Saturday, December 26, 2015

du borde förstå att vara tacksam


ibland är jag nere i smutsen
och jag tycker att de gråbruna sparvarna i luften
suger musten 
ur mej (den gråbruna patetiska längtan)
och dagarna utan lusten
då var det bättre med måsarna
för de älskade havet (men deras skrikiga desperata ängslan)
och jag älskade lugnet (kändes som ett fängelse)
som jag kunde få vid det vilda i havet (som småsten som rullade)
vågorna som rullade in
men att känna en annan stillhet (gråsparvarna)
att leva i en annan frihet (att lära sej till ett lugn)
att vara inhägnad i en dunge (där gråsparvarna flög stilla en stund)
att gå till människa från att vara en bortskämd snorunge (sluta larva dej)
det mjuka det trygga det blyga (att aldrig riktigt varit nära en tjej)
det gröna som brunt och guld
att vara en friare unge
att vara äldre i sämre skick (igen)
att förstå att en kung
kan vara något annat
att ha sprungit spikrakt snett men aldrig stannat
att vara ung utan att vara ung
i en inhägnad hage utan skuld
en regnbåge i sikte
guld (och min syster säger det för andra gången ikväll: ”man måste känna tacksamhet”, och hon pratar om sitt jobb och vi pratar med barnen om julklappar och tacksamhet och det regnar och är en härligt grå jul och hon säger det igen, och vi är i den åldern, att vi måste känna tacksamhet, i den åldern, när man förhoppningsvis förstår, att man ska vara glad att man lever, att barnen lever -att man kanske ska vara tacksam att man har barn som älskar en - att ens älskade föräldrar lever, att … det lilla frö av något bra som jag är, är så litet, men jag kan kasta skalet i havet och det … lovar jag dej … ringarna på vattnet … sprider sej så mycket bättre om du skickar – och nu måste jag berätta om karma, om en flicka som heter så och jag stod utanför en skolsal med våta kläder och mamman skrek: ”var är karma, var är karma!”, och jag visste inte då att det var hennes dotter hon skrek efter, men … my name is Earl, karma, det är något visst med att ärligt känna, tänka, ge och förmedla, skita i huruvida man får något tillbaka, göra det för att man vill göra det, bry sej om någon annan …)

Monday, December 21, 2015

... att vara förpassad?

Det är ännu en av de gråa skånska vinterdagarna och jag minns dagarna på Tidskriftsverkstaden i slutet av 90-talet- den rödburriga kvinnan som jobbade i butiken där vi sålde tidskrifter och teaterbiljetter: "Det är en sån dag när Gud glömt att dra upp rullgardinen", sa hon, och det var den tiden, när alla dagar  i mitt liv var sådana dagar, att kampen att resa sej var en kamp på liv och död, måste måste upp, annars skiter det sej helt, det lilla jag har kvar.

Det är ännu en av de skånska vinterdagarna av gråhet och vi tar tåget från Sverige (Hyllie) till Sverige (Landskrona) men poliserna kommer och Elsa har inget pass och det är en sådan obehagskänsla, att liksom bortförklara, att känna oro: "Nä, men vi hoppade på här, i Hyllie, i Sverige ...", säger jag och visar biljetten. "Okej", säger den kvinnliga polisen och det är en sådan obehagskänsla och Elsa ser svensk ut och jag har åtminstone blåa ögon, men om vi såg annorlunda ut ... men var lika mycket svenskar ... lika glömska, inte kommit ihåg at ta med passet ... hade vi suttit på nån sorts transitbuss då? Hade jag missat signeringen då (för nu har den kommit En sista blues från Landskrona)? Hade jag missat när Thomas ropade på mej på stationen i LA och pappa tog den vanliga omvägen runt Öster och berättade om när hans storebror lurade honom att spränga en brunn och han blev som en mumie då.

Det är grått utanför och dörren till bokhandeln är konstant öppen och råheten viner in men jag har långkalsonger och rejäla stövlar och vi signerar böcker och nu kommer en pojke som har tappat flera mjölktänder. "Är ni författare", frågar han och är mörkhårig och hans mamma är mörkhårig och hans lillasyster likaså (de hade inte klarat sej utan pass i Hyllie). "Ja", säger jag. "Wow!", säger han och sen berättar han att han lärde sej läsa när han var fyra och att hans syster fyller år i januari. "Vet ni vilken dag?" "Nä." "Samma dag som Einstein", svarar han med en glädje och stolthet och just då tror jag att det inte kan bli gråare (den tindrande pojken) men redan på efternmiddagen när jag går med ryggsäcken från stan till Borstahusen, börjar dimman sjunka ner och tränga sin fukt in överallt, skymma sikten, kyla ner all värme och sikt. Fram emot kvällen ska allt på motorvägen och på stationen vara nästan helt hotande osynligt och skrämmande.

Saturday, December 12, 2015

i backspegeln

22/11
snö idag. snö igår. ibland blir du arg när du lämnar sthlm. cyklade igårkväll i halsnön och blåsten. ramlade inte förrän just utanför hemma (var det nu är? hemma? hela texten i sista bluesboken handlar ju om det som roar dej och skaver, hemma? var är det? behövs det? är det inte bara att hänga hatten hos någon som gör en trygg? var är du trygg?).

23/11
kall solskensdag. simmade 2000, 77,6. jordgubbar, kiwi, banan, yogurt.

24/11
blåsigt grått. simmade 1800, 77, 4. lax igen. ibland äter jag oboy med sked. stopp!

25/11
fick lön. simmade 2000, 77,8 (fan! skärpning!). indisk lunch. grå onsdag. fuktig. strilande regn. flyktingar. du cyklar ut till hyllie igen. går ner på perrongen och upp igen, visar ditt pass. flyktingar! välkomna till sverige! ni får ta det andra hållet, fösas i fållor till bussar som väntar. lyxlirare!

26/11
cyklar till hyllie igen. flyktingar! du svär, det är för jävligt, du kan inte parkera din cykel där du brukar, för där ska de slussas runt bland kravallstaketen. all plats ska de ha, allt ska de ta över! lyxlirarna!

(boknotering: titel(?): du står vid ett stup)

5/12
redan i södertälje reser de sej upp, de som är lite mörkare. de som har lite mer slitna kläder och omodernare resväskor. de som ser mer nervösa ut. redan i södertälje. ljusen från en stad som de kanske tror är något sorts paradis. i tjugofem minuter står de och tror att de är framme (medan du väntar lugnt, på väg till varm familjehögtid med sill och lax, hembakat bröd och goda viner).