen grund botten om man jämför med där jag kraschade i april 2001.
Jag har inte supit på över åtta år. Men jag har druckit lättöl, nån folköl ibland, nån blandning ibland. En långsam stegring som jag trodde mej ha kontroll över. Men alkoholen är en alldeles för slug och elak figur för såna som jag.

Ser ni mej med en öl i handen i framtiden så är det med största sannolikhet en helt alkoholfri, Jever fun, till exempel. Jag känner mej fri.
Ni förstår, ungdomar: Man kan ha roligt utan alkohol (tänk: Jever FUN).

Monday, July 20, 2009

Salzburg

Söndag. Vi kom tidigt till Salzburg. Jag pekade direkt ut stället där vi skulle sitta och vänta tills vi kunde få tillgång till ett hotellrum.
Det var vid niotiden i Salzburg och många tog sej en bier eller två.
Pubarna öppnar inte förrän tolv på söndagar i Landskrona, tänkte jag. Det blir till att sitta i teaterparken eller på linjen. Eller gömma sej i svett som svavel i lägenheten som är ett fängelse, om du inte kan eller vågar gå ut.

Skön stämning i Salzburg nära järnvägsstationen. Som i Landskrona en loj dag. Lite lätt gnabbande, äppelsprit eller gammeldansk, och en till i det andra benet.
Landskrona och Salzburg påminner om varandra. På ett sätt.
Vi tog en promenad och det visade sej att stället vid stationen var den enda öppna baren. Det var väl därför så många människor var där. Så är det inte i Landskrona, där är barerna öppna alla dagar.
Och kyrkklockorna ljöd dovt och hotfullt i Salzburg.

Landskrona och Salzburg påminner om varandra. Den lovande fyrtioåringen Jonas Bergh föddes i Landskrona. Den briljante Wolfgang Amadeus hade sina rötter i Salzburg. Mozart var ett underbarn som dog för tidigt. Bergh är ett frö som aldrig planterades ordentligt.
Jag är på jakt efter likheterna, men det är nog inte bland kulturpersonligheterna jag ska söka.

Husen är gräddbakelser i Salzburg. Och runt omkring, bergen. Ekande i dalarna kan man höra en äppelkäck barnarmé sjunga örhängen från Sound of music.
Jag promenerar längs floden, allt är stängt. Jag vill ha en kebab och en öl. Nu öppnar konditorierna efter alla högmässor i alla kyrkor. Jaha.
Jag går in i en kyrka, den fuktigt jordiga doften blandas med utblåst stearin. Allt är stilla och jag sätter mej i en enkelt ljus träbänk. Bara jag nu, Gud, jag tror att du hör mej. Jag vet att vi måste samarbeta, i Salzburg, överallt.

Landskrona och Salzburg, eller Österrike, påminner om varandra. Stefan och Carina. Haider och Waldheim. Grenar på samma bruna stam som ruttnar inifrån.
Haider och Waldheim är döda. Stefan och Carina lever.

Floden flyter på ytan stilla, virvlar underifrån. Apfelstrudeln flyter ner i magen som bubblar under ytan. Skönheten på ytan. Rättrådigheten på ytan. Det bubblar alltid underifrån.
Fontänerna sprutar äppelsaft och spunnet socker. Jag längtar till Landskrona. Ge mej lite rå och kärv humor som skrattar åt egna tillkortakommanden. Ge mej en stad för alla.

Salzburg är som Landskrona. Det finns trådbussar.
För övrigt är hela stan en hötorgsmålning på lördagsmarknaden på Rådhustorget. Målad av en gråtande konstnär som kan så mycket annat. Egentligen.

Sunday, July 19, 2009

Var är vargen

Vi är Stålmannen och Fantomen. Vi är Robin Hood i Karlslund. Vi är Sonny Johanssons avgörande skalle när alla trodde att det var över. Vi är Engelska läktaren en regnig nerflyttningssöndag i oktober.
Vi kommer alltid tillbaka. När du minst anar det. Du kan aldrig vara lugn.
Du kan alltid vara lugn. Du kan alltid veta. Vi kommer tillbaka. När det behövs.

Staden spricker. Landskrona försvinner. Färgen på plakaten hinner inte torka. Hatet hinner inte torka. Bara livet och åsikterna, som tvätten som tumlar sej torr och ren. Allt är ariskt. Fel. Allt är Ariel.

Rio de Landskrona. Allt är fel. Vid halvmånen står en man och minns. Härliga tider, ljuvliga tider. När venbåten kommer in står en man som aldrig kunnat gråta. Som aldrig kunnat krama sina döttrar och söner. Som aldrig har kunnat säga jag älskar dej, till frun som osynligt hållit hans hand i nästan sextio år.
Hjärtlösa tider, svidande tider. Göran Persson roffar åt sej. Pensionärerna svälter. Och andra, dom andra, får allt dom pekar på. Och ändå ska dom bara ha mer. Stjäla och slå. Tro fan att man röstar som man röstar.
Felna tider, lögnaktiga tider. Tänker mannen som tycker att det är för jävligt att man inte kan gå ut på stan, särskilt inte när det är mörkt. Då ser man ju inte ens dom mörka jävlarna. Och venbåten lämnar igen, upplyst i skymningen. Som om den vet något. Som om resorna lär den något annat, något större.
Härliga tider, strålande tider. Han gråter nu, mannen som minns. Mannen som minns och längtar sitt hjärta sönder efter att bara få kliva in i filmen där Thor Modéen gnuggar händerna och lovar saker som bara är på film.

Vi är tillbaka. Det behövs annat ljus än det som kommer från förenklingens och lögnens kamera och penna.
Vi är tillbaka för att berätta en annan historia.

Eller, Thomas … är det inte ungefär så?